Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1939-05-17 · 93 sidor, varav 92 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 92 av 93 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:31, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

I

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1939 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m.,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 februari 1939 dagtecknad proposition, nr 96, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade

förslag till 1) arbetstidslag för detaljhandeln; 2) lag angående ändrad lydelse

av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning; samt

3) butikstängningslag.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

tjugufem i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna

inom första kammaren

nr

258

av

herr

Strand,

»

267

»

»

Lindström m. fl.,

»

268

»

herrar Mannerskantz och Bondeson,

271

»

»

Wagnsson och Gärde,

»

272

»

herr

Emil Andersson m. fl.,

»

273

»

Holmström m. fl.,

»

274

»

»

von Horn och friherre Beck-Friis, ävensom

»

277

»

herrar

Walles och Öman samt

inom andra kammaren

nr

372

av

herrar Andersson i Falkenberg och Karlsson i Munkedal

»

373

»

fru

Johansson m. fl.,

»

381

»

herr

Nilsson i Norrlångträsk m. fl.,

»

382

»

herrar Mårtensson och Andersson i Mölndal,

»

395

»

herr

Andersson i Malmö,

» 413 » » Mosesson m. fl.,

» 414 » » Tengström m. fl.,

» 415 » » Lindqvist och fru Nordgren,

» 422 » » Lindén,

» 423 och 424, båda av hervar Hagberg i Luleå och Brädefors,

» 425 av herr Lundgren,

» 426 » herrar Arnemark och Lundqvist,

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

lisi »I) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

nr 427 av herrar Hansson i Yännäsbj och Persson i Falla,

» 428 » herr Aqvist m. fl.,

» 429 » » Larsson i Hede m. fl. ävensom

» 430 » » Annér rn. fl.

För de i motionerna framställda yrkandena kommer redogörelse att lämnas

i det följande, för yrkandet i motionen II: 423 i samband med frågan örn

arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och vissa andra grupper av arbetstagare

utanför detaljhandeln samt för övriga yrkanden, vilka samtliga avse

ändringar i olika hänseenden i Kungl. Maj:ts förslag, vid behandlingen av

de särskilda delarna av detta.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda

lagförslagen, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

I propositionen hava lämnats redogörelser för huvuddragen av gällande

svensk lagstiftning om begränsning av affärs- och arbetstid (sid. 13—21) samt

för den internationella behandlingen av frågan om arbetstidsreglering för affärsoch

kontors anställda m. m. (sid. 21—25). Utskottet tillåter sig att hänvisa till

dessa redogörelser.

Beträffande utländsk lagstiftning må här allenast nämnas, att särskilda butikstängningslagar

finnas i Danmark, Finland och Norge. I Finland och Norge

föreligger därjämte arbetstidslagstiftning för affärs- och kontorsanställda. För

vuxna butiksbiträden eller kontorister gäller däremot ej någon direkt arbetstidsreglering

i Danmark (sådan reglering finnes blott för minderåriga). En

närmare redogörelse för vissa främmande länders lagstiftning i förevarande

hänseenden har lämnats i en bilaga till nedannämnda sakkunnigbetänkande

(betänkandet sid. 266—273).

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen

för socialdepartementet den 29 juni 1935 fem sakkunniga att inom departementet

biträda med utredning rörande frågan örn en laglig reglering av

arbetstiden för de affärs- och kontorsanställda samt rörande de frågor i

övrigt, som ägde samband med lagstiftningen å förevarande område. De

sakkunniga, som an togo benämningen »Årbetstidsutredningen angående

affärs- och kontorsanställda», voro ledamoten av riksdagens andra kammare

direktören E. L. Aqvist, tillika ordförande, dåvarande förtroendemannen

hos svenska handelsarbetareförbundet J. A. Lundgren, ledamoten av riksdagens

första kammare rektorn vid Göteborgs handelsinstitut G. E. A.

Rahmn, verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund V. O. L.

Strömberg och ombudsmannen i Sveriges tobakshandlares riksförbund

A. Östlund.

Enligt direktiven för de sakkunniga innefattade deras uppgift främst en

undersökning av dels frågan örn lagstadgad arbetstidsreglering för de an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

3

ställda inom detaljhandeln, särskilt för butikspersonalen, dels ock spörsmålet

örn laglig begränsning av affärstiden inom detaljhandeln. De sakkunniga

behandlade emellertid även frågorna örn arbetstidslagstiftning för

de kontorsanställda och vissa dem närstående grupper av anställda.

För att erhålla kompletterande upplysningar i fråga örn detaljhandelns

affärs- och arbetstider utöver dem, vilka funnos tillgängliga i en av socialstyrelsen

år 1933 framlagd statistisk undersökning, vände sig de sakkunniga

i början av år 1936 genom utsändande av frågeformulär till olika myndigheter,

till kvinnoföreningar och andra sammanslutningar, som kunde anses

företräda konsumentintresset, till liandelskamrarna samt till alla kända

föreningar av detaljhandlare och detaljhandelspersonal jämte några större

varuhus och mångfilialföretag ävensom till ett mindre antal stadsfullmäktigoch

kommunalnämndsordförande. Direkta uppgifter om de faktiska affärstiderna

inom detaljhandeln inhämtades under senare delen av år 1936

under medverkan av Sveriges köpmannaförbund från till detsamma hörande

föreningar. I mitten av år 1936 föranstaltade de sakkunniga örn en

specialundersökning beträffande kioskhandeln. Muntliga förhandlingar med

företrädare för sammanslutningar inom detaljhandeln förekommo vid flera

tillfällen.

Sedan de sakkunniga närmare utformat förslag till laglig reglering av

arbetstid och affärstid inom detaljhandeln gjordes hösten 1937 i samverkan

med Sveriges köpmannaförbund en särskild undersökning, som bland annat

åsyftade att utröna de ekonomiska verkningarna av den planerade lagstiftningen.

I samband med frågan örn reglering av arbetstid och affärstid inom

detaljhandeln upptogo de sakkunniga även motsvarande spörsmål beträffande

rakstugor, frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer.

Vad angår de sakkunnigas arbete beträffande arbetstidsreglering för

kontorspersonal och vissa andra tjänstemannagrupper utanför detaljhandeln

må erinras därom, att Kungl. Majit på framställning av de sakkunniga

våren 1936 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa statistisk undersökning

rörande arbetstidsförhållandena för vissa grupper av privatanställda,

särskilt kontorspersonal, teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal

samt vakter och bud. De sakkunniga hava efter hand under

undersökningens gång fått taga del av undersökningsresultaten1 från socialstyrelsen.

De sakkunnigas lagförslag.

Till fullföljande av sitt uppdrag hava de sakkunniga den 31 december

1937 avgivit betänkande med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln

och butikstängningslag (statens offentliga utredningar 1 937:55). 1

1 Resultatet av socialstyrelsens undersökning tiar i början av år 1938 publicerats i

Sveriges officiella statistik, avdelningen socialstatistik, under rubrik »Undersökningar rörande

arbetstidsförhåHanden och lönevillkor för privatanställda».

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Texterna till de framlagda lagförslagen — »lag om arbetstiden i detaljhandel

och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln)» samt »lag

örn tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag)»

— hava såsom bilaga (Bilaga B) fogats till statsrådsprotokollet

den 27 januari 1939 i förevarande ärende.

Sedan yttranden över de sakkunnigas förslag inhämtats från ett stort

antal myndigheter och sammanslutningar (förtecknade å sid. 27—28 i propositionen),

hava förslagen undergått överarbetning inom socialdepartementet.

I. Arbetstidslag för detaljhandeln.

Historik.

De sakkunniga hava i sitt betänkande lämnat en historisk översikt över

svenska lagstiftningsåtgärder och förslag till sådana på det område, som

de sakkunnigas uppdrag omfattat, samt därvid å sid. 57 — 69 behandlat

åtgärder och förslag åsyftande direkt arbetstidslagstiftning. Utskottet anhåller

att beträffande dessa spörsmål få hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

Allmänna spörsmål.

Enligt uppgifter i de sakkunnigas betänkande utgjordes de yrkesgrupper

av privatanställda, varom i förevarande sammanhang överhuvud kan bli

fråga, av 78,500 personer tillhörande gruppen förvaltnings-, kontors- och

kommersiell personal (häri inräknade även handelsresande m. fl., för vilka

en arbetstidsreglering för närvarande ej ansetts kunna komma ifråga), 33,000

tillhörande gruppen tekniskt och vetenskapligt utbildad personal samt nära

75,000 tillhörande gruppen butikspersonal.

De sakkunniga hava framhållit, att kollektivavtalen hade en mycket

varierande betydelse för de skilda arbetstagaregrupper, som omfattats av

de sakkunnigas utredning. En redogörelse för förhållandena i detta avseende

har lämnats å sid. 29—31 i propositionen. I

I propositionen har vidare redogjorts för de sakkunnigas ställning till

frågan, örn det föreligger behov av arbetstidsreglering för butiksanställda

(sid. 31—35) och för remissyttrandenas innehåll i denna del (sid.

35—37).

Ett annat spörsmål, som under förarbetena till de nu framlagda lagförslagen

tilldragit sig uppmärksamhet, är frågan örn arbetstidsreglering

för butiksanställda bör ske genom direkt lagstiftning eller genom

skärpt butikstängningslag. De sakkunnigas mening i denna fråga har

redovisats å sid. 37—38 och en sammanfattning av vad yttrandena härom

innehålla återfinnes å sid. 38—40 i propositionen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Till de båda nu nämnda spörsmålen Ilar föredragande departementschefen,

statsrådet Forslund, tagit ställning i ett anförande till statsrådsprotokollet,

som återgivits å sid. 40—42 i propositionen. I detta anförande Ilar uttalats

bland annat följande:

Socialstyrelsens undersökningar av år 1933, vilka verkställts för att utröna

de faktiska arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln, giva vid handen,

att den genomsnittliga ordinarie nettoarbetstiden — efter avdrag för raster

— för butikspersonal torde kunna i affärer i allmänhet uppskattas till 51 ä

52 timmar i veckan. I åtskilliga branscher vore emellertid den ordinarie

arbetstiden avsevärt längre. Så vore fallet beträffande frukt-, blomster- och

tobaksaffärer samt lanthandelsbodar, där socialstyrelsen beräknat den ordinarie

veckoarbetstiden till 55 timmar, samt i mjölk- och bageriafifärer, där

veckoarbetstiden uppskattats till bortåt 60 timmar. 48-timmarsvecka gällde

endast för en mindre del — Vä ä V* — av personalen. Att märka vore

emellertid, att till den ordinarie arbetstiden bomme övertidsarbete i växlande

omfattning. Visserligen hava de sakkunniga på grundval av egna undersökningar

upplyst, att arbetstiden under de senaste åren i åtskilliga fall förkortats.

Därtill hade bidragit dels en på vissa orter och inom åtskilliga

branscher tillämpad frivillig förkortning av affärstiden, dels ock större utbredning

av kollektivavtalsmässig reglering av arbetstiden, därvid 48-timmarsveckan

i allmänhet antagits såsom norm för arbetstidens längd. Den omfattning,

i vilken på nu angivna sätt minskning av arbetstiden ned till 48- timmarsvecka förekommit, vore emellertid hitintills tämligen ringa. Fortfarande

syntes flertalet butiksanställda hava en ordinarie arbetstid, som avsevärt

överstege 48-timmarsveckan.

Efter konstaterande härav har för de sakkunniga uppställt sig till besvarande

det spörsmålet, huruvida butiksbiträdenas och övriga bär avsedda

arbetstagares verksamhet vore av sådan art, att den kunde anses jämställd

med industriarbetarnas och i följd därav borde föranleda en arbetstidsreglering,

innefattande 48-timmarsvecka. Den förut omtalade undersökning, som

socialstyrelsen framlagt år 1933, utvisade, att även inom detaljhandeln liksom

i all annan verksamhet olika grader av arbetsintensitet erfordrades i

olika fall, men att det dock kunde sägas, att arbetstagarna i regel hade tämligen

oavbruten sysselsättning under hela arbetsdagen. De sakkunniga hava

för egen del framhållit, att, även örn arbetet i vissa mindre butiker kunde

anses vara ganska litet ansträngande, så vore det i andra fall så intensivt

och påfrestande, att det mer än väl kunde mäta sig i svårighetsgrad med

arbete, som vore reglerat av allmänna arbetstidslagen.

För egen del hyser jag den principiella uppfattningen, att tillräckligt

starka skäl icke föreligga att överhuvud undantaga större eller mindre grupper

arbetstagare från 48-timmarsveckans reglering. För åtskilliga av de arbetstagare,

vilkas arbetstid på grund av undantag i 1 § allmänna arbetstidslagen

icke regleras av nämnda lag, har 48-timmarsveckan senare införts, bland

annat för de stora arbetstagargrupperna inom jordbruket och sjöfarten.

Enligt min mening är det en angelägenhet av vikt för statsmakterna att

fortsätta på den sålunda inslagna vägen och inrikta sina strävanden på att

få en reglering i lag av arbetstiden till högst 48 timmar i veckan genomförd

över hela arbetsområdet. Ett betydelsefullt led i arbetet att nå ett

dylikt slutresultat utgör lagstiftning örn en sådan arbetstid för detaljhandelns

arbetstagare. Ett vägande skäl för reglering av veckoarbetstiden till i princip

48 timmar är, såsom de sakkunniga framhållit, att en laglig arbetstidsreglering

givetvis icke kan inskränka sin uppgift till att skydda de anställda

mot direkt uDrottning. En väl så viktig uppgift är den att möjliggöra för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets tillåtande Nr 31.

de anställda att ägna erforderlig tid till familjeliv, studier, friluftsliv och

annan rekreation.

Av de i det föregående lämnade statistiska uppgifterna framgår val,

att kollektivavtalsreglering alltmera vinner insteg även inom handeln samt

relativt fortare nu än tidigare. Emellertid torde det vara klart, att det

ännu skulle dröja åtskillig tid innan sådan avtalsreglering vore mera fullständigt

genomförd, oell helt genomförd bleve den med säkerhet icke inom

överskådlig tid. För de anställda, som stöde utanför, avvaktande en så

småningom skeende reglering, skulle förhållandena alltid te sig orättvisa.

Lagstiftning — i en eller annan form —- för genomförande i princip av

48-timmarsveckan på förevarande område synes mig med hänsyn härtill

nödvändig.

Det har i åtskilliga yttranden anförts, att erforderlig arbetstidsreglering

lämpligast kunde vinnas genom skärpning av butikstängningslagen. Gällande

lag medgiver som huvudregel öppethållande under 11 timmar per dygn,

men det har framhållits, att en tendens visat sig till tidigare stängningstider

och på grund därav förkortad arbetstid. En tid för öppethållande så kort,

att 48-timmars veckoarbetstid för de anställda skulle möjliggöras, torde

emellertid vara uteslutet att mera allmänt uppnå på frivillighetens väg; under

alla förhållanden skulle det dock förekomma ett avsevärt antal butiker, som

holle öppet längre tid. En tvångsreglering i butikstängningslagen, som innebure

öppethållande under så kort tid, att därigenom arbetstiden för de anställda

skulle kunna i tillräcklig grad inskränkas, synes mig ej möjlig. Vid

bestämmandet av tiden för öppethållandet måste nämligen hänsyn i främsta

rummet tagas till allmänhetens befogade krav på att -— ofta före eller efter

egen arbetstid — äga möjlighet att göra sina inköp. Jämväl affärsidkarnas

anspråk på att genom viss icke alltför kort tids öppethållande kunna utnyttja

affärerna med däri nedlagt kapital torde böra vinna beaktande.---

I förevarande sammanhang må till sist erinras därom, att motståndare

till laglig reglering — innefattande 48-timmars arbetsvecka — på förevarande

område bland annat åberopat, att en dylik reglering skulle innebära en

ekonomisk börda för företagarna av sådan omfattning, att dessa därigenom

skulle beredas mycket allvarliga svårigheter. De sakkunniga hava visserligen

icke gjort någon mera omfattande utredning härutinnan men dock, med hänsyn

till vad under utredningsarbetet förekommit, ansett sig kunna fastslå, att

de olägenheter av en laglig reglering i avsedd omfattning, som för vissa

företag otvivelaktigt skulle uppstå, dock icke vore så betydande, att de

kunde anses uppväga de fördelar, som en arbetstidsreglering skulle medföra

för personalen och ur allmän synpunkt. Avsevärda möjligheter att minska

svårigheterna förefunnes bland annat genom rationell indelning av arbetet.

Till de sakkunnigas uppfattning i detta avseende anser jag mig kunna

giva min anslutning. Särskilt med hänsyn därtill, att — av skäl som i det

följande skola angivas — den föreslagna lagen avses icke skola äga tilllämpning

beträffande de minsta företagen, synes det mig klart, att i de

företag, där lagen skall tillämpas, anordningar med rationell indelning av

arbetet skola göra det möjligt, att utan mera avsevärda ekonomiska uppoffringar

kunna ordna verksamheten i överensstämmelse med lagen. Att

oöverstigliga svårigheter att ordna arbetet i detaljhandel inom 48-timmarsveckans

ram icke möta framgår jämväl därav, att — såsom de sakkunnigas

utredning givit vid handen — redan nu 48-timmarsvecka förekommer i viss,

ej alldeles obetydlig utsträckning inom ifrågavarande verksamhetsområde.

I frågan, örn arbetstidsbestämmelser för detaljhandeln böra

upptagas i särskild lag eller inarbetas i allmänna arbetstidslagen,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 7

hava de sakkunniga gjort vissa uttalanden, för vilka redogörelse lämnats å

sid. 42—45 i propositionen. Rörande innehållet i remissyttrandena i förevarande

avseende får utskottet hänvisa till sid. 45—48 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen rörande detta spörsmål

anfört i huvudsak följande:

Den rättsliga regleringen av arbetstiden för de inom detaljhandeln anställda

kommer av naturliga skäl att i mångt och mycket överensstämma

med den reglering rörande arbetstiden inom industrien, som gives i allmänna

arbetstidslagen; skiljaktigheter komma dock att förefinnas i olika hänseenden.

Spörsmålet huruvida den lagstiftning, varom nu är fråga, skall utbyggas på

den allmänna arbetstidslagens grund genom införande i denna lag av vissa

speciella regler för detaljhandelns arbetstagare, eller örn en särskild arbetstidslag

för detaljhandeln skall tillskapas, torde böra avgöras med hänsyn i

första hand till omfattningen av nyss omförmälda skiljaktigheter.

De sakkunniga hava framhållit, att den av dem föreslagna arbetstidslagen

för detaljhandeln innefattade avvikelser från den allmänna arbetstidslagens

stadganden i huvudsak därutinnan, att överflyttning efter arbetsgivarens

gottfinnande av arbetstid inom viss tidsperiod tillätes, att bestämmelser

rörande förberedelse- och avslutningsarbeten samt i fråga örn uttagande av

övertid hade i viss mån särartat innehåll, att föreskrifter örn övertidsersättning

funnes upptagna samt att undantagsbestämmelserna beträffande småföretag

icke överensstämde med motsvarande stadganden i någon av de

övriga arbetstidslagarna. Härjämte hava de sakkunniga anfört, att den nya

regleringen avsåges bliva provisorisk med en giltighetstid av allenast tre år.

I det övervägande flertalet yttranden har de sakkunnigas förslag örn tillskapande

av särskild arbetstidslag för detaljhandeln gillats. I några yttranden,

bland annat av arbetsrådet, har däremot anförts, att de för detaljhandeln

gällande reglerna tämligen lätt och med viss fördel skulle gå att

inarbeta i allmänna arbetstidslagen.

På skäl, för vilka redogörelse kommer att lämnas i det följande, har jag

för avsikt att föreslå en arbetstidsreglering för detaljhandeln, vilken i flera

av de avseenden, som av de sakkunniga åberopats till förmån för en reglering

genom särskild lagstiftning, i princip ansluter sig till de sakkunnigas förslag.

I fråga örn lagens tillämplighet å småföretag skiljer sig departementsförslaget

till och med i högre grad än sakkunnigförslaget från allmänna arbetstidslagen.

Jag anser, att de skiljaktigheter, som komma att förefinnas, äro av

sådan omfattning, att en reglering i särskild lag är motiverad. Härtill

kommer, dels att de nya bestämmelserna torde böra givas endast provisorisk

karaktär, varför mera avsevärda rubbningar i den allmänna arbetstidslagen

synas olämpliga, dels ock att det för detaljhandelns arbetstagare

och arbetsgivare givetvis torde vara mest tillfredsställande, att de regler,

efter vilka deras verksamhet skall ordnas, återfinnas i lag i ett sammanhang

och ej insprängda i den allmänna arbetstidslagen bland ett antal

lagbud, som icke hava tillämpning å detaljhandelns förhållanden.

Genom de sakkunnigas — — — förslag — — -— att den nya lagen i

princip skall äga tillämpning å alla företag, där detaljhandel idkas, samt

å samtliga arbetstagare inom nämnda företag, uppstår — — — ett visst

gemensamt område för de tre lagarna. På sätt framgår av arbetsrådets

yttrande, har rådet, som påvisat vissa olämpliga konsekvenser av den anordning,

vilken de sakkunniga föreslagit i fråga örn förutnämnda gränsdragning

— vilken anordning jämväl i andra yttranden mött gensagor — för

sin del ansett, att den lämpligaste utvägen för att undvika nämnda konse
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

kvenser vore att inarbeta bestämmelserna rörande arbetstiden inom detaljhandeln

i den allmänna arbetstidslagen.

För egen del anser jag den kritik, som arbetsrådet riktat mot de sakkunnigas

gränsdragning mellan de olika arbetstidslagarna berättigad. Då

jag emellertid av skäl, för vilka redogjorts i det föregående, anser särskild

arbetstidslag för detaljhandeln böra tillskapas — och denna min inställning

har icke rubbats av vad arbetsrådet yttrat — framstår det som nödvändigt

att finna en annan utväg ur svårigheterna. En sådan har också anvisats

av arbetsrådet, som framhållit, att man genom lämplig bestämning i den

nya lagen av dess tillämpningsområde samt genom införande i allmänna

arbetstidslagen och lantarbetstidslagen av undantag för arbete, som omförmäldes

i den nya lagen, skulle kunna erhålla en tillfredsställande avgränsning

emellan de olika lagarna. Detta arbetsrådets förslag finner jag medföra

sådana fördelar, att jag ej tvekar att för egen del godtaga detsamma.

Förslag till den av den ifrågasatta gränsdragningen mellan olika arbetstidslagar

påkallade ändringen i allmänna arbetstidslagen har framlagts i den

nu behandlade propositionen, under det att motsvarande ändring i lantarbetstidslagen

föreslagits i propositionen nr 244.

Yad angår spörsmålet, örn arbetstidsbestämmelser böra införas

på vissa detaljhandeln närstående områden (frisörbranschen, fotografiateljéer

och badinrättningar), hava i propositionen lämnats vissa statistiska

uppgifter m. m. (sid. 50—52) samt redogörelser för de sakkunnigas förslag

(sid. 52—54) och för remissyttrandenas innehåll i förevarande hänseende

(sid. 54—55).

Föredragande departementschefen har i denna del yttrat bland annat följande:

Yad rakstugor, frisersalonger och badinrättningar angår, synes av den

förebragta utredningen framgå, att med hänsyn till arbetstidens längd behov

av arbetstidsreglering förefinnes för där sysselsatt personal. I några yttranden

har visserligen anförts, att för biträden i dessa verksamhetsgrenar

mera iin för de i vanliga butiker anställda lediga stunder uppstode under

arbetstiden. Med hänsyn till min förut deklarerade principiella inställning

synes emellertid detta förhållande, i den mån det kan sägas vara för handen,

icke i och för sig böra föranleda undantag från en laglig reglering av

arbetstiden inom 48-timmarsveckans ram. Med anledning av vad Stockholms

handelskammare anfört rörande nödvändigheten att, särskilt i damfrisersalonger,

uttaga övertidsarbete må erinras, att arbetstidslagen enligt departementsförslaget

icke skall gälla de minsta företagen. I de företag, å

vilka lagen blir tillämplig, torde övertidsarbete i huvudsak kunna undvikas

genom en förståndig fördelning av arbetskraften på dagens olika timmar.

Att märka är nämligen, att det förhållandet, att arbete utföres efter stängningstid,

icke behöver betyda, att det blir fråga om övertidsarbete. Besökes

ett företag vanligen av ett ringa antal kunder under dagen men av ett stort

antal under några kvällstimmar, bör detta föranleda därtill, att arbetstidens

huvuddel för arbetstagarna i företaget blir förlagd till en senare tidpunkt

av dagen; arbetstidens sammanlagda längd behöver därför ej komma att

överstiga åtta timmar. — Vad vidare fotografiateljéerna angår, synes enighet

råda därom, att även i dem anställda arbetstagare i princip böra få sin

arbetstid reglerad av lagen.

Med anledning av att i några yttranden farhågor uttalats för att den i

lagen i allmänhet givna regleringen skulle föranleda särskilda svårigheter,

t. ex. i fråga örn vissa badinrättningar, må erinras därom, att möjlighet

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

enligt lagförslaget kommer att beredas arbetsgivarna att under vissa förutsättningar

av arbetsrådet eller Kungl. Majit få tillstånd till utsträckning av

arbetstiden.

Till sist må omnämnas, att — ifall den nya lagen ej gjordes tillämplig

å arbetstagare inom frisör- och fotografibranscherna — butikstängningslagen

bleve den enda för dem arbetstidsreglerande faktorn. Butikstängningslagen

torde emellertid i princip böra avfattas ur helt andra synpunkter än den,

att lagen skall sätta en gräns för arbetstidens längd. Härav följer, att man

icke kan låta sig nöja med den arbetstidsreglering, som indirekt föranledes

av stadgandena i butikstängningslagen. I fråga örn personalen i badinrättningar

skulle reglering av arbetstiden överhuvud icke förekomma, ej ens

indirekt, i det att tiden för öppethållandet av dessa inrättningar icke avses

skola bliva reglerad av den nya butikstänguingslagens bestämmelser.

Frågan om arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och

vissa andra grupper av arbetstagare utanför

detaljhandeln.

Hörande antalet pri vätan ställda inom de grupper, örn vilka i detta sammanhang

är fråga, får utskottet hänvisa till de siffror, som lämnats ovan i

utskottets utlåtande (sid. 4).

Börande den förut omförmälda, av socialstyrelsen i samråd med de salcicunniga

verkställda utredningen rörande arbetstidsförhållanden och lönevillkor

för privatanställda hava de sakkunniga i fråga örn den ordinarie

arbetstiden framhållit, att nettoarbetstiden för de kontorsanställda i genomsnitt

läge vid omkring 42 timmar i veckan, för den tekniska personalen

vid ungefär 43 timmar samt för övriga grupper ganska nära 48 timmar.

Arbetstiden kunde i de enskilda fallen rätt mycket avvika från genomsnittet.

För arbetsbefäl samt lager- och expeditionspersonal vore den ordinarie

arbetstiden dock i det övervägande antalet fall precis 48 timmar

i veckan, och i någon mån kunde detsamma sägas örn vakter och bud.

För kontorspersonal och teknisk personal förelåge icke någon sådan utpräglad

tyngdpunkt. För dessa grupper vore 40-timmarsveckan, särskilt

i de större städerna, förhållandevis vanlig, och detsamma gällde örn 42- timmarsveckan.

Drygt hälften av kontoristerna och ungefär 2/s av den tekniska personalen

hade en arbetstid av högst 42 timmar i veckan. Tider mellan 42 och 48

timmar förekomme också tämligen ofta av kontoristerna och drygt hälften

av den tekniska personalen), medan 48-timmarsveckan vore ganska sällsynt.

Den gällde sålunda endast för omkring fem procent av de kontorsanställda.

En undersökning av frågan, för hur stor del av de anställda längre ordinarie

arbetstid än 48 timmar i veckan uppgivits, utvisade, att det beträffande

de kontorsanställda och den tekniska personalen bara vore fråga om några

få procent. Detta giillde även om man lade arbetstagarnas egna uppgifter

till grund (omkring sex procent enligt dessa uppgifter). Förhållandet vore i

viss mån annorlunda för de övriga grupperna. Av arbetsbefäl samt lagerocli

expeditionspersonal skulle enligt personaluppgifterna omkring Vs hava

haft längre ordinarie arbetstid än 48 timmar i veckan, och detsamma skulle

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

gälla mer än Vs av gruppen vakter och bud. Om man i stället toge arbetsgivarnas

uppgifter till utgångspunkt, bleve dock motsvarande andel betydligt

mindre. Särskilt stor vore skillnaden ifråga örn vakter och bud. På

det hela taget vore arbetstiden kortast i de större städerna och längst på

landsbygden. I vissa specialfall hade de kontorsanställda särskilt lång

arbetstid, t. ex. inom jordbruket.

För att vinna mer fullständig klarhet örn de anställdas arbetstidsförhållanden

fordrades emellertid även kännedom örn förekomsten av övertidsarbete.

De därutinnan lämnade uppgifterna hade emellertid delvis varit

ganska ofullständiga, vilket sammanhängde med att det på dessa områden

ofta ej funnes någon klar avgränsning mellan ordinarie arbetstid och övertid.

Enligt samstämmiga upplysningar från arbetsgivare och anställda vore

det ungefär två tredjedelar av de kontorsanställda, som hade att utföra

övertidsarbete i större eller mindre omfattning. Motsvarande andel vore

något lägre för de övriga personalgrupperna.

Undersökningen visade vidare, att övertidsarbetet i stor utsträckning icke

särskilt ersattes. För de kontorsanställda skulle detta enligt personaluppgifterna

gälla mer än 2/3 av fallen och även enligt arbetsgivarnas uppgifter

nära Vs.

De sakkunniga hava förklarat, att det för frågan örn en arbetstidslagstiftning

för de kontorsanställda, byggd på 48-timmarsveckan, borde genomföras,

vore avgörande, örn en arbetstidslagstiftning av den typ, som förordats för

detaljhandelns anställda, kunde anses lämplig för de kontorsanställda och

påkallad för att komma till rätta med rådande missförhållanden.

De sakkunniga hava härom anfört bland annat följande (sid. 115—117 i

betänkandet).

Mot de fördelar, som —----skulle kunna vinnas med en 48-timmars
lagstiftning,

stå emellertid också nackdelar ur de anställdas synpunkt. Dessa

hava orsakat, att av de anställdas huvudorganisationer på detta område,

med vilka de sakkunniga samrått sommaren 1937 sedan huvudresultaten av

socialstyrelsens undersökning preliminärt förelågo, endast svenska kandelsarbetareförbundet

tillstyrkt en sådan lagstiftning för de kontorsanställda.

De till Daco anslutna sammanslutningarna, vilka omfatta den alldeles övervägande

delen av den organiserade kontorspersonalen — av betydelse äro

särskilt svenska bankmannaföreningen, svenska industritjänstemannaförbundet

och det nybildade svenska handelstjänstemannaförbundet, vilket bland

annat upptagit svenska kontoristförbundet — hava däremot direkt avstyrkt

en lagstiftning av detta slag.

Särskilt har därvid anförts, att en lagstiftning med utgångspunkt från

48-timmars arbetsvecka skulle kunna leda till en ogynnsam utveckling för

det stora flertal av de anställda, som nu har kortare arbetstid. Man befarar,

att en lagstadgad reglering kunde göra arbetsgivarna benägna att till fullo

uttaga den medgivna arbetstiden, varigenom en avsevärd ökning av arbetstiden

kunde bliva resultatet för många av de anställda.---

Man kan hava delade meningar, örn och i vilken grad de av de anställda

befarade verkningarna av en 48-timmarslagstiftning för kontoristerna verkligen

skulle inträda. Det må erinras, att 1930 års konvention genom särskilt

stadgande söker förebygga, att en lagstiftning skall kunna tagas till

intäkt för krav på rubbning av rådande kortare arbetstid. Vissa erfaren
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

heter från främmande länder med sådan lagstiftning tala dock för att farhågorna

ej sakna grund.

Men hur det än må förhålla sig härmed, hava de sakkunniga i sakens

nuvarande läge icke ansett sig böra föreslå någon arbetstidsreglering för de

kontorsanställda i överensstämmelse med den föreslagna arbetstidslagen för

de detaljhandelsanställda. En lag, vilken såvitt man kan bedöma övervägande

icke önskas av dem, som skulle skyddas genom lagen, och vilken

dessutom knappast synes påkallad för att avhjälpa svårare missförhållanden

av större omfattning, bör tydligen icke komma till stånd. Yad nu sagts örn

kontorspersonalen gäller dock icke de inom detaljhandeln sysselsatta kontoristerna,

där läget är i viss mån avvikande.

De sakkunniga hava även diskuterat frågan örn arbetstidslagstiftning

för de kontorsanställda, grundad på 40-timmarsveckan (sid. 117—118 i betänkandet),

men även därutinnan intagit en negativ hållning. De hava därvid

pekat på att en på 40-timmarsveckan grundad arbetstidslagstiftning

icke i Sverige genomförts för någon arbetstagargrupp, och att det alltjämt

funnes kategorier, för vilka man icke ansett sig kunna stipulera ens 48-timmarsvecka.

Kontorsarbetet kunde visserligen vara påfrestande, men det

kunde icke anses vara av den beskaffenhet, att särskilt starka skäl kunde

anföras för en lagstiftning, varigenom för kontoristerna generellt skulle framtvingas

kortare arbetstid än vad som vore medgivet för övriga arbetstagare.

Den omständigheten, att stora delar av de kontorsanställda redan lyckats

komma fram till 40-timmarsveckan, kunde icke anföras som motivering för

en lagstiftning av detta slag i nuvarande läge. För övrigt visade socialstyrelsens

undersökning, att det dock alltjämt blott vore ungefär Vs av kontorspersonalen,

som hade så kort ordinarie arbetstid som 40 timmar i veckan.

En sådan lagstiftning skulle därför säkerligen vålla betydande olägenheter

för de företag, vilka använde kontorsanställda. Den väckta frågan syntes

därför böra ställas på framtiden, till dess eventuellt 40-timmarsveckan ansåges

böra genomföras i vårt land för arbetstagarna i allmänhet.

Därjämte hava de sakkunniga till behandling upptagit frågan örn en inskränkning

av lagstiftningen för de kontorsanställda till att omfatta allenast

bestämmelser om övertid och övertidsersättning (sid. 118—119 i betänkandet).

