Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förnyad utredning angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 96 i första kammaren av herr Elof Andersson m. fl. och nr 155 i andra kammaren av herr Osberg m. fl.

1939-02-23 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förnyad utredning angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 96 i första kammaren av herr Elof Andersson m. fl. och nr 155 i andra kammaren av herr Osberg m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1939 kl. 9 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förnyad utredning

angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 96 i

första kammaren av herr Elof Andersson m. fl. och nr 155 i andra kammaren

av herr Osberg m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville till förnyad utredning upptaga

frågan om utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete, varvid utredningen

även borde omfatta spörsmålet, huruvida frågans lösning krävde utvidgad

obligatorisk försäkring.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Gällande allmänna bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete återfinnas

i lagen den 17 juni 1916 i detta ämne. Enligt denna lag är varje

arbetare, såvida ej i lagen annorlunda stadgas, försäkrad för skada till följd

av olycksfall i arbetet (1 § första stycket). Som arbetare anses enligt lagen

envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i

förhållande till honom vara att anse såsom självständig företagare, så ock

envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete.

Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes

till arbete, utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig

företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. Där Konungen

i fråga om anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av sådan anstalt så

förordnar, skall den som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt eller avdelning

anses såsom arbetare, ändock att han ej användes till arbete för annans

räkning. Med arbetsgivare förstås i sådant fall den som driver anstalten

(2 § första stycket). Såsom arbetare i lagens bemärkelse anses emellertid

ej den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes,

ej heller den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon,

som eljest ej använder arbetare, ej heller, där arbetet utföres för allenast

en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande barn eller adoptivbarn

och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom. Utföres

arbetet för makars gemensamma räkning, anses de i förevarande hänseende

såsom allenast en arbetsgivare (2 § andra stycket).

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 18.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock kan, där för ändamålet

bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro

arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig

ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i stället under vissa

villkor äga rum i detta bolag (4 §).

Även frivillig olycksfallsförsäkring kan i vissa fall meddelas enligt ifrågavarande

lag. Arbetsgivare är sålunda berättigad att i riksförsäkringsanstalten

försäkra dels annan arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels ock

i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring

kan ock av ömsesidigt bolag meddelas för delägares arbetare. Har sådan

försäkring ägt rum, skola bestämmelserna i lagen i tillämpliga delar lända

till efterrättelse jämväl med avseende å nämnda försäkring (35 § första och

andra styckena).

Enligt lagen försäkrad arbetare, vilken skadats genom olycksfall, som omfattas

av försäkringen, skall erhålla ersättning enligt följande grunder. Om

olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,

skall den skadade så länge sjukdomen varar erhålla erforderlig

läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest

till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel,

såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon o. dyl. Under förutsättning,

att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet

och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel, skall från och

med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar utgå sjukpenning

för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp,

bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt i paragrafen

angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Om olycksfallet, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare

tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, utgår livränta enligt

vissa grunder. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan blivit

nedsatt med minst en tiondel. Under samma förutsättning som gäller för

utfående av livränta skall den skadade erhålla sådan behandling som må

erfordras för höjande av arbetsförmågan (6 §). Om olycksfallet medfört

arbetarens död skall utgivas begravningshjälp ävensom livräntor till efterlevande

(7 §).

Avtal örn annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp än

i lagen stadgas må med vissa undantag icke avslutas av riksförsäkringsanstalten

eller ömsesidigt bolag (35 § tredje stycket).

Kostnaden för försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen bestrides, med

bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas

av arbetsgivaren. Avgift för försäkring skall av försäkringsinrättningen

bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet

och till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för täckande av den risk, som

försäkringen avser, med tillägg i fråga örn enskilda försäkringsbolag av ett

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen (15 §). Såsom bidrag

till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten

till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem

procent av försäkringsavgiften. Enskilt försäkringsbolag, som bedriver i förevarande

lag avsedd försäkring, är även skyldigt att till statsverket erlägga

bidrag till bestridande av berörda omkostnader. Detta bidrag skall utgå med

ett belopp, motsvarande tre procent av försäkringsavgifternas summa. Övriga

omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet

bestridas av statsmedel (16 §).

Den som enligt lagen är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete,

skall enligt lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar

anses vara försäkrad jämväl för vissa sjukdomar, som angivas i sistnämnda

lag.

En särskild för fiskare avsedd frivillig försäkring mot skada till följd av

olycksfall finnes anordnad enligt en förordning den 11 juni 1918. Enligt

nämnda förordning äger den, som idkar fiske såsom yrke eller eljest för sin

utkomst, rätt att i riksförsäkringsanstalten taga försäkring mot olycksfall,

som härflyter från utövningen av fiskeyrket eller som uppstår vid försök att

rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt, utan att fiske

därvid bedrives. Försäkringen meddelas i allmänhet för en tid av ett år.

Den årliga försäkringsavgiften utgör 6, 8 eller 10 kronor beroende på huruvida

den årliga arbetsförtjänsten efter försäkringssökandens val bestämts

till 600, 900 eller 1,200 kronor. Sjukpenningens storlek är beroende av den

sålunda bestämda arbetsinkomsten. I den mån de utgående försäkringsavgifterna

befinnas otillräckliga för bestridande av de ersättningar, som utgivas

med anledning av ifrågavarande försäkringar, skall bristen fyllas av

statsmedel. —■ Enligt riksförsäkringsanstaltens berättelse örn dess verksamhet

år 1937 har ifrågavarande brist under nämnda år uppgått till 96,230 kronor

41 öre. — Fiskare, som på sätt nu nämnts hos riksförsäkringsanstalten

berett sig ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, kan även på

vissa villkor i anstalten erhålla försäkring för skada till följd av olycksfall

utom arbetet.

