Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. rn., dels ock en i ämnet väckt motion.

1939-04-20 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:26, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. rn., dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Hr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1939 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om förbud mot arbetstagares

avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap

m. rn., dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 114, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning

eller äktenskap lii. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares

räkning i regel användas minst tre arbetstagare. Vid lagens tillämpning

skall affärs- eller kontorsverksamhet, ändock att densamma icke bedrives

såsom självständigt företag, anses såsom särskild verksamhet.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem

av arbetsgivarens familj.

2§-

Har arbetstagare sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos

arbetsgivaren, må denne, om arbetstagaren slutit trolovning, ingått äktenskap,

blivit havande eller fött barn, ej av sådan anledning uppsäga arbetstagaren

eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna än som

kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på grund av arbetets

art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet är märkbart. Är

arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen är havande eller fött barn,

må han ej heller uppsäga henne på grund därav att hon i samband med

havandeskapet eller barnsbörden under skälig tid, dock högst tolv veckor,

avhåller sig från arbete.

överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagare enligt

denna lag tillkommande förmån.

Bihang till riksdagens protokoll 1931). .9 sami. ti avd. Nr 26.

707 39 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

3 §•

Avtal, varigenom arbetstagare enligt denna lag tillkommande förmån inskränkes,

vare ej bindande.

Har arbetsgivare vidtagit åtgärd, vilken enligt 2 § ej må äga rum, vare åtgärden

ogin samt arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen

skada.

4 §•

Arbetstagare, som vill göra gällande anspråk enligt denna lag, skall dels

därom underrätta arbetsgivaren inom två månader från det arbetstagaren i

följd av åtgärd, som enligt 2 § är förbjuden, upphört att tjänstgöra eller fått

vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna, dels ock

anhängiggöra sin talan inom två år från samma tidpunkt. Underlåtes det, vare

arbetstagaren sin rätt förlustig.

5 §•

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av

kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en

i anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 376, i vilken

fru Rönn-Christiansson m. fl. hemställt, »att riksdagen måtte besluta bifalla

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 med följande förändrade lydelse i paragraferna

1 och 2:

§ I
Denna

lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares

räkning i regel användes minst en arbetstagare.

Såsom arbetstagare---arbetsgivarens familj.

§ 2.

Har arbetstagare sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos

arbetsgivaren, må denne, örn arbetstagaren slutit trolovning, ingått äktenskap,

blivit havande eller fött barn, ej av sådan anledning uppsäga arbetstagaren

eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna

än som kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på grund

av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet är

märkbart. Är arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen är havande

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

eller fött barn, må lian ej heller uppsäga henne på grund därav att hon i

samband med havandeskapet eller barnsbörden under skälig tid, dock högst

tolv veckor, avhåller sig från arbetet.

överlåtelse av---tillkommande förmån.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda

lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här

nedan, hänvisa till propositionen.

I fråga örn de skäl, som motionärerna andragit till stöd för sina yrkanden,

tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.

Vid 1935 års riksdag väcktes en motion, II: 7 av herr Jacobsson m. fl., i

vilken hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:! måtte begära

ett lagförslag av det innehåll, att gift arbetsanställd kvinna vid inträtt

havandeskap därigenom tryggas till sin arbetsanställning.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, erinrade i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 25, att 1935 års riksdag hos Kungl. Majit begärt, att

vårt lands befolkningsfråga omedelbart måtte upptagas till ingående undersökning,

samt hemställt, att de förslag, vartill nämnda utredningsarbete kunde

föranleda, måtte framläggas för riksdagen. Yid en utredning av den omfattning,

som avsåges med denna riksdagens anhållan, syntes jämväl det spörsmål,

som behandlades i den föreliggande motionen, komma att upptagas till

prövning. Med hänsyn härtill fann sig utskottet icke böra tillstyrka riksdagen

att i anledning av motionen göra särskild framställning till Kungl. Majit.

Utskottet hemställde fördenskull, att motionen icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

I de i statsrådsprotokollet den 17 maj 1935 för befolkningskommissionen

meddelade direktiven framhöll dåvarande chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, bland annat, att det icke kunde vara ägnat att uppmuntra

familjebildningen, att, såsom ofta skedde, arbetsgivare vägrade fortsatt anställning

åt kvinnor vid deras inträde i äktenskap eller på grund av havandeskap.

Den sålunda berörda frågan har kommissionen upptagit till behandling i sitt

den 25 maj 1938 avlämnade betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors

rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd (statens off. utredn. 1938: 13).

Såsom resultat av utredningen i frågan har kommissionen i betänkandet framlagt

utkast till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av

äktenskaps ingående, havandeskap och barnsbörd.

I betänkandet har kommissionen även behandlat frågorna örn rätt till ledighet

i samband med barnsbörd och örn rätt till ersättning för i samband med

barnsbörd förlorad arbetsförtjänst. Utredningen i dessa frågor har föranlett

kommissionen att framlägga utkast dels till lag angående ändrad lydelse av

17 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd, dels till förordning

angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn

erkända sjukkassor, dels ock till kungörelse om ändrad lydelse av § 6 kungörelsen

den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Yttranden över betänkandet hava efter remiss avgivits av ett flertal myndigheter

och sammanslutningar.

Befolkningskommissionens förslag rörande lagstadgat förbud mot arbetstagares

avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap och

barnsbörd har även behandlats av kvinnoarbetskommittén i dess den 23

november 1938 avlämnade betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete

m. m. (statens off. utredn. 1938:47).

Med ledning av befolkningskommissionens utkast till lag örn förbud mot

arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap

och barnsbörd samt över detta lagutkast avgivna yttranden har inom socialdepartementet

utarbetats förslag till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd

m. m. Yid remissen av detta förslag till lagrådet meddelade föredragande

departementschefen, statsrådet Forslund, att han icke vore beredd att då

underställa Kungl. Maj:ts prövning vad befolkningskommissionen i sitt förevarande

betänkande i övrigt föreslagit. Emot betänkandet, i vad detsamma

avsåge frågan örn rätt till ersättning för i samband med barnsbörd förlorad

arbetsförtjänst, hade nämligen i yttrandena så vägande erinringar framställts,

att betänkandet i denna del icke syntes honom ägnat att läggas till grund

för något av Kungl. Majit till riksdagen avlåtet förslag. Beträffande åter

frågan örn rätt till ledighet i samband med barnsbörd, vilken fråga av kommissionen

behandlats i dess utkast till lag angående ändrad lydelse av 17 §

arbetarskyddslagen, erinrades, att sistnämnda lag för närvarande är föremål

för en allmän översyn av särskilt tillkallade sakkunniga. Det syntes departementschefen

lämpligt, att under tiden för sakkunniguppdragets fullgörande

ändringar i arbetarskyddslagen såvitt möjligt undvekes.

Vissa av lagrådet gjorda erinringar hava i det nu framlagda förslaget vunnit

beaktande.