De sakkunniga hava därvid, ehuru de understrukit, att de nuvarande förhållandena

beträffande kontorspersonalens övertidsarbete och övertidsersättning

ofta vore otillfredsställande, förklarat sig icke kunna förorda en lagstiftning

med angivet innehåll, enär densamma, hur den än anordnades,

skulle komma att verka orättvist.

De sakkunniga hava slutligen (sid. 119—121 i betänkandet) förklarat, att

— då de icke ansett sig kunna föreslå någon arbetstidslagstiftning för de

kontorsanställda — anledning icke heller ansetts föreligga att mera i detalj

upptaga frågan om reglering av arbetstiden för närstående personalgrupper,

nämligen teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal samt

vakter och bud.

Nu föreliggande spörsmål lia berörts i allenast några fa yttranden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Socialstyrelsen Ilar förklarat, att de sakkunnigas ståndpunkt beträffande

frågan om arbetstidslagstiftning för utanför detaljhandeln anställd kontorspersonal

oell närstående grupper av privatan ställda icke syntes tillräckligt

starkt motiverad. Styrelsen har härom anfört:

Farhågorna för att en lagstiftning örn 48-timmars arbetsvecka skulle

kunna föranleda en ogynnsam utveckling på de håll, där arbetstiden är kortare,

kunna val icke avvisas såsom helt obefogade. De anställdas egen naturliga

reaktion gentemot dylika tendenser bör dock rimligtvis kunna utöva

en viss verkan i motsatt riktning. Det på dessa områden ännu icke särdeles

omfattande meli likväl i styrka och betydelse tillväxande organisationsväsendet

torde väl även kunna antagas komma att i en fråga av sådan fundamental

betydelse för de anställda i en avsevärd mån göra sig gällande. Det

må emellertid också erinras örn att ett i och för sig beaktansvärt antal personer

bland de kontorsanställda och dem närstående personalgrupper befunnits

hava en längre ordinarie arbetstid än 48 timmar per vecka.---■

Enligt arbetsgivarnas till undersökningen lämnade uppgifter, vilka representera

det mest omfattande materialet, skulle längre ordinarie veckoarbetstid

än 48 timmar hava förekommit för tillsammans omkring 3,900 anställda,

bland vilka omkring 1,000 tillhörde gruppen kontorspersonal, 200 teknisk

personal, 1,100 arbetsbefäl, 700 lager- och expeditionspersonal och 900 gruppen

vakter och bud. I verkligheten torde sammanlagda antalet för dessa grupper

kunna uppskattas till åtminstone den dubbla här redovisade totalsiffran.

Uträknar man de ovan anförda siffrornas förhållande till hela antalet redovisade

anställda inom de olika grupperna, blir proportionen inom de två

först _ nämnda grupperna blott omkring 3 respektive 2 procent, medan förde

sista tre grupperna motsvarande relationstal uppgå till respektive 9, 11

och 16 procent. Örn de från de anställda själva lämnade uppgifterna, som

visserligen utgöra ett mindre omfattande material, i stället läggas till grund

lör beräkningen, får man till resultat, att inom grupperna arbetsbefäl samt

lager- och expeditionspersonal icke mindre än omkring Vs och inom gruppen

vakter och bud över Vs skulle lia haft längre ordinarie veckoarbetstid lin

48 timmar. Utredningen synes i varje fall klart ha givit vid handen, att

48-timmarsveckan ingalunda kan sägas ha blivit helt genomförd för de ifrågavarande

grupperna av privatanställda. Det innebär oförnekligen en orättvisa

mot de personer, som här hava blivit mera ogynnsamt ställda, att de

undantagas från förmånen av en laglig arbetstidsreglering, när en sådan har

kommit till stånd för den stora massan av industri- och jordbruksarbetare

och därjämte nu är avsedd att genomföras för butikspersonalen, inklusive

den grupp av kontorsanställda, som sysselsättes inom detaljhandeln.

En arbetstidsreglering för ifrågavarande utanför detaljhandeln sysselsatta

grupper är emellertid dessutom ganska starkt motiverad med hänsyn till

de olägenheter, som vållas denna personal liksom butikspersonalen genom

övertidsarbete, för vilket i regel ingen begränsning är stadgad och som ofta

icke kompenseras genom särskild betalning. Även örn man i detta fall har

haft svårt att ur den statistiska undersökningen få fram exakta siffror, torde

det kunna anses visst, att dylikt okontrollerat och oavlönat övertidsarbete

i stor omfattning här är brukligt. — — —

Att dessa personalgruppers egna representanter icke själva med någon

styrka ha velat göra krav i sådan riktning gällande torde kunna antagas

åtminstone i någon mån lia sin grund i en viss traditionell uppfattning örn

kontorsarbetets och andra här ifrågakommande göromåls särskilda beskaffenhet,

som icke längre äger sin fulla motsvarighet i nu rådande förhållanden.

De anställdas tjänstgöring har i vidsträckt omfattning och i allt högre grad

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra layutskottets utlåtande Nr 31.

13

fått karaktären av ett mera underordnat och mekaniskt arbete, oell stora

massor av hithörande personalgrupper torde snarast vara att anse som jämställda

nied lönarbetare i allmänhet. Maskinernas införande på kontoren

har ökat arbetets intensitet. Den på detta arbetsområde starkt framträdande

tendensen att ersätta manlig arbetskraft med kvinnlig synes göra kravet på

en skyddslagstiftning än mera socialt berättigat.

Styrelsen har med dessa erinringar till den förevarande delen av det

remitterade betänkandet velat giva uttryck åt sin uppfattning, att frågan örn

en på 48-timmarsveckans princip baserad laglig arbetstidsreglering för de

kontorsanställda och närstående personalgrupper utanför detaljhandeln bör

tagas under förnyad omprövning, varvid de anförda synpunkterna böra beaktas.

Erinras ina jämväl, att genom tillkomsten av en sådan lagstiftning en av

förutsättningarna för Sveriges biträdande av det vid 1930 års arbetskonferens

antagna förslaget till konvention angående 48-timmars arbetsvecka för affärsoch

kontorsanställda skulle bliva uppfylld.

Svenska handelsarbetareförbundet har ansett, att lagstiftningen i vårt land

borde bringas i överensstämmelse med 1930 års internationella konvention,

vilken innefattar arbetstidsreglering även för kontorspersonal.

Landsorganisationen har anslutit sig till de sakkunnigas mening, att de

kontorsanställda utanför detaljhandelns område borde undantagas från arbetstidslagen

och att för denna arbetstagargrupp icke heller borde meddelas

några särskilda bestämmelser rörande övertidsarbete och dess betalning.

Stävjandet av förekommande missförhållanden i sistnämnda avseende syntes

ändamålsenligast åvägabringas på den organisationsmässiga regleringens väg.

Daco har i likhet med de sakkunniga förklarat sig anse, att de kontorsanställdas

intressen knappast skulle tillgodoses genom införandet av en lagstadgad

48-timmars arbetsvecka. I motsats till de sakkunniga ansåge emellertid

Daco övervägande skäl tala för att man borde införa en lagstadgad

arbetstid för de kontorsanställda av 40 timmar per vecka. Ett partiellt

genomförande av arbetstidens nedsättning till 40 timmar per vecka skulle

stå i full överensstämmelse med tendensen inom internationell arbetstidslagstiftning,

där arbetstidsförkortningen väl oftast kommit att omfatta vissa

näringsgrenar men även vissa arbetstagargrupper. En kortare arbetstid för

kontoristerna än för andra arbetstagare funne sin egentliga motivering i

strängt företagsekonomiska överväganden. Det stora flertalet arbetsgivare

på kontorsarbetets område hade sålunda erfarenhetsmässigt funnit, att det

bästa arbetsresultatet uppnåddes vid en veckoarbetstid av cirka 40 timmar.

Yad man genom den av Daco föreslagna lagstiftningen främst skulle vinna

— och det syntes utgöra tillräcklig anledning för statsmakternas ingripande —

vore ett stävjande av ett vid enstaka företag och inom enstaka branscher

florerande övertidsarbete, som oftare vore betingat av gammal slentrian och

bristande rationell arbetsplanering än av ett ur företagets egna intressesynpunkter

motiverat behov av längre arbetstid.

Daco har vidare framhållit, att övertidsarbetets avskaffande i huvudsak

skulle kunna uppnås genom en speciell reglering av övertidsarbetet och

ersättningen därför. I avsaknad av en någorlunda fullständig utredning örn

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskotlet.

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

hur en sådan ordning skulle verka i praktiken, har Daco ej heller på denna

punkt framställt något yrkande.

Slutligen har svenska brukstjänstemannaföreningen yttrat, att en lagstiftning

om 48-timmars arbetsvecka för sådana grupper anställda, som föreningen

företrädde, icke borde genomföras, då den skulle medföra risk för försämring

av nu normalt gällande villkor. Föreningen har vidare ansett, att icke heller

40-timmars arbetsvecka kunde genomföras för dessa anställda samt att det

icke vore möjligt att i förevarande situation i lag föreskriva regler örn övertidsarbete

och ersättning därför.

Föredragande departementschefen har i propositionen uttalat, att han för

sin del beträffande frågan örn arbetstidsreglering genom lag för kontorsanställda

utanför detaljhandeln och vissa andra arbetstagargrupper, varom

i nu förevarande sammanhang vore fråga, hyste en uppfattning, som i huvudsak

nära anslöte sig till den, åt vilken socialstyrelsen givit uttryck. Med

hänsyn till att de sakkunniga icke förebragt en så omfattande utredning

rörande detta spörsmål, att lagstiftning i ämnet kunde utarbetas på grundval

av densamma, funne han sig emellertid förhindrad att för närvarande framlägga

förslag härutinnan.

I motionen II: 423 har föreslagits, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte hemställa örn skyndsam utredning rörande de kontorsanställdas

och därmed jämförliga arbetstagares arbetstidsförhållanden och förslag örn

lagstadgad arbetstidsreglering samt övertidsersättning för de kontorsanställda».

Under senare år har en reglering i lag av arbetstiden genomförts inom

allt vidsträcktare delar av näringslivet. För åtskilliga av de arbetstagare,

som falla utanför den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde, har en

dylik reglering skett. Beträffande stora grupper av arbetstagarna inom

jordbruket gäller sålunda lantarbetstidslagen, som antogs år 1936 och underkastades

åtskilliga ändringar det därpå följande året. Förslag örn ny

lantarbetstidslag föreligger till behandling vid innevarande års riksdag.

Vidare har år 1938 antagits en lag, varigenom bland annat en närmare anpassning

av sjöarbetstiden efter 8-timmarsprincipen ägt rum. Den nu föreslagna

lagstiftningen örn arbetstiden i detaljhandeln och vissa denna närstående

rörelsegrenar utgör ett nytt betydelsefullt led i strävandena att

skydda de anställda mot uttröttning och att möjliggöra för dem att ägna

erforderlig tid till familjeliv, medborgerligt arbete, studier, friluftsliv och

annan rekreation.

Den i ärendet förebragta utredningen bestyrker enligt utskottets mening

behovet av en arbetstidslagstiftning även på nu ifrågavarande område. Den

undersökning rörande arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln, som år

1933 framlades av socialstyrelsen, utvisar, att flertalet butiksanställda då

alltjämt hade en ordinarie arbetstid, som avsevärt översteg 48 timmar i

veckan. Härtill kom ofta övertidsarbete. Aven örn kollektivavtalsregleringen

på senare år alltmera vunnit insteg jämväl inom handeln och arbetstiden i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

15

samband därmed i många fall förkortats, torde det, såsom föredragande departementschefen

framhållit, ännu dröja åtskillig tid innan sådan avtalsreglering

är mera fullständigt genomförd. Med hänsyn härtill ansluter sig

utskottet till departementschefens uppfattning, att lagstiftning för genomförande

i princip av 48-timmarsveckan på förevarande område är behövlig.

Beträffande formen för en sådan reglering har från vissa håll anförts, att

den lämpligast kunde vinnas genom skärpning av butikstäugningslagen.

Med hänsyn till såväl allmänhetens som affärsidkarnas befogade krav torde

det emellertid knappast vara möjligt att inskränka tiden för butikernas

öppethållande i sådan grad som skulle vara erforderlig för att tillgodose

behovet av skälig arbetstid för de där anställda. Enligt utskottets mening

böra därför direkta lagregler i ämnet tillskapas.

Under förarbetena till den nu ifrågavarande lagen har uppmärksamhet

ägnats även åt frågan, örn arbetstidsbestämmelser för detaljhandeln böra

upptagas i särskild lag eller inarbetas i allmänna arbetstidslagen. De skäl,

som av föredragande departementschefen anförts till stöd för det förstnämnda

alternativet, synas utskottet övertygande. Genom den föreslagna bestämningen

i den nya lagen av dess tillämpningsområde samt genom införande

i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen av undantag för arbete,

varå den nya lagen har avseende, synes en tillfredsställande avgränsning

mellan de olika lagarna komma att ernås.

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet övervägande

skäl tala för att den föreslagna arbetstidsregleringen utsträckes till att gälla

även personal, anställd i rakstugor, frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer.

Enligt de föreslagna lagbestämmelserna regleras arbetstiden för kontorsanställda,

som äro sysselsatta i detaljhandel och därmed jämställd verksamhet,

även örn de uteslutande ägna sig åt kontorsarbete. Övriga kontorsanställda

få däremot icke sin arbetstid lagligen ordnad. Vissa representativa

personalsammanslutningar hava direkt avstyrkt en lagstiftning för dessa

arbetstagargrupper grundad på principen örn 48 timmars arbetsvecka. Aven

andra uppslag hava prövats under det förberedande arbetet på den lagstiftning,

varom nu är fråga. De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig

böra föreslå några lagbestämmelser för de kontorsanställda utanför detaljhandeln.

Vid sakkunnigförslagets remissbehandling har socialstyrelsen

hävdat, att frågan om en på 48-timmarsveckans princip baserad laglig arbetstidsreglering

för de kontorsanställda och närstående personalgrupper utanför

detaljhandeln borde tagas under förnyad omprövning. Föredragande departementschefen

har i propositionen uttalat, att han för sin del hyste en

uppfattning, som i huvudsak nära anslöte sig till den, åt vilken socialstyrelsen

givit uttryck. Med hänsyn till att de sakkunniga icke förebragt en

så omfattande utredning rörande detta spörsmål, att lagstiftning i ämnet

kunde utarbetas på grundval av densamma, har departementschefen emellertid

funnit sig förhindrad att för närvarande framlägga förslag härutinnan.

I motionen II: 423 har yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Maj:t hemställa om skyndsam utredning rörande de kontorsanställdas och

därmed jämförliga arbetstagares arbetstidsförhållanden samt örn framläggande

av förslag örn lagstadgad arbetstidsreglering och övertidsersättning

för de kontorsanställda. Då det av föredragande departementschefens uttalanden

framgår, att han har sin uppmärksamhet riktad på den föreliggande

frågan, har utskottet icke funnit påkallat föreslå riksdagen att i anledning

av motionen göra någon framställning till Kungl. Maj:t.

Utskottet, som funnit det av Kungl. Majit framlagda förslaget till arbetstidslag

för detaljhandeln ägnat att i sina huvuddrag läggas till grund för

riksdagens beslut i ämnet, övergår härefter till att verkställa detaljgranskning

av förslaget.

Specialmotivering:.

Under denna avdelning kommer redogörelse att lämnas för de särskilda

spörsmål, som avses i motionerna. I den mån bestämmelserna i lagförslaget

icke i det följande beröras, hava de av utskottet lämnats utan erinran.

Rubrik och underrubriker.

I motionen II: 424 har — i anslutning till i motionen yrkad ändring i

9 § — hemställts, att underrubriken närmast före nämnda paragraf måtte

erhålla lydelsen »Baster m. m.» i stället för, såsom i propositionen föreslagits,

»Baster».

Utskottet, som på sätt framgår av utskottets uttalande under 9 § avstyrker

det i motionen II: 424 framställda yrkandet örn ändring i nämnda

paragraf, har intet att erinra mot Kungl. Majits förslag till rubrik och underrubriker.

1 §■

Under denna paragraf har i propositionen (sid. 64—86) utförligt redogjorts

för frågorna vilka rörelser, som gå in under lagen, örn lagens tillämplighet

å kontorsanställda inom detaljhandeln samt örn undantag för vissa småföretag,

för vissa slag av arbete och för företag, där de anställdas arbetstid

regleras av kollektivavtal, varjämte vissa förslag till formella ändringar i

paragrafen samt frågan örn innebörden av begreppet arbetstagare behandlats.

Till frågan örn undantag för företag, där de anställdas arbetstid regleras av

kollektivavtal, återkommer utskottet vid behandlingen av ikraftträdelse- och

övergångsbestämmelserna till den föreslagna arbetstidslagen.

Beträffande frågan vilka rörelser, som gå in under lagen, hava de

sakkunniga anfört, att lagen enligt deras åsikt i främsta rummet skulle gälla

för detaljhandeln. För partihandeln, där huvudmassan av de anställda utgjordes

av kontorsanställda, torde regleringen icke vara lämplig. Med detaljhandel

förstodes härvid försäljning direkt till den konsumerande allmänheten,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

17

medan partihandel närmast innebure försäljning till återförsäljare i oell för

deras rörelse. Någon större svårighet syntes denna gränsdragning knappast

föranleda. Uttrycket detaljhandel vore redan i dera fall införlivat med den

svenska lagstiftningen.

Föredragande departementschefen har härom yttrat i huvudsak följande:

Beträffande lagens tillämpningsområde är först att märka, att man såsom

förutsättning för den nya lagens tillämplighet — liksom fallet är i allmänna

arbetstidslagen — torde böra uppställa, att fråga är örn en rörelse.

---Vidkommande tolkningen av bestämningen rörelse synes arbets
rådets

praxis angående motsvarande spörsmål inom allmänna arbetstidslagens

område böra vara vägledande.

För partihandeln, inom vilken det stora flertalet anställda är kontorister,

torde lagens reglering icke böra gälla; huvuddelen av dess tillämpningsområde

bör utgöras av detaljhandeln. På sätt de sakkunniga anfört torde

svårighet att uppdraga gränsen mellan partihandel och detaljhandel icke

komma att uppstå. Lagen skall vidare enligt de sakkunnigas förslag äga

tillämpning å verksamhet i samband med rakstuga, friser salong, fotografiateljé

eller badinrättning. Redan i ett tidigare sammanhang har jag uttalat, att

jag därutinnan ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning.

Enligt de sakkunnigas förslag har det grundläggande stadgandet i 1 §

formulerats så, att lagen skulle gälla alla rörelser, där detaljhandel idkades.

Lagen skulle sålunda äga tillämpning beträffande verksamhet av olika slag

i dess helhet, örn blott till verksamheten hörde detaljhandel, som vore så pass

intimt förenad med verksamheten i övrigt, att gemensam rörelse kunde

anses föreligga. De sakkunniga hava i motiveringen till sitt förslag framhållit,

att lagen dock icke borde vara tillämplig å företag, där detaljhandelsverksamheten

vore av helt obetydlig omfattning i och för sig och i förhållande

till rörelsen i dess helhet; denna inskränkning har emellertid icke

kommit till uttryck i den av de sakkunniga föreslagna lagtexten. De sakkunnigas

lagförslag härutinnan har jag icke ansett mig kunna godtaga.

Nämnda förslag skulle t. ex. kunna innebära, att arbetet i ett industriellt

företag, som nu vore underkastat reglering i allmänna arbetstidslagen, skulle

i viss mån bliva reglerat av den nu föreslagna lagen allenast därför, att företaget

jämväl utövade försäljning av varor i detalj. Ehuru regleringen i departementsförslaget

till arbetstidslag för detaljhandeln visserligen i det stora

hela kan anses likvärdig med allmänna arbetstidslagens, föreligga dock

vissa betydelsefulla skiljaktigheter i detaljer, t. ex. beträffande ersättning

för arbete å övertid. Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att lagen

erhåller sådan utformning, att den i första hand skall tillämpas å detaljhandel.

Drives sådan handel i omedelbart samband med annan verksamhet,

t. ex. monterings- eller reparationsverksamhet eller servering, bör även sistnämnda

verksamhet vara att hänföra under lagen, under förutsättning att

detaljhandeln är den huvudsakliga rörelsegrenen. I tveksamma fall blir det

givetvis en uppgift för arbetsrådet att avgöra, huruvida lagen skall äga

tillämpning å viss verksamhet. Den sålunda föreslagna regleringen överensstämmer

i huvudsak med det därutinnan av arbetsrådet framlagda

förslaget.

Vid behandlingen av förevarande paragraf har spörsmålet örn undantag

för vissa småföretag tilldragit sig särskild uppmärksamhet.

I gällande svensk lagstiftning om begränsning av arbetstiden gäller som

regel, att lagstiftningen endast omfattar företag, som i regel sysselsätta visst

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 31. 113i 39 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

minimiantal arbetare. Detta antal är i allmänna arbetstidslagen bestämt till

»flera än fyra», i lantarbetstidslagen beträffande jordbruksarbete till »minst

tre» samt i sistnämnda lag såvitt angår trädgårdsarbete till »minst en». Den

svenska ståndpunkten att medgiva undantag för mindre företag avviker från

den i andra länder i allmänhet gällande oell som regel även från de internationella

konventionerna på området.

Angående skälen för den svenska ståndpunkten hava de salckunniga

anfört följande:

Den torde i huvudsak hava motiverats med att det för småföretagen

skulle vara särskilt svårt att anpassa sig efter den bundenhet, som alltid

måste åtfölja en lagstadgad arbetstidsreglering. I de små företagen anses

vidare förhållandet mellan arbetsgivare och anställda ofta vara av den mer

personliga karaktär, att tvingande lagregler örn arbetstidsförkållandena av

båda parter skulle kännas störande. Och just detta förhållande gör, att man

här icke ansett sig kunna få en fullgod kontroll över lagens efterlevnad

genom medverkan av de anställda själva, vartill kommer, att effektiv inspektion

genom offentlig myndighet vid dessa småföretag knappast kan förekomma

i större utsträckning.

Aven om dessa synpunkter måste tillmätas avsevärd betydelse, hava de

sakkunniga dock ifrågasatt, örn de finge anses utslagsgivande, samt därefter

fortsatt:

Vid de mindre företagen råda numera, särskilt i städerna, ej alltid så

patriarkaliska förhållanden, att lagregler örn arbetstidsförhållandena av de

anställda skulle anses obehövliga. A andra sidan är det just vid dessa

företag, som det är svårast att organisationsmässigt komma till en tillfredsställande

reglering. För båda parter kan det vara en fördel, att med arbetstidsproblemet

sammanhängande frågor lösas genom lagstiftning. Man undviker

så tvister härom, som just på grund av den nära kontakten mellan

parterna kunna bliva särskilt ömtåliga. De föreliggande undersökningarna

visa för övrigt, att arbetstiden vid vissa småföretag är särskilt lång.

Utvecklingen på andra områden torde visserligen visa, att när arbetstidslagstiftning

genomföres för de större företagen, förhållandena vid de mindre

i många fall komma att gestalta sig likartat. Örn arbetstidsförhållandena

vid småföretagen äro alltför ogynnsamma, blir nämligen anställning vid dem

väsentligt mycket mindre lockande. Men just detta kan sägas tala för att

det i längden knappast är odelat lyckligt för småföretagen, ens örn man

helt ser saken från arbetsgivarens ståndpunkt, att inom detaljhandeln ställas

utanför arbetstidsreglering i den utsträckning, som allmänna arbetstidslagen

stadgar.

I förevarande sammanhang må lämnas vissa statistiska uppgifter.

Enligt 1931 års företagsräkning utgjorde sammanlagda antalet företag

inom detaljhandeln 55,500 med 144,300 sysselsatta personer, därav 42,200

voro egna företagare. Ettvart av 1,000 företag arbetade utan någon stadigvarande

sysselsatt, ettvart av 20,800 företag med endast en sysselsatt, ettvart

av 17,200 företag med två sysselsatta, ettvart av 7,800 företag med tre

sysselsatta samt ettvart av 8,700 företag med fyra eller flera sysselsatta.

Under rubriken »rak- och frisersalonger, perukmakeri» upptagas i företagsräkningen

nära 3,500 företag med över 9,300 sysselsatta, av vilka 5,800

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

voro arbetstagare, ungefär lika många manliga som kvinnliga. Under rubriken

»badortsrörelse, badinrättningar» redovisas 320 företag med sammanlagt

nära 1,800 sysselsatta personer, av vilka endast 50 voro egna företagare.

Fotografiateljéer förekommo till ett antal av 825 med 1,560 sysselsatta personer,

därav 820 egna företagare.

[Ettvart av 20 företag inom frisörbranschen arbetade utan att någon var

stadigvarande sysselsatt i företaget, i ettvart av 900 företag sysselsattes

endast en person, i ettvart av 950 företag två personer, i ettvart av 800

företag tre personer samt i ettvart av 810 företag fyra eller flera personer.

Motsvarande siffror för badinrättningarna voro 50, 75, 55, 30 och 110 samt

för fotografiateljéerna 15, 410, 250, 80 och 70.

Uppmärksammas måste emellertid, att dessa siffror icke äga direkt tilllämpning

å förevarande förhållanden. Sålunda äro företagen uppdelade efter

storleksordning endast med hänsyn till hela antalet där sysselsatta personer,

alltså inbegripet även arbetsgivaren. Vidare föreligga icke några uppgifter

örn huru många av de anställda, som äro arbetsgivarens familjemedlemmar,

vilket avsevärt förrycker resultatet. Vid företagsräkningen har man vidare

strängt tillämpat den regeln, att varje lokalt differentierat arbetsställe ansetts

vara ett särskilt företag.

De sakkunniga hava förklarat, att de vid övervägande av denna fråga icke

kunnat föreslå ett så vidsträckt undantag för småföretag, som allmänna arbetstidslagen

innehölle. Efter ingående överväganden hade de icke heller

ansett huvudregeln i lantarbetstidslagen enligt 1937 års lydelse vara tillfyllest.

De hade stannat vid att föreslå undantag endast för de företag, som

icke i regel hade minst två arbetstagare. Som skäl härtill hava de sakkunniga

anfört:

Förhållandena inom jordbruket och detaljhandeln äro så väsentligt avvikande,

att en parallell icke kan dragas.

När man å andra sidan icke velat göra lagen gällande för alla detaljhandelsföretag,

oavsett antalet anställda, fastän detta föreslagits från många

håll och ur konkurrenssynpunkt har vissa företräden, så har därvid spelat

in, att man icke velat helt avvika från den grundsats, som tidigare svensk

arbetstidslagstiftning nästan undantagslöst intagit. Men vidare anses starka

sakliga skäl tala för att icke binda även de minsta företagen vid lagens bestämmelser.

I företag, där i regel endast en anställd finnes, ställer det sig

alldeles särskilt besvärligt att bereda denne enligt lagen ordnad ledighet,

då det ju — åtminstone örn ej arbetsgivaren själv deltager i arbetet — icke

finnes någon, varmed han kan ersättas. Och just dessa små affärer äro ofta

sådana, som helt utnyttja den i butikstängningslagen medgivna tiden för

butikernas öppethållande samt såväl av ekonomiska skäl som med hänsyn

till allmänhetens bekvämlighet måste göra detta, Yad förut sagts örn svårigheten

att kontrollera lagens efterlevnad och den nära personliga kontakten

mellan arbetsgivare och anställd äger vidare i alldeles särskilt hög grad

sin tillämpning å de företag, där det icke ens finns två i regel anställda.

Erinras må också, att 1930 års konvention innehåller ett på svenskt initiativ

tillkommet medgivande att undantaga de minsta företagen.

När de sakkunniga sålunda föreslå, att lagen skall bliva gällande aven

för de affärer, där två arbetstagare i regel finnas, har man icke förbisett,

att det för dessa företag stundom kan vara förenat med vissa särskilda svå
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

righeter att ställa sig lagen helt till efterrättelse. Om i affären t. ex. finns

ett butiksbiträde och en springpojke, kan den senare i allmänhet ej anses

vara någon fullgod ersättare under de tider, då den förre på grund av lagen

måste vara ledig och butiken ändock hållas öppen. Men man har dock ansett

olägenheterna ur allmän synpunkt av att utsträcka undantaget även till

dessa företag väga tyngre.

De sakkunniga hava i detta sammanhang erinrat örn resultatet av den

förut omnämnda undersökning, som de under medverkan av Sveriges köpmannaförbund

företagit hösten 1937, därvid mer än hälften av de affärer,

som yttrat sig, förklarat sig icke befara olägenheter av den ifrågasatta lagstiftningen.

Vidare hava de sakkunniga påpekat, att, örn större svårigheter

skulle visa sig uppkomma för vissa företag, arbetsrådet enligt 5 § i lagförslaget

kunde medgiva modifikationer i den vanliga arbetstidsregleringen.

Till besvarande av frågan, örn och i vad mån i företaget deltidsanställda

skola medräknas, när det gäller att avgöra, huruvida lagen äger tillämpning

å företaget, hava de sakkunniga anfört:

Motsvarande fråga kan uppkomma enligt allmänna arbetstidslagen och

lantarbetstidslagen, och den har särskilt debatterats i samband med införandet

av sistnämnda lag. I sin nuvarande avfattning innehåller icke lantarbetstidslagen

något uttryckligt stadgande i ämnet, och de fällda uttalandena

kunna knappast anses helt otvetydiga.

De sakkunniga anse icke, att sådan deltidsanställd personal bör räknas

såsom en hel arbetstagare. Detta bör ske endast örn vederbörande är att anse

såsom huvudsakligen anställd i företaget. I annat fall kan det stundom vara

möjligt att beräkna den deltidsanställde till viss bråkdel av en arbetstagare;

detta torde vara en lämplig medelväg och synes hava ett visst stöd i ett

uttalande av andra lagutskottet 1936 vid lantarbetstidslagens behandling

(utlåtande nr 52 s. 21). Lika litet som i denna lag har man emellertid ansett

sig böra binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel.

För yttrandena över sakkunnigförslaget i denna del redogöres å sid. 72—

77 i propositionen.

Föredragande departementschefen har vid remissen till lagrådet beträffande

frågan örn undantag för vissa småföretag anfört i huvudsak följande:

Sådant undantag finnes----såväl i allmänna arbetstidslagen som i

lantarbetstidslagen och har av de sakkunniga föreslagits jämväl beträffande

förevarande lag. Gränsen skulle emellertid här bestämmas annorlunda än

i de två nyssnämnda lagarna; den nya lagen skulle bliva tillämplig, för såvitt

i rörelsen i regel användes minst två arbetstagare. I vilken omfattning

inom detaljhandeln anställda på grund av det av de sakkunniga föreslagna

undantaget för småföretag skulle komma att bliva ställda utanför

laglig arbetstidsreglering kan med stöd av det föreliggande materialet icke

med säkerhet avgöras. Deras antal torde emellertid kunna uppskattas till

mellan 15,000 och 20,000 arbetstagare. —• Ur arbetstagarnas synpunkt sett

skulle en arbetstidsreglering för visso vara väl så motiverad i de minsta

företagen som i de större. Vidare synes det uppenbart, att ett undantagande

av de minsta företagen från laglig arbetstidsreglering giver dem en i

viss mån förbättrad ställning i förhållande till de större företagen ur konkurrenssynpunkt.

Att det oaktat undantag i fråga örn de minsta företagen

synts böra upptagas i lagen hade av de sakkunniga och i vissa yttranden

motiverats bland annat därmed, att det för dessa företag skulle vara särskilt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

svårt att anpassa sig efter elen bundenhet, som följer av en lagstadgad arbetstidsreglering.

Ökade kostnader i anledning av arbetstidens förkortning skulle

för dem bliva av relativt sett mycket mera avsevärd betydelse än för de

större företagen. Vidare skulle möjligheten att utöva kontroll över tillämpningen

av arbetstidsregler i de minsta företagen av skilda orsaker vara tämligen

ringa. Av det anförda framgår, att skäl tala såväl för som emot undantag

beträffande de minsta företagen. Under hänvisning till att den nu föreslagna

lagen avses erhålla provisorisk karaktär, anser jag mig böra föreslå,

att i densamma — liksom i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen

-— införes undantag för de minsta företagen. Var gränsen skall dragas kan

givetvis här liksom i andra fall bliva föremål för olika meningar. I de företag,

vari blott en enda anställd person regelmässigt är sysselsatt, är möjligheten

att utan anställande av ny arbetskraft erhålla avbytare i arbetet —

örn man här liksom i andra arbetstidslagar bortser från arbetsgivaren själv

— utesluten. Sådana företag synas mig därför nu böra undantagas från den

nya lagens tillämpning. Äro däremot flera än en arbetstagare regelmässigt

sysselsatta, bör lagen enligt min mening vara tillämplig. Beträffande frågan,

huruvida lagen skall gillia för ett visst företag eller icke, kan tveksamhet

givetvis uppstå. Därvid ankommer det i sista hand på arbetsrådet att avgöra,

dels i vad män arbetstagare kunna anses vara »i regel» använda till

arbete, dels ock, på sätt de sakkunniga erinrat, huruvida deltidsanställd

arbetstagare skall anses såsom hel arbetstagare eller ej. Att härutinnan

binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel anser jag emellertid icke

böra ifrågakomma. Den sålunda angivna regleringen synes mig för närvarande

innebära en lämplig avvägning. Sedan erfarenhet under lagens treåriga giltighetstid

vunnits rörande lämpligheten av gränsdragningen, torde mera bestämd

ståndpunkt kunna intagas i denna fråga.

I förevarande hänseende har lagrådet anfört följande:

Enligt 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning är en förutsättning

för lagens tillämpning att i den rörelse eller det företag, varom fråga

är, till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.

Det föreliggande förslaget innehåller en motsvarande bestämmelse, enligt vilken

emellertid antalet arbetstagare angives till flera än en.

