Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion rörande viss ändring i lagen den 11 september 1936 örn föreningsoch förhandlingsrätt.

1939-03-28 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:25, Utlåtande i anledning av väckt motion rörande viss ändring i lagen den 11 september 1936 örn föreningsoch förhandlingsrätt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1939 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion rörande viss ändring i

lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 245,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Holm och Falk i

första hand hemställt, att riksdagen för sin del måtte besluta att i 3 § lagen

om förenings- och förhandlingsrätt införas, förslagsvis såsom första och

andra stycke, följande bestämmelser:

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetsgivare och arbetstagare

att tillhöra förening för tillvaratagande av medlemmarnas intressen

i avseende å anställningsvillkor och förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare

och arbetstagare ävensom rätt för sådan förening att utan intrång

från motsidan fritt utöva sin verksamhet.

Såsom kränkning av föreningsrätten skall i förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare anses åtgärd, vidtagen i syfte att hindra någon att

inträda i eller förmå honom att utträda ur förening eller i anledning av

verksamhet för förening eller för åstadkommande av förening, ävensom

eljest åtgärd med syfte att öva intrång i förenings organisationsverksamhet.

För det fall att riksdagen icke skulle vara beredd att utan förutgången

utredning taga ställning till frågan, hava motionärerna hemställt, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande

sådan utvidgad tillämpning av lagen om förenings- och förhandlingsrätt,

som i motionen angivits, samt om framläggande för riksdagen av förslag,

vartill utredningen kan föranleda.

I motiveringen till motionen har anförts:

Lagen upptager icke någon definition av begreppet föreningsrätt, men enligt

arbetsdomstolens tolkning förstås med föreningsrätt i lagens mening

rätten att tillhöra facklig organisation. Vilka åtgärder som skola betraktas

såsom föreningsrättskränkning angivas icke heller i lagen i vidare mån än

att avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller bestämmelse i

kollektivavtal eller annat avtal, varigenom föreningsrätten kränkes, förklaras

vara ogin. Det framgår härav, att lagstiftaren närmast haft i sikte

kränkning av den enskilda föreningsrätten, medan lagen icke giver någon

bestämd ledning för bedömande, huruvida kränkning kan ske genom åtgärder,

riktade mot den fackliga organisationen eller dess verksamhet. På

grund av motstridiga uttalanden i förarbetena till lagen är det till och med

tvivelaktigt, huruvida en organisation, vars medlemmar utsatts för för
Iiihang

till riksdagens protokoll 193!). 9 sami. 2 avd. Nr 25. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

eningsrättskränkning, kan för egen del yrka skadestånd för liden skada på

grund av det intrång i organisationsverksamheten, som de enskilda kränkningarna

betyda. Ännu tvivelaktigare synes vara, huruvida organisationen

kan på lagen grunda anspråk på grund av sådant intrång i organisationsverksamheten,

vilket icke hänför sig till åtkomliga föreningsrättskränkningar

mot enskilda medlemmar.

Ur synpunkten av föreningsrättsskyddets syftemål synes det emellertid

icke finnas någon anledning att begränsa skyddet att avse föreningsrättskränkning

mot enskilda. Lagfästandet av sistnämnda skydd kan i själva

verket till och med förväntas medföra, att motarbetandet inom vissa områden

av de fackliga organisationssträvandena kommer att taga formen av

åtgärder, riktade mot organisalionsbildandet resp. organisationsverksamheten,

syftande till att försvåra startandet eller upprätthållandet av fackliga

organisationer. Dylika åtgärder synas icke vara åtkomliga med mindre

föreningsrättsbegreppet utvidgas att omfatta även rätt för facklig organisation

att fritt utöva sin verksamhet och alltså till föreningsrättskränkning

hänföres även åtgärd i syfte att öva intrång i förenings organisationsverksamhet.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av arbetsdomstolens ordförande, varjämte utskottet

lämnat de anställdas centralorganisation (Daco), landsorganisationen i Sverige

och svenska arbetsgivareföreningen tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttranden

hava inkommit och finnas såsom bilagor A—D fogade vid detta

utlåtande. Utskottet får hänvisa till yttrandenas innehåll.

3 § i lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt

har följande lydelse:

Föreningsrätten skall lämnas okränkt. Sker kränkning av föreningsrätten

genom avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller genom bestämmelse

i kollektivavtal eller annat avtal, vare rättshandlingen eller bestämmelsen

ogin.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av

föreskrift i avtal, att arbetsledare ej må vara medlem av förening, som avser

tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.

Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas

på sådan föreskrift.

Med arbetsledare förstås den, som är anställd att såsom arbetsgivarens

ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utföres av honom

underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager.

I förevarande sammanhang må uppmärksamheten fästas på 13 § i lagen

den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol. Enligt detta lagrum äger förening, som

slutit kollektivavtal, vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan för den

som är eller varit medlem i föreningen. Denne må däremot själv ej kära,

med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans vägnar.

Vill någon föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande

medlem i förening, som slutit kollektivavtal, skall även föreningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

3

instämmas. Föreningen må svara å medpartens vägnar, där denne ej själv

utför sin talan. Har förening eller förbund av flera arbetsgivar- eller arbetarföreningar

slutit kollektivavtal, skall vad nu är sagt örn medlem gälla

såväl de sammanslutna föreningarna som deras medlemmar.

Historiska översikter över behandlingen av frågan rörande lagstiftning

om ideella föreningar hava lämnats i andra lagutskottets utlåtande nr

58/1936 (sid. 22—26) samt i en i februari 1938 framlagd, av dåvarande

byråchefen för lagärenden Carl Romberg utarbetad promemoria örn grunderna

för en lagstiftning angående ideella föreningar (Justitiedepartementets

promemorior 1938: 1; sid. 3—10). I nämnda promemoria har även lämnats

en översiktlig redogörelse för frågan örn skydd för föreningsrätten

(sid. 49—54).

Utskottet vill i förevarande sammanhang lämna följande redogörelse.

Vissa bestämmelser till skydd för föreningsrätten funnos upptagna i de av

professor Bergendal och trettonmannakommissionen upprättade förslagen

till lagstiftning om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter.

I sin motivering till det för 1935 års riksdag framlagda förslaget till lag örn

vissa ekonomiska stridsåtgärder (propositionen nr 31) förklarade föredragande

departementschefen, statsrådet Möller, vid remissen till lagrådet, att

han funnit lagen böra innehålla bestämmelser till skydd för föreningsrätten

såväl på arbetsmarknaden som på andra ekonomiska områden.

Lagrådet anmärkte, att tvekan kunde råda, huruvida frågan om skydd

för föreningsrätten borde upptagas i det förevarande lagstiftningsärendet

eller lösas i samband med en reglering i större utsträckning av de föreningsrättsliga

spörsmålen. Lagrådet ansåg emellertid, med hänsyn till de svårigheter,

som visat sig möta mot lagstiftning på det föreningsrättsliga området,

att föga förhoppning funnes att inom närmaste tiden sådan lagstiftning

skulle komma till stånd, och att det därför kunde anses påkallat att i en lag

om ekonomiska stridsåtgärder reglera frågan i vad mån det borde vara förbjudet

att genom dylika stridsåtgärder göra intrång i den enskildes föreningsfrihet.

I enlighet med vad departementschefen anfört upptogs i propositionen

följande bestämmelser. I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare liksom

mellan parter i andra ekonomiska förhållanden skulle föreningsrätten

å ömse sidor lämnas okränkt. Stridsåtgärd skulle sålunda ej få vidtagas

från ena partens sida, såframt därmed åsyftades afl hindra någon å andra

sidan att inträda i eller förmå honom att utträda ur förening eller annan

sammanslutning. Stridsåtgärd finge ej heller vidtagas från ena partens sida

mot någon å andra sidan i anledning av hans verksamhet för åstadkommande

av sammanslutning eller kollektivavtal. Vad sålunda stadgats skulle

dock icke utgöra hinder för att i kollektivavtal intaga föreskrift av ovan

antydd innebörd rörande arbetsledare eller annan i förtroendeställning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 29) anslöt sig i förevarande del helt till

propositionen. Reservationer avgåvos emellertid med yrkande bl. a. om

införande av bestämmelser rörande skydd mot organisationstvång.

Förslaget föll i kamrarna.

I förevarande sammanhang må erinras, att vissa sakkunniga i slutet av

år 1935 Svgåvo betänkande om folkförsörjning och arbetsfred (statens offentliga

utredningar 1935:65 och 66). Den i del I av betänkandet ingående

avdelningen om »Föreningsväsendet» avslutas med förslaget, att åt en eller

flera sakkunniga personer måtte uppdragas att med vederbörande större

organisationer samråda i syfte att för deras vidkommande söka åvägabringa

en gestaltning av föreningsväsendet i enlighet med principer, som av de

sakkunniga angivits, samt att, om det visat sig, att detta förfarande icke

lett till resultat, frågan om föreningsväsendets normerande genom lagstiftning

måtte göras lill föremål för utredning genom sakkunniga.

I sitt betänkande med förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt

(statens offentliga utredningar 1935:59) förordade kommittén angående

priuatanställda lagbestämmelser med principiell tillämpning på förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare i all enskild tjänst. Kommittén, som

verkställt utredning rörande de dåvarande förhållandena på den svenska

arbetsmarknaden, fann av denna utredning framgå, att föreningsrätten i

praktiken vore i stort sett erkänd mellan parterna. Undantagsfallen förklarades

vara betingade av speciella omständigheter eller eljest isolerade och av

ganska ringa räckvidd. Att meddela bestämmelser endast beträffande sådana

områden, där rätten icke redan faktiskt blivit erkänd, ansåg emellertid

kommittén ej böra ifrågakomma; någon gränsdragning mellan olika grupper

av arbetstagare syntes nämligen icke vara möjlig eller lämplig. De parter,

som önskade ställa sig utanför den ifrågasatta lagens tillämpningsområde,

tillförsäkrades möjlighet därtill, i det att bestämmelserna skulle kunna

helt sättas ur kraft genom kollektivavtal. Såsom kränkning av föreningsrätten

ansågs enligt kommitténs förslag varje stridsåtgärd, som vidtoges i

syfte att hindra någon att inträda i eller förmå honom att utträda ur förening

eller som vidtoges i anledning av verksamhet för förening eller för åstadkommande

av förening. Såsom sådan kränkning ansågs emellertid även

stridsåtgärd, som åsyftade att förmå någon till inträde i eller att hindra

någon från utträde ur förening. Förslaget innefattade inga straffstadganden.

