Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag.
1939-03-02 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1939:19, Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
1
Nr 19.
Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1939 kl. 9 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av
olycksfallsförsäkring för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 48,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lövgren hemställt, »att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn allsidig och skyndsam
utredning rörande möjligheterna att på ett betryggande sätt olycksfallsförsäkra
medlemmarna av riksdagen, landstingen, stads- och. kommunalfullmäktigeförsamlingarna,
kyrkofullmäktige, vägfullmäktige, statliga och kommunala
utredningskommittéer samt innehavare av offentliga förtroendeuppdrag
av olika slag m. fl., som objektivt måste klassificeras som verksamma i
det allmännas tjänst, oberoende av om det med uppdraget är förenat ersättning
eller icke».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Gällande allmänna bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete
återfinnas i lagen den 17 juni 1916 i detta ämne. Enligt denna lag är som
huvudregel varje arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.
Såsom olycksfall i arbete anses enligt lagen jämväl olycksfall, som inträffar
vid färd till eller från arbetsstället, om färden föranletts av eller stått
i omedelbart samband med arbetsanställningen (1 §). Med arbetare förstås
i lagen envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan
att i förhållande till honom vara att anse som självständig företagare (2 §).
För olycksfall utgår enligt vissa regler ersättning för läkarvård m. m. ävensom,
under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom och denna varat
mer än tre dagar, sjukpenning med belopp, som bestämmes i förhållande till
den skadades arbetsförtjänst. Örn olycksfall efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under
längre eller kortare tid, utgår under denna tid livränta med belopp, som är
beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst och graden av nedsättningen
i hans arbetsförmåga. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel (6 §). Örn olycksfallet
medfört döden, skall utgivas begravningshjälp samt livräntor till efterlevande
(7 §).
Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock kan, där för ändamålet
bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 19. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig
ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i stället under vissa
villkor äga rum i detta bolag (4 §).
Även frivillig olycksfallsförsäkring kan i vissa fall meddelas enligt ifrågavarande
lag. Arbetsgivare är sålunda berättigad att i riksförsäkringsanstalten
försäkra dels annan arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels
ock i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring
kan ock av ömsesidigt bolag meddelas för delägares arbetare. Har sådan
försäkring ägt rum, skola bestämmelserna i lagen i tillämpliga delar
lända till efterrättelse jämväl med avseende å nämnda försäkring. (35 §
första och andra styckena.)
Kostnaden för försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen bestrides, med
bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas
av arbetsgivaren. Avgift för försäkring skall av försäkringsinrättningen
bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet
och till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter
försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för täckande av den
risk, som försäkringen avser, med tillägg i fråga om enskilda försäkringsbolag
av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen (15 §).
Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och
riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten
till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande
fem procent av försäkringsavgiften. Enskilt försäkringsbolag, som
bedriver i förevarande lag avsedd försäkring, är även skyldigt att till statsverket
erlägga bidrag till bestridande av berörda omkostnader. Detta bidrag
skall utgå med ett belopp, motsvarande tre procent av försäkringsavgifternas
summa. Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel (16 §).
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, användes i 1916 års
lag uttrycket »arbetare» i en annan och mera omfattande betydelse än enligt
det allmänna språkbruket. Envar som mot avlöning utför arbete åt annan
är i regel att anse som arbetare i lagens mening.
Till ledamot av riksdagen utgår för närvarande förutom vissa reseersättningar
arvode med i regel 3,000 kronor för riksdag, örn han är bosatt å ort,
där riksdagen hålles, men eljest med 4,000 kronor.
Till belysande av frågan, huruvida riksdagsmannaarvode har karaktären
av avlöning eller icke, får utskottet anföra följande. Enligt 1866 års riksdagsordning
ägde ledamot av första kammaren icke någon rätt till arvode.
