Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol samt av 3 a § i lagen örn medling i arbetstvister. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 5 av herr Olsson i Stockholm m. fl., samt nr 156, 157 och 158 av herr Senander m. fl.

1939-05-19 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:32, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol samt av 3 a § i lagen örn medling i arbetstvister. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 5 av herr Olsson i Stockholm m. fl., samt nr 156, 157 och 158 av herr Senander m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1939 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande

av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol

samt av 3 a § i lagen örn medling i arbetstvister.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra

inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

nr 5 av herr Olsson i Stockholm m. fl., samt nr 156, 157 och 158 av herr

Senander m. fl.

I motionen II: 5 har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att lagen örn

kollektivavtal och lagen om arbetsdomstol samt den s. k. varsellagen omedelbart

upphävas.

I motionen II: 156 har yrkats, att riksdagen måtte besluta upphäva lagen

örn kollektivavtal.

I motionen II: 157 har föreslagits, att riksdagen måtte besluta upphäva

lagen örn arbetsdomstol.

I motionen II: 158 har hemställts, att riksdagen måtte besluta upphäva

den av 1935 års riksdag beslutade »lagen örn varsel i arbetskonflikter».

Med sistnämnda lag (»varsellagen») avses 3 a§ i lagen om medling i arbetstvister.

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna samt till den vid motionen II: 156

fogade bilagan.

Utskottet har lämnat landsorganisationen i Sverige och svenska arbetsgivareföreningen

tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttranden hava inkommit

och finnas såsom bilagor A och B fogade vid detta utlåtande. Utskottet får

hänvisa till yttrandenas innehåll.

Förslag om upphävande av lagarna den 22 juni 1928 om kollektivavtal och

om arbetsdomstol hava tidigare förekommit till behandling vid 1929—1931,

1933 och 1935—1938 års riksdagar.

Vid samtliga dessa riksdagar blevo motioner (II: 89 och II: 179 år 1929,

II: 345 år 1930, II: 288 år 1931, II: 81 och II: 250 år 1933, II: 447 och II: 448

år 1935, II: 99, II: 262 och II: 263 år 1936, II: 7, II: 342 och II: 343 år 1937

samt II: 76 och II: 107 år 1938) med yrkanden att lagarna eller endera av dem

måtte upphävas, efter hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 4/1929,

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 32. 8-1539 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

7/1930, 6/1931, 2/1933, 4/1935, 1/1936, 6/1937 och 1/1938), av riksdagen avslagna.

Utskottet tillåter sig lämna följande statistiska uppgifter angående de mål,

som intill senaste årsskiftet underkastats arbetsdomstolens prövning.

Instämda Instämda Hänskjuta

A r

från arbetar- sidan

från arbets- givarsidan

av parterna

gemensamt

Summa

1929 ...................

..................... 54

24

3

81

1930 ...................

.................... 105

44

1

150

1931 ...................

.................... 153

35

2

190

1932 ...................

.................... 179

41

1

221

1933 ...................

.................... 209

19

—

228

1934 ...................

.................... 166

44

1

211

1935 ...................

.................... 160

31

—

191

1936 ...................

.................... 159

20

2

181

1937 ...................

.................... 159

15

—

174

1938 ...................

.................... 162

14

1

177

1,506

287

11

1,804

Till upplysning angående kollektivavtalens utbredning i vårt land får

utskottet lämna nedanstående utskottet tillhandakomna statistiska uppgifter.

Kollektivavtalen beräknas hava vid utgången av år 1937 omfattat 910,836

arbetare.

Efter avtalens giltighetsområde fördela de sig på följande sätt:

Antal

avtal

Riksavtal .................................................................. 58

Distriktsavtal ............................................................ 83

Ortsavtal .................................................................. 2,235

Avtal för enskilda arbetsplatser ................................. 7,209

Tillsammans 9,585

Antal därav

berörda

arbetare

298,579

100,457

136,737

375,063

910,836

3 a § i lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister är av följande

lydelse:

Innan arbetsinställelse vidtages skall, därest giltigt hinder icke möter,

underrättelse örn åtgärden lämnas motsidan ävensom förlikningsmannen eller,

örn tvisten berör flera förlikningsmäns verksamhetsområden, en av förlikningsmännen

sist å sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall taga sin

början. Finnas å motsidan oorganiserade arbetare, må underrättelsen, i vad

den avser nämnda arbetare, ske genom allmänt synliga anslag å arbetsplatsen.

Underrättelsen skall innehålla redogörelse för anledningen till åtgärden.

