Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tuberkulosförordning m. m.

1939-03-09 · 26 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:21, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tuberkulosförordning m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till tuberkulosförordning m. m.

Genom en den 16 december 1938 dagtecknad proposition, nr 20, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till tuberkulosförordning

samt lag om ändrad lydelse av 34 § epidemilagen den 19 juni

1919 (nr 443).

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de genom propositionen framlagda

förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här

nedan, hänvisa till propositionen.

I propositionen har å sid. 8—10 lämnats en redogörelse för de sjukvårdande

och förebyggande åtgärder, som vidtagits på ifrågavarande område.

Utskottet tillåter sig att hänvisa till denna redogörelse.

I kampen mot tuberkulosen hava även lagstiftningsåtgärder vidtagits. Enligt

lagen den 4 september 1914 (nr 200) angående vissa åtgärder mot utbredning

av lungsot förstås med lungsot strup- och lungtuberkulos (1 §). Finner

läkare, att av honom vårdad lungsiktig person lever under förhållanden, som

för omgivningen medföra påtaglig smittfara, skall läkaren anmäla detta hos

hälsovårdsnämnden och därvid tillika anvisa åtgärder till förekommande av

smittöverföring. Nämnden samt — örn dess bemödanden skulle bliva resultatlösa

— länsstyrelsen hava därefter att söka vidtaga dylika åtgärder (2 §).

I mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse, som bedrives från s. k.

mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal, må icke sysselsättas

annan än den, som hos hälsovårdsnämnden med läkarbetyg, ej äldre än ett

år före påbörjandet av sådan sysselsättning, styrkt sig icke vara behäftad

med smittsam lungsot. Förekommer beträffande person, som är sysselsatt

i annan mjölkförsäljningsrörelse än nyss sagts, skälig anledning antaga,

att han är behäftad med smittsam lungsot, vare han skyldig att efter anmodan

av nämnden på kommunens bekostnad undergå läkarundersökning.

Nämnden äger ock påfordra förnyad läkarundersökning på kommunens bekostnad

av person, som, på sätt förut angivits, styrkt sig icke vara behäftad

med smittsam lungsot men beträffande vilken skäl finnes antaga, att han

sedermera blivit lidande av sådan sjukdom (3 §). Kvinna, som lider av

lungsot, må icke anställas såsom amma eller barnsköterska (4 §). Gångoch

sängkläder, som lungsiktig person begagnat på sådant sätt, att de kunna

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 21.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

antagas överföra smitta, må icke lämnas till annan för begagnade, innan de

underkastats rening eller desinfektion (5 §). Då lungsiktig person avlidit,

skall den läkare, som vårdat den sjuke, anmäla dödsfallet hos hälsovårdsnämnden.

Har pastor i död- och begravningsboken antecknat lungsot såsom

dödsorsak utan att av läkare utfärdat dödsbevis varit företett, skall pastorn

hos nämnden göra anmälan örn dödsfallet jämte dödsorsaken (6 §).

När hälsovårdsnämnden genom anmälan eller eljest fått kännedom om, att

lungsiktig person avlidit, skall nämnden ombesörja erforderlig rening eller

desinfektion av den avlidnes bostad jämte gång- och sängkläder samt andra

av honom brukade persedlar (7 §). Lagen innehåller därjämte vissa tillämpnings-

och straffbestämmelser (8—12 §§).

Även vissa andra författningar innehålla bestämmelser som, ehuru av vidare

innebörd, kunna vara av värde vid tuberkulosens bekämpande. Detta

gäller beträffande åtskilliga bestämmelser i hälsovårdsstadgan den 19 juni

1919 (nr 566). Här må endast erinras örn de möjligheter, som enligt 12 §

2 mom. och 47 § 2 mom. erbjudas hälsovårdsnämnden dels att låta läkare

undersöka person, vilken sysslar med beredning av födoämne eller dryckesvara

för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk,

mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning, och

vilken misstänkes vara behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig

inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet

kan uppstå, dels ock att, därest vid läkarundersökningen misstanken finnes

grundad, förbjuda den sjukes eller smittförandes deltagande i eller användande

till arbetet i fråga. Mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 174) innehåller

i 11 § bestämmelser örn att den, som anställes vid mejeri, skall genom

läkarintyg, vilket icke är äldre än trettio dagar, styrka sig vara fri från

sjukdom och smitta, som genom mjölk, grädde eller mejeriprodukter kan

överföras å människor, att personalen vid mejeri minst en gång vart annat

år skall undergå läkarundersökning till utrönande av, huruvida sådan sjukdom

eller smitta förefinnes, samt att föreståndare för mejeri skall, så snart

han fått kännedom om eller anledning misstänka att vid mejeriet anställd

person är behäftad med sjukdom eller smitta, som förut sagts, eller erhållit

vetskap om att vid mejeriet anställd person sammanbor med någon, som är

eller misstänkes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, därom underrätta

hälsovårdsnämnden. I förordningen den 21 juni 1937 (nr 737) med

vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde

m m., vilken förordning träder i kraft den 1 juli 1939, stadgas bland annat,

att inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter

rörande stad gälla, till människoföda avsedd mjölk och grädde ej må

försäljas eller utbjudas, med mindre varan undergått värmebehandling (pastörisering)

eller hälsovårdsnämnden lämnat medgivande till varans försäljning.

Sådant medgivande må icke lämnas med mindre styrkts, att de hygieniska

förhållandena vid varans framställande äro tillfredsställande. Konungen

äger i vissa fall förordna örn utsträckning av eller inskränkning i

förordningens tillämpningsområde. Åtskilliga författningar rörande under
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

3

visningsväsendet upptaga bland kompetensvillkoren för erhållande av vissa

lärarbefattningar, att sökande till sådan befattning skall genom läkarbetyg

styrka sig vara fri från sjukdom och lyte, som göra honom olämplig för

lärarkallet, samt innehålla därjämte bestämmelser till förhindrande av smittspridning

genom lärjungar. I reglementet för barnmorskor den 21 november

1919 (nr 798) stadgas i § 17 skyldighet för barnmorska att iakttaga synnerlig

omsorg till förekommande av fara för barnaföderska av smittsam

sjukdom. Är anledning antaga, att barnmorskan genom sin tjänstutövning

kan fortsprida sådan sjukdom, skall hon söka föranstalta, att annan barnmorska

under tiden övertager hennes praktik. Finnes ingen att tillgå, åligger

det henne att, innan hon lägger hand vid barnaföderskas förlossning

eller vård, iakttaga yttersta försiktighet. Slutligen må i detta sammanhang

erinras örn vissa bestämmelser i barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361).

Enligt 22 § har barnavårdsnämnden att vidtaga vissa åtgärder beträffande,

bland andra, barn under sexton år, som i föräldrahemmet utsättes för fara

till liv eller hälsa. Nämnden skall vidare, jämlikt 52 §, noggrant tillse, att

fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran,

och äger nämnden jämväl härutinnan att, med stöd av 53—59 §§, vidtaga

vissa åtgärder.

Svenska nationalföreningen mot tuberkulos överlämnade den 12 april 1929

till chefen för socialdepartementet en genom föreningens försorg utarbetad

utredning angående fortsatta åtgärder till tuberkulosens bekämpande. I utredningen

förordades, bland annat, införandet av allmän, lagstadgad anmälningsplikt

beträffande av läkare iakttagna fall av tuberkulos ävensom en

allmän revision av lungsotslagen. Över utredningen avgav medicinalstyrelsen

yttrande den 23 juni 1934, sedan styrelsen i ärendet hört åtskilliga tjänsteläkare,

läkarsammanslutningar och representanter för tuberkulosvården i

landet, varjämte styrelsen i skrivelse den 28 juni 1935 förklarade sig vara

övertygad örn behovet av en omarbetning av lungsotslagen samt angav de

huvudsynpunkter, som enligt styrelsens mening borde tillämpas vid en dylik

omarbetning. Härefter anmodades styrelsen den 14 december 1935 att inkomma

med förnyat yttrande och förslag i ärendet. I anledning härav utarbetades

inom styrelsen ett utkast till nya bestämmelser i ämnet, samt inhämtades

över utkastet yttranden från vissa läkarsammanslutningar.

Medicinalstyrelsen har sedermera, till fullgörande av sitt uppdrag, med

skrivelse den 16 juni 1937 överlämnat förslag till lag angående vissa åtgärder

mot utbredning av tuberkulos (tuberkuloslag). Förslaget har såsom bilaga

A fogats till statsrådsprotokollet i det nu föreliggande ärendet. Efter det

yttranden över medicinalstyrelsens förslag avgivits av ett stort antal myndigheter

och sammanslutningar (närmare angivna å sid. 16 i propositionen),

har medicinalstyrelsen med skrivelser den 24 februari och den 1 mars 1938

inkommit mod viss ytterligare utredning i ämnet.

Medicinalstyrelsens förslag har sedermera med ledning av de däröver avgivna

yttrandena och den ytterligare utredningen blivit föremål för överar
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

betning inom socialdepartementet, vilken överarbetning lett till upprättandet

av nu framlagda förslag till tuberkulosförordning och till lag om ändrad lydelse

av 34 § epidemilagen.

Vid redogörelsen för de nu till behandling föreliggande förslagen kommer

utskottet att följa den indelning av ämnet, som iakttagits i propositionen.