Ledamot av andra kammaren ägde däremot åtnjuta ersättning för resekostnad
lill och från riksdagen samt arvode med i regel 1,200 kronor för varje
riksdag. I detta sammanhang må omnämnas ett uttalande av konstitutionsutskottet
i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 9 vid 1868 års riksdag.
Enligt detta uttalande skulle arvodets ändamål vara att sätta samhället i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
tillfälle att för utövande av folkrepresentantens viktiga kall kunna taga den
verkliga förtjänsten och det levande intresset för samhällets angelägenheter
i anspråk, varhelst dessa egenskaper funnes och utan hinder därav, att de
tillhörde personer, vilkas ekonomiska ställning icke tilläte dem att utan
särskild gottgörelse utbyta sina enskilda sysslor mot arbetet i det allmännas
tjänst. — I samband med den år 1909 genomförda rösträttsreformen likställdes
ledamot av första kammaren beträffande rätten till arvode med
ledamot av andra kammaren.
Frågan örn höjning av riksdagsmannaarvodet var föremål for behandling,
bland annat, vid 1913, 19U och 1917 års riksdagar. Sistnämnda år väcktes
motioner, I: 102 av herr Kjellén, II: 349 av herrar Hallendorff och Kaijser
samt II: 403 av herr Rydén, i vilka hemställdes om höjning av det utgående
arvodet. .
I sitt utlåtande (nr 18) i anledning av motionerna yttrade konstitutionsut
-
skottet bland annat:
På sätt av herrar Kjellén och Rydén framhållits och av utskottet icke torde
behöva utförligare motiveras, synes det vara ovedersägligt, att det arvode,
som 1865 bestämdes för andra kammarens ledamöter och 1909 infördes aven
för första kammarens vidkommande, numera i de liesta fall icke utgör skalig
ersättning för de kostnader, som äro förenade med riksdagsuppdragets fullgörande.
Levnadskostnadernas stora stegring sedan 1865 utgör givetvis i och
för sig det starkaste och avgörande argumentet. Men härtill kommer det förändrade
läge, vari arvodesfrågan råkat, i den mån, särskilt genom forandrade
rösträtlsbestämmelser, representanter för folkklasser, som 1865 annu vörö sa
gott som orepresenterade, kommit att taga plats i bada kamrarna. Arvodets
storlek måste numera beräknas med hänsyn jämväl till sådana ledamöter av
liksdagen, som under riksdagstiden gå miste om hela sin arbetsförtjänst e er
väsentlig del därav. Arvodets uppgift blir i dessa fall att ej allenast tacka
de direkta omkostnaderna för vistelsen i Stockholm utan därjämte bereda
nödtorftig ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Konstitutionsutskottet fann sig böra tillstyrka, att riksdagsmannaarvodet
höjdes till högst 1,800 kronor, för riksdagsman, som vore bosatt å den ort,
där riksdagen sammanträdde, och till högst 2,400 kronor för övriga riksdagsmän.
I enlighet med utskottets hemställan antog riksdagen som vilande till
vidare grundlagsenlig behandling ett förslag till ändring av riksdagsordningen
i nämnda hänseende. Detta förslag antogs slutligt av 1918 års lagtima
riksdag. — Enligt ett vid 1921 års riksdag slutligt antaget förslag till ändring
av riksdagsordningen höjdes arvodena ytterligare till 3,400 kronor respektive
4,500 kronor.
Frågan om sänkning av riksdagsmannaarvodet behandlades därefter vid
1922, 1924 och 1927 års riksdagar.
I anledning av proposition nr 195 till 1932 ars riksdag, med förslag örn
sänkning av då utgående riksdagsmannaarvode anförde konstitutionsutskottet
i utlåtande nr 23 beträffande storleken av den sänkning, som kunde ifrå
-
gakomma, bland annat följande:
Vid övervägandet av frågan, med vilket belopp en sänkning skäligen borde
löretagas, har utskottet ansett, att sänkningen under inga förhållanden kunde
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
och finge göras så stor, att syftet med arvodet förfelades. Riksdagsmannaarvode!
måste, om det skall fylla sitt ändamål att möjliggöra även för ekonomiskt
svagt ställda medborgare att mottaga riksdagsmannauppdrag, avpassas
så, att dessa under riksdagsuppdragets fullgörande få ersättning för därigenom
förlorade arbetsinkomster.