Förseelse mot bestämmelserna i första stycket straffes med böter, högst

300 kronor. Åtal för förseelsen anhängiggöres vid allmän domstol och utföres

av allmän åklagare. Ådömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras

gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

Vid 1935 års riksdag framlades i proposition nr 32 förslag till lag angående

tillägg till lagen om medling i arbetstvister, överensstämmande med ovan

återgivna 3 a §.

I propositionen, vari lämnas en utförlig redogörelse för lagförslagets förhistoria,

till vilken utskottet får hänvisa, erinrades bland annat, att den s. k.

trettonmannakommissionen i 6 § av sitt förslag till lag angående vissa

ekonomiska stridsåtgärder (se statens offentliga utredningar 1934: 16) upptagit

en bestämmelse om viss underrättelseplikt för förening, som ville vidtaga

massåtgärd. Enligt detta stadgande skulle skriftlig underrättelse om

åtgärden lämnas, bortsett från visst fall, minst en vecka i förväg. I kommissionens

specialmotivering framhölls, bland annat, att underrättelseplikten

ofta kunde anses fullgjord genom vad som förekommit under förhandlingar.

Hade exempelvis vid förhandlingar om upprättande av kollektivavtal

den ena parten framlagt ett ultimatum av innehåll, att stridsåtgärd

komme att vidtagas en vecka därefter, örn uppgörelse dessförinnan icke

kommit till stånd, måste naturligen underrättelseplikten anses fullgjord.

I yttranden över kommissionens förslag anmärkte landsorganisationen och

socialstyrelsen, bland annat, att det i vissa fall vore förenat med svårigheter

att fullgöra underrättelseplikten eller iakttaga varseltiden. Sålunda erinrade

socialstyrelsen beträffande varseltidens längd, att fall kunde inträffa, då

arbetet vore av så kort varaktighet att tid ej funnes för så långt varsel som

en vecka. Föreskriften örn varseltid borde därför enligt styrelsens mening

erhålla en avfattning, som tilläte förkortad varseltid, därest angriparen kunde

visa, att omständigheterna ej medgivit iakttagande av den vanliga tiden av en

vecka. Med hänsyn till vad sålunda i yttrandena anförts örn svårigheten att i

vissa fall fullgöra underrättelseplikt eller iakttaga varseltid stadgades i ovannämnda

lagförslag till 1935 års riksdag, som i väsentliga hänseenden skiljer

sig från kommissionens förslag, undantag för det fall, att giltigt hinder förelåge.

I propositionen framhölls, att vidtagande av arbetsinställelse borde

anses innefatta även utvidgning till nya arbetsplatser eller nya fack av en

tidigare vidtagen, mera begränsad arbetsinställelse.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, hemställde i sitt utlåtande

nr 30, att lagförslaget måtte antagas med ändring allenast i fråga örn

dagen för lagens ikraftträdande. Andra lagutskottet yttrade bland annat:

Emot den utformning, som i förevarande proposition givits bestämmelserna

Om varseltid, har utskottet ingen erinran att framställa. Det torde vara klart,

att stadgandet icke avser det fall, då arbetsnedläggelsen består i en vägran

från arbetarnas sida att tillhandahålla sin arbetskraft, därför att arbetsgivaren

gjort sig skyldig till ett avtalsbrott, t. ex. underlåtit att utbetala arbetarnas

loner. Ej heller åsyftas med stadgandet sympatiåtgärd som icke består i

arbetsinställelse utan allenast i vägran att taga befattning med varor, vilka

äro avsedda för eller härröra från rörelse som drives av part i primärkonflikten.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1936—1938 års riksdagar framfördes i motioner (II: 152 år 1936, II: 258

och II: 345 år 1937 samt II: 106 år 1938) samma yrkande örn upphävande av

3 a § i lagen örn medling i arbetstvister som i nu förevarande motion.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Vid samtliga dessa riksdagar blevo motionerna efter hemställan av andra

lagutskottet (utlåtanden nr 58/1936, 4/1937 och 2/1938) avslagna.

I den vid motionen II: 156 fogade bilagan har åberopats bland annat arbetsdomstolens

dom nr 85/1932, genom vilken skadeståndsskyldighet ålagts var

och en av vissa strejkande arbetare till ett belopp av 500 kronor och vederbörande

fackförening till ett belopp av 10,000 kronor. I anledning härav må

anmärkas, att det kollektivavtal, om vilket i det avdömda målet var fråga,

slutits före ikraftträdandet av lagen örn kollektivavtal. På grund härav kunde

— såsom i domen framhållits — nedsättning av skadeståndets belopp eller

befrielse från skadeståndsskyldighet med stöd av de i 8 § tredje stycket av

nämnda lag upptagna bestämmelserna icke äga rum. Enligt berörda numera

gällande bestämmelser kan sådan nedsättning ske, örn det med hänsyn till

den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å

tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt finnes

skäligt. Fullständig befrielse må ock äga rum. Vidare må enligt lagrummet

ej i något fall skadestånd ådömas enskild arbetare till högre belopp än 200

kronor.