Till föreningsrättens sanktionerande föreslogos bestämmelser dels örn skadestånd

för kränkning av denna rätt, dels ock om ogiltighet av bestämmelser

i individuella arbetsavtal och föreningsstadgar samt av avtalsuppsägningar

och andra rättshandlingar, som kränkte föreningsrätten.

I den för 1936 års riksdag framlagda propositionen (nr 240) med förslag

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

5

till lag om förenings- och förhandlingsrätt upptogos i den del, varom här

är fråga, huvudsakligen följande bestämmelser. Med föreningsrätt förstodes

i lagen rätt att tillhöra förening, bestående av arbetstagare och med

uppgift enligt stadgarna att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor

samt förhållandet i övrigt till arbetsgivaren eller att tillhöra

en motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan. Föreningsrätten skulle

lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten förelåge, om från arbetsgivar-

eller arbetstagarsidan åtgärd vidtoges mot någon å andra sidan antingen

i syfte att hindra honom att inträda i eller förmå honom att utträda

ur förening eller ock i anledning av hans verksamhet för föreningen eller för

åstadkommande av förening. Om kränkningen av föreningsrätten skedde

genom avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller genom bestämmelse

i kollektivavtal eller annat avtal, skulle rättshandlingen eller bestämmelsen

vara ogin. Emellertid skulle beträffande arbetsledare eller annan

i förtroendeställning kunna i kollektivavtal stadgas viss inskränkning i hans

rätt att vara medlem i förening, som avsåge tillvaratagande av honom underställd

personals intressen gentemot arbetsgivaren. Kränkning av föreningsrätten

medförde skadeståndsskyldighet enligt reglerna i lagen om kollektivavtal.

I motiveringen till lagförslaget framhöll föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, bl. a., att förhandlingsrätten som grundval förutsatte

föreningsrätten och att frågan om lagstadgat skydd för denna, såvitt

anginge förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, därför måste

upptagas i förevarande sammanhang. Vad sålunda anförts gällde dock endast

föreningsrätten i egentlig mening.

Lagrådet hade i sitt utlåtande över det dit remitterade lagförslaget — vilket

såvitt nu är i fråga i allt väsentligt överensstämde med det för riksdagen

framlagda — avstyrkt, att det lades till grund för lagstiftning i ämnet. Därvid

anfördes bl. a., att en lag om förenings- och förhandlingsrätt av här

åsyftad räckvidd icke utan tvingande skäl borde genomföras innan frågan

örn en avtalslagstiftning, som allsidigt behandlade de privatanställdas rättsställning,

kunnat prövas. Vad särskilt anginge föreningsrätten, borde frågan

därom ej upptagas till behandling utan samband med frågorna om skydd

mot organisationstvång och örn en enhetlig lagstiftning angående ekonomiska

stridsåtgärder.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande i ärendet (nr 58 sid. 39—42)

bl. a. följande:

Såväl föreningsrätt som förhandlingsrätt äro för närvarande i princip erkända

i vårt land. Vad föreningsrätten beträffar förefinnes intet lagligt

hinder för enskilda att sammansluta sig i föreningar för att tillvarataga

gemensamma intressen. Bestämmelser saknas emellertid, som reglera å ena

sidan rätten att tillhöra en förening samt å andra sidan rätten att stå utanför

en förening. Skydd mot s, k. organisationstvång finnes sålunda icke lagfäst.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andru lagutskottets utlåtande Nr 25.

Vid övervägande av de olika synpunkter som föreligga beträffande spörsmålet

om lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätt har utskottet

liksom kommittén angående privatanställda och departementschefen kommit

till den övertygelsen, att — utan avvaktande av lagstiftning om arbetsavtal —

tiden nu måste anses vara inne att i vårt land lagfästa vissa regler på förevarande

område. Utskottet har emellertid av skäl, som nedan anföras, icke

funnit en närmare reglering av föreningsrätten nu böra genomföras utan

inskränker sig till att föreslå en lag örn förhandlingsrätt. Genom denna lag

skall ett allmänt erkännande givas åt arbetstagares förhandlingsrätt. Härvid

ansluter sig utskottet sålunda till den uppfattningen, att de grupper av arbetstagare,

vilka redan på egen hand förmått hävda sin rätt, och för vilka

en lagstiftning alltså kan anses vara av mindre betydelse, icke böra lämnas

utanför lagen.

Såväl kommittén som departementschefen hava framhållit, att en sådan

förhandlingsrätt såsom grundval förutsätter en föreningsrätt, varför i samband

med en reglering av förhandlingsrätten även föreningsrätten borde erhålla

en viss utformning i lag. Då det gäller att angiva innebörden av den

föreningsrätt, som bör tillskapas, hava emellertid skilda uppfattningar kommit

till uttryck. Kommittén har för sin del föreslagit, att bestämmelser böra

införas i lagen, vilka innefatta skydd såväl mot kränkningar av föreningsrätten

i egentlig mening, d. v. s. rätten att tillhöra en förening, som också

mot organisationstvång. Departementschefen har däremot förklarat, att enligt

hans mening föreningsrätten borde regleras i nu förevarande sammanhang

endast i den mån det vore nödvändigt för att trygga förhandlingsrätten.

I enlighet härmed har departementschefen uttalat, att frågan om organisationstvång

ej borde beröras i lagen.

Frågan om laglig reglering av föreningsrätten var i olika sammanhang

föremål för statsmakternas uppmärksamhet förra året vid behandlingen av

spörsmålet angående lagstiftning örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. Jämväl

då gjorde sig olika meningar gällande, huruvida i den lag, varom då

var fråga, allenast föreningsrätten i egentlig mening skulle lagfästas eller örn

även lagligt skydd mot organisationstvång skulle genomföras. Departementschefen

hade i den då till behandling föreliggande propositionen, nr 31/1935,

framhållit, att problemet örn organisationstvång icke ditintills blivit upptaget

till fullständig utredning och lösning. Då han för sin del icke kunde förorda

en partiell reglering av nämnda spörsmål, borde man i lagstiftningen icke

ingå på frågan örn organisationstvång utan allenast upptaga en regel örn

skydd för föreningsrätten i egentlig mening. Motionsvis väcktes yrkanden

om annan reglering av dessa spörsmål än den, som departementschefen föreslagit,

men i intet fall yrkades, att skyddet mot organisationstvång skulle

erhålla en sådan omfattning, att det skulle innebära förbud mot alla slag av

stridsåtgärder, vidtagna av medlemmar i en förening för att förmå någon

att inträda i föreningen. Utskottet uttalade för sin del, att, därest det föreslagna

skyddet mot organisationstvång icke gjordes fullständigt och allsidigt,

lagstiftningen för vissa samhällsgrupper skulle kunna framstå som riktad

allenast mot dem. Utskottet lämnade för den skull frågan om skydd mot

organisationstvång åsido och inskränkte sig till en reglering av de delar av

föreningsrättsproblemen, som icke ansågos kunna uteslutas ur den då föreslagna

lagen, nämligen föreningsrätten i egentlig mening.

Av kända skäl kom lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder icke

till stånd vid 1935 års riksdag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

7

Beträffande frågan om laglig reglering av föreningsrättsspörsmålen har

sedermera tillkommit, att desamma delvis upptagits till behandling i den nu

föreliggande propositionen, i den mån dessa problem röra det rättsområde,

som propositionen behandlar. Samma spörsmål hava vidare upptagits till

övervägande i det betänkande örn folkförsörjning och arbetsfred, som i slutet

av förra året avlämnades av de sakkunniga för utredning angående ingripanden

från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet ur

de synpunkter, som i detta sammanhang varit av betydelse.

Då sålunda skilda delar av de stora och betydelsefulla föreningsrättsproblemen

framträda till övervägande på olika rättsområden, har det för utskottet

framstått såsom den lämpligaste utvägen att komma lill rätta med dessa

problem, att en enhetlig plan för deras behandling uppgöres. Utskottet föreslår

därför en utredning härom.

Vad utskottet sålunda anfört behöver emellertid icke föranleda därtill, att

alla de lagstiftningsspörsmål inom skilda rättsområden, i vilka föreningsrättsproblemen

beröras, böra bringas till avgörande i ett sammanhang. Utskottet

anser det i stället vara möjligt, att, sedan en plan blivit uppgjord

huru problemen lämpligen böra bearbetas och lösas, det kan visa sig, att

olika delar av desamma kunna behandlas i viss ordning efter varandra

samt sedermera, allteftersom utredningen på olika punkter blivit slutförd,

föreläggas riksdagen.

Utskottet vill emellertid icke underlåta att i förevarande sammanhang

framhålla, att det är av den största vikt att föreningsrättsproblemen bringas

till en lösning, som innebär samhällelig rättvisa. I den mån partiella lösningar

företagas, ligger det vikt uppå, att lagstiftning i ämnet genomföres

på sådant sätt, att den kan anses vara socialt rättvis och icke riktad mot

visst håll.

Då utskottet sålunda föreslår, att en laglig reglering av föreningsrätten

nu bör upptagas till ytterligare utredning, förefinnes i utskottets lagförslag

icke motsvarighet till 2 kapitlet i propositionen. Enligt utskottets mening är

det emellertid av värde, att den föreningsrätt, som enligt allmänna rättsgrundsatser

redan nu förefinnes, kommer till uttryck i lagen. Utskottet föreslår

därför, att till förhandlingsrättens tryggande bland allmänna bestämmelser

i det lagförslag, som utskottet framlägger, införes det stadgandet, att

föreningsrätten skall lämnas okränkt.

I en reservation av herr Sigfrid Hansson m. fl. yrkades, att föreningsrätten

skulle upptagas till reglering. Till stöd härför anfördes:

På alla håll råder i stort sett enighet örn att ett lagfästande av förhandlingsrätten

bör äga rum. Detta förutsätter emellertid, att även arbetstagares

föreningsrätt i förhållande lill arbetsgivare uttryckligen erkännes, då denna

utgör en nödvändig grundval för förhandlingsrätten. I samband med en lagstiftning

örn förhandlingsrätten måste därför även upptagas frågan om skydd

för föreningsrättskränkningar från arbetsgivares sida. 1 annat fall skulle lätt

en sådan lagstiftning bli utan större värde för de grupper av arbetstagare,

vilkas organisationer hittills icke i större omfattning vunnit erkännande på

arbetsmarknaden och för vilka på grund av arbetstagarens beroende ställning

gentemot arbetsgivaren föreningsrätten flir närvarande ofta är en

chimär.