På hemställan av utskottet antog riksdagen såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling förslag till ändring av riksdagsordningen, innebärande
en sänkning av arvodet till nu utgående belopp.
I detta sammanhang må omnämnas, att bestämmelser angående det arvode,
som tillkommer ledamot av allmänt kyrkomöte hava meddelats genom
kungörelse den 7 april 1933. Enligt denna är ledamot, vilken icke är bosatt
å ort, där kyrkomöte hålles, berättigad uppbära reseersättning samt dagtraktamente
med 27 kronor, dock högst 810 kronor. Ledamot, som är bosatt å
ort, där mötet hålles, äger rätt till dagtraktamente med 20 kronor, dock högst
600 kronor.
Frågan, huruvida ledamot av riksdagen är berättigad till ersättning för
olycksfall enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete, har varit
föremål för riksförsäkringsanstaltens avgörande den 2 september 1938. Anstalten
fann därvid, att ledamot av riksdagen icke i denna egenskap vore
att betrakta som arbetare enligt nämnda lag. Från riksförsäkringsanstaltens
beslut, som innefattade fyra ledamöters samstämmiga åsikt, anmälde tre ledamöter
skiljaktig mening. Sistnämnda ledamöter ansågo beträffande nu
förevarande spörsmål, att ledamot av riksdagen vöre att i denna egenskap
anse som arbetare i olycksfallsförsäkringslagens mening. — Riksförsäkringsanstaltens
beslut underställdes försäkringsrådets prövning. Genom utslag den
16 december 1938 fann försäkringsrådet ej skäl att göra ändring i anstaltens
beslut. Två ledamöter av försäkringsrådet voro emellertid av skiljaktig mening
och instämde i det yttrande, som avgivits av minoriteten i riksförsäkringsanstalten.
I lagen den 20 juni 1924 om landsting ävensom i lagarna den 6 juni 1930
om kommunalstyrelse å landet och örn kommunalstyrelse i stad samt örn
för samling sstyrelse givas vissa bestämmelser om rätt för däri omförmälda
kommunala förtroendemän att erhålla ersättning för uppdrag, som avses i
nämnda lagar. Sålunda äger landstingsman rätt att under utövande av sitt
uppdrag uppbära reseersättning ävensom dagtraktamente (23 § lagen örn
landsting). Landstinget kan vidare besluta, att ledamot av förvaltningsutskott
eller annan landstingets styrelse eller nämnd ävensom revisor skall för
deltagande i sammanträde äga uppbära reseersättning och dagtraktamente.
Ledamot, som innehar befattning som ordförande, sekreterare, räkenskapsförare
m. m. ävensom revisor kan därutöver tillerkännas rätt till ersättning
för kostnader för skrivmaterialier m. m. ävensom arvode för det med uppdraget
förenade besväret (43 § lagen om landsting). — Ledamot av kommunal-
eller kyrkofullmäktige kunna i vissa fall tillerkännas reseersättning
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
5
(42 § lagen om kommunalstyrelse på landet; 39 § lagen om församlingsstyrelse).
Ordförande i kommunalstämma, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige,
allmän rådstuga, kyrkostämma och kyrkofullmäktige kunna tillerkännas
ersättning för vissa med uppdraget förenade kostnader, såsom skrivhjälp
m. m. (25 och 43 §§ lagen om kommunalstyrelse på landet; 29 och 43 §§
lagen om kommunalstyrelse i stad; 22 och 38 §§ lagen om församlingsstyrelse).