Befolkningskommissionen har i sin allmänna motivering under rubriken

»Allmänna befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter på kvinnornas

förvärvsarbete utom hemmet» anfört bland annat följande:

Utvecklingen har lett till att numera i städer och stadsliknande samhällen

praktiskt taget alla vuxna ogifta kvinnor, som icke av särskilda personliga

förhållanden — pågående utbildning, arbetslöshet eller arbetsoförmåga på

grund av lyte eller dylikt — äro förhindrade, hava förvärvsarbete utom

hemmet, samt att en allt större kvotdel av i synnerhet de yngre gifta kvinnorna

kvarstannat i förvärvslivet, vanligen då såsom löntagare. Kvinnornas framträdande

på arbetsmarknaden har som alla sociala strukturförändringar av

denna storleksordning skapat nya problem. Dessa problem äro av två slag.

Det första slaget av problem är de arbetsmarknadspolitiska och gäller frågorna

örn verkningarna på efterfrågan av manlig och kvinnlig arbetskraft, arbetslöshet

och lönebildning. Det andra slaget av problem är de befolkningspolitiska

och familjesociala. För utredning av de med kvinnoarbetet förbundna arbetsmarknadspolitiska

problemen har chefen för finansdepartementet på grund av

Kungl. Majits beslut den 18 juli 1935 tillsatt en särskild utredning, den s. k.

kvinnoarbetskommittén, som under senare delen av år 1938 kan förväntas

avgiva sitt betänkande. Det andra slaget av problem tillhör mera omedelbart

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr- 26.

befolkningskommissionens arbetsuppgifter. Då likväl de båda slagen av

problem hava ett nära inbördes samband, har, på sätt i direktiven för kvinnoarbetskommittén

förutsatts, samråd ägt rum mellan denna kommitté och befolkningskommissionen.

Kommissionen vill till en början göra vissa tillrättaläggande uttalanden

rörande spörsmålet om konkurrensen mellan å ena sidan kvinnornas förvärvsarbete

och å andra sidan deras möjlighet till och villighet för äktenskap och

barnafödande. Att en sådan konkurrens under nuvarande förhållanden består,

torde icke kunna bestridas. I vilken utsträckning kvinnors förvärvsarbete står

såsom hinder för äktenskap och barnafödande kan dock svårligen bedömas

med ledning av tillgänglig statistik, som endast kan siffermässigt belysa förhållandena

under ett övergångs- och brytningsskede.

Kommissionen vill emellertid här såsom sin mening framhålla, att även om

en dylik konkurrens i avsevärd utsträckning skulle bestå, detta förhållande

icke kan få utgöra skäl för samhällsingripanden i syfte att uttränga kvinnorna

från förvärvsarbete. Redan ekonomiska hänsyn förbjuda ett sådant inskridande.

Yår samhällsverksamhet bygger i allt större utsträckning på kvinnors

arbetsinsats i det utom familjen försiggående produktiva livet, och vi kunna

såsom folk icke utan en väsentligt sänkt kvalitativ och kvantitativ standard

försaka denna insats. Såsom ett ännu viktigare skäl emot samhällsingripanden

i syfte att uttränga kvinnorna eller vissa kategorier av kvinnor från yrkesverksamhet

står emellertid för kommissionen det förhållandet, att hela vårt

samhällsliv bygger på personlig frihet för medborgarna att söka nyttiggöra

sina krafter på det område de själva välja. En frilietsbegränsning för kvinnornas

eller för vissa kvinnors del torde icke vara i överensstämmelse med

denna av en allmän opinion omfattade demokratiska grundsats.

Det torde även vara en fåfäng tro, att man genom ingripanden av nyss

antytt slag skulle kunna stimulera till äktenskap och barnafödande. Snarare

torde motsatsen vara fallet. Örn man inskränker kvinnornas arbetsmöjligheter

såsom gifta, skapar man snarast ett avhållande motiv för äktenskap och gynnar

fria förbindelser. Förminskar man kvinnornas arbetsmöjligheter först då de

bliva mödrar, skapar man ett starkt motiv för extrem barnbegränsning.-

Om man sålunda finner sig böra helt avstå från tanken att genom samhällsinskridanden

förminska mödrars och gifta kvinnors arbets- och förtjänstmöjligheter

inom näringslivet, uppställer sig frågan, hur man på olika vägar skall

kunna göra det lättare för kvinnor att förena äktenskap och moderskap med

förvärvsarbete. Kommissionen är fullt medveten örn att här i första hand

kräves en annan inställning till de med kvinnornas yrkesverksamhet sammanhängande,

särskilda problemen, än som hittills varit den inom stora områden

av arbetsmarknaden vanliga. När enskilda arbetsgivare nu avskeda anställda

kvinnor, då dessa gifta sig eller vänta barn, kan detta vara förståeligt, då det

gäller mindre företag och överhuvud taget företag, som befinna sig i hård

konkurrens. Utan tvivel kan det i vissa fall innebära en ekonomiska uppoffring

att tillämpa ett motsatt handlingssätt, en uppoffring, som icke utan vidare

kan krävas av dylika företag. Men av kommuner och allmänna inrättningar

samt av banker, försäkringsbolag och andra stora företag torde samhället

hava rätt att förvänta, att de etiska och familjesociala problem, som har möta,

icke bedömas ur alltför ensidig och snäv ekonomisk synvinkel. Själva befolkningsutvecklingen

gör i längden den uppfattningen ohållbar, som i äktenskap

och barnafödande ser blott en bristfullhet hos den kvinnliga arbetskraften.

Beträffande de skäl, som kommissionen i övrigt anfört till stöd för sitt

förslag i förevarande hänseende, får utskottet hänvisa till den redogörelse,

som lämnats å sid. 7—9 i propositionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Kommissionen föreslog såsom huvudregel, alf arbetstagare ej finge avskedas

i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd. Då

enligt kommissionens mening tyngdpunkten i en lagstiftning sådan som den

förevarande av naturliga skäl måste komma att ligga i dess opinionsbildande

verkningar, hade kommissionen icke ansett nödigt att förse förbudet med

någon straffsanktion. Förbud mot att avskeda arbetstagare på grund av att

denne inträdde i äktenskap borde komma jämväl manliga arbetstagare till

godo. Kommissionen påpekade vidare, att en liknande, av samhällets intressen

betingad inskränkning i arbetsgivares rättigheter i förhållande till honom

underställd personal återfunnes i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa

fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Inom befolkningskommissionen avgavs reservation av ledamoten av riksdagens

andra kammare trädgårdsmästaren K. H. Magnusson och ledamoten av

riksdagens första kammare direktören K. Wistrand. Reservanterna framhöllo,

att enligt deras mening utvecklingen av en anda, som löste ifrågavarande

problem i samförståndets och den ömsesidiga förståelsens tecken, måste anses

bättre tjäna de syften, som man velat tillgodose, än en tvångslagstiftning,

vilken för opinionsbildningen möjligen kunde få en inverkan, som vore rent

motsatt den man tänkt sig, och ogynnsamt påverka benägenheten att anställa

kvinnor. Reservationens huvudsakliga innehåll har återgivits å sid. 10 i propositionen.