Första kammaren biföll utskottets hemställan i fråga örn lagens avfattning.

Andra kammaren biträdde därutinnan Kungl. Majlis förslag med vissa

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

i reservationen föreslagna jämkningar. I utskottets av kamrarna godkända

sammanjämkningsförslag erhöll 3 § den ovan angivna, nu gällande lydelsen.

I övrigt hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit dels örn utredning

av frågan om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, dels ock om

fortsatt utredning av frågan angående lagstiftning om vissa ekonomiska

stridsåtgärder med beaktande av bland annat det sammanhang, vari denna

utredning borde ställas lill den föreslagna utredningen av frågan om föreningsväsendets

normering genom lagstiftning. Riksdagen hemställde vidare

örn framläggande av de förslag, till vilka utredningarna kunde föranleda.

I det särskilda hänseende, varom i den nu föreliggande motionen är fråga,

innehöll propositionen nr 240/1936 vissa uttalanden. Sålunda yttrade föredragande

departementschefen vid behandlingen av 5 § i förslaget, motsvarande

20, 23 och 24 §§ i lagen, att den i kollektivavtalslagen givna regeln,

att vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått hänsyn skall tagas även

till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse, i nu förevarande

sammanhang innebure, att skadestånd kunde tilldömas såväl förening för

intrång i dess organisationsverksamhet som enskild för honom genom föreningsrättskränkande

åtgärd tillfogat lidande.

Tre av lagrådets ledamöter anförde rörande 5 § i förslaget bland annat

följande:

Enligt remissprotokollet skall användandet icke endast av »stridsåtgärder»

utan också av »andra påtryckningsmedel» grundlägga lätt till skadestånd.

Visserligen är någon erinran ej att göra emot att ett i lag meddelat förbud

mot kränkning av föreningsrätten beledsagas av ett stadgande om sanktioner

av motsvarande räckvidd. Men icke minst i detta sammanhang visar sig

nödvändigheten av klarhet oell följdriktighet i lagens bestämmelser. Belysande

för förslaget är i detta avseende det av kommittén anförda exemplet

på »andra påtryckningsmedel», nämligen att den anställde av arbetsgivaren

mottager pekuniär ersättning. Att den anställde i sådant fall skulle kunna

göra anspråk på skadestånd för kränkningen av hans föreningsrätt synes

uteslutet. Om tilläventyrs meningen är att den förening, vilken den anställde

förmåtts att ställa sig utanför, skall kunna fordra skadestånd, måste

det anmärkas att den i 3 § meddelade definitionen av föreningsrätt ej ger

vid handen att föreningens rätt kan anses kränkt i ett sådant fall som det

antydda; utan uttryckligt stadgande torde föreningen icke kunna godtagas

såsom målsägande.

I anledning av lagrådsledamöternas erinran hänvisade föredragande departementschefen

till vad som anförts i frågan vid behandlingen av förslaget

till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder (propositionen nr 31/1935

sid. 169 och 193) och tilläde, att det berörda speciella fallet icke syntes

vara av sådan praktisk betydelse, att ett uttryckligt stadgande därom vore

av nöden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande A''r 25.

Vid 1938 års riksdag framställde herr Andersson i Rasjön nied andra kammarens

tillstånd till chefen för justitiedepartementet en interpellation angående

vilka åtgärder regeringen vidtagit i anledning av 1936 års riksdagsskrivelse

med begäran om utredning av frågorna örn föreningsväsendets normering

genom lagstiftning samt angående lagstiftning om vissa ekonomiska

stridsåtgärder. I sitt svar på interpellationen den 24 maj 1938 redogjorde

departementschefen, statsrådet Westman, för frågornas dåvarande läge och

vttrade därvid under hänvisning till ovannämnda promemoria örn grunderna

för en lagstiftning angående ideella föreningar bland annat följande:

Genom departementsutredningen har en rågång utstakats mellan å ena

sidan de ämnen som höra hemma i en lag örn ideella föreningar samt å andra

sidan sådana spörsmål som — örn de också obestridligen äga betydelse föi

föreningsväsendet — likväl på grund av sin natur icke böra upptagas i lagen

om ideella föreningar. Jag syftar närmast på frågorna om den positiva och

den negativa föreningsrättens tryggande och örn införande av behörighetsregler

med avseende å igångsättande av ekonomiska stridsåtgärder. En

reglering av dessa ämnen, som innefattade förbud endast för ideella föreningar

att kränka föreningsrätten eller att vidtaga ekonomiska stridsåtgärder,

skulle tydligtvis innebära en alltför snäv lösning av dessa problem.

Också andra rättssubjekt — såväl enskilda personer som bolag och ekonomiska

föreningar — kunna ju lika väl som ideella föreningar iöretaga iöreningsrättskränkningar

eller igångsätta ekonomiska stridsåtgärder. En lagstiftning

örn förbud mot kränkning av föreningsrätten eller örn behörighet

att vidtaga ekonomiska stridsåtgärder synes därför böra principiellt rikta sig

mot alla rättssubjekt och ej vara inskränkt till att avse de ideella föreningarna

enbart. Under den tidigare handläggningen av dessa frågor har det

visat sig, att en reglering icke lämpligen kan ske utan en lag om ideella

föreningar, som klarlägger de organisatoriska spörsmålen. Däremot är tj dligen

lagstiftningen örn ideella föreningar såsom sådan icke beroende av att

en lagstiftning i de andra frågorna kommer till stand.

Min avsikt är nu, att intresserade organisationer och sakkunniga myndigheter

skola få yttra sig över de riktlinjer för den ifrågasatta lagstiftningen

rörande ideella föreningar, som framlagts i departementspromemorian.

Nästa led i utredningsarbetet synes mig vara att klargöra frågan örn föreningsrätten,

såväl dess positiva som dess negativa sida. De hithörande svåra

och ömtåliga problemen lia hittills icke blivit allsidigt och fullständigt utredda.

Jag erinrar örn att de mer eller mindre vittgående bestämmelser till

föreningsrättens tryggande, som funnits upptagna i framlagda förslag till

lagstiftning angående vissa ekonomiska stridsåtgärder, endast innefattat förbud

flir den som vore part i ett ekonomiskt förhållande att vidtaga vissa

slags åtgärder i föreningsrättskränkande syfte, och den reglering i ämnet,

sorn kommittén angående privatanställda förordade i sitt betänkande nied

förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt, avsåg blott föreningar

av arbetsgivare och arbetstagare. Frågan örn ett bestämmande av föreningsrätten

berör ju dock många andra än parter i ekonomiska förhållanden. Den

omspänner föreningslivet ej blott på arbetsmarknaden utan även pa andra

viktiga områden. Jag vill bär endast hänvisa till vad soln vid tidigare utredningar

framkommit rörande förhållandena pa vissa områden av affärslivet,

där ett långt drivet organisationstvång genomförts av monopolistiska sam
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

manslutningar. För att en utredning skall kunna tjäna som tillförlitlig vägledning

vid ett övervägande av föreningsrättsproblemen, böra givetvis vid

densamma beaktas alla de olika företeelser som i skiftande former framträda

inom det vidsträckta område varom här är fråga och de bedömas ur

såväl enskild som allmän synpunkt. Det förefaller mig, som om det skulle

vara ett lämpligt tillvägagångssätt att inom justitiedepartementet utarbetas

en promemoria, vari samtliga de problem som här möta upptagas till belysning

och bestämning med hänsyn till deras sakliga betydelse och under framhållande

av de olika möjligheter som kunna föreligga för deras behandling

ur rättslig synpunkt.

Härmed torde jag ha angivit mina åtgärder och även mina avsikter med

avseende å utredningsarbetet rörande lagstiftning örn ideella föreningar och

om föreningsrätten, så långt detta för närvarande låter sig göra.

Chefen för justitiedepartementet uttalade vidare den förmodan, att det

sedermera skulle visa sig nödvändigt att tillkalla sakkunniga för ytterligare

beredning av de föreliggande frågorna.

Vid innevarande års riksdag har herr Andersson i Rasjön till chefen för

justitiedepartementet framställt en fråga, i vilket läge spörsmålen rörande

lagstiftning om ideella föreningar och om föreningsrätten befunne sig och

när förslag i ämnet kunde väntas förelagda riksdagen.

Till svar härå har chefen för justitiedepartementet vid andra kammarens

plenum den 22 februari 1939 yttrat följande:

Som bekant begärde 1936 års riksdag i skrivelse nr 418 utredning av frågan

örn föreningsväsendets normering genom lagstiftning. I anledning av

denna skrivelse har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria om

grunderna för en lagstiftning om ideella föreningar. Denna promemoria, som

tryckts och vid förra årets riksdag tillställdes kamrarnas ledamöter, har därefter

remitterats ut till ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Sålunda ha utlåtanden inhämtats från socialstyrelsen, Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser, varjämte mer än 50 enskilda sammanslutningar

bereus tillfälle att yttra sig. 15 av dessa ha ännu ej inkommit med yttranden.

En genomgång av de hittills inkomna remissvaren ger vid handen, att meningarna

äro delade icke endast rörande utformningen av en eventuell lagstiftning

utan även rörande lämpligheten överhuvud taget av en rättslig reglering

å detta område. Sålunda ha exempelvis arbetsgivareföreningen, landsorganisationen,

riksförbundet landsbygdens folk och de anställdas centralorganisation

(Daco) ifrågasatt, huruvida lagstiftning örn ideella föreningar

vore påkallad av något praktiskt behov.

Sedan ytterligare några upplysningar från enskilt håll inhämtats, kommer

frågan om lämpligaste sättet för ärendets vidare behandling att upptagas till

övervägande inom departementet.

Av J.O:s ämbetsberättelse till denna riksdag (sid. 284 punkt 36) framgår,

att frågan om föreningsväsendets normering genom lagstiftning även i de övriga

delar, som hänskjutits till justitiedepartementet, är föremål för utredning.

Beträffande dessa delar framhöll jag i mitt svar i denna kammare den

24 maj 1938 å en av herr Andersson i Rasjön gjord interpellation, att det

lämpligaste syntes vara, att inom departementet utarbetades en promemoria,

vari samtliga de problem, som i detta sammanhang påkallade uppmärksam
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 11

het, upptoges till belysning. En sådan utredning någår för närvarande inom

departementet.

