Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928

1939-04-27 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

\

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag angående ändring i lagen den

22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 17 februari 1939 dagtecknad proposition, nr 89, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet,

föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting

eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting

eller kommun drivna sjukhus skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §,

av följande lydelse:

8 a §.

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest

finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och

av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter

enhetligt reglera anställningsvillkoren för personal vid sjukhus, för vilkas

driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom tjänste- och avlöningsreglementen

eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de

givna bestämmelserna lända till efterrättelse för vederbörande direktioner

och befattningshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. .9 sami. 2 avd. Nr 27.

844 39 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i

anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 265 i första kammaren

av herr Domö m. fl. och nr 412 i andra kammaren av herr Bagge m. fl. I

motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen ville i samband

med behandlingen av förevarande proposition i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa om utredning av frågan örn åtgärder till säkrande av arbetsfreden

inom sjukhusväsendet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda

lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här

nedan, hänvisa till propositionen.

I fråga örn de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus (i det följande kallad sjukhuslagen) åligger det landsting

och stad, som ej deltager i landsting, att för dem, som hava sin vistelseort

eller hemort inom landstingsområdet eller staden, ombesörja anstaltsvård för

sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager försorg örn sådan

vård. I enahanda ordning bör anstaltsvård vid barnsbörd ombesörjas. Vård

av nyss omförmäld beskaffenhet må även ombesörjas av kommun, som deltager

i landsting. Lagens bestämmelser gälla däremot icke anstaltsvård, varom

föreskrifter finnas meddelade i epidemilagen, samt ej heller anstaltsvård

för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt kroppssjuka eller

konvalescenter. Sjukhus anses enligt 2 § sjukhuslagen drivet av landsting

eller kommun, därest landstinget eller kommunen eller sammanslutning, vari

landsting eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar

för driftkostnaden. Med sjukhus förstås i lagen sjukvårdsanstalt, som

drives av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt

eller lyder under militär myndighet. Sjukhus, som ej är inrättat uteslutande

för vård av tuberkulossjuka, benämnes i lagen lasarett, örn det är avsett

för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest

sjukstuga. Sjukhus, som inrättats uteslutande för Arård av tuberkulossjuka,

benämnes sanatorium, örn det är avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens

art, och eljest tuberkulossjukstuga.

Den beslutande och den kontrollerande myndigheten beträffande förevarande

sjukvårdsanstalter är fördelad på ett flertal händer. Enligt 39 § lagen

den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting åligger det landstings förvaltningsutskott,

bland annat, att hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr

utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning och därjämte

utöva den befattning med förvaltningen av landstingets anstalter och

inrättningar, som enligt lag eller författning ankommer å förvaltningsutskottet.

Enligt 3 § sjukhuslagen tillkommer det landstings förvaltningsutskott i

egenskap av sjukhusberedning att med uppmärksamhet följa sjukhusväsendets

behov och utveckling inom landstingsområdet, att till styrelse för sjukhus,

för vars driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar, göra de

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

3

framställningar och erinringar rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning,

som av omständigheterna må påkallas, samt att därutinnan meddela sådan

styrelse erforderliga råd och anvisningar. Förvaltningsutskottets befattning

med ifrågavarande sjukhus är sålunda av beredande och rådgivande karaktär.

I 4 § sjukhuslagen stadgas, att kommun, som driver sjukhus, är pliktig

att åt lämplig kommunal nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att

vara sjukhusberedning med skyldighet att i fråga örn kommunens sjukhusväsende

fullgöra den verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende

åligger dess sjukhusberedning. Yad i sjukhuslagen finnes föreskrivet

om landsting, skall i fråga örn sjukhus, som drives av kommun eller sammanslutning,

vari kommun eller landsting deltager, tillämpas, såvitt angår landstinget

som beslutande myndighet, å den myndighet, som äger att besluta för

kommunen eller sammanslutningen, och eljest i avseende å kommunen eller

sammanslutningen. Högsta tillsynen över ifrågavarande sjukvårdsanstalter

utövas enligt 5 § sjukhuslagen av medicinalstyrelsen, som särskilt har att

ägna uppmärksamhet åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

Enligt 8 § skall sjukhuset förvaltas av en direktion, vilken utses av

den, som driver sjukhuset. Mellan direktionens sammanträden skall viss läkare

vara sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman. Lasaretts- och

sanatorieläkare utnämnas enligt 11 § av Konungen.

I sjulchusstadgan den 22 juni 1928 (nr 303) ha meddelats vissa närmare

bestämmelser för de olika slagen av ifrågavarande sjukhus. Beträffande

lasarett föreskrives sålunda i 6 §, att direktionen skall handhava lasarettets

förvaltning samt för sådant ändamål meddela de särskilda föreskrifter, som

må finnas nödiga för tryggande av god ordning vid lasarettet samt för dettas

ändamålsenliga skötsel. Enligt 3 § (senaste lydelse se Sv. förf.-sami. 1937: 981)

skall jämte direktion och läkare vid varje lasarett finnas syssloman, prästman

samt sjukvårds- och ekonomipersonal, varjämte husmoder och särskild kontorspersonal

kunna anställas. Syssloman tillsättes och entledigas enligt 30 § av

direktionen och är enligt 37 § pliktig att ställa sig till efterrättelse vad direktionen

jämlikt stadgan anbefaller honom i tjänsten. Enligt 39 § (senaste

lydelse se Sv. förf.-saml. 1938: 692) antages och entledigas ordinarie sjukvårdspersonal

av direktionen, sedan vederbörande lasarettsläkare erhållit

tillfälle att yttra sig. Extra sjukvårdspersonal antages och entledigas av

styresmannen efter samråd med vederbörande lasarettsläkare. Enligt 41 §

antages och entledigas kontors- och ekonomipersonal av direktionen med rätt

för direktionen att åt annan överlämna befogenhet att antaga och att på egen

begäran entlediga till nämnda personal hörande befattningshavare. Husmoder

antages och entledigas enligt 42 a § (se Sv. förf.-saml. 1937: 981) av direktionen.

I 40—42 §§ samt 42 a § föreskrives skyldighet för all personal att ställa sig

till efterrättelse de instruktioner, direktionen jämlikt stadgan finner skäl

utfärda, ävensom att visa styresmannen och sysslomannen — sjukvårdspersonalen

och husmodern jämväl vederbörande läkare — hörsamhet i allt vad till

tjänsten hör. I fråga orri sjukstugor, sanatorier och tuberkulossjukstugor gälla

i stort sett likartade bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är decentralisationsprincipen

starkt utmärkande för ifrågavarande sjukhusförvaltning.

Det genom propositionen framlagda lagförslaget innebär, att landstinget

tillerkännes befogenhet att enhetligt reglera anställningsvillkoren för personal

vid sjukhus, för vilkas driftkostnad landsting i sista hand helt ansvarar.

Enligt förslaget äger landstinget rätt att verkställa denna reglering genom

förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest finnes lämpligt, och de givna

bestämmelserna skola lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och

befattningshavare.

Förslag till gällande lag örn landsting utarbetades av de s. k. kommunalförfattningssakkunniga,

som avgåvo betänkande i detta ämne den 31 januari

1923 (statens off. utredn. 1923:18). I detta betänkande framhöllo de sakkunniga,

att decentralisationsprincipen hade djupa rötter i vår samhällsåskådning,

samt anförde bland annat följande:

Yad särskilt angår förhållandet mellan länsrepresentationen och dess särskilda

förvaltningsorgan torde man kunna säga, att den vidsträckta frihet,

som lämnats dessa, varit till stort gagn särskilt för utvecklingen av vårt

sjukvårdsväsen. Den drivande kraften har åstadkommits av det personliga

intresset hos medlemmar i dessa lokala styrelser. Man har tagit vara på

en viktig psykologisk faktor, då man låtit dessa personers handlingskraft i

jämförelsevis stor grad lämnas ohämmad av yttre tryck.