Vid en sådan avfattning av stadgandena kan tydligen osäkerhet uppkomma

huruvida lagarna skola vara tillämpliga i vissa fall då antalet av de arbetstagare,

vilka helt användas till sådant arbete som kommer i betraktande, håller

sig inom de i lagarna angivna talen men därutöver regelmässigt anlitas arbetstagare,

som antingen icke utföra fullt arbete i företaget eller ock väl göra detta

men därvid delvis sysselsättas med arbete, vartill hänsyn ej skall tagas vid bedömande

av frågan örn lagarnas tillämplighet. Såsom exempel kan nämnas

att personer anlitas för utförande av allenast vissa göromål — medlem av

arbetsgivarens familj byter av en anställd under någon mindre del av dagen —

samt att biträden både utföra husligt arbete och hjälpa till i rörelsen. I fråga

om allmänna arbetstidslagen lärer arbetsrådet hava intagit den i och för sig

ingalunda självklara ståndpunkten, att sådana arbetstagare medräknas i den

mån de i rörelsen utföra arbete av den art att hänsyn därtill skall tagas. Med

utgångspunkt från att antalet fullgjorda arbetstimmar eller dagsverken i ett

företag utgör ett användbart mått på företagets storlek har sålunda inom

arbetsrådet åt lagen givits den tolkningen att en arbetare, som under hälften,

en tredjedel o. s. v. av den lagligen medgivna arbetstiden utför i lagen reglerat

arbete, vid arbetarantalets fastställande räknas såsom »en halv arbetare»,

»en tredjedels arbetare» o. s. v. Två eller flera sådana arbetare kunna följaktligen

komma att motsvara en i rörelsen helt använd arbetare. Och för ett

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

företag, där antalet i rörelsen helt sysselsatta arbetare uppgår till fyra,

kan den omständigheten att därutöver arbete utföres av en deltidsanställd i

en omfattning som ej är helt obetydlig medföra, att flera än fyra arbetare

anses använda i företaget och detta alltså faller under lagen.

Föredragande departementschefen har under framhållande att tveksamhet

givetvis kunde uppstå, huruvida den föreslagna arbetstidslagen för detaljhandeln

skulle gälla för ett visst företag eller icke, ansett det icke böra ifrågakomma

att härutinnan binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel. Att i

lagen sålunda lämnas olöst en fråga av så principiell betydelse för omfattningen

av dess tillämplighetsområde måste emellertid vara ägnat att ingiva

betänklighet, särskilt i betraktande därav att en arbetsgivare, vilken åt lagen

i denna del giver en annan tolkning än den som arbetsrådet med för domstolarna

bindande verkan kan komma att sanktionera, därvid utsätter sig för

straffpåföljd. Med hänsyn till att gränsen för lagens tillämplighetsområde

dragits åtskilligt vidare än som skett icke blott i allmänna arbetstidslagen

utan även i de sakkunnigas förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, måste

antalet tveksamma gränsfall bliva större. I följd härav kommer den nämnda

oklarheten att i förevarande lag spela en större roll och frågan kan därför

sägas här bliva av mer genomgripande betydelse.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i lagen tydligare

angives, huru gränsen för dess tillämpning med avseende å mindre företag

skall vara bestämd.

I anledning av lagrådets erinran har föredragande departementschefen

framhållit, att ett bedömande i det enskilda fallet av frågan, i vad mån arbetstagaren

skall anses vara att anse såsom arbetare enligt lagen, icke vore något

för den nu föreslagna arbetstidslagen säreget. Att i sistnämnda lag införa

speciell regel i angivna hänseende syntes honom icke böra ifrågakomma. Än

mindre syntes önskvärdheten att vinna större tydlighet böra föranleda ändring

i sak av tillämpningsområdet för arbetstidslagen för detaljhandeln. I fall, då

tvekan kunde föreligga, huruvida en rörelse eller ett företag skulle falla under

lagen, syntes arbetsgivaren böra låta sig angeläget vara att inhämta upplysning

av arbetsrådet i ämnet.

Av stor betydelse i förevarande sammanhang är givetvis, hur antalet

anställda skall beräknas. Föredragande departementschefen bär framhållit,

att i sådant hänseende bomme i betraktande två kategorier arbetstagare,

i första hand sådana, som användes till arbete, vilket enligt i 1 § upptagna

bestämmelser vore undantaget från lagens tillämpning. Dessa arbetstagare

syntes, i den mån de utförde sådant arbete, lika litet bär som i andra arbetstidslagar

böra medräknas. Utförde de jämväl vanligt butiksarbete, måste

de därutinnan i enlighet med de principer, som arbetsrådet eljest tillämpat,

jämställas med deltidsanställda arbetstagare. Den andra kategorien arbetstagare

utgjordes av sådana, som på grund av sin ställning inom företaget

enligt 2 § vore undantagna från lagens tillämpning, d. v. s. familjemedlemmar,

företagsledare och vissa andra överordnade befattningshavare samt å

apotek anställda farmacevtev. I fråga örn dessa hade de sakkunniga föreslagit

en för nu ifrågavarande lagstiftning alldeles speciell regel, nämligen

den, att dylik arbetstagare skulle medräknas, såframt i rörelsen användes

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Aftära lagutskottets utlåtande Nr 31.

mer än en sådan arbetstagare. I övriga arbetstidslagar vore de arbetstagare,

som härvid avsåges, helt uteslutna vid beräkningen. De sakkunniga hade

framhållit, att de ifrågavarande arbetstagarna visserligen icke lämpligen

borde få sin egen arbetstid lagligen reglerad, men att de dock utgjorde

arbetskrafter, som i viss utsträckning kunde användas i affären för att

byta av övriga anställda vid behov. De sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande

hänseende innebure visserligen, enligt vad departementschefen framhållit,

en principiell avvikelse från de regler, som eljest gällde, men anordningen

syntes motiverad av de särskilda förhållandena pa förevarande

arbetsområde. Departementschefen tillstyrkte därför principiellt sakkunnigförslaget

på denna punkt men ansåg den modifikationen böra göras däri,

att hänsyn skulle tagas till varje arbetstagare, varom förmäldes i 2 §. Lagen

skulle sålunda bliva tillämplig t. ex. örn i en verksamhet arbetsgivarens son

och en oskyld person regelmässigt vore sysselsatta. På sätt närmare framgår

av 2 § blir emellertid sonens egen arbetstid härigenom icke reglerad

av lagen.

I likalydande motionerna 1:258 och II: 395 har hemställts, att riksdagen

måtte besluta följande ändring i 1 §:

Denna lag äger tillämpning---för arbetsgivares räkning användes

avlönad arbetskraft.

I motionen II: 424 har yrkats, att riksdagen måtte antaga 1 § med följande

ändrade lydelse:

Denna lag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar

anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga,

frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen till arbete

av annat slag än nedan i a)—g) avses för arbetsgivares räkning användes

minst en arbetstagare.

Från lagens tillämpning---äger tillämpning.

I likalydande motionerna 1:272 och II: 429 har hemställts, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag till arbetstidslag för

detaljhandeln, att lagen får tillämpning på företag där för arbetsgivarens

räkning användes minst två arbetstagare.

Slutligen har i motionen II: 425 föreslagits, att riksdagen måtte besluta

sådan ändring i förslagets 1 § första stycket, att däri utsäges, att lagen

gäller i de fall, då »för arbetsgivares räkning i regel användes flera än två

arbetstagare».

Till belysning av uttrycket »j regel» torde följande uppgifter böra lämnas.

I en av chefen för arbetsrådet Jolin Nordin författad kommentar till allmänna

arbetstidslagen (»8-timmarslagen, redogörelse för tillämpningen av

bestämmelserna i lagen örn arbetstidens begränsning under åren 1919—

1932») har under 1 § behandlats bland annat spörsmålet om tolkningen av

uttrycket »i regel flera än fyra arbetare».

I nämnda kommentar har anförts, bland annat:

Frågan örn tolkningen av uttrycket »i regel flera än fyra arbetare» har

blivit aktuell i åtskilliga fall, då det gidlt att avgöra, huruvida lagen vore

s. 24 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

tillämplig å rörelser eller arbetsföretag, som bedrevos endast under vissa månader

av året eller vilkas arbetarantal växlade i närheten av den föreskrivna

gränsen.

I fall, då arbetarantalet växlat, har arbetsrådet i allmänhet sökt fastställa,

vilket arbetarantal, som kunde anses vara det normala eller för företaget

typiska, samt förklarat lagen tillämplig eller icke tillämplig, allt eftersom berörda

antal överstigit eller icke överstigit fyra. Örn under mer än hälften av

året flera än fyra arbetare använts, har lagen ansetts tillämplig. Örn arbetarantalet

endast under mindre än hälften av året överstigit fyra, har företaget

oftast förklarats undantaget från lagens tillämpning; stundom har arbetsrådet

emellertid även i dylika fall ansett lagen tillämplig. I ett fall har arbetsrådet

ansett, att ett företag under viss del av året vore underkastat lagens

bestämmelser men under återstoden av året vore undantaget från lagens tilllämpning.

I ett fall har lagen förklarats äga tillämpning å en rörelse, vari

fem arbetare användes till arbete för arbetsgivarens räkning men aldrig mer

än fyra personer samtidigt voro i arbete.

Andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 52/1936 i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag samt i ämnet väckta

motioner återgav ovan intagna yttrande av chefen för arbetsrådet, anförde

bland annat, att inom arbetsrådet utbildat sig en praxis, som på ett lämpligt

sätt fullständigade lagens regler på detta område.

I 1 § av den föreslagna arbetstidslagen stadgas, att densamma äger tilllämpning

å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning

därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé

eller badinrättning, för såvitt i rörelsen till arbete av annat än

vissa angivna slag för arbetsgivarens räkning i regel användas flera än en

arbetstagare. I motionerna I: 258 och II: 395 har hemställts, att lagen

måtte utsträckas att gälla så snart för arbetsgivares räkning användes avlönad

arbetskraft. I motionerna I: 272 samt II: 424, II: 425 och II: 429

hava gränserna för undantaget föreslagits bestämda på annat sätt än i propositionen

skett.

Aven enligt utskottets mening kunna goda skäl anföras mot förslaget att

från lagens tillämpning utesluta de minsta företagen. Såsom föredragande

departementschefen framhållit skulle ur arbetstagarnas synpunkt en arbetstidsreglering

vara väl så motiverad i de minsta företagen som i de större.

Hänsyn till konkurrensen företagen emellan talar likaledes för att alla

företag oavsett storleken böra jämställas härutinnan. Å andra sidan måste

man beakta småföretagens särskilda svårigheter att anpassa sig efter den

bundenhet, som följer av en lagstadgad arbetstidsreglering, liksom även

kontrollsvårigheterna. Försiktigheten Synes därför bjuda att för närvarande

stanna vid att medgiva undantag för vissa småföretag. I fråga örn

gränserna för undantaget synes Kungl. Maj:ts förslag vara lämpligt avvägt,

och utskottet vill därför ansluta sig till detsamma. Utskottet kan sålunda

icke tillstyrka ovannämnda motioner, i vad de röra 1 §. Utskottet

vill i detta sammanhang framhålla, att de erfarenheter, som kunna vinnas

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

under lagens treåriga giltighetstid, torde få bliva vägledande vid den förnyade

prövning av dessa spörsmål, som därefter lärer komma till stand.

Vid tillämpningen av 1 § första stycket torde frågan, i vad mån flera av en

och samma arbetsgivare bedrivna verksamhetsgrenar äro att anse såsom en

gemensam rörelse, i många fall komma att aktualiseras, exempelvis då det

gäller ett mejeri och en i visst samband därmed stående detaljhandelsverksamliet.

Liksom vid tillämpningen av den allmänna arbetstidslagen torde i

dylika fall få bliva avgörande, huruvida de olika företagen med hänsyn till

organisation och driftsätt stå i sådant samband med varandra, att de från teknisk

eller ekonomisk synpunkt äro att anse såsom en enhet. Omständigheter,

som därvid förtjäna beaktande, äro t. ex. örn företagen helt eller delvis betjänas

av gemensam personal eller örn bokföringen är gemensam. Att på

förhand angiva alla de olika fall, som härvidlag kunna uppkomma, torde

emellertid icke låta sig göra. I tveksamma fall får det ankomma på arbetsrådet

att träffa avgörande, huruvida lagen skall äga tillämpning å viss verksamhet.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om 3 § i förslaget. Enligt

detta lagrum står det öppet för en arbetsgivare, som icke vill utsätta

sig för risken av åtal för överträdelse av ifrågavarande lag, att begära och

erhålla arbetsrådets avgörande, örn eller i vad mån lagen äger tillämpning

å visst arbete eller viss arbetstagare.

Även i andra hänseenden kan tveksamhet uppstå vid tillämpningen av nu

ifrågavarande lagrum. Ett särskilt spörsmål är sålunda, örn vid arbetarantalets

beräknande hänsyn skall tagas till arbetare, som visserligen regelmässigt

användes i rörelsen men som icke har full sysselsättning däri.

Vid tillämpningen av allmänna arbetstidslagen har arbetsrådet förfarit sa,

att en arbetare, som under hälften, en tredjedel o. s. v. av den lagligen

medgivna arbetstiden utför i lagen reglerat arbete, vid arbetarantalets fastställande

räknas såsom »en halv arbetare», »en tredjedels arbetare» o. s. v.

Även andra beräkningssätt kunna tänkas. I likhet med föredragande departementschefen

anser utskottet icke lämpligt, att arbetsradet enbart vid

tillämpningen av den nu föreslagna lagen bindes genom en uttrycklig

regel i detta hänseende. På grund av de speciella förhållandena inom

detaljhandeln kunna emellertid inom detta arbetsområde uppkomma vissa

spörsmål, som icke i samma utsträckning torde aktualiseras vid allmänna

arbetstidslagens tillämpning. Så synes vara fallet exempelvis med frågan,

om person, som regelmässigt användes allenast såsom avbytare till en fast

anställd arbetstagare under dennes måltidsrast, bör medräknas vid arbetarantalets

fastställande. Enligt utskottets mening bör avbytaren i ett dylikt

fall lämnas ur räkningen.

2 §■

Kungl. Majda förslag upptager i 2 § vissa bestämmelser av innebörd att

vad i lagens följande paragrafer stadgas icke äger tillämpning på vissa kategorier

av arbetstagare. I förevarande sammanhang hava undantagen under

b) och c) tilldragit sig särskild uppmärksamhet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

I fråga om det föreslagna undantaget under b) för företagsledare

eller annan befattningshavare i överordnad ställning må följande

anmärkas.

De sakkunniga, som föreslagit undantag för företagsledare eller annan

befattningshavare i självständig och överordnad ställning, hava i anslutning

härtill anfört bland annat följande:

Man kan icke gärna undvara en undantagsregel av detta slag, som finns

inte bara i övriga svenska arbetstidslagar utan vanligen även i utländsk

lagstiftning på det här förevarande området. Men fråga är, hur långt man

bör sträcka undantaget.

Beträffande detaljhandeln är läget sådant, att den personal som här framför

allt kommer i fråga, såsom butiksföreståndare och avdelningschefer, med

få undantag regelbundet har att deltaga i de underordnades arbete. Örn

detta skulle medföra, att vederbörande arbetstagare icke hänfördes under

undantagsbestämmelsen, komme denna att här få endast ringa betydelse.

Enligt de sakkunnigas mening föreligga emellertid starka sakliga skäl för

att på detaljhandelns område göra undantagsregeln tillämplig å t. ex. butiksföreståndare

och avdelningschefer i självständig och överordnad ställning,

även örn de mer regelmässigt deltaga i underställd personals arbete.

Örn dessa funktionärers arbetstid skulle anpassas efter den här föreslagna

lagen, skulle verkliga svårigheter uppkomma. En föreståndare måste i så

stor utsträckning som möjligt finnas till hands under den tid företaget kloppet,

bland annat för att vid behov kunna stå allmänheten till tjänst. En

av hans huvuduppgifter är just att verka som företagets representant gentemot

allmänheten, när det inträffar situationer, som de vanliga försäljarna

icke kunna bemästra. Och å andra sidan har föreståndaren viktiga uppgifter

att fylla även vid arbetets förberedande och avslutande. Ofta måste

han, sedan butiken stängts, företaga rekvisition av varor, beträffande vilka

lagret behöver påfyllas. Visserligen strävar man inom detaljhandeln efter

att icke allt för hårt utnyttja föreståndarens arbetskraft, varför hans arbetstid

i genomsnitt icke torde vara så mycket längre än den vanliga butikspersonalens.

Men det är angeläget, att icke några lagregler hindra, att

arbetstiden vid speciellt behov kan utsträckas så långt som kräves.

Sedan de sakkunniga därefter framhållit, att rätten att uttaga övertid beträffande

ifrågavarande arbetstagare icke vore tillfyllest, att särskilda svårigheter

förelåge att kontrollera deras arbetstid samt att de överhuvud intoge

en alldeles särskild förtroendeställning, hava de sakkunniga fortsatt:

Emellertid bör fasthållas, att undantaget blott är avsett att gälla befattningshavare

i självständig och överordnad ställning. Det är endast funktionärer,

som verkligen fylla en förtroendepost och som utöva en viss arbetsledande

uppgift, som böra undantagas. Det är därför visst icke alla personer,

som i dagligt tal kallas butiksföreståndare, filialföreståndare eller avdelningschefer,

vilka höra till den här avsedda kategorien. Dit är blott att

hänföra sådana anställda, som verkligen intaga en föreståndarställning inom

viss affärslokal eller större avdelning av sådan. I ett mindre företag, där

arbetsgivaren själv deltager i den dagliga skötseln av affären, torde endast

sällan finnas någon sådan funktionär. Dylika finnas däremot ofta inom företag,

som drivas i bolags- eller föreningsform, och av särskilt stor betydelse bliva

här de detaljhandelsföretag, som hava ett större antal filialer. För att

sådana filialföreståndare skola undantagas från lagen förutsättes dock, att

de hava att ganska självständigt sköta sitt arbete. Inom vissa affärer torde

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

vara vanligt, att de s. k. butiksföreståndarna icke hava att självständigt besluta

om rekvisitioner o. s. v., utan hava över sig andra funktionärer, som

utföra dessa arbeten. I så fall äro blott de överordnade funktionärerna hänförliga

under den här behandlade undantagsregeln. Vidare är en filialföreståndare

blott undantagen, örn han under sig har åtminstone någon annan

funktionär. Däremot torde icke böra uppställas krav på att den underställda

personalen skall utgöras av ett flertal personer.

Vad nu sagts har närmast haft avseende å sådana personer, som hava sin

verksamhet inom själva försäljningslokalen. Men det äger i lika män tilllämplighet

t. ex. å lagerchefer och lagerförmän. Lagerförman vid större

affärsföretag hava dock, örn de regelbundet deltaga i arbetet, sin arbetstid

reglerad enligt allmänna arbetstidslagen, varför undantaget i den nu ifrågavarande

lagen här icke har så stor betydelse.

Då lagen i och för sig skall hava tillämpning även å detaljhandelsföretagens

kontorspersonal, gäller även här på samma sätt, att överordnade

funktionärer i självständig ställning äro undantagna, vilket särskilt får betydelse

för kontorschefer.

Till sist må här uttryckligen framhållas, att den nu lämnade redogörelsen

för de arbetstagare, som kunna anses intaga en självständig och överordnad

ställning, ej är att anse som uttömmande. Särskilt vid större företag kunna

finnas personer i viss ledande ställning, som här icke berörts men vilka

böra undantagas från lagen.

Beträffande remissyttrandenas innehåll (propositionen sid. 91—92) må

här allenast erinras om följande.

Kooperativa förbundet har anfört, att de sakkunnigas förslag syntes vara

väl motiverat. Det förefölle till och med, som örn de sakkunniga därvidlag

varit alltför rigorösa, i det att de undantagit butiksföreståndare endast i det

fall, att denne hade en anställd person under sig. Även kommerskollegium

har ansett att denna begränsning borde bortfalla.

Daco har uttalat, att undantaget i 2 § b) borde begränsas till sådan

företagsledare, som vore arbetsledare i den mening, vari denna beteckning

begagnades i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, d. v. s. befattningshavare,

som vore anställd att såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela

och kontrollera arbete, vilket utfördes av honom underställd personal

och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltoge.

Svenska handelsarbetareförbundet har hemställt, att den föreslagna undantagsbestämmelsen

måtte antingen helt utgå eller också begränsas till sådana

arbetstagare, som vore verkliga arbetsledare och sålunda icke deltoge i de

underordnades arbete. Den uppfattning, åt vilken handelsarbetareförbundet

givit uttryck har delats av bland andra landsorganisationen.

Föredragande departementschefen har i förevarande hänseende anfört:

I fråga örn undantaget under b) för vissa överordnade befattningshavare

finner jag det angeläget, att detsamma i görligaste mån överensstämmer

med motsvarande undantag i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.

Undantag synes på grund härav böra göras för »företagsledare eller

annan befattningshavare i överordnad ställning». Vid tillämpningen av

denna bestämmelse synes arbetsrådets praxis beträffande motsvarande stadganden

i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen böra vara vägledande.

I tveksamma fall torde först efter en prövning från arbetsrådets

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

sida av föreliggande faktiska omständigheter kunna avgöras, huruvida vederbörande

befattningshavares ställning är sådan, att hans arbetstid skall vara

reglerad av lagen eller ej.

Enligt ovannämnda av chefen för arbetsrådet John Nordin utgivna kommentar

till allmänna arbetstidslagen har arbetsrådet vid tillämpningen av

motsvarande undan tagsstadgande i allmänna arbetstidslagen till befattningshavare

i överordnad ställning hänfört föreståndare, verkmästare och förmän

inom olika verksamhetsområden, allt under förutsättning att de icke eller

endast undantagsvis deltagit i det av dem ledda arbetet. I enstaka fall hava

hit även räknats befattningshavare, vilka på ett mera regelbundet sätt deltagit

i arbetet men vilkas huvudsakliga uppgift varit att leda arbetet för

ett större antal arbetare. Såsom exempel har nämnts vissa verkstadsföreståndare

hos en större skrädderifirma, vilka under sammanlagt omkring en

tredjedel av sin arbetstid utförde sömnadsarbete i likhet med övriga arbetare

å firmans verkstäder men i övrigt verkställde inriktning samt ombesörjde

inköp av material och dylikt. Däremot har arbetsrådet i ett stort antal fall

förklarat, att vissa befattningshavare, vilka uppgivits intaga en överordnad

ställning, äro att enligt lagen räkna såsom arbetare. I de flesta hithörande

fall hava framställningarna avsett förmän (maskinmästare, förste maskinister,

övermontörer m. fl.), som regelbundet deltaga i arbetet, eller tillskärare hos

mindre skrädderifirmor, vilka under större delen av veckan utföra sömnadsarbete

i likhet med övriga arbetare.

Under förarbetena till lantarbetstidslagen har utformningen av motsvarande

undantagsbestämmelse varit föremål för delade meningar. Enligt

lantarbetstidsutredningens förslag skulle såsom arbetare icke räknas »lantbruksinspektor

eller annan befattningshavare med uppgift att leda och fördela

arbetet». I sina yttranden över lantarbetstidsutredningens förslag hemställde

arbetsrådet och socialstyrelsen, att uttrycket »befattningshavare med

uppgift att leda och fördela arbetet» måtte utbytas mot det i allmänna

arbetstidslagen använda uttrycket »befattningshavare i överordnad ställning».

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet uttalade, att den

av de sakkunniga föreslagna formuleringen vore alltför vid och obestämd.

Med »uppgift» borde här icke förstås ett endast tillfälligt uppdrag utan en

anställning såsom arbetsledare. I stället föreslogo de båda organisationerna

formuleringen »befattningshavare, som är anställd att såsom arbetsgivarens

ställföreträdare leda och fördela arbete, vilket utföres av honom underställd

personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager». Befattningshavare,

som regelbundet deltoge i arbetet, borde däremot enligt organisationernas

mening icke undantagas från lagens tillämning, ehuru så skett

i enstaka fall i arbetsrådets praxis.

Bestämmelsen i fråga erhöll i 1936 års proposition den avfattning, som

nu återfinnes i lagen. I samband därmed uttalade departementschefen, att

de synpunkter, som av landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

anförts på frågan om undantaget för överordnad personal, därigenom syntes

i huvudsak hava blivit beaktade.

I ett år 1938 av chefen för arhetsrådet John Nordin utgivet arbete »Arbetsrådet

och lantarbetstidslagen» har uppgivits, att arbetsrådet vid sina avgöranden,

huruvida viss arbetstagare skall enligt lantarbetstidslagen anses

såsom befattningshavare i överordnad ställning eller såsom arbetare, följt i

huvudsak följande riktlinjer. Såsom befattningshavare i överordnad ställning

och därmed undantagna från lagens tillämpning hava ansetts: 1) Förvaltare,

inspektor, rättare, trädgårdsmästare, trädgårdsförman, som icke alls

eller endast undantagsvis deltager i det egentliga jordbruks- eller trädgårdsarbetet.

Dylik befattningshavare har ansetts undantagen från lagtillämpningen

jämväl vid de enstaka tillfällen, då han av särskilda anledningar tillfälligt

deltager i det egentliga arbetet. 2) Lantbruks- och trädgårdsbefäl,

som regelbundet deltager i arbetet men därjämte självständigt handhar skötseln

av jordbruk eller trädgård. För att en befattningshavare skall anses

självständigt sköta en jordbruks- eller trädgårdsrörelse torde enligt utgivarens

mening i allmänhet böra fordras, att befattningshavaren äger befogenhet att

leda och fördela arbetet, att bestämma när sådd och skörd skall företagas,

att verkställa inköp och försäljningar, för vilka redovisningar lämnas endast

periodvis o. s. v.

I förevarande sammanhang kunna några av arbetsdomstolen meddelade

domar, i vilka i viss mån likartade spörsmål varit föremål för bedömande,

tilldraga sig intresse. I det mål, som avgjordes genom domen nr 125/193i,

var fråga örn ett kollektivavtal, som angivits gälla för de hos visst företag

anställda lagerarbetarna och chaufförerna. Det gällde att avgöra, huruvida

en person kunde anses hava sådan sysselsättning, att han skulle betraktas

såsom lagerarbetare eller lagerbokhållare. Arbetsdomstolen konstaterade, att

han i viss utsträckning utfört direkt inpackningsarbete men att någon avgörande

betydelse icke kunde tilläggas detta arbete, vilket icke utgjort någon

väsentlig del av hans arbetsuppgifter. Han ansågs därför falla utanför kollektivavtalets

tillämplighetsområde. I domen nr 44/1938 uttalade arbetsdomstolen,

att ett visst kollektivavtal vilade på den förutsättningen, att endast den skulle

anses såsom förman, vilken hade att leda, fördela och kontrollera underställd

personals arbete och vilken icke annat än tillfälligtvis själv deltoge däri.

Med en förmans sålunda angivna åligganden överensstämde det enligt domstolens

mening, att han utövade kontroll över ett automatiskt verkande

maskineri och ingrepe, örn någon störning inträffade. Skulle emellertid

maskineriet icke verka på. sätt som varit avsett utan förmannen tvingas att

utöva ständig tillsyn över vissa detaljer i maskineriet med åsidosättande

av sina andra uppgifter, hade man kommit utanför ramen för en förmans

åligganden.

I likalydande motionerna I: 2,18 och II: 395 har hemställts, att riksdagen

anätte åt 2 § b) giva följande ändrade lydelse:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Företagsledare eller annan befattningshavare i sådan överordnad ställ
ning,

som avses i lagen om förenings- och förhandlingsrätt 3 § sista stycket.

I motionen II: 426 har yrkats, att riksdagen måtte besluta giva 2 § i

huvudsak följande innehåll:

Yad nedan — — — familj;

b) företagsledare eller annan befattningshavare, som är anställd att såsom

arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket

utföres av honom underställd personal och i vilket arbete han icke annat

än tillfälligtvis själv deltager; eller

c) anställd — — — farmacevt.

Den i sistnämnda motion föreslagna avfattningen av undantagsstadgandet

överensstämmer i sak helt med den i förstnämnda båda motioner förordade.

Det åberopade stadgandet i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt erhöll

sin utformning i andra lagutskottets av riksdagen godkända sammanjämkningsmemorial

nr 59/1936. Stadgandet torde få sättas i samband med

en av herr Sigfrid Hansson vid 1936 års riksdag väckt motion (I: 421), i

vilken hemställts örn utbyte av den i propositionen föreslagna formuleringen

»arbetsledare eller annan i förtroendeställning» mot det uttryck, som sedermera

inflöt i lagtexten. I motionen anfördes bland annat, att begreppet

arbetsledare torde, för undvikande av osäkerhet och oenhetlighet i tillämpningen,

kräva en legal bestämning, anslutande till kollektivavtalspraxis.

Beträffande det under c) upptagna undantaget för arbetstagare,

som är anställd å apotek såsom farmacevt, hava cle sakkunniga anfört,

att den nya lagen vore avsedd att i och för sig äga tillämpning även å apoteken.

De sakkunniga hava vidare yttrat:

Efter konferens med företrädare för Sveriges apotekareförbund och Sveriges

farmacevtförbund — och sedan därvid icke påyrkats en lösning i annan

riktning — hava de sakkunniga stannat vid att föreslå undantag för de vid

apoteken tjänstgörande farmacevterna, såväl farmacie kandidater som fullt

utbildade apotekare. Vid elevtjänstgöring före avlagd examen bör däremot

här ifrågavarande personal icke i och för sig vara undantagen från lagen.

För farmacevterna gäller kollektivavtal, enligt vilket den ordinarie arbetstiden

är 42—48 timmar per vecka, och vid övertid skall betalas särskild

ersättning. Men dessutom äro farmacevterna skyldiga att fullgöra s. k.

nattjänst. Skyldighet att finnas tillgänglig å apoteket nattetid går i tur

mellan farmacevterna enligt särskilt schema. Särskilt vid apotek med mindre

antal farmacevter återkommer därför sådan tjänstgöring för var och en

ganska ofta. Sammanlagt representerar denna nattjänst i regel ett betydligt

timantal per år, och örn man skulle betrakta deras tjänst som övertid i

lagens mening, bleve den vanliga övertidsramen icke tillräcklig med nuvarande

organisation. Antingen bleve då avsevärd personalökning erforderlig,

vilket enligt uppgift för närvarande vore svårt att ordna, eller också finge

dispensvägen en särskild reglering givas för farmacevternas arbetstid. Härtill

kommer, att det faktiska arbete, som kan vara att utföra under natten,

kan vara synnerligen varierande och ibland är ganska obetydligt. Det

synes då knappast rättvist att helt likställa tid under nattjänstgöring med

vanlig övertid.

Att i lagen giva specialföreskrifter för detta fall synes icke heller lämp
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 31

ligt, och de sakkunniga hava därför funnit bäst att helt undantaga apotekens

farmacevter från lagens tillämpningsområde. Man har därvid även tagit i

betraktande, att parterna redan ordnat arbetstidsförhållandena genom kollektivavtal

och att man på detta sätt lättare än lagstiftningsvägen torde kunna

komma tillrätta med de säregna förhållandena.

Föredragande departementschefen har ansett, att de sakkunniga förebragt

goda skäl för ifrågavarande undantag.

I likalydande motionerna I: 271 och II: 415 har hemställts, att riksdagen

vid behandling av förevarande proposition måtte dels uttala, att å apotek

anställda farmacevters ordinarie arbetstid så borde regleras, att den — i

överensstämmelse med sagda lags bestämmelser — icke hnge överstiga 48

timmar i veckan, varvid natttjänstgöring helt eller delvis skulle likställas

med dagtjänstgöring, dels ock besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

örn allsidig utredning angående behovet av farmacevtisk personal å

rikets apotek med hänsyn tagen till den omfattning, i vilken reglering av

sagda personals arbetstid borde ske.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att Kungl. Majit i en till innevarande

års riksdag avlåten proposition (nr 90) föreslagit riksdagen medgiva,

att till bestridande av kostnaderna för en extra kurs för farmacie kandidatexamen

måtte av förslagsanslaget till oförutsedda utgifter tagas i anspråk

ett belopp av högst 14,500 kronor. På hemställan av statsutskottet (utlåtande

nr 70) har riksdagen bifallit propositionen (riksdagens skrivelse nr

121). Den ifrågavarande kursen, som syftar till att minska bristen på farmacevtiskt

utbildad personal, är avsedd för 45 deltagare.

Det i 2 § b) gjorda undantaget för arbetstagare, som är företagsledare

eller annan befattningshavare i överordnad ställning, står i nära överensstämmelse

med föreskrifter i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.

Under förarbetena till sistnämnda lag väcktes i vissa remissyttranden

förslag, att det däri upptagna motsvarande stadgandet skulle avfattas på

ungefärligen samma sätt som i motionen lii 426 föreslagits beträffande den

nu ifrågavarande bestämmelsen. I 1936 års proposition med förslag till

lantarbetstidslag upptogs uttrycket »befattningshavare i överordnad ställning».

I samband därmed uttalade dåvarande chefen för socialdepartementet,

att de i nyssnämnda yttranden anförda synpunkterna därigenom syntes

i huvudsak hava blivit beaktade.

I motionen lii 426 har uttalats, att med undantag för den lägsta befattningshavaren

inom varje företag ofta nästan samtliga anställda på handelns

område intaga överordnad ställning i förhållande till någon annan arbetstagare.

Att alla i sådan mening överordnade befattningshavare skulle undantagas

från lagens tillämpning är givetvis uteslutet. Genom den tolkning,

arbetsrådet på andra områden givit åt uttrycket »befattningshavare i överordnad

ställning», hava också väsentligt snävare gränser dragits kring det

nu ifrågavarande undantaget. Sålunda har arbetsrådet vid tillämpningen

av allmänna arbetstidslagen till befattningshavare i överordnad ställning

hänfört föreståndare, verkmästare och förmän inom olika verksamhetsområ
-

Utskottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

den, i regel dock endast under förutsättning att de icke eller endast undantagsvis

deltagit i det av deni ledda arbetet. I enstaka fall hava hit räknats

även befattningshavare, som på ett mera regelbundet sätt deltagit i arbetet

men vilkas huvudsakliga uppgift varit att leda arbetet för ett större antal arbetare.

Med det innehåll, nu ifrågavarande stadgande enligt motionärernas mening

borde erhålla, skulle den föreslagna lagen icke medgiva motsvarande avvikelser.

För det stora flertalet fall torde emellertid de i propositionen och

motionerna föreslagna stadgandena i tillämpningen leda till samma resultat.

Även örn ifrågavarande undantag utformas i enlighet med Kungl Maj:ts förslag,

torde exempelvis butiksföreståndare, som regelmässigt deltaga i de

underordnades arbete, i allmänhet böra falla under lagen. Givetvis kunna

de faktiska omständigheterna i de särskilda fallen vara sådana, att tveksamhet

uppstår. Det ankommer då på arbetsrådet att träffa avgörande i saken.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och till önskvärdheten av att undantaget

i de olika arbetstidslagarna erhåller en såvitt möjligt likartad avfattning,

vill utskottet tillstyrka propositionen i förevarande del samt avstyrka

de i motionerna I: 258, II: 395 och II: 426 framställda yrkandena örn ändring

i den nu behandlade punkten.