A. Behovet av skärpt lagstiftning.

I propositionen har å sid. 17—21 lämnats en redogörelse för vad medicinalstyrelsens

förslag och de däröver avgivna yttrandena i detta hänseende

innehålla.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen

(sid. 21—22) anfört:

De senaste decenniernas arbete för tuberkulosens bekämpande måste sägas

hava lett till ett mycket gott resultat. Dödlighetssiffran, som åren 1911—

1915 var i medeltal 1.94 %0, har sedan dess oavbrutet sjunkit, till i medeltal

1.48 %„ åren 1921—1925, i medeltal 1.08 %o åren 1931—1935, 0.92 °/oo år 1936

och 0.86 °/oo år 1937. Ehuru någon tillförlitlig statistik därom icke kan förebringas,

är det all anledning antaga, att under samma tid även sjukligheten i

tuberkulos avsevärt nedgått, om än troligen icke i samma grad som dödligheten.

Denna glädjande utveckling måste säkerligen främst tillskrivas, förutom

en genomgående höjning av levnadsstandarden och den allmänna hygienen,

ett oavbrutet arbete för utbyggnad av sjukvårdsanstalterna och

dispensärorganisationen. Då detta arbete alltjämt pågår, bör man alltså

kunna hoppas på ytterligare framgång i kampen mot denna vår folkfiende.

Att resultat härutinnan ännu stå att vinna framgår redan av det faktum, att

dödlighetssiffran i vårt land fortfarande är avsevärt högre än i vissa andra

länder.

Medicinalstyrelsen har nu föreslagit, att i denna kamp även måtte tillgripas

skärpta lagstiftningsåtgärder. Om man än, såsom nyss antytts, måste erkänna,

att i antituberkulosarbetet tyngdpunkten bör förläggas till de sjukvårdande

åtgärderna och dispensärverksamheten, utesluter detta enligt min mening

icke, att man också genom en effektivare lagstiftning bör söka främja detta

arbete. I all synnerhet gäller vad nu sagts, därest en sådan lagstiftning, såsom

medicinalstyrelsen föreslagit, i vissa hänseenden skulle innebära ett direkt

stöd åt dispensärverksamheten. Emellertid bör man vid övervägandet

av skärpta lagbestämmelser på detta område hålla klart för sig, att vårt land

ingalunda befinner sig i en nödsituation, vilken berättigar till långt gående

tvångsåtgärder mot den ganska betydande del av vår befolkning, som de

tuberkulossjuka, trots alla framsteg, ännu fortfarande utgöra. Ehuru jag sålunda

icke vill avvisa tanken på en reform av antituberkuloslagstiftningen,

finner jag dock de erinringar i vissa hänseenden berättigade, vilka i nyss

återgivna yttranden riktats mot medicinalstyrelsens förslag. Vid den nu följande

behandlingen av huvudpunkterna i förslaget kommer jag därför att

förorda åtskilliga modifikationer i detsamma.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

5

B. Anmälningsplikt.

I 2 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) stadgas en vidsträckt skyldighet

att till hälsovårdsmyndighet anmäla sjukdomsfall, varå nämnda lag

äger tillämpning. Däremot stadgas i 1914 års lungsotslag anmälningsskyldighet

endast för det fall, att läkare finner av honom vårdad lungsiktig person

leva under förhållanden, vilka för den sjukes omgivning medföra påtaglig

fara för smitta. Sistnämnda stadgande torde icke hava tillämpats i

någon större utsträckning.

I en vid 1928 års riksdag väckt motion (II: 312) hemställdes, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning angående obligatorisk

anmälningsplikt vid konstaterad lungtuberkulos och framläggande för

riksdagen av de förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott framhöll i sitt med anledning

av motionen avgivna utlåtande nr 1, att utskottet i likhet med motionären

ansåge, att anmälningsplikt vid fall av lungtuberkulos skulle utgöra ett värdefullt

hjälpmedel i kampen mot denna sjukdom. Med hänsyn till att frågan

var föremål för sakkunnig utredning av en av nationalföreningen mot

tuberkulos tillsatt kommitté hemställde utskottet, att motionen icke måtte

föranleda någon andra kammarens åtgärd. — Kammaren biföll vad utskottet

sålunda hemställt.

Medicinalstyrelsen har föreslagit, att en mera vidsträckt anmälningsplikt

än den nu föreskrivna skulle införas. Beträffande de skäl, som medicinalstyrelsen

anfört till stöd för sitt förslag i detta hänseende, och rörande

innehållet i yttrandena däröver får utskottet hänvisa till den redogörelse, som

lämnats å sid. 23—30 i propositionen. De olika synpunkter på den ifrågasatta

anmälningsplikten, som i yttrandena framkommit, finnas i huvudsak

belysta i de uttalanden, som avgivits vid frågans behandling inom medicinska

fakulteten vid Uppsala universitet.

Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 30—31) anfört:
Såsom

av den tidigare redogörelsen framgår, har frågan om införande av

anmälningsplikt beträffande alla fall av tuberkulos sedan länge varit aktuell

i vårt land. De skäl, som tala till förmån för anmälningsplikten, synas mig

uppenbara och äro för övrigt utförligt angivna i det av mig sist återgivna yttrandet.

Emellertid hava hittills även starka praktiska skäl kunnat anföras

emot anmälningsplikten. Det har nämligen funnits anledning befara, att en

skyldighet att till offentlig myndighet anmäla alla fall av tuberkulos icke

skulle stå väl tillsamman med våra begränsade möjligheter att lämna alla

tuberknlossjuka erforderlig vård och behandling. Då emellertid dessa möjligheter

under de senaste åren avsevärt vidgats, samtidigt som man har anledning

räkna med en väsentlig och bestående nedgång i tuberkulossjukligheten,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

synes mig tiden nu vara inne att genomföra denna av många inom antituberkulosarbetet

verksamma personer och sammanslutningar sedan länge förordade

reform. Densamma synes mig desto mera berättigad, som den måste

anses utgöra ett naturligt och synnerligen värdefullt komplement till den nyligen

genomförda reformen av dispensärorganisationen. Då jag alltså vill

lämna mitt förord till införandet av en anmälningsplikt i huvudsaklig överensstämmelse

med medicinalstyrelsens förslag, har jag ingalunda bortsett

från de olägenheter av jämväl annan än nyss antydd art, som ett genomförande

av förslaget enligt vissa yttranden över detsamma kunde befaras medföra.

Det har sålunda framhållits, dels att en mängd fall komme att anmälas,

vilka saknade betydelse för det praktiska antituberkulosarbetet eller

kanske rent av senare visade sig icke vara tuberkulos, dels ock alt anmälningsplikten

iv åhända — genom den stämpel av för omgivningen farlig

individ, som åsattes den anmälde — kunde avhålla mången sjuk från alt i

tid söka läkare. I belysning av det faktum, att en med den nu föreslagna

likartad anmälningsplikt sedan länge förefinnes i ett flertal länder, bland

andra samtliga våra tre nordiska grannländer, kan jag icke tillmäta dessa

farhågor någon större betydelse. Min vissa förhoppning är, att även i vart

land de i antituberkulosarbetet verksamma krafterna skola kunna bemästra

de svårigheter och övervinna de fördomar, som pa detta område mahända

äro tillfinnandes.

C. Vissa ifrågasatta tvångsåtgärder.

Vid fall av sådan sjukdom, varå epidemilagen eller lagen den 20 juni 1918

(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar äger tillämpning,

kan tvångsinläggning å sjukvårdsinrättning äga

rum. 1 det av medicinalstyrelsen framlagda lagförslaget hade införts bestämmelser

örn, att bärare av tuberkulos smitta, vilka icke trots givna anvisningar

och råd kunde förmås alt själva så långt möjligt är minska smittfaran

för sin omgivning, kunde tvångsinläggas å vårdanstalt och tvångskvarhållas

därstädes.

I propositionen har redogjorts för de övriga nordiska ländernas lagstiftning

i förevarande hänseende (sid. 31—32), för den till medicinalstyrelsens

förslag lämnade motiveringen (sid. 32—33), som anknyter till stadgandena i

vissa främmande länder, samt för innehållet i yttrandena över förslaget (sid.

33—35).

Även frågan i vad mån lagstiftningen för bekämpande av tuberkulosen bör

innefatta förbud att bedriva vissa slag av arbete har i

förevarande sammanhang aktualiserats.

Vissa bestämmelser om sådant förbud finnas redan i nu gällande lagstiftning.

Sålunda har hälsovårdsnämnd enligt 3 § 3 mom. epidemilagen befogenhet

att låta underkasta person, vilken utan att vara sjuk likväl av läkare

misstänkes föra smitta av sådan sjukdom, varå lagen äger tillämpning, den

observation och den isolering, som nämnden kan finna erforderlig. Förer

sådan person smitta under längre tid och är det ej oundgängligen nödigt att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

7

underkasta honom isolering, skall nämnden i stället ålägga honom erforderliga

inskränkningar i fråga örn arbete, varmed han må taga befattning. Tidigare

hava omnämnts åtskilliga bestämmelser i lungsot slagen, hälsovårdsstadgan

och mejeristadgan, vilka innehålla eller möjliggöra utfärdandet av

förbud för personer, som äro behäftade med smittsam sjukdom, att bedriva

vissa slag av arbete.

Medicinalstyrelsens förslag skulle, om det genomfördes, öppna åtskilliga

i jämförelse med gällande svensk lagstiftning väsentligt utvidgade möjligheter

att avstänga tuberkulossjuka personer från vissa slag av arbete. Förutom

bestämmelserna örn tvångsinternering, vilken åtgärd lärer kunna innebära

ett faktiskt arbetsförbud, innehåller styrelsens förslag dels skärpta bestämmelser

i fråga om rätt att från arbete avstänga personal inom livsmedelsbranschen

ävensom barnsköterskor och ammor, dels ock helt nya bestämmelser

om sådan rätt gentemot viss lärår- och anstaltspersonal.