Med hänsyn till det läge, i vilket de invecklade och svarbedomda spörsmålen

örn föreningslagstiftningen sålunda befinna sig, har regeringen icke

tagit ställning till framläggande av förslag i dessa frågor till riksdagen.

I anslutning till vad chefen för justitiedepartementet uttalade i sitt interpellationssvar

vid 1938 års riksdag må erinras, att chefen för handelsdepartementet

efter Kungl. Maj:ts den 5 juni 1936 givna bemyndigande tillkallat

vissa sakkunniga, nåringsorganisationssakkunniga, med uppdrag att verkställa

utredning angående bland annat utbredningen inom näringslivet av

organiserad samverkan mellan företagarna samt angående den pris-, produktions-

och distributionspolilik, som kommit till stånd på grund av dylik

samverkan.

Här må även lämnas vissa upplysningar rörande arbetsdomstolens praxis

i frågor, som i förevarande sammanhang kunna vara av intresse.

Det i motionen behandlade spörsmålet, huruvida en organisation kan åberopa

någon rätt enligt föreningsrättsbestämmelserna i 1936 års lag örn förenings-

och förhandlingsrätt, har berörts i flera av arbetsdomstolen avgjorda

mål, men på grund av målens läge och utgång icke blivit föremål for

domstolsmajoritetens prövning.

I sin dom nr 57/1937 ogillade arbetsdomstolen den talan, som två arbetstagare

under åberopande av den lagstadgade föreningsrätten fört mot en

arbetsgivare. Domstolen yttrade vidare, att enär vid sådant förhållande

av arbetstagarorganisationen förd talan i varje fall icke kunde vinna bifall,

arbetsdomstolen icke funne erforderligt att ingå i bedömande av frågan,

huruvida sistnämnda talan i och för sig hade stöd i 1936 års lag. Organisationens

yrkande lämnades alltså utan avseende. Fyra av domstolens ledamöter

vörö av skiljaktig mening. Bland dessa voro de båda arbetarrepresentanterna,

vilka biföllo arbetstagarnas talan. Då arbetsgivarens förfarande

måste anses hava tillskyndat organisationen stort avbräck i dess organisationssträvanden

och då enligt dessa ledamöters mening lagen förutsatte

möjlighet att tillerkänna en organisation skadestånd för del intrång i dess

organisationsverksamhet, som föreningsrättskränkning mot dess medlemmar

utgjorde, ville de bifalla även organisationens yrkande.

I domen nr 130/1937, som var enhällig, ogillade arbetsdomstolen två arbetares

på ovannämnda grund förda talan. Vid sadant förhållande lämnades

även av arbetarorganisationen förd talan utan avseende.

Genom domen nr 149/1937 avgjorde arbetsdomstolen ett mål mellan en

syndikalistisk organisation, här nedan kallad samorganisationen, å ena, samt

en arbetsgivare II. och en fackförening, i det följande kallad avdelningen, a

andra sidan. I domen uttalades bland annat följande:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Samorganisationen har i målet framställt två alternativa yrkanden. Det

första gäller betydelsen av den i H:s avtal med avdelningen upptagna monopolklausulen

med hänsyn till bestämmelserna i 1936 års lag om föreningsoch

förhandlingsrätt. Det andra gäller samma monopolklausuls betydelse

med hänsyn till att den förmenas åtminstone i viss mån vara oförenlig med

en i H:s avtal med samorganisationen upptagen klausul om anställande av

arbetare. De frågor, sorn samorganisationen velat på detta sätt draga under

arbetsdomstolens prövning, hava icke något inbördes sammanhang. Det

första yrkandet, som är grundat uteslutande på lagen, skulle med samma

skäl hava kunnat framställas, även örn H. icke haft något kollektivavtal

med samorganisationen. Och vid bedömandet av den fråga, som hänskjutits

genom det andra yrkandet, finnes — på sätt framhållits i domen nr 88/1937

— icke något utrymme för tillämpning av lagens föreningsrättsregel.

Såsom det första yrkandet är avfattat, innebär detsamma, att den i kollektivavtalet

mellan II. och avdelningen upptagna monopolklausulen skall

förklaras ogiltig såsom stridande mot 1936 års lag. Det lärer emellertid icke

vara ogiltigförklaringen såsom sådan, som utgör det egentliga syftet med

yrkandet, utan vad samorganisationen vill hava prövat torde vara frågan,

huruvida H. genom att följa monopolklausulen kränker den föreningsrätt,

som jämlikt nämnda lag är tillförsäkrad andra arbetare än dem, vilka tillhöra

avdelningen, och sålunda även samorganisationens medlemmar. Huru

man än fattar yrkandet hänför detsamma sig emellertid icke till något mellan

samorganisationen och H. bestående rättsförhållande utan innefattar i

själva verket en begäran, att arbetsdomstolen skall giva en från varje rättstvist

fristående uttolkning av 1936 års lag. En sådan talan kan emellertid

icke lagligen komma under bedömande.

Arbetsdomstolen — som med det ovan anförda icke tagit ståndpunkt till

frågan huruvida eller i vad mån en organisation över huvud kan åberopa

någon rätt enligt 1936 års lag — finner alltså samorganisationens i första

hand framställda yrkande icke kunna upptagas till prövning.

Arbetsdomstolens ordförande och ytterligare en ledamot voro av skiljaktig

mening och anförde bl. a.:

Samorganisationens första yrkande innebär, såsom det är avfattat, att

monopolklausulen i avtalet mellan H. och avdelningen skall förklaras

ogiltig. Huruvida klausulen är ogiltig — d. v. s. praktiskt sett huruvida H.

utan påföljd i förhållande till avdelningen kan underlåta följa densamma —

kan emellertid avgöras endast i tvist mellan H. och avdelningen. Därom

äger samorganisationen icke föra talan. På sätt jämväl pluraliteten anfört

kan emellertid yrkandet också tolkas såsom avseende endast frågan om

monopolklausulens verkan utåt, d. v. s. frågan om H. genom att följa klausulen

kränker den föreningsrätt, som jämlikt 1936 års lag är tillförsäkrad

andra arbetare än deni, vilka tillhöra avdelningen, särskilt samorganisationens

medlemmar. Även örn yrkandet tolkas på detta sätt, innebär detsamma

visserligen en fastställelsetalan, som icke avser ett mellan samorganisationen

och H. beslående rättsförhållande. Här stå emellertid mot varandra två

organisationer, vilkas medlemmar konkurrera om arbetstillfällena, och den

monopolklausul, som den ena organisationen fått inryckt i sitt kollektivavtal

till förmån för sina medlemmar, utgör ett bestående hot mot den

andra organisationens medlemmar. Med anledning härav och med hänsyn

till den allmänna avfattning lagens föreningsrättsstadgande erhållit finner

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

13

jag det stå i överensstämmelse med nämnda stadgande, att en fastställelsetalan

av sist angivna innebörd får föras av en organisation, mot vilkens

samtliga medlemmar klausulen riktar sig. Jag förklarar mig alltså beredd att

till saklig prövning upplaga samorganisationens första yrkande, tolkat på

ovan angivet sätt.

I det mål, som avgjordes genom arbetsdomstolens dom nr 150/1937, hade

yrkanden framställts av bl. a. vissa syndikalistiska organisationer och till

dem anslutna arbetare dels att en monopolklausul i kollektivavtal mellan

ett fackförbund och en arbetsgivare måtte förklaras ogiltig såsom stridande

mot 1936 års lag och dels örn skadestånd för kränkning av föreningsrätten

enligt berörda lag. Förstnämnda yrkande förklarades icke kunna upptagas

till prövning såsom innefattande en icke tillåten fastställelsetalan. Arbetsdomstolen

förklarade vidare, att arbetarna icke skäligen kunde göra anspråk

på skadestånd. Slutligen fann domstolen, utan att ingå på frågan örn

samorganisationerna i princip kunde på 1936 års lag stöda anspråk på

skadestånd för egen räkning, sådant skadestånd under alla förhållanden

icke kunna förekomma i det förevarande målet.

Arbetsdomstolens ordförande och ytterligare en ledamot voro delvis av

skiljaktig mening. Under hänvisning till vad de yttrat i det mål, som avgjorts

genom domen nr 149/1937, förklarade de sig beredda att till prövning

upptaga de syndikalistiska organisationernas i det förevarande målet framställda

yrkande örn ogiltigförklarande av monopolklausulen, dock endast

till den del yrkandet finge anses innefatta begäran örn prövning av frågan,

huruvida arbetsgivaren genom att följa monopolklausulen kränkte den föreningsrätt,

som enligt 1936 års lag tillkomme de syndikalistiska organisationernas

medlemmar. — Även de båda arbetarrepresentanterna i domstolen

voro i vissa delar av skiljaktig mening. På anförda skäl ogillade de

arbetarnas och de syndikalistiska organisationernas talan i dess helhet.

Även i domen nr 30/1939 har arbetsdomstolen uttalat, att den icke funne

erforderligt att i det förevarande målet ingå i bedömande av frågan, huruvida

arbetstagarorganisation vid sidan av arbetstagaren ägde föra talan örn

skadestånd för föreningskränkning.

I ett av arbetsdomstolen under år 1938 avgjort mål (dom nr 9) framställdes

yrkande örn skadestånd mot arbetsgivare därför att han genom anlitande

av oorganiserad arbetare skulle ha förfarit i strid med avtalsbestämmelse,

enligt vilken vid intagande av arbetare företräde skulle lämnas dem,

som tillhörde den avtalsslutande arbetarorganisationen. Skadestånd för

åsidosättande av denna avtalsbestämmelse ansågs icke kunna utdömas till

viss bestämd medlem av organisationen utan endast till organisationen såsom

sådan.