Tanken att i samband med olycksfallsförsäkring för arbetare anordna en

dylik försäkring jämväl för självständiga företagare upptogs redan i arbetarförsäkringskommitténs

år 1888 avgivna betänkande. I det av denna kommitté

avgivna förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete intogs en

bestämmelse av innehåll, att envar näringsidkare eller arbetare, vilken icke

eljest vore enligt lagförslaget försäkrad, skulle äga rätt att i riksförsäkringsanstalten

enligt särskild tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet.

Såsom motivering för berörda stadgande anförde kommittén följande:

Upprättandet av en för hela riket gemensam försäkringsanstalt möjliggör

även avslutande i anstalten av frivillig olycksfallsförsäkring på enahanda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

villkor som för den obligatoriska. Ju mindre omfattande den obligatoriska

försäkringen, åtminstone till en början, göres, desto mera angeläget är ock

att såsom komplement härtill bringa en frivillig försäkring till stånd. Enligt

föreliggande lagförslag äro jordbruket, hantverkerierna och handeln med

flera näringar oberörda av försäkringstvånget. § 35 har därför velat lämna

vederbörande arbetsgivare inom sådana icke försäkringspliktiga yrken öppet

att i riksförsäkringsanstalten frivilligt försäkra sin personal för olycksfall i

arbetet.

Men tillfälle till frivillig försäkring bör icke blott beredas arbetsgivare

för deras personal. Det är naturligtvis av lika stor vikt ej mindre för den

arbetare, som arbetar för egen räkning utan att vara anställd hos annan,

än ock slutligen för dem, som själva äro arbetsgivare, men personligen taga

del i kroppsarbetet, att genom försäkring trygga sig och de sina mot följderna

av olycksfall, som i arbetet kunna inträffa. Enskilda anstalter bereda väl

tillfälle till en sådan frivillig försäkring, men detta torde ej böra hindra att

en statsanstalt, som upprättas för den obligatoriska försäkringen, även meddelar

frivillig olycksfallsförsäkring för dem, som därigenom vilja komma i

åtnjutande av den större säkerhet och övriga fördelar, en sådan anstalt kan

erbjuda.

I ett den 10 januari 1908 avgivet utlåtande med förslag om ändring i vissa

delar av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete upptog riksförsäkringsanstalten en bestämmelse om rätt

för arbetsgivare, som själv deltoge i arbetets utförande, att taga försäkring

i riksförsäkringsanstalten. Därvid framhöll anstalten, att framställningar i

sådant hänseende upprepade gånger inkommit till anstalten från mindre arbetsgivare

samt att, då dessa till sin ekonomiska ställning och i övrigt föga

skilde sig från de i deras tjänst anställda arbetarna, de i avseende å rätt till

försäkring i riksförsäkringsanstalten borde likställas med arbetarna.

Även ålderdomsförsäkringskommittén berörde denna fråga i sitt den 19

oktober 1915 avgivna betänkande med förslag angående försäkring för

olycksfall i arbete. Kommittén anförde emellertid, att frågan örn arbetsgivares

eller hans makas rätt att bereda sig själv försäkring enligt de i kommitténs

förslag stadgade grunderna lämpligen borde ordnas genom särskilda

föreskrifter.

I de yttranden, som av myndigheterna avgåvos över ålderdomsförsäkringskommitténs

betänkande, berördes även frågan örn lagstiftningens utsträckande

till självständiga företagare bland annat av riksförsäkringsanstalten,

socialstyrelsen och lantbruksakademien.

I propositionen till 1916 års riksdag med förslag till lag örn olycksfall i

arbete m. m. (nr lil) anförde föredragande departementschefen, statsrådet

von Sydow, i den nu föreliggande frågan följande:

Från några håll har erinrats, att vid lagstiftningens inskränkning till

endast lönearbetare, d. v. s. personer, som mot avlöning användas till arbete

för arbetsgivares räkning, vissa kategorier av mindre yrkesidkare och andra

självständiga företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl.,

skulle komma att uteslutas, ehuru de mången gång kunna vara i lika grad

utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin ringa ekonomiska bärkraft

vara lika beroende av sin arbetsförmåga som lönearbetare. Det har därför

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

5

ifrågasatts, om icke den obligatoriska försäkringen borde utsträckas till att

gälla även sådana personer.

Helt säkert kunna dylika mindre yrkesidkare, därest de drabbas av olycksfall,

ofta komma i en synnerligen betryckt ställning. Frågan om lagstiftning

för tillgodoseende av understöd i dylika fall lärer emellertid falla utanför

ramen för den nu ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast avser att ordna

arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren. Otvivelaktigt är

dock denna fråga av sådan betydelse, att densamma vid lämplig tidpunkt

torde böra bliva föremål för särskild utredning.

Vid 1928 års riksdag väcktes inom riksdagen två motioner i ämnet, nämligen

I: 206 av herr Sjöblom och II: 119 av herr Carlsson i Stockholm, vari hemställdes,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit måtte låta verkställa utredning rörande utbyggnad av den frivilliga

försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete samt sedermera

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Andra lagutskottet, som behandlade dessa motioner, anförde i sitt över desamma

avgivna utlåtande, nr 31:

Det torde icke kunna förnekas, att stora grupper av mindre arbetsgivare och

självständiga yrkesutövare äro i ekonomiskt och socialt hänseende likställda

med arbetare och sålunda i lika stort behov som dessa av det stöd, som delaktigheten

av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medför. Att

dessa befolkningsgrupper icke medtagits vid utformande av den i ämnet gällande

lagstiftningen torde bero därpå, att ifrågavarande lagstiftning endast

avsetts skola reglera arbetsgivares ersättningsplikt i förhållande till deras

arbetare.

Av den utredning, som på utskottets hemställan verkställts av riksförsäkringsanstalten,

framgår, att de flesta länder i Europa, där försäkringsplikt

införts på den sociala olycksfallslagstiftningens område, numera i sina olycksfallslagar

intagit bestämmelser rörande försäkring för arbetsgivare eller andra

självständiga företagare. Dylik försäkring är i allmänhet frivillig, men i en

del länder omfattar den obligatoriska försäkringen även självständiga företagare.