I ett av Svea hovrätt genom utslag den 2 december 1936, vilket vunnit laga

kraft, avgjort mål har spörsmålet, örn och i vad mån varselskyldighet blivit

behörigen fullgjord, varit föremål för bedömande. Sedan arbetskonflikt

uppstått mellan en arbetsgivare och ett visst fackförbund, hade andra

arbetarorganisationer beslutat meddela tillstånd till arbetsinställelse vid

arbetsplatser, där medlemmar av organisationerna vore sysselsatta, försåvitt

där av förstnämnda fackförbund blockerat arbete komme till utförande.

De av konflikten ej berörda organisationerna hade därefter

i skrivelser den 4 september 1935 lämnat vederbörande sammanslutningar

på arbetsgivarsidan meddelande örn beslutet samt förklarat, att

under den angivna förutsättningen arbetsinställelser kunde komma att

vidtagas. Därjämte hade ordföranden i den av Kungl. Majit för medling

i nyssnämnda konflikt tillsatta förlikningskommissionen samma dag per telefon

underrättats om beslutet. Sedermera hade arbetsinställelser av nämnda anledning

vidtagits av arbetare, anslutna till de förut av konflikten icke berörda

organisationerna, den 9 och den 17 oktober 1935. Hovrätten fann, att de i

skrivelserna den 4 september 1935 lämnade meddelandena örn villkorligt förestående

arbetsnedläggelser med hänsyn till de vid ifrågavarande tid föreliggande

förhållandena innefattat behörig underrättelse örn arbetsinställelserna.

Beträffande meddelandet till ordföranden i förlikningskommissionen

ansåg hovrätten väl olämpligt, att detta viktiga meddelande lämnats i telefon,

men i betraktande av meddelandets innehåll och övriga förekomna omständigheter

fann hovrätten de tilltalade företrädarna för arbetarorganisationerna

icke böra dömas till ansvar för uraktlåten underrättelse enligt 3 a § i lagen

örn medling i arbetstvister.

Utskottet får i förevarande sammanhang erinra örn det den 20 december

1938 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Sverige träffade huvudavtalet (det s. k. Saltsjöbadsavtalet). I den allmänna

motivering, som den av nämnda organisationer våren 1936 tillsatta arbetsmarknadskommittén

fogat vid sitt förslag till huvudavtal, har uttalats, att så länge

arbetsmarknadens organisationer vore beredda att beakta jämväl de allmänt

samhälleliga intressen, som vore förknippade med deras verksamhet, de

åtgärder, som rimligen kunde påkallas av hänsyn till arbetsfreden, syntes

naturligast och ändamålsenligast böra ankomma på organisationerna själva.

I anslutning härtill har kommittén yttrat följande:

Från sin nu angivna utgångspunkt har arbetsmarknadskommittén inriktat

sig på att bereda ökade möjligheter för intressetvisteimas fredliga avveckling

och att söka förebygga stridsåtgärder, som äro menliga för utomstående eller

för det allmänna. Härvid har kommittén funnit angeläget att i första hand

effektivisera nu gällande former för förhandlingar och uppgörelser mellan

parterna samt främja en allmän avspänning i förhållandet dem emellan.

Vissa i det föreliggande huvudavtalet reglerade frågor äro av sådan natur

att deras prövning närmast får karaktären av en lämplighets- eller billighetsprövning,

där avgörandet väsentligen blir beroende av en avvägning av de

varandra motstående intressena. Så är fallet med frågorna örn uppsägning av

arbetsavtal och permittering samt behandling av konflikter berörande samhällsviktiga

funktioner. Den intresseavvägning, som enligt avtalet skall förekomma

i dylika frågor, är icke av beskaffenhet att böra ankomma på domstol.

Men även beträffande vissa egentliga rättsfrågor har det ansetts mindre

ändamålsenligt att anlita domstol för avtalets tolkning och tillämpning. Här

åsyftas tvister, vilka röra den i avtalet reglerade begränsningen av de ekonomiska

stridsåtgärderna.