Möjligheten för inblandning (från förvaltningsutskottets sida) får icke

sträckas så långt, att den speciella sakkunskap, som enligt lag eller landstingets

beslut beretts utrymme vid en inrättnings skötsel eller ett uppdrags

utförande, skjutes åt sidan, eller att de personer, åt vilka överlämnats inrättningens

eller uppdragets omedelbara handhavande, förlora känslan av ansvar

för sitt arbete. Och för undvikande av konflikter är det därjämte oundgängligt,

att tydliga gränser uppdragas för den rätt till ingripande på eget

initiativ, som tillerkännes utskottet.

I enlighet härmed har i lagtexten markerats, att denna rätt skall inskränkas

till den ekonomiska förvaltningen.

I detta sammanhang torde följande avgöranden av regeringsrätten vara av

intresse. I ett i regeringsrättens årsbok för år 1931 under nr 26 närmare

refererat rättsfall hade regeringsrätten att pröva befogenheten av ett av

Västernorrlands läns landsting fattat beslut örn bemyndigande för dess förvaltningsutskott

att utöva landstingets befogenhet vid förhandlingar med

personalen vid landstingets sjukvårdsinrättningar angående anställningsvillkor.

Regeringsrätten upphävde det överklagade beslutet, enär landstinget

saknat befogenhet att lämna ifrågavarande bemyndigande. I ett annat i

regeringsrättens årsbok för år 1932 under nr 14 behandlat fall hade regeringsrätten

i anledning av anförda besvär att pröva lagligheten av ett av Stockholms

läns landsting fattat beslut örn godkännande av upprättat förslag till

kollektivavtal med ekonomipersonal och viss lägre sjukvårdspersonal vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

landstingets inrättningar. Förslaget innehöll, bland annat, vissa bestämmelser

örn antagande och entledigande av befattningshavare, om befattningshavares

skyldigheter, om arbetstid, semester och tjänstledighet samt örn avlöning.

Regeringsrätten upphävde det överklagade beslutet, enär i det upprättade

förslaget till kollektivavtal intagits bestämmelser rörande förhållanden, beträffande

vilka beslutanderätten icke tillkomme landstinget eller förvaltningsutskottet,

samt landstinget således genom avtalets godkännande överskridit

sin befogenhet.

Då frågan örn rätt för landsting och andra kommunala förvaltningsenheter

att ingå kollektivavtal med sin sjukhuspersonal har nära samband med frågan

örn förhandlingsrätt för denna personal, må även erinras, att från tillämpningen

av lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt

äro undantagna sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Sedan den 4 juni 1937

utfärdats en kungörelse (nr 292) angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän,

har chefen för socialdepartementet den 3 januari 1938 efter bemyndigande

av Kungl. Maj:t tillkallat tre personer för att biträda med utredning rörande

frågan örn tillskapandet av en förhandlingsordning för sådana arbetstagare

i kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Såsom

resultat av denna utredning föreligger numera ett den 20 december 1938 avgivet

betänkande med förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän (statens off. utredn. 1938:56). Detta lagförslag äger tillämpning

å kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar eller innehava

befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning.

Såsom följd av denna förslagets omfattning föreslås i betänkandet tillika

sådan ändring i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, att från dess tillämpning

jämväl skola undantagas sådana kommunala tjänstemän, som innehava

befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning. Ett

genomförande av dessa förslag skulle alltså innebära, att samtliga arbetstagare

i kommunernas tjänst tillförsäkrades förhandlingsrätt, antingen enligt lagen

örn förenings- och förhandlingsrätt eller enligt lagen om förhandlingsrätt för

kommunala tjänstemän. Betänkandet har för yttrande remitterats till åtskilliga

myndigheter och sammanslutningar.

Beträffande förekomsten under nu gällande lagstiftning av enhetlig reglering

av sjukhuspersonalens anställningsförhållanden har å sid. 7—14 i propositionen

lämnats en utförlig redogörelse, till vilken utskottet anhåller att få

hänvisa.

Rörande den föreliggande frågans tidigare behandling må följande redogörelse

lämnas.

Vid 1934 års riksdag föreslog Kungl. Majit i proposition nr 66 riksdagen

att antaga ett förslag till lag om ändring av sjukhuslagen, varigenom i lagen

skulle införas en ny paragraf, betecknad 8a§, av följande lydelse (kursive
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

ringarna utmärka skiljaktiglieter i förhållande till den nu föreslagna lagtexten)

:

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest

finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och

av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter

enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal vid sjukhus, för

vilkas driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom avlönings- och tjänstgöringsregleme?iten

eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de

givna bestämmelserna lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och

befattningshavare.

I anledning av propositionen väcktes två motioner, I: 293 och II: 526, i

vilka yrkades avslag å propositionen.

Såsom motivering till lagförslaget anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, bland annat följande:

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att det enligt gällande

lagstiftning föreligger vissa hinder för en enhetlig reglering av sjukhuspersonalens

arbets- och lönevillkor inom ett landstingsområde eller en kommun.

Enligt ett av regeringsrätten givet utslag kan sålunda ett landsting ej delegera

beslutanderätten i fråga örn träffande av kollektivavtal till något sitt organ.

Erfarenheten har ådagalagt behovet av en ändring härutinnan i syfte att möjlighet

beredes landsting att åt underordnat organ — förvaltningsutskott, nämnd

eller styrelse — uppdraga att träffa avtal med personalen eller att annorledes

fastställa enhetliga löne- och arbetsvillkor för ett flertal av landstinget drivna

sjukhus. För ett landsting med dess i allmänhet endast en gång örn året återkommande

sammanträden måste svårigheter tydligen uppstå att själv t. ex.

träffa det slutgiltliga avtalet med personalen. Genomfördes en delegationsrätt,

synas några begränsningar i densamma ej behöva föreskrivas, utan rätten torde

få utövas i den utsträckning så finnes lämpligt och på de villkor, landstinget

äger bestämma.

Även i ett annat avseende har gällande lagstiftning ansetts lägga hinder i

vägen för kollektivavtal med sjukhuspersonal vid sjukhus, som äro underkastade

sjukhuslagens bestämmelser. Enär sjukhuslagen och sjukhusstadgan

i viss utsträckning direkt reglera frågor örn personalens antagande och entledigande

samt dess arbetsvillkor, har det ansetts, att sjukhusdirektionens eller

vederbörande förvaltningsorgans handlingsfrihet i dessa avseenden icke kunde

bindas genom föreskrifter i kollektivavtal. Enligt denna ståndpunkt, som

vunnit visst stöd i ett utslag av regeringsrätten, skulle därför endast personalens

rent ekonomiska förmåner kunna göras till föremål för bestämmelser i

kollektivavtal.