Till ledamot av kommunala nämnder och styrelser ävensom till revisor kan
under vissa förhållanden utgå dagtraktamente och reseersättning. Ledamot
som är ordförande, sekreterare, räkenskapsförare m. m. ävensom revisor kan
även uppbära särskilt arvode för med uppdraget förenat besvär samt ersättning
för skrivmaterialier m. m. (25 och 41 §§ lagen örn kommunalstyrelse
på landet; 29 och 43 §§ lagen om kommunalstyrelse i stad; 22 och 38 §§
lagen örn församlingsstyrelse).
Bestämmelser örn ersättning åt kommunala förtroendemän hava meddelats
jämväl i ett flertal andra författningar. Stadganden av sådant innehåll återfinnas
sålunda bland annat i 18 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården,
12 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslagen), 26 § lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering, 12 och
13 §§ lagen den 21 juni 1924 örn förmynderskap, 24 och 44 §§ lagen den 7
juni 1934 örn vågdistrikt, 51 § lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar
och 11 § kungörelsen den 30 april 1936 med närmare bestämmelser angående
vågnämnd, 5 och 6 §§ ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932
samt 7 § förordningen den 15 juni 1923 angående skogsvårdsstyrelser.
Vad angår kommunala förtroendemäns rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
göres i praxis en skarp åtskillnad mellan förtroendemän,
som åtnjuta arvode för av dem utfört arbete, och sådana kommunala uppdragshavare,
som äro oavlönade eller som allenast uppbära ersättning för direkta
utgifter (traktamente). Enligt stadgad praxis är till kommunala uppdragshavare
utgående traktamente icke att anse som avlöning i olycksfallsförsäkringslagens
mening. En redogörelse angående detta ämne finnes intagen
i ett av chefen för arbetsrådet John Nordin utgivet arbete: »Olycksfall
i arbete», sid. 152—153.
Beträffande kommunala förtroendeuppdrag föreligger i många fall en medborgerlig
skyldighet att åtaga sig uppdraget. Bestämmelser i nämnda hänseende
hava meddelats i ett flertal lagar och författningar. Stadgandena härom
hava vanligen erhållit sådan avfattning, att rätt till avsägelse av uppdraget
föreligger endast örn vissa särskilt angivna skäl kunna anföras för
avsägelsen. Bestämmelser av detta innehåll återfinnas bland annat i 6 §
lagen den 24 juni 1924 örn landsting, 15 och 32 §§ lagen den 6 juni 1930
örn kommunal st yr el se på landet, 13 § lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse
i stad, 12, 29 och 44 §§ lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse,
12 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården, 6 § lagen den 6 juni 1924 örn
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen), 21 § lagen den
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Utskottet.
28 juni 1935 om folkpensionering, 8 § lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap,
2 och 36 §§ i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 samt 12 och 32 §§
lagen den 7 juni 1934 örn vågdistrikt.
I detta sammanhang må erinras om vissa bestämmelser rörande rätt till
ersättning för olycksfall, som drabbat någon vid fullgörande av vissa andra
medborgerliga plikter. Sådana bestämmelser hava meddelats i bl. a. lagen
den 7 maj 1937 örn förekommande och släckning av skogseld. Enligt
en kompletterande kungörelse den 2 december 1938 (nr 744) angående ersättning
för deltagande i släckning av skogseld m. m. må med vissa undantag
deltagare i släckning, som därvid eller under färd till eller från brandstället,
mötesplats eller dylikt ådragit sig kroppsskada, av statsmedel tilldelas
ersättning. Stadgande om en medborgerlig plikt att deltaga i eldsläckning
förefinnes även i brandstadgan den 15 juni 1923. Enligt kungörelse den
16 december 1938 (nr 762) angående ersättning för skada till följd av arbete
vid släckning av annan eldsvåda ån skogseld m. m. kan med vissa undantag
den, som varit verksam för släckning av sådan eldsvåda eller som deltagit
i övning med allmän brandkår, enligt vissa grunder av statsmedel erhålla
ersättning för därvid åsamkad skada.