Det motionsvis framställda yrkandet om utredning rörande utbyggande av

den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

har tillstyrkts av såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten, och de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ej haft något att erinra mot

en förutsättningslös utredning av frågan.

Utskottet anser för sin del det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,

att en utredning bör komma till stånd rörande lämpligheten av den ifrågasatta

utvidgningen av den frivilliga olycksfallsförsäkringen och sättet för

dess förverkligande.

I anslutning härtill hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande

lämpligheten av sådan utvidgning av den friviliga försäkringen enligt lagen

örn försäkring för olycksfall i arbete, att denna komme att omfatta mindre

arbetsgivare och självständiga yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation avgavs av herr von Sydow, som ansåg, att utskottet bort avstyrka

motionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt riksförsåkringsanstalten att verkställa den

begärda utredningen, avgav anstalten den 31 maj 1935 förslag till lag angående

en särskild, för självständiga företagare avsedd försäkring mot skada

till följd av olycksfall samt förslag till lag angående ändring av 35 § lagen

om försäkring för olycksfall i arbete.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skulle envar, som i egenskap av

självständig företagare yrkesmässigt bedreve förvärvsverksamhet och som

icke vore delägare i sådant bolag, som avses i 4 § olycksfallsförsäkringslagen,

vara berättigad att genom försäkring i riksförsåkringsanstalten bereda sig

ersättning enligt de grunder, som stadgas i 6 och 7 §§ olycksfallsförsäkringslagen.

Den årliga arbetsförtjänst, som enligt dessa stadganden, skall ligga

till grund för ersättningens beräknande, skulle dock enligt förslaget bestämmas

efter försäkringssökandens val till något av vissa angivna belopp. Ersättning

i anledning av försäkringen skulle utgå för skada till följd av olycksfall

såväl i som utom arbetet ävensom för yrkessjukdom i den omfattning

och enligt de grunder, som angivas i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

— Beträffande delägare i sådant bolag, som avses i 4 § olycksfallsförsäkringslagen,

skulle försäkring enligt förslaget kunna meddelas av bolaget.

1 motiveringen till förslaget anförde riksförsåkringsanstalten, att sjukpenning

från erkänd sjukkassa utginge enligt vissa regler jämväl vid sjukdom

till följd av olycksfall. Enligt anstaltens mening kunde därför vid införande

av en olycksfallsförsäkring för självständiga företagare icke bortses från de

förmåner, som den gällande sociala sjukförsäkringen beredde den, vilken

drabbats av olycksfall. Detta desto mera, som sjukförsäkringen åtnjöte väsentliga

bidrag av statsmedel.

Riksförsåkringsanstalten anförde vidare:

Med beaktande av vad nu anförts skulle alltså, i vad avser den tid, varunder

försäkring i erkänd sjukkassa kan verka, olika möjligheter kunna tänkas

för anordnande av den här ifrågasatta försäkringen. Den skulle kunna

anordnas antingen så, att ersättning från densamma utgår endast efter avdrag

av vad som i det särskilda fallet utgives av sjukkassa, eller så att, där

vederbörande är medlem av sjukkassa (men icke eljest), den nyssnämnda

tiden, olika i olika fall, för honom gäller såsom en karenstid, varunder ingen

ersättning utgives från den här ifrågavarande försäkringen, eller ock slutligen

så, att, oavsett örn medlemskap föreligger eller icke i någon sjukkassa,

en med hänsyn till sådant medlemskap avpassad karenstid blir gällande folden

förevarande försäkringen åtminstone för den, som fyllt 15 men ej 50 år

och har god hälsa samt alltså äger tillträde till erkänd sjukkassa. Mot det

förstnämnda av dessa tre alternativ talar det betydande förvaltningsarbete,

som ett sådant alternativ skulle medföra såväl vid påförande av försäkringsavgifterna

som vid tillerkännande av ersättningar. Även det andra alternativet

medför onekligen, om det skall effektivt tillämpas, vissa svårigheter,

som kunna komma att i sin mån tynga den ifrågavarande försäkringen. Det

tredje alternativet stöter på sådana svårigheter, som sammanhänga med den

olika långa sjukhjälpstiden i olika sjukkassor. Detta alternativ skulle för

övrigt leda till att — bortsett möjligen från äldre personer och sjuka —

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

7

försäkringen i fråga finge karaktären av ensamt en särskild invaliditets- och

efterlevandeförsäkring. Men såsom sådan skulle den måhända ej få så lätt

att tillvinna sig erforderlig anslutning.

Riksförsäkringsanstalten har ej ansett sig böra taga någon bestämd ställning

till nu berörda spörsmål om den ifrågavarande försäkringens förhållande

till sjukförsäkringen utan förutsätter, att det föreliggande ämnet i denna

del göres till föremål för särskild undersökning närmast av sjukkassornas

egen representation och tillsynsmyndigheten över dem.

Den 4 oktober 1935 anbefalldes socialstyrelsen att dels avgiva yttrande över

riksförsäkringsanstaltens förslag och dels verkställa utredning angående den

av anstalten föreslagna försäkringens förhållande till den enligt förordningen

om erkända sjukkassor bedrivna verksamheten samt inkomma med de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda. Uppdraget fullgjordes genom skrivelse

den 9 november 1935.

I skrivelsen anförde socialstyrelsen bland annat:

Såsom även framhållits i riksförsäkringsanstaltens skrivelse, torde vid bedömandet

av den föreslagna försäkringens organisation icke kunna bortses

från de ändrade förhållanden i prestationshänseende, som inträtt inom den

statsunderstödda sjukförsäkringen till följd av den år 1931 beslutade nya

sjukkasselagstiftningen. Enligt denna lagstiftning har den tid, varunder

sjukpenning skall utgå från sjukkassa, avsevärt förlängts samt ersättning för

läkarvård och sjukhusvård införts såsom en obligatorisk prestation i försäkringen.