De skäl, som huvudsakligen anförts mot användningen av kollektivavtal

inom sjukhusväsendet, hava varit, att behov av arbetsförhållandenas reglering

genom kollektivavtal ej yppat sig, att dylik reglering ej vore lämplig

med hänsyn till sjukvårdsarbetets art och de olika förhållanden, som rådde

såväl olika anstalter som olika anstaltsavdelningar emellan, att möjligheten av

arbetsinställelse från personalens sida vid avtalstidens slut ur sjukvårdens

synpunkt ej kunde godtagas, att en dylik möjlighet med nuvarande lagstiftning

ej förelåge, då en befattningshavare vid utgången av giltighetstiden för

ett kollektivavtal, som rörde personalens ekonomiska men ej dess anställningsförhållanden,

måste anses bibehållen vid sin tjänstemannaställning och sitt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

tjänstemannaansvar tills han av vederbörande anstaltsledning erhållit entledigande

från sin befattning samt att vid ett bifall till framställningarna

ökade utgifter vore att befara för sjukhusens huvudmän.

Yad härefter angår frågan örn arbetsinställelse torde det icke råda det nödvändiga

sammanhang mellan avtalsformen och risken för arbetsinställelser,

som i vissa yttranden antagits. Det förhållandet att ett kollektivavtal reglerar

personalens arbetsvillkor för den fastställda avtalstiden innebär icke med nödvändighet,

att de anställda bliva lösta från alla förpliktelser vid kollektivavtalets

utgång. Därest befattningshavare innehar tjänstemannaställning, är

har oavsett befintligheten av kollektivavtal underkastad tjänstemannaansvar.

För övrigt må hänvisas till förhandlingsordningen och kollektivavtalet i Malmöhus

län, för vilka jag redogjort i det föregående. Med den särskilda förhandlingsordningen,

för vilken gäller annan giltighets- och uppsägningstid än för

det egentliga kollektivavtalet och under vars giltighetstid råder förbud mot

stridsåtgärder, ävensom med kollektivavtalets olika uppsägnings- och flyttningstider

för olika befattningshavare samt med avtalets förbud mot massuppsägning

hava särskilda garantier mot arbetsinställelser vunnits.

Vidare hava farhågor uttalats för ökade utgifter för landstingen och kommunerna

vid ett bifall till framställningarna, enär sjukhuspersonalen skulle

genom kollektivavtalsformens användande få större möjligheter att tillgodose

sina ekonomiska intressen. I anledning härav må endast påpekas, att kollektivavtal

rörande personalens ekonomiska förhållanden kunna ingås redan med

gällande lagstiftning.

i det föregående har jag upptagit till behandling de skäl, som anförts mot

en utsträckning av kollektivavtalets användning inom sjukhus- och anstaltsväsendet.

I yttrandena hava emellertid också framhållits åtskilliga skäl, som

tala för en dylik utsträckning. Sålunda hava påpekats de fördelar, som stöde

att vinna genom kollektivavtalet, därigenom att det möjliggjorde likformiga

arbets- och löneförhållanden på ifrågavarande område, där enhetlighet i dessa

hänseenden ansetts vara av största betydelse. Från svenska landstingsförbundets

sida har i detta sammanhang betonats svårigheten, för att icke säga omöjligheten,

att med nuvarande lagbestämmelser åt ett landsting och dess förvaltningsutskott

inrymma något inflytande vid gestaltandet av sjukhuspersonalens

anställningsvillkor utom i vad avsåge rent ekonomiska förhållanden; och har

förbundet ansett, att ett dylikt inflytande vore i högsta grad önskvärt för att

en rationell och likformig behandling inom ett landstingsområde av sjukhuspersonalens

anställningsfrågor skulle kunna genomföras. Ett ytterligare skäl

att tillmötesgå framställningarna utgör den omständigheten, att vissa landsting

och städer sedan åtskillig tid tillämpat kollektivavtalsprincipen för reglering

av icke blott personalens avlöning utan även dess övriga arbetsförhållanden.

För dessa och för den i deras tjänst anställda personalen måste det av

naturliga skäl te sig synnerligen omotiverat att frångå ett system, som sedan

länge med fördel tillämpats.

Då jag förordar en lagstiftning, som bereder möjlighet för enhetlig reglering

av personalens anställningsvillkor genom avtal eller i annan form, är för

mig ytterligare den viktiga synpunkten bestämmande, att sjukhuspersonalen

rimligen bör erhålla tillfälle att deltaga i förhandlingar om arbetsvillkorens

utformande och därvid bevaka sina legitima intressen. Ehuru denna personal

med hänsyn till arten av dess arbetsuppgifter icke kan få använda de påtryckningsmedel

i form av arbetsinställelse och dylikt, som begagnas inom det

industriella arbetsområdet i syfte att påverka innehållet i ett blivande kollektivavtal,

är det ett allmänt intresse att personalens synpunkter under de förbe
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

redande förhandlingarna komma att framföras och ingående dryftas mellan

representanter för parterna.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att valet av den kollektiva avtalsformen

medför, att tvister angående tolkningen och tillämpningen av de i kollektivavtalet

införda bestämmelserna kunna hänskjutas till arbetsdomstolen.

Då det gäller att undanröja de rättsliga hinder, som föreligga i lagstiftningen

mot enhetligt reglerande av sjukhuspersonalens löne- och arbetsvillkor,

genom kollektivavtal eller annorledes, synes den enklaste utvägen vara att

genom ett stadgande i sjukhuslagen medgiva landsting de ökade befogenheter,

som påkallas. Landsting bör såsom huvudman för sjukhusen i fråga tillerkännas

rätt att, om det så önskar, genomföra en enhetlig reglering av arbetsoch

avlöningsvillkor vid samtliga eller ett flertal landstingssjukhus inom länet

ävensom medgivas befogenhet att delegera sin bestämmanderätt till förvaltningsutskottet

eller annat sitt organ. Ett stadgande i detta syfte torde lämpligen

kunna införas såsom ny paragraf 8 a i sjukhuslagen, vilken lag redan för

närvarande tillägger landstinget, dess förvaltningsutskott eller annat organ särskilda

uppgifter beträffande de i lagen behandlade sjukhusen. Någon ändring

i landstingslagen synes icke erforderlig.

Genom införande i en ny paragraf 8 a av ett tillägg av detta innehåll undanröjes

även varje tvivel rörande kommuns rätt att företaga motsvarande reglering

av sjukhuspersonalens arbets- och lönevillkor i kollektivavtalets form genom

något sitt organ. Yad som gäller beträffande landstingssjukhus i förevarande

avseende blir nämligen, enligt 4 § sjukhuslagen, tillämpligt även för

sjukhus, som drivas av kommun eller sammanslutning, vari landsting eller

kommun deltager.

Därest sjukhuslagen så ändras som jag här ovan föreslagit, bliva de nya bestämmelserna

på grund av hänvisningar i andra författningar till sjukhuslagen

tillämpliga även å vissa andra anstalter för sjukvård, nämligen statsunderstödda

enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter, varom stadgas i kungörelsen den

22 juni 1928 (nr 304), och kommunala sinnessjukhus, varom finnas föreskrifter

i stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården i riket.

Vad beträffar personal vid epidemisjukhus gäller enligt epidemilagen den

19 juni 1919 (nr 443) att en särskild epideminämnd (respektive hälsovårdsnämnd

i stad som utgör eget epidemidistrikt) handhaver förvaltningen av epidemisjukhus.