För prövningen av nyss berörda spörsmål upprättas enligt avtalet ett särskilt

centralt organ, arbetsmarknadsnämnden, vars ledamöter till lika antal

utses av envar av arbetsgivareföreningen och landsorganisationen. Denna nämnd

har också tillagts befogenhet att härutöver behandla frågor av allmän eller

eljest större betydelse för arbetsmarknaden.

Avtalet innehåller vidare föreskrifter örn förhandlingsordning, avsedda att

effektivisera förfarandet vid behandling av de vanliga på arbetsplatserna förekommande

tvisterna rörande tillämpning av arbetsvillkoren. Förhandlingsordningen

gäller såväl rättstvister som intressetvister, dock icke upprättande eller

prolongering av kollektivt löneavtal, ej heller vidtagande av sympatiåtgärder

eller indrivande av ostridig, till betalning förfallen lön eller annan ersättning.

Huvudregeln är, att uppkommen tvist örn arbetsvillkor eller förhållandet i

övrigt mellan parterna icke får hänskjutas till arbetsdomstolen eller till skiljeman

och ej heller föranleda vidtagande av stridsåtgärder, innan part sökt att

genom förhandling med motparten i enlighet med förhandlingsordningen få

till stånd uppgörelse i tvistefrågan. Det åligger part att på motpartens begäran

träda i sådan förhandling. Om part efter förhandling vill underkasta

frågan arbetsdomstolens eller skiljemans prövning, skall så ske genom ingivande

av stämningsansökan till domstolen respektive påkallande hos motparten

av skiljemannaförfarande senast tre månader efter förhandlingens avslutande.

Beträffande rätten att efter slutförd förhandling vidtaga stridsåtgärd

gäller, att den, som avser att vidtaga åtgärden, har att inom tid som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Amira lagutskottets utlåtande Nr H2.

nyss sagts lämna vederbörande förbund å motsidan skriftligt meddelande örn

den tilltänkta åtgärden, samt att åtgärden skall vara beslutad eller medgiven

av vederbörande förbund. Sistnämnda villkor gäller även tvister, som äro

undantagna från förhandlingsordningen. Till bestämmelserna örn förhandlingsordning

ha även anknutits vissa regler örn förlust av rätt att påkalla

förhandling rörande det ifrågavarande anspråket efter förloppet av vissa tider.

Förlust av förhandlingsrätten i sådant fall medför även förlust av rätten att

hänskjuta tvisten till arbetsdomstolen eller till skiljeman liksom av rätten att i

anledning av tvisten vidtaga stridsåtgärd.

Den i bilagan till motionen II: 156 omförmälda § 23 i svenska arbetsgivareföreningens

stadgar innehåller, att i kollektivavtal, som slutes av

medlem i föreningen, skall intagas bestämmelse, att arbetsgivaren har rätt

att fritt antaga och avskeda arbetare. Arbetsdomstolen har i flera fall

(t. ex. i sin i nyssnämnda bilaga åberopade dom nr 100/1932) uttalat, att

en i kollektivavtal intagen bestämmelse av dylik innebörd endast utgör en

bekräftelse av en allmän rättsregel. Bland de spörsmål, i vilka arbetsmarknadskommittén

funnit det vara av särskild vikt att främja en avspänning,

är enligt kommitténs motivering det främsta just frågan örn formerna och

förutsättningarna för arbetares uppsägning eller permittering. I denna del

innehåller huvudavtalet, att den rätt, som tillkommer parterna i ett på

obestämd tid slutet arbetsavtal att bringa avtalet till upphörande efter uppsägning,

skall i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, anslutna till

förbund, som sig emellan antagit avtalet, utövas enligt vissa i avtalet givna

regler. Dessa innebära bland annat, att vid uppsägning av arbetare från anställning,

som varat minst ett år, ävensom vid permittering av arbetare i sådan

anställning arbetsgivaren skall minst en vecka före uppsägningen eller meddelandet

om permittering underrätta arbetarorganisationens representant på

arbetsplatsen om den tilltänkta åtgärden (uppsägningsvarsel respektive permitteringsvarsel).

Inträffar omständighet, som påkallar minskning av arbetsstyrkan

inom kortare tid än den föreskrivna varseltiden, och har detta förhållande

ej kunnat förutses av arbetsgivaren, skall varsel lämnas så fort ske kan.

Då så av arbetsgivaren eller arbetarorganisationens representant begäres, skall

samråd dem emellan ofördröjligen äga rum rörande den tilltänkta åtgärden.