Sjukpenningtiden, som skall utgöra minst två år, inbegriper för sagda

minimitid även invaliditet. Kostnaderna för sjukhusvård skola helt bestridas

av försäkringen och kostnaderna för läkarvård till två tredjedelar.

Sjukpenning kan tillförsäkras till belopp om 1 t. o. m. 6 kronor per dag. På

grund av dessa förmåner och då personer, som ej äro arbetare i olycksfallsförsäkringslagens

mening, vid medlemskap i erkänd sjukkassa komma i åtnjutande

härav i full utsträckning ej blott vid varje sjukdomsfall utan

även vid olycksfall såväl i som utom arbetet, är det tydligt, att den

statsunderstödda sjukkasseverksamheten numera är i stånd att till betydande

del bereda ifrågavarande medlemsgrupper det försäkringsskydd

vid olycksfall, som delaktigheten i den statliga olycksfallsförsäkringen medför.

Endast till den del de i olycksfallsförsäkringen ingående förmånerna

icke meddelas av sjukförsäkringen, d. v. s. i vad det gäller invalid- och efterlevandepension

samt begravningshjälp, liksom beträffande personer, vilka

på grund av för hög ålder eller mindre gott hälsotillstånd icke kunna vinna

inträde i erkänd sjukkassa, kan sjukförsäkringen icke ersätta olycksfallsförsäkringen.

Enligt nutida uppfattning är det ur försäkringssynpunkt mindre lämpligt,

att olika socialförsäkringsgrenar hava verksamhetsområden, som icke äro

sinsemellan klart avgränsade utan delvis täcka varandra. Det torde därför,

enligt styrelsens mening, böra tillses, att den föreslagna försäkringen blir så

organiserad, att den bereder samtliga den obligatoriska olycksfallsförsäkringens

förmåner allenast åt dem, vilka icke uppfylla villkoren för inträde i erkänd

sjukkassa, men däremot endast sådana i olycksfallsförsäkringen ingående

förmåner, vilka icke ingå i sjukförsäkringen, åt personer, som liro eller

kunna bli sjukförsäkrade. Härigenom vinnes i första hand, att de olägenheter

bortelimineras, som uppkomma genom dubbelförsäkring. Men dessutom

förhindras, alt konkurrens uppkommer mellan försäkringarna, varigenom

anslutningen till sjukförsäkringen kunde komma att motverkas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

I skrivelsen föreslog socialstyrelsen vissa tillägg till det av riksförsäkringsanstalten

utarbetade lagförslaget. Enligt socialstyrelsens mening borde sålunda

i förslaget införas ett stadgande av innehåll, att därest den försäkrade

vore medlem i erkänd sjukkassa, sjukpenning enligt försäkringen icke

finge utgå, förrän rätten till sjukpenning i anledning av olycksfallet från erkänd

sjukkassa dessförinnan upphört (karenstid). Denna bestämmelse skulle

äga motsvarande tillämpning beträffande försäkrad, som icke tillhörde

men vid försäkringens tecknande ägde rätt till inträde i erkänd sjukkassa.

Såsom karenstid skulle därvid anses den tid, för vilken sjukpenning högst

finge utgå enligt föreskrift i stadgarna för den för stad eller landstingsområde

upprättade erkända centralsjukkassa, däri den försäkrade ägt inträda. Försäkrad,

som icke tillhörde men vid försäkringens tecknande ägde rätt till

inträde i erkänd sjukkassa, enligt vars stadgar sjukpenning utginge utan tidsbegränsning,

skulle icke äga rätt att utbekomma sjukpenning från försäkringen.

Sedan även vissa andra myndigheter avgivit yttranden över förslaget, har

ärendet behandlats inom socialdepartementet. Härom anförde departementschefen,

statsrådet Möller, i 1936 års statsverksproposition, femte huvudtiteln

(sid. 44), att han vid en förberedande granskning av ärendet med hänsyn till

de erinringar mot riksförsäkringsanstaltens förslag, som framkommit i utlåtandena,

funnit detsamma icke vara av beskaffenhet att kunna föreläggas

riksdagen utan en ingående överarbetning.

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Vid 1936 års riksdag väcktes två likalydande motioner, nämligen I: 214 av

herrar Sederholm och Johan Bernhard Johansson och 11:477 av herrar

Linnér och Skoglund, i vilka hemställdes, att riksdagen måtte anhålla, att

den år 1928 begärda utredningen måtte i möjligaste mån påskyndas. I

motionen II: 599 hemställde vidare herrar Thorell och von Seth, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte till 1937 års

riksdag framlägga förslag till frivillig olycksfallsförsäkring för självständiga

mindre företagare särskilt i jordbruket och hantverket. Andra lagutskottet,

som behandlade motionerna, yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 5, under åberopande av bland annat ovannämnda av chefen för socialdepartementet

gjorda uttalande i 1936 års statsverksproposition, att utskottet

icke funne anledning föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit göra

framställning i ämnet.

Jämväl frågan, huruvida den obligatoriska olycksfallsförsäkringen hör utsträckas

till att omfatta även arbetsgivares barn och närskylda, vilka utföra

arbete för hans räkning, har länge varit föremål för uppmärksamhet.