Under 2 § c) har upptagits undantag för dem, som äro anställda å apotek

såsom farmacevter. Aven dessa arbetstagare synas med visst fog kunna

framställa krav på att inbegripas under en arbetstidsreglering i lag. Särskilt

beaktande förtjänar härvidlag den i många fall ofta återkommande nattjänstgöringen,

som emellertid icke utan vidare torde kunna likställas med effektiv

arbetstid. I detta sammanhang bör avseeende fästas även vid allmänhetens

berättigade krav på säkerhet i expeditionen. Med hänsyn till rådande brist

på farmacevtiskt utbildad personal torde dock en reglering av arbetstiden på

förevarande område åtminstone för närvarande möta vissa svårigheter. Utskottet

erinrar örn att innevarande års riksdag i syfte att minska den

brist på sådan personal, som under nuvarande förhållanden föreligger, anslagit

medel till bestridande av kostnaderna för en extra kurs för farmacie

kandidatexamen. Vissa betydelsefulla spörsmål, som i förevarande sammanhang

tilldraga sig uppmärksamhet, falla sålunda utom ramen för en arbetstidslagstiftning.

I betraktande av vad nu anförts synes ytterligare någon

tids erfarenhet av utvecklingen på förevarande område böra avvaktas. Örn

så skulle visa sig erforderligt, torde frågan örn en laglig reglering av farmacevternas

arbetstid kunna tagas under närmare omprövning vid utgången av

giltighetstiden för den nu föreslagna lagen. I den mån motionerna I: 271

och II: 415 icke kunna anses besvarade genom vad utskottet nu anfört,

böra desamma icke föranleda till någon riksdagens åtgärd.

4 §.

Denna paragraf innehåller huvudbestämmelserna örn det ordinarie arbetet

och motsvaras av 4 § i de sakkunnigas förslag.

Enligt gällande arbetstidslagar kunna undantag från den principiella 48-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

timmars arbetsveckan förekomma bland annat i så måtto att möjligliet erfa

judes till överflyttning av arbetstid från en vecka till en annan såväl enligt

allmänna arbetstidslagen som enligt lantarbetstidslagen i vad angår

djurskötsel oell trädgårdsskötsel. Beträffande det egentliga lantbruksarbetet

har redan i lagen fastslagits olika längd för veckoarbetet under tre olika

tidsperioder (41, 46 och 54 timmar); rätt till överflyttning av sådan arbetstid

från en del av året till en annan förefinnes däremot icke.

Även 1930 års konventionsförslag innehåller en bestämmelse örn rätt till

överflyttning av arbetstid.

4 § i de sakkunnigas förslag hade följande lydelse:

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Såvitt sammanlagda arbetstiden för

tidrymd av högst åtta veckor, med utgångspunkt från den 1 augusti varje

kalenderår, icke blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan, ina

arbetstiden fördelas på annat sätt än i första punkten sägs. Dock må arbetet

icke någon vecka överstiga 54 timmar.

Arbetet må ej något dygn överstiga 10 timmar.

De sakkunniga hava härom anfört:

Inom detaljhandelns flesta branscher är behovet av arbete ej lika fördelat

över årets veckor, utan det finns en eller flera säsonger, då påfrestningen

på personalen blir förhållandevis stor, men mellan dessa bruka ligga

mer tysta perioder, då de anställda kunna erhålla större ledighet. Detsamma

gäller även den verksamhet utanför detaljhandeln, som lagen skulle omfatta.

Ur de anställdas synpunkt synes icke något vara att invända mot att en

överflyttning av arbetstid mellan de olika veckorna kan ske, örn blott arbetstiden

i genomsnitt stannar vid 48 timmar i veckan. En bestämmelse härom

bör dock utformas med tanke på att en sådan överflyttning icke får tillåtas

i den utsträckning, att de anställda vissa veckor oskäligt betungas. Vidare

kan det med visst fog anföras, att kontrollen över lagens efterlevnad försvåras,

om den period inom vilken överflyttning får ske göres alltför lång.

Men en överflyttningsrätt bör finnas, som icke är beroende av arbetsrådets

tillstånd i varje särskilt fall utan kan tillgripas utan omgång och formalitet.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att den i lantarbetstidslagen valda

regleringen, enligt vilken arbetstiden i hög grad varierade efter olika årstider,

icke passade för detaljhandeln, enär säsongerna inom de olika branscherna

icke alltid intolle vid samma tid. Härom hava de sakkunniga yttrat:

För de flesta är visserligen tiden före jul den mest arbetstyngda, men

vid sidan härav hava t. ex. manufakturhandeln och närbesläktade branscher

säsong viss tid vår och höst. För vissa branscher är arbetet särskilt påfrestande

omkring flyttningstiden i oktober. I allmänhet kan större ledighet

beredas sommartid, men för vissa branscher och orter kan i stället denna

tid vara särskilt arbetstyngd. Säsongernas längd kan även vara mycket

olika, ibland blott ett par veckor men stundom två månader eller rentav

mera. Vid sidan av säsongpåfrestningar må nämnas sådana, som orsakas

av inventeringar och realisationer, men åtminstone de sistnämnda torde numera

vara av förhållandevis mindre betydelse med hänsyn till behovet av

arbetstidsöverflyttning.

Det skulle kunna göras gällande, att det här berörda ökade behovet av

arbete vissa tider borde helt tillgodoses genom övertidsarbete, men i så

Bihang till riksdagens jirotokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 31. lisi 39 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

fall torde betydande svårigheter för arbetsgivarna inträda med tanke både

på den begränsade övertidsramen och den lagstadgade övertidsersättningen

enligt förslaget.

Beträffande bestämmelserna örn överflyttning av arbetstid hava de sakkunniga

vidare anfört:

Den föreslagna lösningen torde icke helt tillfredsställa önskemålen på

köpmannahåll, där man vid förhandlingar inför de sakkunniga förordat periodens

bestämmande till 13 veckor (ett kvartal). De sakkunniga förbise

icke, att en period av åtta veckor för vissa branscher kan synas för kort,

då vissa säsongpåfrestningar kunna räcka längre än denna tid. I regel torde

dock en tid av åtta veckor vara tillräcklig, och skulle i enstaka fall svårigheter

av större betydelse uppkomma, kan arbetsrådet enligt 5 § av lagförslaget

medgiva undantag för visst företag eller Kungl. Majit enligt 11 § för

hel bransch.

Vid förhandlingarna inför de sakkunniga hava å andra sidan vissa talesmän

för de anställda förordat, att överflyttningsrätten, örn den överhuvud taget

skall finnas, bör inskränkas till en period av fyra veckor. — — —- Det

har vidare framhållits, att genom en längre gående överflyttningsrätt behovet

av övertidsarbete och därmed också de anställdas övertidsersättning blir

mindre. Men ur allmän synpunkt synes det närmast vara en fördel, örn

driften kan så rationaliseras, att ej så mycket övertidsarbete blir erforderligt.

I fråga örn yttrandena över de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende

tillåter sig utskottet att hänvisa till den redogörelse, som lämnats å sid.

97—102 i propositionen.

Föredragande departementschefen har rörande 4 § yttrat bland annat

följande:

De sakkunnigas förslag beträffande innehållet i huvudbestämmelserna

rörande arbetstidens reglering, vilka innebära en ordinarie arbetstid av högst

48 timmar i veckan och högst 10 timmar för dygn, har godtagits i så gott

som alla yttranden. Jag anser för egen del, att bestämmelser av sådant

innehåll böra inflyta i lagen. Tillräckliga skäl för att genom direkta lagregler

göra undantag för vissa slag av rörelser synas icke föreligga. Därest

sådant undantag i vissa fall kan befinnas erforderligt — vare sig beträffande

veckoarbetstiden eller i fråga örn dygnsarbetstiden — torde tillstånd till

undantag böra sökas hos arbetsrådet enligt 5 § eller hos Kungl. Majit

enligt 12 §.

I förevarande paragraf hava de sakkunniga, utöver huvudbestämmelserna,

upptagit ett stadgande rörande rätt till överflyttning av arbetstid. — — —

Denna rätt till överflyttning skulle få utövas enligt arbetsgivarens eget skön

utan tillstånd av arbetsrådet. De sakkunniga hava ansett, att särskilda förhållanden

inom detaljhandeln tarvade en dylik överflyttningsrätt, som kunde tillgripas

utan omgång och formalitet, samt att det ur de anställdas synpunkt

icke kunde vara något att invända däremot, örn blott arbetstiden i genomsnitt

stannade vid 48 timmar i veckan. Att direkt i lagen bestämma olika längd

för den ordinarie arbetstiden under olika delar av året läte sig icke göra,

enär säsongerna inom olika branscher icke''alltid infölle vid samma tid. De

sakkunniga hava vidare påvisat, att i sådana fall, då överflyttningstiden trots

den föreslagna bestämmelsen kunde anses för kort, arbetsrådet kunde medgiva

undantag för visst företag eller Kungl. Majit för hel bransch. —---

Vid övervägande av vad som från olika håll anförts beträffande ifrågavarande

spörsmål har jag funnit de skäl, som åberopats för ett slopande av

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

35

den i paragrafen föreslagna överflyttningsrätten väga tyngst. Säsongpåfrestningar

kunna, på sätt bland annat arbetsrådet och landsorganisationen anfört,

icke anses vara något för detaljhandeln särskilt utmärkande. Sådana förekomma

iostor utsträckning även inom den allmänna arbetstidslagens giltighetsområde.

A andra sidan får givetvis ej förbises, att arbetets natur icke är densamma

inom industrien som inom detaljhandeln. För att bemästra den vid säsonger

uppkommande anhopningen av arbete bör i första hand tillgripas den just

för detta ändamål avsedda s. k. allmänna övertiden, vilken får uttagas av

arbetsgivaren, då så anses erforderligt, utan tillstånd av arbetsrådet. Skulle

detta visa sig otillräckligt, kan efter tillstånd av rådet ytterligare övertid få

utnyttjas. För övertidsarbete skall emellertid -— enligt vad jag under 8 §

ämnar föreslå — övertidsersättning utgivas. Detta förhållande torde vara den

viktigaste orsaken till att överflyttning av arbetstid från arbetsgivare synpunkt

synes fördelaktigare, i det att därigenom utbetalning av övertidsersättning i

avsevärd mån kan undvikas. Ett viktigt skäl mot den föreslagna rätten till

överflyttning av arbetstid är vidare, att genom en bestämmelse därom kontrollen

över lagens efterlevnad i hög grad försvåras. Att märka är även,

att det i praktiken visat sig, att rätt till överflyttning av arbetstid icke är

oundgängligen erforderlig. I riksavtal mellan köpmännens garantiförening

och handelsarbetareförbundet stadgas nämligen 48-timmars arbetsvecka utan

någon genomsnittlig beräkning för längre period. Ett skäl, som jämväl kan

hava sin betydelse vid avgörandet av förevarande spörsmål, är det av Daco

åberopade, nämligen att det för de anställda måste vara av betydelse, att

arbetstiden regelmässigt är begränsad på sådant sätt, att den på förhand

tryggar en viss bestämd fritid. Slutligen — och detta torde hava stor betydelse

— synes böra bemärkas, att medgivande av rätt till överflyttning av

arbetstid skulle, på sätt de sakkunniga i 9 § föreslagit, föranleda föreskrift

örn journalföring av all arbetstid, ej blott övertid.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att i förevarande paragraf icke

upptages någon rätt för arbetsgivaren att fördela arbetstiden på annat sätt

än huvudregeln medgiver.

I motionen I: SOS har hemställts, att 4 § sista meningen måtte erhålla

följande ändrade lydelse:

Arbetstiden må ej något dygn överstiga 11 timmar.

Den i motionen föreslagna ändringen har motiverats med att försäljningen

inom vissa branscher, t. ex. charkuteribranschen, vore ojämnt fördelad

på veckans olika dagar.

I likalydande motionerna I: 273 och II: 428 har yrkats, att 4 § måtte

erhålla en med 4 § i de sakkunnigas förslag överensstämmande lydelse.

De sakkunniga hava i 4 §, utöver huvudbestämmelserna, upptagit ett

stadgande rörande rätt till överflyttning av arbetstid, innebärande att arbetstiden

under viss förutsättning skulle få fördelas på annat sätt än enligt

huvudreglerna. Såsom ett viktigt skäl för en sådan överflyttningsrätt har

anförts behovet av att kunna bemästra den under säsongerna uppkommande

anhopningen av arbete. För sådant ändamål bör emellertid i första hand

användas den s. k. allmänna övertiden enligt 7 § 2 mom. och, om denna

skulle visa sig otillräcklig, med arbetsrådets tillstånd ytterligare övertid

enligt 7 § 3 mom. I förevarande sammanhang må även erinras örn den i

propositionen förordade utökningen i förhållande till de sakkunnigas förslag

Utskottet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

av den i 7 § 1 mom. medgivna övertiden för förberedelse- och avslutningsarbeten

m. m. samt örn förefintliga dispensmöjligheter. Yad de sistnämnda

beträffar äger arbetsrådet enligt 5 § viss befogenhet att medgiva såväl överflyttning

som förlängning av den ordinarie arbetstiden. Utskottet förutsätter,

att sistnämnda lagrum kommer att tillämpas med erforderlig smidighet. I

sista hand öppnar 12 § möjlighet att under vissa förutsättningar erhålla

dispens av Kungl. Maj:t. De nu berörda stadgandena synas utskottet ägnade

att i avsevärd utsträckning tillgodose ändamålet med den ifrågasatta överfly

ttningsrätten .

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag — till vilket motionerna

I: 273 och II: 428 ansluta sig — skulle även medföra betydande kontrollsvårigheter

och nödvändiggöra en mera omfattande journalf öring.

I motionen I: 268 har framlagts förslag örn sådan ändring av 4 §, att

arbetstiden per dygn må uppgå till 11 timmar. Förslagställarna hava åsyftat

att komma tillrätta med de svårigheter, som kunna uppstå därigenom, att

arbetet inom vissa affärsgrenar är ojämnt fördelat på veckans dagar. Sådana

svårigheter synas emellertid icke böra föranleda en generell utsträckning av

den längsta medgivna ordinarie arbetstiden för dygn. I stället torde, örn i

ett särskilt fall eller beträffande visst verksamhetsområde förutsättningar för

tillämpning av 5 eller 12 § äro förhanden, dispens kunna utverkas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får utskottet tillstyrka Kungl. Maj:ts

förslag i förevarande hänseenden.

7 §■

Beträffande den i 7 § 1 mom. föreslagna rätten till uttagande av övertid

för kundexpediering efter affärstid samt för förberedelse- och

avslutningsarbeten må följande anföras.

För förberedelse- och avslutningsarbeten, som för driftens oliindrade gång

nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, får

såväl enligt allmänna arbetstidslagen som enligt lantarbetstidslagen nödigt

antal arbetare användas under högst sju timmar i veckan. De sakkunniga

hava i anslutning härtill anfört:

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att man för detaljhandeln

och övrig under denna lag hörande verksamhet icke bör lämna så

långt medgivande till uttagande av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten

(vartill här hänföres expediering av kunder), som i de andra arbetstidslagarna.

Särskilt har man därvid tagit i betraktande, att sådant arbete

förekommer för flertalet här ifrågavarande arbetstagare, medan det inom

industrien i allmänhet är mer ett undantag och icke kräves av mer än ett

fåtal av de anställda. Det måste visserligen erkännas, att detta icke gäller

genomgående för de företag, som äro underställda allmänna arbetstidslagen,

och ej heller i full utsträckning beträffande jordbruket. Men de sakkunniga

hava dock funnit förhållandena vara sådana, att en avvikelse i inskränkande

riktning i de anställdas intresse kan vara berättigad. I någon mån har därvid

tagits i betraktande, att den i förslaget medgivna möjligheten att överflytta

ordinarie arbetstid mellan olika veckor gör det lättare för arbetsgivarna att

inom denna arbetstids ram möta säsongpåfrestningar m. m. Men framför allt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 37

har man tagit hänsyn till att det råder en tendens att anse ett mindre antal

av arbeten än tidigare vara förberedelse- och avslutningsarbeten, och denna

tendens bör understödjas. På det sättet bör icke så lång tid för dessa arbeten

vara erforderlig.

Till de arbeten, för vilka här ifrågavarande övertid bör medgivas, hör i

främsta rummet expediering av kunder, som inkommit i affärslokalen före

stängningstid men ej dessförinnan hunnit betjänas.--- — Då kundexpedie
ring

efter stängningstid kanske icke kan anses som ett avslutningsarbete i

egentlig mening — det gäller ju i allmänhet ett arbete av samma slag som

det vanliga under den allmänna arbetstiden — har man ansett ett uttryckligt

uttalande i lagtexten på denna punkt erforderligt. — ---

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att en inskränkning av

den här medgivna övertiden gentemot den i de andra arbetstidslagarna stadgade

tiden av sju timmar i veckan är möjlig utan allt för stor olägenhet för

företagen. En sådan inskränkning är ju mycket önskvärd med hänsyn till

intresset att bereda de anställda tillbörlig fritid. Efter ingående överväganden

har man stannat vid att föreslå ett maximum av fyra timmar i veckan.---

Det är obestridligt, att den här föreslagna begränsningen för vissa branscher

kan vålla svårigheter och tvinga till omläggning i nu utbildade sedvänjor,

men man har icke ansett detta böra hindra en begränsning, som för de anställda

är värdefull och dock torde giva en tillräcklig marginal för flertalet

branscher.

För att undanröja den från de anställda framförda farhågan, att den för

vecka medgivna tiden skulle kunna övervägande uttagas under en enda veckodag,

varigenom de anställda denna dag skulle kunna oskäligt betungas, hava

de sakkunniga dock kompletterat bestämmelsen så, att icke något dygn får

uttagas mer än en timmes arbete av hithörande slag.

De sakkunniga hava föreslagit ett stadgande av denna lydelse:

Till betjäning av kunder, som vid stängning av butik, rakstuga, frisersalong,

fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen, samt till

sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång

nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må

nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst fyra timmar i veckan,

dock icke något dygn mer än en timme.

Beträffande remissyttrandenas innehåll i förevarande hänseende får utskottet

hänvisa till sid. 109—112 i propositionen.

Föredragande departementschefen har uttalat bland annat följande:

För min del anser jag, att bestämmelserna örn övertidsarbetets längd i

hela förevarande paragraf böra nära ansluta sig till motsvarande stadganden

i de andra arbetstidslagarna och närmast allmänna arbetstidslagen. Vad

särskilt förberedelse- och avslutningsarbeten angår, synes en sådan överensstämmelse

erforderlig med hänsyn därtill, att jag, på sätt förut angivits,

föreslår, att rätt till överflyttning av arbetstid under åttaveckorsperioder

icke skall medgivas. Att i förevarande lag helt borttaga maximigränsen

beträffande tiden för förberedelse- och avslutningsarbeten torde däremot

icke böra ifrågakomma.

Beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten finnes maximitid för dygn

icke bestämd i de andra arbetstidslagarna. På skäl, som anförts av de sakkunniga,

synes emellertid ett stadgande härom böra införas i förevarande lag.

En tid av en och en halv timme för dygn finner jag härutinnan lämplig. Övertid

enligt detta moment synes mig dock icke böra få utan vidare tillfullo uttagas

av sådan arbetstagare, vars ordinarie arbetstid under dagen mera avse
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

värt överstiger åtta timmar. Jag föreslår därför en bestämmelse, enligt vilken

ordinarie arbetstid och övertid enligt 7 § 1 mom. tillhopa icke skola utan tillstånd

av arbetsrådet något dygn få överstiga 10 timmar.

I likalydande motionerna I: 273 och II: 428 har hemställts, att 7 § 1 mom.

måtte erhålla samma lydelse som motsvarande lagrum i de sakkunnigas förslag.

1 7 § 2 och 3 mom. givas bestämmelser örn allmänt övertidsarbete.

2 mom. motsvarar 7 § 2 mom. första stycket i allmänna arbetstidslagen

samt 7 § 2 mom. i lantarbetstidslagen. 3 mom. överensstämmer med 7 §

3 morn. i allmänna arbetstidslagen, varemot någon motsvarighet därtill icke

finnes i lantarbetstidslagen.

Beträffande den tid, under vilken övertidsarbete av den natur, som avses i

2 morn., får uttagas, stadgar allmänna arbetstidslagen högst 200 timmar för

kalenderår och lantarbetstidslagen högst 260 timmar under tolv månader i

följd. Den i sistnämnda lag medgivna tiden ökades 1937 från 200 timmar såsom

en viss kompensation för de skärpningar, som denna lagstiftning samtidigt

undergick.

I den för innevarande års riksdag framlagda propositionen nr 244 med förslag

till lantarbetstidslag föreslås sådana ändrade bestämmelser, att den s. k.

fria övertiden utmätes till allenast 200 timmar för tolv månader i följd samt

föreskrift i allmänna drag meddelas, för vilket ändamål den må uttagas. Samtidigt

föreslås, att örn ytterligare eftergift är av trängande behov påkallad,

sådan skall få meddelas av arbetsrådet, dock för högst 100 timmar under tolv

månader i följd.

Beträffande de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende och skälen

därför samt i fråga örn remissyttrandenas innehåll får utskottet hänvisa till

den redogörelse, som lämnats å sid. 112—115 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 118—119)

anfört:

Vad angår allmänt övertidsarbete synes icke tillrådligt, att, även örn

stadganden rörande övertidsersättning införas i lagen, helt borttaga maximigränser.

Anledning saknas enligt min mening att i fråga örn bestämmelsernas

utformning avvika, annat än i viss mån i formellt hänseende, från

den reglering, som givits i allmänna arbetstidslagen. Jag tillstyrker därför,

att övertidsarbete utan tillstånd av arbetsrådet skall få uttagas med

48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar under loppet

av ett kalenderår. Att antalet timmar för år ansetts kunna bestämmas till

200 i stället för av de sakkunniga föreslagna 260 beror dels därpå, att den

enligt 1 mom. medgivna övertiden icke i enlighet med de sakkunnigas förslag

inskränkts i förhållande till motsvarande tid i allmänna arbetstidslagen, dels

ock därpå, att de skäl, som beträffande lantarbetstidslagen föranlett bestämmandet

av antalet övertidstimmar av nu ifrågavarande slag till 260, här icke

föreligga. Då tidberäkning från den 1 augusti icke införts i 4 §, torde anledning

icke förefinnas att införa sådan beräkning i förevarande paragraf.

Liksom enligt allmänna arbetstidslagen synas skäl föreligga att tiller
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

känna arbetsrådet möjlighet att meddela tillstånd till uttagande av övertid

med högst 150 timmar, därest ytterligare eftergift är påkallad av trängande

behov. ......

Tillräckliga skäl för tillskapande av rätt till uttagande av särskild övertid

för vissa speciella göromål, t. ex. årsinventering, hava icke förebragts. Med

anledning av vad som anförts rörande blomsterhandelns särskilda svårigheter

på grund av den föreslagna regleringen vill jag allenast erinra därom,

att jämlikt 12 § möjlighet står öppen att hos Kungl. Majit begära förordnande

örn eftergifter eller medgivande av undantag.

I motionen II: 424 har föreslagits, att riksdagen måtte antaga 7 § med följande

ändrade lydelse:

1 mom. Till betjäning---10 timmar.

2 mom. Finner arbetsgivare---ett kalenderår. Häri inräknas även

det övertidsarbete, som omnämnes i denna paragrafs 1 mom.

3 mom. Är ytterligare---av arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn---eller ohälsa.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att enligt arbetsrådets tillämpning

av de stadganden i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen,

som motsvara 7 § 2 mom. i det nu föreliggande lagförslaget, övertid som där

avses får uttagas utan hinder av att vederbörande arbetare användas jämväl

till sådant övertidsarbete, som avses i de lagrum, som motsvara 7 § 1 mom. i

förevarande förslag (John Nordin: 8-timmarslagen sid. 352, Lantarbetstidslagen

sid. 106, Arbetsrådet och lantarbetstidslagen sid. 151).

7 § 4 mom. innehåller bestämmelser rörande skyldighet att utföra

övertidsarbete.

Detta moment överensstämmer nära med 4 mom. första stycket i de sakkunnigas

lagförslag samt är i huvudsak likalydande med 7 § 5 mom. i allmänna

arbetstidslagen och 7 § 3 mom. i lantarbetstidslagen.

Angående de sakkunnigas uttalanden i hithörande hänseenden, berörande

bland annat spörsmålet örn minderårigas användande till övertidsarbete, samt

innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till redogörelsen å sid.

115—117 i propositionen.

Av intresse i förevarande sammanhang äro vissa föreskrifter örn minderårig

i arbetarskyddslagen. Regeln är, att minderårig ej får användas till

arbete före fyllda 13 år och —• utom under ferietid — innan den vanliga folkskolan

genomgåtts (9 §). För industriellt arbete och viss annan likställd verksamhet

är gränsen satt vid 14 år, men särskilt undantag är gjort för distribution

av varor eller uträttande av bud eller ärenden (10 §).

I 13 § uttalas bland annat, att den minderårige ej får användas så, att det

Iean medföra fara för överansträngning eller ha annan menlig inverkan på

hälsan. Vidare skall lämnas ledighet för deltagande i viss fortsatt undervisning.

Av särskild vikt är 14 §, enligt vilken arbetstiden — jämte eventuell

undervisningstid — icke får vara mer än 10 timmar av dygnet eller 60 timmar

i veckan, nödfallsarbete dock undantaget. I 14 § stadgas även örn minderårigas

raster samt gives ett visst förbud mot nattarbete.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

40 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Enligt 7 § 4 mom. i allmänna arbetstidslagen ankommer det på arbetsrådet

att pröva i vad mån den, som fyllt 16 men ej 18 år, må användas till annat

övertidsarbete än nödfallsarbete.

Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 119—120) beträffande

frågan örn rätten att använda minderåriga till övertidsarbete anfört

i huvudsak följande:

Härvid må erinras örn att lantarbetstidslagen icke lägger hinder i vägen för

arbetsgivare att använda minderåriga till övertidsarbete i samma omfattning

som vuxna, vilket däremot är fallet beträffande allmänna arbetstidslagen.

Emellertid synes med fog kunna anföras, att arbetet i detaljhandel och därmed

jämställda företag med hänsyn till den omväxling, som i olika hänseenden

erbjudes, i stor utsträckning icke är så uttröttande för de minderåriga som det

mera enformiga industriarbetet. Det arbete, varom i nu förevarande lagstiftning

är fråga, torde i följd härav närmare vara att jämställa med det i lantarbetstidslagen

reglerade arbetet än med industriarbetet. Att märka är jämväl, att de i

arbetarskyddslagen givna skyddsbestämmelserna för minderåriga, bland

annat rörande maximering av dygnsarbetstiden till 10 timmar (därest ej är

fråga örn nödfallsarbete), givetvis skola obetingat gälla. Ett särskilt stadgande

härom har intagits i 18 §. Emellertid må erinras, att — på grund av de

i 1 § intagna bestämmelserna rörande den nya lagens tillämpningsområde —

den situationen kan inträffa, att en minderårig, åtminstone formellt, kan få sin

ställning i någon mån försämrad ur skyddssynpunkt. Härvid torde emellertid

böra beaktas, att den allmänna bestämmelsen, vilken föreslås intagen i 4

mom. av förevarande paragraf, att arbetsgivaren har att tillse, att arbetstagare

icke genom användande till övertidsarbete utsättes för överansträngning

eller ohälsa, samt arbetarskyddslagens nyss omförmälda bestämmelser rörande

maximering av dygnsarbetstiden under alla förhållanden skola tillämpas.

Av det anförda torde framgå, att spörsmålet örn de minderårigas användande

till övertidsarbete icke utan vidare kan besvaras i den ena eller andra

riktningen. För egen del har jag, örn än med tvekan, funnit mig böra i förevarande

hänseende biträda de sakkunnigas förslag, enligt vilket de minderåriga

arbetstagarna jämställas med vuxna. Såvitt angår de minderårigas

övertidsarbete har 7 § med hänsyn härtill avfattats i nära överensstämmelse

med lantarbetstidslagen.

Den reglering av rätten att använda minderåriga till övertidsarbete, som

sålunda föreslås, har särskilt stor betydelse av det skälet, att så avsevärd

del som ungefär V9 av de i detaljhandeln anställda utgöras av minderåriga.

Htskottet har i annat sammanhang avstyrkt de i motionerna I: 273 och

II: 428 förordade bestämmelserna örn rätt till överflyttning av arbetstid. Vid

sådant förhållande torde maximigränsen beträffande tiden för kundexpediering

efter stängningstid samt förberedelse- och avslutningsarbeten icke böra sättas

alltför lågt. Utskottet ansluter sig därför till det i propositionen framlagda

förslaget i denna del och kan sålunda icke tillstyrka de i samma motioner med

avseende på 7 § 1 mom. gjorda yrkandena.

Utskottet finner ej heller skäl tillstyrka det i motionen II: 424 framställda

yrkandet örn ändring i 7 § 2 mom. i Kungl. Majis förslag. Därest en sådan

ändring genomfördes, skulle detta innebära, att den nya lagen på denna punkt

komme att avvika från vad som enligt arbetsrådets praxis gäller vid tillämpningen

av allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Liksom lantarbetstidslagen lägger den nu föreslagna lagen icke hinder i

vägen för arbetsgivare att använda minderåriga till övertidsarbete i samma

omfattning som vrnxna. Annorlunda är förhållandet med allmänna arbetstidslagen,

som visserligen tillåter, att minderåriga, som fyllt 16 år, användas till

sådant arbete, men kräver arbetsrådets medgivande därtill. På grund av de

i 1 § intagna bestämmelserna rörande den nya lagens tillämpningsområde

kunna i vissa fall minderåriga, åtminstone formellt, få sin ställning i någon

mån försämrad ur skyddssynpunkt. Utskottet har icke kunnat undgå att finna

dessa förhållanden ägnade att ingiva vissa betänkligheter. Av betydelse i detta

sammanhang är även, att ungefär Vo av de i detaljhandeln anställda utgöres

av minderåriga och att minimiåldern, såvitt angår sysselsättning inom detta

arbetsområde, i arbetarskyddslagen satts till 13 år. Enligt utskottets mening

tala goda skäl för att rätten att använda minderåriga till övertidsarbete inom

detaljhandeln begränsas i högre grad än som följer av bestämmelserna i

arbetarskyddslagen. Innan slutlig ståndpunkt tages till detta spörsmål, torde

det emellertid böra klarläggas, i vad mån särskilt de yngsta minderåriga inom

detaljhandeln användas till övertidsarbete. Utskottet vill sålunda icke för

närvarande föreslå införande i den nya lagen av bestämmelser i angivna hänseende.

8 §■

I förevarande paragraf har, liksom i 7 § 4 mom. andra stycket av de sakkunnigas

förslag, behandlats spörsmålet örn övertidsersättning. 8 § äger icke

någon motsvarighet i allmänna arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen. Inom

de näringsgrenar, som dessa båda lagar reglera, ankommer det helt på överenskommelse

mellan parterna, örn och på vad sätt övertidsersättning skall

lämnas. I sjöarbetstidslagen däremot bestämmes, att ersättning för övertidsarbete

skall utgå antingen i penningar eller — under vissa förutsättningar —

beredas i form av fritid. Övertidsersättning, som utgår i penningar, skall för

timme utgöra, när övertidsarbetet utförts a söckendag, minst Viso, och, när

arbetet utförts å helgdag, minst V75 av den kontanta månadslönen, oberäknat

kostpenningar eller däremot svarande ersättning.

De sakkunniga hava förklarat, att det icke torde kunna bestridas,

att man genom en lagregel örn övertidsersättning bomme något utanför

det egentliga området för en lagstiftning, som skulle vara begränsad till

att reglera arbetstiden. Något egentligt missnöje med att övertidsersättning

icke vore lagstadgad i allmänna arbetstidslagen hade icke framträtt. Förevarande

lagförslag vore i sina huvuddrag uppbyggt på samma sätt som nyssnämnda

lag och lantarbetstidslagen, medan sjöarbetstidslagen hade en i mycket

avvikande gestaltning. Inom detaljhandeln förelåge emellertid

i fråga örn övertidsarbetet och dess ersättning

särskilda förhållanden, beträffande vilka de sakkunniga anfört

följande:

Socialstyrelsens undersökning av 1931—1933 visar, att det är mycket vanligt,

att särskild ersättning för arbete på övertid icke lämnas. Sammanfattningsvis

kan sägas, att enligt de till denna undersökning inkomna personal
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

uppgifterna i nära hälften av samtliga fall icke alls utgick någon övertidsersättning;

för enbart den privata detaljhandeln var siffran över 60 procent.

I de fall, där ersättning förekom, var denna — särskilt inom den privata handeln

— oftast matpengar eller en t. ex. till jul lämnad gratifikation, i många

fall icke ställd i direkt relation till övertidstimmarnas antal. Ersättning, bestående

av timlön med förhöjning, rapporterades blott av ungefär Vs av här

ifrågavarande personal, därav Vä av de vid kooperativ och Vis av de vid privat

handel anställda. Ungefär V20 av de anställda uppgåvo sig i stället ha fått

ledighet å annan tid såsom ersättning. Enligt företagarnas uppgifter skulle

läget varit något bättre, men om man ser på samtliga arbetsgivaruppgifter

finner man dock, att ungefär Va av de privata och Vs av de kooperativa företagen

uttalat, att övertidsersättning icke alls förekommit samt att blott

omkring Vs av de privata företagarna uppgivit, att timlön med förhöjning

utbetalats.

Under de senaste åren har verklig övertidsersättning blivit mera vanlig

inom detaljhandeln, vilket delvis sammanhänger med att kollektivavtalen fått

större utbredning. I kollektivavtalen finnas nämligen i regel bestämmelser

om övertidsersättning, ehuru de kunna vara mycket växlande både i fråga örn

räckvidd och innehåll. Så gäller i allmänhet för butiksbiträdena, att övertidsersättning

icke utgår för förberedelse- och avslutningsarbete (inbegripet kundexpediering)

m. m. I socialstyrelsens redogörelse redovisas som den vanliga

ersättningen för annat övertidsarbete timlön med 50 procents förhöjning; den

gällde för nära 3U av de privat och mer än 9/io av de kooperativt anställda.