I remissyttrandena hava delade meningar om lämpligheten av en lagstiftning

i ämnet kommit till synes. I princip tillstyrkande yttranden över

befolkningskommissionens nu förevarande förslag hava avgivits av länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Gävleborgs län, handelskammaren

i Gävle, socialstyrelsen, svenska bankmannaföreningen, försäkringst

jänstemannaföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,

landsorganisationen i Sverige, Daco, Fredrika-Bremerförbundet,

svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté, yrkeskvinnors riksförbund

och tjänstemännens centralorganisation.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har upplyst, att inom länet kvinnlig arbetskraft

användes i relativt liten utsträckning å de med lagförslaget avsedda områdena,

varför länsstyrelsen saknade tillräcklig erfarenhet för att kunna

bedöma förslagets praktiska lämplighet och behövlighet. Medicinalstyrelsen

har uttalat sin principiella anslutning till uppfattningen, att kvinnliga arbetstagare

borde beredas rätt att bibehålla sin anställning vid giftermål, havandeskap

och barnsbörd, men har ansett tveksamt, huruvida lagstiftningstvång

vore bästa vägen att nå önskad effekt. Pensionsstyrelsen och svenska sjukkasseförbundet

hava icke yttrat sig över kommissionens nu förevarande förslag.

Berörda förslag har helt avstyrkts av länsstyrelserna i Södermanlands

och Östergötlands län, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

tre reservanter inom socialstyrelsen, bankernas förhandlingsorganisation,

svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska arbetsgivareföreningen

och kooperativa förbundet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 7

Även i vissa av de tillstyrkande yttrandena har uttalats tvekan inför de

tänkbara följderna av lagstiftning i förevarande hänseende, bland annat i

yttrandena av svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté och yrkeskvinnors

riksförbund. Rörande innehållet i yttrandena utöver vad nu angivits

får utskottet hänvisa till den redogörelse, som lämnats å sid. 10—19 i propositionen.

I sitt ovannämnda, den 23 november 1938 avlämnade betänkande angående

gift kvinnas förvärvsarbete m. m. (sid. 332—337) har lcvinnoarbetskommittén

angivit sin ståndpunkt till frågan örn förbud för gifta kvinnor att inneha förvärvsarbete.

Kommittén har på anförda skäl bestämt avvisat varje förslag

örn lagstadgat förbud för gift kvinna att behålla eller söka ett förvärvsarbete

utom hemmet. Med anledning av den av befolkningskommissionen föreslagna

lagstiftningen, som tvärtom skulle förbjuda arbetsgivare att avskeda kvinnor

på grund av giftermål eller barnsbörd, har kommittén visserligen sagt sig

icke kunna avgörande bedöma, huruvida en lagstiftning vore det mest ändamålsenliga

medlet att uppnå en tryggare ställning för de gifta kvinnorna på

arbetsmarknaden, men uttalat sin anslutning till kommissionens principiella

uppfattning örn de gifta kvinnornas rätt till förvärvsarbete.

I kommitténs betänkande finnes även en utförlig redogörelse för arbetsmarknadens

erfarenheter av och inställning till gifta kvinnors förvärvsarbete

(sid. 308—332).

Föredragande departementschefen har vid remissen till lagrådet anfört

bland annat följande:

De uttalanden, som i detta ärende från skilda håll gjorts rörande systemet

att avskeda en kvinnlig arbetstagare allenast av den anledningen, att hon

ämnar ingå äktenskap eller blir havande, synas tydligt utvisa, att systemet

i fråga vilar på en förgången tids betraktelsesätt. Oaktat detta system fortfarande

praktiseras inom ett flertal företag med mångå kvinnliga anställda,

har detsamma icke blivit oförbehållsamt försvarat i något av yttrandena.

Ett av de skäl, som tidigare åberopats för avskedande av nyss angivna

anledning, synes hava varit, att man ansett kvinnans huvudsakliga uppgift

efter giftermålet eller barnsbörden alltid vara att sköta hem eller barn.

En dylik uppfattning ter sig dock föråldrad i ett samhälle som vårt, där redan

otaliga gifta kvinnor och mödrar arbeta ute i förvärvslivet, och överensstämmer

för övrigt knappast med den eljest erkända principen örn varje medborgares

rätt att efter eget skön nyttiggöra sin arbetskraft.

Det har även såsom motiv för systemet i fråga gjorts gällande, att gitta

kvinnor och mödrar i regel skulle vara sämre arbetstagare än andra kvinnor.

Detta påstående synes dock, åtminstone i viss mån, vederlagt genom det av

mig nyss antydda förhållandet, att även gifta kvinnor och mödrar äro eftersökta

på arbetsmarknaden. Därmed vill jag icke hava sagt, att icke åtskilliga

kvinnor efter giftermål eller barnsbörd få intresset för sitt förvärvsarbete försvagat

eller förmågan att sköta detta minskad.

Vidare har på senaste tiden såsom skäl för systemets berättigande andragits

vissa befolkningspolitiska synpunkter, enligt vilka avskedande i anledning

av giftermål ansetts kunna vara ägnat att befordra befolkningstillväxten.

Företrädarna av en sådan mening stöda denna på det obestridliga faktum,

att don genomsnittliga nativiteten hittills varit betydligt lägre än medelgod

opaginerad Kontrollera mot PDF

0 Andra lagutskottets utlåtande AV 26.

1 de äktdiskäp, vari hustrun har arbete utom hemmet. En bidragande orsak

härtill måste emellertid enligt min mening vara, att åtskilliga arbetsgivare,

som visserligen medgiva sina kvinnliga arbetstagare att ingå äktenskap, likväl

kunna tänkas benägna att avskeda dem örn de bliva havande. De arbetsgivare

åter, vilka avskeda sina kvinnliga arbetstagare redan då dessa ingå äktenskap,

hava säkerligen förhindrat åtskilliga sådana och därmed även åtskilliga

födelser. Och det förefaller tvivelaktigt, huruvida i ett äktenskap viljan att

sätta barn till världen och påtaga sig därmed förbundna utgifter i allmänhet

är större örn hustrun tvingats avstå från en tidigare arbetsinkomst än örn

hon fått behålla denna och kan påräkna densamma även efter barnsbörd.

Från något håll har i ärendet hävdats den meningen, att det för närvarande

ganska allmänt omfattade önskemålet örn den gifta kvinnans fulla likställighet

på arbetsmarknaden med andra arbetstagare måhända under en kommande

arbetslöshetskris skulle få giva vika för den uppfattningen, att man och

hustru ivarnina familj icke borde hava anställning, örn samtidigt i en annan

familj båda makarna vore arbetslösa. Under tider av omfattande arbetslöshet

kan måhända en ur försörjningssynpunkt lämplig fördelning av arbetstillfällena

visa sig önskvärd. Såvitt jag kan finna lägger emellertid befolkningskommissionens

lagutkast icke hinder i vägen för en dylik fördelning.