I motiven till ålderdomsförsåkringskommitténs ovannämnda förslag till

lag örn försäkring för olycksfall i arbete anfördes, att enligt kommitténs

åsikt någon skillnad i allmänhet icke borde göras mellan medlemmar av

arbetsgivarens familj och andra arbetstagare, även örn deras avlöning ofta

utginge i naturaförmåner. Kommittén ansåg dock, att så nära anhöriga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

till arbetsgivaren som hans barn och föräldrar icke borde anses såsom arbetare

i förhållande till honom. I själva verket skulle det enligt kommitténs

mening i dessa fall ofta bliva synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett

egentligt arbetsförhållande ägde rum, och ej sällan mäste dessa nara anhöriga

i viss mån betraktas såsom delägare i verksamheten I varje tall

hade dessutom barn och föräldrar enligt lag försörjningsplikt gent emot

varandra, och en försäkring vöre därför i dessa fall mindre behövlig an i

fråga örn arbetare i mera egentlig mening.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Anderson i

Knapasjö en motion, nr 12, av intresse i detta sammanhang. Enligt den då

gällande lydelsen av 2 § olycksfallsförsäkringslagen vörö arbetsgivares barn

eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom

ej att anse såsom arbetare i lagens mening. I undantagsbestämmelsen

fanns sålunda ej som nu inskjutet ordet hemmavarande. I den nämnda

motionen hemställdes emellertid, att riksdagen måtte besluta sådan ändring

i lagen, att dennas bestämmelser måtte bliva tillämpliga på arbetsgivares

barn eller adoptivbarn, som ej vore hemmavarande.

Andra lagutskottet, som begärde yttrande över motionen av bland annat

riksförsäkringsanstalten, anförde i sitt utlåtande nr 33, att utskottet ansåge

rättvisan kräva, att barn och adoptivbarn, som lämnat föräldrahemmet och

som därmed finge anses hava begynt en i ekonomiskt avseende självständig

tillvaro, icke såsom arbetare i förhållande till sina föräldrar^ resp. adoptivföräldrar,

uteslötes från de förmåner vid olycksfall, som ifrågavarande lag

beredde annan arbetare. Detta krav vöre enligt utskottets förmenande sa

starkt, att det icke kunde avvisas allenast med den hänvisning till de huvudsakligen

organisatoriska svårigheter, riksförsäkringsanstalten omnämnt. På

grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning

av motionen måtte för sin del antaga en lag örn ändrad lydelse av 2 §

i olycksfallsförsäkringslagen. Den av utskottet föreslagna lagen innebar,

att ordet »hemmavarande» skulle inskjutas framför orden »barn eller a op
tivbarn».

. ... ,

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, och lagändringen genomtordes

genom lag den 18 juni 1920.

I motion 11:269 vid 1932 års riksdag hemställde herr Hilding, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om åtgärder i

syfte att sådan ändring komme till stånd i lagen om försäkring för olycksfall

i arbete, att även barn och närskylda, som arbetade i visst foretag, bereddes

samma förmåner som andra arbetare, utan att s. k. frivillig försäkring

behövde sökas.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande (nr 36) motionen under hänvisning

bland annat till att den av riksdagen år 1928 begarda utredning icke

slutförts.

Blank reservation avgavs av herr Osberg.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

1 motion 11:57 vid 1935 års riksdag hemställde herr Svedberg, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte göra framställning örn skyndsam

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

utredning och förslag örn upphävande av de undantagsbestämmelser, som

fi ån den obligatoriska statliga olycksfallsförsäkringen uteslöte företagarens

hemmavarande, hos honom anställda eller för erhållande av yrkesutbildning

arbetande barn.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, begärde yttrande över densamma

av riksförsäkringsanstalten.

Utskottet anförde i sitt utlåtande (nr 18) följande:

Enligt vad riksförsäkringsanstalten anfört skulle med ett inrymmande av

hemmavarande barn under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen vara

förenade åtskilliga svårigheter av praktisk art, bland annat i kontrollhänseend!r.

''. Svårigheter av sistnämnda slag skulle bliva särskilt framträdande örn

en försäkring av dessa^ barn skulle avse allenast olycksfall, som inträffade

1,,Etrej, *Att ,Und,er sadana förhållanden skilja de fall, då ersättning för

olycksfaHet enligt lagen rätteligen skulle utgå, från fall av annan art skulle

säkerligen visa sig ogorhgt. Vidare vill utskottet erinra om, att det i många

fall icke torde finnas tillräckliga skäl att ekonomiskt betunga föräldrar genom

en lagbestämmelse, som påbjuder, att hemmavarande barn skola vara försäkrade.

Manga föräldrar torde för övrigt föredraga att inbespara försäkringspremierna

och taga risken av att, om olycksfall inträffar, på egen bekostnad

fa taga vard örn den skadade. Med hänsyn till dessa omständigheter

änser utskottet en lagstiftning av det innehåll, som åsyftas i föreliggande

motion, for närvarande icke böra genomföras i vårt land. Av samma anledning

finnér utskottet ej heller skäl tillstyrka riksdagen att hos Kungl. Maid

begära utredning angående förevarande spörsmål.

Utskottet vill emellertid å andra sidan framhålla vikten och betydelsen av

att de hemmavarande barn, vilka utföra arbete såsom anställda hos sina förm?rwenefr-

h°,S <km ,e.rludla yrkesutbildning, komma i åtnjutande av en

olycksfallsförsäkrings formaner. Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit

synes detta lamphgast kunna ske genom frivillig försäkring enligt 35 S i

olycksfallsforsakrmgslagen. En sådan försäkring kan erhållas på samma

71 .k,0r,~ .b,la"d anrIiat beträffande premiekostnader — som gälla för obligatorisk

försäkring. I de fall, dar behov av försäkring förefinnes och där vederbörande

arbetsgivare vill och kan bära erforderliga kostnader, skulle således

genom frivillig försäkring ernns samma resultat, som örn obligatorisk försakring

för samma fall vöre föreskriven. Enligt utskottets mening är det ett

.samhällsintresse av vikt, att upplysning angående förefintliga möjligheter att

erhilda frivillig försäkring på lämpligt sätt sprides i så vida kretsar som

mojhgt. km av de utvagar, som härutinnan skulle kunna begagnas, torde

vina den att truda i förbindelse med jordbrukarungdomens sammanslutningar.