Yad sålunda stadgats äger icke tillämpning 1. å arbetare, som är anställd

på viss tid eller för den tid, som åtgår för utförande av visst arbete; 2. då avskedande

äger rum på grund av sådant arbetarens förfärande, som berättigar

arbetsgivaren att omedelbart häva arbetsavtalet; 3. vid permittering på grund

av sådan växling i arbetstillgången, som är en följd av att arbetet är säsongbetonat

eller eljest till sin natur icke sammanhängande; 4. vid annan permittering,

där den är meddelad på viss tid, ej överstigande tre veckor, eller det

eljest framgår av omständigheterna att den ej kommer att fortvara längre än

nämnda tid. Har uppsägning eller permittering skett i sådana fäll, på vilka

de nyssnämnda bestämmelserna äga tillämpning, och önskar arbetarparten

förhandling med anledning av den vidtagna åtgärden, skall, där icke fråga är

örn kränkning av föreningsrätten eller åtgärden eljest strider mot lag eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

kollektivavtal, förhållandet anmälas till arbetarnas förbundsstyrelse, vilken,

om den därtill finner skäl, äger hänskjuta frågan till undersökning inom arbetsmarknadsnämnden.

Detta skall gälla även i fall, då avskedandet grundas på

sådant förfarande, som berättigar arbetsgivaren att omedelbart häva arbets

avtalet. Nämnden skall genom noggrann undersökning av dit hänskjuten

fråga söka få en sakligt riktig uppfattning örn alla de omständigheter, under

vilka den påtalade åtgärden blivit vidtagen. Vid åtgärdens bedömande skall

beaktas såväl produktionens beroende av arbetskraftens duglighet och lämplighet

som arbetarnas berättigade intresse av trygghet i anställningen. I enlighet

härmed skall hänsyn tagas såväl till nödvändigheten av att företaget

i möjligaste mån betjänas av skickliga och för dess verksamhet lämpliga arbetare

som, då arbetsgivaren på grund av arbetsbrist funnit sig böra vidtaga

avskedande eller permittering och valet står mellan arbetare, vilka besitta

lika skicklighet och lämplighet, till anställningstidens längd ävensom till särskilt

stor försörjningsplikt. Nämnden skall söka komma till en samstämmig

uppfattning i bedömandet av dit hänskjuten fråga och finna utvägar för utjämning

av motsättningen mellan parterna. Beslut, varom flertalet i nämnden

förenar sig, skall delgivas respektive förbund, på vilka det ankommer att i

samråd med arbetsgivareföreningen respektive landsorganisationen vidtaga

de åtgärder, vartill beslutet må giva anledning. Örn arbetare verkställa uppsägning

av sina anställningar i sådan omfattning eller på sådant sätt att arbetsgivaren

kommer i trångmål beträffande erforderlig arbetskraft, må han, där

fråga icke är om en maskerad stridsåtgärd, anmäla förhållandet hos sitt förbund,

vars styrelse äger hänskjuta frågan till övervägande inom arbetsmarknadsnämnden.

Huvudavtalet innefattar vidare stadganden örn begränsning av de ekonomiska

stridsåtgärderna. I sådant hänseende har i avtalet stadgats förbud mot

sådana stridsåtgärder gentemot neutral tredje man, vilka icke hava karaktären

av rena sympatiåtgärder i samband med kollektiva avtalsrörelser. Vidare

hava vissa mindre tilltalande stridsåtgärder gentemot part förbjudits, såsom

förföljelse mot någon av religiösa, politiska eller liknande grunder, angrepp

mot någon för dennes uppträdande såsom part, ombud eller vittne inför domstol

eller annan myndighet eller mot någon för det denne tillhandagår ämbetsman

eller tjänsteman, vedergällning mot någon för dennes befattning med en

avslutad arbetstvist, angrepp mot familjeföretag, angrepp å enskild arbetsgivare

för att förmå honom att avstå från att deltaga i arbete i eget företag

samt stridsåtgärder, syftande till orättmätig vinning.

Slutligen innehåller avtalet vissa bestämmelser örn behandling av konflikter

berörande samhällsviktiga funktioner.

Genom sitt godkännande av huvudavtalet lia arbetsgivareföreningen och

landsorganisationen förbundit sig att utöva den verksamhet i arbetsmarknadsnämnden

och vad därmed sammanhänger, som enligt avtalet ankommer på

dem, samt att verka för att avtalet blir genom fri överenskommelse antaget

såsom kollektivavtal mellan de till dem hörande förbunden. I den mån så sker

blir avtalet jämväl i övrigt med rättsverkan enligt lagen örn kollektivavtal

bindande för arbetsgivareföreningen och landsorganisationen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

I vissa av de föreliggande motionerna har hemställts, att riksdagen måtte

besluta upphäva lagarna örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol. Riksdagen

har vid upprepade tillfällen och senast år 1938 avslagit motioner med samma

yrkanden. Utskottet ansluter sig för sin del till den i de inkomna yttrandena

hävdade uppfattningen, att skäl ej heller nu förebragts för upphävande av

dessa lagar.

