Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen den 17 juni 1938 om semester. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första kammaren nr 216 av herr Mannerskantz samt från andra kammaren nr 330 av herr Nordström i Kramfors m. fl. och nr 332 av herr Janson i Frändesta m. fl.

1939-05-26 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:37, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen den 17 juni 1938 om semester. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första kammaren nr 216 av herr Mannerskantz samt från andra kammaren nr 330 av herr Nordström i Kramfors m. fl. och nr 332 av herr Janson i Frändesta m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar

i lagen den 17 juni 1938 om semester.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första

kammaren nr 216 av herr Mannerskantz samt från andra kammaren nr 330

av herr Nordström i Kramfors m. fl. och nr 332 av herr Janson i Frändesta

m. fl.

I motionerna 1:216 och 11:332, vilka äro likalydande, har, under åberopande

av att vissa bestämmelser i lagen den 17 juni 1938 om semester

erhållit en särskilt med hänsyn till jordbrukets förhållanden mindre lycklig

avfattning hemställts, »att riksdagen med ändring av hittillsvarande bestämmelser

under 4 och 8 §§ måtte besluta giva de nämnda paragraferna förslagsvis

följande lydelse.

4 §■

Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad

anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid).

Dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid,

såframt överenskommelse därom träffas mellan parterna, i vilket

fall semester utgår under närmast följande period av 12 månader. Där semester

enligt 6 § andra stycket icke måste utgå i ett sammanhang, må semesterledighet

kunna anvisas redan före kvalifikationstidens utgång.

8 §•

Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, åge uppbära den å semestertiden

belöpande lönen. För annan arbetstagare skall, där semesterlönen ej

genom kollektivt avtal mellan arbetsgivarnas och arbetarnas riksorganisationer

blivit annorlunda bestämd, lönen — — — räkning.

Arbetstagare —---semestern.

Vid--— kostnader.»

1 motionen 11:330 har hemställts, att »riksdagen för sin del måtte besluta

följande ändrade lydelse i den av 1938 års riksdag beslutade Lag om

semester’.

milling till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 aud. Nr 37.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

3§-

Arbetstagare, som innehaft anställning minst en månad, åge rätt till

semester.

överlåtelse av — ---till semester.

4§-

Semester utgår---mellan parterna. Rätt till semester föreligger en
dast

för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst sex dagar. Härvid skall — — — ’landstormsövning’.

I semestern inräknas icke söndagar, helgdagar och sedvanliga fridagar.

6 §•

Arbetsgivaren åge bestämma, när semestern skall utgå. Därvid skall iakttagas,

att semestern skall utgå i ett sammanhang under tiden 2 maj—30

september, så framt icke överenskommelse örn annan ordning träffats med

arbetstagaren.

Vad sålunda föreskrivits ’i’---i lanthushåll.

Semester må — ---stycke förmäles.

Semester för---i svensk hamn.

10 §.

Utgår helt.»

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har lämnat svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige och svenska lantarbetareförbundet

tillfälle att yttra sig över motionerna 1:216 och 11:330. Yttranden

hava inkommit och finnas såsom bilagor A—D fogade vid detta utlåtande.

Utskottet får hänvisa till yttrandenas innehåll.

Enligt lagen den 17 juni 1938 om semester äger arbetstagare, som innehaft

sin anställning sedan minst 180 dagar, rätt till semester (3 § första

stycket). Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad

anställningen varat under närmast föregående kalenderår

(kvalifikationstid); dock må annan period av samma längd gälla såsom

kvalifikationstid, såframt överenskommelse därom träffas mellan parterna

(4 § första stycket). ■ Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst

sexton dagar. Härvid skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag,

varunder arbetstagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete

på grund av olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen om

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

3

försäkring för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven

repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.

Dag, under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete eller

fullgjort militär tjänstgöring, må dock icke räknas honom till godo, därest

arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag (4 §

andra stycket). I semestern inräknas icke söndagar, ej heller helgdagar såframt

semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. Sedvanliga

fridagar skola däremot inräknas (4 § tredje stycket). Arbetsgivaren

äger bestämma, när semester skall utgå. Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse om annan ordning träffas med arbetstagaren

(6 § första stycket). Att semestern skall utgå i ett sammanhang

gäller icke beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande

binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll

(6 § andra stycket). Arbetsgivaren skall i regel senast fjorton dagar

före semesterns början på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren örn tiden

för semestern (7 §). Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är

avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära

den å semestertiden belöpande lönen. För annan arbetstagare skall

lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande hans genomsnittliga

inkomst för dag, då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under

de månader av senast förflutna kvalifikationstid, för vilka semesterrätt föreligger.

Hänsyn skall därvid icke tagas till lön, som utgått för tid utöver den

för arbetstagaren normala arbetstiden. Har arbetstagaren varit frånvarande

från arbetet av orsak, som omförmäles i 4 § andra stycket, skall vid beräkning

av semesterlönens storlek hänsyn tagas, beträffande frånvaro på grund

av semester till den för semestertiden uppburna lönen samt beträffande

frånvaro på grund av övriga orsaker till den lön, som arbetstagaren sannolikt

skulle hava uppburit för berörda tid, därest han utfört arbete för arbetsgivarens

räkning (8 §). Användes arbetstagare vid jordbruk uteslutande till

djurskötsel, må arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till

arbetstagaren med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i

lön under semestern (10 §). Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller

entledigas därifrån, innan han åtnjutit honom enligt 4 § tillkommande semester,

skall erhålla ersättning därför enligt de i 8 § stadgade grunderna.

Vid beräkning av ersättningens storlek skall hänsyn jämväl tagas till de

kalendermånader av löpande kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger,

och till den inkomst, som därunder åtnjutits. Vad sålunda stadgats skall

icke gälla, då anställning avbrytes genom dödsfall eller upphör till följd av

arbetstagarens pensionering (12 §). Har mellan arbetsgivare och arbetstagare

träffats avtal, som innefattar avstående från rätt till semester eller i

något avseende mindre förmåner för arbetstagaren än vad som stadgas i

lagen, skall avtalet i sådan del vara ogillt, med mindre annat i lagen angles

(2 § andra stycket).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Till grund för den gällande lagstiftningen om semester ligger ett av särskilt

tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag örn semester

(statens off. utredn. 1937:49).

I det följande kommer redogörelse för de i motionerna berörda spörsmålen

att lämnas under nedanstående rubriker, nämligen A. Rätten till

semester m. m.; B. Semestertidens förläggning; samt C. Semesterlönens beräknande.

A. Rätten till semester m. m.

I motionen II: 330 har hemställts bl. a. örn sådan ändring av 3 § i lagen,

att arbetstagare, som innehaft anställning minst en månad, skall äga rätt

till semester. Enligt de sakkunnigas förslag skulle rätt till semester tillkomma

arbetstagare, sedan minst fyra månader förflutit från det han tillträtt

anställning hos arbetsgivare. De sakkunniga hava i anslutning därtill

anfört bl. a. följande:

Därest man i likhet med de sakkunniga anser, alt semesterfrågan icke

lämpligen bör lagstiftningsvägen ordnas genom upprättandet av en semesteranstalt

eller ett system av skilda semesterkassor, återstår som enda möjlighet

att acceptera systemet med viss tids anställning såsom grundläggande

kvalifikation för att rätt till semester skall inträda. Av vad tidigare anförts

framgår emellertid, att man därvidlag icke bör föreskriva en så sträng kvalifikationsbestämmelse

som ett års anställning. En föreskrift härom skulle

nämligen bliva till förmån endast för de bäst ställda arbetargrupperna. A

andra sidan är det icke möjligt att vid avgörandet av frågan om kvalifikationstidens

längd gå huru långt nedåt som helst. Det kan knappast anses

vara förenligt med den allmänna uppfattningen för närvarande, att en mycket

kort anställningstid skulle berättiga arbetstagaren till erhållande av semester

eller i vart fall semesterersättning. Statsmakterna böra vid lagstiftningens

ordnande icke föregripa utvecklingen på detta område. Det må sålunda

överlåtas åt parterna själva att träffa överenskommelser örn semesterrätt

i de fall, då anställningstiden är mycket kort. Vid en lagstiftning bör

gränsen i stället bestämmas på sådant sätt, att semesterrätt endast inträder,

då det är fråga om en anställning, som verkligen gör skäl för namnet och

som alltså ej blott är av tillfällig karaktär. Innebörden av vad som nu anförts

är, att man vid en lagstiftning om semester medvetet bör bortse från

de arbetstagare, vilka hava en mycket kort anställningstid. Vid vilken längd

för anställningen som gränsen för semesterrättens inträdande bör sättas är

uppenbarligen en bedömningsfråga. De sakkunniga vilja för sin del förorda

en bestämmelse om att fyra månaders anställning skall kunna grundlägga

rätt till semester.

En av de sakkunniga förordade en tid av ett år, medan en annan ledamot

för sin del ansåg, att tiden borde bestämmas till sex månader.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Mot den av de sakkunnigas majoritet föreslagna kvalifikationsperioden

av fyra månader framställdes under det fortsatta utredningsarbetet åtskilliga

anmärkningar. I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag anförde

föredragande departementschefen, att anmärkningarna syntes förtjäna beaktande.

För att i tillfredsställande grad undanröja svårigheterna förordade

departementschefen ett utsträckande av kvalifikationsperioden från fyra till

sex månader. För att angiva, att därmed icke skulle avses kalendermånader

bestämdes kvalifikationstiden i departementsförslaget till 180 dagar.

Departementschefen framhöll, att, örn det skulle visa sig bl. a. att allt för

många arbetstagare genom den utsträckta kvalifikationsperioden skulle

komma att gå förlustiga semesterrätt, en minskning av kvalifikationsperioden

borde övervägas.

I anledning av propositionen väcktes ett flertal motioner, däribland

II: 497 av herr Nordström i Kramfors m. fl., i vilken bland annat föreslogs

följande lydelse av 3 § första stycket: »Arbetstagare, som innehaft sin anställning

sedan minst en månad (30 dagar), äga rätt till semester enligt vad

i 4 § stadgas.»

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 58:

I fråga om kvalifikationsperiodens längd vill utskottet, under hänvisning

till vad departementschefen anfört, tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,

att denna period skall omfatta minst etthundraåttio dagar. Utskottet kan sålunda

icke förorda de i vissa här ovan nämnda motioner gjorda yrkandena,

att kvalifikationsperioden måtte bestämmas till andra tider än vad i propositionen

föreslagits.

Genom en kvalifikationsperiod av den förordade utsträckningen komma

åtskilliga arbetstagargrupper att uteslutas från de förmåner, som genom

lagen givas åt övriga arbetstagare. Möjlighet föreligger dock för dessa grupper

att genom förhandlingar med arbetsgivarna söka bilda särskilda semesterkassor.

Därest sådana av arbetsgivarna i samråd med arbetarna bildade

kassor komma till stånd inom yrken, där en sammanhängande anställningstid

örn sex månader i allmänhet icke uppnås, kunna jämväl dessa arbetare

erhålla semester i proportion till av dem utfört arbete.

I den nu föreliggande motionen 11: 330 har vidare hemställts örn sådan

ändring av 4 § andra stycket, att rätt till semester skall föreligga för kalendermånad,

under vilken arbetstagare för arbetsgivares räkning utfört arbete

å minst sex dagar. Därjämte har föreslagits uteslutande av den nuvarande

bestämmelsen i samma stycke, att dag, under vilken arbetstagaren varit

oförmögen till arbete eller fullgjort militär tjänstgöring, icke må räknas

honom till godo, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

honom å sådan dag.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle arbetstagare, som varit anställd minst

fyra månader, äga rätt till semester med en dag för varje månad anställningen

varat. Rätt lill semester skulle dock föreligga endast för kalender
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

månad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete

under minst aderton dagar. I betänkandet förklarade de sakkunniga, att

de utgått från att semester endast borde erhållas för månad, under vilken

arbetstagaren större delen av tiden utfört arbete.

Propositionen nr 286/1938 överensstämde med de sakkunnigas förslag

därutinnan, att för rätt till semester för viss kalendermånad förutsattes, att

arbetstagare därunder utfört arbete för arbetsgivarens räkning under aderton

dagar. I propositionen föreslogs vidare, att härvid skulle med dag, å

vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester

eller varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller

sådan sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning

eller landstormsbefälsövning. Dag, under vilken arbetstagaren

varit oförmögen till arbete eller fullgjort militär tjänstgöring, skulle

dock icke få räknas honom till godo, därest arbete eljest uppenbarligen icke

kunnat beredas honom å sådan dag.

Rörande sistnämnda stadgande anförde föredragande departementschefen:

Försäkringsrådet och svenska arbetsgivareföreningen hava anmärkt mot

att en arbetstagare, som varit frånvarande från arbetet på grund av olycksfall

i arbetet, skulle komma i en bättre ställning än övriga hos samma arbetsgivare

anställda arbetstagare, för den händelse under hans bortovaro

permittering måst äga rum. En sådan följd av de givna bestämmelserna

bör givetvis undvikas. Jag förordar därför, att i lagen intages en bestämmelse

om att privilegierad tid icke må medräknas, för den händelse det är

uppenbart, att arbete eljest icke kunnat beredas arbetstagaren under sådan

tid. Denna formulering av föreskriften har valts för att betona, att arbetsgivaren

måste kunna klart visa, att arbete icke kunnat beredas vederbörande,

om hindret icke förelegat. Exempelvis en sådan omständighet som att under

hindrets fortvaro endast några få man permitterats bör alltså ej få föranleda,

att tiden för frånvaron ej skulle bliva jämställd med arbetad tid.

Den förordade särbestämmelsen synes icke böra avse semestertiden själv,

vilken alltså under alla förhållanden bör få jämställas med arbetad tid.

Inom riksdagen väcktes flera motioner med förslag till ändring av det

framlagda lagförslaget i denna del. Sålunda hemställde herr Nordström i

Kramfors m. fl. i motion II: 497, att rätt till semester skulle föreligga för

kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört

arbete å minst sex dagar. I motionen II: 485 av herr Ericsson i Kinna

yrkades bland annat sådan ändring i propositionen, att rätt till semester

skulle föreligga för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete under minst sexton dagar.

Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen härutinnan godkända utlåtande:
Utskottet

anser sig av vissa skäl icke kunna tillstyrka Kungl." Maj :ts förslag

om att aderton dagars arbete måste hava utförts per kalendermånad, för att

semesterrätt skall inträda. Hänsyn synes nämligen böra tagas till sådana

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

arbetstagare, som på grund av arbetsbrist eller andra orsaker fått den ordinarie

arbetstiden nedsatt. En vanlig form för korttidsarbete är, att arbetet

bedrives under fyra dagar per vecka. Korttidsarbete av denna beskaffenhet

förekom ofta under den senaste krisen. Det har förekommit, att arbetstiden

för stora grupper av arbetare flera år i sträck blivit nedsatt till endast fyra

dagar per vecka. Örn kravet på aderton dagars arbete per månad uppätthålles,

erhålla dessa korttidsarbetare semesterrätt endast för ett fåtal månader.

Utskottet anser det därför vara skäligt, att kravet nedsättes till att avse endast

sexton arbetsdagar. Därigenom erhålla korttidsarbetare, som endast hava

fyra dagars arbete per vecka, semesterrätt för samtliga månader av anställningstiden.

Erinras må, att semesterrätt enligt åtskilliga nu gällande kollektivavtal

föreligger redan vid en arbetstid av fyra dagar per vecka. Utskottet

får alltså, med avstyrkande av det i motionen 11:497 gjorda yrkandet, tillstyrka

vad som i första hand yrkas i motionen II: 485.

I motionen II: 330 har därjämte föreslagits sådan ändring av 4 § tredje

stycket, att i semestern icke skall inräknas söndagar, helgdagar och sedvanliga

fridagar.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle i semestern icke inräknas söndagar

men däremot andra helgdagar eller sedvanliga fridagar, då dessa infölle

under semestern. Till motivering för denna bestämmelse anförde de sakkunniga

följande:

Såsom förut anförts, kommer en lagstiftning om tolv dagars semester otvivelaktigt

att innebära en icke obetydligt ökad ekonomisk belastning för näringslivet.

Detta gäller särskilt beträffande sådana företag, som av skilda anledningar

icke anse sig kunna giva semester successivt utan i stället helt

upphöra med tillverkningen under semestertiden. För dylika företag minskas

antalet effektiva arbetsdagar under året. Därmed följa större svårigheter

att pressa de allmänna omkostnaderna och att deltaga i konkurrensen på

världsmarknaden. Inom exempelvis sågverksindustrien och cellulosaindustrien

finnas kartellavtal med utländska producenter, i vilka årskvoten beräknas

med hänsyn till den årliga kapaciteten. I sådana fall spelar antalet

effektiva arbetsdagar per år en mycket stor roll. Därest åtgärder kunna vidtagas,

som skulle kunna underlätta för industrien att genomföra den allmänna

semestern örn tolv dagar, bör detta ske.