Vidare torde bora övervägas lämpligheten av att i någon utsträckning

giva ersättning för anskaffande av frivilliga försäkringstagare.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1936 års riksdag väckte herr Svedberg ånyo en motion, II: 369, i liknande

syfte. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 6) hänvisade’andra

lagutskottet bland annat lill att i statsverkspropositionen för nämnda år upptagits

dels ett anslag å 5,000 kronor för beredande av ersättning åt riksförsäkringsanstaltens

ortsombud med 2 kronor för varje anskaffad frivillig försäkringstagare,

dels ock ett anslag å 4,000 kronor för allmän propagandaverksamhet

från riksförsäkringsanstaltens sida för frivillig försäkring. Med

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

hänsyn till vad sålunda och i övrigt anförts ansåg utskottet, att en lagstiftning

av det innehåll, som åsyftades i motionen, för det dåvarande icke borde

genomföras, i anledning varav utskottet avstyrkte motionen.

Ovannämnda belopp å 4,000 kronor till propagandaverksamhet avsåg att

täcka kostnaden för anställande i riksförsäkringsanstalten av en amanuens,

som kunde ägna sig åt denna verksamhet. Riksdagen biträdde Kungl. Maj:ts

förslag beträffande båda beloppen. I anstalten finnes alltjämt anställd en

befattningshavare med uppgift bland annat att handhava ifrågavarande propagandaverksamhet.

I årets statsverksproposition hava ersättningarna åt

riksförsäkringsanstaltens ortsombud för anskaffade frivilliga försäkringar

beräknats till ett belopp av 4,000 kronor (femte huvudtiteln, sid. 64).

Jämväl frågan örn en till hela folket utvidgad obligatorisk olycksfallsförsäkring

har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. I motion

11:85 vid 1931 års riksdag hemställde sålunda herr Osberg, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående

sådana ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, att varje person över viss

ålder bleve obligatoriskt försäkrad mot skada till följd av olycksfall i arbete

under förutsättning att behov förelåge. I sitt av riksdagen godkända utlåtande

(nr 23) avstyrkte utskottet motionen under hänvisning till den av

riksdagen år 1928 begärda utredningen. Blank reservation avgavs av herr

Osberg. — Även vid 1932 och 1936 års riksdagar väckte herr Osberg motioner

(II: 39 år 1932 och II: 349 år 1936) i bland annat enahanda syfte. Jämväl

dessa motioner avstyrktes av utskottet under hänvisning till den år 1928

begärda utredningen (utlåtanden 1/1932 och 4/1936). Motionerna föranledde

icke till någon riksdagens åtgärd. I

I detta sammanhang må vidare redogöras för behandlingen av vissa vid

1937 års riksdag väckta motioner. I motion II: 167 hemställde herr Spångberg

m. fl., att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte anhålla om skyndsam

utredning och förslag till ändring av bestämmelserna i lagen om olycksfall

i arbete åsyftande en höjning av sjukhjälp och invaliditetsersättning för

lågt avlönade inkomsttagare.

Vidare yrkade herr Senander m. fl. i motion II: 256, att riksdagen måtte

besluta sådana ändringar i nämnda lag »att beräkningsgrunden för ersättning

vid olycksfall blir den genomsnittliga arbetsförtjänsten per arbetsdag

under de tre månaderna före olycksdagen samt att, där olycksfall drabbar

arbetare, som nyss varit arbetslös, den genomsnittliga arbetsförtjänsten för

motsvarande arbete blir bestämmande vid fastställandet av hans ersättning».

I sitt med anledning av motionerna avgivna av riksdagen godkända utlåtande

(nr 36) anförde andra lagutskottet efter att bland annat hava redogjort

för vissa bestämmelser i utländsk lagstiftning följande:

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår bär utskottet redan vid

tidigare riksdagar haft sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet, huruvida

icke en höjning kan äga rum i fråga om beloppet av sjukpenning och liv
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andia lagutskottets utlåtande Nr 18.

ränta, som utgår inom de lägre inkomstgrupperna. För utskottet framstår

en dylik höjning såsom synnerligen önskvärd. Höjning torde kunna ske

även med bibehållande av nuvarande bestämmelser härutinnan i huvudsak

oförändrade.

Enligt utskottets mening torde olycksfallsförsäkringslagen även i andra

hänseenden böra underkastas en omarbetning, syftande till en mera rättvis

avvägning av ersättningarna i vissa fall. I sådant avseende framstår det för

utskottet såsom ett betydelsefullt önskemål, att en bättre ställning kunde

beredas s. k. halvinvalider. Vidare kan ifrågasättas, om icke större hänsyn

borde tågås till den skadades försörjningsförhållanden. Sålunda torde vissa

skäl tala för en omarbetning i dylik riktning av den nu gällande bestämmelse11

om^ avdrag å sjukpenning, som utgives till skadad under tid, då han

vårdas å sjukvårdsanstalt. Detta synes kunna ske exempelvis på det sättet,

att avdragets storlek — i stället för att som nu göras beroende av legosängsavgiften

— bestämmes olika allteftersom den skadade har vissa närmare

anhöriga att försörja eller så icke är fallet. En annan möjlighet vore att

göra sjukpenningens belopp beroende av försörjningsskyldigheten. Vidare

kan det enligt utskottets mening förtjäna övervägas, huruvida icke sjukpenning

bör liksom livränta kunna utgå med högre belopp, därest den skadades

tillstånd kräver särskild vård.

Ett spörsmål, som på senare år tilldragit sig ökad uppmärksamhet, är

frågan om yrkesutbildning av invalider och örn andra åtgärder för att bereda

sådana förvärvsarbete. Enligt utskottets mening är det av stor vikt,

att detta spörsmål snarast tages under omprövning. Den danska lagens

stadganden på denna punkt synas ägnade att därvid tagas som utgångspunkt.