Utskottet tillåter sig att hänvisa till de i propositionen lämnade redogörelserna

för de bestämmelser om rätt att avstänga tuberkulossjuka personer

från arbete, som äro gällande i övriga nordiska länder (sid. 35—36), för motiveringen

till medicinalstyrelsens förslag (sid. 36—39) och för de över förslaget

avgivna remissyttrandena (sid. 39—44).

I åtskilliga av de yttranden, vari medicinalstyrelsens förslag i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran, har detta skett under den uttryckliga

förutsättningen, att ekonomisk gottgörelse tillerkändes dem, vilka

genom de i smittförebyggande syfte föreslagna åtgärderna hindrades i sin

yrkesutövning.

Epidemilagen innehåller, såsom tidigare omnämnts, vissa bestämmelser

om rätt för hälsovårdsnämnd att genom isolering å anstalt eller på annat sätt

från arbete avstänga en smittbärare, och detta vare sig denne är sjuk eller

icke. I dylikt fall föreligger icke någon lagstadgad rätt för den avstängde att

erhålla ersättning för förlorad arbetsinkomst, men frågan därom var föremål

för behandling vid lagens tillkomst.

I det 1915 avgivna kommittéförslag, som låg till grund för gällande epidemilag,

stadgades, att örn en frisk person misstänkts föra smitta av epidemisk

sjukdom och han i anledning därav underkastats isolering eller observation

eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång, han skulle för den

arbetsförtjänst, han under tiden gått förlustig, vara berättigad till ersättning

av distriktet (stad eller den till ett landstingsområde hörande landsbygden)

med belopp, som av hälsovårdsnämnden bestämdes. Nöjdes han ej

med beloppet, ägde han utföra sin talan efter stämning vid domstol.

I den till 1919 års riksdag avlåtna propositionen nr 153 med förslag till

epidemilag upptogs icke någon motsvarighet till nyssnämnda bestämmelser i

kommittéförslaget. Riksdagen följde härutinnan Kungl. Maj:ts förslag.

Erinras må i detta sammanhang, att förutom epidemilagen icke heller

lungsotslagen, lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar,

hälsovårdsstadgan och mejeristadgan innehålla bestämmelser örn ersättning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

för förlorad arbetsförtjänst åt den, som på grund av vederbörande författnings

stadganden måst lämna innehavd anställning eller eljest lidit inskränkning

i sitt näringsfång, samt att från det under femte huvudtiteln uppförda

anslaget till vissa kostnader för allmän hälso- och sjukvård bestridas bland

annat understöd ej mindre åt s. k. bacillbärare, d. v. s. personer som på grund

av konstaterad kronisk smittfärlighet underkastats inskränkning i sitt näringsfång,

än även åt personer, som utan att vara sjuka likväl av läkare

misstänkas föra smitta och på den grund blivit jämlikt epidemilagens föreskrifter

underkastade observation och isolering. Dylika understöd, vilka

beviljas av Kungl. Maj:t, utgå dock endast — och med jämförelsevis obetydliga

belopp — till personer i knappa ekonomiska omständigheter.

Beträffande den ståndpunkt, som i ersättningsfrågan intagits av medicinalstyrelsen

samt de myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrat sig över

styrelsens förslag, får utskottet hänvisa till propositionen (sid. 45—49). I

propositionen har vidare återgivits en av medicinalstyrelsen lämnad redogörelse

för hithörande lagstiftning i övriga nordiska länder och principerna för

dess tillämpning (sid. 49—50). Med ledning av denna redogörelse har medicinalstyrelsen

på särskilt uppdrag angivit i vilka fall staten eller kommun

borde utgiva ersättning till enskild, som förorsakades ekonomisk förlust av

de i styrelsens lagförslag upptagna bestämmelserna, och vilka ungefärliga

kostnader för staten eller kommuner, som av förslaget kunde föranledas. Angående

vad medicinalstyrelsen i sådant hänseende anfört må hänvisas till

propositionen (sid. 50—52).

Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 52—54) beträffande

de ifrågasatta tvångsåtgärderna och vad därmed sammanhänger

anfört följande:

I princip finner jag ingen erinran att göra emot att även på nu förevarande

område av vår sanitära lagstiftning öppna möjlighet till tvångsinläggning å

sjukvårdsanstalt av sådana smittbärare, vilka utgöra en fara för sin omgivning.

En dylik tvångsåtgärd skulle emellertid säkerligen oftast innebära ett

betydligt allvarligare ingrepp i den personliga friheten och livsföringen då

iråga vore om en tuberkulossjuk än vid andra fall av smittsam sjukdom. Man

finge räkna med fall av frihetsberövande under ett eller annat, ja t. o. m. flera

år. Att tillgripa så stränga åtgärder nu, då situationen för det under frivilliga

former bedrivna antituberkulosarbetet ter sig gynnsam, måste onekligen

inge vissa betänkligheter. Redan på grund härav ställer jag mig tveksam

inför förslaget att möjliggöra tvångsinläggning å anstalt av tuberkulossjuka.

I varje fall bör, såsom framhållits i åtskilliga yttranden, en dylik åtgärd

vara förbunden med rätt för den därav drabbade till rimlig gottgörelse

för det han i det allmännas intresse sättes ur stånd att utnyttja den arbetsförmåga,

som han, trots sjukdomen, måhända besitter. Såsom framgår av den

tidigarp redogörelsen är emellertid frågan om de grunder, enligt vilka sådan

gottgörelse bör utgå, ännu icke utredd. Jag kan därför icke, åtminstone för

närvarande, förorda medicinalstyrelsens förslag i nu förevarande del.

Icke heller har jag av den förebragta utredningen blivit övertygad om nödvändigheten

av att, i den utsträckning medicinalstyrelsen föreslagit, i tuber
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

9

kuloslagen meddela nya eller skärpta bestämmelser rörande förbud för smittbärare

att arbeta inom livsmedelsbranschen. Enligt gällande lungsotslag föreligger

skyldighet för personal i mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörese,

som bedrives från s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal,

att före anställningen förete friskbetyg. Anledning synes icke föreligga

att upphäva denna skyldighet, men jag finner icke heller tillräckliga skäl förebragta

för att utsträcka densamma till annan i produktionen av eller handeln

med mjölk sysselsatt personal. Efter lungsotslagens ikraftträdande hava

nämligen införts bestämmelser, vilka ytterligare skärpt den sanitära kontrollen

å mjölkhanteringens område. Jag erinrar härutinnan om bestämmelserna

i 12 och 47 §§ hälsovårdsstadgan samt i förordningen med vissa bestämmelser

rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. Vidare må

framhållas, att införandet av anmälningsplikt beträffande alla fall av tuberkulos

säkerligen kommer atl förläna nyssnämnda bestämmelser i hälsovårdsstadgan

ökad effekt. Därest dispensären finner den anmälde vara sysselsatt

med produktion eller försäljning av mjölk på ett sätt, som innebär uppenbar

smittfara, bör dispensären givetvis — i sista hand genom hänvändelse till hälsovårdsnämnden

— söka få den anmälde att upphöra med dylikt arbete. Vad

nu sagts gäller även beträffande dem, som eljest syssla med beredning av

födoämne eller dryckesvara för försäljning eller hantera kött, charkuterivaror,

färsk fisk, bröd, konditorivaror, frukt eller grönsaker, som avses till^ försäljning.

Får dispensär genom anmälan eller eljest vetskap om att en sådan

person är behäftad med smittsam tuberkulos, bör en av de viktigaste smittförebyggande

åtgärderna från dispensärens sida vara att fortast möjligt söka

få den sjuke att ägna sig åt en ur nu berörda synpunkt mindre farlig verksamhet.

Det synes därför överflödigt att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit,

stadga skyldighet för läkare, som fått kännedom om sjukdomsfallet, att anmäla

detta till hälsovårdsnämnden. Då jag sålunda icke anser mig böra beträffande

förevarande yrkesgrupper förorda några väsentliga skärpningar i

redan gällande bestämmelser, saknar jag anledning att i detta sammanhang

närmare beröra frågan om ersättning till den, som på grund av smittfara

förbjudes utöva viss verksamhet. Erinras må allenast, att i dylika fall ersättning

under vissa förutsättningar lärer kunna utgå från anslaget till vissa

kostnader för allmän hälso- och sjukvård.

Gällande lungsotslag innehåller förbud att anställa lungsiktig kvinna såsom

amma eller barnsköterska. Då emellertid överträdelse av förbudet icke är

förenat med straffansvar eller annan påföljd och myndighet icke heller eljest

har befogenhet att förhindra eller avbryta dylik anställning, innebär förbudet

i själva verket endast ett till föräldrar och målsmän riktat råd. Medicinalstyrelsen

har nu velat förläna motsvarande bestämmelser i sitt förslag en

liknande karaktär, men har kompletterat dem med föreskrifter om skyldighet

för läkare att till hälsovårdsnämnd anmäla misstänkta fall av smittsam

tuberkulos hos barnskötare och ammor samt om rätt för hälsovårdsnämnd

att i anledning av sådan anmälan avstänga vederbörande från anställningen.