Slutligen har till försvar för systemet att avskeda i anledning av giftermål

eller havandeskap framhållits vissa olägenheter för vederbörande arbetsgivare

av kvinnlig arbetstagares bibehållande i tjänst efter ingånget äktenskap

eller sedan hon blivit havande. Åtskilligt av vad därutinnan anförts

synes emellertid ligga utanför ämnet för diskussionen, vilken ju rör frågan,

huruvida det är berättigat att avskeda en kvinna uteslutande av den anledningen

att hon ingår äktenskap eller blir havande. Örn exempelvis i en bank

en befattningshavare har att kontrollera en annan och dessa två gifta sig

med varandra, synes rimlig anledning kunna föreligga för banken att, där

förflyttning till annat arbete ej lämpligen kan sko, avskeda en av dem. Avskedandet

har då sin grund i bankens befogade krav på effektiv kontroll över

sina tjänstemän. Och den omständigheten, att vid ett företags avdelningskontor

två befattningshavare äro gifta med varandra, bör ej utgöra hinder

för företaget att, örn så i företagets intresse finnes lämpligt, anmoda den ena

maken att tjänstgöra vid ett företagets kontor å annan ort. Visserligen böra

enligt min mening dylika och liknande åtgärder såvitt möjligt undvikas, men

i de enstaka fall, då de synas oundgängligen nödvändiga, må man besinna,

att de dock icke ha en hårdare verkan än avskedande uteslutande i anledning

av giftermål. — Däremot torde redan den omständigheten i och för sig, att

en kvinnlig arbetstagare är gift eller väntar barn, i vissa fall kunna utgöra

rimlig anledning för arbetsgivaren att, till undvikande av svårigheten att

under arbetstagarens havandeskap och närmaste tiden efter barnsbörden erhålla

kompetent vikarie, avskeda arbetstagaren. Till denna fråga ämnar jag

senare återkomma och vill nu endast beteckna densamma såsom varande av

så begränsad räckvidd, att den icke torde kunna inverka på spörsmålet örn

den nu ifrågasatta lagstiftningens lämplighet i och för sig.

Örn det således måste anses i princip olämpligt och stridande mot nutida

uppfattning att avskeda en kvinnlig arbetstagare endast därför att hon gifter

sig eller blir havande, återstår dock att avgöra, huruvida systemet i fråga bör

i lag förbjudas eller det bör beredas de arbetsgivare, vilka ännu tillämpa

systemet möjlighet att under någon tid frivilligt avveckla detsamma. Från

vissa håll, bland annat från ett par för betydande grupper av kvinnliga arbetstagare

representativa sammanslutningar, har tvekan uttalats rörande lämpligheten

av en dylik förbudslagstiftmng, enär en sådan kunde befaras göra

aibetsgivarna obenägna att anställa kvinnor eller i varje fall verka nedpres
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 9

sande på kvinnornas löner. Jag finner det dock osannolikt, att de företag —

framförallt banker och försäkringsbolag — inom vilka systemet för närvarande

tillämpas, skulle i händelse av en dylik lagstiftnings genomförande finna

det med sitt intresse förenligt att i större utsträckning än hittills anställa

manlig arbetskraft. Och de företag, som tillåta sina kvinnliga arbetstagare

att kvarstå i tjänst sedan de gift sig eller fött barn, lära väl knappast av den

anledningen i nämnvärd mån betala lägre lön än andra företag. Vad härefter

angår den i åtskilliga yttranden framförda meningen, att en frivillig avveckling

av systemet i fråga vore bättre än en tvångslagstiftning, ansluter jag

mig visserligen till densamma. Emellertid hyser jag stor tvekan rörande

möjligheten av att inom rimlig tid på frivillighetens väg få till stånd en avveckling

av detta enligt min mening inhumana system.

Kooperativa förbundet har ansett den nu ifrågasatta lagstiftningen icke

böra genomföras, förrän kvinnoarbetskommitténs betänkande förelåge och

noggrannare kännedom kunnat vinnas om de gifta förvärvsarbetande kvinnornas

familjesociala förhållanden. Med anledning av detta uttalande vill

jag erinra, att berörda betänkande numera föreligger och att kvinnoarbetskommittén

däri anslutit sig till befolkningskommissionens principiella uppfattning

örn de gifta kvinnornas rätt till förvärvsarbete. Jag vill vidare framhålla,

att kooperativa förbundets uttalande är grundat på den enligt min

mening felaktiga uppfattningen, att nu förevarande lagförslag har ett uteslutande

befolkningspolitiskt syfte. Förslagets huvudsyfte finner jag i stället

vara att i ett visst hänseende garantera en rättvis och human behandling av

de kvinnor på arbetsmarknaden, vilka önska ingå äktenskap eller blivit

gravida.

Yad jag nyss framhållit torde även kunna motivera den måttliga inskränkning

i arbetsgivarnas rätt att själva bestämma över sammansättningen av sin

personal, som förslaget innebär. En dylik inskränkning skulle för övrigt icke

utgöra någon principiell nyhet i vår lagstiftning, då liknande inskränkningar

följa av lagen den 16 oktober 1914 örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs

skiljande från tjänst eller arbete samt av 3 § lagen den 11 september 1936

örn förenings- och förhandlingsrätt.

Med vad jag nu anfört har jag redogjort för de huvudsakliga skäl, vilka

jag vill åberopa till stöd för den meningen, att lagförslag i ämnet snarast bör

av Kungl. Majit föreläggas riksdagen till antagande.

I anledning av påpekanden från lagrådets sida hava vissa ändringar gjorts

i det till lagrådet remitterade förslaget. Bland annat har den föreslagna lagen

utsträckts till att omfatta även det fall att arbetstagaren slutit trolovning.

Vidare har en enhetlig karenstid fastställts.

Enligt vad utskottet inhämtat har vid ombudsmöte med bankernas förhandlingsorganisation

den 27 januari 1939 enhälligt beslut fattats, att organi

sationen skulle bland medlemmarna verka för att giftermål, havandeskap eller

barnsbörd icke i och för sig skulle utgöra hinder för kvinnliga anställdas

kvarstannande i tjänst. Vid ombudsmötet voro 20 av de till organisationen

anslutna 24 affärsbankerna representerade. Samtliga vid mötet representerade

banker utom 3 företräddes av sina verkställande direktörer. I samband med

nämnda beslut har organisationen till sina medlemmar riktat en uppmaning

att för framtiden trolovning, äktenskap, havandeskap eller barnsbörd icke i

och för sig skall utgöra hinder för kvinnliga anställdas kvarstannande i tjänst

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

eller utgöra grund för ändring av lönesättningen. Hittills hava 23 av de till

organisationen anslutna bankerna med omkring 97 procent av samtliga hos de

anslutna bankerna anställda kvinnliga tjänstemän förklarat sig komma att i

fortsättningen tillämpa den förordade principen. — Vid nyssnämnda ombudsmöte

har vidare tillsatts en kommitté nied uppdrag att uppgöra förslag till

sådana bestämmelser rörande bortovaro vid barnsbörd m. m., som vid ett

godkännande av berörda princip borde komma till stånd. Denna kommitté

har ännu icke framlagt något förslag.

I enlighet med förslag, framlagt av styrelsen för svenska försäkringsbolags

riksförbund under januari 1939, hava -— enligt vad för utskottet upplysts ■—

riksförbundets samtliga medlemmar, i den mån de icke redan tidigare tilllämpade

sådan regel, anslutit sig till principen, att giftermåls ingående icke i

och för sig skall utgöra hinder för kvinnliga anställdas kvarstannande i tjänst.