Timlön med 25 procents förhöjning förekom för ungefär V10 av de privat och

V20 av de kooperativt anställda. Det var vanligt, att förhöjningen var större,

75—100 procent, då arbetet utfördes å sön- och helgdag; stundom även när

arbetet var förlagt efter viss tid på kvällen eller fortgick utöver visst timantal

under dagen. — Enligt 1937 års riksavtal mellan köpmännens garantiförening

och svenska handelsarbetareförbundet är övertidsersättningen 35 procent

högre än den normala lönen å vardagar och 75 procent högre än den vanliga

lönen å sön- och helgdagar.

Yad nu sagts gäller närmast detaljhandelns butikspersonal men är i viss

mån även tillämpligt å där anställda kontorister. För handelsarbetare torde

övertidsersättning vara vanligare liksom också kollektivavtalen, och enligt

dessa torde regelmässigt utgå ersättning även för förberedelse- och avslutningsarbete.

Beträffande områdena utanför den egentliga detaljhandeln må nämnas,

att förhållandena torde vara skiftande. Där det finns kollektivavtal, stipuleras

i allmänhet övertidsersättning. För t. ex. frisörbiträden utgår 50 procents

förhöjning av den vanliga ersättningen, dock endast för nytt arbete, som påbörjas

minst en halvtimme efter stängningstid.

Örn kollektivavtalen på detta område må till sist framhållas, att det ofta

förekommer, att ersättning i penningar efter parternas överenskommelse får

utbytas mot ersättning i fritid. Denna skall då stundom vara ökad i samma

proportion som penningersättningen.

De sakkunniga hava förklarat, att de vid beaktande av det föreliggande

läget och de framförda önskemålen kommit till det resultatet, att man i de

anställdas intresse här borde ingripa med en tvingande regel. Särskilt

måste hänsyn tagas till den stora massan oorganiserad personal, som i annat

fall ofta även i framtiden torde bliva helt utan övertidsersättning.

De sakkunniga hava emellertid icke föreslagit, att särskild ersättning skall

utgå för alla slag av övertidsarbete. De hava nämligen ansett, att

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

skälen för en tvångsregel om sådan ersättning vore tillräckligt starka endast

när det gällde övertidsarbete enligt 2 och 3 morn. i 7 §. Här kunde även

åberopas, att sådant övertidsarbete kanske eljest skulle uttagas i fall, då det

ej vore alldeles ofrånkomligt, varigenom den anställde skulle bliva obehörigt

betungad.

Vid övertidsarbete enligt 7 § 1 morn., alltså kuudexpediering och egentligt

förberedelse- och avslutningsarbete, kunde det däremot enligt de sakkunnigas

mening knappast vara lämpligt att tvångsvis bestämma, att särskild övertidsersättning

alltid skulle utgå. Det kunde med visst fog anföras, att det ej

sällan berodde på den anställde själv — åtminstone delvis — örn arbete å

övertid av detta slag erfordrades och hur länge det behövde fortgå. En tvingande

regel örn övertidsersättning skulle därför här kunna fresta den anställde

att förlänga arbetet. Det finge också erinras, att gällande kollektivavtal för

butiksbiträden i allmänhet ej stipulerade övertidsersättning i detta fall. 1930

års konvention föreskreve ej övertidsersättning för förberedelse- och avslutningsarbete,

ej heller de norska och tyska arbetstidslagarna.

Vidare hade det icke synts de sakkunniga tilltalande, att arbetsgivaren

skulle tvingas att betala särskild övertidsersättning efter förhöjd taxa vid

övertidsarbete, som krävdes i nödfallssituationer och vore medgivet enligt 6

§ i lagförslaget.

Beträffande övertidsersättningens storlek hava de sakkunniga

anfört:

Det har inför de sakkunniga ifrågasatts, att man skulle kunna nöja sig med

att i lagen fastslå, att särskild övertidsersättning skall utgå, utan att bestämma

något visst minimum för denna. På det sättet skulle dock knappast tillräcklig

trygghet för de anställda kunna vinnas. Det kunde ju då överenskommas om

övertidsersättning, som icke vore högre än den vanliga lönen. De sakkunniga

föreslå därför, att ersättningen skall vara minst 25 procent högre än den vanliga

lönen för motsvarande arbete under ordinarie arbetstid. Det är visserligen

sant, att ersättningen i kollektivavtalen oftast är högre och att de anställdas

representanter med hänvisning till detta påyrkat ett högre minimum. Den

föreslagna regeln överensstämmer emellertid med 1930 års konvention och

med t. ex. de norska och tyska lagarna på området. Vid regelns formulering

får man vidare ej bara tänka på förefintliga kollektivavtal utan även på det

stora flertalet fall, där det icke lämnas någon övertidsersättning alls eller

blott i begränsad omfattning. Detta gör, att även den av de sakkunniga föreslagna

regeln torde innebära en allvarlig ekonomisk påfrestning för åtskilliga

arbetsgivare.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att övertidsersättning i penningar

genom överenskommelse mellan parterna skulle kunna utbytas mot

ledighet å ordinarie arbetstid, vilken ledighet då skulle vara

minst 25 procent längre än den tid, som övertidsarbetet tagit i anspråk. Härom

hava de sakkunniga yttrat:

Att utbyta kontant övertidsersättning mot ersättning i tid praktiseras

redan nu med gott resultat, stundom med stöd av kollektivavtal. Det flera

gånger nämnda riksavtalet innehåller sålunda, att parterna kunna överenskomma,

att i stället för vanlig övertidsersättning skall lämnas ledighet å

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande ISr 31.

ordinarie arbetstid med 50 procents förhöjning. De hörda organisationerna

hava ej heller haft något att invända mot en sådan utbytesregel.

Det kan visserligen sägas, att därmed beredes möjlighet att överflytta

arbetstid från en del av året till en annan i större utsträckning än vad som

är medgivet enligt 4 § av lagförslaget. Detta torde emellertid ej behöva möta

betänkligheter. En arbetsgivare har knappast intresse av här ifrågavarande

utbyte i större omfattning, enär han genom det förlorar mer i ordinarie arbetstid

än han vinner i övertid. För att skapa större klarhet i övertidsförhållandena

parterna emellan och undvika farhågan, att stadgandet skulle försvåra

kontrollen över lagens efterlevnad, har emellertid föreslagits, att den

ledighet, som skall ersätta övertiden, skall vara lämnad senast inom åtta

veckor efter det övertidsarbetet utfördes. Av den valda formuleringen torde

framgå, att intet hindrar att ledigheten lämnas så att säga i förskott med

tanke på behov av övertidsarbete, som förväntas senare uppkomma.

Förutsättning för det nu nämnda utbytet är, att parterna i det konkreta

fallet äro ense därom. Det räcker ej, att flertalet arbetstagare inom visst

företag äro med örn utbytet, för att detta skall få tillämpas rörande övriga

arbetstagare. Men naturligtvis kan överenskommelsen vara träffad i kollektivavtal.

I detta sammanhang hava de sakkunniga framhållit, att parterna icke i

annat fall än det nu berörda kunde ens genom kollektivavtal bestämma, att

kontant övertidsersättning icke skulle utgå eller att den skulle sättas till

lägre belopp än det som med ledning av lagbestämmelsen skulle betalas. Det vore

med avsikt, som man sålunda gjort regeln helt tvingande till den anställdes förmån.

Det hade nämligen från vissa organisationer av anställda framförts farhågor,

att en möjlighet att genom kollektivavtal göra avvikelse från lagen skulle

kunna missbrukas och i sådana fall, där arbetsgivarna hade ett övermäktigt

inflytande, lända till arbetstagarnas nackdel. Men naturligtvis kunde genom

kollektivavtal eller på annat sätt överenskommas örn övertidsersättning i

andra fall än det i lagen reglerade eller till högre belopp än det där satta

minimum.

De i förevarande paragraf berörda spörsmålen hava berörts i åtskilliga

yttranden. En ingående redogörelse för dessas innehåll har lämnats å sid.

124—131 i propositionen. Utskottet tillåter sig att hänvisa till denna redogörelse.

Här må endast nämnas, att arbetsrådet i anslutning till sin kritik av

4 § i de sakkunnigas lagförslag anfört bland annat följande:

Örn sålunda redan bestämmelserna i 4 § äro ägnade att ingiva allvarliga

betänkligheter, gäller detta i ännu mycket högre grad örn föreskrifterna i

7 § 4 mom. andra stycket rörande kompensering av övertid genom förlängd

ledighet å ordinarie arbetstid. Dylik kompenserande ledighet skulle kunna

lämnas under en period av åtta veckor efter övertidsarbetets uttagande. Häravses

sålunda icke de fasta åttaveckorsperioder, varom bestämmelser meddelats

i 4 §, utan godtyckligt valda åttaveckorsperioder, räknade från varje

dag, då övertidsarbete utförts. Men kompensation skulle även kunna lämnas

:>i förskott» under en icke begränsad tidsperiod. En uttagen övertid av

exempelvis 4 timmar skulle med andra ord -— visserligen endast med arbetstagarens

medgivande — kunna anses kompenserad genom att arbetstagaren

vid något tidigare tillfälle, vilket icke nödvändigtvis behöver hava infallit

under samma år, haft en ordinarie arbetstid, som med 5 tim mai- understigit

den i 4 § angivna ordinarie arbetstiden. Enligt arbetsrådets uppfattning skulle

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande Kr 31.

ifrågavarande bestämmelser definitivt omintetgöra varje möjlighet att öva kon
troll

över arbetstiden.

Föredragande departementschefen har i propositionen rörande 8 § yttrat

följande:

Beträffande spörsmålet, huruvida bestämmelser örn övertidsersättning

skola upptagas i den nya lagen eller icke, hava under förarbetena skilda

uppfattningar kommit till uttryck. Det må erinras, att stadganden örn

övertidsersättning upptagits i 1930 års internationella konvention beträffande

de affärs- och kontorsanställda ävensom i sjöarbetstidslagen. Motsvarighet

härtill finnes däremot ej i de övriga arbetstidslagarna. Då

emellertid, enligt vad utredningen givit vid handen, förhållandena inom

detaljhandeln äro sådana, att särskild ersättning för det tämligen vanliga

övertidsarbetet ofta icke utgår, synes — trots att vid lagstiftningen

eljest i regel iakttagits principen att lämna bestämmandet av arbetslönens

storlek utanför regleringen — i förevarande lag böra upptagas ett stadgande

av innehåll, att ersättning skall utgå för arbete å övertid. Även örn, vilket jag

för närvarande anser lämpligt, den lagliga regleringen uti ifrågavarande

hänseende inskränkes härtill, synes dock förefintligheten i lagen av ett dylikt

stadgande hava viss betydelse; bland annat torde en bestämmelse härom verka

i någon mån hämmande på arbetsgivarnas vilja att uttaga övertidsarbete.

Däremot är det enligt min mening icke lämpligt att nu fastställa något visst

minimibelopp för övertidsersättningens storlek. En dylik minimibestämmelse

tenderar ofta att bliva normerande. Minimibestämmelse beträffande

övertidsersättning torde för övrigt ej vara lämplig, då grundlönen ej är

bestämd i lag. Då lagens regler inskränkas till ett fastslående av att övertidsersättning

skall utgå, överlämnas åt parterna att genom avtal bestämma

storleken å nämnda ersättning. Någon garanti för att övertidsersättningen

därvid kommer att fastställas till högre belopp än den för vanlig arbetstid

bestämda — vilket givetvis bör vara fallet — finnes visserligen icke, men i

de kollektivavtal, som för närvarande gälla, är så händelsen. Kollektivavtalsregleringen

vinner, såsom förut framhållits, alltmera insteg även på

förevarande arbetsområde; kollektivavtalens bestämmelser bliva även ofta

normerande i fråga örn storleken av avlöningar till arbetstagare utanför kollektivavtalens

tillämplighetsområde.

Det gäller härefter att avgöra, beträffande vilka slag av övertidsarbete

särskild ersättning skall föreskrivas i lagen. Enighet synes råda därom, att

ersättning skall utgå för övertidsarbete enligt 7 § 2 och 3 mom. Bestämmelse

härom torde böra inflyta i lagen. I det stora hela råder enighet jämväl därom,

att ersättning icke skall i lag föreskrivas för nödfallsarbete enligt 6 §. I

yttrandena har endast Daco i sistnämnda hänseende anfört avvikande mening.

För egen del ansluter jag mig emellertid härutinnan till Daco. Skälig anledning

att icke tillförsäkra arbetstagare ersättning för dylikt slags övertidsarbete

synes icke föreligga.

Beträffande övertid enligt 7 § 1 mom. äro meningarna delade. Innan jag

angiver min ståndpunkt härutinnan må erinras, att bestämmelser örn övertidsersättning

i sistnämnda fall icke finnas vare sig i 1930 års konvention

eller i regel i gällande kollektivavtal. Mot förslag att fastställa övertidsersättning

även för arbete enligt 7 § 1 mom. har anförts, att dylikt arbete åtminstone

delvis är av den natur, att det beror på den anställde själv, i vilken utsträckning

sådant arbete skall behöva uttagas. För egen del har jag efter övervägande

av spörsmålet stannat för att föreslå, att bestämmelsen örn övertidsersättning

skall avse även arbete enligt 7 § 1 mom. Härmed är emellertid icke

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

sagt, att ersättningen för allt slags övertidsarbete måste utgå efter enahanda

grunder.

Undantag från den föreslagna regleringen för vissa slag av övertidsarbete,

t. ex. sådant som avser julskyltning eller årsinventering, torde — i enlighet

med de sakkunnigas förslag — icke böra föreskrivas. Tillräckliga skäl att

införa undantagsbestämmelse beträffande inventering för kontroll av anförtrodda

medel eller djdikt synas mig ej heller föreligga.

Kätt att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, kompensera övertidsarbete

med ledighet under ordinarie arbetstid, lämnad i förväg eller under viss tid

efter det att övertidsarbetet utförts, synes icke böra föreskrivas i lagen, enär,

såsom i flera yttranden påvisats, kontroll av lagens efterlevnad därigenom

skulle bliva ytterligt försvårad.

Liksom de sakkunniga anser jag, att det utan oskälig tidsutdräkt bör uppklaras,

örn arbetstagare har anspråk på övertidsersättning. Jag föreslår därför

bestämmelser —- i viss överensstämmelse med stadgandena i 25 § lagen den

11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt — av innehåll, att anspråk

på ersättning skall framställas inom två månader från det att övertidsarbetet

utförts, ävensom att talan skall anhängiggöras inom ett år från samma

tidpunkt. En tid av två år för anhängiggörande av talan, på sätt föreskrives

i nyssnämnda lag, synes mig nämligen alltför lång.

Lagrådet har beträffande 8 § uttalat bland annat följande:

Genom första stycket i denna paragraf fastslås i princip, att arbetsgivare

är pliktig att utgiva ersättning för arbete å övertid. Bestämmelsen lärer så till

vida få anses såsom tvingande att därigenom laga verkan frånkännes avtal,

enligt vilket sådan ersättning över huvud icke skall utgå. Däremot torde den

icke utgöra hinder för att arbetsgivare och arbetstagare fritt överenskomma

örn ersättningens storlek.---

Förslaget innebär, att det är förbjudet att genom avtal bestämma att övertidsarbete

kan i viss utsträckning kompenseras med ledighet under ordinarie

arbetstid, lämnad i förväg eller under viss tid efter det att övertidsarbetet utförts.

Då en sådan anordning enligt de sakkunniga för närvarande praktiseras

med gott resultat, stundom med stöd av kollektivavtal, synes det böra övervägas

huruvida icke genom en övergångsbestämmelse undantag från förbudet

borde göras för avtal som på grund av kollektivavtal träffats innan lagen

trätt i kraft.

Lagrådets ifrågasättande av en särskild övergångsbestämmelse i anslutning

till 8 § — till vilken fråga utskottet i annat sammanhang återkommer — har

icke föranlett upptagande i propositionsförslaget av något dylikt stadgande.

I likalydande motionerna 1:274 och 11:427 har hemställts, att riksdagen

måtte avslå vad Kungl. Maj:t föreslagit under nu ifrågavarande paragraf.

I motionen 11: 424 hav yrkats, att 8 § måtte erhålla följande lydelse:

För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning,

för de första två timmarna per dag minst 50 procent och därefter samt sönoch

helgdagar minst 100 procent högre än vad arbetstagaren erhåller för

motsvarande arbete under ordinarie arbetstid.

Vill arbetstagare---rätt förlustig.

I likalydande motionerna 1: 273 och 11:428 har hemställts, att från regeln

örn arbetsgivarens skyldighet att utgiva särskild ersättning för arbete å övertid

skola undantagas dels nödfallsarbeten enligt 6 § och dels förberedelse- och

avslutningsarbeten enligt 7 § 1 mom. i av motionärerna föreslagen lydelse

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

saint att övertidsersättning, så framt arbetsgivare och arbetstagare äro därom

ense, må utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, att uttagas senast inom

tolv månader efter det övertidsarbetet utförts.

I motionen 1:268 har hemställts, att 8 § sista stycket måtte erhålla följande

lydelse:

Vill arbetstagare---skall han dels inom sex veckor---dels ock

inom sex månader---förlustig.

Den förebragta utredningen visar, att inom detaljhandeln särskild ersättning

ofta icke utgår för övertidsarbete, oaktat sådant förekommer i ej ringa

utsträckning. Med hänsyn härtill ansluter sig utskottet till den av föredragande

departementschefen uttalade meningen, att i förevarande lag bör åtminstone

tills vidare upptagas ett stadgande av innehåll, att ersättning skall

utgå för arbete å övertid. Däremot torde av skäl, som departementschefen

anfört, något visst minimibelopp för övertidsersättningens storlek icke böra

fastställas. Det ligger emellertid i sakens natur, att ersättningen för övertid

i regel sättes till högre belopp än den för vanlig arbetstid bestämda.

För närvarande torde ersättning för särskilda slag av övertidsarbeten, som

kunna beräknas regelmässigt återkomma, stundom på förhand fastställas till

ett för viss löneperiod fixerat belopp. Även efter den nya lagens ikraftträdande

synes ett sådant förfarande kunna av praktiska skäl ifrågakomma,

då det gäller övertidsarbete enligt 7 § 1 mom.

De sakkunniga hava föreslagit, att övertidsersättning skulle få utbytas mot

ledighet under ordinarie arbetstid, lämnad i förväg eller under viss tid efter

det övertidsarbetet utförts. Detta förslag har emellertid med hänsyn till

väntade kontrollsvårigheter icke upptagits i propositionen. Eftersom lagens

bestämmelser äro tvingande, är ett avtal, varigenom arbetstagaren på förhand

generellt medgiver ersättningens utbytande mot ledighet å ordinarie arbetstid,

icke bindande. Enligt utskottets mening får inskränkningen i avtalsfriheten

däremot icke sträcka sig så långt, att överenskommelse parterna

emellan i det särskilda fallet örn kvittning av övertidsarbete mot ledighet

skulle sakna verkan.

I fråga örn den i 8 § andra stycket givna preskriptionsbestämmelsen finner

utskottet ej skäl frångå Kungl. Maj:ts förslag.

5 §■

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 8 § 1 mom. i de sakkunnigas

förslag, behandlar frågan örn visst minimum för rastetid.

Med raster förstås sådana avbrott i arbetstiden, vilkas varaktighet är på

förhand bestämd och under vilka arbetstagarna fritt förfoga över sin tid

samt icke äro skyldiga att kvarstanna på arbetsplatsen. I allmänna arbetstidslagen

och lantarbetstidslagen finnas icke några bestämmelser örn att

rastetiden skall uppgå till visst minimum; sådana föreskrifter ingå däremot

ej sällan i främmande länders arbetstidslagar.

Arbetarskyddslagen innehåller — frånsett vad som kan följa av dess särskilda

föreskrifter rörande minderårigas arbete — den allmänna regeln i

Utskottet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

5 § i), att arbetet bör, där dess natur det medgiver, avbrytas genom en

eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet.

De sakkunniga hava funnit bestämmelserna i arbetarskyddslagen icke vara

tillfyllest för detaljhandeln. De hava framhållit, att en arbetsdag av ordinär

längd bleve för de anställda onödigt påfrestande, om den icke avbrötes av

en ordentlig rastetid, under vilken arbetstagaren kunde känna sig fullt

ledig och hade möjlighet att på regelbundna tider intaga måltid eller vistas

utomhus. Förhållandena inom detaljhandeln — för vilka redogörelse lämnats

å sid. 157 i betänkandet — vore enligt de sakkunnigas åsikt för närvarande

icke genomgående tillfredsställande.

8 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag hade följande lydelse:

Fortgår arbetstagares arbete under minst åtta timmar av dygnet, skall,

såframt ej är fråga örn arbete varom i 6 § förmäles, under arbetstiden

infalla en sammanhängande rast av minst en timme. Sådan rast må utbytas

mot två raster av sammanlagt minst en timme 15 minuter, örn arbetsgivare

och arbetstagare äro ense därom.

Beträffande skälen för de sakkunnigas förslag samt innehållet i de avgivna

yttrandena i förevarande del får utskottet hänvisa till redogörelsen å sid.

134—137 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen rörande 9 § yttrat

bland annat följande:

De stadganden, som de sakkunniga föreslagit i denna paragraf, hava

otvivelaktigt ett visst värde ur arbetarskyddssynpunkt. I flera yttranden

har också anförts — och enligt min mening med rätta -— att de ur principiell

synpunkt borde erhålla plats i arbetarskyddslagen. Allmängiltiga

bestämmelser i förevarande hänseende lära emellertid icke på grundval

allenast av vad som förekommit vid den nu verkställda utredningen kunna

införas i nämnda lag. Att däri upptaga en speciell regel härutinnan för

detaljhandeln och därmed jämställd verksamhet torde icke vara lämpligt.

Med hänsyn till att nu förevarande lag avses vara provisorisk, synas emellertid

betänkligheter icke behöva möta mot att tillsvidare låta stadganden

rörande raster få plats däri.

I enlighet med förslag i yttrandena anser jag sådan ändring av bestämmelserna

erforderlig, att rast örn minst en timme föreskrives, så snart arbetet

fortgår under minst sex timmar. Denna bestämmelse skall dock ej gälla,

där fråga är örn arbete, varom förmäles i 6 §, eller då sjukdomsfall eller

annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag. Med hänsyn

till att så preciserade bestämmelser, som sålunda föreslås, innebära en nyhet

i lagstiftningen, vars verkningar icke kunna fullt överblickas, synes dispensmöjlighet

böra beredas. Innan dispens härutinnan meddelas, synes, i den

mån så anses erforderligt, samråd böra äga rum mellan arbetsrådet och yrkesinspektionens

chefsmyndighet.

I likalydande motionerna I: 273 och II: 428 har hemställts, att 9 § måtte

ändras i överensstämmelse med 8 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag. I motiveringen

till dessa motioner har framhållits, att det genom propositionen

framlagda förslaget rörande raster jämfört med de sakkunnigas förslag innebure,

att butiksbiträden jämväl skola äga åtnjuta en timmes rast å helgdags
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

49

aftnar — då affärerna enligt förslaget till butikstängningslag skola stängas

klockan 16 — om vederbörande exempelvis arbetade i ett sträck från klockan

9. Å helgdagsaftnar vore arbetet i detalj affärerna i allmänhet särskilt intensivt,

och biträdena åtnjöte sådana dagar vanligen endast kortare måltidsrast.

Att anskaffa s. k. avbytare mötte å helgdagsaftnar hart när oöverstigliga

svårigheter. Härtill komme, att arbetstagare, som vore bosatt utom den ort,

där den affärsrörelse bedreves, där vederbörande vore anställd, ofta plägade

göra framställning örn att få sluta något tidigare för att hinna resa hem över

helgen med ett tidigt tåg. Sådana framställningar sökte arbetsgivarna i allmänhet

tillmötesgå. Skulle emellertid förslaget örn att rast å en timme skulle

åtnjutas redan vid sex timmars arbete biträdas av riksdagen, syntes möjligheten

att medgiva personal att å helgdagsaftnar hemresa tidigare avsevärt

försvåras.

I motionen II: 424 har hemställts, att 9 § måtte erhålla följande lydelse:

Fortgår arbetstagares arbete---— 15 minuter.

Arbetstagare skall lia minst en hel dags ledighet varje kalendervecka. Vid

kontinuerlig tjänstgöring sön- och helgdagar skall arbetstagare vara ledig

minst varannan sön- och helgdag.

Arbetsrådet må---första stycket.

Tillika har, såsom i annat sammanhang här ovan anmärkts, i sistnämnda

motion yrkats, att underrubriken närmast före 9 § måtte få lydelsen »Raster

m. m.».

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet, att bestämmelser

örn raster böra upptagas i lagen. Därvid må dock icke förbises, att den

omständigheten, att rast skall utgå, medför en mot rasten svarande förskjutning

av den tid, då arbetet för dagen avslutas. Detta torde innebära en olägenhet

särskilt för anställda, som bo så långt från arbetsplatsen, att de icke hinna

begiva sig hem under rasten. Med hänsyn härtill och oavsett föreliggande

dispensmöjlighet anser utskottet, att minimitiden för rast lämpligen bör sättas

till 30 minuter. I samband därmed torde andra meningen i 9 § första stycket

böra utgå ur lagtexten. Däremot kan utskottet icke tillstyrka det i motionerna

I: 273 och II: 428 framlagda förslaget örn sådan ändring i 9 §, att rast skall

infalla under arbetstiden, örn arbetstagares arbete fortgår under minst åtta

timmar av dygnet.

Utskottet, som visserligen anser, att behovet av söndagsledighet bör tillgodoses

i den mån så lämpligen kan ske, finner ej heller skäl att tillstyrka det i

motionen II: 424 framställda yrkandet om ändring av 9 § i sådant avseende.

10 §.

Förevarande paragraf innehåller stadganden rörande anteckning örn övertid

m. m. I paragrafens tredje stycke har intagits föreskrift, att beslut av arbetsrådet

enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan handling, däri anteckning

enligt första stycket skall göras, samt att journalen eller handlingen

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. Nr 31. lisi 89 4

Utskottet.

s. 50 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Utskottet.

50 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

jämte bilagda beslut skall förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat

beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen

gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

Denna föreskrift, som har motsvarighet i såväl allmänna arbetstidslagen

som lantarbetstidslagen, anknyter till en av de sakkunniga föreslagen bestämmelse.

Rörande denna hava de sakkunniga anfört, att det visserligen

kunde synas väl strängt, att arbetstids journal m. m. skulle behöva förvaras

under tre år men att man icke på denna punkt velat föreslå någon nyhet.

I motionen 1:268 har hemställts, att 10 § sista stycket måtte erhålla följande

lydelse:

Beslut av —--förvaras å arbetsstället under minst ett år---datum.

Preskriptionstiden i fråga örn åtal för förseelse mot den föreslagna lagen

kommer enligt 5 kapitlet 14 § strafflagen att bliva två år. Med hänsyn härtill

torde det vara erforderligt, att övertids journal och andra i paragrafen avsedda

handlingar bevaras något längre tid. Utskottet kan följaktligen icke biträda

det i motionen I: 268 gjorda yrkandet örn ändring av förevarande lagrum i

Kungl. Maj:ts förslag.

14 §.

Propositionsförslaget innehåller under denna paragraf stadganden örn

straff för arbetsgivare, som använder arbetstagare till arbete i strid mot vad

i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen.

I anledning av en av lagrådet gjord erinran har föredragande departementschefen

rörande sambandet mellan 8 och 14 §§ uttalat, att lagen icke finge

givas sådan tolkning, att det vid straffansvar skulle åligga arbetsgivare att

genom avtal ikläda sig förpliktelse att utgiva övertidsersättning.

Utskottet har icke någon erinran mot förevarande paragraf men vill understryka

föredragande departementschefens uttalande, att lagen icke får givas

sådan tolkning, att det vid straffansvar skulle åligga arbetsgivare att genom

avtal ikläda sig förpliktelse att utgiva övertidsersättning.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

I några remissyttranden har till behandling upptagits ett i de sakkunnigas

betänkande icke direkt berört spörsmål.

Köpmännens garantiförening har hemställt, att, därest en arbetstidslag för

detaljhandeln ansåges böra genomföras, lagen icke måtte göras tillämplig, i

den mån de handelsanställdas arbetstid vore reglerad i kollektivavtal. I denna

del har föreningen anfört följande:

Ett genomförande av lagen utan denna restriktion skulle leda till ett

sönderbrytande av grundvalen för arbetstidsbestämmelserna i de riksöverenskommelser,

som träffats mellan föreningen och de handelsanställdas

huvudorganisationer. Dessa bestämmelser äro i jämförelse med stadgandena

i den föreslagna lagen i vissa avseenden förmånligare för arbetsgivarna, i

andra avseenden förmånligare för de anställda och utgöra i sin helhet resultatet

av ömsesidiga eftergifter från parternas sida. Skulle lagen antagas

i oförändrat skick, skulle visserligen de bättre villkoren för de anställda

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

51

kvarstå men därav betingade förmåner för arbetsgivarna försvinna. Bortsett

från den orättvisa gentemot arbetsgivarparten, som ett sådant förfaringssätt

innebure, kunde det näppeligen undgå att förorsaka skadliga störningar inom

förhandlingsverksamheten.

Därest lagens tillämplighet icke ansåges kunna begränsas till de avsnitt

av detaljhandeln, som stöde utanför den organisationsmässigt genomförda

arbetstidsregleringen, har garantiföreningen i andra hand föreslagit, att tidsbestämda

kollektivavtal, som gällde vid lagens ikraftträdande, i varje fall

skulle tillerkännas rättsgiltighet mot lagen till förebyggande av svårartade

rubbningar inom handelsarbetet. De skäl, som föranlett införandet av sådan

klausul i semesterlagstiftningen, torde i lika hög grad här göra sig gällande.

Även Sveriges köpmannaförbund har på de av garantiföreningen anförda

skälen förordat, att, därest lagförslaget upphöjdes till lag, denna icke måtte

bliva tillämplig i sådana fall, då de handelsanställdas arbetstid reglerades i

kollektivavtal.

Med anledning av vad i nämnda yttranden anförts rörande den nya lagens

tillämplighet i fall, då de anställdas arbetstid vid lagens ikraftträdande vore

reglerad i kollektivavtal, har inom socialstyrelsen utarbetats en promemoria

rörande giltighetstiden för vissa kollektivavtal. Beträffande innehållet i denna

promemoria, i vilken redovisats 14 kollektivavtal, får utskottet hänvisa till

sid. 147—148 i propositionen.

Föredragande departementschefen har uttalat, att nyssnämnda promemoria

syntes honom ådagalägga, att något nämnvärt praktiskt behov icke kunde

anses föreligga av en undantagsbestämmelse, innebärande att lagen icke skulle

verka rubbning i avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gällde för

viss, vid lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid. Dylik undantagsbestämmelse

hade med hänsyn härtill icke upptagits i lagen.

Såsom ovan anmärkts har lagrådet i anslutning till 8 § framhållit, att det

syntes böra övervägas, huruvida icke genom en övergångsbestämmelse undantag

från förbudet att träffa avtal om övertidsarbetets kompensation med

ledighet borde göras för avtal, som på grund av kollektivavtal träffats innan

lagen trätt i kraft.

I anledning härav har föredragande departementschefen uttalat, att vad

lagrådet anfört icke vore av beskaffenhet att böra förändra den ståndpunkt,

han intagit till frågan om ett allmänt undantagsstadgande beträffande bestämmelser

i kollektivavtal, som träffats innan lagen trätt i kraft.

I likalydande motionerna 1: 273 och 11: 428 har hemställts, att arbetstidslagen

för detaljhandeln icke skall verka rubbning i avtal mellan arbetsgivare

och arbetstagare, som gälla för viss, vid lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen

tid.

I lagen den 17 juni 1938 örn semester finnes ett stadgande med motsvarande

innehåll.

Motionärerna hava motiverat sin nyssnämnda hemställan sålunda:

Socialstyrelsens utredning ger emellertid icke tillnärmelsevis en fullständig

bild av, hur avtalsläget inom detaljhandeln kan förväntas gestalta sig vid

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

nästa årsskifte. Därest man velat påvisa, vilka kollektivavtal, som, då undersökningen

verkställdes, utlöpte först efter årsskiftet 1939—40, måste det sägas,

att undersökningen varit ganska meningslös. Inom handeln råder för närvarande

en ytterst livlig avtalsverksamhet, och varje vecka slutas nya kollektivavtal

för ett flertal detaljhandelsföretag. Härtill komma de många

hundratal kollektivavtal, som i år kunna förutses bliva automatiskt prolongerade

på ytterligare ett år. Antalet tidsbestämda kollektivavtal inom detalj

handeln, vilka komma att löpa in på nästa år, torde approximativt kunna uppskattas

till inemot tvåtusen. Vid sådant förhållande måste det vara välbetänkt

att giva de avtalsslutande parterna möjlighet att anpassa sina kollektiva

överenskommelser efter det nya läge, som arbetstidslagen skapar. Att med

ett penndrag försätta viktiga bestämmelser i gällande kollektivavtal ur kraft

—- bestämmelser, som kanske äro avgörande för avtalens utformning i andra

delar — anse vi vara både principiellt oriktigt och till skada för relationerna

mellan arbetsgivare och arbetstagare. På så sätt förfor man inte heller

vid semesterlagens antagande. Det finnes icke någon anledning att visa

mindre hänsynsfullhet nu. Yi föreslå därför, att i en övergångsbestämmelse

stadgas, att lagen icke skall bryta för viss tid gällande avtal, som löpa vid

lagens ikraftträdande. Liksom vid semesterlagens införande förutsätta vi, att

denna regel tillämpas sålunda, att arbetstidslagen dock skall gälla, därest

avtalen utan uppsägning förlängas.

Utskottet har vid sin behandling av förevarande spörsmål haft tillgång till

vissa kompletterande uppgifter rörande antalet kollektivavtal på förevarande

område. Dessa uppgifter hava sammanfattats i nedanstående inom socialstyrelsen

upprättade tabell, utvisande antalet avtal för handelns kontorsoch

butikspersonal den 1 januari 1939, fördelade efter utlöpningsdag, samt

under januari och februari 1939 träffade avtal (uppgifter rörande avtalsuppgörelser,

som skett efter februari månads utgång, hava icke varit tillgängliga).

Avtalen gälla till

Nya avtal

år 1938

eller tidigare

träffade

år 1939

Prolongerade

avtal

Den 31 december 1939 eller tidigare dag........

246

10

515

>» 15 januari 1940 ..........................

—

—

1

» 20 » » ..........................