I domen nr 73/1937 Ilar arbetsdomstolen tagit ställning till frågan örn

innebörden av stadgandet i 1936 års lag, att föreningsrätten skall lämnas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

okränkt. En person N. hade på entreprenad åtagit sig att utföra vissa bergsprängnings-

och anläggningsarbeten. För ändamålet anställde N. sex arbetare,

av vilka fyra voro organiserade i en fackförbundsavdelning och två

tillhörde en syndikalistisk organisation. Arbetet påbörjades den 9 januari

1937. Efter någon tid blev N. av avdelningen anmodad att underteckna ett

kollektivavtal, som den 8 augusti 1936 upprättats mellan avdelningen och

vissa andra entreprenörer i orten. N. förklarade sig icke hava något att

erinra mot avtalets bestämmelser utom såvitt anginge cn däri upptagen föreskrift,

att den avlalsslutande organisationens medlemmar skulle äga företrädesrätt

till arbete. Sedan arbetet vid N:s arbetsplats förklarats i blockad,

instämde N. avdelningen till arbetsdomstolen. Då domen i detta mål är synnerligen

belysande, tillåter sig utskottet alt här återgiva domstolsmajoritetens

yttrande:

Under förarbetena till lagen den 11 september 1936 om förenings- och

förhandlingsrätt rådde avsevärda meningsskiljaktigheter angående föreningsrättens

begrepp och den omfattning, vari skydd borde beredas för

föreningsrätten. Mot varandra stodo särskilt två meningar. Enligt den ena

borde genom lagstiftningen skydd beredas såväl för rätt att tillhöra en förening

av arbetsgivare eller arbetstagare som även för rätt att stå utanför

dylik förening. Enligt den andra meningen borde skyddet endast avse rätten

att tillhöra förening av nämnda slag. Uttryckt med andra ord gällde

alltså meningsskiljaktigheten, huruvida skydd skulle beredas icke blott för

vad som kallats föreningsrätt i inskränkt mening utan även mot åtgärder.

sorn syfta till s. k. organisationstvång. Sådan lagen framgick ur riksdagsbehandlingen

blev denna meningsskiljaktighet icke löst, i det att huvudstadgandet

endast kom att innehålla föreskrift att »föreningsrätten skall lämnas

okränkt». Härtill lämnades allenast den motiveringen, att den föreningsrätt,

som enligt allmänna rättsgrundsatser redan förefunnes, borde komma

till uttryck i lagen.

Det har sålunda överlämnats åt arbetsdomstolen att med ledning av de

allmänna rättsgrundsatser, som utbildats på förevarande område, bedöma

vad ovan angivna stadgande skall anses innebära.

Begreppet föreningsrätt eller föreningsfrihet jämställes ofta med sådana

begrepp som tanke- och yttrandefrihet och användes då i en offentligrältslig

betydelse, i det att därmed betecknas en allmän medborgerlig befogenhet

att utan hinder från samhällsorganens sida sammansluta sig i korporationer

för skilda syftemål. Det är emellertid icke nu fråga örn föreningsrätt

från offentligrättslig synpunkt utan örn föreningsrätt i privaträttslig mening.

I detta avseende torde — med bortseende tills vidare från innehållet

i 1936 års lag — såsom allmän regel gälla dels att den enskilde kan i sina

rättsliga relationer till andra låta sitt handlande utan påföljder bestämmas

av att dessa tillhöra eller icke tillhöra en viss organisation och dels att en

påverkan för att förmå andra att ansluta sig till en organisation är tillåten,

så snart de därför anlitade medlen icke äro lagligen förbjudna, något som

icke är fallet med de vanligaste påtryckningsmedlen nämligen ekonomiska

stridsåtgärder.

I nämnda allmänna regel har emellertid för arbetsförhållandenas del ett

betydelsefullt undantag gjorts genom de i kollektivavtal vanliga föreningsrättsklausulerna,

vilka oftast på samma sätt som föreningsrättsbestämmel
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

15

sen i 1936 års lag hava det innehållet att föreningsrätten skall lämnas

okränkt. Arbetsdomstolen har flir övrigt i sin rättstillämpning antagit, att

även örn en sådan klausul icke uttryckligen inskrivits, kollektivavtalets

rättsliga natur dock måste medföra, att avtalspart blir skyldig respektera

föreningsrätten i samma utsträckning som om klausulen funnits. En dylik

föreningsrättsklausul avser emellertid otvivelaktigt endast att bereda ett

skydd för rätten att tillhöra en förening, icke att samtidigt reglera frågan

örn organisationstvång.

Det torde icke lida tvivel, alt det företrädesvis varit dylika klausuler man

haft i tanke, när man i samband med antagandet av 1936 års lag uttalat,

att den föreningsrätt, som enligt allmänna rättsgrundsatser redan förefunnes,

borde komma till uttryck i lagen. Av denna omständighet kan till en

början dragas den slutsatsen, att icke heller 1936 års lag avsett att i piincip

lösa frågan örn organisationstvång utan allenast frågan om föreningsrätt i

inskränkt mening, d. v. s. frågan om rätten att tillhöra en förening.

Därmed är emellertid icke lagens innebörd till fullo klarlagd. En föreningsrättsklausul

i ett kollektivavtal tar i allmänhet sikte på den organisation,

som slutit avtalet, och klausulens praktiska syfte är, att hinder icke skall

kunna läggas mot att tillhöra nämnda organisation eller att utöva verksamhet

för densamma. Det innebär därför icke någon motsägelse, om ett kollektivavtal

vid sidan av en föreningsrättsklausul upptar en s. k. organisationsklausul.

Den avtalsslutande organisationens medlemmar bliva då vid

sidan av rätten att tillhöra och verka för sin egen organisation dessutom

tillförsäkrade monopol på arbetstillfällena på det sätt att arbetsgivaren blir

pliktig att från arbetsplatsen utestänga icke blott alla oorganiserade arbetare

utan även de arbetare, vilka tillhöra någon annan organisation, som kon
-

kurrerar med den avtalsslutande.

I sakens natur ligger nu, att den nya lagens bestämmelse att föreningsrätten

skall lämnas okränkt så till vida skiljer sig från en kollektivavtalsklausul

av samma innehåll att den förra icke kan syfta allenast på en viss

organisation utan är allmängiltig. Men trugan örn tillåtligheten av en organisationsklausul

kommer därför att ligga i något annat läge, örn det gäller

att kombinera den med nyssnämnda lagbestämmelse, än när den upptas vid

sidan av en föreningsrättsbestämmelse i ett kollektivavtal.

Vad i de två närmast föregående styckena anförts torde bäst åskådliggöras

genom ett exempel. Örn en arbetsgivare före den nya lagens tillkomst

sysselsatte dels oorganiserade arbetare, dels arbetare tillhörande organisationen

A och dels arbetare tillhörande organisationen B, torde lian —

örn han var obunden av kollektivavtal — hava kunnat utan rättsliga

påföljder avskeda de organiserade på grund av deras anslutning till

respektive organisationer, liksom han också naturligen kunnat avskeda

de oorganiserade för att förmå dem till dylik anslutning. Örn denne

arbetsgivare slöt ett kollektivavtal med organisationen B — innehållande

uttrycklig eller underförstådd föreningsrättsklausul — kiev han därefter

lundrud att avskeda denna organisations medlemmar på grund av deras

or gali isationslbrhåll ande. Huruvida föreningsrätlsklausulen formellt

gällde till förmån också för organisationen Ars medlemmar är tveksamt,

men praktiskt var denna fråga ick^ av stor betydelse, enär ett handlande

mot klausulen i vad gällde dessa icke kunde påtalas annat än av organisationen

B, sorn saknade intresse i saken, åtminstone örn arbetsgivarens handlingssätt

åsyftade alt förmå A:s medlemmar att ingå i B. I förhållande till

de oorganiserade medförde föreningsrättsklausulen uppenbarligen icke nå
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

gon ändring i vad som förut gällde. Fullföljes exemplet så att kollektivavtalet

med B antages dessutom hava innehållit en organisationsklausul till förmån

för B, blev arbetsgivaren pliktig att från arbetsplatsen skilja icke blott

de oorganiserade utan även de till A anslutna.

Efter den nya lagens tillkomst kan arbetsgivaren — oavsett om kollektivavtal

gäller eller ej men förutsatt att organisationsklausul ej finnes —

icke på grund av organisationsförhållandena från anställningen skilja vare

sig medlemmarna i A eller medlemmarna i B, varemot lagen i enlighet med

vad arbetsdomstolen ovan antagit icke medger något skydd för de oorganiserades

intresse att stå utanför varje organisation. Skulle nu arbetsgivaren

efter lagens ikraftträdande med organisationen B sluta avtal örn en organisationsklausul

till förmån för denna, uppstår den fråga, som arbetsdomstolen

har att besvara i detta mål, nämligen huruvida medlemmarna i organisationen

A genom en dylik med B sluten organisationsklausul förlora det

skydd för sin föreningsrätt, som lagen enligt sin lydelse inrymmer åt dem.

Visserligen har den nya lagens föreningsrättsbestämmelse varit avsedd

att endast fastslå vad som enligt allmänna rättsgrundsatser redan gällde,

och måhända har i samband därmed förutsatts att lagen icke heller skulle

rubba den verkan, som en organisationsklausul ansågs före lagens tillkomst

medföra. Såsom förut påvisats leder dock lagen längre än förut gällande

grundsatser, och sådan lagen nu är kan den icke rimligen förutsättas medgiva,

att en rätt, som lagen själv inrymt åt någon, får annulleras genom avtal

mellan andra. Arbetsdomstolen måste sålunda antaga, att arbetare, som

är anställd hos viss arbetsgivare och som genom lagens föreningsrättsstadgande

är tillförsäkrad skydd att tillhöra viss arbetstagarorganisation icke må

av arbetsgivaren skiljas från sin anställning på den grund att arbetsgivaren

eller hans organisation — efter lagens ikraftträdande och efter arbetarens

anställning — med annan arbetstagarorganisation träffat avtal, att endast

den sistnämnda organisationens medlemmar må sysselsättas i arbetsgivarens

tjänst. Till den del en dylik avtalsbestämmelse sålunda är anlagd på att

åsidosätta annan anställds föreningsrätt, måste bestämmelsen därför anses

ogiltig jämlikt 3 § första stycket andra punkten i lagen, även örn delta stadgande

i vad det rör avtalsbestämmelsers ogiltighet närmast syftar på bestämmelser,

som kränka föreningsrätten för avtalsslutande enskild person eller

avtalsslutande organisations medlemmar.

Någon längre gående slutsats än ovan angivits kan däremot icke dragas

av lagen. Lagen reglerar icke frågan örn .stridsåtgärder för genomdrivande

av en organisationsklausul, och en sådan klausul blir bindande för arbetsgivaren

i andra hänseenden än såvitt rör redan anställda arbetare med anslutning

till viss annan organisation. Under sådana förhållanden kan icke

åtgärden att söka genomdriva organisationsklausulen med tillgripande av

stridsåtgärder i och för sig stämplas såsom olaglig.