Att helgdagar och andra fridagar inräknas bland semesterdagarna blir

till fördel för arbetsgivarna därigenom, att de icke förlora så många effektiva

arbetsdagar. Bestämmelsen är likaledes till fördel för alla arbetstagare,

som avlönas per timme eller dag eller arbeta mot ackordslön. Dessa arbetstagare

erhålla nämligen avlöning för den helgdag, som infaller under semestertiden,

vilket eljest icke varit fallet. Den föreslagna bestämmelsen kan

däremot sägas vara till nackdel för dom, som äro avlönade med vecko- eller

månadslön, då dessa personer därigenom förlora en eljest arbetsfri dag.

Denna omständighet torde dock icke kunna tillmätas* avgörande betydelse

med hänsyn till de stora fördelar, som den föreslagna bestämmelsen i övrigt

medför. Det bör för övrigt observeras, att en arbetstagare ändock aldrig kan

erhålla kortare ledighet än fjorton dagar, vilket är vad lagstiftningen fastställer

såsom minimum. Vidare torde förhållandet inom tjänstemannagrup
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

pen för närvarande ofta vara, att extra helgdagar inräknas i semestern, då

de infalla under densamma.

I propositionen till 1938 års riksdag frångicks emellertid de sakkunnigas

förslag i denna del. Propositionsförslaget innehöll i 4 § tredje stycket ett

stadgande, att i semestern icke skulle inräknas söndagar, helgdagar och

sedvanliga fridagar. Föredragande departementschefen anförde, att den av

de sakkunniga förordade regeln, att helgdagar och sedvanliga fridagar skulle

inräknas i semestern, i och för sig måste anses vara välgrundad. Då departementschefen

likväl icke ansåg sig böra förorda de sakkunnigas förslag, vore

detta beroende på att departementschefen ville undvika bestämmelser, som

kunde föranleda, att semestern för flertalet arbetstagare bomme att koncentreras

kring de stora högtiderna eller till midsommarveckan. En anhopning

av semestern till samma tidrymd för flertalet arbetstagare måste nämligen

ur skilda synpunkter anses vara olycklig.

I motionerna 1: 352 av herr Domö m. fl. och II: 506 av herr Bagge m. fl.

framställdes yrkande, att i semestertiden skulle inbegripas helgdagar och sedvanliga

fridagar.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande följande:

På sätt även departementschefen anfört måste det i och för sig anses vara

lämpligt, att helgdagar och sedvanliga fridagar skola inräknas i semestern.

Arbetstagaren erhåller ju även om så är förhållandet minst två veckors vila,

vilket är syftet med lagen. Att helgdagar och sedvanliga fridagar inräknas i

semestern är av ett betydande värde för näringslivet, som därigenom erhåller

flera produktionsdagar. Därmed ökas möjligheterna för näringslivet att anpassa

sig efter de ökade omkostnaderna. En bestämmelse om inräknande av

helgdagar i semestern är jämväl fördelaktigare för sådana arbetstagare, som

utföra sitt arbete mot timlön eller ackord, då nämligen särskild betalning i

sådant fall erhålles för helgdagen. De nu nämnda skälen måste tillmätas

större betydelse än fruktan för en koncentration av semestern till de större

helgerna. Utskottet vill därför förorda, att helgdagar och sedvanliga fridagar

i princip skola inräknas i semestern. Denna regel torde emellertid, såvitt

angår helgdagar, böra vidkännas ett undantag.

Det är nämligen nödvändigt att härvidlag beakta en omständighet. Jämlikt

6 § andra .stycket har undantag från skyldigheten att utgiva semester i ett

sammanhang lämnats beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill

hörande binäringar och trädgårdsskötsel samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

Den av utskottet förordade bestämmelsen skulle med hänsyn härtill

kunna missbrukas på sådant sätt, att semestern för de nu nämnda arbetstagarna

utlades å de särskilda helgdagarna. Flertalet arbetstagare vid jordbruket

torde dessutom vara årsavlönade, och de skulle alltså icke ens erhålla

någon ökad inkomst, därest semestern förlädes till årets olika helgdagar.

Därmed skulle värdet av reformen för arbetstagarna inom jordbruket praktiskt

taget försvinna*Möjligheten till missbruk av lagens bestämmelser i den

riktning utskottet nu skisserat måste förhindras. Efter övervägande av frågan

vill utskottet förorda, att bestämmelsen örn inräknande av helgdagar i

semestern utformas på sådant sätt, att dessa dagar ej skola inräknas i semestern,

såframt denna utgår med mindre antal dagar i en följd än sex.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

9

Av den förordade bestämmelsen följer direkt, att helgdagar skola inräknas i

semestern, därest denna utgår med minst sex dagar i en följd.

På hemställan av utskottet antog riksdagen för sin del sådan ändring av

4 § tredje stycket, som framgår av stadgandets nuvarande lydelse.

I motionen 11: 330 har vidare yrkats, att 10 § måtte helt utgå ur lagen.

Stadgandet i 10 § saknade motsvarighet i de sakkunnigas förslag. I sitt

yttrande över förslaget lämnade svenska lantarbetsgivareföreningen en redogörelse

för de fridagar, som med dåvarande förhållanden tillkommo djurskötare.

Föreningen framhöll därefter, att örn det skulle befinnas, att förslaget

innebure en ytterligare utökning av djurskötarnas fridagar, föreningen finge

inlägga en bestämd gensaga däremot. Synnerligen stora svårigheter yppade

sig för jordbrukarna att anordna ledighetsvikariat. Bland icke djurskötare

— vilka ju finge inträda som ersättare — vore stämningen på många håll

rent av upprorisk med anledning av de tätt förekommande ersättartjänstgöringarna

i ladugården. En utökning härav kunde tänkas leda till högst

allvarliga konsekvenser.

Föredragande departementschefen anförde:

Vad svenska ^^arbetsgivareföreningen anfört örn djurskötarna är av

beskaffenhet att böra föranleda en särbestämmelse för denna grupp av

arbetstagare. I vissa fall lär det nämligen vid semesterledighet för dem

kunna uppstå avgörande svårigheter att erhålla vikarierande arbetskraft.

Skäl synas dock icke föreligga att helt undantaga dem från lagstiftningens

tillämpningsområde. De torde emellertid, därest de icke kunna utfå ledighet,

skäligen böra erhålla en ekonomisk kompensation därför. Med hänsyn till

det sålunda anförda föreslår jag, att i lagen intages en bestämmelse om rätt

för arbetsgivaren att, då det gäller en arbetstagare vid jordbruket, som användes

uteslutande till djurskötsel, utbyta semestern mot semesterersättning.

I motioner 11:490 av herr Eriksson i Sandby m. fl. och 11:497 av herr

Nordström i Kramfors m. fl. yrkades, att 10 § måtte utgå ur lagen.

I sitt utlåtande, som härutinnan godkändes av riksdagen, anslöt sig andra

lagutskottet till departementschefens uppfattning, att det i viss utsträckning

mötte svårigheter att bereda djurskötare semesterledighet på grund av bristen

på vikarierande arbetskraft. Utskottet ansåg sig därför böra tillstyrka

förslaget i nu ifrågavarande hänseende men förutsatte, att arbetsgivarna

med hänsyn till lagstiftningens syfte i största möjliga utsträckning skulle

lämna djurskötarna semester i stället för ersättning.

B. Semestertidens förläggning.

I samtliga nu ifrågavarande motioner yrkas vissa ändringar i lagen, avseende

tiden för semesterns förläggning. Sålunda föreslås i motionerna I: 216

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

och II: 332 ändring av 4 § första stycket och i motionen II: 330 ändring av

(5 § första stycket.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle semester utgå per kalenderår. Antalet

semesterdagar skulle bestämmas med hänsyn till arbetstagarens anställningsoch

arbetsförhållanden under närmast föregående kalenderår. Det skulle

tillkomma arbetsgivaren att bestämma, när semester skulle utgå. Därvid

skulle iakttagas, att semestern med vissa undantag skulle utgå i ett sammanhang

under tiden 2 maj—30 september, såframt icke överenskommelse om

annan ordning träffades med arbetstagaren. Vad sålunda föreskrivits i fråga

om semesterns förläggning i ett sammanhang och under viss period av året

skulle icke gälla beträffande bl. a. arbetstagare vid jordbruket jämte därtill

hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i

lanthushåll.

Angående sambandet mellan kvalifikationstidens förläggning och förläggningen

av semestern må följande anföras ur de sakkunnigas betänkande:

Härefter gäller det att avgöra frågan, om semesterrätten skall förbindas

med anställning under minst den förut angivna tiden av fyra månader före

en i lagen, eller eventuellt av den enskilde arbetsgivaren för sitt företag

bestämd dag eller om man skall förbinda kvalifikationstiden med kalenderåret.

Vad först beträffar systemet med en för varje företag särskilt bestämd

kvalifikationsperiod, synes detta icke väl lämpa sig för att införas i en

lag med tvingande bestämmelser angående semester, gällande för samtliga arbetstagare.

Enhetliga regler synas härvidlag vara att föredraga. Vad härefter

angår systemet med en kvalifikationsperiod om minst fyra månader närmast

före ett i lag angivet datum, och i så fall den 1 maj, tala onekligen vissa skäl

härför. Man vinner nämligen härigenom den fördelen, att kvalifikationsperioden

så nära som möjligt ansluter sig till den för de flesta arbetstagarna

bestämda semesterperioden. För årsanställda arbetstagare skulle kvalifikationsperioden,

om detta system accepterades, sträcka sig från och med den

1 maj föregående år till och med den 30 april det år, varunder semestern

skulle uppbäras. Örn det blott varit möjligt att bereda samtliga arbetstagare

inom alla yrken semester under de varmare månaderna, skulle de sakkunniga

icke hava tvekat att förorda, att kvalifikationsperioden bestämdes på

nu nämnt sätt, även om en sådan kvalifikationsperiod nog för närvarande

måste sägas stå främmande för den allmänna uppfattningen. Som i annat

sammanhang anföres, är det emellertid icke tänkbart att inom alla yrkesområden

förlägga semestern till sommarmånaderna. Från skyldigheten att

giva semester under den i lagen bestämda semesterperioden måste undantag

också medgivas för arbetsgivarna inom bland annat jordbruket, sjöfarten

och säsongbetonade yrken. En del arbetstagare inom sådana områden av

arbetsmarknaden komma alltså att erhålla sin semester under vintern eller

den tidiga våren. För dem måste det vara uppenbart olämpligt med en

kvalifikationsperiod per den 1 maj. Under sådana förhållanden hava de

sakkunniga funnit sig böra förorda, att kalenderåret bestämmes som kvalifikationsperiod

för alla arbetstagare. Detta måste även sägas vara det naturliga

i en för samtliga löntagare gällande lag och torde överensstämma med

den allmänna uppfattningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

11

Det bör särskilt framhållas, att kvalifikationsperioden måste hänföra sig

till förfluten tid, då det gäller att beräkna semesterrätten. Detta följer omedelbart

av att man successivt intjänar rätten till semester genom anställning

och arbete. Att göra det löpande kalenderåret till kvalifikationsperiod eller

att med andra ord berättiga arbetstagarna att utbekomma hela semestern,

innan densamma ännu till fullo intjänats, är endast möjligt vid fasta anställningar,

såsom för statens tjänstemän.

De sakkunnigas förslag innebär alltså, att semester skall utgå per kalenderår

och att antalet semesterdagar skall bestämmas med hänsyn till varje

arbetstagares anställnings- och arbetsförhållanden under det närmast föregående

kalenderåret.

I fråga om de sakkunnigas förslag att förlägga kvalifikationstiden till

föregående kalenderår framställdes erinringar i vissa yttranden, som avgåvos

över förslaget. En redogörelse för dessa yttranden har lämnats å sid.

147—150 i propositionen nr 286 till 1938 års riksdag.

Föredragande departementschefen anförde:

I fråga om kvalifikationstidens förläggning vill jag framhålla, att det givetvis

är lämpligt, att denna tid ligger så nära den normala semesterperioden

som möjligt. Såsom i flera yttranden anförts, vinner man därigenom mera

utrymme för semesterrätten själv och mindre för semesterersättning vid en

anställnings upphörande. Jag skulle därför ha varit benägen att tillstyrka en

förläggning av kvalifikationstiden till perioden den 1 maj—30 april. Av skäl,

som jag sedermera kommer att anföra, har emellertid i departementsförslaget

icke intagits någon bestämmelse om en särskild semesterperiod. Under

sådana förhållanden synes det icke gärna vara möjligt att i lagen lämna föreskrift

om annan kvalifikationstid än föregående kalenderår. För att likväl

bereda möjlighet att i de fall, då så kan anses vara påkallat, förlägga kvalifikationstiden

till annan period, förordar jag, att i lagen intages en bestämmelse

om att så skall kunna ske genom överenskommelse mellan parterna.