—

—

1

» 1 februari » ..........................

<■>

7

44

» 15 » » ..........................

—

—

1

» 1 mars >» ..........................

i

4

88

» 1 april » ..........................

2

5

106

» 1 maj » ..........................

6

2

—

» 1 juni » ..........................

6

—

1

» 1 juli » ..........................

9

2

—

» 1 augusti » ..........................

1

—

—

» 1 september » ..........................

o

—

—

» 1 oktober » ..........................

i

—

—

» 1 november » ..........................

2

1

—

» 1 december » ..........................

—

—

—

» 31 » » ..........................

—

—

—

» 1 februari 1941..........................

i

3

—

Av tabellen framgår, att vid utgången av februari månad innevarande år

antalet på ifrågavarande område förefintliga kollektivavtal, gällande utöver

årsskiftet 1939/40, utgjorde tillhopa 299. Avtalen äro redovisade på basis av

socialstyrelsens samling av kollektivavtal och en förteckning av de vid ut
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 53

gången av år 1938 för svenska handelsarbetareförbundet gällande avtalen.

Anmärkas må jämväl, att de i tabellen redovisade avtalen avse handelns

kontors- och butikspersonal men i allmänhet icke handelns lagerarbetare.

I tabellen hava sålunda medtagits vissa avtal, avseende partihandelns kontorister,

medan å andra sidan icke medtagits vissa avtal, avseende detaljhandelns

lagerarbetare.

I anslutning till ovannämnda stadgande i semesterlagen må erinras örn

följande.

Vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget till lag örn semester anförde

arbetsdomstolens ordförande, att det under alla förhållanden syntes nödvändigt,

att avtal, som upprättats före lagens ikraftträdande, icke finge

rubbas genom lagen. Härför talade också det skälet, att ett sådant ingrepp

i redan slutna avtal torde strida mot vanliga och hittills alltid tillämpade

rättsgrundsatser. Åtminstone gällde detta omdöme, när såsom i

fråga örn det då föreliggande förslaget lagstiftningen byggde på privaträttslig

grund — i det den innefattade en tvångsreglering av arbetsavtalet —

och icke såsom exempelvis arbetstidslagen vore konstruerad på grundval av

ett övervakande från det allmännas sida. Såsom jämförelse kunde framhållas,

att kollektivavtalslagen enligt uttalanden i motiven icke gällde avtal

slutna före lagens ikraftträdande.

Dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anförde i

propositionen nr 286/1938 med förslag till lag örn semester m. m. bland

annat följande:

Genom den av socialstyrelsen verkställda utredningen av gällande kollektivavtals

giltighetstid är visshet vunnen örn att endast ett mycket ringa antal

kollektivavtal gälla till den normala semesterperioden år 1940, under vilket år

full semester örn tolv dagar först kan utgå enligt lagen. I det betydelsefullaste

av de kollektivavtal, som hava så lång löptid, är för övrigt en semester

örn tre veckor stadgad. Vidare är att märka, att vid träffandet under

den senaste tiden av alla de betydelsefullaste riksavtalen hänsyn tagits till

att en lagstiftning örn semester kunde förväntas inom den närmaste framtiden.

I avtalen har sålunda intagits en bestämmelse, att en blivande lag

örn semester skulle gälla i stället för avtalens bestämmelser örn semester.

Under sådana omständigheter borde visserligen några allvarligare betänkligheter

icke behöva hysas mot att semesterlagen bestämdes att avse jämväl

alla arbetstagare, för vilka löpande arbetsavtal vore gällande vid lagens

ikraftträdande. Då det emellertid, såsom arbetsdomstolens ordförande påpekat,

torde överensstämma med rådande rättsuppfattning, att vid lagens

ikraftträdande gällande avtal icke rubbas genom lagens bestämmelser, har

jag ansett mig böra införa en särskild föreskrift härom i övergångsbestämmelserna.

Ett sådant stadgande torde dock böra avse endast tidsbegränsade

avtal. Utan att särskild föreskrift därom lämnas torde det vara klart, att

lagens bestämmelser skola gälla, så snart den för ett avtal bestämda tiden

gått till ända, även örn avtalet på grund av att uppsägning ej skett prolongeras

på viss tid.

Semesterlagen innehåller bestämmelsen, att lagen icke skall verka rubbning

i sådant avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss,

Utskottet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

54 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

vid lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid. Förslag om införande

av en sådan bestämmelse framlades i propositionen i ämnet för 1938 års riksdag.

De skäl, som dåvarande chefen för socialdepartementet åberopade till

stöd för förslaget, synas utskottet äga giltighet även med avseende på nu

ifrågavarande lagförslag. I den föreliggande propositionen har'' föredragande

departementschefen framhållit, att något nämnvärt praktiskt behov av en

sådan undantagsbestämmelse icke kunde anses föreligga. Den livliga avtalsverksamhet,

som på senaste tid rått och alltjämt synes råda på det närmast

berörda arbetsområdet, torde dock hava i viss mån förändrat läget. Med

hänsyn härtill föreslår utskottet, att i arbetstidslagen intages ett stadgande

av i stort sett samma innebörd som det nyssnämnda i semesterlagen. Enligt

utskottets mening bör dock stadgandet lämpligen begränsas till att gälla

allenast beträffande avtal, som slutits före den 1 juni 1939. Den i semesterlagen

införda bestämmelsen gäller som ovan nämnts endast för tidsbegränsade

avtal. Anledning att i det föreliggande fallet träffa en därifrån avvikande

reglering torde knappast föreligga.

II. Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj

1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

För ernående av en lämplig gräns mellan tillämpningsområdet för den

nya arbetstidslagen för detaljhandeln, å ena sidan, samt allmänna arbetstidslagen

och lantarbetstidslagen, å andra sidan, har dels i förevarande proposition

föreslagits, att i allmänna arbetstidslagen skall införas en bestämmelse

av innebörd, att från dess tillämpning skall undantagas arbete, varå arbetstidslagen

för detaljhandeln äger tillämpning, dels ock i propositionen nr

244 med förslag till lantarbetstidslag föreslagits införande i sistnämnda lag

av en motsvarande bestämmelse.

Utskottet, som i annat sammanhang tagit ställning till frågan örn den lämpliga

gränsdragningen mellan de olika arbetstidslagarna, har ingen erinran

emot den föreslagna ändringen i allmänna arbetstidslagen.

III. Butikstängningslag.

Historik.

I den av de sakkunniga lämnade historiska översikten över svenska lagstiftningsåtgärder

och förslag till sådana på det område, som de sakkunnigas

uppdrag omfattat, hava å sid. 32—57 i betänkandet behandlats åtgärder och

förslag, som hava samband med butikstängningslagstiftningen. Beträffande

dessa spörsmål torde utskottet få hänvisa till betänkandet.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

55

Behovet av butikstängningslag om arbetstidslag för detaljhandeln

tillskapas.

De sakkunniga hava framhållit, att — när den högsta arbetstid, som finge

nttagas av personalen, vore i lag föreskriven — det ur principiell synpunkt

knappast funnes större anledning beträffande detaljhandel och annan därmed

sammanhörande rörelse än för övriga näringsgrenar att med hänsyn till personalen

meddela föreskrifter om arbetstidens förläggning under dygnet samt

fördelning å söckendagar samt sön- och helgdagar.

Man kunde fråga, örn en butikstängningslag över huvud taget borde bibehållas,

sedan direkt arbetstidsreglering för personalen införts. Både vid

tillkomsten av den nuvarande lagen av 1919 och i samband med införandet

av vår första lag på området av 1909 var det i främsta rummet hänsynen

till de anställda, som framfördes såsom motivering för lagstiftningen. Men

vid sidan härav betonades dock butikstängningslagstiftningens betydelse för

beredande av fritid åt butiksinnehavarna själva och likartade konkurrensförhållanden

mellan olika företag. Dessa skäl för en butikstängningslag torde

få anses så vägande, att de ensamma kunde motivera denna lagstiftning.

Dessutom kunde ju även i framtiden anföras hänsyn till de anställda vid

de allra minsta företagen, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle ställas

utanför arbetstidslagen.

Uti de till de sakkunniga inkomna svaren på de utsända frågeformulären

hade endast någon enstaka röst höjts för butikstängningslagens avskaffande.

Lagen värdesattes tydligen allmänt, icke minst av de berörda näringsidkarna

själva. Men denna lag borde då ej göras strängare än vad näringsidkarna

övervägande ansåge vara lämpligt och som kunde anses förenligt med allmänhetens

intresse. Ur denna synpunkt hade de sakkunniga behandlat frågan

örn den lämpliga regleringen av affärstiderna.

För remissyttrandenas innehåll i förevarande hänseende har redogörelse

lämnats å sid. 150 i propositionen.

Föredragande departementschefen har yttrat, att i enlighet med den uppfattning,

vilken omfattats av de sakkunniga och kommit till uttryck i praktiskt

taget alla remissyttranden, syntes honom starka skäl föreligga för bibehållandet

av särskild butikstängningslag även sedan arbetstidslag för detaljhandeln

införlivats med lagstiftningen.

Även örn en särskild butikstängningslag icke för framtiden kan i främsta

rummet motiveras med hänsyn till de anställda, synas dock de övriga skäl,

som av de sakkunniga anförts till stöd för deras förslag om bibehållande av

en sådan lag, vägande. De sakkunnigas uppfattning har även vunnit anslutning

i praktiskt taget alla remissyttranden samt i propositionen. Utskottet

finner ej anledning att härvidlag företräda någon avvikande mening.

Utskottet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

XJtskottet.

Specialmotivering.

Utskottet övergår härefter till att under de särskilda paragraferna verkställa

detaljgranskning av förslaget till butikstängningslag. Därvid kommer

redogörelse att lämnas för de särskilda spörsmål, som avses i motionerna.

I den mån de särskilda bestämmelserna i lagförslaget icke i det följande

beröras hava de av utskottet lämnats utan erinran.

1 §■

Stadgandena i butikstängningslagen hava enligt propositionsförslaget gjorts

i princip tillämpliga även å rakstugor, frisersalonger och fotografiateljéer.

Föredragande departementschefen har i anslutning därtill framhållit, att

lagens förbud gällde öppethållande av lokalerna, däremot ej utförande av

arbete av ifrågavarande art. Frisering eller fotografering kunde därför få

äga rum före öppningstid eller efter stängningstid, t. ex. i hemmen, oberoende

av bestämmelserna i lagen.

Butikstängningslagens huvudregel, som kommit till uttryck i 1 § 2 morn.,

är att butik — i den mening detta ord har i den föreslagna lagen — må hållas

öppen för allmänheten endast under tid, då det enligt bestämmelserna i lagen

är medgivet. Regeln tager alltså ej sikte på utförandet av arbete inom ifrågavarande

näringsgrenar. Såsom föredragande departementschefen framhållit

kan därför frisering eller fotografering få äga rum före öppningstid eller efter

stängningstid t. ex. i hemmen, oberoende av bestämmelserna i lagen. Att så

bör vara fallet synes ligga i sakens natur.

* §■

I punkt 3) av denna paragraf i propositionsförslaget har föreskrivits, att

lagen icke skall äga tillämpning å försäljning av motor- eller smörjoljor eller

andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen

sker från upplagsställe, där andra varor ej saluföras.

I 15 § fjärde stycket gällande butikstängningslag stadgas undantag för

försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av motorfordon

nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där

försäljning av andra varor ej förekommer. Detta stadgande infördes genom

en år 1923 företagen lagändring. Enligt ett av socialstyrelsen upprättat förslag,

som låg till grund för lagändringen, skulle undantag från lagen på vissa

villkor kunna göras beträffande försäljning av motorförnödenheter, som bedrives

»utan samband med annan handel». Kommerskollegium fann detta

uttryck otydligt och föreslog i stället formuleringen »försäljning från upplagsställe,

där försäljning av andra varor ej förekommer». Sistnämnda uttryck

återfinnes även i det genom propositionen nr 20/1923 framlagda lagförslaget.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 9/1923,

att bensin för hithörande ändamål endast undantagsvis utminuterades direkt

från handelsbutik, enär pump till underjordisk cistern ur säkerhetssynpunkt

måste monteras utanför butikslokal, antingen i det fria eller i därför avsedd

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

57

tappningskiosk, samt förråd och upplag av besindunkar författningsenligt

fordrade särskilt för ändamålet inrättade magasin eller öppna lagerplatser.

I tappningskiosk och stundom även i dunkmagasin förvarades i försäljningssyfte

flerstädes jämväl smörjoljor, gummiringar och andra för drivande av

motorfordon erforderliga förnödenheter. Utskottet anförde vidare, att lag

ändringen med hänsyn till vad som nämnts rörande sättet för försäljning av

ifrågavarande förnödenheter borde inskränkas att avse försäljning allenast

från upplagsplats, där försäljning av andra varor ej förekomme.

I den i anledning av nu förevarande proposition väckta motionen II: 381

har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i förslagets 2 § 3),

att satserna »såframt försäljningen sker från upplagsställe, där andra varor

ej saluföras» utgå.

I motionen har anförts bland annat, att den föreslagna bestämmelsen skulle

innebära förbud mot försäljning av bensin i samband med diverseaffärer och

dylikt å andra tider än de, som angåves i eller fastställdes enligt 3—5 §§ i

lagen. Vidare hava uttalats farhågor för att ett stort antal av de mindre bensinpumparna

komme att nedläggas.

Enligt 2 § punkt 6) i Kungl. Maj:ts förslag skall från lagens tillämpning

undantagas försäljning av konfektyrer eller tobaksvaror i förpackning, tändstickor

eller färsk frukt från automatapparat, som är uppsatt utanför butik,

där sådana varor saluföras, och som handhaves av butiksinnehavaren.

Gällande butikstängningslag innehåller icke något särskilt stadgande beträffande

automathandeln men det där i 15 § upptagna undantaget för försäljning

utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker,

blommor eller dylikt har ansetts tillämpligt. Anmärkas bör, att högsta

domstolen förklarat försäljning av tobak från automatskåp å husvägg ej

undantagen från lagen. (N. J. A. 1927:658.)

Angående automathandelns nuvarande omfattning hava de sakkunniga

anfört följande:

I praktiken förekommer försäljning från utomlmsautomater nästan blott

med konfektyrer och frukt. De sakkunniga hava från ortsmyndigheterna

inhämtat uppgifter örn hela antalet utomhusautomater, och enligt dessa uppgifter

skulle det finnas bortåt 6,000 sådana automater. Uppskattningen har

kanske dock icke på alla håll kunnat bliva fullständig. Enligt upplysningar

från de största tillverkarna av utomhusautomater skulle antalet snarare ligga

omkring 8,000 med ett sammanlagt värde av omkring 7,200,000 kronor. Med

ledning av sistnämnda siffror samt en från fabrikanthåll för några år sedan

företagen undersökning skulle man kunna beräkna hela den årliga omsättningen

i utomhusautomaterna till ungefär 12,000,000 kronor, varav omkring

''V3 konfektyrer och Vs frukt.

De sakkunniga hava förklarat, att de icke kunnat biträda framförda önskemål

örn ett generellt förbud. Till stöd för detta krav hade särskilt åberopats, att

försäljningen från utomhusautomaterna skulle innebära en frestelse speciellt

för den uppväxande ungdomen, som man ansåge lockas att på sötsaker m. m.

från utomhusautomaterBa bortslösa sina tillgångar. Vidare hade anförts,

att ungdom i vissa fall frestades att försöka komma åt varorna utan betal
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

I

58 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

ning genom bedrägliga manövrer eller inbrott i automaterna. De nu anförda

synpunkterna förtjänade utan tvivel beaktande, men de sakkunniga

hade dock kommit till den uppfattningen, att de framförda farhågorna vore

i viss mån överdrivna. Man kunde knappast effektivt skydda ungdomen

mot att slösa bort sina tillgångar på sötsaker m. m. Ett förbud mot försäljning

från utomhusautomater skulle ej få så stor betydelse, då samma

varor utom butikstid stöde till buds t. ex. i kioskerna. Och de moderna

automaterna torde vara mindre tillgängliga än de äldre för försök att få ut

varorna genom yttre åverkan eller med begagnande av plåtbitar och dylikt

i stället för mynt.

Enligt de sakkunnigas mening måste i detta sammanhang anses vara av

betydelse, att utomliusautomaterna i vårt land mestadels tillkommit såsom

ett försvar från den ordnade butikshandelns sida gentemot den under senare

år alltmer framväxande kioskhandeln. Sedan butiksinnehavarna i stort antal

lagt ned tillgångar på anskaffande av automatapparater, kunde det knappast

vara rättvist att nu förbjuda automaternas användande utom butikstid.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att även örn anledning icke funnes

att förbjuda automathandeln, den å andra sidan knappast borde lämnas

frihet att utveckla sig mera än som hittills skett. I viss mån hade de sakkunniga

dock funnit en utvidgning — utöver handel med konfektyrer och

frukt — erforderlig. Detta gällde tobaksvaror. Örn kioskhandeln reglerades

på det sätt de sakkunniga föreslagit, komme allmänhetens tillgång till

tobaksvaror under den tid, då butikerna hölles stängda, utan tvivel att i

praktiken avsevärt minskas. En lämplig ersättning syntes då vara att tilllåta

försäljning av tobaksvaror från utomhusautomater. I sådant fall borde

man lämpligen medgiva även försäljning av tändstickor från utomhusautomat.

Särskilda sakliga skäl syntes tala för att medgiva automathandel utom

butikstid med just de fyra uppräknade varuslagen och å andra sidan endast

med dessa. Det gällde här varor, som vore föremål för tillfällig och omedelbar

förbrukning och som å andra sidan utan större hygieniska vådor

kunde saluföras i utomhusautomaterna. I anslutning till ett uttalande av

medicinalstyrelsen år 1931 hava de sakkunniga ansett sig böra föreskriva, att

konfektyrer och tobaksvaror, som saluföras i automaterna, skola vara förpackade.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag uttalat, att

styrelsen med hänsyn till de allvarliga sociala och moraliska olägenheter, som

även den nu medgivna automathandeln fört med sig, icke tvekade att för sin

del förorda förbud mot automathandel över huvud, således även i vad den avsåge

försäljning av konfektyrer, frukt och dylikt. En mera ingående redogörelse

för såväl detta som övriga yttranden i förevarande del har lämnats

å sid. 177-—179 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen yttrat:

Beträffande undantaget för automathandeln--— — hava i yttrandena

----- vitt skilda meningar kommit till uttryck. För egen del har jag med

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 59

hänsyn till den motivering, som de sakkunniga anfört, funnit mig kunna till

alla delar godtaga de sakkunnigas förslag och vill härutinnan allenast anföra,

att, då i departementsförslaget — av skäl, för vilka redogörelse lämnas i det

följande — tobaksförsäljning i kiosker, åtminstone för närvarande, icke kommer

att medgivas, allmänhetens intresse av att äga tillgång till tobaksvaror efter

affärstid synts mig påkalla, att även tobak skall få försäljas i automater. Jag

vill emellertid tillägga, att visserligen all anledning finnes att uppmärksamma,

vad socialstyrelsen anfört rörande de moraliska vådor för det uppväxande

släktet, som automathandeln innebär, men att det dock enligt min mening icke

låter sig göra, att av hänsyn därtill helt förbjuda dylik handel.

Utöver vad i propositionen anförts må här erinras, att 1937 års riksdag i

skrivelse till Kungl. Majit anhållit örn utredning örn ungdomsbrottslighetens

omfattning, dess orsaker samt utvecklingen under senare år. Fångvårdsstyrelsen,

som på Kungl. Maj :ts uppdrag verkställt sådan utredning, har den 10

mars 1939 till Kungl. Majit överlämnat resultatet av undersökningen. I sin

redogörelse har fångvårdsstyrelsen uttalat bland annat att erfarenheten visat,

a,tt de många utomhusautomaterna innebure en allvarlig frestelse till brott.

Den, som ville tillgripa något av innehållet —• för ungdom så frestande varor

som choklad, frukt och cigarretter — mötte ej några större hinder; han måste

emellertid göra våld på automaten och brottet rubricerades till följd därav

som inbrottsstöld och straffades som sådan.

I motionen 1: 277 har hemställts, att 2 § 6) i butiksstängningslagen måtte

få följande lydelse:

Försäljning av konfektyrer i förpackning, tändstickor eller färsk frukt från

automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och

som handhaves av butiksinnehavaren.

I motionen II: 372 har yrkats, att ifrågavarande punkt måtte erhålla denna

lydelse:

Försäljning av konfektyrer och färsk frukt från automatapparat, som är

uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som handhaves av

butiksinnehavaren.

Motionen 11:373 utmynnar i yrkandet, att riksdagen måtte besluta att

avslå den del av 2 §6), som stadgar att tobaksvaror i förpackning få försäljas

från automatapparat.

Slutligen har i motionen II: 413 föreslagits, att riksdagen ville ur Kungl.

Maj:ts förslag till butikstängningslag utesluta orden »tobaksvaror i förpackning»

i förslagets 2 § punkt »3)».

Det i 2 § 3) i Kungl. Majits förslag gjorda undantaget för viss försäljning

av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av motorfordon nödvändiga

varor har — bortsett från några formella jämkningar •— hämtats från

gällande butikstängningslag. Yad som förekommit vid införandet av det nuvarande

stadgandet giver enligt utskottets mening icke stöd för antagandet,

att det skulle vara förbjudet att utom affärstid sälja bensin exempelvis från

pump, som uppmonterats utanför handelsbod. Däremot är det icke tillåtet att

då sälja bensin direkt från boden. Motsvarande gäller beträffande övriga i

Utskottet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

punkten angivna varor. Med hänsyn härtill linner utskottet ej skäl att tillstyrka

motionen II: B81.

Vad därefter angår den i punkt 6) föreslagna regleringen av automathandeln

hava från skilda håll anförts betänkligheter mot sådan handel. Bland

andra hava socialstyrelsen och fångvårdsstyrelsen framhållit de allvarliga

sociala och moraliska vådor, som redan den nu medgivna automathandeln

medfört. Dessa och andra olägenheter hava även understrukits i fyra i anledning

av propositionen väckta motioner. Enligt utskottets mening föreligga

icke tillräckliga skäl att såsom i propositionen föreslagits utvidga automathandeln

till att avse jämväl tobaksvaror. Vid sådant förhållande torde det

knappast finnas anledning att tillåta automatförsäljning av tändstickor.

3 §.

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med motsvarande paragraf i

de sakkunnigas förslag.

Det må erinras, att gällande butikstängningslag i 1 § föreskriver som

huvudregel, att handelsbod å söckendag får hållas öppen för allmänheten

från kl. 8 till kl. 19 med undantag för tiden 10—23 december, då stängning

skall äga rum senast kl. 20. Bestämmelser örn tidigare stängningstid vissa

helgdagsaftnar finnas ej. Däremot stadgas undantag för bod, där handel

idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror.

Sådan bod får nämligen för försäljning enbart av de uppräknade varorna

öppnas en timme tidigare och hållas öppen en timme längre än vanlig affärstid.

Undantag gäller även i fråga om rakstuga, frisersalong eller varmbadinrättning,

som får hållas öppen för allmänheten å söckendag från kl. 8 till

kl. 20.

I propositionen (sid. 186—203) har redogjorts för vissa statistiska uppgifter

samt för innehållet i de sakkunnigas förslag och däröver avgivna

yttranden såvitt rörer 3 §. Till denna redogörelse får utskottet hänvisa. Här

må endast beröras vissa särskilda spörsmål, som i förevarande sammanhang

aktualiserats.

De sakkunniga hava omnämnt, att enligt uppgifterna år 1936 från köpmannaföreningarna

möjlighet till förlängning av tiden för öppethållandet

1 0—23 december i flertalet fall utnyttjades. Mycket vanligt

vore dock, att man redovisat längre affärstid icke hela tiden utan endast

viss del av denna tid. Ungefär hälften av de föreningar, som redovisat utsträckt

affärstid under december, hade dock uppgivit, att den längre affärstiden förekom

hela perioden 10—23 december. Endast en tämligen liten minoritet av

uppgiftslämnarna uttalade önskemål örn förändring av det nuvarande medgivandet.

Det var blott bland personalföreningarna, som yrkandena örn borttagande

eller inskränkning av detta medgivande vunnit starkare anslutning.

Av köpmannaföreningarna uttalade sig ungefär 5 procent för borttagande av

den längre tiden och omkring 15 procent för medgivandets begränsning till en

vecka eller tio dagar. Det stora flertalet önskade dock bibehållande av det

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 61

nuvarande tillståndet, och ett antal föreningar föreslog, att senare stängningstid

skulle medgivas även under andra säsongtider.

De sakkunniga liava för egen del uttalat, att även om medgivandet för

affärerna att under tiden 10—23 december hålla öppet till kl. 20 icke för

närvarande överallt toges i anspråk fullt ut, syntes det dock icke vara skäl

att göra någon begränsning, t. ex. till mindre antal dagar.

Beträffande innehållet i yttrandena rörande detta spörsmål må hänvisas till

sid. 196—197 i propositionen.

I frågan, örn butikstängning mitt på dagen bör föreskrivas,

hade de sakkunniga anfört:

De sakkunniga hava haft att överväga ännu ett sätt att inskränka den

nu medgivna försäljningstiden, nämligen genom att föreskriva butikernas

stängning viss tid mitt på dagen. Därmed skulle man då även söka verka

för genomförande av gemensamma måltidstimmar i vårt land. De inkomna

svaren visa emellertid ytterst ringa intresse för en sådan reform. Den har

endast tillstyrkts av 40 av de sammanlagt omkring 1,600 myndigheter och

föreningar, som inkommit med uppgifter. Med anledning härav hava de

sakkunniga kommit till det resultatet, att förutsättningarna för en generell

regel örn stängning mitt på dagen för närvarande icke föreligga; från många

håll har uttalats, att man därigenom skulle vålla både detaljhandlarna och

allmänheten allvarlig skada. Å vissa orter och för vissa branscher kunna

dock kommunala beslut örn middagsstängning visa sig lämpliga, och man

har sökt lägga reglerna om de kommunala avvikelserna så, att sådana beslut

icke motverkas. I övrigt har man genom ett särskilt stadgande i 8 § av

den föreslagna arbetstidslagen velat trygga viss rastetid för de anställda.

Detta kommer nog att i någon mån bidraga till förverkligande av den i och

för sig så önskvärda tanken örn gemensamma måltidstimmar.

Även yttrandena utvisa, att denna fråga varit föremål för mycket ringa intresse.

Endast stadsfullmäktige i Trelleborg hava uttalat sig särskilt härutinnan

och förordat skyldighet för butiker, kontor, banker och dylika inrättningar

att hålla stängt exempelvis mellan kl. 12 och kl. 14, varigenom det aktuella

spörsmålet örn gemensamma måltidstimmar lättare skulle kunna lösas.

Föredragande departementschefen har beträffande 3 § yttrat bland annat

följande:

Förevarande paragraf innehåller huvudbestämmelserna rörande affärstiden

å söckendagar. Vad öppningstiden för affärer i allmänhet beträffar, bär

densamma liksom i gällande lag bestämts till kl. 8, vilket i yttrandena tillstyrkts

praktiskt taget enhälligt.

Bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bagerioch

konditorivaror, får enligt nuvarande butikstängningslag öppnas för försäljning

enbart av dylika varor redan kl. 7. Den möjlighet till tidigare öppnande,

som sålunda erbjudes, har emellertid, enligt vad utredningen i ärendet

givit vid handen, endast i tämligen ringa utsträckning tagits i anspråk.

Att ett behov å vissa orter föreligger för allmänheten att tidigt på morgonen

kunna inköpa livsförnödenheter, särskilt mjölk och bröd, har vitsordats i åtskilliga

yttranden. Jag föreslår därför, att bestämmelser skola intagas i lagen,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

som möjliggöra dylika inköp. I likhet med de sakkunniga finner jag emellertid

ett allmänt stadgande i lagen örn rätt till tidigare öppnande för ifrågavarande

livsmedelsaffärer icke erforderligt, utan anser, att beslut härom bör

fattas för de orter, där en dylik anordning anses lämjfiig, av de kommunala

organen. Stadganden härom hava intagits i 5 §.

Yid fastställandet av affärernas stängningstid synes hänsyn i första

hand böra tagas därtill, att allmänheten lämnas möjlighet att verkställa inköp

efter arbetstidens slut. Ur denna synpunkt torde ett bibehållande av

den nuvarande stängningen kl. 19 åtminstone tillsvidare vara erforderligt.

Härvid måste den relativt sett fåtaliga butikspersonalens intresse av att

sluta sitt arbete tidigt på dagen få stå tillbaka. Det är vidare ur konkurrenssynpunkt

av vikt, att stängningstiden för affärerna är enhetligt reglerad.

I flera yttranden har framhållits, att ett undantag i arbetstidslagen för detaljhandeln

för de minsta affärerna -— vilket ju, örn än icke i samma utsträckning

som i sakkunnigförslaget, föreslås i departementsförslaget —

ur nyssnämnda synpunkt skulle göra stängning kl. 18 än mera motiverad.

Emellertid torde böra beaktas, att stängningstiden i fråga örn vissa slag av

affärer, framför allt de, som handla med tobak samt bageri- och konditorivaror,

icke utan mycket stora olägenheter skulle kunna bestämmas till kl. 18.

Med hänsyn jämväl härtill torde en huvudregel, innefattande stängning kl. 19,

äga företräde. Hinder bör emellertid icke föreligga att inom de orter eller

i fråga örn sådana branscher, där en mera utbredd opinion för stängning

kl. 18 förefinnes, få sådan till stånd. Möjlighet härtill föreligger också genom

kommunalt beslut enligt bestämmelserna i 5 §. För övrigt kunna även affärsmännen

själva genom frivilliga överenskommelser besluta tidigare stängning.

Bestämmelse i lagen örn rätt för mjölkbutiker och därmed jämställda affärer

att stänga en timme senare än den allmänna stängningstiden synes icke behöva

bibehållas. Att sådan stängningstid likväl kan fastställas genom kommunalt

beslut — genom ändrad förläggning av tiden för öppethållandet — framgår

av 5 §.

Anledning till ändring beträffande den enligt gällande lag förefintliga

möjligheten att under veckorna närmast före jul — tiden 10—23 december

—- hålla öppet till kl. 20 synes icke föreligga. Enligt departementschefens

mening syntes vidare anledning icke föreligga att i lagen föreskriva allmän

stängning vid viss tid mitt på dagen. Befunnes sådan anordning lämplig

beträffande viss bransch — i fråga om bland annat mjölkbutiker syntes så i

viss utsträckning vara fallet — lämnade 5 § möjlighet därtill genom beslut

av de kommunala organen.

I motionen 1:268 har hemställts, att riksdagen måtte besluta att göra

följande ändring i 3 § i Kungl. Majlis förslag:

Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till

klockan 12 och mellan klockan 13.30 (ev. 14) och klockan 19. Dock må rakstuga

och frisersalong hållas öppna från klockan 8 till klockan 19. Under

tiden---klockan 16.

I likalydande motionerna 1: 273 och 11:428 har hemställts, att 3 § första

stycket i Kungl. Maj:ts förslag måtte erhålla följande ändrade lydelse:

A söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till

klockan 19. Under tiden från och med den 15 till och med don 23 december

må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.

I förevarande sammanhang må erinras, att innevarande års riksdag i anledning

av väckta motioner (I: 182 av herrar Andrén och Domö samt II: 268 av

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

63

fröken Andersson m. fl.) beslutat i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om att

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna måtte få i uppdrag att taga initiativ

till frivilliga förhandlingar mellan representanter för olika myndigheter och

olika parter på arbetsmarknaden samt för husmödrarna i syfte att genom frivilliga

överenskommelser uppnå en större enhetlighet i fråga örn måltidstiderna

än den, som för närvarande råder. Utlåtanden hava i ämnet avgivits

av första kammarens första tillfälliga utskott (utlåtande nr 4) och andra kammarens

femte tillfälliga utskott (utlåtande nr 4).

Utskottet har vid behandlingen av förevarande paragraf uppmärksammat

det fall, att en mjölkproducent före affärstid levererar mjölk till ett mejeri

och i samband därmed avhämtar mejeriprodukter. Dessa torde i dylikt fall i

regel gå i likvid mot mjölken. Detta förhållande framhäves även därigenom,

att de ekonomiska mellanhavandena mellan mjölkleverantören och mejeriet

vanligen torde ordnas genom en avräkning. Med hänsyn härtill kan ett förfarande

som det antydda enligt utskottets mening icke betecknas såsom ett

öppethållande för allmänheten.

Beträffande frågorna örn utsträckt affärstid närmast före jul och örn butikstängning

mitt på dagen, vilka frågor ingående behandlats under förarbetena

till propositionen, har utskottet icke funnit tillräckliga skäl att frångå Kungl.

Maj:ts förslag. Utskottet kan sålunda icke tillstyrka motionerna I: 268, I: 273

och II: 428 i hithörande delar.

4 §■

Enligt huvudregeln i gällande butikstängningslag är söndagshandel ej

tillåten. Dock medgives öppethållande mellan kl. 7 och kl. 10 å sön- och

helgdag för försäljning av mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror,

färsk frukt och levande blommor; nämnda tid kan genom kommunala

beslut utsträckas.

De sakkunniga hava föreslagit en bestämmelse av följande lydelse:

Å sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten.

För försäljning av mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror,

pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt och levande blommor må dock

butik hållas öppen mellan kl. 8 och kl. 10, örn andra varor under

försäljningstiden ej finnas förvarade å försäljningsstället eller äro undanlåsta,

övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna.

Om sön- och helgdagar inträffa i följd, må rakstuga och frisersalong hållas

öppen en av dessa dagar mellan kl. 8 och kl. 10.

De sakkunniga hava förklarat, att deras utgångspunkt varit, att söndagshandeln

borde inskränkas, så långt detta kunde ske utan särskild olägenhet för

allmänheten. De hade dock funnit, att ett undantag borde medgivas för handel

med vissa varor, som allmänheten ansåge särskilt angeläget att kunna få köpa

även sön- och helgdagar. Begränsning av de enligt gällande butikstängningslag

tillåtna varuslagen syntes icke utan olägenhet kunna ske. Tvärtom hade

det ansetts lämpligt att bland de medgivna varuslagen även upptaga alkoholfria

drycker och pilsnerdricka. Däremot hade de sakkunniga funnit, att tiden

för denna söndagshandel borde inskränkas till kl. 8—10 samt härom an
-

Utskottet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr Hl.

fört, att det icke syntes följdriktigt att i lagen medgiva öppethållande kl.