1 några yttranden hava förordats vissa ytterligare skärpningar utöver de sålunda

föreslagna. Emellertid manar enligt min mening redan det till sin omfattning

mycket obestämda begreppet »anställning alt sköta barn» till synnerlig

försiktighet vid behandlingen av denna fråga. Det synes därför icke

tillrådligt vare sig alt fordra friskbetyg för rätt atl taga eller giva dylik anställning

eller alt belägga överträdelse av förbudet med straffansvar. Icke

heller vill jag förorda medicinalstyrelsens förslag örn särskild anmälningsskyldighet

i nu förevarande fall oell örn rätt för hälsovårdsnämnd alt förbjuda

fortsatt anställning. Även här torde dispensärerna i flertalet fall kunna

pä frivillighelens väg komma lill rätta med rådande missförhållanden,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

och där så ej sker lära barnavårdslagens bestämmelser om barn, som i föräldrahemmet

utsattes för fara till liv eller hälsa, i regel kunna tillämpas.

Däremot anser jag, att skärpta lagstiftningsåtgärder mot utbredning av

tuberkulos inom skolor och andra för barn avsedda anstalter böra i viss omfattning

vidtagas. Här synes man dock, åtminstone tills vidare, vara nödsakad

att skilja mellan offentliga och enskilda anstalter. Vad de offentliga anstalterna

angår, ligger det i det allmännas intresse redan såsom huvudman

för dessa anstalter att sörja för, att anstalterna icke få bliva härdar för spridande

av smittsamma sjukdomar. Örn i uteslutande smittförebyggande syfte

åtgärder vidtagas, vilka ekonomiskt drabba den vid dessa anstalter mer

eller mindre fast anknutna personalen, som i regel kostat på sig en flerårig

utbildning för sitt yrke, bör det emellertid sörjas för att skälig kompensation

härför utgår av allmänna medel. Förutsättningar härför finnas också redan

beträffande åtskilliga av dessa befattningshavare, i det för dem gällande

avlöningsförfattningar innehålla bestämmelser örn rätt till lön vid avstängning

från tjänstgöring till förekommande av smittas spridning. Vad

nu sagts gäller i fråga örn ordinarie lärarpersonal vid flertalet av våra viktigaste

läroanstalter, och jag är därför beredd att föreslå åtgärder till förhindrande

av att tuberkulos sprides genom denna personal. Då emellertid,

såsom jag torde få tillfälle att senare närmare klargöra, dylika åtgärder lära

larva en ganska ingående reglering, som icke lämpligen synes böra inflyta i

den allmänna tuberkulosförordningen, vill jag förorda att i nämnda förordning

endast gives bemyndigande för Konungen att meddela bestämmelser angående

åtgärder mot tuberkulos inom offentliga anstalter för undervisning.

Förslag till dylika bestämmelser, avseende viss ordinarie lärarpersonal, har

utarbetats inom socialdepartementet, och kommer jag att senare redogöra

för detsamma. Redan i detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att

det enligt min mening snarast möjligt bör skapas förutsättningar för att låta

bestämmelserna ifråga avse även icke-ordinarie lärarpersonal. Vad det

nyss omnämnda bemyndigandet beträffar skulle detsamma även kunna avse

rätt att från undervisningen definitivt eller temporärt avstänga elev, som

är behäftad med smittsam tuberkulos. Dylik rätt förefinnes redan i vissa

fall, t. ex. enligt §§ 63 och 64 förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk

den 17 mars 1933 (nr 109), men skulle alltså kunna utsträckas till att gälla

beträffande elever vid samtliga offentliga läroanstalter.

Det av mig nyss förordade bemyndigandet för Konungen torde även böra

avse rätt att meddela bestämmelser angående åtgärder mot utbredning av

tuberkulos inom offentliga anstalter för vård och uppfostran av minderåriga.

Jag är emellertid icke beredd att nu framlägga förslag till sådana bestämmelser.

Dessa anstalter drivas nämligen ofta i kommunal regi, och av den

tidigare redogörelsen framgår, att tillfredsställande utredning ännu icke föreligger

rörande den gottgörelse för mistad arbetsförtjänst, som bör utgå då

annan än enligt allmän författning avlönad befattningshavare på grund av

smittfara avstänges från tjänstgöring.

Vad sist sagts gäller jämväl i fråga örn personalen vid enskilda anstalter.

Redan av denna anledning anser jag mig icke nu böra föreslå några tvångsbestämmelser

gent emot denna personal. Även här är för övrigt anledning

förvänta, att införandet av anmälningsplikt beträffande alla nyupptäckta

fall av tuberkulos skall förläna ökad effekt åt det genom dispensärerna bedrivna

antituberkulosarbetet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

11

D. Bestämmelser rörande fosterbarn.

I det av medicinalstyrelsen framlagda lagförslaget (10 §) finnes intagen

en bestämmelse, att ingen må utan särskilt medgivande av barnavårdsnämnden

mottaga fosterbarn, med mindre hos nämnden genom läkarintyg styrkts,

ej mindre att fall av smittsam tuberkulos icke förefinnes inom det avsedda

fosterbarnshemmet, än även att barnet icke är behäftat med tuberkulos.

Innan nämnden lämnar medgivande till mottagande av fosterbarn, skall

tjänsteläkares yttrande inhämtas, och skall nämnden vid medgivandet föreskriva

de villkor, under vilka fosterbarn må i hemmet vistas. Medgivande

må när som helst återkallas. Distriktsdispensär skall ägna särskild uppmärksamhet

åt fosterbarnshem och vid misstanke örn smittsam tuberkulos

hos någon medlem av hemmet omedelbart vidtaga erforderliga undersökningar

och åtgärder, som på dispensären ankomma, samt, där så kräves,

lämna meddelande till »hälsovårdsnämnden» (troligen avses barnavårdsnämnden)

.

I anslutning härtill har i propositionen redogjorts för de i barnavårdslagen

meddelade bestämmelserna om kontroll över fosterbarnsvården (sid. 55

—56), för de övriga nordiska ländernas lagstiftning i förevarande hänseende

(sid. 56) samt för innehållet i remissyttrandena i delar, örn vilka nu

är fråga (sid. 57—58).

Föredragande departementschefen har i nu ifrågavarande avseende anfört

(propositionen sid. 58—59):

Av den redogörelse, som jag nyss lämnat för vissa bestämmelser i barnavårdslagen,

framgår, att fosterbarnsvården är underkastad en ingående kontroll

från barnavårdsnämndernas sida. Denna kontroll avser bland annat

att förhindra, att ett fosterbarn utsattes för fara till liv eller hälsa i det

fosterhem eller barnhem, där barnet vistas. För rätt att driva enskilt barnhem

fordras särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Däremot fordras icke tillstånd

för rätt att mottaga fosterbarn i ett enskilt hem, men barnafostraren

skall inom några få dagar efter mottagandet göra anmälan därom hos barnavårdsnämnden,

som då har att ofördröjligen undersöka förhållandena i

fosterhemmet. Nämnden kan för övrigt, om anledning därtill föreligger, redan

på förhand förbjuda viss person att mottaga fosterbarn.

Enligt min mening äro dessa och övriga kontrollbestämmelser rörande

fosterbarnsvården av stort värde då det gäller att förhindra, att fosterbarn

utsättas för tuberkulos smitta. Detta värde kommer säkerligen att bliva

än större vid ett införande av den av mig förordade anmälningsplikten.

Visar det sig vid den undersökning från dispensärens sida, som alltid bör

åtfölja en anmälan örn uppdagat tuberkulosfall, att fosterbarn utsättes för

smittfara, är det dispensärens uppenbara skyldighet att, om faran icke eljest

genast avvärjes, sätta sig i förbindelse med barnavårdsnämnden för erforderliga

åtgärders vidtagande.

Otvivelaktigt skulle medicinalstyrelsens förslag rörande förhandskontroll

beträffande fosterhem och fosterbarn med avseende å fara för tuberkulos

smitta vara av ett visst värde. Fråga är emellertid, örn detta icke skulle

köpas för dyrt. Att just på detta ömtåliga och av det allmänna redan

övervakade område stadga ytterligare kostsamma kontrollåtgärder, då man

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Utskottet.

mäste säga sig, att barn i andra från det allmännas sida icke regelmässigt

övervakade miljöförhållanden dagligdags utsättas för tuberkulos smitta, synes

mig tillrådligt endast under förutsättning att vinsten av dylika åtgärder

kunde förväntas uppenbart överväga därmed förbundna olägenheter. Ett

genomförande av medicinalstyrelsens förslag skulle antagligen medföra, att

i några enstaka fall ett tillämnat mottagande av fosterbarn ej komme till

stånd. Redan enligt gällande bestämmelser torde dock i vissa av dessa fall

förutsättningar hava funnits för ett undanröjande av smittfaran innan någon

skada skett. Man måste vidare betänka den hämmande inverkan,

som den ifrågasatta kontrollen säkerligen skulle hava på villigheten att mottaga

fosterbarn. Icke endast bamafostraren själv utan även hans maka, barn

och husfolk samt därjämte det tillämnade fosterbarnet måste underkastas

en minutiös undersökning av läkare, kanske bosatt långt från fosterhemmet.

Och ändock skulle en dylik undersökning vara av föga värde, därest

exempelvis bamafostraren en tid efter mottagandet av fosterbarnet anställde

en tjänare eller för några dagar härbärgerade en gäst, som vore behäftad

med smittsam tuberkulos. Att åtskilliga personer, som eljest vore villiga

att mottaga fosterbarn, skulle avstå därifrån inför vetskapen örn den därmed

förbundna förhandskontrollen, förefaller mycket sannolikt. Då jag icke,

för vinnandet av ett resultat av måhända jämförselsevis ringa värde, vill

tillråda åtgärder, som skulle ytterligare minska den redan knappa tillgången

på personer, lämpliga och villiga att mottaga fosterbarn, har jag icke funnit

mig böra i departementsförslaget upptaga någon motsvarighet till 10 §

i medicinalstyrelsens förslag. Emellertid har jag ansett lämpligt att i 5 §

sista stycket departementsförslaget införa en erinran om barnavårdsnämnds

skyldighet enligt barnavårdslagen att noggrant tillse, att fosterbarn komma i

åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran.