Instruktion för epideminämnd fastställes av landstinget. Medicinalstyrelsen

har överinseende över den anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

Något hinder torde ej förefinnas för landsting att genom direktiv

till epideminämnderna eller i annan form genomföra enhetliga bestämmelser

angående personalens avlönings- och arbetsvillkor, eventuellt i kollektivavtalets

form, vid sjukhus inom epidemidistriktet. Medicinalstyrelsens rätt till

överinseende över personalens arbetsförhållanden bör vid en sådan reglering

bevaras. Något tillägg till epidemilagen torde sålunda ej erfordras.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, omnämnde i sitt utlåtande

(nr 13) över densamma en av numera borgarrådet Halvar G. Sundberg

upprättad promemoria angående i vilken omfattning kommun ägde ingå kollek

tivavtal med sin personal samt yttrade för sin del i huvudsak följande:

Såsom de kommunalförfattningssakkunniga i sitt betänkande framhållit

har den vidsträckta frihet, som lämnats landstingens sjukhusförvaltande

organ, varit till stort gagn för utvecklingen av vårt sjukvårds väsen.

Spörsmålen rörande personalens antagande och avskedande, arbetets ledning

och fördelning m. m., i vilka frågor beslutanderätt för närvarande ej tillkommer

landsting, beröra förhållanden av fundamental betydelse för sjuk
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

vårdsarbetets rationella bedrivande. Med hänsyn till sjukhuspersonalens i

stort sett särartade arbetsuppgifter och arbetsförhållanden synes ett flertal

skäl tala för att de sjukhusorgan, vilka ha en mera omedelbar kontakt med

berörda personal än landsting eller dess förvaltningsutskott, bibehållas vid

sin nuvarande befogenhet att besluta i frågor rörande personalens arbetsförhållanden.

Utskottet finner ej tillräckliga skäl hava förebragts för den centralisering

av bestämmanderätten rörande sjukhuspersonalens arbetsvillkor,

vartill det förevarande lagförslaget vill skapa möjlighet. Under alla förhållanden

måste en sådan centralisering föregås av en mera ingående utredning än

den hittills verkställda. Enligt utskottets förmenande kan lagförslagets lämplighet

ifrågasättas jämväl i andra hänseenden. Den övervägande delen av den

vid ifrågavarande sjukhus anställda personalen torde vara att anse som tjänstemän

och förty underkastad de i 25 kap. 22 § strafflagen givna bestämmelserna

rörande tjänstemäns ansvar. Enligt nu gällande rätt torde kollektivavtal

kunna träffas endast i fråga örn personalens ekonomiska förhållanden.

Lämpligheten av att genom lagändring skapa möjlighet att ingå kollektivavtal,

som omfatta sjukhuspersonalens arbetsvillkor överhuvud taget, torde

starkt kunna ifrågasättas. En lagstiftning, som möjliggjorde kollektivavtal

av sistnämnda innehåll, skulle innebära, att myndigheten skulle sättas i tillfälle

att binda sin från staten härledda offentligrättsliga makt genom ett civilrättsligt

avtal. Örn här ifrågavarande befattningshavares avlönings- och arbetsvillkor

i deras helhet reglerades genom ett kollektivavtal, skulle faran

för en kollision mellan deras offentligrättsliga och privaträttsliga ställning i

icke oväsentlig mån ökas. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att

sjukhuspersonalen måste anses ha en vida bättre tryggad ställning än arbetare

på den enskilda lönemarknaden, vilkas arbetsförhållanden regleras av kollektivavtal.

Sjukhuspersonalens anställningsförhållanden äro ju i allmänhet bestämda

av korporationer, inom vilka olika samhällsåskådningar äro representerade,

varjämte driftinställelser i stort sett äro uteslutna inom sjukhusväsendet.

Utskottet hemställde, att propositionen icke måtte bifallas.

Reservation för bifall till propositionen avgavs av herr Sigfrid Hansson

jämte ytterligare sex av utskottets ledamöter.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande och avslog följaktligen propositionen.

I två likalydande motioner (I: 70 av herr Torsten Ström m. fl. och II: 140 av

herr Nilsson i Göteborg m. fl.) vid 7938 års riksdag hemställdes, att riksdagen

måtte antaga ett tillägg till sjukhuslagen, likalydande med det genom propositionen

nr 66 vid 1934 års riksdag föreslagna.

I utlåtande (nr 25) över motionerna erinrade andra lagutskottet, bland

annat, att under år 1937 till socialdepartementet inkommit framställningar

rörande det i motionerna behandlade spörsmålet. Sålunda hade landsorganisationen

i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet i skrivelse den 14

januari 1937 hemställt örn sådana åtgärder, som lämpligen kunde befinnas

påkallade för undanröjande av i nuvarande lagstiftning förefintliga hinder för

slutande av kollektivavtal för landets anstalts- och sjukhuspersonal, varjämte

vissa ledamöter av styrelsen för svenska sjukhuspersonalförbundet i skrivelse

i februari 1937 hemställt, bland annat, att Kungl. Majit måtte föreslå riks
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

dagen sådana ändringar av gällande lagstiftning, att all sjukhuspersonal

erhölle förhandlings- och avtalsrätt, över dessa framställningar hade yttranden

avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.

Utskottet anförde därefter följande:

Det i motionerna intagna lagförslaget, vilket helt överensstämmer med det

för 1934 års riksdag genom proposition nr 66 framlagda, innebär, att landsting

uttryckligen tillerkännes rätt att enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren

för personal vid sjukhus, för vilkas driftkostnad landsting i sista

hand svarar, samt att verkställa denna reglering genom förvaltningsutskottet

eller i den ordning eljest finnes lämpligt. De givna bestämmelserna skola

lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och befattningshavare.

Såsom framgår av utskottets redogörelse hava i förevarande hänseenden

vissa rättsliga hinder ansetts föreligga, vilka genom den ifrågasatta lagstiftningen

skulle undanröjas.

Genom ett dylikt tillägg till sjukhuslagen skulle, såsom föredragande departementschefen

erinrat i ovannämnda proposition, även hävas varje tvivel

rörande kommuns rätt att företaga motsvarande reglering av sjukhuspersonalens

arbets- och lönevillkor genom något sitt organ. Yad som gäller beträffande

landstingssjukhus i detta avseende blir nämligen, enligt 4 § sjukhuslagen,

tillämpligt även för sjukhus, som drives av kommun eller sammanslutning,

vari kommun deltager.

För en sådan förändring i gällande sjukhuslagstiftning, att möjlighet beredes

landsting och kommun att enhetligt reglera sjukhuspersonalens anställningsförhållanden

genom reglementen eller kollektivavtal, finnas enligt

utskottets mening bärande skäl. Farhågorna för att en sådan central reglering

icke skulle kunna förenas med sjukvårdens speciella krav synas utskottet

överdrivna. Den ifrågasatta reformen står också i överensstämmelse

med de önskemål, som uttalats såväl av de största personalsammanslutningarna

på området som av landstingsförbundets styrelse. Även den ifrågasatta

delegationsrätten synes utskottet motiverad med hänsyn främst till det

praktiska behov, som härutinnan föreligger.

Enligt utskottets uppfattning tala sålunda övervägande skäl för att genom

vissa författningsändringar öppna möjlighet för en smidig anpassning till

utvecklingen och önskemålen på detta område.

Såsom framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse hava landsorganisationen

och kommunalarbetareförbundet i skrivelse den 14 januari 1937 till

chefen för socialdepartementet hemställt, att sådana åtgärder måtte vidtagas,

som lämpligen kunde befinnas påkallade för undanröjande av i nuvarande

lagstiftning förefintliga hinder för slutande av kollektivavtal för landets

anstalts- och sjukhuspersonal. Denna framställning samt däröver avgivna

yttranden äro ännu beroende på Kungl. Majits prövning.

Det i förevarande båda motioner framlagda förslaget sammanhänger givetvis

intimt med det i nyssnämnda framställning av den 14 januari 1937

behandlade spörsmålet. Då Kungl. Majit synes ägna hithörande frågor stor

uppmärksamhet, har utskottet tagit för givet, att Kungl. Majit har för avsikt

att utan dröjsmål för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningsmaterialet

föranleder. Utskottet förutsätter, att vid beredningen av ärendet

uppmärksamhet ägnas jämväl frågan, i vilken utsträckning ifrågavarande

personal kan anses underkastad ämbetsmannaansvar samt därmed sammanhängande

spörsmål.

Under sådana förhållanden har utskottet icke funnit tillräckliga skäl förehgga

för riksdagen att för närvarande vare sig besluta någon författnings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 11

ändring eller hos Kungl. Majit göra någon framställning i anledning av

motionerna.

Utskottet hemställde, att motionerna, i den mån de icke blivit beaktade

genom vad utskottet sålunda anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Reservationer avgåvos dels av herr P. Sandström jämte ytterligare tre av

utskottets ledamöter, dels ock av herr Olovson, vilken under hänvisning till vad

utskottet anfört som skäl för ändrad lagstiftning på i motionerna berörda område

hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn

framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till sådan ändring av

sjukhuslagen, att möjlighet bereddes landsting och kommun att enhetligt

ordna sjukhuspersonalens anställningsförhållanden genom reglementen eller

kollektivavtal.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, medan däremot andra kammaren

biföll den av herr Olovson avgivna reservationen.

Över de ovannämnda framställningarna hava efter remiss yttranden avgivits

av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundets styrelse,

svenska landstingsförbundets styrelse, stadsfullmäktige i Stockholm, Malmö,

Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt landstingens förvaltningsutskott i

samtliga län med undantag av förvaltningsutskotten i Kronobergs, Kristianstads,

Hallands och Västernorrlands län, vilka förvaltningsutskott, ehuru de

beretts tillfälle därtill, underlåtit att yttra sig i ärendet. Stadsfullmäktige i

Göteborg hava, utan att för egen del göra något uttalande i saken, för kännedom

överlämnat av stadens sjukhusdirektion, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse,

barnavårdsnämnd och avlöningsnämnd i ärendet avgivna utlåtanden.

Beträffande innehållet i yttrandena må i anledning av de föreliggande motionerna

erinras, att frågorna örn förbud mot stridsåtgärder inom sjukhusväsendet

och örn införande av ett skilj edomsinstitut på förevarande område berörts

i vissa yttranden. I detta hänseende får utskottet hänvisa till vad som anförts

av stadsfullmäktige i Hälsingborg, Värmlands, Gävleborgs, örebro, Göteborgs

och Bohus, Uppsala samt Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott ävensom

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott. En närmare redogörelse

för innehållet i yttrandena har lämnats å sid. 23—30 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Forslund, har i den föreliggande

propositionen anfört följande:

Inom det kommunala sjukhusväsendet hava de särskilda sjukhusdirektionerna

att, var och en för sitt sjukhus, handhava sjukhusens förvaltning,

medan vederbörande huvudman — landsting eller kommun — endast har att

ställa de för denna förvaltning erforderliga medlen till direktionernas förfogande

samt att kontrollera den ekonomiska sidan av förvaltningen. Då således

bestämmanderätten rörande, bland annat, personalens anställningsförhållanden

tillkommer de särskilda direktionerna, har huvudmannen icke laglig rätt att,

genom kollektivavtal eller annorledes, reglera dessa förhållanden, åtminstone

icke i vad desamma avse andra än sådana frågor, såsom beträffande lön och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

dylikt, vilka hava direkt beröring med huvudmannens skyldighet att anslå

medel till verksamhetens bedrivande. Att det — för möjliggörande av enhetlighet

inom denna viktiga del av sjukhusförvaltningen inom ett landstingsområde

eller en större kommun — är synnerligen önskvärt, att åt ett centralt

organ förlänas principiell rätt att bestämma över personalens anställningsförhållanden,

framgår emellertid av utredningen i detta ärende. Då detta

önskemål synes kunna förverkligas genom en lagändring i huvudsaklig

överensstämmelse med den, vilken föreslogs genom propositionen nr 66 till

1934 års riksdag, vill jag därför förorda, att förslag i ämnet ånyo framlägges

för riksdagen. Jag åberopar därvid, utöver vad jag tidigare anfört, i tillämpliga

delar föredragande departementschefens yttrande till det vid nämnda

proposition fogade statsrådsprotokollet och andra lagutskottets utlåtande nr

25 vid 1938 års riksdag samt vill därjämte framhålla följande.

1934 års lagförslag avsåg endast att möjliggöra, icke att stadga skyldighet,

för landsting att enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för landstingets

sjukhuspersonal. Förslaget lämnade jämväl åt landstinget att självt

bestämma, huruvida en dylik reglering skulle åstadkommas genom avlöningsoch

tjänstgöringsreglementen, genom avtal med personalen eller på annat sätt.

Att en valrätt i nu angivna hänseenden bör beredas landstinget synes uppenbart.

Den möjlighet till enhetlig reglering, som 1934 års lagförslag avsåg att

bereda landsting, gällde enligt lagtexten personalens »avlönings- och arbetsvillkor».

Av motiveringen till förslaget synes framgå, att därmed avsetts

personalens »anställningsvillkor». Sistnämnda begrepp återfinnes i 4 § lagen

örn förenings- och förhandlingsrätt, i 4 § kungörelsen angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän samt, med annan formulering, i 1 § lagen den 22

juni 1928 örn kollektivavtal. En jämförelse mellan dessa författningsrum

giver emellertid vid handen, att begreppet har en snävare innebörd i kungörelsen,

där det står sidoordnat med »arbets- och avlönings villkor», än i de båda

lagarna, där det torde innefatta även sistnämnda båda begrepp. Med hänsyn

härtill vill jag förorda, att för ernående av terminologisk överensstämmelse

med lagarna om kollektivavtal samt örn förenings- och förhandlingsrätt den

jämkningen vidtages i 1934 års lagförslag, att den i förslaget angivna enhetliga

regleringen skall avse personalens »anställningsvillkor».

Berörda reglering skulle enligt förslaget ske med iakttagande av bestämmelserna

i sjukhuslagen och av Konungen med stöd av 20 § i nämnda lag eller

eljest meddelade föreskrifter. Rörande innebörden av ett dylikt stadgande,

mot vilket intet lärer vara att erinra, må allenast följande framhållas. Då det

exempelvis i 39 § sjukhusstadgan bland annat föreskrives, att extra sjukvårdspersonal

skall antagas och entledigas av styresmannen efter samråd med

vederbörande lasarettsläkare, kan det icke i kollektivavtal eller reglemente

stadgas, att extra sjukvårdspersonal skall antagas eller entledigas i annan än

nyss angiven ordning. Däremot må i sådant avtal eller reglemente angivas

de allmänna principer, som styresmannen har att följa vid antagande eller

entledigande, ävensom meddelas bestämmelser örn ansökningsförfarandet, uppsägningstid,

entledigande utan iakttagande av stadgad uppsägningstid och

dylikt. Det torde icke behöva befaras, att landstingen skola på olämpligt sätt

göra bruk av sin rätt att med personalen träffa avtal örn eller själva besluta

en dylik komplettering av gällande författningsbestämmelser.

I vissa av de i ärendet avgivna yttrandena hava uttalats önskemål om, att

i samband med den nu ifrågasatta lagändringen förbud måtte stadgas mot

ekonomiska stridsåtgärder inom sjukhus väsendet samt bestämmelser meddelas

rörande ett skiljedomsförfarande vid arbetstvister på detta område. Under

remissbehandlingen har jämväl på vissa håll ansetts önskvärt, att en utredning

verkställdes rörande i vilka fall de kommunala sjukhusmyndigheterna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

kunde träffa kollektivavtal med personalen. Såsom torde framgå av vad jag

tidigare anfört är emellertid syftet med nu förevarande lagstiftningsärende

icke att utvidga det område på arbetsmarknaden, inom vilket en reglering av

anställningsförhållandena genom kollektivavtal kan äga rum, utan endast att

i visst hänseende möjliggöra en ökad centralisering av den kommunala sjukhus;

förvaltningen. Yid sådant förhållande synes anledning icke föreligga att i

detta sammanhang till behandling upptaga vare sig de vittomfattande problemen

rörande åtgärder till förhindrande av s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser

eller spörsmålet, huruvida beträffande vissa kategorier av nu ifrågavarande

sjukhuspersonal möjligheten att reglera anställningsförhållandena

genom kollektivavtal är helt eller delvis utesluten. Även örn svaret å sistnämnda

spörsmål skulle vara beroende av förefintligheten eller icke av ämbetsmannaansvar

för vederbörande befattningshavare, har jag därför icke funnit

erforderligt att i detta ärende verkställa utredning rörande i vilken utsträckning

sjukhuspersonalen kan anses underkastad dylikt ansvar.

Spörsmålet, i vilken utsträckning vissa frågor berörande hos kommun anställda

arbetstagare med tjänstemannaställning må regleras genom kollektivavtal,

har varit föremål för arbetsdomstolens prövning i ett av svenska sjukhuspersonalförbundet

instämt mål mot Norrbottens läns landsting och direktionen

för Piteå lasarett, vilket mål avgjorts genom dom den 31 januari 1939

(nr 7). Utskottet tillåter sig att återgiva denna dom i vissa delar:

Med hänsyn till nu gällande lagstiftning måste det betraktas såsom en

åtminstone i väsentliga avseenden öppen fråga, för vilka kategorier av sådana

arbetstagare hos stat eller kommun, som kunna betecknas såsom tjänstemän,

kollektivavtal över huvud må slutas. För bedömande av förevarande mål är

det icke erforderligt, att arbetsdomstolen ingår på denna fråga i hela dess

vidd, utan arbetsdomstolen kan i huvudsak inskränka sig till ett något mindre

omfattande spörsmål, nämligen i vilken utsträckning frågor om antagande och

entledigande av arbetstagare med tjänstemannaställning ävensom frågor angående

dessas skyldigheter i tjänsten må regleras genom kollektivavtal.

Även frågan örn vad som skall betraktas såsom tjänst är i lagstiftningen

olöst. Till tjänst är visserligen i första hand att hänföra befattningar, vilkas

innehavare jämlikt 25 kap. 22 § strafflagen äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Men beteckningen tjänst användes också i andra bemärkelser. I

doktrinen har framhållits, att ett avgörande kännetecken å en statlig eller kommunal

tjänst är att befattningen är infogad såsom led i en förvaltningsorganisation

med hierarkisk över- och underordning. Vilka befattningar som tillhöra

organisationen framgår av föreskrifter i författningar, instruktioner, lönestater

och särskilda beslut rörande organisationen. Begreppet tjänst i denna

bemärkelse torde vara något vidare än som följer av strafflagens stadgande,

och man lärer därför hava att räkna både med tjänstemän, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar, och med tjänstemän, vilka icke äro det.

Såvitt angår tjänstemän, vilka äro underkastade ämbetsmannaansvar, anser

arbetsdomstolen det icke kunna betvivlas, att — även om kollektivavtal för

dem icke skulle anses helt uteslutet — en reglering i kollektivavtal av frågor

om deras antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten under alla omständigheter

strider mot allmänna offentligrättsliga principer. Den statliga

eller kommunala myndighet, som författningsenligt har att under eget ämbetsmannaansvar

besluta i dylika frågor, är därvid skyldig att taga hänsyn allenast

till vad tjänstens bästa fordrar. Visserligen kan myndigheten genom

reglemente fastställa vissa normer, efter vilka den avser att handla, men myn
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagulskottets utlåtande Nr 27.

digheten Ilar då alltid möjlighet att, när helst förhållandena sådant påkalla,

vidtaga erforderliga ändringar i reglementet. Det kan också — såsom enligt

41 § sjukhusstadgan — vara förutsatt, att myndigheten äger åt annan överlämna

vissa befogenheter. Även en dylik delegation kan emellertid när sorn

helst återkallas. De rättsliga förhållandena gestalta sig däremot på ett helt

annat sätt, därest normer för myndighetens handlande uti ifrågavarande avseenden

fastslås i ett mellan myndigheten och en arbetstagarorganisation upprättat

kollektivavtal. Arbetstagarorganisationen har att företräda intressen,

som kunna väsentligt avvika från de synpunkter myndigheten är skyldig lägga

på frågan, och denna motsättning kan redan vid kollektivavtalets tillkomst

inverka menligt i fråga örn myndighetens handlingsfrihet. Skulle efter kollektivavtalets

tillkomst myndigheten med hänsyn till sin offentligrättsliga uppgift

vilja vidtaga ändring i de fastställda normerna, kan sådan ändring icke

åstadkommas utan arbetstagarpartens samtycke, och den angivna motsättningen

framträder då med ännu större styrka, Myndigheten har genom kollektivavtalet

blivit bunden och saknar frihet att förfara på sätt som dess ämbetsplikt

kräver. Det saknar i detta avseende betydelse, huruvida de i kollektivavtal

fastslagna normerna kunna anses i och för sig förnuftiga och lämpliga.

Prövningen av frågan huruvida offentlig myndighet ägt genom kollektivavtal

binda sin handlingsfrihet kan icke göras beroende av innehållet i kollektiv

avtalsbestämmelserna för varje särskilt fall.

Beträffande sådana tjänstemän, vilka icke äro underkastade ämbetsmannaansvar,

är frågan från principiell utgångspunkt betydligt mera tveksam. Även

dessa tjänstemän fylla funktioner av betydelse för den offentliga verksamhet,

varom i det särskilda fallet är fråga, och på grund därav kan det med visst

fog göras gällande, att de synpunkter, som ovan angivits, skola vara avgörande

för frågans bedömande också i detta fall. Men just den omständigheten

att ämbetsmannaansvar saknas utvisar å andra sidan, att tjänstemän av denna

senare kategori äro av mindre betydelse för verksamheten, och det kan på

den grund ifrågasättas, huruvida icke den överordnade ämbetsmyndigheten

har större frihet att beträffande dem binda sin handlingsfrihet genom avtal.

Emellertid har arbetsdomstolen kommit till den uppfattningen, att den nu

behandlade frågan skall i fråga örn tjänstemän, som icke äro underkastade

ämbetsmannaansvar, anses löst genom gällande lagstiftning om förhandlingsrätt.

_ Enligt 4 § i lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt

förstås med förhandlingsrätt rätten att påkalla förhandling rörande reglering

av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare

och arbetstagare. Jämlikt 1 § i lagen äger icke denna och alltså icke

heller stadgandena om förhandlingsrätt tillämpning beträffande sådana arbetstagare

i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

För arbetstagare i statens tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar

(statens tjänstemän), gäller däremot kungl, kungörelsen den 4

juni 1937 angående förhandlingsrätt för sådana tjänstemän. Dessa äga enligt

kungörelsen rätt att förhandla med vederbörande myndighet beträffande

tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom

beträffande tillämpningen av sådana villkor, dock utan att inskränkning därigenom

göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt. Beträffande arbetstagare

i kommuns tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, saknas

för närvarande bestämmelser om förhandlingsrätt.