7—8 å söndagar, när detta ej finge ske å söckendagar. För övrigt hade tiden

kl. 7—8 endast i ringa utsträckning kommit till användning. Å andra

sidan hade man icke funnit skäl att medgiva öppethållande efter kl. 10

redan i lagen. Liksom för närvarande borde i så fall förutsättas kommunalt

beslut. En viktig inskränkning gentemot det nuvarande tillståndet har av de

sakkunniga föreslagits såtillvida, att rätt till öppethållande skulle vara beroende

av att andra varor än de medgivna ej funnes förvarade å försäljningsstället

eller vore undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt dolda för kunderna. De

sakkunniga hade därmed velat komma till rätta med det missförhållandet, att

för närvarande även andra varor än de medgivna torde säljas å söndagarna.

Örn dessa andra varor vore på vanligt sätt tillgängliga i butiken, fordrade

allmänheten ofta att få köpa dem, och på det sättet ställdes butiksinnehavaren

i en obehaglig mellanställning. De sakkunniga hoppades, att genom den föreslagna

bestämmelsen frestelsen till missbruk skulle väsentligen minskas.

Beträffande yttrandena i hithörande spörsmål må hänvisas till sid. 207—209

i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen yttrat:

I likhet med de sakkunniga anser jag, att den regeln i princip bör bibehållas,

att butiker i allmänhet skola hållas stängda å sön- och helgdagar.

Med hänsyn till allmänhetens behov av att även sådana dagar kunna inköpa

mjölk, bröd och vissa andra livsförnödenheter samt blommor synes emellertid

viss tid böra medgivas för öppethållande av butiker, i vilka försäljning

av dylika varor äger rum. Jag anser mig även kunna biträda sakkunnigförslaget

såvitt angår fastställandet i förevarande paragraf av tiden för nyssnämnda

öppethållande till kl. 8—10, under erinran dock att bestämmelser

komma att i 5 § föreslås, enligt vilka genom kommunala beslut icke blott

förflyttning av denna tid i enlighet med de sakkunnigas förslag utan även

utvidgning i viss mån av densamma skall få äga rum.

Enligt gällande lag innefattar tillståndet för de butiker, som sälja de i

lagen uppräknade livsmedlen m. m., att hålla öppet å sön- och helgdagar

endast rätt att sälja just de uppräknade varorna men däremot icke andra

varor, som eljest hållas till salu i samma butiker. Med anledning därav,

att även sist omförmälda varor mot lagens stadgande i viss utsträckning

sålts å sön- och helgdagar, hava de sakkunniga för att förhindra ett sådant

förfarande föreslagit en bestämmelse av innehåll, att i butikerna befintliga

varor, vilkas försäljande icke skulle vara tillåtet, skulle hållas undanlåsta,

övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna. Ur skilda i yttrandena

omförmälda synpunkter finner jag emellertid en dylik bestämmelse

olämplig och jag har därför icke ansett mig böra upptaga densamma i departementsförsiaget.

De butiker, som huvudsakligen försälja de ifrågavarande

livsförnödenheterna m. m. — jag räknar härtill, i likhet med de sakkunniga,

mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, till vilka sistnämnda

även konfektyrer äro att hänföra, pilsnerdricka, alkoholfria drycker,

färsk frukt och levande blommor — torde utan större olägenhet fritt kunna

få försälja de varor, vilka de överhuvud hålla till salu, under de timmar av

sön- och helgdagar, då de få hålla öppet. På sätt framhållits i Hera yttranden,

synes en dylik ordning icke ur konkurrenssynpunkt bliva till alltför

stort men för övriga affärsidkare; från allmänhetens synpunkt sett skulle

densamma vara enbart till fördel.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 65

I likalydande motionerna 1:273 och II: 428 har hemställts, att bestämmelserna

för öppethållande av butik under sön- och helgdag måtte utformas i

- anslutning till 4 och 5 §§ i arbetstidsutredningens lagförslag.

I motionen II: 425 har yrkats, att 4 § i förslaget till butikstängningslag

måtte ändras sålunda, att butik som i nämnda paragraf avses må ha öppet

kl. 8—11 f. m.

I motionerna I: 273 och II: 428 hava vissa betänkligheter anförts mot den

möjlighet att hålla vissa slag av butiker öppna fem timmar å sön- och helgdag,

som på grund av 4 och 5 §§ i Kungl. Maj:ts förslag föreligger. Att märka är

dock, att den vanliga affärstiden å söndagar för de avsedda butikerna enligt

Kungl. Maj:ts förslag är två timmar, vilket i förhållande till gällande lag innebär

en förkortning med en timme. För en utsträckning av affärstiden därutöver

kräves beslut av kommunal myndighet. Vad vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget

förekommit synes utskottet utgöra ett gott stöd för Kungl.

Maj:ts förslag örn vissa uppmjukningar i de sakkunnigas förslag i hithörande

delar. Utskottet kan därför icke tillstyrka det i nämnda motioner framställda

yrkandet örn återgång till sakkunnigförslaget, såvitt angår öppethållande av

butik å sön- och helgdag.

I motionen 11:425 har yrkats, att den i 4 § av Kungl. Maj:ts förslag bestämda

tiden för öppethållande av vissa butiker å sön- och helgdag måtte

utsträckas till att avse även tiden mellan kl. 10 och kl. 11. Även Kungl. Maj:ts

förslag bereder möjlighet att hålla öppet sön- och helgdag under denna tid,

men därvid förutsättes liksom enligt gällande lag medgivande av vederbörande

kommunala myndighet. I motionen har framhållits, att det måste anses

onödigt betungande för yrkesutövarna att i varje särskilt fall behöva ingiva

ansökan örn rätt att hålla butiken öppen under berörda tid. I anledning härav

vill utskottet erinra örn stadgandena i 5 § sista stycket. Där utsäges, att bestämmelse

örn kommunal avvikelse från eljest gällande affärstid icke må begränsas

till en eller flera angivna butiker utan i regel skall gälla hela kommunen

eller eventuellt butiker av visst eller vissa slag. En annan sak är, att

tillstånd enligt 11 § skall sökas i det särskilda fallet. Med hänsyn till det

anförda kan utskottet icke tillstyrka motionen II: 425 i förevarande del.

5 §■

Enligt gällande butikstängningslag är förutsättningen för att affärstiderna

genom kommunalt beslut skola få ändras, att sådant påkallas av särskilt

förhållande inom kommunen. Å sön- och helgdagar finnes för hela riket möjlighet

att medgiva utsträckning av tiden för den handel, som överhuvud enligt

lagen är tillåten dessa dagar, till dels tiden mellan kl. 10 och kl.

11, dels ock högst två timmar efter kl. 13. Vidare må medgivas öppethållande

alla sön- och helgdagar av rakstuga och frisersalong högst två

timmar samt av varmbadinrättning högst fyra timmar. Å andra sidan får

tiden för öppethållandet inskränkas. Sön- och helgdag kan öppethållandet helt

förbjudas.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 31. lisi s» 5

Utskottet.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

5 § första stycket i (le sakkunnigas förslag hade följande lydelse:

Inom kommun må, örn det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas

kunna ske utan otillbörligt förfång för flertalet av de företag inom kommunen,

som driva rörelse i butik, eller av de företag, som driva sådan rörelse

av visst slag, träffas beslut örn att den tillåtna tiden för öppethållande skall

inskränkas eller delvis förläggas till annan del av dygnet. Genom sådant

beslut får ej medgivas utsträckning av den i 3 och 4 §§ för dygn stadgade

längsta tiden för öppethållande, dock att öppethållande av fotografiateljé

å sön- eller helgdag under högst två timmar för fotografering må tillåtas, örn

särskilda skäl därtill äro. I övrigt må ej medgivas öppethållande å sön- eller

helgdag i andra fall än i 4 § sågs. Det må ej beslutas att butik å sådan dag

får hållas öppen mellan klockan 11 och klockan 13.

I andra stycket av 5 § i sakkunnigförslaget upptogos stadganden av i sak

samma innehåll sorn''bestämmelserna i 5 § sista stycket i Kungl. Maj:ts förslag.

Enligt de sakkunnigas åsikt skulle således kommunalt beslut angående

butikstängningstiden i princip icke få avse annat än inskränkning av tiden för

öppethållandet eller dess förläggning till annan del av dygnet än den i 3 eller

4 § föreskrivna. Utsträckning av tiden för öppethållandet skulle få medgivas

allenast i ett specialfall.

En redogörelse för det nuvarande läget, framkomna önskemål, skälen förde

sakkunigas förslag samt innehållet i remissyttrandena, allt såvitt angår

förevarande spörsmål, har lämnats å sid. 211—216 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen uttalat bland annat

följande:

De sakkunnigas huvudbestämmelse har i departementsförslaget intagits i

ett första stycke av paragrafen. Förutsättning för meddelande av kommunalt

beslut härutinnan har, i viss anslutning till sakkunnigförslaget, angivits

vara, att det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna

ske utan otillbörligt förfång för de företag inom kommunen, som driva rörelse

i butik, eller för de företag, som driva sådan rörelse av visst slag. Genom iakttagande

av att dessa förutsättningar äro uppfyllda synas såväl allmänhetens som

de närmast berörda affärsmännens intressen bliva på lämpligt sätt tillgodosedda.

Såsom redan i tidigare sammanhang omnämnts, har jag emellertid ansett

erforderligt, att affärstiden genom kommunala beslut skall kunna i vissa

fall utsträckas. I flertalet av dessa synas förutsättningarna för beslut böra

vara desamma, som i första stycket föreskrivits för där omförmält beslut.

De fall, som härvid åsyftas, hava i ett andra stycke upptagits under tre

punkter. Enligt punkten 1) må butik, där handel idkas huvudsakligen med

mejerivaror, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror å söckendag

hållas öppen (ruder en timmes tid före den vanliga öppningstiden, d. v. s.

mellan kl. 7 och kl. 8. Härigenom tillmötesgås de i flera yttranden framställda

kraven på att möjlighet bör finnas att, särskilt med hänsyn till

skolbarnens behov, tidigt på morgnarna inköpa framförallt mjölk och bröd.

De affärer, som få hålla öppet, skola emellertid få sälja alla varor, som de

saluföra. Detsamma gäller affärer, som avses i punkten 2), vari upptagits

en mot vissa stadganden i gällande butikstängningslag nära svarande bestämmelse,

nämligen den, att butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror,

ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker, färsk

frukt eller levando blommor — däremot ej pilsnerdricka, som jämlikt den

särskilda förordningen angående försäljning därav överhuvud icke får å sönoch

helgdagar försäljas efter kl. 10 — å sön- eller helgdag skall, utan att

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 67

annan förläggning av elen enligt 4 § medgivna affärstiden behöver genomföras,

få hållas öppen — utöver de två timmar, som stadgas i 4 § — dels

mellan kl. 10 och kl. 11 och dels under högst två timmar å tid, då högmässogudstjänst

icke hålles. I punkten 3) har med viss jämkning upptagits

den av de sakkunniga föreslagna möjligheten att medgiva rätt för fotografiateljéer

att hålla öppet två timmar å sön- och helgdagar. I ett tredje stycke

har upptagits en särskild bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande

lag. Den har synts erforderlig med hänsyn till vad i några yttranden anförts

rörande de svårigheter, som förefinnas för särskilt skogs- och flottningsarbetare

att å tillåten affärstid göra erforderliga inköp. Beslut enligt

detta stycke synes kunna gälla öppethållande under allenast viss del av året.

Längre affärstid än två timmar å sön- eller helgdag lärer för nu ifrågavarande

ändamål ej vara erforderlig. Inskränkning av rätten till försäljning till att

avse vissa uppräknade slag av varor har ansetts icke lämpligen kunna göras.

I förevarande sammanhang må bemärkas, att ytterligare eftergift från lagens

reglering under vissa särskilda förhållanden kan medgivas av Konungen enligt

12 §.

Liksom i vissa fall föreskrives i nuvarande butikstängningslag, hava i departementsförslaget

intagits bestämmelser, att butik ej får hållas öppen

under högmässogudstjänst. Sådan hålles visserligen i allmänhet mellan kl.

II och kl. 13 — varför de sakkunniga föreslagit förbud för öppethållande

mellan nämnda klockslag — men så är dock ej fallet i alla kommuner alla

sön- eller helgdagar. Vidare må bemärkas, att högmässogudstjänst överhuvud

icke hålles den 1 maj — därest söndag ej då infaller — vilken dag numera

skall vara likställd med allmän helgdag; förbud mot öppethållande av butiker

mellan kl. 11 och kl. 13 den dagen synes olämpligt.

I likalydande motionerna 1: 273 och 11: 428 har —? såsom redan under 4 §

anmärkts — hemställts, att bestämmelserna för öppethållande av butik under

sön- och helgdag måtte utformas i anslutning till 4 och 5 §§ i arbetstidsutredningens

lagförslag.

I fråga örn de i motionerna I: 273 och II: 428 framställda yrkandena med

avseende å 5 § får utskottet hänvisa till vad utskottet anfört under 4 §.

Det förutsattes givetvis, att det i 10 § gjorda undantaget skall beaktas vid

tillämpningen av 5 § sista stycket.

6 §■

I förevarande paragraf utsäges, att den myndighet, som utövar kommunens

beslutanderätt, beslutar örn bestämmelse enligt 5 §. När fråga om sådan bestämmelse

uppkommit hos den kommunala myndigheten, skall tillfälle beredas

näringsidkare och arbetstagare, som skulle beröras av bestämmelsen, att genom

sina sammanslutningar eller på annat sätt uttala sig i ärendet. Enligt lagrummets

lydelse skall tillbörlig hänsyn tagas till därvid framförda synpunkter.

Förevarande paragraf i Kungl. Majis förslag innehåller i sista meningen

ett stadgande av innebörd, att vid avgörande av fråga örn bestämmelse enligt

5 § tillbörlig hänsyn skall tagas till de synpunkter, som därav berörda näringsidkare

och arbetstagare framfört. Att så skall ske torde knappast behöva uttryckligen

angivas. Vidare böra naturligen även allmänhetens intressen be
-

Utskottet.

Utskottet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

aktas. Med hänsyn härtill föreslår utskottet, att nyssnämnda mening skall

utgå ur lagtexten.

11 §.

Denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 11 § i sakkunnigförslaget,

reglerar vissa viktiga slag av försäljning, som i större eller mindre utsträckning

enligt 15 § i gällande butikstängningslag äro undantagna från denna

lags tillämpning. Främst är detta fallet med kioskhandeln. Enligt det föreliggande

lagförslaget skall näringsidkare i vissa fall kunna erhålla tillstånd

att hålla butik öppen eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å

tid, då sådant eljest icke är förenligt med bestämmelserna i butikstängningslagen.

Närmare föreskrifter örn sådant tillstånd hava intagits i 11 §.

Enligt sakkunnigförslaget skulle den beslutande myndigheten

vara länsstyrelsen. De sakkunniga hava förklarat, att de av flera skäl icke

funnit lämpligt att låta prövningen av frågan, örn tillstånd borde givas, ankomma

på de kommunala myndigheterna; bland annat skulle omgång och tidsutdräkt

bliva följden. De sakkunniga hade övervägt, örn icke prövning i första

instans skulle kunna anförtros magistrat, kommunalborgmästare eller landsfiskal.

Det hade dock ansetts önskvärt, att behandlingen av här ifrågavarande

ansökningar redan från början skedde efter enhetliga synpunkter beträffande

större områden. Eljest skulle lätt ojämnheter och därmed orättvisa

konkurrensförhållanden kunna uppstå. Ehuru genom de sakkunnigas

förslag ganska omfattande nya arbetsuppgifter skulle läggas på länsstyrelserna,

som redan ansåges vara alltför arbetstyngda, hade de sakkunniga ej

ansett sig kunna förorda något annat alternativ.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,

Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro samt Västmanlands

län hava i sina yttranden påpekat, att det av de sakkunniga föreslagna till

ståndsförfarandet komme att icke oväsentligt öka länsstyrelsernas arbetsbelastning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har tillagt, att det med hänsyn till de

detaljerade bestämmelserna i förevarande paragraf icke torde vara förenat med

några olägenheter, att tillståndsprövningen i städerna uppdroges åt magistrat

eller kommunalborgmästare. Samma uttalande har gjorts av magistraten i

Sölvesborg. Länsstyrelsen i Kronobergs län och poliskammaren i Malmö

hava ansett, att sådan prövning utan våda kunde anförtros även landsfiskalerna.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Kristianstads län hava funnit, att

prövningsrätten, åtminstone i städerna, kunde i första hand tilläggas de lokala

polismyndigheterna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har däremot

förklarat sig icke vilja ifrågasätta någon ändring av lagförslaget i denna del.

Stadsfullmäktige i Uppsala hava ansett, att prövningen av ifrågavarande ärenden,

vad anginge mägistratsstäder, utan olägenhet kunde anförtros magistraten.

Fullmäktige hava som skäl härför åberopat bland annat, att redan nu

tillstånd till utomhusförsäljning i mindre omfattning meddelades av magistraten

med stöd av ordningsstadgan för rikets städer. Poliskammaren i Norrköping

har förordat, att förevarande frågor i första instans skulle prövas av

poliskammaren i städer, där sådan funnes.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 69

Beträffande remissyttrandenas innehåll i övrigt må hänvisas till sid.

231—232 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i propositionen anfört:

I överensstämmelse med vad de sakkunniga anfört synes det uppenbart,

att möjlighet till undantag från den reglering av affärstiderna, som följer av

de i lagförslagets 10 första paragrafer givna bestämmelserna, i någon form

bör tillskapas. Såvitt angår tillstånd för enskild näringsidkare att hålla butik

öppen för allmänheten eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten

å tid, då sådant icke är förenligt med nyss omnämnda bestämmelser, hava

stadganden upptagits i sakkunnigförslagets 11 §. De sakkunnigas förslag

härutinnan innefattar, såsom framgår av redogörelsen därför i det föregående,

i mångt och mycket nyheter på förevarande lagstiftningsområde. Huvudprinciperna

för förslaget hava vid remissbehandlingen på det hela taget blivit

godkända. För egen del finner jag desamma innefatta ett behjärtansvärt försök

att komma till rätta med förevarande svårordnade spörsmål och anser

anledning föreligga att låta den ifrågasatta regleringen — dock med vissa

modifikationer — bliva prövad under den tid av tre år, för vilken den nya

lagen, på sätt framgår i det följande, avses skola till en början äga giltighet.

På sätt de sakkunniga föreslagit synas vissa särskilt viktiga former av

verksamhet —- upptagna i fem punkter under 3 mom. -— böra kunna få bedrivas

efter tillstånd, som utan särskilda svårigheter torde kunna av näringsidkare

erhållas, varemot tillstånd till avvikelser i andra fall från lagens huvudreglering

skulle meddelas, allenast örn synnerliga skäl förelåge därtill. Viss återhållsamhet

i tillståndsgivningen synes dock även i fråga om förstnämnda fall

böra iakttagas.

Ur enhetlighetens synpunkt sett skulle det säkerligen, såsom ock de sakkunniga

uttalat, vara förmånligast, örn den tillståndsgivande myndigheten i

nu ifrågavarande avseende vore vederbörande länsstyrelse. Med hänsyn till

länsstyrelsernas redan förut väldiga arbetsbörda synes dock utvägen att

belasta dem med jämväl den tämligen omfattande tillståndsgivning, varom nu

är fråga, icke böra tillgripas, förrän andra utvägar visat sig vara stängda. Jag

har därför ansett mig böra föreslå, att tillståndsgivningen enligt förevarande

paragraf skall uppdragas åt polismyndigheterna i orterna. Med polismyndighet

avser jag därvid i Stockholm Överståthållarämbetet, i annan stad, där

poliskammare finnes, denna, i övriga städer magistrat eller, där sådan ej

finnes, kommunalborgmästare samt å landet polischefen i orten (landsfiskalen).

Beträffande reglerna för tillståndsgivningen har jag i huvudsak följt de

sakkunnigas förslag. Med hänsyn till att därvid tämligen detaljerade bestämmelser

lämnas, synas svårare olägenheter av att tillståndsgivningen uppdragits

åt polismyndigheterna i stället för åt länsstyrelserna icke vara att befara.

På det att de kommunala myndigheternas inställning till ansökningar, varom

i förevarande paragraf är fråga, skall få komma till uttryck, har bestämmelse

införts, att polismyndigheten skall lämna stads- eller kommunalfullmäktige

eller, där kommunalfullmäktige icke finnas, kommunalnämnden tillfälle att

avgiva yttrande över gjord ansökning. Undantag synes dock böra göras för

de fall, där fråga är om öppethållande eller försäljning allenast under helt

kort tid.

I likalydande motionerna 1: 273 oell 11: 428 har hemställts, att sådant tillstånd

som i 11 § 1 mom. omförmäles skall beviljas av länsstyrelse.

Bestämmelser rörande d e n t y pisk a k i o s k h a n d c 1 n hava meddelats

i 11 § 3 mom. andra stycket 1).

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Angående det enligt sakkunnigförslaget tillåtna varusortimentet —- konfektyrer,

alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor, periodiska skrifter,

smärre trycksaker och tändstickor •—• hava de sakkunniga anfört följande:

Det är just dessa varor, som äro de vanligaste kioskvarorna, och de uppräknade

varuslagen utgöra vidare huvudparten av de varor, som kunna anses

hänförliga under den flera gånger berörda bestämmelsen i sista stycket av

15 § i 1919 års lag. Och de här angivna varorna äro vidare just sådana

för omedelbar och mer tillfällig konsumtion avsedda varor, vilka i allmänhetens

intresse böra finnas lätt tillgängliga även under kvällar och söndagar.

Det har därför stadgats att kioskförsäljning av sådana varor må medgivas,

örn icke särskilda skäl tala i annan riktning.

Den milda bedömningen enligt punkt 1) gäller dock endast till förmån

för försäljningsställe, som under hela försäljningsdagen endast saluför de

angivna varuslagen, och motsvarande gäller vid försäljning annorledes än

från särskilt försäljningsställe. Örn även andra varor saluhållas å försäljningsstället

eller av försäljaren under den tid, då vanliga butiker få hålla

öppet, blir frestelsen stor att även under den utsträckta tiden tillhandahålla

dessa varor. Här liksom i andra fall hava de sakkunniga sökt komma ifrån

sådana bestämmelser, enligt vilka försäljning under viss tid får bedrivas

i fråga örn vissa varor men icke beträffande andra, som dock finnas på

platsen och säljas under annan tid. För söndagshandeln enligt 4 § haiman

visserligen nöjt sig med den mildare bestämmelsen, att dessa varor i

så fall skola vara undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt ej synliga för

kunderna. Men denna reglering har där blott tillgripits såsom en nödfallsåtgärd

och i betraktande av att det endast gäller försäljning ett par timmar

en enstaka veckodag. Situationen i det fall, varom nu är fråga, är en helt

annan och möjligheterna till missbruk långt större. För övrigt kan det

med fog sägas, att man knappast har anledning att beträffande försäljningstiden

så starkt gynna de kiosker m. m., som icke nöja sig med de uppräknade

varorna utan vilja hava en rikligare varusortering för att under vanlig

butikstid kunna i vidgad omfattning konkurrera med den egentliga butikshandeln.

Örn kioskerna vilja komma i åtnjutande av utsträckt affärstid

enligt denna punkt, få de begränsa sig till de uppräknade varorna. Det

står dem fritt i och för sig att sälja vilka varor som helst,, men då få de i

gengäld i regel nöja sig med de vanliga butikstiderna.

De sakkunniga hava erinrat örn att vad som sagts örn kiosk även gällde

stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe. Någon anledning att härdraga

upp en gräns, som alltid måste bliva i viss mån artificiell, syntes icke

föreligga. Vad beträffade motsvarande försäljning annorstädes än från särskilt

försäljningsställe, hade man däremot ansett sig böra ställa strängare

krav. I sådant fall skulle tillstånd givas blott, örn särskilda skäl därtill vore.

Vidare hava de sakkunniga förklarat, att det kunde ifrågasättas, örn

länsstyrelses prövning vore erforderlig beträffande den i denna punkt avsedda

försäljningen från kiosker, enär det här i viss mån torde bliva regeln,

att utsträckt försäljningstid medgåves. Länsstyrelsens prövning fyllde dock

även i detta fall en viktig funktion, bland annat därigenom att en granskning

av sökandens kvalifikationer kunde vidtagas och att medgivandet kunde

indragas vid missbruk.

Förevarande stadgande har behandlats i ett stort antal yttranden. Rörande

innehållet i dessa får utskottet hänvisa till redogörelsen å sid. 235—238 i

propositionen.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

71

I förevarande sammanhang må omnämnas, att cliefen för finansdepartementet

den 8 april 1938 jämlikt Kungl. Majda samma dag givna bemyndigande

tillkallat vissa sakkunniga för att inom departementet biträda nied utredning

rörande import- och detaljhandeln med tobaksvaror. Närmare uppgifter

rörande denna utredning hava lämnats å sid. 246—247 i propositionen.

Föredragande departementschefen har örn hithörande spörsmål i propositionen

anfört:

Yad de sakkunniga i fråga om innehållet av bestämmelserna i förevarande

avseende föreslagit finner jag mig böra i det stora hela godtaga.

Ändring föreslås allenast därutinnan, att utvidgning göres såtillvida, att

»periodiska skrifter» och »smärre trycksaker» utbytts mot det vidare begreppet

»tryckta skrifter». Att märka är, att försäljning av glass — som ju räknas till

konfektyrer —- faller under förevarande punkt. Yad frågan örn tobakshandeln

i kiosker i allmänhet angår, finner jag mig för närvarande icke kunna till prövning

upptaga spörsmålet örn att i lagen inskriva rätt att giva tillstånd till

sådan handel i dessa kiosker — vilket skulle innebära, att tobaksförsäljärnäs

antal med säkerhet skulle bliva i mycket hög grad ökat — då arbetet för närvarande

pågår inom en av Kungl. Majit för utredning rörande import- och

detaljhandeln med tobaksvaror tillsatt kommitté, till grund för vars verksamhet

en utredning föreligger, enligt vilken en effektiv och varaktig hjälp åt

tobakshandeln torde kunna åstadkommas endast genom en begränsning av

tobaksförsäljarnäs antal. Så snart denna kommitté fullgjort sitt uppdrag,

synes emellertid fråga örn tobakshandeln i kiosker i allmänhet böra upptagas

till prövning och avgörande.

I motionen 1: 277 har hemställts, att 11 § 3 mom. andra stycket 1) måtte få

följande lydelse:

Försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor,

tryckta skrifter och tändstickor, vilken bedrives från kiosk, stånd, bord

eller annat sådant försäljningsställe, där under den vanliga affärstiden inga

andra varor än dessa samt tobaksvaror saluhållas, må medgivas, såframt icke

särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag

längre än till klockan 22; sådant medgivande må ock lämnas för försäljning av

dessa varor annorledes än från särskilt försäljningsställe, örn försäljningen

icke är förbunden med handel med andra varor och i övrigt skäl därtill anses

föreligga.

Motionen II: 430 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta

sådan ändring i lagförslaget, att tobaksvaror intoges i uppräkningen av de

s. k. kioskvarorna i 11 § 3 mom. andra stycket 1).

I likalydande motionerna I: 267 och II: 414 har hemställts,

att riksdagen ville besluta att giva 11 § 3 mom. andra stycket 1) av förslaget

till butikstängningslag nedanstående formulering:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor,

tryckta skrifter och tändstickor, vilken bedrives från kiosk, stånd, bord

eller annat sådant försäljningsställe, där under hela försäljningsdagen endast

dessa varor saluhållas samt försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker,

färsk frukt och periodiska skrifter frän butik, där under hela för säljning sdag en

endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till

annat föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till kl. 22;

sådant medgivande må ock lämnas för försäljning av dessa varor annorledes

s. 72 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

72 Anira lagutskottets utlåtande Nr 31.

än från särskilt försäljningsställe, om försäljningen icke är förbunden med

handel med andra varor och i övrigt skäl därtill anses föreligga.

Yad angår s. k. trafikförsäljning torde få hänvisas till den redogörelse

för de sakkunnigas förslag och däröver avgivna yttranden, som lämnats

å sid. 239—242 i propositionen.

Föredragande departementschefen har yttrat, att trafikförsäljningen icke,

på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit, helt eller delvis kunde undantagas från

lagens reglering. Sådan försäljning skulle emellertid enligt departementsförslaget

efter polismyndighetens tillstånd kunna få ske i den utsträckning,

som ansåges betingad av de resandes behov, vid alla järnvägs- och lufttrafikstationer

men — vad anginge spårvägs-, buss- eller sjötrafik -— endast vid de

stationer, som med hänsyn till trafiken vore mera betydande.

I likalydande motionerna 1:273 och 11: 428 har hemställts, att 11 § 3 mom. 3)

måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Försäljning i direkt anslutning till station för lufttrafik eller för mer betydande

järnvägs-, sjö-, spårvägs- eller busstrafik må medgivas i den utsträckning,

som kan anses betingad av de resandes behov; dock må tillstånd i regel

avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen samt lagad mat,

tobaksvaror och mindre pappersartiklar.

I 11 § 5 mom. hava på lagrådets hemställan meddelats vissa bestämmelser

örn rätt till klagan över beslut enligt 11 §.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle tillståndsgivningen enligt förevarande

paragraf vara förlagd till länsstyrelserna. Genom en sådan anordning torde

kravet på enhetlighet vid prövningen av ansökningar om tillstånd bliva bäst

tillgodosett. Å andra sidan måste hänsyn tagas till länsstyrelsernas redan

förut mycket betydande arbetsbörda. Under remissbehandlingen av det föreliggande

ärendet hava betänkligheter yppats mot att ytterligare öka denna.

De sakkunniga hade emellertid föreslagit, att tillstånd skulle meddelas för

högst ett år i sänder, under det att enligt propositionen tillstånd må meddelas

för viss tid eller tills vidare. Örn Kungl. Maj:ts förslag härutinnan godtages,

blir tillståndsprövningen givetvis icke så ofta återkommande som enligt sakkunnigförslaget.

Efter övervägande av olika på saken inverkande omständigheter har utskottet

stannat vid att i anslutning till förslag av bland andra länsstyrelsen i

Södermanlands län förorda, att tillståndsprövningen uppdrages för Stockholm

åt Överståthållarämbetet, för annan stad åt magistrat eller kommunalborgmästare

samt för landet åt länsstyrelsen. Härav föranledas vissa ändringar i

1, 3, 4 och 5 mom.

I fall, som avses i 10 §, skall givetvis 11 § 1 mom. fjärde stycket tillämpas

så, att under där angivna förutsättningar vederbörande kommunala myndighet

inom den köping eller det municipalsamhälle, varom fråga är, får tillfälle att

yttra sig över ansökning örn tillstånd enligt 11 §.

Bortsett från de i 3 mom. särskilt angivna fallen må tillstånd till annan

s. 73 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 73

affärstid än den vanliga givas endast om synnerliga skäl därtill äro. Synnerliga

skäl torde stundom kunna anses ligga däri, att fråga är örn försäljning av

varor, som äro underkastade hastig försämring.

Med hänsyn till pågående utredning rörande import- och detaljhandeln

med tobaksvaror har föredragande departementschefen funnit sig för närvarande

icke kunna till prövning upptaga spörsmålet örn att i lagen inskriva

rätt att giva tillstånd till sådan handel i kiosker i allmänhet. I stället utsäges

i 3 mom. 1) i Kungl. Maj:ts förslag, att vid tillståndsprövningen en mildare

bedömning skall ske under förutsättning att det är fråga örn kiosk eller annat

liknande försäljningsställe, där under hela försäljningsdagen endast vissa

angivna varuslag, bland dem icke tobaksvaror, försäljas. Detta skulle emellertid

innebära en rubbning i de för närvarande rådande faktiska förhållandena.

Utskottet föreslår därför i närmare anslutning till nuvarande förhållanden

och i avvaktan på utredningens slutförande, att kiosker och liknande försäljningsställen

skola få sälja även tobaksvaror, dock endast under den vanliga

affärstiden. Detta förslag föranleder ändring av 3 morn. 1) samt formella

jämkningar i de i Kungl. Maj:ts förslag med 2) och 3) betecknade punkterna.

I motionerna I: 267 och II: 414 har yrkats, att sådana specialaffärer, som

under hela försäljningsdagen saluhålla endast konfektyrer, alkoholfria drycker,

färsk frukt och periodiska skrifter, skola jämställas med kiosker. Enligt utskottets

mening tala goda skäl för att en utjämning av konkurrensförhållandena

mellan de nämnda slagen av försäljningsställen bör äga rum. Utskottet föreslår

därför, att såsom en ny punkt 2) insattes ett stadgande i nära anslutning

till det i sistnämnda motioner framlagda förslaget. Härav föranledas ändringar

i numreringen av de följande punkterna.

Utskottet anser i likhet med föredragande departementschefen, att s. k.

trafikförsäljning bör kunna få ske vid alla järnvägsstationer, ej blott — såsom i

sakkunnigförslaget samt motionerna I: 273 och II: 428 föreslagits — vid de

mera betydande. Utskottet erinrar i detta sammanhang om att även då fråga

är örn trafikförsäljning tillstånd skall lämnas i det särskilda fallet och att de

i motionerna anförda synpunkterna därvid i viss mån kunna vinna beaktande.

13 §.

Denna paragraf innehåller straffbestämmelser. I motsvarande paragraf i

de sakkunnigas förslag, 14 § fjärde stycket, har intagits ett stadgande, att

avskrift av utslag, varigenom den som erhållit tillstånd enligt 11 § dömts

för förseelse mot butikstängningslagen, skall utan dröjsmål översändas till

den länsstyrelse, som meddelat tillståndet.

Föredragande departementschefen har uttalat, att på grund av den av

honom föreslagna omläggningen av bestämmelserna i 11 § syntes icke heller

det av de sakkunniga föreslagna fjärde stycket av 14 § böra inflyta i förevarande

lagförslag.

Utskottet har under 11 § föreslagit, att tillståndsgivningen enligt samma

lagrum i vissa fall skall förläggas till länsstyrelserna. Det kan icke förutsättas,

att en länsstyrelse utan vidare skall få kännedom om utslag, varigenom

Utskottet.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

den, som av länsstyrelsen erhållit tillstånd enligt 11 §, dömts för förseelse mot

butikstängningslagen. Ej heller annan tillståndsmyndighet torde alltid få

sådan vetskap. Utskottet föreslår därför i anslutning till de sakkunnigas förslag

ett tillägg till 13 § av innebörd, att avskrift av dylikt utslag skall utan

dröjsmål översändas till vederbörande tillståndsmyndighet.