Å sid. 59—60 i propositionen har redogjorts för en av de lungsjukas eftervårdskommitté

och vissa andra sammanslutningar gjord framställning, syftande

bl. a. till att motverka de ekonomiska svårigheter, som tuberkulosen

kan vålla de insjuknade. Föredragande departementschefen har uttalat, att

de i framställningen berörda spörsmålen icke syntes böra erhålla sin lösning

i en lagstiftning med sådant syfte som det, vilket läge till grund för

det föreliggande förslaget, samt att de hörde till dem, vilka vore under övervägande

inom en av svenska nationalföreningen mot tuberkulos anordnad

utredning, som för närvarande bedreves under ledning av f. d. generaldirektören

Hellström.

Av de i propositionen lämnade uppgifterna framgår, att dödligheten i tuberkulos

under de senaste decennierna företer en betydande nedgång. Dödlighetssiffran,

som åren 1911—1915 var i medeltal 1.94 %o, har sedan dess oavbrutet

sjunkit och uppgick år 1937 till 0.86 0/00- Såsom föredragande departementschefen

framhållit torde under samma tid även tuberkulossjukligheten

hava avsevärt nedgått, om än icke i samma grad som dödligheten. Alltjämt

finnas emellertid åtskilliga länder, där dödligheten i tuberkulos är betydligt

lägre än i Sverige.

Utvecklingen på ifrågavarande område torde få tillskrivas ■—- förutom det

intensiva arbete, som bedrivits av olika organ för motverkande av tuberku
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

losen — jämväl höjningen av levnadsstandarden och förbättringen av de hygieniska

förhållandena i vårt land. Bland åtgärder, som mera direkt taga

sikte på bekämpandet av tuberkulosen, torde huvudvikten böra läggas vid de

sjukvårdande åtgärderna och dispensärverksamheten. Den i vissa hänseenden

skärpta lagstiftning, som nu föreslås, är avsedd att vara ett stöd för detta

arbete och i synnerhet för den genom 1937 års reform intensifierade verksamheten

vid dispensärerna. Avvägningen av lagstiftningen måste givetvis

ske med hänsyn till det på senare tid alltmer förbättrade läget på ifrågavarande

område. Tuberkulosdödlighetens tillbakagang i vart land synes

mana till försiktighet vid genomförandet av skärpta lagbestämmelser. Det

av medicinalstyrelsen framlagda förslaget, som innefattade stadganden örn

långt gående tvångsåtgärder, har också vid överarbetningen inom socialdepartementet

underkastats avsevärda modifikationer. Bland annat hava de av

medicinalstyrelsen föreslagna stadgandena om tvångsinläggning av vissa tuberkulossjuka

på sjukvårdsanstalt uteslutits.

Den mest framträdande nyheten i det nu föreliggande förslaget torde vara

föreskriften om en allmän skyldighet för läkare att till vederbörande dispensär

anmäla alla nyupptäckta fall av tuberkulos. Börande värdet av en sådan

anmälningsplikt hava vid ärendets remissbehandling starka meningsskiljaktigheter

kommit till synes. Även från läkarhall hava allvarliga erinringar

gjorts mot bestämmelsen i fråga. I likhet med departementschefen finner

utskottet emellertid övervägande skäl tala för införande av en dylik skyldighet.

Den nyligen genomförda reformen av dispensärorganisationen torde

därigenom erhålla ett komplement, ägnat att effektivisera arbetet mot tuberkulosen.

Det föreliggande förslaget innehåller vidare vissa bestämmelser, syftande

till att avstänga smittbärare från arbete inom vissa yrkesgrenar. I fråga om

livsmedelsbranschen gälla redan nu åtskilliga föreskrifter i ämnet, och några

mera väsentliga skärpningar i dessa hava icke av Kungl. Majit ifrågasatts.

I nära anslutning till en bestämmelse i den nuvarande lungsotslagen stadgas

i förslaget förbud för den, som är behäftad med smittsam tuberkulos, att

tillträda anställning att sköta barn eller såsom amma. Vidare förutsättes,

att helt nya bestämmelser örn avstängningsrätt gentemot viss lärår- och anstaltspersonal

skola utfärdas. Enligt förslaget skall emellertid åt Kungl.

Majit överlämnas att meddela föreskrifter härom. Vad propositionen i nu

berörda hänseenden innehåller synes utskottet väl avvägt.

Utskottet finner angeläget att i förevarande sammanhang understryka vikten

av att de föreslagna bestämmelserna komma att tillämpas med erforderlig

varsamhet. Läkarens övertygelse eller misstanke, att tuberkulos i det

särskilda fallet är förhanden, måste givetvis vara väl grundad, och kravet

härå bör, såsom departementschefen framhållit, skärpas i den man det blir

fråga örn en mera ingripande åtgärd. Utskottet vill vidare betona vikten

av att innehållet i de anmälningar, som skola göras enligt den föreslagna

förordningen, behandlas med tillbörlig diskretion. Örn så ej sker, kunna de

opaginerad Kontrollera mot PDF

14:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

tuberkulossjuka i många fall åsamkas praktiska svårigheter och psykiskt

lidande utöver vad sjukdomen i och för sig medför.

Det är en given sak, att en anmälan enligt tuberkulosförordningen icke får

resultera i enbart en registrering av det anmälda fallet utan skall leda till

vidtagande av aktiva åtgärder. Detta väsentliga syfte med anmälningsplikten

har också kommit till uttryck i 5 § första stycket av förordningen. I första

hand torde härvid ifrågakomma undersökning av den sjukes familj, saneringsåtgärder

i bostaden, åtgärder för barnskydd o. dyl. För att den nya

lagstiftningen skall vinna full effektivitet måste emellertid även finnas tillräckliga

möjligheter att bereda de tuberkulossjuka den särskilda vård och behandling,

som kan vara erforderlig. Vidare kan i många fall en förbättring

av den sjukes och hans familjs bostadsförhållanden och i vissa fall av den

sjukes arbetsförhållanden framstå såsom av behovet påkallad. Även åt

dessa sidor av saken måste helt naturligt ägnas den största uppmärksamhet.

De genom propositionen framlagda förslagen äro enligt utskottets mening

i stort sett ägnade att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Utskottet,

som icke har något att erinra beträffande den föreslagna rent formella ändringen

i epidemilagen, övergår härefter till att verkställa detaljgranskning

av förslaget till tuberkulosförordning. I den mån de särskilda bestämmelserna

och de av departementschefen i samband med dem gjorda uttalandena

icke i det följande beröras, hava de av utskottet lämnats utan erinran.

Författningens rubrik.

Föredragande departementschefen har i propositionen anfört, att författningen

i enlighet med numera vedertagen terminologi fått karaktär av förordning.

I anledning härav har herr Herlitz i en i första kammaren framställd

fråga hemställt till chefen för justitiedepartementet, huruvida denne

skulle kunna i korthet klargöra innebörden av den åberopade terminologien

och sålunda angiva, när enligt hans uppfattning termerna lag och förordning

borde användas i författningar, som antagas av riksdagen.

Till svar å denna fråga har chefen för justitiedepartementet vid första

kammarens plenum den 22 februari 1939 framhållit, att terminologien med

avseende å författningars benämning tidigare varit åtskilligt vacklande men

efter hand blivit mera stadgad. Sedan slutet av år 1937 hade Kungl. Maj:t

tillämpat den regeln, att författning icke gåves titel av lag i annat fall än då

den förutsatte lagrådsgranskning eller eljest grundlagsenlig! skulle ha nämnda

titel. Författning, som utan att tillhöra nu angivna grupp förelädes riksdagen

för antagande eller godkännande, betecknades i regel såsom förordning

och annan författning i regel såsom kungörelse, stadga, reglemente eller

instruktion. I särskilda fall hade man emellertid av praktiska skäl tagit

hänsyn till att författning på visst område enligt vedertaget bruk haft benämning,

som ej stöde i överensstämmelse med nyssnämnda regler, samt därför

frångått dessa. Sålunda hade författningar innefattande avlönings- och

pensioneringsföreskrifter, ehuru utfärdade med riksdagens godkännande, be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

15

nämnts reglementen, och författningar utfärdade av Kungl. Maj:t utan riksdagens

hörande jämlikt de militära rekvisitions- och förfogandelagarna hade

kallats förordningar. Vidare hade vid ändring i gällande författningar åt

ändringen i regel givits samma titel som den författning hade, vilken varit

föremål för ändringen.

I förevarande sammanhang må erinras, att lagrådet icke hördes över det

förslag till lag angående vissa åtgärder mot utbredning av tuberkulos, som

framlades för 1914 års senare lagtima riksdag och som med vissa ändringar

blev antaget.

Utskottet finner ej skäl till erinran mot att den nu föreslagna författningen

betecknats såsom förordning.

5 §.

I 5 § tredje stycket i Kungl. Maj:ts förslag stadgas, att hälsovårdsnämnd

äger att på hemställan av läkare vid dispensär eller tjänsteläkare förordna,

att person, som av läkaren misstänkes vara behäftad med smittsam tuberkulos,

skall på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning.

För verkställande av sådant förordnande är nämnden berättigad att av polismyndighet

och kronobetjäning erhålla erforderlig handräckning.

Beträffande de delvis häremot svarande bestämmelserna i 16 § första stycket

i medicinalstyrelsens förslag har medicinalstyrelsen anfört:

Denna paragraf, vars första stycke nära ansluter sig till 3 § 3 mom. första

stycket epidemilagen, åsyftar att förebygga att familje- eller massundersökningar

göras mer eller mindre ineffektiva därigenom att personer, vilka

den undersökande läkaren, t. ex. genom upplysning från dispensären, fått

anledning misstänka vara behäftade med smittsam tuberkulos, enständigt

vägra att låta undersöka sig och därigenom på sätt och vis komma att sabotera

hela undersökningen. Därest en sådan person i verkligheten är bacillbärare,

ernås icke genom familje- eller massundersökningen det ur allmän

synpunkt viktigaste syftemålet, nämligen att skydda ännu oinfekterade

personer i denna smittkällas närhet mot smittfaran. Styrelsen finner det

synnerligen angeläget, att hälsovårdsnämnden i analogi med förhållandet vid

de epidemiska sjukdomarna utrustas med maktmedel för att isolera smittbärare

av förenämnda slag.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelsen örn tvångsundersökning

har föranlett erinringar i några yttranden. Sålunda hava länsstyrelserna

i Östergötlands och Kronobergs län påpekat, att förslaget icke inneliölle stadganden

örn de åtgärder hälsovårdsnämnd hade att vidtaga, därest för tuberkulossmilta

misstänkt person vägrade inställa sig till läkarundersökning.

Nämndens befogenhet enligt förslaget att förelägga vitén vore i dylikt fall

icke tillfyllest. Länsstyrelserna ifrågasatte, huruvida icke nämnden borde

tillerkännas rätt att för dylik persons inställande till läkarundersökning erhålla

handräckning av polismyndighet.

Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 75) beträffande

bestämmelserna i 5 § tredje stycket anfört bl. a. följande:

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Det i 16 § första stycket i medicinalstyrelsens förslag upptagna stadgandet

rörande tvångsundersökning synes äga så nära samband med bestämmelserna

rörande åtgärder i anledning av anmält tuberkulosfall, att

det bör sammanföras med nämnda bestämmelser under en gemensam paragraf.

Samtidigt som så skett i departementsförslaget har stadgandet, med

beaktande av vissa i yttrandena gjorda erinringar och efter förebild av 22 §

lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, undergått viss

omredigering. Att av hälsovårdsnämnd beslutad tvångsundersökning bör

bekostas av vederbörande hälsovårdsområde, synes naturligt. Departementsförslaget

överensstämmer härutinnan med 3 § lungsotslagen, 12 § 2 mom.

och 47 § 2 mom. hälsovårdsstadgan samt 17 § i medicinalstyrelsens förslag.

Med polismyndighet förstås enligt professor R. Malmgren icke varje med

polisuppgifter utrustad person utan endast den, som enligt lag har befogenhet

att självständigt besluta en polisåtgärd: meddela ett sökt tillstånd, utfärda

ett förbud eller giva en befallning. Malmgren framhåller, att länsstyrelsen

är högsta polismyndighet för länet och har under sig lokala polismyndigheter.

Professor C. A. Reuterskiöld gör skillnad mellan politimyndighet och exekutionsorgan.

Enligt honom förutsätter politimaktens användning en politianordning

eller order av vederbörlig politimyndighet härom till underlydande

exekutionsorgan, som därefter i enlighet med befallningen hava att utföra

verkställandet. Reuterskiöld framhåller, att —- bortsett från utsökningsförfarandet

— handräckning icke kan erhållas av exekutionsorgan utan att

först befallning härom av överordnad polismyndighet utverkats.

Enligt 6 § 1 mom. 1. i landshövdinginstruktionen den 19 november 1937

är länsstyrelsen länets högsta polismyndighet.

I 1 § 1. av polisreglementet för riket den 26 september 1925 utsäges, att

under länsstyrelsen eller, vad angår Stockholm, överståthållaren tillkommer,

där ej annorledes särskilt stadgats, chefskapet över befattningshavare vid

polisväsendet, i stad där polismästare finnes denne, i annan stad borgmästaren

eller den ledamot av stadens magistrat som förestår dess polisväsen eller

där magistrat ej finnes kommunalborgmästaren eller, örn sådan ej finnes,

stadsstyrelsen ordförande samt i annat polisdistrikt landsfiskalen. Vad angår

i köping eller municipalsamhälle anställd polisman med åtalsrätt skall

chefskapet i vissa fall utövas av landsfogden. Denne utövar även chefskapet

över bl. a. polispersonal, som anställts för landstingsområde.

Enligt en den 15 maj 1936 utfärdad kungörelse tillkommer chefskapet över

befattningshavare vid polisväsendet i vissa städer stadsfiskalen.

I en del författningar, som lämna vissa särskilda befogenheter åt polismyndighet,

finnes uttryckligen angivet vilka myndigheter eller tjänstemän den

ifrågavarande författningen inbegriper under denna beteckning. Så är fallet

exempelvis med ordningssladgan för rikets städer den 24 mars 1868 (§ 29),

stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse (§ 49), motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (1 § 1 morn.), vägtrafikstadgan

samma dag (l § 2 mom.) samt utlänningslagen den 11 juni 1937 (53 §). Ett

dylikt stadgande finnes även upptaget i 11 § 1 mom. andra stycket av det

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

genom Kungl. Maj:ts proposition nr % för innevarande års riksdag framlagda

förslaget till butikstängningslag.

Här må i korthet erinras örn vissa nu gällande bestämmelser rörande

handräckning för någons inställande till läkarundersökning eller undergående

av sjukvård.

Enligt 14—16 §§ i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar föreligger i vissa fall skyldighet att underkasta sig

läkarundersökning eller sjukbehandling eller att låta intaga sig till vård å

allmänt sjukhus. I sådana fall skall den person, som är i fråga, i regel tillställas

en anmaning att inom utsatt kort tid inställa sig för ändamålet. Sådan

anmaning utfärdas av vederbörande sundhetsinspektör, varmed förstas

stadsläkare (förste stadsläkare, örn flera finnas) och förste provinsialläkare

samt i vissa fall särskilt förordnad läkare. Anmaning skall meddelas skriftligt

och innehålla erinran örn påföljd för underlåtenhet att ställa sig densamma

till efterrättelse. Underlåter någon att efterkomma sådan anmaning, äger

hälsovårdsmyndigheten, d. v. s. i stad, där stadsläkare finnes, hälsovårdsnämnden

och å annan ort länsstyrelsen, enligt 21 § förordna örn läkarundersökning

eller örn könssjuk persons intagande å allmänt sjukhus. I brådskande

fall må sundhetsinspektören meddela dylikt förordnande. Detta skall

emellertid omedelbart underställas hälsovårdsmyndighetens prövning. För

verkställande av förordnande som nu sagts äro sundhetsinspektör och hälsovårdsmyndighet

enligt 22 § berättigade att av polismyndighet och kronobetjäning

erhålla erforderlig handräckning.

4 § andra stycket i lagen den 21 september 1915 örn behörighet att utöva

läkarkonsten innehåller vissa bestämmelser beträffande det fall, att grundad

anledning föreligger till antagande, att legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom

eller viss annan rubbning i själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt

utöva läkarkonsten. Medicinalstyrelsen äger då förordna om läkarundersökning

av honom. Motsätter han sig undersökning, är vederbörande

polismyndighet pliktig att lämna handräckning.

52 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 innehåller bestämmelser för

det fall, att å sinnessjukhus intagen eller den, som enligt vissa i lagen närmare

angivna regler för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården,

avviker. På sjukvårdsläkarens resp. fångvårdsmyndighets begäran

skall handräckning för den sjukes återförande lämnas av vederbörande polismyndighet.

Detsamma gäller, där försöksutskriven underlåter att, sedan

förordnande örn återintagning meddelats eller försökstiden gått till

ända, på anmaning åter där inställa sig. I en för innevarande års riksdag

framlagd proposition, nr 6, har föreslagits ett tillägg till paragrafen av in

nebörd att i fall av sistnämnda art handräckning, då särskilda omständig

heter därtill föranledde, finge lämnas utan att anmaning föregått. Riksdagen

har bifallit nämnda proposition. — Sinnessjuklagen innehåller även

vissa andra bestämmelser örn handräckning.

liihang lill riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 arti. Nr 21. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

U tåkottet.

I 5 § tredje stycket av Kungl. Maj:ts förslag hava intagits bestämmelser rörande

tvångsundersökning av person, som av läkare vid dispensär eller tjänsteläkare

misstänkes vara behäftad med smittsam tuberkulos. Såsom utskottet

redan i den allmänna motiveringen understrukit bör givetvis i dylikt fall

väl grundad anledning till läkarens misstanke förefinnas.

Det torde ligga i sakens natur, att det för fall av tvångsundersökning föreslagna

handräckningsförfarandet bör tillämpas endast då omständigheterna

göra det påkallat. En anvisning härom ligger i det i Kungl. Maj:ts förslag begagnade

uttrycket »erforderlig handräckning». Enligt utskottets mening bör

emellertid av lagtexten tydligt framgå, att hälsovårdsnämnd är berättigad att

erhålla handräckning först då någon underlåter att ställa sig nämndens förordnande

om undersökning till efterrättelse. För vinnande av detta syfte föreslår

utskottet en ändring av 5 § tredje stycket andra punkten i Kungl. Maj:ts

förslag.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall handräckning, varom nu är fråga, lämnas

av polismyndighet och kronobetjäning. Med kronobetjäning torde i förevarande

sammanhang närmast avses de polismyndigheterna underlydande exekutionsorganen.

Utskottet anser emellertid, att begäran örn sådan handräckning

bör riktas till polismyndighet, på vilken det sedan skall ankomma

att föranstalta om erforderliga åtgärder. Med hänsyn härtill torde orden »och

kronobetjäning» böra uteslutas ur lagtexten. Därigenom skulle vinnas överensstämmelse

med vad de ovannämnda stadgandena i lagen om behörighet

att utöva läkarkonsten och sinnessjuklagen i detta hänseende innehålla samt

anslutning till de båda i förevarande fall förslagsställande länsstyrelsernas uttalanden.

I samband med nyssnämnda ändringar hava vissa formella jämkningar i

stadgandets ordalydelse föreslagits.

U §.

Enligt denna paragraf i Kungl. Maj:ts förslag meddelar medicinalstyrelsen

närmare bestämmelser angående verkställande av läkarundersökningar

och utfärdande av läkarintyg, varom i 5 och 6 §§ förmäles.

Beträffande medicinalstyrelsens motivering till motsvarande bestämmelse

i dess förslag samt angående innehållet i remissyttrandena i denna del

får utskottet hänvisa till den å sid. 91—92 i propositionen lämnade redogörelsen.

Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 93) rörande

14 § anfört bland annat följande:

Någon direkt erinran emot att förläna medicinalstyrelsen den ifrågasatta

befogenheten att meddela närmare bestämmelser angående verkställande av

läkarundersökningar och utfärdande av läkarintyg, varom i förslaget förmäles,

har icke framställts i yttrandena. Tvärtom synes behovet av sådana

bestämmelser däri hava vitsordats. Emellertid vill jag understryka det i

vissa yttranden framförda önskemålet, att medicinalstyrelsen icke genom att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

uppställa alltför rigorösa krav i dessa hänseenden förbehåller undersökningarna

åt ett fåtal läkare. Samtidigt vill jag framhålla, att efter de väsentliga

jämkningar, som under departementsbehandlingen vidtagits i medicinalstyrelsens

förslag, antalet undersökningar och intyg, beträffande vilka

medicinalstyrelsen skulle hava att utfärda bestämmelser, kommit att avsevärt

inskränkas.---Vidare har i 8 § i det inom departementet upprät
tade

förslaget till kungörelse angående åtgärder mot utbredning av tuberkulos

inom vissa läroanstalter åt medicinalstyrelsen givits befogenhet att

efter samråd med skolöverstyrelsen meddela närmare bestämmelser angående

verkställande av de läkarundersökningar och utfärdande av de läkarintyg,

varom i kungörelsen förmäles. Här har alltså uttryckligen garanterats,

att skolöverstyrelsen skall kunna göra sina önskemål gällande, innan

dylika bestämmelser utfärdas.

Såsom i flera av remissyttrandena framhållits blir den uppgift, som genom

förevarande paragraf kommer att åläggas medicinalstyrelsen, av synnerligen

ömtålig art. Givetvis måste det tillses, att de undersökningar, som komma

att utföras enligt bestämmelserna i tuberkulosförordningen, bliva så väl utförda

och de därå grundade intygen så tillförlitliga som möjligt. I likhet

med departementschefen vill utskottet emellertid understryka det i vissa yttranden

framförda önskemålet, att medicinalstyrelsen icke genom att uppställa

alltför stränga krav i nu berörda hänseenden förbehåller undersökningarna

åt ett fåtal läkare.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående (sid. 12, 15, 18 och 19) anförts

får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen

framlagda förslaget till tuberkulosförordning icke kunnat i

oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Tuberkulosförordning.

Härigenom 1''örordnas som följer:

1 §•

Med tuberkulos förslås enligt denna förordning tuberkulos hos människa,

dock icke kvarstående tecken av uppenbart läkt tuberkulos.

2 §■

Finner läkare anledning misstänka tuberkulos hos någon, vilken han

undersöker eller behandlar, och är dispensärverksamliet anordnad å den

ort, varå patienten stadigvarande vistas, äger läkaren för vidare undersökning

hänvisa patienten till vederbörande centraldispensär eller, i stad, som

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

icke deltager i landsting, till den i staden inrättade dispensären. Rörande

sådan hänvisning skall läkaren ofördröjligen lämna skriftligt meddelande till

dispensären.

3 §.

Iakttager läkare tuberkulos hos någon, vilken han undersöker eller behandlar,

och har sjukdomen icke veterligen förut blivit av annan läkare iakttagen,

åligger det läkaren att, där dispensärverksamhet är anordnad å den

ort, varå patienten stadigvarande vistas, om sjukdomen ofördröjligen göra

skriftlig anmälan, i stad, som icke deltager i landsting, till den i staden inrättade

dispensären, samt eljest till vederbörande distriktsdispensär, eller, där

sådan icke finnes inrättad, till vederbörande centraldispensär. Sådan anmälan

skall göras enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär samt innehålla

uppgift örn patientens namn, ålder, yrke eller samhällsställning och

bostad, sjukdomens särskilda beskaffenhet, vad örn sjukdomens orsak kunnat

utrönas samt de åtgärder, som blivit vidtagna.

Utskrives eller frigives med smittsam tuberkulos behäftad person från

anstalt, vid vilken för sjukvården därstädes ansvarig läkare finnes anställd,

åligger det denne att, där dispensärverksamhet är anordnad å den

ort, varå personen i fråga ämnar efter utskrivningen eller frigivningen stadigvarande

vistas, örn utskrivningen eller frigivningen ofördröjligen lämna

skriftligt meddelande, i stad, som icke deltager i landsting, till den i staden

inrättade dispensären, samt eljest till vederbörande distriktsdispensär eller,

där sådan icke finnes inrättad, till vederbörande centraldispensär. Sådant

meddelande skall lämnas enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

4 §•

Över personer, beträffande vilka anmälan till dispensär gjorts enligt 3 §

första stycket eller vilka eljest veterligen äro behäftade med tuberkulos och

stadigvarande vistas inom dispensärens verksamhetsområde, åligger det läkaren

vid dispensären att föra förteckning enligt av medicinalstyrelsen fastställt

formulär. Finner läkaren, att i förteckningen upptagen person icke

längre är behäftad med tuberkulos, eller har sådan person flyttat till annan

ort eller avlidit, skall läkaren avföra personen i fråga ur förteckningen. Rörande

flyttning till annan ort vare läkaren skyldig att, där dispensärverksamhet

är anordnad å nämnda ort, meddela skriftlig underrättelse till vederbörande

dispensär.

Läkare vid dispensär, till vilken underrättelse om flyttning meddelats enligt

första stycket, skall införa den person, som avses med underrättelsen,

i den i samma stycke omförmälda förteckningen.

5 §•

Läkare vid dispensär skall, där så befinnes lämpligt i samarbete med

läkare vid annan dispensär eller tjänsteläkare, utan dröjsmål söka föranstalta

därom, att de undersökningar och övriga åtgärder till förekommande

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

21

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

av tuberkulossmittas spridande, vartill av honom jämlikt 4 § förtecknat

sjukdomsfall bör föranleda, bliva vidtagna ävensom i fortsättningen verka

för, att i sådant syfte givna anvisningar och föreskrifter efterlevas.

Vad i första stycket stadgas skall icke äga tillämpning, därest annan

läkare, som vårdar den sjuke, förklarat sig villig övertaga ansvaret för vidtagandet

av de i nämnda stycke avsedda åtgärderna och därom till dispensären

avgiva rapport enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

Hälsovårdsnämnd äger att på hem- Hälsovårdsnämnd äger att på hem
-

ställan av läkare vid dispensär eller

tjänsteläkare förordna, att person, som

av läkaren misstänkes vara behäftad

med smittsam tuberkulos, skall på

hälsovårdsområdets bekostnad undergå

läkarundersökning. För verkställande

av sådant förordnande är nämnden

berättigad att av polismyndighet

och kronobetjäning erhålla erforderlig

handräckning.

ställan av läkare vid dispensär eller

tjänsteläkare förordna, att person, som

av läkaren misstänkes vara behäftad

med smittsam tuberkulos, skall på

hälsovårdsområdets bekostnad undergå

läkarundersökning. Underlåter någon

att ställa sig sådant förordnande

till efterrättelse, är nämnden berättigad

att för dess verkställande erhålla

handräckning av vederbörande polis
-

myndighet.

I den mån hälsovårdsnämnds medverkan i övrigt erfordras för vidtagande

av åtgärder mot tuberkulossmittas spridande, bör nämnden inom området

för sin befogenhet lämna sådan medverkan. Angående barnavårdsnämnds

skyldighet att vidtaga åtgärder beträffande barn under sexton år,

som i föräldrahemmet utsättes för fara till liv eller hälsa, ävensom att

noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård

och uppfostran, är stadgat i barnavårdslagen.

6 §•

I mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse, som bedrives frän

s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal, må icke sysselsättas

annan än den, som hos hälsovårdsnämnden med läkarintyg, ej äldre

än trettio dagar före påbörjandet av sådan sysselsättning, styrkt sig icke

vara behäftad med smittsam tuberkulos. Förekommer skälig anledning antaga,

att i sådan rörelse sysselsatt person efter tidigare läkarundersökning

blivit behäftad med smittsam tuberkulos, vare lian skyldig att efter anmodan

av nämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning;

och må nämnden omedelbart förbjuda, att han innehar sysselsättning,

som förut sagts, intill dess för nämnden företetts läkarintyg att fara

för tuberkulossmitta från honom icke föreligger.

V §•

Konungen äger meddela bestämmelser angående åtgärder mot utbredning

av tuberkulos inom offentliga anstalter för undervisning samt för vård och

uppfostran av minderåriga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §•

Ej må någon, som är behäftad med smittsam tuberkulos, tillträda anställning

att sköta barn eller såsom amma.

9 §•

Inom vårdanstalter för kropps- eller sinnessjuka, sinnesslöanstalten barnhem,

skyddshem, fängelser samt säkerhets-, uppfostrings-, tvångsarbets-,

alkoholist- och fattigvårdsanstalter skola åtgärder vara vidtagna för att personer,

som äro behäftade med smittsam tuberkulos, såvitt möjligt hållas avskilda

från övriga där vårdade eller intagna.

Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar till förebyggande

av tuberkulossmittas spridande såväl inom anstalter samt arbets-, nöjesoch

andra samlingslokaler som vid begagnande av kommunikationsmedel.

10 §.

Gång- och sängkläder samt andra persedlar, som person, behäftad med

smittsam tuberkulos, under sjukdomen begagnat på sådant sätt, att de kunna

antagas överföra smitta, må icke lämnas till annan för begagnande, innan

de underkastats smittrening.

11 §.

Det åligger läkare, som vårdar med tuberkulos behäftad person, att, örn

denne avlider, så snart han erhåller kännedom om dödsfallet därom göra anmälan

till den dispensär, i vars jämlikt 4 § förda förteckning den avlidne

kan antagas vara upptagen. Var tuberkulosen i smittsamt skede och timade

dödsfallet annorstädes än å sjukvårdsanstalt, skall läkaren tillika omedelbart

anmäla dödsfallet till hälsovårdsnämnden.

I fall, då jämlikt gällande föreskrifter pastor eller hans ställföreträdare i

död- och begravningsboken antecknat tuberkulos såsom dödsorsak utan att

av läkare utfärdat dödsbevis varit företett, åligger det pastorn eller hans

ställföreträdare att omedelbart om dödsfallet göra anmälan till hälsovårdsnämnden

och den dispensär, i vars jämlikt 4 § förda förteckning den avlidne

kan antagas vara upptagen.

Anmälan enligt denna paragraf skall göras skriftligen samt upptaga den

avlidnes namn, ålder och bostad vid dödsfallet ävensom dödsorsaken. Anmälan

enligt första stycket skall jämväl, där dödsorsaken icke var tuberkulos,

innehålla uppgift örn att den avlidne var behäftad med nämnda sjukdom

samt huruvida denna var i smittsamt skede.

12 §.

Har läkare vid dispensär erhållit kännedom örn att hos dispensären jämlikt

4 § förtecknad, med smittsam tuberkulos behäftad person för annan än

kortvarig undersökning eller vård intagits å anstalt eller flyttat till annan

bostad, skall läkaren ofördröjligen därom göra anmälan hos hälsovårdsnämnden

i den sjukes tidigare vistelseort.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

23

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

13 §.

Då enligt 11 eller 12 § anmälan gjorts till hälsovårdsnämnd eller det eljest

kommit till dess kännedom, att med smittsam tuberkulos behäftad person

avlidit eller för annan än kortvarig undersökning eller vård intagits å

anstalt eller flyttat till annan bostad, skall nämnden ombesörja, att den

bostad, som tidigare bebotts av den sjuke, jämte där befintliga av honom

brukade gång- oell sängkläder samt andra persedlar ofördröjligen underkastas

erforderlig smittrening. Sådan skall verkställas med ledning av anvisningar,

som utfärdas av medicinalstyrelsen, saint bekostas av hälsovårdsområdet.

Där så anses nödigt, äger nämnden låta, mot utgivande av skälig ersättning,

förstöra kläder oell andra persedlar, som ovan sägs.

14 §.

Medicinalstyrelsen meddelar närmare bestämmelser angående verkställande

av läkarundersökningar och utfärdande av läkarintyg, varom i 5 och 6 §§

förmäles.

15 §.

Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som avses i denna förordning, må

talan föras genom besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar efter delfåendet.

I länsstyrelsens beslut må ändring sökas genom besvär hos Konungen

inom den tid, sorn för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut är bestämd.

Utan hinder av klagan lände beslut till efterrättelse intill dess annorlunda

kan varda vederbörligen förordnat.

16 §.

överträdes förbud, som stadgats i 6 § eller meddelats med stöd av samma

paragraf, straffes rörelsens innehavare med dagsböter; och må i dylikt fall

länsstyrelsen på framställning av hälsovårdsnämnden vid vite förbjuda rörelsens

innehavare att fortsätta densamma, intill dess vederbörligt läkarintyg

företetts eller person, örn vars sysselsättande är fråga, skilts från rörelsen.

Bryter någon uppsåtligen mot den i 10 § meddelade bestämmelsen, straffes

med dagsböter.

17 §.

Allmän åklagare bar att åtala förseelse mot denna förordning.

Förseelsen skall åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men

eljest bos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter och vilen, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kommunen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna förordning uppbäves lagen den 4 september 1914 (nr 200)

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot; dock att nämnda lag

fortfarande skall tillämpas å förseelse, som begåtts under lagens giltighetstid.

Läkare, som vid tiden för denna förordnings ikraftträdande vårdar person,

vilken honom veterligen är behäftad med tuberkulos, har att inom en månad

efter ikraftträdandet göra anmälan enligt 3 § första stycket; dock att, där den

sjuke vårdas å anstalt, sådan anmälan må göras i samband med utskrivning

eller frigivning från anstalten.

Bestämmelsen i 6 § första punkten skall icke äga tillämpning beträffande

den, som vid tiden för denna förordnings ikraftträdande är sysselsatt i rörelse,

varom i nämnda punkt förmäles, och som jämlikt ovannämnda lag styrkt

sig icke vara behäftad med smittsam lungsot.

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen

framlagda, nedan intagna förslag till

Lag

om äudrad lydelse av 34 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 34 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

34 §.

Angående tuberkulos och könssjukdomar gäller vad därom särskilt är

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Stockholm den 9 mars 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, John Gustavson, Sten, Näslund*, Ekströmer,

Holstenson och Wahlberg;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Skoglund-,

Pettersson i Hällbacken, Hallagård, Molander*, von Seth och Holm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

25

Reservationer

beträffande 5 § i utskottets förslag till tuberkulosförordning:

1) av herrar Wahlberg och Olovson i Västerås, vilka anfort:

Att en person, som kan antagas vara behäftad med smittsam tuberkulos,

utan onödigt dröjsmål bör bliva undersökt av läkare måste anses vara självklart.

Lämpligheten av att föreskriva tvångsåtgärder med polisingripande

för att få en såsom smittbärare misstänkt person att underkasta sig läkarundersökning

torde emellertid under nuvarande förhållanden kunna allvarligt

ifrågasättas. Naturligtvis kan det sägas, att det ur samhällets synpunkt

måste vara befogat att företaga tvångsingripande mot en smittbärare för

att därigenom skydda dennes omgivning. Men det har icke visats, att behov

av polisingripande föreligger. De samhällsorgan, som skulle föreskriva

tvångsundersökning och med hjälp av polis låta föra den såsom smittbärare

misstänkte till läkare, äro heller icke i stånd att med samma kraft föreskriva,

att den undersökte, om han befinnes vara behäftad med smittsam

tuberkulos, skall givas möjlighet att leva, arbeta och bo under sådana förhållanden

att de av läkaren givna föreskrifterna kunna bliva beaktade. Då

så ännu är förhållandet, finna vi det vara oriktigt att i tuberkulosförordningen

intaga ett stadgande örn tvångsundersökning och polishandräckning.

Däremot finna vi det vara befogat och välbetänkt att stadga rätt för hälsovårdsnämnd

att låta person, som av läkare misstänkes vara behäftad med

smittsam tuberkulos, undergå läkarundersökning på hälsovårdsområdets

bekostnad. I överensstämmelse härmed föreslå vi sådan ändring av 5 §

tredje stycket att däri endast stadgas rätt för hälsovårdsnämnd att låta läkarundersökning

ske på hälsovårdsområdets bekostnad. Stadgandet om

tvångsundersökning och polishandräckning har alltså uteslutits.

Med stöd av vad vi sålunda anfört få vi hemställa,

att 5 § i föreliggande förslag till tuberkulosförordning

måtte erhålla följande lydelse:

Läkare vid —--föreskrifter efterlevas.

Vad i---fastställt formulär.

På hemställan av läkare vid dispensär eller tjänsteläkare

äger hälsovårdsnämnd låta person, som av läkaren misstänkes

vara behäftad med smittsam tuberkulos, på hälsovårdsområdets

bekostnad undergå läkarundersökning.

I den--— i barnavårdslagen.

2) av herr Molander, vilken yrkat, att 5 § i föreliggande förslag till tuberkulosförordning

måtte erhålla följande lydelse:

Läkare vid---föreskrifter efterlevas.

Vad i---— fastställt formulär.

Person, som av läkare vid dispensär eller tjänsteläkare misstänkes vara

behäftad med smittsam tuberkulos, är skyldig att efter anmodan av läkaren

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 21. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

undergå läkarundersökning. Underlåter någon att efterkomma sådan anmodan,

äger vederbörande hälsovårdsnämnd på hemställan av läkaren förordna

örn läkarundersökning på hälsovårdsområdets bekostnad. För verkställande

av sådant förordnande är nämnden berättigad att av polismyndighet

och kronobetjäning erhålla erforderlig handräckning.

I den —--i barnavårdslagen.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

390964

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:120 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tuberkulosförordning m. m. a1 i texten