På grund av vad sålunda anförts prövar arbetsdomstolen med hänsyn till

föreliggande fall rättvist förklara, att avdelningens krav att en klausul om

företrädesrätt till arbete för avdelningens medlemmar skall intagas i kollektivavtal

med N. ävensom avdelningens åtgärd att understryka sitt krav med

blockad väl icke i och för sig kunna ai^ses stridande mot 3 § i lagen örn förenings-

och förhandlingsrätt men att — örn en sådan klausul kommer att ingå

i kollektivavtal mellan N. och avdelningen — densamma icke må av avdelningen

åberopas till stöd för yrkande, att N. skall från ifrågavarande arbete

entlediga de redan förut till en syndikalistisk organisation anslutna C. P.

och P. P. på den grund att de icke tillhöra avdelningen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

17

Arbetarrepresentanterna i domstolen voro av skiljaktig mening och framholt©,

att med 1936 års lag icke åsyftades att göra ändring i de rättsgrundsatser,

som redan före dess tillkomst gällde på förevarande område. Det

kunde med hänsyn härtill icke antagas, att en organisationsklausul, som

tillkommit efter lagens ikraftträdande, skulle äga mindre vittgående verkan

än tidigare. En sådan klausul måste därför gälla också mot medlemmar av

annan organisation, oavsett att dessa före klausulens tillkomst varit på

grund av lagen skyddade i rätten att tillhöra viss organisation.

I senare avgjorda, likartade mål har bestämmelsen, att föreningsrätten

skall lämnas okränkt, tolkats i nära anslutning till vad som skett i nyssnämnda

fall. Utskottet får i sådant avseende hänvisa till arbetsdomstolens

domar nr 88 samt 149—152, alla år 1937, samt nr 38/1938. I domen nr

150/1937 har arbetsdomstolens uppfattning kommit till uttryck på det sättet,

att arbetsgivare, som i anledning av en s. k. organisationsklausul i kollektivavtal

avskedat arbetare, vilken alltsedan tiden före klausulens tillkomst

varit anställd hos honom och tillhört annan organisation än den avtalsslutande,

förklarats handla i strid med 1936 års lag. Enligt samma dom

är dylik klausul däremot icke ogiltig såvitt angår arbetare, som väl var anställd

redan vid tiden för kollektivavtalets upprättande men då ej var medlem

av någon organisation. Detsamma gäller enligt domarna nr 88 och 149,

båda år 1937, beträffande medlemmar av en arbetarorganisation, vilka icke

voro anställda hos arbetsgivaren vid klausulens tillkomst. Enligt dessa två

domar föranleder vidare den omständigheten, att monopolklausul är oförenlig

med bestämmelser i ett redan tidigare mellan arbetsgivaren och sistnämnda

organisation upprättat kollektivavtal, icke till att klausulen blir

ogiltig jämlikt 1936 års lag.

I de mål, som avgjordes genom domarna nr 88 och 150—152 för år 1937

samt nr 38 för år 1938, voro arbetarrepresentanterna av skiljaktig mening.

I fyra under innevarande år meddelade domar, nr 24—27, har arbetsdomstolen

närmare ingått på vissa frågor, som beröra rättsförhållandena, då två

arbetarorganisationer för sina medlemmar inbördes konkurrera örn arbetstillfällena,

bland annat i det fall att i en arbetsgivares kollektivavtal med olika

organisationer upptagits sinsemellan oförenliga organisaiionsklausuler. Även

i vart och ett av de genom dessa domar avgjorda målen har en eller flera

av domstolsledamöterna anmält skiljaktig mening.

Att stridsåtgärd för framtvingande av monopolklausul ansetts icke i och

för sig förbjuden framgår av de ovan anmärkta domarna nr 73 och 88 för

år 1937.

I domen nr 30/1939, som var enhällig, har arbetsdomstolen yttrat sig om

innebörden av begreppet stridsåtgärd i 16 § lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

Arbetsdomstolen framhöll, att detta begrepp eljest förekomme

i lagstiftningen endast i 4 § lagen örn kollektivavtal, där med stridsåtgärder

avsåges endast kollektiva sådana. På grund av vissa uttalanden i samband

Bihang till riksdagens protokoll 193!). 9 sami. 2 aud. Nr 25. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Utskottet.

med tillkomsten av lagen om förenings- och förhandlingsrätt ansåg sig arbetsdomstolen

likväl böra antaga, att även s. k. individuella stridsåtgärder

avsetts skola omfattas av stadgandet i 16 § sistnämnda lag.

Av den ovan återgivna domen nr 73/1937 samt av domen nr 108/1937

framgår, att även om ett kollektivavtal icke innehåller uttrycklig klausul,

att föreningsrätten skall lämnas okränkt, så måste dock kollektivavtalets

rättsliga natur medföra, att avtalspart blir skyldig respektera föreningsrätten

i samma utsträckning som om klausulen funnits.

I fråga om bevisskyldigheten vid tvister rörande avskedande på grund av

påstådd föreningsrättskränkning äro domarna nr 45 och 57, båda år 1937,

av intresse. I sistnämnda dom har arbetsdomstolen uttalat, att den ansett

en uppdelning av bevisskyldigheten skälig på sådant sätt, att arbetstagarparten

hade att visa sannolika skäl för att en kränkning av föreningsrätten

förelåge och att, om sådana skäl framlagts, arbetsgivareparten hade att

styrka, att för avskedande förelegat skälig orsak oberoende av föreningsrättsfrågan.

I båda fallen anfördes avvikande meningar inom arbetsdomstolen.

Även vissa spörsmål berörande förhandlingsrätten enligt 1936 års lag

hava underkastats arbetsdomstolens prövning. Sålunda har i domen nr

59/1937, som var enhällig, uttalats, att förhandlingsrätt enligt denna lag

icke medförde förpliktelse för motparten att sluta kollektivavtal, och vägran

att göra detta innebure därför icke kränkning av föreningsrätten. På förhand

gjord vägran hindrade icke, att den vägrande parten vore skyldig att

träda i förhandlingar. I ett mål, som avgjorts genom domen nr 112/1938 har

frågan örn skyldighet för vissa bolag att ingå i förhandlingar med Bensindistributörers

riksförbund varit föremål för prövning. Enär förbundets medlemmar

icke vore att anse såsom arbetstagare, fann domstolen bolagen icke

vara pliktiga att ingå i förhandlingar med förbundet rörande anställningsoch

lönevillkor för andra medlemmar av förbundet än bolagen medgivit.

Även i detta fall hava skiljaktiga meningar yppats.

Under hänvisning till sistnämnda dom har Bensindistributörers riksförbund

den 20 december 1938 till chefen för socialdepartementet ingivit en

framställning rörande sådan ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt

att den skulle gälla även handelsagenter i förhållande till deras huvudmän

eller införande av särskild förhandlingslagstiftning för »den kategori

anställda, som med stöd av otydligheten i lagen om kommission, handelsagenter

och handelsresande kunde göras till självständiga företagare». Framställningen

är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

I det av Kungl. Majit för 1936 års riksdag framlagda förslaget till lag

om förenings- och förhandlingsrätt ingick ett särskilt kapitel örn föreningsrätten.

I förslaget förstods med föreningsrätt rätt att tillhöra vissa slags

föreningar av arbetstagare eller arbetsgivare. Såsom allmän regel skulle

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

gälla, att föreningsrätten skulle lämnas okränkt. Kränkning därav förelåge

enligt förslaget, om från arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtoges

mot någon å andra sidan antingen i syfte att hindra honom att inträda i

eller förmå honom att utträda ur förening eller ock i anledning av hans

verksamhet för föreningen eller för åstadkommande av förening. Örn

kränkningen av föreningsrätten skedde genom avtalsuppsägning eller annan

dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat

avtal, skulle rättshandlingen eller bestämmelsen vara ogin.

I det förslag, som framlades i andra lagutskottets utlåtande i ämnet,

hade nyssnämnda regler örn kränkning av föreningsrätten uteslutits. Enligt

utskottets mening vore det emellertid av värde, att den föreningsrätt,

som enligt allmänna rättsgrundsatser redan funnes, komme till uttryck i

lagen. Utskottet föreslog därför, att till förhandlingsrättens tryggande

skulle införas stadgandet, att föreningsrätten skulle lämnas okränkt.

3 § i gällande lag örn förenings- och förhandlingsrätt erhöll sin utformning

i det sammanjämkningsmemorial, som framlades av utskottet, sedan

kamrarna stannat i olika beslut. I den slutliga lagtexten aterfanns icke

den i propositionen föreslagna bestämningen av när kränkning av föreningsrätten

skulle anses föreligga.

I samband med antagandet av lagen om förenings- och förhandlingsrätt

hemställde 1936 års riksdag, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

av frågan örn föreningsväsendets normering genom lagstiftning samt

för riksdagen framlägga de förslag, till vilka denna utredning kunde giva

anledning. Andra lagutskottet framhöll i sitt ovannämnda utlåtande, vilket

i denna del godkändes av riksdagen, att då skilda delar av de stora och

betydelsefulla föreningsrättsproblemen framträdde till övervägande på

olika rättsområden, det för utskottet framstått som den lämpligaste utvägen

att komma till rätta med dessa problem, att en enhetlig plan för

deras behandling uppgjordes.

I anledning av riksdagens nyssnämnda begäran örn utredning har inom

justitiedepartementet upprättats en promemoria örn grunderna för en lagstiftning

angående ideella föreningar. Enligt vad chefen för sagda departement

uttalat, syntes nästa led i utredningsarbetet vara att klargöra

frågan om föreningsrätten, såväl dess positiva som dess negativa sida. En

utredning beträffande hithörande spörsmål pågår för närvarande inom

justitiedepartementet.

I den nu föreliggande motionen bär framhållits, att i lagen om föreningsoch

förhandlingsrätt icke uttryckligen angivits, huruvida lagen även avser

åtgärder, riktade mot en facklig organisation och dess verksamhet. 1 utskottets

här ovan lämnade redogörelse har hänvisats till flera vid arbetsdomstolen

handlagda mål, i vilka frågan berörts. På grund av målens

läge och utgång har domstolsmajoriteten i intet av dessa mål funnit erforderligt

att taga principiell ståndpunkt till spörsmålet. 1 vissa dylika

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

fall hava emellertid reservanter inom domstolen velat medgiva organisation

rätt att föra talan.

Arbetsdomstolens ordförande har i sitt över motionen avgivna yttrande

uttalat, att ovissheten om lagens innebörd på en så viktig punkt som den

ifrågavarande måste innebära en betydande olägenhet i organisationernas

arbete, i det att de icke veta, huruvida de skola våga påtala vissa åtgärder.

Enligt hans mening bör frågan göras till föremål för särskild utredning.

En sådan har även förordats av de anställdas centralorganisation, som i

andra hand uttalat sin anslutning till det i motionen framförda huvudyrkandet.

Sistnämnda yrkande har tillstyrkts av landsorganisationen. Däremot

har svenska arbetsgivareföreningen hemställt, att motionen måtte av

utskottet avstyrkas. I detta sammanhang må anmärkas, att det mål, till

vilket arbetsgivareföreningen i sitt yttrande hänvisat, icke torde berättiga

till de slutsatser, som föreningen därav velat draga. I målet var fråga om

talan av en arbetsgivare mot en arbetarsammanslutning på grund av stridsåtgärd,

som sammanslutningen vidtagit för framtvingande av en s. k. organisationsklausul.

Enligt utskottets mening hava övertygande skäl anförts för att det i

motionen berörda spörsmålet bör i lagstiftningsväg klarläggas. Utskottet

kan emellertid icke tillstyrka förslaget om en omedelbar lagändring. På

grund av frågans komplicerade natur torde det vara erforderligt, att den

underkastas närmare utredning med noggrant beaktande av de olika fall,

som kunna tänkas uppkomma. Frågan måste givetvis även ses i sammanhang

med de mera omfattande spörsmål på föreningsväsendets område,

som inom justitiedepartementet underkastats förberedande undersökningar.

Såsom utskottet i sitt ovannämnda utlåtande vid 1936 års riksdag framhållit

torde det emellertid vara möjligt att behandla olika delar av detta

frågekomplex efter varandra samt sedermera, allteftersom utredningen på

olika punkter blivit slutförd, förelägga riksdagen förslag därutinnan. Enligt

utskottets mening bör den i motionen behandlade frågan kunna bringas

till en lösning, innan resultatet av det nu pågående utredningsarbetet i dess

helhet föreligger.

Arbetsdomstolens ordförande har i sitt yttrande framhållit, att lagen om

förenings- och förhandlingsrätt icke blott på den punkt, som avses i motionen,

utan i ett flertal avseenden, berörande både de föreningsrättsliga och

de förhandlingsrättsliga delarna, visat sig vara otydlig och mycket svårtillämpad.

Från arbetsdomstolens synpunkt vore det därför ett önskemål,

att lagen i dess helhet gjordes till föremål för översyn. Denna uppfattning

har kommit till uttryck även i det yttrande, som avgivits av de anställdas

centralorganisation. Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår

även, att arbetsdomstolen haft att pröva ett flertal svårlösta problem,

berörande den ifrågavarande lagen, samt att domstolens ledamöter därvid

i åtskilliga fall stannat i olika meningar. Den utgång, ett visst mål er
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

21

hållit i arbetsdomstolen, har även såsom ovan nämnts föranlett en framställning

örn ändring av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt i ett

särskilt avseende. Denna framställning är för närvarande beroende på

Kungl. Maj:ts prövning. Vid en sådan utredning som den av utskottet

ifrågasatta torde det kunna visa sig erforderligt eller åtminstone lämpligt

att till omprövning upptaga även vissa av de nu åsyftade spörsmålen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit

ville låta verkställa utredning angående ändring av lagen

örn förenings- och förhandlingsrätt i syfte att närmare

bestämma begreppet föreningsrätt, därvid de i utskottets

motivering angivna synpunkterna böra beaktas, ävensom

för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen

kan föranleda; samt

B. att förevarande motion, i den mån den icke blivit

besvarad genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 mars 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Knut Petersson, Olof

Carlsson, Ekströmer, Nils Svensson och Holstenson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage, Molander, von Seth

och Gardell, fröken Andersson, herr Holm samt fru Johansson.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25; bilagor.

Bilaga A.

Arbetsdomstolens ordförande.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 3 februari 1939 har Kungl. Majit uppdragit åt arbetsdomstolens

ordförande att avgiva av utskottet begärt yttrande i anledning

av en utav herrar G. E. Holm och Karl Falk i andra kammaren väckt motion

nr 245 angående viss ändring i lagen den 11 september 1936 örn föreningsoch

förhandlingsrätt. På grund härav får jag anföra följande.

Såsom motionärerna framhålla, är det en öppen fråga, såväl huruvida lagen

avser åtgärder, riktade endast mot en facklig organisation och dess verksamhet,

som även huruvida i det fall, att en åtgärd riktar sig mot enskild

organisationsmedlems föreningsrätt, åtgärden kan enligt lagen påtalas av

organisationen till den del åtgärden samtidigt är ägnad att skada organisationens

verksamhet.

I propositionen nr 240 till 1936 års riksdag uttalade vederbörande departementschef

vid 5 § i förslaget (motsvarande 20, 23 och 24 §§ i lagen), att den

uppställda regeln att vid bedömandet av frågan, om och i vad mån skada

uppstått, hänsyn skulle tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk

betydelse, måste anses innebära, att skadestånd kunde tilldömas såväl

förening för intrång i dess organisationsverksamhet som enskild för honom

genom föreningsrättskränkande åtgärd tillfogat lidande. På tal om ett

särskilt fall, nämligen att anställd person av arbetsgivaren mottoge pekuniär

ersättning för att ej ansluta sig till viss organisation, anmärkte lagrådets

flesta ledamöter, att den i förslaget meddelade definitionen av föreningsrätt

ej gåve vid handen, att föreningens rätt kunde anses kränkt i ett sådant fall

som det antydda; utan uttryckligt stadgande torde föreningen icke kunna

godtagas såsom målsägande. Detta uttalande torde få uppfattas såsom avseende

lagrådets mening icke blott med avseende å det särskilt berörda fallet

utan beträffande organisations målsägandeställning i allmänhet. Den fortsatta

behandlingen av förslaget var icke ägnad att kasta ljus över ifrågavarande

spörsmål.

Frågan har flera gånger varit berörd vid arbetsdomstolen, men i samtliga

dessa fall har målets läge och utgång varit sådan, att arbetsdomstolen icke

funnit erforderligt att fatta principiell ståndpunkt till problemet. Spörsmålet

är således fortfarande svävande.

Denna ovisshet örn lagens innebörd på en så betydelsefull punkt måste

innebära en betydande olägenhet i organisationernas arbete. De veta icke

huruvida de skola våga påtala vissa åtgärder eller icke. Från praktisk synpunkt

torde det därför vara av vikt, att frågan i lagstiftningsväg bringas till

en lösning, denna må sedan gå i den ena eller den andra riktningen.

Huruvida en lösning av sakliga skäl bör helt eller delvis följa den av

motionärerna förordade linjen eller icke, kan jag icke uttala mig om. Frågan

måste betraktas såsom ganska komplicerad, och ett bedömande kan icke

ske utan att man mycket noga sätter sig in i de olika tänkbara fall, som

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25; bilagor.

23

kunna uppkomma. Med hänsyn härtill synes det mig lämpligast, att frågan

göres till föremål för särskild utredning.

Emellertid kan jag icke underlåta att framhålla, att lagen om föreningsoch

förhandlingsrätt icke blott på denna punkt utan i ett flertal avseenden,

berörande både de föreningsrättsliga och de förhandlingsrättsliga delarna,

visat sig vara otydlig och mycket svårtillämpad. Från arbetsdomstolens synpunkt

är det därför ett önskemål, att lagen i dess helhet göres till föremål

för en översyn.

Stockholm den 28 februari 1939.

Arthur Lindhagen.

Bilaga B.

De anställdas centralorganisation.

Till Riksdagens andra lagutskott.

De anställdas centralorganisation (Daco), som erhållit på remiss motion

nr 245 i andra kammaren, får med anledning härav anföra följande:

Daco har med största intresse tagit del av motionen. Det är otvivelaktigt

en svaghet i 1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt att föreningsrättens

innebörd icke fixerats i lagtexten. Den definitiva utformningen av

föreningsrättsbestämmelsen var ju resultatet av en improviserad kompromiss,

som icke förutsetts vare sig i den kungliga propositionen, i någon av motionerna

eller i andra lagutskottets utlåtande. Något auktoritativt stöd för de

olika tolkningsförslag som framkommit kan sålunda, som motionärerna påpeka,

icke erhållas genom studium av förarbetena till lagen.

Eftersom den nämnda kompromissen i vad avser föreningsrättsbestämmelsen

innebar anslutning till huvudtanken i den kungliga propositionen —

medan den i vad avser förhandlingsrättsbestämmelserna innebar anslutning

till utskottets förslag — har man emellertid inom de anställdas organisationer

ansett övervägande skäl tala för att med lagstiftningen avsetts att giva

ett fullständigt skydd åt den positiva föreningsrätten. Ett sådant skydd synes

böra innefatta skydd för förening i dess verksamhet för tillvaratagande av

sina medlemmars intressen. Arbetsdomstolen har ju också i mål som anhängiggjorts

av avtalsslutande förening i något fall utdömt skadestånd åt dylik

förening, vars verksamhet skadats genom arbetsgivarens åtgöranden.

Daco kan för sin del ansluta sig till den av motionärerna föreslagna lagtexten.

Med hänsyn till frågans komplicerade natur skulle emellertid Daco

föredraga att motionärernas subsidiärt framförda förslag örn en skyndsam

utredning bifalles, varvid vi förutsätta att de centrala organisationerna på arbetsmarknaden

beredas tillfälle deltaga i utredningsarbetet. Örn en ändring i

ifrågavarande paragraf beslutas utan föregående utredning, är det nämligen

möjligt att tolkningen av bestämmelsen också i sin nya utformning skall

erbjuda vanskligheter. Därtill kommer att i samband med en precisering av

föreningsrättens innebörd även synes böra upptagas till prövning andra frågor

som beröra den föreslagna lagstiftningens uppgift att utgöra ett verkligt

effektivt föreningsrättsskydd. Härvid kunna exempelvis komma under över
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25; bilagor.

vägande frågan om ändrad fördelning av bevisbördan, frågan örn utvidgade

jävsbestämmelser och frågan om förbud för arbetsgivare att till styrkande

av att viss åtgärd icke tillkommit i föreningsrättskränkande syfte åberopa

omständighet rörande arbetstagares förhållande på arbetsplatsen, där omständigheten

hänför sig till alltför avlägsen tidpunkt.

Stockholm den 3 mars 1939.

DE ANSTÄLLDAS CENTRALORGANISATION.

G. Osvald.

Gösta Malmström.

Bilaga C.

Landsorganisationen i Sverige.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 1 februari 1939 har Landsorganisationen i Sverige

beretts tillfälle att avgiva yttrande över en av herrar Holm och Falk väckt

motion angående viss ändring av lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Landssekretariatet får å landsorganisationens vägnar anföra.

Såsom motionärerna framhålla upptager lagen om förenings- och förhandlingsrätt

varken någon definition av begreppet föreningsrätt eller några

bestämmelser örn vad som är att hänföra till kränkning av föreningsrätten.

Bestämmelser i dessa ämnen förekommo såväl i kommittéförslaget som i

Kungl. Majus proposition, medan andra lagutskottet i sitt utlåtande över

propositionsförslaget inskränkte sig till den nakna föreskriften att föreningsrätten

skall lämnas okränkt, vartill allenast lämnades den motiveringen

att den föreningsrätt, som enligt allmänna rättsgrundsatser redan förefunnes,

borde komma till uttryck i lagen.

Motionärerna framhålla att lagstiftaren närmast synes »haft i sikte kränkning

av den enskilda föreningsrätten», medan lagen icke gåve någon bestämd

ledning för bedömande, huruvida kränkning kan ske genom åtgärder,

riktade mot den fackliga organisationen eller dess verksamhet. Detta påpekande

är uppenbarligen riktigt. I lagen lika väl som i dess förarbeten

är föreningsrätten konstruerad såsom en den enskildes rätt att efter eget

fritt val tillhöra (resp. icke tillhöra) en facklig organisation. Denna innebörd

av föreningsrättsbegreppet motsvarar också den hävdvunna uppfattningen.

Emellertid kan, såsom motionärerna framhålla, motarbetandet av de fackliga

organisationssträvandena taga formen av åtgärder, riktade mot organisationsbildandet

resp. organisationsverksamheten utan att dylika åtgärder

samtidigt ha karaktären av kränkningar av de enskildas föreningsrätt eller

i varje fall icke äro åtkomliga såsom sådana. Dylikt motarbetande kan ske

genom sådana påtryckningsmedel som exempelvis utfästande av särskilda

förmåner åt oorganiserade arbetare i syfte att avhålla dem från inträde i

organisationen resp. erbjudande av särskilda förmåner åt organiserade arbetare

för att förmå dem till utträde. Det är tvivelaktigt om dylika åtgärder

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25; bilagor.

äro möjliga att beivra jämlikt lagen med mindre föreningsrättsbegreppet

utvidgas på sätt motionärerna föreslå.

Oavsett om sådan utvidgning av begreppet genomföres synes det sekretariatet

angeläget att klarhet vinnes rörande förenings skadeståndsrätt på

grund av det intrång i organisationsverksamheten, som förening förorsakas

genom föreningsrättskränkande åtgärder. I Kungl. Majus proposition 1936

uttalades under 5 § att den i denna paragraf förekommande hänvisningen

till 8 och 9 §§ lagen örn kollektivavtal innebure att skadestånd kunde tilldömas

förening på grund av sådant intrång. Lagrådet framhöll däremot

ätt utan uttryckligt stadgande förening icke torde kunna godtagas såsom

målsägande; för det fall att t. ex. påtryckning utövades genom lämnande

av pekuniär ersättning ansåg lagrådet uteslutet att den anställde själv skulle

kunna göra gällande anspråk på skadestånd för kränkning av hans föreningsrätt.

Lagrådet förmenade att, om departementsförslagets mening vore,

att den förening, vilken den anställde sålunda förmåtts att ställa sig utanför,

skulle kunna fordra skadestånd, departementsförslagets definition av föreningsrätt

icke gåve vid handen att föreningens rätt kunde anses kränkt i

ett sådant fall.

Med åberopande av det anförda får sekretariatet för sin del tillstyrka en

lagändring i enlighet med det av motionärerna framförda förslaget.

Stockholm den 11 mars 1939.

LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE.

Gunnar Andersson.

I Arnold Sölvén.

Svenska arbetsgivareföreningen.

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 1 februari 1939 har Svenska Arbetsgivareföreningen

bereus tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare

väckt motion (nr 245) angående viss ändring av lagen om förenings- och

förhandlingsrätt. Föreningen får i anledning härav anföra följande.

Motionärerna framhålla, att lagen örn förenings- och förhandlingsrätt icke

giver någon bestämd ledning för bedömande huruvida kränkning av föreningsrätten

enligt lagen kan ske genom åtgärder riktade mot den fackliga

organisationen eller dess verksamhet. Det vore tvivelaktigt huruvida en

organisation, vars medlemmar utsattes för föreningsrättskränkningar,

kunde för egen del yrka skadestånd för liden skada på grund av det intrång

i organisationsverksamheten, som de enskilda kränkningarna betydde. Ännu

tvivelaktigare vore huruvida organisationen kunde på lagen grunda anspråk

till följd av sådant intrång i organisationsverksamheten, vilket icke hänförde

sig till åtkomliga föreningsrättskränkningar mot enskilda.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 25.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25; bilagor.

Enligt motionärernas mening kunde ifrågavarande begränsning av lagens

skydd mot föreningsrättskränkningar förväntas medföra, att motarbetandet

av de fackliga organisationssträvandena komme att taga formen av åtgärder,

syftande till att försvåra startandet eller upprätthållandet av fackliga organisationer.

Motionärerna hemställa därför, att föreningsrättsbegreppet utvidgas

att omfatta rätt för facklig organisation att utan intrång från motsidan

fritt utöva sill verksamhet samt att som följd därav såsom kränkning av

föreningsrätten skall anses åtgärd med syfte att öva intrång i förenings organisationsverksamhet.

I andra hand hemställa motionärerna örn utredning

rörande utvidgad tillämpning av lagen i enlighet med motionärernas

önskemål.

I olikhet med Kungl. Maj:ts proposition till 1936 års riksdag med förslag

till lag örn förenings- och förhandlingsrätt innehåller lagen vare sig någon

legal definition av begreppet föreningsrätt eller regler till ledning för ett

fastställande av vad som är att uppfatta som kränkning av föreningsrätten.

Även om på grund härav osäkerhet i vissa hänseenden råder rörande innebörden

av lagens bestämmelser om föreningsrätten torde dock någon tvekan

icke föreligga om att lagens föreningsrättsskydd endast avser individen och

icke organisationen såsom särskilt rättsobjekt. Enligt allmänna rättsgrundsatser

torde härav följa, att en organisation, som anser sitt föreningsrättsliga

intresse kränkt genom åtgärd mot en enskild, icke utan uttryckligt stadgande

härom i lagen för egen del är berättigad till skadestånd eller behörig

att uppträda såsom målsägande i mål rörande föreningsrättskränkningen

i fråga.

Oaktat motionärernas framställning av föreningsrättsskyddets omfattning

och innehåll enligt lagen överensstämmer med föreningens uppfattning

härav, kan föreningen dock icke dela de slutsatser, som motionärerna med

denna utgångspunkt dragit rörande lagstiftningens återverkan på den fackliga

organisationsverksamheten. Motionärernas farhåga, att det lagliga föreningsrättsskyddets

begränsning till individen skulle komma att leda till användandet

av åtgärder riktade direkt mot organisationsbildandet respektive

organisationsverksamheten och därför ej åtkomliga av lagens föreskrifter,

synes föreningen icke vara sakligt grundad.

Föreningen vill till en början göra gällande att förhållandena på arbetsmarknaden

f. n. äro sådana, att något behov av sådant lagligt skydd för

organisationsverksamheten, vartill motionärerna syfta, ej föreligger. Härvid

må erinras örn att det i kollektivavtalen meddelade föreningsrättsskyddet

i motsats till lagens omfattar såväl den enskildes som organisationens intressen

i föreningsrättsligt hänseende. I enlighet med vad Arbetsdomstolen i

ett flertal domar uttalat är det avtalsreglerade föreningsrättsskyddet icke

beroende på att avtalet innehåller särskild föreskrift örn att föreningsrätten

skall lämnas okränkt. Skyldighet att respektera föreningsrätten följer redan

av kollektivavtalets natur. För det stora och alltjämt växande område av

arbetsmarknaden, där arbetsförhållandena äro avtalsmässigt reglerade, ha

tydligen de av motionärerna åberopade argumenten ingen bärkraft.

För den händelse alltjämt i enstaka fall åtgärder i föreningsrättskränkande

syfte skulle kunna vidtagas mot en organisation, rikta de sig undantagslöst

mot en eller flera individer, och kunna på grund härav påtalas med stöd

av föreningsrättslagen. Det ligger nämligen i sakens natur, att angrepp

mot en facklig organisation erhåller formen av åtgärder riktade mot organisationens

medlemmar eller mot enskilda utanför organisationen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25; bilagor.

27

Det må påpekas, att Arbetsdomstolen i mål nr 73 år 1937 medgivit organisationen

att uppträda som part i mål rörande påstådd föreningsrättskränkning

mot vissa — ej namngivna — medlemmar av organisationen. I den

mån Arbetsdomstolen härigenom tillerkänt organisationen en generell ställningsfullmakt

att kära och svara å medlemmarnas vägnar, vilket som ovan

nämnts ej torde direkt följa av det innehåll föreningsrätten erhållit i lagen,

har tydligen organisationens möjlighet att tillvarataga medlemmarnas intressen

ökats, ändå att skadestånd för organisationens egen del ej kan ifrågakomma.

Oavsett föreningens uppfattning att något behov för den av motionärerna

föreslagna ändringen av föreningsrättslagen ej föreligger kan det ifrågasättas

örn det är ur systematisk synpunkt riktigt att i samma lag sammanföra

skyddsbestämmelser avseende både enskilda personer och föreningar såsom

sådana. Beträffande organisationernas ställning i samhället förebådade

justitieministern vid 1938 års riksdag, att föreningsrätten i vidsträckt bemärkelse

skulle allsidigt utredas först inom justitiedepartementet och därefter

genom särskilt tillkallade sakkunniga. Anses det erforderligt att föreningsrätten

göres till föremål för ytterligare reglering kommer därför så att ske

i detta större sammanhang. En av motionärerna önskad särskild utredning

för den av dem framförda detaljfrågan kan under sådana förhållanden i allt

fall ej vara motiverad.

Föreningen får med anledning av vad här anförts hemställa, att den remitterade

motionen måtte av utskottet avstyrkas.

Stockholm den 9 mars 1939.

SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN.

Ivar O. Larson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:197 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion rörande viss ändring i lagen den 11 september 1936 om föreningsoch förhandlingsrätt. a1 i texten