Ikr afträdelse- oell övergångsbestämmelser.

Beträffande lagens ikraftträdande och giltighetstid hava de

sakkunniga föreslagit samma bestämmelser för butikstängningslagen som beträffande

arbetstidslagen för detaljhandeln. Även den förra lagen skulle alltså

blott få provisorisk giltighet, vilket kanske kunde föranleda vissa betänkligheter,

då den nuvarande lagen i ämnet icke hade sådan karaktär. Det hade

emellertid ansetts, att de båda lagarna stöde i så nära förhållande till varandra,

att de borde följa samma regler. Med hänsyn till den snabbt fortskridande

utvecklingen mot allmän stängning klockan 18 och tidigare lördagsstängning

kunde det för övrigt vara lämpligt, att den nu föreslagna regleringen

efter några år underkastades förnyad prövning.

Angående de föreslagna övergångsbestämmelserna hava de

sakkunniga yttrat bland annat:

Den i 11 § föreslagna regleringen beträffande särskilt kioskhandeln kan

föranleda svårigheter för vissa nu bestående företag. För att underlätta övergången

hava de sakkunniga därför ansett sig böra föreslå, att någon rubbning

i de nuvarande förhållandena icke inträder förrän två år efter lagens ikraftträdande.

Detta gäller ej blott kioskhandeln utan all rörelse, som bedrives

med stöd av undantagsbestämmelserna i 15 § av 1919 års lag, ehuru medgivandet

torde få största betydelse för kioskhandeln.

Man har för övrigt icke ansett sig böra stanna vid detta medgivande. Här

ifrågavarande rörelse skall även i fortsättningen kunna få bedrivas på oförändrat

sätt, örn rörelsen idkas av person, som på grund av sjuklighet, invaliditet

eller hög ålder har särskilt stort behov av att någon begränsning icke sker.

1 detta fall förutsättes särskild prövning av länsstyrelse, och tillståndet får

meddelas endast för ett år i sänder. Men länsstyrelsen är vid denna prövning

icke bunden av de i 11 § uppställda begränsningarna utan kan sträcka

sig längre.

De nu berörda medgivandena för kioskhandel m. m. gälla emellertid endast

till förmån för näringsidkare, som driva här ifrågavarande rörelse vid lagens

ikraftträdande och drivit den minst sedan den 1 juni 1937. Vid denna tidpunkt

torde en viss kännedom örn vad de sakkunnigas förslag kunde väntas innebära

för kioskhandeln m. m. hava varit ganska spridd, och senare tillkomna företag

torde därför ej med fog kunna göra anspråk på samma gynnade ställning. Örn

rörelsen övergår i andra händer, bortfalla dessa medgivanden. Dock kan medgivandet

utsträckas till avliden näringsidkares maka eller make.

Beträffande yttrandenas innehåll i förevarande hänseende må hänvisas till

sid. 256—257 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i enlighet med de sakkunnigas förslag

tillstyrkt att den nya butikstängningslagen erhölle provisorisk karaktär

med en giltighetstid av tre år, räknat från och med den 1 januari 1940. På de

skäl, som de sakkunniga anfört, har departementschefen funnit av dem före
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 75

slagna övergångsbestämmelser — med allenast smärre jämkningar — böra upptagas

i departementsförslaget.

I motionen 11:422 har hemställts, att riksdagen med ändring av Kungl.

Maj:ts förslag till övergångsbestämmelser till butikstängningslagen måtte forsin

del besluta, att näringsidkare, som vid nya lagens ikraftträdande med stöd

av 15 § lagen den 30 maj 1919 bedriver rörelse under längre tid av dygnet än

nya lagen medgiver och som drivit sådan rörelse minst sedan den 1 juni 1938,

må utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på oförändrat sätt till och med

den 31 december 1942.

I motionen 11:382 har hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl.

Maj:ts förslag till butikstängningslag måtte besluta sådant tillägg till lagens

övergångsbestämmelser, att de näringsidkare, som på grund av sjuklighet,

invaliditet, hög ålder eller som i övrigt för sin och sin familjs försörjning ha

särskilt stort behov av att även i fortsättningen få bedriva rörelsen utan ändring,

beredas tillfälle härtill och att dylikt tillstånd icke inskränkes till ett år

i sänder samt att vederbörande utskott vidtager de ändringar av lagtexten,

som äro erforderliga på grund av detta yrkande.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag må näringsidkare, som vid nya lagens ikraftträdande

med stöd av 15 § i gällande butikstängningslag bedriver rörelse

under längre tid av dygnet än nya lagen medgiver och som drivit sådan rörelse

sedan den 1 juni 1937, utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på oförändrat

sätt till den 1 januari 1941. Utskottet anser, att denna övergångstid skäligen

bör göras något längre. Lämpligen torde tiden kunna utgå den 1 januari 1942.

I propositionen har vidare föreslagits, att rörelse av nyss angiven art även

i fortsättningen skall kunna få bedrivas på oförändrat sätt, örn rörelsen idkas

av person, som på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder har särskilt

stort behov av att någon begränsning icke sker. Enligt utskottets mening bör,

på sätt i motionen II: 382 yrkats, sådan möjlighet beredas även den, som i

övrigt för sin egen och sin familjs försörjning har särskilt stort behov därav.

Enligt propositionen må tillstånd att på sådant sätt fortsätta rörelsen lämnas

endast för ett år i sänder. Härutinnan torde ändring icke böra ske.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda

förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln icke kunnat

i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande

förslag till

Utskottet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Arbetstidslag för detaljhandeln.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §■

Denna lag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i

omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga,

frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen

till arbete av annat slag än nedan i a)—g) avses för arbetsgivares räkning i

regel användas flera än en arbetstagare.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas

till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som

är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att

arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete; samt

g) arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

2§-

Vad nedan i denna lag stadgas äger icke tillämpning å arbetstagare, som är

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; eller

c) anställd å apotek såsom farmacevt.

3 §■

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars rätt

därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, örn eller i vad mån lagen

äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.

Ar mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av

domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses

har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör

eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Ordinarie arbetstid.

4§-

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga

10 timmar.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda

paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes

längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet

medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller

sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de

arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt

och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å övertid.

6§-

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,

i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas

till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning och

varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början

göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att

ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma

i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

7 §•

1 mom. Till betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal,

rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen,

samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens

ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna

arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst

sju timmar i veckan, dock icke något dygn mer än en och en halv timme.

Ordinarie arbetstid och övertid enligt detta moment må tillhopa icke utan

tillstånd av arbetsrådet något dygn överstiga 10 timmar.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid,

vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor

och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,

dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av

arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses

i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom

användande till dylikt arbete utsattes för överansträngning eller ohälsa.

8 §•

För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning.

Vill arbetstagare fordra sådan ersättning, skall han dels inom två månader

från det att arbetet utförts underrätta arbetsgivaren örn sitt anspråk, dels ock

inom ett år från samma tidpunkt anhängiggöra sin talan. Underlåtes det, vare

arbetstagaren sin rätt förlustig.

Raster.

9 §•

Fortgår arbetstagares arbete under

minst sex timmar av dygnet skall, såframt

ej är fråga örn arbete, varom i

6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller

annan oförutsedd händelse tillfälligtvis

föranleder till undantag, under

arbetstiden infalla en sammanhängande

rast örn minst en timme. Sådan

rast må, örn arbetsgivare och arbetstagare

är o ense därom, utbytas mot

två raster om sammanlagt minst en

timme 15 minuter.

Fortgår arbetstagares arbete under

minst sex timmar av dygnet skall, såframt

ej är fråga örn arbete, varom i

6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller

annan oförutsedd händelse tillfälligtvis

föranleder till undantag, under

arbetstiden infalla en sammanhängande

rast örn minst 30 minuter.

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva undantag från föreskrifterna

i första stycket.

Anteckning om arbetstid m. in.

10 §.

Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det arbetsgivaren

att senast den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka

göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär, som fast
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva, att anteckning

örn arbete å övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu

angivits. I fråga örn sådant arbete å övertid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren

icke pliktig att göra dylik anteckning, där övertiden finnes behörigen

upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande tiden

för det dagliga arbetets början och slut samt längden av raster, som infalla

under arbetstiden.

Arbetstagare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran

erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen

eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre

år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen

gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

Allmänna bestämmelser.

11 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i

denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden

förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, som kunna anses

företräda arbetsgivarna, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess

ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar; en ledamot

skall utses bland personer, som kunna anses företräda arbetstagarna, samt

vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter

förslag av arbetarsammanslutningar. För var och en av ledamöterna utses

minst två suppleanter, förtrogna med förhållandena inom detaljhandel eller

annan verksamhet, som avses i denna lag.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med

iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning

stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning,

eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i

nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

12 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst

verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift i något

avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen på framställning

av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom

verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter

inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på

framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

13 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande

tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

14 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag

är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med

dagsböter. Yar arbetstagaren under 18 år vare den, som har vårdnaden örn

arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till

böter från och med fem till och med femtio kronor.

15 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 10 § åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 10 §, straffes med dagsböter ej under fem.

16 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men

eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

17 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag

är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

18 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning

lända till efterrättelse.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr lil.

81

(Kungl. Maj.ts förslag.)

Denna lag träder i kraft, såvitt den

avser arbetsrådets befogenhet och

verksamhet, den 1 oktober 1939 och i

övrigt den 1 januari 1940 samt gäller

till och med den 31 december 1942.

Beträffande förseelse mot lagen, som

begåtts under tiden för dess giltighet,

skall dock vad i lagen är stadgat fortfara

att gälla efter sistnämnda dag.

(Utskottets förslag.)

Denna lag träder i kraft, såvitt den

avser arbetsrådets befogenhet och

verksamhet, den 1 oktober 1939 och i

övrigt den 1 januari 1940 samt gäller

till och med den 31 december 1942.

Lagen skall dock icke verka rubbning

i sådant före den 1 juni 1939 träffat

avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare,

som gäller för viss, den 1

januari 1940 ännu icke tilländalupen

tid. Beträffande förseelse mot lagen,

som begåtts under tiden för dess giltighet,

skall vad i lagen är stadgat

fortfara att gälla efter den 31 december

1942.

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen

framlagda, nedan intagna förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning

skall under tiden från och med den 1 januari 1940 till och med den

31 december 1942 hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Denna lag — — — här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som---allmän trafik,

j) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,

k) sådant arbete--— hans bostad.

C. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen

framlagda förslaget till butikstängningslag icke kunnat i oförändrat

skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag

till

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

1131 39 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Butikstängningslag.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde ni. m.

1 §‘

1 mom. Med butik förstås i denna lag försäljningsställe, där detaljhandel

idkas. Såsom butik betraktas i denna lag även rakstuga, frisersalong och

fotografiateljé.

2 mom. Butik må hållas öppen för allmänheten endast under tid, då det

enligt denna lag är medgivet (affärstid).

Utan hinder av bestämmelserna i lagen må dock kund betjänas, som inkommit

i försäljningslokal, rakstuga, frisersalong eller fotografiateljé å affärstid,

samt vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik å tid, då försäljning

lagligen kunnat ske.

3 mom. Yrkesmässig försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes

än i butik må ske endast å affärstid för handel med dylik vara.

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad

restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämtning eller

försändning icke försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror,

alkoholfria drycker eller tryckta skrifter;

2) försäljning å apotek;

B) försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av

motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe,

där andra varor ej saluföras;

4) försäljning i järnvägsvagn eller å annat trafikmedel till resande;

5) försäljning av program eller liknande trycksaker, konfektyrer, färsk

frukt eller levande blommor i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler;

6) försäljning av konfektyrer eller 6) försäljning av konfektyrer i förtobaksvaror

i förpackning, tändstickor packning eller färsk frukt från autoeller

färsk frukt från automatapparat, matapparat, som är uppsatt utanför

som är uppsatt utanför butik, där så- butik, där sådana varor saluföras, och

dana varor saluföras, och som hand- som handhaves av butiksinnehavaren;

haves av butiksinnehavaren;

7) försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning

och utan samband med annan handel bedriver med egna lantmannaeller

trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst;

8) försäljning av leksaksballonger eller andra smärre leksaker, örn försälj
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

83

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ningen sker utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med annan

handel;

9) försäljning, utan samband med annan handel, av periodiska skrifter

eller av dylika eller andra tryckta skrifter, där försäljningen sker utomhus;

10) försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer

eller utställningslokaler eller å andra sådana platser; samt

11) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål.

Den vanliga affärstiden.

3 §•

Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till

klockan 19. Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december

må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.

Å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må

butik ej hållas öppen för allmänheten efter klockan 16.

4 §•

Å sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten. Butik,

där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och

konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande

blommor må dock hållas öppen för allmänheten mellan klockan 8 och

klockan 10.

Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må rakstuga eller frisersalong hållas

öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.

Kommunala avvikelser.

5 §•

I kommun må, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas

kunna ske utan otillbörligt förfång för företag inom kommunen, som driva

rörelse i butik, eller för företag, som driva sådan rörelse av visst slag, bestämmas,

att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller helt eller delvis

förläggas till annan del av dygnet än den i 3 eller 4 § föreskrivna, å söneller

helgdag dock ej under högmässogudstjänst.

Utsträckning av den vanliga affärstiden må, under i första stycket angivna

villkor, medgivas i följande omfattning:

1) butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin

eller bageri- och konditorivaror må å söckendag hållas öppen mellan klockan

7 och klockan 8;

2) butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin,

bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande

blommor, må å sön- eller helgdag hållas öppen mellan klockan 10 och

klockan 11 samt därutöver under högst två timmar å tid, då högmässogudstjänst

icke hålles; samt

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

3) fotografiateljé må hållas öppen å sön- eller helgdag under högst två

timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Där det inom viss kommun kan anses erforderligt för att möjliggöra för

skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta personer

att göra inköp å fritid, må bestämmas, att butik å sön- eller helgdag

får hållas öppen under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Bestämmelse, varom i denna paragraf förmäles, skall gälla hela kommunen,

där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser må

meddelas för butiker av skilda slag. Bestämmelser må även meddelas för

endast butiker av visst slag men må däremot icke begränsas till en eller flera

angivna butiker.

6§-

Om bestämmelse enligt 5 § beslutar den myndighet, som utövar kommunens

beslutanderätt.

När fråga om sådan bestämmelse

uppkommit hos den kommunala

myndigheten, skall tillfälle beredas

näringsidkare och arbetstagare, som

skulle beröras av bestämmelsen, att

genom sina sammanslutningar eller på

annat sätt uttala sig i ärendet. Tillbörlig

hänsyn skall tagas till därvid

framförda synpunkter.

När fråga örn sådan bestämmelse

uppkommit hos den kommunala

myndigheten, skall tillfälle beredas

näringsidkare och arbetstagare, som

skulle beröras av bestämmelsen, att

genom sina sammanslutningar eller på

annat sätt uttala sig i ärendet.

? §•

Beslut örn bestämmelse enligt 5 § skall underställas länsstyrelsen och

för sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till

magistraten eller kommunalborgmästaren och beträffande kommun å landet

till landsfiskalen i orten; Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen

skall insända beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande, sedan

tillfälle beretts dem, vilkas rätt beröres av beslutet, att avgiva yttrande över

detsamma. I Stockholm skall sådant tillfälle beredas av Överståthållarämbetet.

8 §•

Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut

örn bestämmelse enligt 5 §. Fastställt beslut skall ofördröjligen allmängöras

genom dess införande i länskungörelserna. Därjämte skall genom vederbörande

kommunala myndighets försorg tillkännagivande örn kungörelsen med

angivande av dess huvudsakliga innehåll införas i minst en tidning inom

orten, varförutom beträffande landskommun tillkännagivande om kungörelsen

skall ske i kyrkan.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

9 §•

Med avseende å ändring eller upphävande av beslut om bestämmelse enligt

5 § skall gälla vad i 5—8 §§ är stadgat.

10 §.

I fråga örn köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle

skall vad i denna lag sägs örn kommun äga motsvarande tillämpning; och

må förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej gälla köpingen eller

samhället.

Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga.

11

1 mom. Polismyndigheten må, under

nedan i denna paragraf angivna

förutsättningar meddela näringsidkare

tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten

eller att annorstädes idka

försäljning till allmänheten å tid, då

sådant eljest icke är förenligt med bestämmelserna

i denna lag.

Med polismyndighet förstås i denna

lag för Stockholm Överståthållarämbetet,

för annan stad, där poliskammare

finnes, denna, för övriga städer magistrat

eller, där sådan ej finnes, kommunalborgmästare

och för landet polischefen

i orten.

Ansökning örn tillstånd, varom i

första stycket förmäles, skall innehålla

uppgift om den tid och de varuslag,

som framställningen avser, samt

de närmare omständigheter, under

vilka öppethållandet eller försäljningen

avses skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över

gjord ansökning skall, där ej fråga är

örn öppethållande eller försäljning

under allenast kort tid, av polismyndigheten

beredas stads- eller kommunalfullmäktige

eller, där kommunalfullmäktige

ej finnas, kommunalnämnden.

§•

1 mom. Under nedan i denna paragraf

angivna förutsättningar må tillstånd

meddelas näringsidkare att hålla

butik öppen för allmänheten eller att

annorstädes idka försäljning till allmänheten

å tid, då sådant eljest icke

är förenligt med bestämmelserna i

denna lag.

Tillstånd, varom i första stycket förmäles,

meddelas för Stockholm av

Överståthållarämbetet, för övriga städer

av magistrat eller, där sådan ej

finnes, av kommunalborgmästare och

för landet av länsstyrelse (tillståndsmyndighet).

Ansökning örn tillstånd skall innehålla

uppgift örn den tid och de varuslag,

som framställningen avser, samt

de närmare omständigheter, under

vilka öppethållandet eller försäljningen

avses skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över

gjord ansökning skall, där ej fråga är

om öppethållande eller försäljning

under allenast kort tid, av tillståndsmyndigheten

beredas stads- eller kommunalfullmäktige

eller, där kommunalfullmäktige

ej finnas, kommunalnämnden.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 mom. Ansökning om tillstånd, varom i 1 mom. förmäles, skall avslås,

örn sökanden icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i

allmänhet, eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att

utöva verksamheten, så ock örn hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-,

säkerhets- eller liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt

2 morn., skall ''polismyndigheten pröva,

örn det sökta tillståndet ur andra synpunkter

lämpligen bör meddelas, därvid

tillbörlig hänsyn skall tagas till å

ena sidan det gagn för allmänheten och

å andra sidan de olägenheter för annan

handel, som skulle uppkomma vid bifall

till framställningen.

Tillstånd, varom i 1 mom. sägs, må

endast givas, örn synnerliga skäl därtill

äro, med mindre ansökningen avser

något av nedannämnda fall. I sådan

händelse skola följande regler lända

till efterrättelse:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria

drycker, färsk frukt, levande

blommor, tryckta skrifter och tändstickor,

vilken bedrives från kiosk,

stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe,

där under hela försäljningsdagen

endast dessa varor saluhållas,

må medgivas, såframt icke särskilda

skäl till annat föranleda, i allmänhet

dock icke någon veckodag

längre än till klockan 22; sådant medgivande

må ock lämnas för försäljning

av dessa varor annorledes än från särskilt

försäljningsställe, örn försäljningen

icke är förbunden med handel

med andra varor och i övrigt skäl därtill

anses föreligga;

3 mom. Föreligger ej hinder enligt

2 morn., skall tillståndsmyndigheten

pröva, örn det sökta tillståndet ur

andra synpunkter lämpligen bör meddelas,

därvid tillbörlig hänsyn skall

tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten

och å andra sidan de olägenheter

för annan handel, som skulle

uppkomma vid bifall till framställningen.

Tillstånd, varom i 1 mom. sägs, må

endast givas, örn synnerliga skäl därtill

äro, med mindre ansökningen avser

något av nedannämnda fall. I sådan

händelse skola följande regler lända

till efterrättelse:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria

drycker, färsk frukt, levande

blommor, tryckta skrifter och tändstickor,

vilken bedrives från kiosk,

stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe,

där under den vanliga

affärstiden endast dessa varor och

tohaksvaror saluhållas, må medgivas,

såframt icke särskilda skäl till annat

föranleda, i allmänhet dock icke någon

veckodag längre än till klockan 22;

sådant medgivande må ock lämnas för

försäljning av nämnda varor med undantag

av tohaksvaror annorledes än

från särskilt försäljningsställe, örn försäljningen

icke är förbunden med

handel med andra varor och i övrigt

skäl därtill anses föreligga;

2) försäljning av konfektyrer, alkoholfria

drycker, färsk frukt och

periodiska skrifter från annan butik

än under 1) sägs, där under hela för
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

2) försäljning i samband med nöjestillställning,

idrottstävling, friluftsbad

eller dylikt må medgivas i den utsträckning,

som med hänsyn till förhållandena

anses erforderlig; dock må

tillståndet i regel avse försäljning

endast av de under 1) nämnda varuslagen

samt lagad mat och tobaksvaror;
3)

försäljning i direkt anslutning

till station för järnvägs- eller lufttrafik

eller för mer betydande sjö-, spårvägseller

busstrafik må medgivas i den utsträckning,

som kan anses betingad av

de resandes behov; dock må tillståndet

i regel avse försäljning endast av de

under 1) nämnda varuslagen samt

lagad mat, tobaksvaror och mindre

papper sartiklar;

4) försäljning utomhus av varm

korv samt bröd, potatis och senap, som

tillhandahållas i samband med korven,

må medgivas i den utsträckning, som

anses lämplig, dock endast från fastställd

plats;

5) öppethållande av lokal, där utställningar

av verk av bildande konst

ävensom alster av konsthantverk och

konstindustri, avsedda för försäljning,

anordnas, må för visning av dessa

konstverk medgivas i den utsträckning

så anses lämpligt. 4

4 mom. Tillstånd meddelas för viss

när skäl därtill äro.

I tillståndet skall angivas den tid

på dygnet, under vilken öppethållande

eller försäljning får äga rum, samt de

(Utskottets förslag.)

säljningsdagen endast dessa varor

saluhållas, må medgivas, såframt icke

särskilda skäl till annat föranleda, i

allmänhet dock icke någon veckodag

längre än till klockan 22;

3) försäljning i samband med nöjestillställning,

idrottstävling, friluftsbad

eller dylikt må medgivas i den utsträckning,

som med hänsyn till förhållandena

anses erforderlig; dock må

tillståndet i regel avse försäljning

endast av de under 1) nämnda varuslagen

samt lagad mat;

4) försäljning i direkt anslutning

till station för järnvägs- eller lufttrafik

eller för mer betydande sjö-, spårvägseller

busstrafik må medgivas i den utsträckning,

som kan anses betingad av

de resandes behov; dock må tillståndet

i regel avse försäljning endast av de

under 1) nämnda varuslagen samt

lagad mat och mindre pappersartiklar;

5) försäljning utomhus av varm

korv samt bröd, potatis och senap, som

tillhandahållas i samband med korven,

må medgivas i den utsträckning, som

anses lämplig, dock endast från fastställd

plats;

6) öppethållande av lokal, där utställningar

av verk av bildande konst

ävensom alster av konsthantverk och

konstindustri, avsedda för försäljning,

anordnas, må för visning av dessa

konstverk medgivas i den utsträckning

så anses lämpligt.

tid eller tills vidare och må återkallas,

I tillståndet skall angivas den tid

på dygnet, under vilken öppethållande

eller försäljning får äga rum, samt de

s. 88 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

88

(Kungl. Maj.ts förslag.)

varuslag, som därunder få försäljas.

Polismyndigheten äger meddela de

37tterligare föreskrifter rörande försäljningens

anordnande, som finnas erforderliga.

Polismyndigheten skall till den,

som erhåller tillstånd, utfärda bevis

härom, vari villkoren för tillståndet

skola angivas. Detta bevis skall, örn

rörelsen drives å särskilt försäljningsställe,

vara uppsatt å väl synlig plats

därstädes, samt i annat fall ständigt

vara tillgängligt hos den, som bedriver

försäljningen.

5 mom. Klagan över beslut, som

enligt denna paragraf meddelas av

annan polismyndighet än Överståthållarämbetet,

må föras hos länsstyrelsen

i den ordning, som för överklagande

av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut är bestämd.

Klagan över beslut, som enligt denna

paragraf meddelas av Överståthållarämbetet,

må föras hos Konungen i

vederbörande statsdepartement i den

ordning, som nyss sagts.

( Utskottets förslag.)

varuslag, som därunder få försäljas.

Tillständsmyndigheten äger meddela

de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens

anordnande, som finnas

erforderliga.

Tillständsmyndigheten skall till

den, som erhåller tillstånd, utfärda

bevis härom, vari villkoren för tillståndet

skola angivas. Detta bevis

skall, örn rörelsen drives å särskilt försäljningsställe,

vara uppsatt å väl synlig

plats därstädes, samt i annat fall

ständigt vara tillgängligt hos den, som

bedriver försäljningen.

5 morn. Klagan över beslut, som

enligt denna paragraf meddelas av

magistrat eller kommunalborgmästare

må föras hos länsstyrelsen i den ordning,

som för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks

beslut är bestämd. Klagan över beslut,

som enligt denna paragraf meddelas

av Överståthållarämbetet eller

länsstyrelse, må föras hos Konungen i

vederbörande statsdepartement i den

ordning, som nyss sagts.

Beslut, varigenom meddelas tillstånd, som i 1 mom. sägs, skall utan hinder

av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.

12 §.

Är eftergift från vad i denna lag är stadgat påkallad av särskilt trängande

behov, äger Konungen förordna, att sådan eftergift må tillgodonjutas för

visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet skola

meddelas de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas

erforderliga.

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Hålles butik öppen för allmänheten eller idkas försäljning till allmänheten,

när sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats

med stöd av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter.

Har näringsidkare tidigare, dock ej mer än två år före det stämning del
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. 31a fits förslag.) (Utskottets förslag.)

givits, dömts för förseelse mot denna lag, må antalet dagsböter ej sättas

under fem.

Avskrift av utslag, varigenom den,

som erhållit tillstånd enligt 11 §,

dömts för förseelse mot denna lag,

skall utan dröjsmål översändas till

vederbörande tillståndsmyndighet.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest bos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad

i 13 § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare.

Lag samma vare, där länsstyrelsen efter framställning av näringsidkare

godtagit viss person såsom verksamhetens föreståndare i näringsidkarens

ställe.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

öppethållande eller försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940 och gäller till och med den

31 december 1942. Beträffande förseelse mot lagen, som begåtts under tiden

för dess giltighet, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter

sistnämnda dag.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av

tiden för idkande av handel och viss annan rörelse samt beslut, som fattats

med stöd av nämnda lag. Därvid skall dock iakttagas följande:

1) beslut, varigenom i kommun fastställts kortare affärstid än den i 3

eller 4 § av nya lagen medgivna, förbliver i denna del giltigt till dess det

upphävts i den ordning, som nya lagen föreskriver;

2) näringsidkare, som vid nya lagens 2) näringsidkare, som vid nya lagens

ikraftträdande med stöd av 15 § lagen ikraftträdande med stöd av 15 § lagen

den 30 maj 1919 bedriver rörelse den 30 maj 1919 bedriver rörelse

under längre tid av dygnet än nya under längre tid av dygnet än nya

lagen medgiver och som drivit sådan lagen medgiver och som drivit sådan

rörelse sedan den 1 juni 1937, må utan -rörelse sedan den 1 juni 1937, må utan

särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Andra lagutskottets utlåtande Nr lil.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

oförändrat sätt till den 1 januari 1941; oförändrat sätt till den 1 januari 1942;

och må polismyndigheten, när det och må tillståndsmyndigheten, när det

gäller näringsidkare, som på grund av gäller näringsidkare, som på grund av

sjuklighet, invaliditet eller hög ålder sjuklighet, invaliditet eller hög ålder

har särskilt stort behov av att även i eller som eljest för sin egen och sin

fortsättningen få bedriva rörelsen familjs försörjning har särskilt stort

utan ändring, efter särskild prövning

kunna giva tillstånd härtill utan

hinder av de i 11 § av nya lagen uppställda

villkoren, dock endast för ett

behov av att även i fortsättningen få

bedriva rörelsen utan ändring, efter

särskild prövning kunna giva tillstånd

härtill utan hinder av de i 11 § av nya

år i sänder. Yad nu sagts om närings- lagen uppställda villkoren, dock endast

idkare, gäde ock dennes efterlevande för ett år i sänder. Yad nu sagts örn

make. näringsidkare, gäde ock dennes efter
levande

make.

Beslut enligt 5, 8, 11 och 12 §§ av nya lagen samt enligt nästföregående

stycke må meddelas efter den 1 oktober 1939, dock med verkan tidigast från

nya lagens ikraftträdande.

1). att motionerna I: 258, 267, 268, 272, 273, 274 och 277 samt

II: 372, 373, 381, 382, 395, 413, 414, 422, 424, 425, 426, 427, 428,

429 och 430, i den mån de icke blivit besvarade genom vad

utskottet ovan under A. och C. hemställt, icke måtte föranleda

tid någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna I: 271 och II: 415, i den mån de icke blivit

besvarade genom vad utskottet i sin motivering anfört, icke

måtte föranleda tid någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionen II: 423 icke måtte föranleda tid någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Löfvander, Knut

Petersson, Sten, Strand och Ekströmer;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage, Skoglund, Hallagård,

Molander och Sandström, fru Nordgren och fru Jallansson.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

91

Reservationer:

A. Beträffande utlåtandet i dess helhet:

av herr Knut Petersson.

B. Beträffande förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln:

a) av herr Skoglund, som i fråga om följande paragrafer i nämnda lagförslag

yrkat:

8 §.

att utskottets motivering måtte erhålla följande lydelse:

Förevarande paragraf i lagförslaget innehåller ett stadgande, att arbetsgivare

är pliktig att för arbete å övertid utgiva särskild ersättning. Detta

stadgande äger icke motsvarighet vare sig i den allmänna arbetstidslagen

eller i lantarbetstidslagen. I denna del innebär förslaget en anmärkningsvärd

nyhet. Regleringen av avlöningsförhållandena har eljest i vårt land i

allmänhet ansetts falla utanför lagstiftningens uppgifter.

Även enligt utskottets mening bör särskild ersättning i en eller annan

form utgå för arbete å övertid. Emellertid tala starka skäl för att avlöningsfrågor

få avgöras genom parternas fria överenskommelser. Därtill

kommer, att det torde bliva synnerligen svårt för yrkesinspektionen att utöva

någon effektiv kontroll över bestämmelsens efterlevnad. En sådan

kontroll ligger även vid sidan av de uppgifter, som hittills anförtrotts åt

yrkesinspektionen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke tillstyrka 8 § i

Kungl. Maj:ts förslag.

samt att utskottet måtte avstyrka paragrafen.

14 tj.

att, därest reservantens yrkanden under 8 § vunne bifall, utskottets uttalande

rörande 14 § måtte utgå.

b) av herrar Norman, Linder och Sten samt fru Nordgren, vilka ansett, att

utskottet bort tillstyrka 9 § i Kungl. Maj:ts förslag.

C. Beträffande förslaget till butikstängningslag:

a) av herrar Löfvander, Knut Petersson och Ekströmer, fröken Hesselgren

samt herrar Skoglund och Sandström, vilka i fråga örn 2 § anfört:

Enligt utskottets förslag kan offentlig myndighet lämna tillstånd till

öppethållande av lokal, där utställningar av verk av bildande konst ävensom

alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning, anordnas,

i den utsträckning så anses lämpligt. Stadgande härom har intagits i 11 §

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

3 mom. 5). Enligt vår mening är det icke erforderligt att i dylika fall kräva

särskilt tillstånd. Yi föreslå därför, att i 2 § insättes en ytterligare punkt

av följande lydelse:

12) öppethållande av lokal, där utställningar av verk av bildande konst

ävensom alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning,

anordnas, för visning av dessa konstverk;

Med hänsyn till detta tillägg bör 11 § 3 morn. 6) i utskottets förslag

utgå, varom vi samtidigt hemställa.

b) av herrar Norman och Sten, vilka ansett, att 11 § 3 mom. 1), 3) och 4)

i utskottets förslag till butikstängningslag bort erhålla samma lydelse som

punkterna 1), 2) och 3) respektive i Kungl. Maj:ts förslag.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

93

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

1. Arbetstidslag för detaljhandeln.............................................. 4

Historik .................................................................. 4

Allmänna spörsmål ...................................................... 4

Frågan örn arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och vissa andra

grupper av arbetstagare utanför detaljhandeln........................ 9

Utskottet sid. 14.

Specialmotivering ........................................................ 16

Rubrik och underrubriker sid. 16. — Utskottet sid. 16.

1 § sid. 16. — Utskottet sid. 24.

2 § sid. 25. — Utskottet sid. 31.

4 § sid. 32. — Utskottet sid. 35.

7 § sid. 36. — Utskottet sid. 40.

8 § sid. 41. — Utskottet sid. 47.

9 § sid. 47. — Utskottet sid. 49.

10 § sid. 49. — Utskottet sid. 50.

14 § sid. 50. — Utskottet'' sid. 50.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser sid. 50. — Utskottet sid. 53.

II. Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om

arbetstidens begränsning.................................................... 54

Utskottet sid. 54.

III. Butikstängningslag.......................................................... 54

Historik .................................................................. 54

Behovet av butikstängningslag örn arbetstidslag för detaljhandeln tillskapas

.................................................................. 55

Utskottet sid. 55.

Specialmotivering ........................................................ 56

1 § sid. 56. — Utskottet sid. 56.

2 § sid. 56. — Utskottet sid. 59.

3 § sid. 59. — Utskottet sid. 63.

4 § sid. 63. — Utskottet sid. 65.

5 § sid. 65. — Utskottet sid. 67.

6 § sid. 67. — Utskottet sid. 67.

11 § sid. 68. — Utskottet sid. 72.

13 § sid. 73. — Utskottet sid. 73.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser sid. 74. — Utskottet sid. 75.

Utskottets hemställan........................................................ 75

Reservationer .............................................................. 91

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:385 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten