Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag.

1939-03-02 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:19, Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1939 kl. 9 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av

olycksfallsförsäkring för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 48,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lövgren hemställt, »att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn allsidig och skyndsam

utredning rörande möjligheterna att på ett betryggande sätt olycksfallsförsäkra

medlemmarna av riksdagen, landstingen, stads- och. kommunalfullmäktigeförsamlingarna,

kyrkofullmäktige, vägfullmäktige, statliga och kommunala

utredningskommittéer samt innehavare av offentliga förtroendeuppdrag

av olika slag m. fl., som objektivt måste klassificeras som verksamma i

det allmännas tjänst, oberoende av om det med uppdraget är förenat ersättning

eller icke».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Gällande allmänna bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete

återfinnas i lagen den 17 juni 1916 i detta ämne. Enligt denna lag är som

huvudregel varje arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Såsom olycksfall i arbete anses enligt lagen jämväl olycksfall, som inträffar

vid färd till eller från arbetsstället, om färden föranletts av eller stått

i omedelbart samband med arbetsanställningen (1 §). Med arbetare förstås

i lagen envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan

att i förhållande till honom vara att anse som självständig företagare (2 §).

För olycksfall utgår enligt vissa regler ersättning för läkarvård m. m. ävensom,

under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom och denna varat

mer än tre dagar, sjukpenning med belopp, som bestämmes i förhållande till

den skadades arbetsförtjänst. Örn olycksfall efter upphörande av därav förorsakad

sjukdom medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under

längre eller kortare tid, utgår under denna tid livränta med belopp, som är

beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst och graden av nedsättningen

i hans arbetsförmåga. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel (6 §). Örn olycksfallet

medfört döden, skall utgivas begravningshjälp samt livräntor till efterlevande

(7 §).

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock kan, där för ändamålet

bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 19. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig

ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i stället under vissa

villkor äga rum i detta bolag (4 §).

Även frivillig olycksfallsförsäkring kan i vissa fall meddelas enligt ifrågavarande

lag. Arbetsgivare är sålunda berättigad att i riksförsäkringsanstalten

försäkra dels annan arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels

ock i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring

kan ock av ömsesidigt bolag meddelas för delägares arbetare. Har sådan

försäkring ägt rum, skola bestämmelserna i lagen i tillämpliga delar

lända till efterrättelse jämväl med avseende å nämnda försäkring. (35 §

första och andra styckena.)

Kostnaden för försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen bestrides, med

bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas

av arbetsgivaren. Avgift för försäkring skall av försäkringsinrättningen

bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet

och till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter

försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för täckande av den

risk, som försäkringen avser, med tillägg i fråga om enskilda försäkringsbolag

av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen (15 §).

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och

riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten

till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande

fem procent av försäkringsavgiften. Enskilt försäkringsbolag, som

bedriver i förevarande lag avsedd försäkring, är även skyldigt att till statsverket

erlägga bidrag till bestridande av berörda omkostnader. Detta bidrag

skall utgå med ett belopp, motsvarande tre procent av försäkringsavgifternas

summa. Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsmedel (16 §).

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, användes i 1916 års

lag uttrycket »arbetare» i en annan och mera omfattande betydelse än enligt

det allmänna språkbruket. Envar som mot avlöning utför arbete åt annan

är i regel att anse som arbetare i lagens mening.

Till ledamot av riksdagen utgår för närvarande förutom vissa reseersättningar

arvode med i regel 3,000 kronor för riksdag, örn han är bosatt å ort,

där riksdagen hålles, men eljest med 4,000 kronor.

Till belysande av frågan, huruvida riksdagsmannaarvode har karaktären

av avlöning eller icke, får utskottet anföra följande. Enligt 1866 års riksdagsordning

ägde ledamot av första kammaren icke någon rätt till arvode.

Ledamot av andra kammaren ägde däremot åtnjuta ersättning för resekostnad

lill och från riksdagen samt arvode med i regel 1,200 kronor för varje

riksdag. I detta sammanhang må omnämnas ett uttalande av konstitutionsutskottet

i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 9 vid 1868 års riksdag.

Enligt detta uttalande skulle arvodets ändamål vara att sätta samhället i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

tillfälle att för utövande av folkrepresentantens viktiga kall kunna taga den

verkliga förtjänsten och det levande intresset för samhällets angelägenheter

i anspråk, varhelst dessa egenskaper funnes och utan hinder därav, att de

tillhörde personer, vilkas ekonomiska ställning icke tilläte dem att utan

särskild gottgörelse utbyta sina enskilda sysslor mot arbetet i det allmännas

tjänst. — I samband med den år 1909 genomförda rösträttsreformen likställdes

ledamot av första kammaren beträffande rätten till arvode med

ledamot av andra kammaren.

Frågan örn höjning av riksdagsmannaarvodet var föremål for behandling,

bland annat, vid 1913, 19U och 1917 års riksdagar. Sistnämnda år väcktes

motioner, I: 102 av herr Kjellén, II: 349 av herrar Hallendorff och Kaijser

samt II: 403 av herr Rydén, i vilka hemställdes om höjning av det utgående

arvodet. .

I sitt utlåtande (nr 18) i anledning av motionerna yttrade konstitutionsut
-

skottet bland annat:

På sätt av herrar Kjellén och Rydén framhållits och av utskottet icke torde

behöva utförligare motiveras, synes det vara ovedersägligt, att det arvode,

som 1865 bestämdes för andra kammarens ledamöter och 1909 infördes aven

för första kammarens vidkommande, numera i de liesta fall icke utgör skalig

ersättning för de kostnader, som äro förenade med riksdagsuppdragets fullgörande.

Levnadskostnadernas stora stegring sedan 1865 utgör givetvis i och

för sig det starkaste och avgörande argumentet. Men härtill kommer det förändrade

läge, vari arvodesfrågan råkat, i den mån, särskilt genom forandrade

rösträtlsbestämmelser, representanter för folkklasser, som 1865 annu vörö sa

gott som orepresenterade, kommit att taga plats i bada kamrarna. Arvodets

storlek måste numera beräknas med hänsyn jämväl till sådana ledamöter av

liksdagen, som under riksdagstiden gå miste om hela sin arbetsförtjänst e er

väsentlig del därav. Arvodets uppgift blir i dessa fall att ej allenast tacka

de direkta omkostnaderna för vistelsen i Stockholm utan därjämte bereda

nödtorftig ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

Konstitutionsutskottet fann sig böra tillstyrka, att riksdagsmannaarvodet

höjdes till högst 1,800 kronor, för riksdagsman, som vore bosatt å den ort,

där riksdagen sammanträdde, och till högst 2,400 kronor för övriga riksdagsmän.

I enlighet med utskottets hemställan antog riksdagen som vilande till

vidare grundlagsenlig behandling ett förslag till ändring av riksdagsordningen

i nämnda hänseende. Detta förslag antogs slutligt av 1918 års lagtima

riksdag. — Enligt ett vid 1921 års riksdag slutligt antaget förslag till ändring

av riksdagsordningen höjdes arvodena ytterligare till 3,400 kronor respektive

4,500 kronor.

Frågan om sänkning av riksdagsmannaarvodet behandlades därefter vid

1922, 1924 och 1927 års riksdagar.

I anledning av proposition nr 195 till 1932 ars riksdag, med förslag örn

sänkning av då utgående riksdagsmannaarvode anförde konstitutionsutskottet

i utlåtande nr 23 beträffande storleken av den sänkning, som kunde ifrå
-

gakomma, bland annat följande:

Vid övervägandet av frågan, med vilket belopp en sänkning skäligen borde

löretagas, har utskottet ansett, att sänkningen under inga förhållanden kunde

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

och finge göras så stor, att syftet med arvodet förfelades. Riksdagsmannaarvode!

måste, om det skall fylla sitt ändamål att möjliggöra även för ekonomiskt

svagt ställda medborgare att mottaga riksdagsmannauppdrag, avpassas

så, att dessa under riksdagsuppdragets fullgörande få ersättning för därigenom

förlorade arbetsinkomster.

På hemställan av utskottet antog riksdagen såsom vilande för vidare

grundlagsenlig behandling förslag till ändring av riksdagsordningen, innebärande

en sänkning av arvodet till nu utgående belopp.

I detta sammanhang må omnämnas, att bestämmelser angående det arvode,

som tillkommer ledamot av allmänt kyrkomöte hava meddelats genom

kungörelse den 7 april 1933. Enligt denna är ledamot, vilken icke är bosatt

å ort, där kyrkomöte hålles, berättigad uppbära reseersättning samt dagtraktamente

med 27 kronor, dock högst 810 kronor. Ledamot, som är bosatt å

ort, där mötet hålles, äger rätt till dagtraktamente med 20 kronor, dock högst

600 kronor.

Frågan, huruvida ledamot av riksdagen är berättigad till ersättning för

olycksfall enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete, har varit

föremål för riksförsäkringsanstaltens avgörande den 2 september 1938. Anstalten

fann därvid, att ledamot av riksdagen icke i denna egenskap vore

att betrakta som arbetare enligt nämnda lag. Från riksförsäkringsanstaltens

beslut, som innefattade fyra ledamöters samstämmiga åsikt, anmälde tre ledamöter

skiljaktig mening. Sistnämnda ledamöter ansågo beträffande nu

förevarande spörsmål, att ledamot av riksdagen vöre att i denna egenskap

anse som arbetare i olycksfallsförsäkringslagens mening. — Riksförsäkringsanstaltens

beslut underställdes försäkringsrådets prövning. Genom utslag den

16 december 1938 fann försäkringsrådet ej skäl att göra ändring i anstaltens

beslut. Två ledamöter av försäkringsrådet voro emellertid av skiljaktig mening

och instämde i det yttrande, som avgivits av minoriteten i riksförsäkringsanstalten.

I lagen den 20 juni 1924 om landsting ävensom i lagarna den 6 juni 1930

om kommunalstyrelse å landet och örn kommunalstyrelse i stad samt örn

för samling sstyrelse givas vissa bestämmelser om rätt för däri omförmälda

kommunala förtroendemän att erhålla ersättning för uppdrag, som avses i

nämnda lagar. Sålunda äger landstingsman rätt att under utövande av sitt

uppdrag uppbära reseersättning ävensom dagtraktamente (23 § lagen örn

landsting). Landstinget kan vidare besluta, att ledamot av förvaltningsutskott

eller annan landstingets styrelse eller nämnd ävensom revisor skall för

deltagande i sammanträde äga uppbära reseersättning och dagtraktamente.

Ledamot, som innehar befattning som ordförande, sekreterare, räkenskapsförare

m. m. ävensom revisor kan därutöver tillerkännas rätt till ersättning

för kostnader för skrivmaterialier m. m. ävensom arvode för det med uppdraget

förenade besväret (43 § lagen om landsting). — Ledamot av kommunal-

eller kyrkofullmäktige kunna i vissa fall tillerkännas reseersättning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

5

(42 § lagen om kommunalstyrelse på landet; 39 § lagen om församlingsstyrelse).

Ordförande i kommunalstämma, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige,

allmän rådstuga, kyrkostämma och kyrkofullmäktige kunna tillerkännas

ersättning för vissa med uppdraget förenade kostnader, såsom skrivhjälp

m. m. (25 och 43 §§ lagen om kommunalstyrelse på landet; 29 och 43 §§

lagen om kommunalstyrelse i stad; 22 och 38 §§ lagen om församlingsstyrelse).