Den förhandlingsrätt, som grundas på 4 § i 1936 års lag, innebär med hänsyn

till sitt ovan angivna innehåll rätt att påkalla förhandlingar om alla sådana

frågor, varom enligt 1 § lagen örn kollektivavtal sådant avtal kan slutas,

och ett påkallande från ena partens sida av förhandlingar syftar oftast till en

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

reglering av anställningsvillkoren i kollektivavtalets form. Visserligen innebär

icke 1936 års lag ett tvång för den andra parten att sluta ett kollektivavtal

utan endast att inlåta sig på förhandlingar. Men lagen måste antagas vila på

den förutsättningen, att förhandlingar, som öppnas enligt lagen, kunna resultera

i ett kollektivavtal. Med avseende å den nu behandlade frågan måste

detta innebära, att statlig eller kommunal myndighet, som förhandlar med

tjänstemän, varå lagen är tillämplig, icke skall anses vara av principiella skäl

förhindrad att sluta ett kollektivavtal beträffande någon sådan fråga, som för

arbetstagare i enskild tjänst jnå lösas genom kollektivavtal, och således icke

heller beträffande villkoren för antagande eller entledigande eller med avseende

å skyldigheterna i tjänsten. En annan sak är, att kollektivavtalet

naturligen icke må innehålla något, som strider mot speciella i lag eller författning

givna ovillkorliga föreskrifter.

På grund av dessa överväganden fann arbetsdomstolen, att en i det ifrågavarande

kollektivavtalet upptagen bestämmelse att vid lika kvalifikationer

företräde skulle lämnas åt person, som redan vore anställd i landstingets

tjänst, icke vore bindande, såvitt anginge tillsättande av befattningshavare,

som vore underkastade ämbetsmannaansvar, men däremot bindande vid tillsättande

av befattningshavare, som icke vore underkastade dylikt ansvar.

Arbetsdomstolen hade därefter att avgöra, huruvida innehavaren av en viss

eldarbefattning vid länslasarettet i Piteå kunde anses underkastad ämbetsmannaansvar

eller icke. Med hänsyn till att befattningen var med årslön

upptagen å landstingets lönestat och till omständigheterna i övrigt ansåg domstolen,

att befattningen väl kunde betraktas såsom en tjänst, men då innehavaren

icke kunde antagas hava att på ett mera självständigt sätt utöva funktioner av

betydelse för lasarettets verksamhet, utgick domstolen från att innehavaren

icke vore underkastad ämbetsmannaansvar.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har vid den

tidigare behandlingen av föreliggande spörsmål uppmärksamhet ägnats frågan

vilka arbetstagare vid sjukhusen, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Utskottet tillåter sig att hänvisa till den redogörelse därutinnan, som lämnats

i utskottets utlåtande nr 25/1938 (sid. 7—9).

I anledning av det i motionerna gjorda yrkandet må erinras om det av vissa

sakkunniga den 9 december 1935 avgivna betänkandet om folkförsörjning och

arbetsfred. I del I av betänkandet (statens off. utredn. 1935: 65) hava de sakkunniga

under rubriken »Förbud mot s. k. samhällsfarliga konflikter» (sid.

115—118) uttalat bland annat följande:

Större möjlighet att uppställa ett tillfredsställande kännetecken på sådana

konflikter, som av hänsyn till det allmännas bästa i första hand böra undvikas,

förefinnes, örn man som utgångspunkt vid bedömandet tager det ändamål,

som verksamheten är avsedd att tillgodose. Därest arbetsavtalet icke av

ser att tillgodose något arbetsgivarens ekonomiska intresse, lärer nämligen

en arbetsinställelse i regel beröra mera omedelbart viktiga samhälleliga funktioner.

Ett förhindrande av arbetsinställelser i dylika fall synes stå i nära

överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Vidare torde det

vara lättare att här finna vägar för en rättvis avvägning av parternas mot var
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

andra stridande intressen. Exempel på djdika slag av arbetsanställning erbjuda

polis, brandkår, renhållningsverk och sjukvårdspersonal.

Ett förhindrande av arbetsnedläggelser inom företag, som ovan berörts,

torde kunna åvägabringas på olika sätt.

En väg, som man i vårt land redan beträtt i vissa fall, har varit att bereda

de anställda tjänstemannaställning, i vilket fall arbetsnedläggelser, utan att

de anställda i vederbörlig ordning erhållit avsked från sin tjänst, komma att

medföra ansvar för tjänstefel och på så sätt bliva förbjudna. Förutsättningen

för en dylik anordning synes böra vara, att vederbörande företag drives av

stat eller kommun eller kommunal samfällighet. Huruvida tjänstemannaställning

kan beredas anställda vid samtliga statliga och kommunala företag av det

slag, som ovan nämnts, kan ej bedömas utan en närmare utredning. Undersökas

bör ock huruvida all personal vid dylika företag lämpligen kan givas

tjänstemannaställning. Svårighet härutinnan torde möta.

En ytterligare utväg, som bör bli föremål för undersökning, är huruvida

icke för den personals del, som ej kan givas tjänstemannaställning, enhetliga

lönereglementen kunna tänkas utfärdade. I så fall måste efterlevandet härav

garanteras genom ett lagstadgat förbud mot stridsåtgärder jämte därtill knutna

lämpliga påföljder.

Vare sig det ena eller det andra alternativet väljes, lärer det Arara ofrånkomligt,

att lönefrågan för kommunalt anställda avgöres efter mera enhetliga

normer. Detta kan ske antingen genom ett lönereglemente, som för hela landet

fastställes av statsmakterna, eller ock sålunda att av vederbörande kommuner

uppgjorda löneavtal eller lönereglementen prövas av en central statlig myndighet.

Givetvis måste härvid hänsyn tagas till de olika förhållanden, som

råda på olika orter.

En annan möjlighet, som är tänkbar och som i varje fall bör övervägas, där

tjänstemannaställning ej kan beredas de anställda, är på visst sätt avfattade

avtal, vilka innebära större garantier för arbetsfreden än de nu i allmänhet brukade.

Härvid skulle den anordningen kunna tänkas, att vid sidan av det vanliga

kollektivavtalet samt med annan och längre giltighetstid än detta fastställes

en särskild förhandlingsordning, som förbjuder arbetsinställelser under

förhandlingsordningens giltighetstid samt närmare reglerar, huru under denna

tid uppkomna konflikter mellan parterna skola lösas. Även andra utvägar

kunna tänkas. Skulle trots allt en konflikt uppstå inom de arbetsområden,

varom nu är fråga, kan ett biläggande därav tänkas kunna åvägabringas genom

ingripande enligt en beredskapslagstiftning.

Erågan om utformningen av en eventuell beredskapslagstiftning har av de

sakkunniga behandlats å sid. 124—125 i del I av betänkandet.

Spörsmålet om åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser

överhuvud har vid upprepade tillfällen och senast innevarande år varit föremål

för riksdagens behandling. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande

nr 10) har årets riksdag beslutit, att motionerna I: 43 av herr Domö m. fl.

och II: 91 av herr Bagge m. fl. med begäran om utredning i ämnet icke skulle

föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I förevarande sammanhang må även erinras, att i det den 20 december

1938 mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige

träffade huvudavtalet (det s. k. Saltsjöbadsavtalet) ingår ett särskilt kapitel

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 17

om behandling av konflikter berörande samhällsviktiga funktioner. I de hithörande

bestämmelserna utsäges, att nämnda båda organisationer skola, för

att i möjligaste mån förhindra att arbetskonflikter inverka störande på samhällsviktiga

funktioner, till skyndsam prövning gemensamt upptaga varje

konfliktsituation, där skydd för ett allmänt intresse påkallas antingen av

endera organisationen eller av offentlig myndighet eller ock av annat därmed

jämförligt organ, som företräder det ifrågakommande allmänna intresset.