Landsorganisationen har i sitt yttrande ingått på vissa i bilagan till motionen

II: 156 framställda krav på ändringar i 3 a § i lagen om medling i arbetstvister.

De i föreliggande motioner gjorda yrkandena, i vad de avse berörda

lagrum, gå emellertid ut på upphävande av detsamma. Ej heller i detta hänseende

finner utskottet anledning frångå den mening, åt vilken riksdagen vid

flera föregående tillfällen givit uttryck.

Utskottet får därför hemställa,

A. att motionen II: 5, i vad den avser upphävande av lagen

örn kollektivavtal, samt motionen II: 156 icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen II: 5, i vad den avser upphävande av lagen

om arbetsdomstol, samt motionen II: 157 icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd; ävensom

C. att motionen II: 5, i vad den avser upphävande av 3 a § i

lagen om medling i arbetstvister, samt motionen II: 158 icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 maj 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Hagman, Löfvander, Linnér*), Sten,

Wistrand, Näslund*) och Nils Svensson*);

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson i Västerås, Skoglund, Pettersson

i Hällbacken*), Hallagård, Molander*), von Seth*) och Barnekow.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32; bilagor.

9

Bilaga A.

Landsorganisationen i Sverige
Till

Riksdagens Andra Lagutskott.

Genom remiss den 1 februari 1939 har Landsorganisationen i Sverige bereus

tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagens andra kammare väckta

motioner, nämligen dels nr 5 av herr Olsson i Stockholm m. fl., dels nr

156—158 av herr Senander m. fl. örn upphävande av lagen örn kollektivavtal,

lagen örn arbetsdomstol och lagen örn varsel i arbetskonflikter. Landssekretariatet

får å landsorganisationens vägnar anföra.

I sitt beslut i anledning av väckta motioner örn åtgärder för upphävande

av lagstiftningen örn kollektivavtal och arbetsdomstol samt medlingslagens

bestämmelse örn varsel vid arbetsinställelse underströk landsorganisationens

senaste kongress år 1936 »att verkliga rättst vister icke tillhöra det slag av

tvister, för vilkas lösning stridsåtgärder äro att rekommendera».

Från denna principiella utgångspunkt synes diskussionen kring lagstiftningen

örn kollektivavtal och arbetsdomstol kunna begränsas till att avse

dels formen för den rättsliga prövningen av här ifrågavarande tvister, dels

de regler efter vilka tvisternas materiella avgörande bör äga rum.

I förra hänseendet står valet mellan å ena sidan allmän domstol eller

specialdomstol och å andra sidan skiljemannaförfarande. Örn allmän domstols

olämplighet, från såväl saklig som processuell synpunkt, såsom forum

för prövningen av hithörande tvister torde knappast råda delade meningar.

I avseende å förhållandet mellan specialdomstol (arbetsdomstol) och skiljemannaförfarande

är att märka att, med undantag för sådan förklaring, som

avses i 7 § av lagen örn kollektivavtal, tvist, som eljest skulle höra under

arbetsdomstolen, i stället enligt avtal må hänskjutas till avgörande av skiljemän.

Från allmän arbetsrättslig synpunkt synes det vara till större fördel

för en enhetlig rättsutveckling på arbetsmarknadens område, därest tolkningen

och tillämpningen av kollektivavtalens allmänna bestämmelser ankommer

på en permanent central specialdomstol, än örn den utsplittras på

en mångfald, inbördes oavhängiga skiljenämnder. Däremot torde skiljemannaförfarandet

regelmässigt äga företräde framför arbetsdomstolen, då fråga

är om tvister på grund av ackordsprislistor eller andra tvister, för vilkas

prövning erfordras speciell teknisk sakkunskap.

Liksom i fråga om arbetsdomstolslagen inskränka sig motionärerna beträffande

kollektivavtalslagen till yrkande om lagstiftningens upphävande.

Landsorganisationens kongress år 1936 hade, såsom ovan antytts, att taga

ställning till motioner örn åtgärder i enahanda syfte. Motionerna avslogos

av kongressen, i samband varmed kongressen beslöt uttala sig för vidtagande

av sådana åtgärder i gällande lagstiftning »att arbetarnas rättsställning på

sådant sätt stärkes, att de erhålla den jämställdhet, som utgör grunden för

all lagstiftning».