En särskild kommitté har erhållit i uppdrag att utarbeta vissa gemensamma

riktlinjer för lösningen av en del med den nya ordningen sammanhängande

frågor, såsom tiden för ledighet vid barnsbörd, rätten till ersättning under

sådan ledighet m. m. Kommittéarbetet har emellertid vilat i avvaktan på utgången

av det nu föreliggande lagstiftningsärendet. Riksförbundet har meddelat,

att bolagen uppmanats göra klart för sina anställda, att de bestämmelser,

som kunna komma att gälla för gifta kvinnor, icke skola åsyfta någon

försämring i vederbörandes löneställning i förhållande till vad som gäller

för övrig personal.

Enligt uppgift utgör antalet kvinnliga tjänstemän hos de till nyssnämnda

organisationer anslutna bankerna och försäkringsbolagen omkring 4,000.

Frågan örn rätt för kvinna att behålla arbetsanställning vid äktenskap och

barnsbörd har de senaste åren tilldragit sig ökad uppmärksamhet. I detta

hänseende hava förhållandena hittills gestaltat sig mycket olika för skilda

kategorier av kvinnliga arbetstagare. Vad angår statens tjänst äga kvinnor

numera erhålla och innehava anställning oberoende av civilstånd och moderskap.

Detsamma torde i många fall gälla kvinnors anställning i kommunernas

tjänst. Vissa kommuner intaga emellertid en undantagsställning. Beträffande

de i enskild tjänst anställda kvinnorna råda skiftande förhållanden.

Befolkningskommissionens undersökningar giva vid handen, att av 648 redovisade

företag med tillhopa 59,600 kvinnliga arbetare ungefär en tiondel,

sysselsättande 2,420 kvinnor, tillämpade avsked vid giftermål eller hade mer

eller mindre osäker praxis samt att av 1,534 företag med tillhopa 25,416 kvinnliga

befattningshavare, som ej voro hänförliga till arbetare, ungefär en tredjedel,

sysselsättande 11,066 kvinnor, uppgivit, att giftermål medförde avsked

eller att osäker praxis vore rådande. Att döma av dessa siffror skulle den

föreliggande frågan hava en helt annan aktualitet för kontors- och affärsanställda

kvinnor än för de kvinnliga arbetstagarna inom industrien.

Tydligt är, att den ställning, som en gift kvinna med förvärvsarbete intager,

i åtskilliga fall kan skapa svårigheter, särskilt då behov av övertidsarbete

uppkommer eller då kvinnan måste medgivas ledighet för havandeskap

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

och barnsbörd. Det oaktat sysselsättas ett allt större antal gifta kvinnor och

mödrar i förvärvslivet. Såsom befolkningskommissionen framhållit har hemarbetets

minskning i modern tid gjort det omöjligt att fasthålla vid uppfattningen

att alla gifta kvinnor borde syssla blott med sådant arbete. Kommissionen

har i detta sammanhang fäst uppmärksamheten på att valet för kvinnan

oftast icke står mellan äktenskap med eller utan förvärvsarbete utan kanske

vanligare mellan äktenskap — örn hon får behålla sitt förvärvsarbete eliel

icke äktenskap. Denna iakttagelse torde icke kunna bestridas. Systemet att

vid giftermål avskeda kvinnlig arbetstagare kommer därför i många fall att

förhindra eller åtminstone fördröja ingåendet av äktenskap samt i stället öka

antalet fria förbindelser och medföra risk för en stegrad abörtfrekvens. Fran

vissa håll har anmärkts, att bibehållandet av detta system även grundade sig

på företagens ekonomiska intresse av en snabbare omsättning av personalen.

Därvid har påpekats, att det jämväl inom kontorsbransclien alltmer mekaniserade

arbetet ofta fordrar en snabbhet och intensitet, som lättare uppnås av

yngre arbetskraft. Stundom torde systemet även hava tillämpats pa sådant

sätt, att gift kvinna medgivits kvarstå i tjänst på försämrade villkor, innefattande

reducerad lön och förlust av pensionsrätt.

Uppfattningen, att de kvinnliga arbetstagarnas civilstånd som regel bör

vara vederbörandes ensak samt att trolovning, giftermål, havandeskap eliel

barnsbörd icke i och för sig får giva anledning till avskedande, har småningom

blivit alltmer utbredd. Inom vissa betydelsefulla områden med många kvinnliga

anställda har dock ända till senaste tid den äldre uppfattningen varit

rådande. Så har i stor utsträckning varit fallet inom bank- och försäkringsbranscherna.

Under de sistförflutna månaderna har även inom stora delar

av dessa verksamhetsgrenar en ändrad uppfattning i principfrågan kommit

till synes och föranlett tillsättande av vissa kommittéer med uppdrag att utarbeta

riktlinjer för lösningen av en del med en nyordning på området sammanhängande

spörsmål. Dessa kommittéer hava emellertid ännu ej framlagt

detaljerade förslag. Den utveckling, som i förevarande hänseende ägt rum,

är enligt utskottets mening ägnad att väcka tillfredsställelse. Det måste anses

vara ett rimligt krav från arbetstagarnas sida, att de skola erhålla en säkrare

ställning i fråga örn rätten att ordna sitt liv i dessa hänseenden utan obehörigt

ingripande från arbetsgivarnas sida.

Befolkningskommissionen har framhållit, att tyngdpunkten i en lagstiftning

sådan som den nu föreslagna måste komma att ligga i dess opinionsbildande

verkningar. Föredragande departementschefen, som anslutit sig

till detta uttalande, har vidare yttrat, att han visserligen funne en frivillig avveckling

av det kritiserade systemet bättre än en tvångslagstiftning. Då

departementschefen emellertid hyst stor tvekan rörande möjligheten av att

inom rimlig tid på frivillighetens väg få till stånd en avveckling, har han

stannat vid den meningen, att lagförslag i ämnet snarast borde föreläggas

riksdagen till antagande.

Även enligt utskottets mening kan syftet att bereda en mera tryggad ställ

ning åt do kvinnor på arbetsmarknaden, vilka önska ingå äktenskap eller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra, lagutskottets utlåtande Nr 26.

blivit gravida, under nuvarande förhållanden bäst främjas genom att lagstiftningsåtgärder

vidtagas. Utskottet finner det nämligen angeläget, att den

konstaterade utvecklingen på förevarande område på sådant sätt säkerställes.

De från en del håll uttalade farhågorna för att den ifrågasatta lagen skulle

medföra vissa ogynnsamma verkningar för de förvärvsarbetande kvinnorna

synas utskottet överdrivna. Det framlagda lagförslaget torde i stort sett vara

ägnat att tillgodose berättigade anspråk från såväl arbetstagarnas som arbets

givarnas sida och bör därför läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Utskottet övergår härefter till att under de olika paragraferna verkställa

detaljgranskning av lagförslaget. I den mån förslagets bestämmelser icke i det

följande beröras, hava de av utskottet lämnats utan erinran.