Till ledamot av kommunala nämnder och styrelser ävensom till revisor kan

under vissa förhållanden utgå dagtraktamente och reseersättning. Ledamot

som är ordförande, sekreterare, räkenskapsförare m. m. ävensom revisor kan

även uppbära särskilt arvode för med uppdraget förenat besvär samt ersättning

för skrivmaterialier m. m. (25 och 41 §§ lagen örn kommunalstyrelse

på landet; 29 och 43 §§ lagen om kommunalstyrelse i stad; 22 och 38 §§

lagen örn församlingsstyrelse).

Bestämmelser örn ersättning åt kommunala förtroendemän hava meddelats

jämväl i ett flertal andra författningar. Stadganden av sådant innehåll återfinnas

sålunda bland annat i 18 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården,

12 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslagen), 26 § lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering, 12 och

13 §§ lagen den 21 juni 1924 örn förmynderskap, 24 och 44 §§ lagen den 7

juni 1934 örn vågdistrikt, 51 § lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar

och 11 § kungörelsen den 30 april 1936 med närmare bestämmelser angående

vågnämnd, 5 och 6 §§ ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932

samt 7 § förordningen den 15 juni 1923 angående skogsvårdsstyrelser.

Vad angår kommunala förtroendemäns rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

göres i praxis en skarp åtskillnad mellan förtroendemän,

som åtnjuta arvode för av dem utfört arbete, och sådana kommunala uppdragshavare,

som äro oavlönade eller som allenast uppbära ersättning för direkta

utgifter (traktamente). Enligt stadgad praxis är till kommunala uppdragshavare

utgående traktamente icke att anse som avlöning i olycksfallsförsäkringslagens

mening. En redogörelse angående detta ämne finnes intagen

i ett av chefen för arbetsrådet John Nordin utgivet arbete: »Olycksfall

i arbete», sid. 152—153.

Beträffande kommunala förtroendeuppdrag föreligger i många fall en medborgerlig

skyldighet att åtaga sig uppdraget. Bestämmelser i nämnda hänseende

hava meddelats i ett flertal lagar och författningar. Stadgandena härom

hava vanligen erhållit sådan avfattning, att rätt till avsägelse av uppdraget

föreligger endast örn vissa särskilt angivna skäl kunna anföras för

avsägelsen. Bestämmelser av detta innehåll återfinnas bland annat i 6 §

lagen den 24 juni 1924 örn landsting, 15 och 32 §§ lagen den 6 juni 1930

örn kommunal st yr el se på landet, 13 § lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse

i stad, 12, 29 och 44 §§ lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse,

12 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården, 6 § lagen den 6 juni 1924 örn

samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen), 21 § lagen den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Utskottet.

28 juni 1935 om folkpensionering, 8 § lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap,

2 och 36 §§ i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 samt 12 och 32 §§

lagen den 7 juni 1934 örn vågdistrikt.

I detta sammanhang må erinras om vissa bestämmelser rörande rätt till

ersättning för olycksfall, som drabbat någon vid fullgörande av vissa andra

medborgerliga plikter. Sådana bestämmelser hava meddelats i bl. a. lagen

den 7 maj 1937 örn förekommande och släckning av skogseld. Enligt

en kompletterande kungörelse den 2 december 1938 (nr 744) angående ersättning

för deltagande i släckning av skogseld m. m. må med vissa undantag

deltagare i släckning, som därvid eller under färd till eller från brandstället,

mötesplats eller dylikt ådragit sig kroppsskada, av statsmedel tilldelas

ersättning. Stadgande om en medborgerlig plikt att deltaga i eldsläckning

förefinnes även i brandstadgan den 15 juni 1923. Enligt kungörelse den

16 december 1938 (nr 762) angående ersättning för skada till följd av arbete

vid släckning av annan eldsvåda ån skogseld m. m. kan med vissa undantag

den, som varit verksam för släckning av sådan eldsvåda eller som deltagit

i övning med allmän brandkår, enligt vissa grunder av statsmedel erhålla

ersättning för därvid åsamkad skada.