Den principiella ståndpunkt, som sålunda intagits av landsorganisationens

senaste kongress, har sekretariatet varken rätt eller anledning att frånfalla.

Ett bifall till motionärernas yrkanden skulle innebära att gällande lag örn

kollektivavtal ersattes av oskrivna rättsregler. Det iir — från utgångspunkten

att rättstvister böra avgöras i rättslig väg — svårt att inse i vad mån en

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avil. Nr 32. sis 39 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Xr 32; bilagor.

sådan ordning skulle erbjuda större garantier mot partiska oell godtyckliga

avgöranden än en rättstillämpning på grundval av uttrycklig lagstiftning.

Det stora problemet beträffande den rättsliga regleringen av kollekt! vavtalsväsendet

är, såsom av landsorganisationens kongress uttalades, stärkandet

av arbetarpartens rättsställning i arbetsförhållandet. Detta problem

vinner icke sin lösning genom kollektivavtalslagens upphävande utan måste

angripas genom ett utbyggande av avtalsväsendet med bestämmelser, som

tillförsäkra arbetarparten vidgat inflytande över arbetsvillkoren och korrektiv

mot maktmissbruk från arbetsgivarens sida.

Olikställigheten mellan parterna hänför sig särskilt till arbetsgivarens fria

uppsägningsrätt och till de svårigheter, som — även med den av arbetsdomstolen

i detta avseende fastställda fördelningen av bevisbördan — föreligga

för arbetarparten att förebringa bevisning örn uppsägningsrättens utnyttjande

i avtalsstridigt syfte. I det nyligen mellan svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen avslutade huvudavtalet ha formerna och

förutsättningarna för uppsägning av arbetsavtal underkastats en praktiskt

betydelsefull reglering. Även örn denna reglering endast innebär en dellösning

av det större problemet örn tryggandet av arbetarnas rättsställning,

och även örn tillämpningen av huvudavtalets ifrågavarande regler icke har

karaktären av rättsligt förbindande avgöranden, kan det säkerligen förväntas

att dessa regler, lojalt tillämpade, komma att leda till ett stärkande av

arbetarpartens position i arbetsförhållandet och därmed i sin mån till en

utjämning av olikställigheten parterna emellan.

Med anledning av de projekt örn lagstiftning rörande bland annat arbetares

avskedande, som förekomma i en vid herr Senanders m. fl. fogad framställning,

vill sekretariatet inskränka sig till det självklara påpekandet att

sekretariatet, så länge praktisk erfarenhet saknas av huvudavtalets förenämnda

reglering, anser dylik lagstiftning sakna aktualitet.

Beträffande parternas olikställighet i skadeståndshänseende vill sekretariatet

här endast anmärka, att denna olikställighet i varje fall icke bragtes ur världen

genom kollektivavtalslagens upphävande och ersättande i denna del av allmänna

civilrättsliga skadeståndsregler utan tvärtom i och med slopandet av

möjligheten till nedsättning av eller befrielse från skadestånd samt till maximering

av enskild arbetares skadeståndsskyldighet komme att ytterligare

skärpas. Att — såsom i den vid herr Senanders m. fl. motion fogade framställningen

föreslås — fråntaga arbetsdomstolen rätten att utdöma skadestånd

vore onekligen en enkel lösning av skadeståndsproblemet. Bortsett från det

i och för sig oegentliga i att upprätthålla en lagstiftning av kollektivtalslagens

innehåll utan några som helst rättsliga sanktioner till på lagen grundade

avgöranden — ens för uppenbart rättsstridigt handlande — ligger ett

upphävande av skadeståndspåföljden ingalunda i arbetarpartens intresse.

Den rätt till nedsättning av skadestånd med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst,

skadans storlek och andra omständigheter, som tillkommer arbetsdomstolen,

medför för övrigt att olikställigheten i förevarande avseende väsentligen

framträder endast vid fall av grava avtalsbrott (stridsåtgärder) med mera

omfattande ekonomisk skadeverkan. Det i samma framställning alternativt

föreslagna systemet med skadeståndets beräkning efter dagsinkomst innebär

realiter att skadeståndspåföljden förvandlas till straffpåföljd (dagsböter). Hulén

avvägning mellan å ena sidan skadan, å andra sidan antalet dagsböter

skall ske angives icke. Det är under sådana förhållanden svårt att inse

vad företräde dylika skadeståndsnormer skulle äga framför nu gällande.