1 §•

Enligt det av befolkningskommissionen framlagda lagutkastet (1 §) skulle såsom

förutsättning för lagens tillämplighet gälla, att i den rörelse eller det företag,

varom fråga vore, till arbete för arbetsgivarens räkning användes flera än

fyra arbetstagare. Kommissionen, som fann en viss begränsning av lagens tilllämpningsområde

påkallad av såväl principiella som praktiska skäl, hade vid

bedömande av detta spörsmål bland annat beaktat de motsvarande reglerna i

1912 års lag örn arbetarskydd samt 1930 års lag om arbetstidens begränsning.

Beträffande innehållet i remissyttrandena i förevarande hänseende får

utskottet hänvisa till redogörelsen å sid. 23—26 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 29—30) framhållit,

att enligt departementsförslaget lagen i princip skulle äga tillämpning

å varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares

räkning. Från denna huvudregel syntes dock ett par undantag böra göras.

I anslutning härtill har departementschefen yttrat följande:

Såsom befolkningskommissionen framhållit och i några yttranden vitsordats,

torde det i åtskilliga fall erbjuda svårighet särskilt för en arbetsgivare

med endast ett fåtal arbetstagare att, om en av dem blir i behov av ledighet

på grund av havandeskap, anskaffa en kompetent person, som är villig att

allenast under tiden för denna arbetstagares ledighet träda i hennes ställe,

eller att på annat sätt få de åt henne anförtrodda arbetsuppgifterna fullgjorda.

Detta lärer också vara anledningen till, att kommissionen begränsat sitt lagutkast

till att avse allenast rörelse eller arbetsföretag, vari i regel användas

flera än fyra arbetstagare. Ehuru en dylik begränsning principiellt sett förefaller

föga tilltalande, torde densamma därför av praktiska skäl knappast

kunna undvaras. Vid avvägningen av de skilda intressen och synpunkter, som

här göra sig gällande, har jag emellertid funnit den jämkningen böra vidtagas

i ^ kommissionens förslag, att från lagens tillämpning uteslutes allenast

sådan verksamhet, vari regelmässigt användas färre än tre arbetstagare.

Svenska arbetsgivareföreningen har beträffande nu förevarande begränsning

av lagens tillämpningsområde framhållit, att det icke innebure någon

lättnad för en arbetsgivare, som sysselsatte några få personer på kontoret, att

han samtidigt i fabrikationen hade anställda t. ex. något tiotal arbetare. Då

denna erinran synes berättigad, har i departementsförslaget tillika stadgats,

att vid lagens tillämpning affärs- eller kontorsverksamhet skall, ändock att

densamma icke bedrives såsom självständigt företag, anses såsom särskild

verksamhet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

13

Yid fall av tvekan, huruvida viss verksamhet är av sådan omfattning, att nu

förevarande lag skulle äga tillämpning å densamma, eller huruvida viss person

är att enligt lagen räkna såsom arbetstagare, synes — för upprätthållandet av

enhetlig rättstillämpning — ledning böra sökas i arbetsrådets praxis vid

tillämpningen av motsvarande bestämmelser i lagen örn arbetstidens begränsning

och i lantarbetstidslagen.

Såsom framgår av sid. 2 i utskottets utlåtande har i motionen 11:376

framställts yrkande av innebörd, att lagen skall göras tillämplig å varje verksamhet,

vari till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en

arbetstagare, samt att andra punkten i paragrafens första stycke skall

utgå.

Uttrycket »medlem av arbetsgivarens familj» infördes ursprungligen i

lagen örn arbetarskydd och återfinnes även i gällande arbetstidslagar. Av

förarbetena till förstnämnda lag framgår, att såsom sådana medlemmar böra,

förutom arbetsgivarens anförvanter i rätt ned- eller uppstigande led, under

vissa förhållanden räknas såväl andra släktingar till arbetsgivaren som även

med honom icke befryndade personer (såsom fosterbarn, myndlingar m. fl.),

när dessa leva i gemensamt bo med arbetsgivaren eller tillhöra hans

hushåll.

I en av chefen för arbetsrådet John Nordin författad kommentar till allmänna

arbetstidslagen har lämnats vissa upplysningar rörande arbetsrådets

tolkning av nyssnämnda uttryck. Såsom undantagna från lagens tillämpning har

arbetsrådet ansett bland annat arbetsgivarens fader samt arbetsgivarens son,

även örn denne har eget hushåll, ävensom i ett visst fall arbetsgivarens broder,

vilken hos arbetsgivaren åtnjöt bostad och kost. Liknande beslut har meddelats

beträffande fader och söner till delägare i ett enkelt bolag. I anledning

av förfrågan från ett aktiebolag, huruvida lagen skulle äga tillämpning å

»arbetsgivarens son», har arbetsrådet framhållit, att därest en rörelse bedrives

av ett aktiebolag och detta följaktligen är arbetsgivare, nu ifrågavarande

lagstadgande icke kan komma i tillämpning. I några fall har yrkande framställts,

att arbetsrådet måtte förklara, att viss arbetare, som icke stöde i släktskapsförhållande

till arbetsgivaren, skulle vid lagens tillämpning anses såsom

medlem av arbetsgivarens familj. Sålunda har dylikt yrkande framställts

beträffande en »fosterbroder» till arbetsgivarens hustru ävensom beträffande

en arbetare, som sedan sitt fjortonde år varit i arbetsgivarens tjänst och hos

honom åtnjutit kost samt »mera betraktades som medlem av arbetsgivarens

familj». I dylika fall har arbetsrådet förklarat, att vederbörande personer

skola vid lagens tillämpning räknas såsom arbetare.

Frågan örn innebörden av ifrågavarande uttryck var föremål för uppmärksamhet

även under förarbetena till 1936 års lantarbetstidslag. Lantarbetstids

utredningen lämnade i sitt betänkande en redogörelse för vad som förekom

mit vid tillkomsten av ovannämnda bestämmelse i arbetarskyddslagen ävensom

för arbetsrådets praxis vid tolkningen av motsvarande bestämmelse i

den allmänna arbetstidslagen. 1 anslutning härtill anförde de sakkunniga:

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Den nu lämnade redogörelsen för innebörden av uttrycket medlem av

arbetsgivarens familj giver icke full ledning för uttryckets tolkning i varje

förekommande fall. Ur redogörelsen torde dock följande två regier kunna

härledas.

1) Alltid undantagna: a) anförvanter i rätt ned- eller uppstigande led,

b) maka eller make, c) adoptivbarn och adoptivföräldrar.

2) Undantagna under förutsättning av samboende eller gemensamt hushåll

med arbetsgivaren: a) syskon, b) svågrar och svägerskor, c) mågar och svärdöttrar,

d) svärföräldrar, e) fosterbarn, f) myndlingar.