Utskottet anser sålunda, att den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen i

åtskilliga väsentligt skilda hänseenden är behäftad med brister. Enligt utskottets

mening bör frågan om de åtgärder, som kunna vara påkallade till

botande av dessa brister, göras till föremål för en allsidig utredning. Därvid

torde särskild uppmärksamhet böra ägnas de spörsmål, som i det föregående

berörts.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa allsidig utredning rörande en

förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete, vid vilken utredning

de synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets motivering, borde

tagas under omprövning, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kunde föranleda.

I förevarande sammanhang må även erinras om den vid innevarande års

riksdag av herr Lövgren väckta motionen II: 48, i vilken hemställts om utredning

rörande möjligheterna att olycksfallsförsäkra medlemmarna av riksdagen,

landstingen, stats- och kommunalfullmäktigeförsamlingarna och

andra kommunala representationer samt övriga innehavare av offentliga förtroendeuppdrag

m. fl., oberoende av om med uppdraget vore förenat ersättning

eller icke. Vidare må omnämnas, att i likalydande motionerna I: 167 av

herr John Gustavson m. fl. och 11:218 av herr Nyblom m. fl. hemställts

om utredning rörande möjligheten att utan eftersättande av de sociala synpunkterna

skapa en fullt effektiv organisationsform av den sociala olycksfallsförsäkringen

med särskild hänsyn till att statsverket måtte befrias från

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andia lagutskottets utlåtande Nr 18.

kostnaderna för dess förvaltning utan att därigenom försäkringstagarna belastas

med högre premieutgifter.

I ändamål att belysa den nuvarande omfattningen av den obligatoriska och

frivilliga försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen får utskottet hänvisa

till nedanstående sammanställning. Denna grundar sig på uppgifter,

lämnade i den av riksförsäkringsanstalten avgivna berättelsen örn dess verksamhet

under år 1937 samt i publikationen »Olycksfall i arbete år 1935», vilka

båda ingå i samlingen Sveriges officiella statistik.

A. Antalet flyarbetare, som under år 1935 omfattades av den obligatoriska

försäkringen.

Anställda hos

större ar- betsgivare

mindre ar- betsgivare

staten

Summa

Antal årsarbetare ....................

1,124,237

421,376

136,752

1,682,365

B. Omfattningen år 1935 av den frivilliga försäkringen av andra arbetare än som av
-

ses i olycksfallsförsäkringslagen (se 35 § nämnda lag).

Antalet årsarbetare

anställda hos

Summa

års-

arbetare

större ar- betsgivare

mindre ar- betsgivare

633

1,206

1,839

Försäkrade i de ömsesidiga bolagen................

499

2,013

2,512

Summa

1,132

3,219

4,351

Anmärkning I: Med en årsarbetare förstås 300 dagsverken. Såsom större

arbetsgivare anses sådana, som regelbundet under hela året sysselsatt minst

5 arbetare och såsom mindre övriga arbetsgivare. Antalet i 1935 års arbetsgivarförteckningar

hos riksförsäkringsanstalten upptagna arbetsgivare utgjorde

634,803, varav 50,775 större arbetsgivare och 584,028 mindre. År

1937 hade antalet arbetsgivare stigit till 690,784, varav 55,136 större arbetsgivare

och 635,648 mindre.

Anmärkning II: Tabellen B. omfattar icke olycksfallsförsäkring för fiskare.

Antalet sådana försäkringar utgjorde vid slutet av år 1935 7,703 och vid

slutet av år 1937 8,084.

Såsom framgår av den här ovan lämnade redogörelsen, har spörsmålet örn

åstadkommande av en utvidgad social olycksfallsförsäkring sedan lång tid

tillbaka varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I den proposition,

varigenom förslag till lag örn försäkring för olycksfall i arbete förelädes

1916 års riksdag, uttalade föredragande departementschefen, att frågan om

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

beredande av försäkringsskydd jämväl åt vissa grupper mindre yrkesidkare

och andra självständiga företagare vore av sådan betydelse, att densamma

vid lämplig tidpunkt borde bliva föremål för särskild undersökning. Riksdagen

har år 1928 tagit initiativ till utredning rörande lämpligheten av en

sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen mot olycksfall i arbete, att

denna bomme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare.

Sedan Kungl. Majit uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att verkställa

den begärda utredningen, har anstalten år 1935 avgivit förslag till lag

angående en särskild för självständiga företagare avsedd försäkring mot

skada till följd av olycksfall. Detta förslag har därefter blivit föremål för

bearbetning inom socialstyrelsen, varjämte utlåtanden över detsamma

inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar. I statsverkspropositionen

till 1936 års riksdag har dåvarande chefen för socialdepartementet

uttalat, att i de avgivna utlåtandena sådana erinringar framställts mot

förslaget, att detsamma icke utan en ingående överarbetning kunde framläggas

för riksdagen. Ärendet är därefter alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

Frågan om en utvidgad försäkring för olycksfall i arbete är enligt utskottets

mening av sådan betydelse, att den är förtjänt av fortsatt övervägande.

Den nuvarande lagstiftningens begränsning till att, bortsett från den särskilda

försäkringen för fiskare, omfatta endast lönearbetare, utesluter från den

sociala olycksfallsförsäkringen vissa grupper av mindre yrkesidkare och

andra självständiga företagare såsom hantverkare, småbrukare med flera,

vilka mången gång kunna vara i lika grad utsatta för olycksfall och med

hänsyn till sin ringa ekonomiska bärkraft lika beroende av sin arbetsförmåga

som lönearbetare. Dessa befolkningsgrupper måste följaktligen anses

vara i behov av det stöd, som delaktigheten av den sociala olycksfallsförsäkringens

förmåner medför.

Vid behandlingen av förevarande motion har utskottet vidare uppmärksammat

den ringa anslutning, som den frivilliga försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen

erhållit. Försök hava visserligen gjorts att genom upplysningsverksamhet

åstadkomma större intresse för ifrågavarande försäkringsform.