Av vad ovan anförts framgår att sekretariatet icke anser skäl hava förebragts

för upphävande av lagarna örn arbetsdomstol och kollektivavtal.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32; bilagor.

11

Vidkommande motionerna örn upphävande av 3 a § medlingslagen (»varsellagen»)

hänvisar sekretariatet till sitt av landsorganisationens representantskap

godkända utlåtande över trettonmannakommissionens förslag 1934

till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, i vilket utlåtande anfördes att

från principiell synpunkt ingenting funnes att erinra mot dén av kommissionen

föreslagna varselplikten. Av sekretariatet framförda anmärkningar

mot varselregelns utformning beaktades i propositionen.

Enligt departementschefens i propositionen gjorda uttalande borde arbetsinställelse

i varselregelns mening anses innefatta även utvidgning till

nya arbetsplatser eller nya fack av en tidigare vidtagen, mera begränsad

arbetsinställelse. Från synpunkten av varselskyldighetens syftemål — att

undanröja eventuella missförstånd rörande anledningen till den beslutade

arbetsinställelsen och att genom förhandling i tvistefrågan eventuellt förebygga

stridsåtgärdens vidtagande — synes något skäl icke kunna förebringas

för krav på varsel även vid sympatiaktioner, där regelmässigt ingen tvist

föreligger mellan angriparen och den angripne. I den till herr Senanders

m. fl. motion fogade framställningen framföres — såsom alternativ till varselregelns

upphävande — förslag att sympatistrejk måtte undantagas från varselplikten.

Ehuru ett undantag för sympatiåtgärder väl icke kan begränsas

till strejk utan måste omfatta även lockout, vill sekretariatet likväl tillstyrka

en ändring av varselregeln av sådant innehåll. Sekretariatet vill likaledes

tillstyrka att uttryckligt undantag från varselplikten sker för det fall att

under förlikningsmans medverkan förhandlingar försiggått utan att uppgörelse

ernåtts. I denna del anfördes av trettonmannakommissionen att underrättelseplikten,

liksom tydligen även redogörelseplikten, ofta kunde anses fullgjord

genom vad som förekommit under förhandlingar; kommissionen förutsatte

emellertid att i sådant fall särskilt ultimatum lämnats motparten

under förhandlingen. Sekretariatet kan icke finna sådant uttryckligt ultimatum

nödvändigt, i varje fall icke om förhandlingstiden sammanfaller med eller

överskridit den stadgade varseltiden.

Slutligen vill även sekretariatet framhålla önskvärdheten av att klarhet

vinnes angående giltigheten av meddelat varsel för det fall den varslade

arbetsinställelsen inhiberats, t. ex. på grund av mellankommande förhandling.

Stockholm den 3 april 1939.

Landsorganisationen i Sverige.

Gunnar Andersson.

Arnold Sölvén.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82; bilagor.

Bilaga B,

Svenska arbetsgivareföreningen
Till

andra lagutskottet.

Svenska Arbetsgivareföreningen bar genom skrivelse den 1 februari 1939

beretts tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagens andra kammare

väckta motioner örn upphävande av lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol

ävensom stadgandet i lagen örn medling i arbetstvister rörande

varselskyldighet. Föreningen får med anledning härav anföra följande.

Alltsedan tillkomsten av de angivna lagarna ha motioner med samma

syfte som de föreliggande årligen väckts utan att likväl föranleda till någon

riksdagens åtgärd. Någon omständighet, som kunde föranleda riksdagen att

nu intaga en annan ståndpunkt än tidigare, har icke inträffat.

Då emellertid årets motioner i denna fråga ansetts vara av betydenhet

att böra remitteras till de fackliga organisationerna, anser föreningen det

tillräckligt att framhålla, att den princip, mot vilken motionerna i första

hand rikta sig — nämligen att tvist rörande tolkning och tillämpning av

ett ingånget avtal icke skall lösas genom öppen strid utan genom rättsligt

avgörande — vunnit allmänt erkännande av båda parter å arbetsmarknaden.

Upphävandet av den lagstiftning, varigenom ifrågavarande princip erhållit

sin rättsliga utformning, skulle ej blott äventyra den avspänning mellan

parterna på arbetsmarknaden, som under senare tid inträtt, utan även i

grund förändra de förutsättningar, efter vilka organisationerna å båda sidor

till ömsesidig båtnad och till samhällets bästa inrättat sin verksamhet.

Föreningen hemställer därför, att utskottet i likhet med tidigare år måtte

avstyrka motionerna ifråga.

Stockholm den 2 mars 1939.

Svenska Arbetsgivareföreningen.

Gustaf Söderlund.

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.