Det torde å ena sidan kunna ifrågasättas, örn myndlingar städse skola vara

undantagna i fall av samboende eller gemensamt hushåll med förmyndaren

såsom arbetsgivare, men å andra sidan torde mellan samtliga de under 2) här

ovan upptagna personerna och deras arbetsgivare sådan särskild familjesamliörighet

kunna föreligga även utan samboende eller gemensamt hushåll, att

det kan synas rimligt, att även i sådant fall undantaget för familjemedlemmar

blir tillämpat. Likaså torde fall kunna tänkas, då än avlägsnare släktingar

böra hemfalla under undantaget. Att i en allmängiltig regel närmare bestämma

alla de fall, då undantag bör ske, torde icke låta sig göra, utan lärer det få

ankomma på praxis att uppdraga gränserna härutinnan.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet motsatte sig i

yttrande över lantarbetstidsutredningens förslag den vida tillämpning av

ifrågavarande undantagsbestämmelse, som förordats av de sakkunniga, och

hävdade den meningen, att såsom familjemedlemmar i berörda sammanhang

borde räknas endast personer i blodsförvantskap med eller adoptivförhållande

till arbetsgivaren eller dennes make, sålunda icke fosterbarn och myndlingar.

I propositionen till 1936 års riksdag (nr 230) anförde departementschefen,

att tolkningen av undantagsbestämmelsen för familjemedlemmar icke syntes

böra upptagas i förevarande sammanhang, då tolkningen även avsåge den likalydande

bestämmelsen i allmänna arbetstidslagen, örn vilken då ej vore fråga.

Såsom motionärerna framhållit är det principiellt sett mindre tilltalande

att från lagens tillämpning utesluta de minsta företagen. De vid dessa anställda

kunna givetvis vara i samma behov av skydd som befattningshavare

vid större företag. Emellertid torde det ofta vålla svårigheter för en arbetsgivare

med endast ett fåtal arbetstagare att, örn en av dem blir i behov av

ledighet på grund av havandeskap, anskaffa kompetent vikarie eller på annat

sätt få de åt henne anförtrodda arbetsuppgifterna fullgjorda. Vid bestämmandet

av lagens tillämpningsområde måste erforderlig hänsyn härtill tagas.

Det bör även beaktas, att likartade regler intagits såväl i arbetarskyddslagen

som i arbetstidslagarna. Det genom propositionen framlagda förslaget innefattar

jämfört med befolkningskommissionens utkast en väsentlig utvidgning

av tillämpningsområdet. Enligt utskottets mening bör man åtminstone för

närvarande stanna därvid. Utskottet kan sålunda icke tillstyrka motionärernas

förslag i denna del.

I motionen har vidare yrkats uteslutande ur 1 § av bestämmelsen, att vid

lagens tillämpning affärs- eller kontorsverksamhet skall, ändock att densamma

icke bedrives såsom självständigt företag, anses såsom särskild verksamhet.

Bestämmelsen har i propositionen motiverats med att det ur den synpunkt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

som ovan angivits, icke innebure någon lättnad för en arbetsgivare, som sysselsatte

några få personer på sitt kontor, att han samtidigt i sin fabrikation hade

anställda t. ex. något tiotal arbetare. Denna erinran kan enligt utskottets

mening icke frånkännas berättigande, och bestämmelsen bör därför ingå i

lagtexten.

Beträffande innebörden av stadgandet, att såsom arbetstagare skall vid

tillämpning av ifrågavarande lag ej räknas medlem av arbetsgivarens familj,

— liksom i vissa andra hänseenden — torde såsom föredragande departementschefen

framhållit arbetsrådets tolkning av motsvarande bestämmelser

i arbetstidslagarna få bliva vägledande. Utskottet hänvisar härutinnan till

den ovan lämnade redogörelsen.

2 §•

I befolkningskommissionens lagutkast (5 §) fanns intagen en bestämmelse

av innebörd, att arbetstagare enligt ifrågavarande lag tillkommande rättigheter

finge göras gällande allenast där anställningen tillträtts minst ett år

före äktenskapets ingående eller nedkomsten. Kommissionen anförde härom,

att den ansett arbetsgivarens berättigade intressen kräva, att såsom allmän

förutsättning för lagens tillämplighet skulle gälla, att vederbörande arbetstagare

varit anställd inom företaget under en icke alltför kort tid. Likaså

syntes det angeläget att förhindra, att en gravid kvinna med fördöljande av

sitt havandeskap sökte anställning för att sedermera kunna göra gällande de

rättigheter, som lagen tillförsäkrade henne. Efter övervägande av olika på

frågan inverkande omständigheter hade kommissionen funnit sig böra fixera

minimitiden för anställningen till ett år före äktenskapets ingående eller nedkomsten.

Nyssnämnda stadgande i kommissionens lagutkast har av socialstyrelsen

funnits välbetänkt.

Handelskammaren i Gävle har yttrat:

Även örn det må vara en oförytterlig rättighet för en förvärvsarbetande

kvinna att ingå äktenskap, så måste å andra sidan arbetsgivaren hava rätt att

vid anställandet kunna räkna med, huruvida arbetstagarparten har för avsikt

att snarast ingå äktenskap eller icke. Örn en kvinna söker en anställning och

därvid förtiger sådan avsikt, har arbetsgivaren träffat sitt avtal örn anställning

under felaktiga förutsättningar. Man torde väl också oftast kunna förutsätta,

att en kvinna är medveten örn sannolikheten av ett äktenskap åtminstone ett

år före dess ingående. X dessa fall kan man alltså räkna med, att anställningen

sökes just för att möjliggöra äktenskap. Det måste anses rimligt, att arbets

givarens intressen få väga så tungt, att en tid av minst två år föreskrives.

Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat sig för en förlängning

av karenstiden från ett till två år.

Landsorganisationen i Sverige har funnit den av kommissionen åberopade

motiveringen till berörda stadgande föga övertygande. Beträffande angelägenheten

att förhindra en gravid kvinna att på en inom »karensåret» erhållen anställning

grunda rättigheter enligt lagen vore kommissionens betänkligheter

betydligt överdrivna. Men även örn man för detta fall införde ett karensår

s. 16 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

ett år före nedkomsten — syntes det fullkomligt omotiverat att göra förbudet

mot avskedande i anledning av giftermål beroende av ett års anställning, ett

förbud för övrigt, som ju enligt förslaget avsåge även manliga arbetstagare.

Föredragande departementschefen tiar vid remissen till lagrådet uttalat,

att han i likhet med kommissionen ansåge viss tid böra förflyta från anställningens

början, innan arbetstagaren skulle kunna påräkna lagens skydd i nu

förevarande hänseende. Av naturliga skäl syntes denna tid, då fråga vore örn

havandeskap och barnsbörd, lämpligen kunna sättas till ett år, räknat fram

till nedkomsten. Departementschefen fann vidare försiktigheten bjuda att

utsträcka berörda tid till två år, då fråga vore örn äktenskaps ingående.

Lagrådet har i sitt utlåtande framhållit, att det ej kunde anses tillfredsställande,

att en kvinnlig arbetstagare, som fött barn mer än ett år efter anställningens

början och alltså ej kunde på sådan grund avskedas, skulle kunna

avskedas, örn hon senare men innan två år förflutit från anställningens början

inginge äktenskap för att legitimera barnet. En enhetlig karenstid syntes därför

böra fastställas. På anförda skäl ansåg lagrådet vidare en sådan omarbetning

av bestämmelsen om karenstid önskvärd, att lagen förklarades icke vara

tillämplig under viss tid, räknad från det arbetstagaren blev anställd i arbetsgivarens

tjänst. Huruvida arbetsgivaren efter denna tids utgång borde få

vidtaga åtgärd mot arbetstagaren på grund av omständighet, som inträffat

under karenstiden, kunde vara föremål för tvekan. Gjordes karenstiden en

hetlig och bestämdes den i följd härav till två år, syntes någon större olägenhet

av ett förbud mot åtgärd efter dess utgång icke behöva befaras, och man

skulle vinna den obestridliga fördelen att lagens regler bleve lätta att tillämpa.