Vidare har ersättning beviljats åt riksförsäkringsanstaltens ortsombud

för frivilliga försäkringar, som tecknats genom deras medverkan.

Dessa försök hava emellertid icke lett till någon mera avsevärd ökning av

antalet försäkringstagare. Stora grupper av inom jordbruket och vissa andra

näringsgrenar sysselsatta personer, vilka icke äro att anse som självständiga

företagare och som icke heller omfattas av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen,

torde därför fortfarande sakna försäkringsskydd beträffande

olycksfall i arbetet.

Utskottet förbiser icke, att den av statsmakterna understödda sociala sjukförsäkringen

åt medlemmar av exkänd sjukkassa bereder ett visst skydd mot

följderna av olycksfall. Medlemskap av sådan sjukkassa innebär emellertid

icke rätt till livränta på grund av invaliditet och bereder icke heller de

efterlevande någon tryggad ställning, om olycksfallet skulle medföra dödlig

utgång.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

15

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet det vara angeläget,

att den av riksdagen år 1928 begärda utredningen fullföljes. Det fortsatta

utredningsarbetet torde emellertid icke böra begränsas till att omfatta allenast

lämpligheten av en sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen för

olycksfall i arbete, att denna kommer att omfatta mindre arbetsgivare och

självständiga yrkesutövare. Enligt utskottets mening bör till allsidig och

förutsättningslös prövning upptagas frågan, huruvida och i vad mån en ytterligare

utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen kan vara påkallad.

Vid den fortsatta utredningen torde olika möjligheter böra tagas

under övervägande. Sålunda torde böra undersökas, huruvida olycksfallsförsäkringen,

i den mån den utvidgas, lämpligen bör anordnas som frivillig

eller som obligatorisk försäkring eller om möjligen båda dessa försäkringsformer

böra jämsides komma till användning.

Utskottet finner sig icke i förevarande sammanhang böra ingå på något

närmare bedömande, vilken av de sålunda angivna vägarna som bör tillerkännas

företräde. Utskottet vill emellertid framhålla, att enligt utskottets

förmenande vissa olägenheter kunna befaras vara förenade med en utvidgning

av den obligatoriska försäkringen. Om ekonomiskt svagt ställda

befolkningsgrupper skulle komma att inrymmas under en sådan försäkring,

torde sålunda i många fall svårigheter kunna tänkas uppkomma för den

enskilde att bära de med försäkringen förenade kostnaderna. Vidare torde

en utsträckning av den obligatoriska försäkringen i vissa fall komma att

medföra åtskilliga administrativa svårigheter, såsom beträffande kontroll,

inkrävande av försäkringsavgifter med mera. En utvidgning av den obligatoriska

försäkringen till att omfatta arbetsgivares barn och andra närskylda

torde sålunda komma att medföra ett omfattande arbete för att vid mantalsskrivningarna

införskaffa de upplysningar, som skulle erfordras för ett tillnärmelsevis

riktigt avgörande, om sådant arbetsförhållande förelåge, att

premiedebitering skulle ske, och i så fall för huru stor del av året premier

borde beräknas.

Den frivilliga försäkringsformen erbjuder otvivelaktigt i nu angivna hänseenden

mindre svårigheter än de, som måste anses vara förenade med en

utvidgad obligatorisk försäkring. En frivillig försäkring måste emellertid

med nödvändighet bliva mindre effektiv än en obligatorisk försäkring, beroende

på svårigheten att till en frivillig försäkringsform erhålla tillräcklig

anslutning. Framför allt torde personer, vilkas ekonomiska ställning är

svag och vilka alltså måste anses hava det största behovet av försäkringsskydd,

i många fall komma att stå utanför en frivillig försäkring. Utskottet

vill emellertid framhålla, att det hittillsvarande resultatet av den frivilliga

sociala olycksfallsförsäkringen icke bör anses avgörande för denna försäkringsforms

värde. Vid den av utskottet ifrågasatta utredningen torde, om

frivillig försäkring bibehålies, jämväl böra beaktas spörsmålet i vad mån

åtgärder kunna vidtagas för ernående av en tillfredsställande anslutning till

denna form av social olycksfallsförsäkring.

Utskottet är icke heller främmande för tanken, att en utvidgning av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

den frivilliga olycksfallsförsäkringen måhända lämpligen bör genomföras

på sådant sätt, att försäkringen göres öppen för alla grupper av medborgare,

vilka nu stå utanför den obligatoriska försäkringen. Jämväl ändamålsenligheten

av en sådan utvidgning torde följaktligen i förevarande sammanhang

böra upptagas till prövning.

Oavsett vilken av ovannämnda försäkringsformer, som kan befinnas vara

för våra förhållanden bäst lämpad, torde vid en utredning även böra beaktas

de svårigheter, som kunna uppkomma att vid en utsträckt försäkring avskilja

olycksfall i arbete från sådana utom arbetet. I likhet med vad riksförsäkringsanstalten

förordat i sitt år 1935 avgivna förslag om olycksfallsförsäkring

för självständiga företagare torde därför vid utredningen böra

prövas, huruvida och i vad mån försäkringen bör omfatta jämväl olycksfall

utom arbetet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna 1: 96 och II:

155, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Majit ville till fortsatt utredning upptaga frågan örn utvidgad

försäkring för olycksfall i arbete, vid vilken utredning

de synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets motivering,

böra tagas under övervägande, samt för riksdagen

framlägga de förslag, till vilka utredningen kan föranleda;

B. att motionerna I: 96 och II: 155, i den mån de icke kunna

anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Hagman*, Löfvander, Knnt

Petersson, Nordborg* och Sten;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Sandström,

Hermansson i Norrköping*, Cruse och Gardell, fröken Andersson* samt herr Holm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

3907S3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:95 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner örn förnyad utredning angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. a1 i texten