Vidare må omnämnas, att vid innevarande års riksdag väckts två likalydande

motioner, 1:96 av herr Elof Andersson m. fl. och II: 155 av herr

Osberg m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville till förnyad utredning upptaga frågan örn utvidgad

försäkring mot olycksfall i arbete, varvid utredningen även borde

omfatta spörsmålet, huruvida frågans lösning krävde utvidgad obligatorisk

försäkring.

I utskottets med anledning av motionerna avgivna utlåtande nr 18

har utskottet hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville till fortsatt utredning upptaga frågan om utvidgad

försäkring för olycksfall i arbete, vid vilken utredning vissa synpunkter,

som kommit till uttryck i utskottets motivering, borde tagas under övervägande,

samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde

föranleda.

Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete är i regel envar, som

mot avlöning användes till arbete för annans räkning, berättigad till ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbetet. I överensstämmelse härmed

äro offentliga förtroendemän i vissa fall försäkrade enligt nämnda lag

för olycksfall, som äger samband med uppdragets fullgörande. Förutsättning

härför är dock, att för uppdraget utgår arvode, vilket är att anse som

gottgörelse för utfört arbete. I andra fall åtnjuta offentliga förtroendemän

icke försäkringsskydd enligt berörda lag.

I detta sammanhang må erinras, att något stadgande icke finnes örn rätt

för kommun att genom frivillig försäkring bereda ersättning åt förtroende
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

7

man för skada till följd av olycksfall vid fullgörande av honom meddelat

uppdrag. Med hänsyn härtill har spörsmålet, om sådan rätt är för handen,

blivit föremål för tveksamhet.

Frågan om den omfattning, i vilken innehavare av offentliga förtroendeuppdrag

böra åtnjuta skydd mot följderna av olycksfall vid uppdragets fullgörande,

är enligt utskottets mening förtjänt av uppmärksamhet. I enlighet

med den uppfattning, som kommit till uttryck i motionen, torde kunna

ifrågasättas, örn icke offentliga förtroendemän böra åtnjuta sådant skydd

oberoende av huruvida med uppdraget är förenat arvode eller icke. Till

stöd för denna uppfattning kan ifråga om kommunala förtroendemän anföras,

att den utsträckning, i vilken arvoden utgå, är synnerligen växlande

inom olika kommuner. Framhållas må därjämte, att det beträffande vissa

kommunala förtroendeuppdrag föreligger en medborgerlig plikt att ställa

sig till förfogande för uppdragets fullgörande. Att i sistnämnda fall ersättning

icke alltid kan beredas vederbörande för skada till följd av olycksfall,

som äger samband med uppdraget, måste enligt utskottets mening anses

mindre tillfredsställande.

I sitt utlåtande nr 18 har utskottet hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville till fortsatt utredning

upptaga frågan örn utvidgad försäkring för olycksfall i arbete. Enligt utskottets

mening torde det i förevarande motion framlagda spörsmålet lämpligen

kunna upptagas till prövning i samband med en fortsatt utredning av

nyssnämnda mera vidsträckta fråga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förutsättningslös och

allsidig utredning rörande möjligheten och lämpligheten av

att i vidgad omfattning bereda innehavare av offentliga förtroendeuppdrag

ersättning för skada i följd av olycksfall i

samband med uppdragets fullgörande samt örn framläggande

för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kali

föranleda; samt

B. att förevarande motion, i den mån den icke blivit besvarad

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19,

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Löfvander, Knut Petersson, Olof Carlsson,

Sten, Wistrand, Ekströmer och Nils Svensson;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Skoglund, Pettersson i Hällbacken,

Hallagård, Molander, Sandström, Hermansson i Norrköping och Barnekow.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

300867

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:96 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. a1 i texten