Prövningen av uppkommen fråga örn undvikande, begränsande eller hävande

av sådan arbetskonflikt skall företagas i arbetsmarknadsnämnden. Har vid

behandling av dylikt ärende majoritet inom nämnden vunnits för undvikande

eller hävande, helt eller delvis, av en konflikt och för en därmed sammanhängande

erforderlig reglering av arbetsvillkoren, ankommer det på arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen att i enlighet därmed, envar å sin

sida, ofördröjligen vidtaga åtgärder för genomförande av en uppgörelse

mellan berörda parter.

Jämlikt Kungl. Maj :ts den 28 oktober 1938 givna bemyndigande har chefen

för finansdepartementet tillkallat vissa sakkunniga för att biträda med utredning

av frågan örn statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikter. I direktiven

har bland annat åberopats ett uttalande av 1936 års lönekommitté, att

praxis i allmänhet syntes ha utvecklat sig därhän, att tjänsteman icke under

konflikt beordrades att utföra annat arbete än det, som han vanligen hade

att utföra.

Det föreliggande lagförslaget har till ändamål att bereda landsting möjlighet

att enhetligt reglera anställningsvillkoren för personal vid sjukhus, för

vilkas driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar. Yad som i detta

avseende gäller beträffande landstingssjukhus blir enligt 4 § sjukhuslagen

tillämpligt även för sjukhus, som drivas av kommun eller sammanslutning,

vari landsting eller kommun deltaga. Det inflytande, som genom det föreslagna

stadgandet skulle tillförsäkras huvudmännen för ifrågavarande sjukhus,

sträcker sig utöver ramen för den rent ekonomiska förvaltningen. Den

tilltänkta reformen står i överensstämmelse med önskemål, som uttalats såväl

av företrädare för sjukhuspersonalen som av svenska landstingsförbundets

styrelse. Pörslaget innefattar även medgivande av en främst av praktiska

skäl betingad rätt för sjukhusens huvudmän att åt underordnat organ uppdraga

regleringen av personalens anställningsvillkor. I sitt vid 1938 års riksdag

avgivna utlåtande i samma ämne yttrade utskottet, att enligt utskottets

uppfattning övervägande skäl talade för att genom vissa författningsändringar

öppna möjlighet för en smidig anpassning till utvecklingen och önskemålen

på detta område. Utskottet omfattar alltjämt denna mening.

Arbetsdomstolen har i sin ovan återgivna, för kort tid sedan meddelade

dom uttalat, att det med hänsyn till gällande lagstiftning måste betraktas såsom

en åtminstone i väsentliga avseenden öppen fråga, för vilka kategorier

av sådana arbetstagare hos stat eller kommun, som kunde betecknas såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 27.

TJtskottet.

844 39 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

tjänstemän, kollektivavtal över huvud finge slutas. I det ifrågavarande målet

kunde arbetsdomstolen i huvudsak inskränka sig till det något mindre omfattande

spörsmålet, i vilken utsträckning frågor örn antagande och entledigande

av arbetstagare med tjänstemannaställning samt frågor örn dessas skyldighet

i tjänsten finge regleras genom kollektivavtal. Med utgångspunkt i

1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt fann arbetsdomstolen,

att en viss bestämmelse i det till bedömande föreliggande kollektivavtalet icke

vore bindande, såvitt anginge tillsättande av befattningshavare, som vore

underkastade ämbetsmannaansvar, men däremot bindande vid tillsättande av

befattningshavare, som icke vore underkastade dylikt ansvar.

Arbetsdomstolen har genom denna dom, såvitt angår vissa hithörande

spörsmål, utmärkt gränserna för det område, inom vilket de kommunala sjukhusmyndigheterna

för närvarande kunna med bindande verkan träffa kollektivavtal

med personalen. Att även efter antagandet av förevarande lagförslag

sådana arbetstagare som äro underkastade ämbetsmannaansvar komma att i

åtskilliga hänseenden intaga en särställning är uppenbart. Deras anställningsförhållanden

normeras alltid av vissa allmänna rättsregler, som icke

kunna sättas ur kraft genom kollektivavtal. I den mån även i framtiden olika

meningar yppas örn gränserna för kollektivavtals giltighet, tillkommer det

dömande myndighet att lösa tvisterna. Utskottet erinrar i detta sammanhang

örn föredragande departementschefens uttalande, att syftet med nu förevarande

lagstiftningsärende icke är att utvidga det område på arbetsmarknaden,

inom vilket en reglering av anställningsförhållandena genom kollektivavtal

kan äga rum.

I motionerna I: 265 och II: 412 har hemställts, att riksdagen ville i samband

med behandlingen av den föreliggande propositionen i skrivelse till

Kungl. Majit hemställa örn utredning av frågan örn åtgärder till säkrande av

arbetsfreden inom sjukhusväsendet. Denna fråga utgör en del av det mera

vidsträckta spörsmålet örn åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser

överhuvud. På utskottets hemställan har innevarande års riksdag

beslutit, att i sistnämnda ämne väckta motioner icke skulle föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

I propositionen nr 66 till 1934 års riksdag yttrade dåvarande chefen för

socialdepartementet, att sjukhuspersonalen med hänsyn till arten av dess

arbetsuppgifter icke kunde få använda de påtryckningsmedel i form av arbetsinställelse

och dylikt, som begagnas inom det industriella arbetsområdet i

syfte att påverka innehållet i ett blivande kollektivavtal. Utskottet ansluter

sig till detta uttalande. Enligt utskottets mening hava emellertid sådana omständigheter

hittills icke förekommit, som böra föranleda riksdagen att hemställa

om en på förhållandena inom sjukhusväsendet inriktad utredning angående

åtgärder till tryggande av arbetsfreden.

På grund av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,

A. att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

samt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 19

B. att motionerna I: 265 och II: 412 icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 april 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Linnér, Knut Petersson, Sten,

Wistrand, Holstenson och Wahlberg;

från andra kammaren: herrar Hage, Hallagård och Sandström, fru Nordgren,

herr Barnekow, fröken Andersson, herr Holm och fru Johansson.

Reservation

beträffande ■punkten B. i utskottets hemställan av herrar Linnér, Wistrand

och Sandström samt fröken Andersson, vilka anfört:

Såväl statsrådet och chefen för socialdepartementet som utskottet hava

anslutit sig till den uppfattningen, att sjukhuspersonalen med hänsyn till arten

av dess arbetsuppgifter icke får använda arbetsinställelse eller liknande

stridsmedel i syfte att påverka innehållet i ett blivande kollektivavtal. Det

synes oss sannolikt att användningen av kollektivavtal kan förväntas efter

tillkomsten av nu ifrågavarande lag bliva mera vanlig. Detta förhållande synes

oss aktualisera kravet på att lagstiftningen bringas i överensstämmelse med

ovan återgivna uppfattning.

Med anledning härav få vi föreslå,

att riksdagen, med bifall till motionerna I: 265 och II: 412,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning av

frågan örn åtgärder till tryggande av arbetsfreden inom sjukhusväsendet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:253 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 a1 i texten