Vidare må omnämnas, att vid innevarande års riksdag väckts två likalydande
motioner, 1:96 av herr Elof Andersson m. fl. och II: 155 av herr
Osberg m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville till förnyad utredning upptaga frågan örn utvidgad
försäkring mot olycksfall i arbete, varvid utredningen även borde
omfatta spörsmålet, huruvida frågans lösning krävde utvidgad obligatorisk
försäkring.
I utskottets med anledning av motionerna avgivna utlåtande nr 18
har utskottet hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville till fortsatt utredning upptaga frågan om utvidgad
försäkring för olycksfall i arbete, vid vilken utredning vissa synpunkter,
som kommit till uttryck i utskottets motivering, borde tagas under övervägande,
samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde
föranleda.
Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete är i regel envar, som
mot avlöning användes till arbete för annans räkning, berättigad till ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbetet. I överensstämmelse härmed
äro offentliga förtroendemän i vissa fall försäkrade enligt nämnda lag
för olycksfall, som äger samband med uppdragets fullgörande. Förutsättning
härför är dock, att för uppdraget utgår arvode, vilket är att anse som
gottgörelse för utfört arbete. I andra fall åtnjuta offentliga förtroendemän
icke försäkringsskydd enligt berörda lag.
I detta sammanhang må erinras, att något stadgande icke finnes örn rätt
för kommun att genom frivillig försäkring bereda ersättning åt förtroende
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
7
man för skada till följd av olycksfall vid fullgörande av honom meddelat
uppdrag. Med hänsyn härtill har spörsmålet, om sådan rätt är för handen,
blivit föremål för tveksamhet.
Frågan om den omfattning, i vilken innehavare av offentliga förtroendeuppdrag
böra åtnjuta skydd mot följderna av olycksfall vid uppdragets fullgörande,
är enligt utskottets mening förtjänt av uppmärksamhet. I enlighet
med den uppfattning, som kommit till uttryck i motionen, torde kunna
ifrågasättas, örn icke offentliga förtroendemän böra åtnjuta sådant skydd
oberoende av huruvida med uppdraget är förenat arvode eller icke. Till
stöd för denna uppfattning kan ifråga om kommunala förtroendemän anföras,
att den utsträckning, i vilken arvoden utgå, är synnerligen växlande
inom olika kommuner. Framhållas må därjämte, att det beträffande vissa
kommunala förtroendeuppdrag föreligger en medborgerlig plikt att ställa
sig till förfogande för uppdragets fullgörande. Att i sistnämnda fall ersättning
icke alltid kan beredas vederbörande för skada till följd av olycksfall,
som äger samband med uppdraget, måste enligt utskottets mening anses
mindre tillfredsställande.
I sitt utlåtande nr 18 har utskottet hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville till fortsatt utredning
upptaga frågan örn utvidgad försäkring för olycksfall i arbete. Enligt utskottets
mening torde det i förevarande motion framlagda spörsmålet lämpligen
kunna upptagas till prövning i samband med en fortsatt utredning av
nyssnämnda mera vidsträckta fråga.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förutsättningslös och
allsidig utredning rörande möjligheten och lämpligheten av
att i vidgad omfattning bereda innehavare av offentliga förtroendeuppdrag
ersättning för skada i följd av olycksfall i
samband med uppdragets fullgörande samt örn framläggande
för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kali
föranleda; samt
B. att förevarande motion, i den mån den icke blivit besvarad
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 mars 1939.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19,
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Löfvander, Knut Petersson, Olof Carlsson,
Sten, Wistrand, Ekströmer och Nils Svensson;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Skoglund, Pettersson i Hällbacken,
Hallagård, Molander, Sandström, Hermansson i Norrköping och Barnekow.
Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
300867
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1939:96 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. a1 i texten