Föredragande departementschefen har funnit lagrådet hava anfört övertygande

skäl för sin mening, att en enhetlig karenstid borde fastställas och att

densamma borde räknas från det arbetstagaren blev anställd i arbetsgivarens

tjänst. Yad anginge frågan örn karenstidens längd ansåg departementschefen

inga större betänkligheter kunna resas mot att, såsom lagrådet förordat, bestämma

karenstiden till två år. Det syntes honom nämligen icke obilligt gent

emot arbetstagaren att såsom förutsättning för skydd enligt lagen fordra, att

denne haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren under minst två år.

Bestämdes karenstiden på sådant sätt, kunde knappast heller behov föreligga

för arbetsgivaren att på grund av en i lagen avsedd omständighet, som inträffat

under karenstiden, efteråt avskeda arbetstagaren eller minska dennes

löneförmåner.

I motionen II: 376 har yrkats, att karenstiden måtte bestämmas till ett år.

Bestämmelsen örn en viss karenstid har tillkommit bland annat för att såvitt

möjligt förebygga, att en kvinna under felaktiga förutsättningar vinner anställning.

I ett av remissyttrandena har i sammanhang härmed uttalats, att man

oftast torde kunna förutsätta, att en kvinna är medveten örn sannolikheten av

ett äktenskap åtminstone ett år före dess ingående. Med hänsyn till vad i

detta och ännu ett yttrande anförts har departementschefen funnit försiktigheten

bjuda att sätta karenstidens längd till två år, då fråga är om äktenskaps

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

17

ingående. I anledning av lagrådets erinringar har karenstiden ansetts böra

göras enhetlig och för samtliga fall bestämmas till två år. Utskottet har ej

funnit skäl frångå vad härutinnan i propositionen föreslagits och kan sålunda

ej heller i nu förevarande del tillstyrka motionen.

Under åberopande av vad i det föregående (sid. 10, 14 och 16) anförts får

utskottet hemställa,

A. att propositionen nr 114 måtte bifallas av riksdagen; samt

B. att motionen II: 376 måtte anses besvarad genom utskottets

hemställan under A.

Stockholm den 20 april 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NÖSMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Hagman/*, Sten, Näslund*,

Ekströmer, Nils Svensson och Holstenson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage*, Hallagård, Molander,

och Sandström, fröken Andersson, herr Holm* samt fru Johansson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Tamm, Näslund, Ekströmer, Holstenson, Hallagård, Molander och

Sandström samt fröken Andersson, vilka ansett, att utskottets yttrande och

hemställan bort erhålla följande lydelse:

»Uppfattningen, att de kvinnliga arbetstagarnas civilstånd som regel bör

vara vederbörandes ensak samt att trolovning, giftermål, havandeskap eller

barnsbörd icke i och för sig får giva anledning till avskedande, har så småningom

blivit alltmera utbredd. Inom vissa betydelsefulla områden med

många kvinnliga anställda har dock hittills i stort sett en annan, på gångna

tiders förhållanden grundad uppfattning varit rådande. Så har i stor utsträckning

varit fallet inom vissa kommuner, kooperativa förbundet och framför allt

inom bank- och försäkringsbranscherna. Men även här har i allt större utsträckning

en förändrad principiell inställning under den senaste tiden kommit

till uttryck. Så har i början av detta år 23 utav de 24 stora affärsbankerna

lämnat en bestämd principiell utfästelse till sina kvinnliga arbetstagare att

för framtiden trolovning, äktenskap, havandeskap eller barnsbörd icke i och

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 26. u/i ost 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

för sig skall utgöra hinder för de anställdas kvarstannande i tjänsten eller

utgöra grund för ändrad lönesättning. Enahanda är förhållandet med de till

svenska försäkringsbolags riksförbund anslutna bolagen, vilka utgöra den

alldeles övervägande delen av företagen inom denna verksamhetsgren. Den

pågående utvecklingen i förevarande hänseende är enligt utskottets mening

ägnad att väcka tillfredsställelse. — Befolkningskommissionen, som framlagt

det ursprungliga utkastet till lag i ämnet, har framhållit, att tyngdpunkten i

en lagstiftning sådan som den nu föreslagna och vars vansklighet icke kail

bestridas, främst måste komma att ligga i dess opinionsbildande verkningar.

Föredragande departementschefen har anslutit sig till detta uttalande och har

vidare hävdat den i åtskilliga yttranden icke minst från kvinnohåll framförda

meningen, att en frivillig avveckling av det kritiserade systemet vore bättre

än en tvångslagstiftning. Då departementschefen emellertid sagt sig hysa stor

tvekan rörande möjligheten av att inom rimlig tid på frivillighetens väg få

till stånd en avveckling, har han stannat vid den meningen, att lagförslag i

ämnet snarast borde föreläggas riksdagen till antagande.

Utskottet, som ansluter sig till den av departementschefen uttalade principiella

uppfattningen om de gifta kvinnornas rätt till förvärvsarbete, har

emellertid funnit övervägande skäl tala för att en lagstiftning om förbud mot

arbetstagares avskedande i fall, örn vilka här är fråga, icke för närvarande bör

genomföras. Enligt utskottets mening måste härvid beaktas, att de med lagförslaget

förbundna inskränkningarna i den enskilda företagarens möjligheter

att bestämma över personalens sammansättning kunna komma att för kvinnor

i allmänhet försvåra anställning i privat tjänst eller medföra nedpressning

av lönenivån. Vissa företagare kunna även tänkas bliva benägna att avskeda

kvinnliga befattningshavare före utgången av den lagstadgade karenstiden.

Det torde också vara uppenbart, att viss svårighet för redan gift kvinna att

över huvud taget erhålla anställning, byta plats eller finna arbete å annan ort

kan komma att uppstå.

Den förskjutning, som den allmänna opinionen undergått, och de åtgärder

till undanröjande av rådande missförhållanden, som redan vidtagits inom

vissa och de mest betydande av de närmast berörda verksamhetsområdena,,

synas utskottet ägnade att ingiva grundad och berättigad förhoppning om att

det föreliggande spörsmålet på ett för alla parter fullt tillfredsställande sätt

skall kunna lösas utan ett med stora vanskligheter förenat statsingripande.

För det fall, att denna förhoppning dock icke skulle bliva infriad, får utskottet

som sin bestämda mening uttala, att en lagstiftning i ämnet ånyo bör tagas

under omprövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att propositionen nr 114 icke måtte bifallas av riksdagen;

samt

B. att motionen II: 376 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.» .

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:224 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Matris proposition med förslag till lag om förhud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning elle a1 i texten