Jämväl såvitt angick de sakkunnigas förslag, att semestern i regel skulle

utgå under tiden den 2 maj—den 30 september, gjordes vissa erinringar i

åtskilliga av de avgivna yttrandena. Med hänsyn härtill kom någon bestämmelse

i detta hänseende icke att inflyta i det vid propositionen fogade lagförslaget.

Föredragande departementschefen anförde därom följande:

Det måste i och för sig anses vara önskvärt, att arbetstagarna i allmänhet

erhålla sin semester under sommarmånaderna. Med hänsyn till de klimatiska

förhållandena i vårt land är det nämligen endast under denna tid, som

semestern för flertalet arbetstagare kan utnyttjas till verklig rekreation.

Emellertid är det uppenbart, att det med hänsyn till viktiga samhällsfunktioner

och näringslivets intressen icke är möjligt att bereda semester under

sommaren för samtliga arbetstagare. De sakkunniga hava även förordat åtskilliga

undantag från den av dem föreslagna huvudregeln, att semestern

skall utgivas under tiden den 2 maj—30 september. Av vad som anföres

i yttrandena framgår emellertid, att dessa undantag måste högst avsevärt

utvidgas, för den händelse man önskar bibehålla bestämmelsen örn en jämförelsevis

kort period, till vilken semestern skall förläggas. Att på ett lämp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ligt och rättvist sätt avgränsa de yrkesområden, som skulle undantagas från

huvudregeln, bleve uppenbarligen mycket svårt. Man måste emellertid erkänna,

att det även för arbetsgivarna inom sådan del av näringslivet, för

vilken något speciellt undantag icke påyrkats, komme att uppstå betydande

svårigheter att inpassa semestern för samtliga arbetstagare under en period

av fem månader. Dessa svårigheter skulle kunna tänkas föranleda en benägenhet

bos industrien att i allmänhet utgiva semester på en gång till samtliga

vid ett företag anställda arbetstagare. Men hänsyn till den därav föranledda

produktionsminskningen kan ett sådant system icke anses vara önskvärt.

Jag har därför efter övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna

ansett det vara lämpligast, att i lagen icke intages någon bestämmelse

örn viss semesterperiod. Jag utgår emellertid från att frågan örn semesterns

förläggning under året upptages till förhandlingar mellan parterna och

att därvid arbetstagarna i möjligaste mån beredas semester under sommarmånaderna.

I flera motioner framställdes yrkande, att stadgande örn viss semesterperiod

måtte inflyta i lagen. Sålunda yrkades i likalydande motioner I: 346

av herr Strand och 11:501 av herrar Lindberg i Stockholm och Cruse, att

semestern skulle utgå i ett sammanhang under tiden den 2 maj—den 30 september,

såframt icke särskilda skäl av driftmässig eller samhällsviktig natur

talade däremot eller med mindre överenskommelse träffades med arbetstagaren

eller hans organisation om annan ordning. I motionen II: 496 av herr

Karlsson i Grängesberg m. fl. föreslogs, att semestern skulle utgå i ett sammanhang

under tiden den 2 maj—den 30 september, såframt icke överenskommelse

örn annan ordning träffades med arbetstagaren. I motionen II: 497

av herr Nordström i Kramfors m. fl. gjordes på denna punkt samma hemställan

som i motionen 11:496.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande:

Utskottet har icke ansett sig kunna tillstyrka de motions vis framförda

yrkandena om att särskilda bestämmelser skola införas i lagen angående förläggning

av semestern till viss tid av året. Väl måste med den i motionerna

1:346 och 11:501 givna formuleringen den mot sakkunnigförslaget anförda

kritiken örn en alltför snäv avgränsning av undantagen från bestämmelserna

örn den legala semesterperioden vara undanröjd. Emellertid tala ändock

övervägande skäl mot införandet av en föreskrift örn bestämd semesterperiod.

Arbetstillgången är nämligen störst under sommarmånaderna. Brist föreligger

numera på yrkesarbetare under högsäsongen. Ett starkt intresse föreligger

att sprida semestern under en längre tidrymd för att därigenom möjliggöra

fortlöpande drift och undvika driftavbrott. Försiktigheten bjuder alltså,

att man icke lagligen föreskriver, att semestern alltid skall förläggas till

sommarmånaderna. Det bör därför liksom hittills ankomma på parterna å

arbetsmarknaden att genom överenskommelse ordna frågan örn tidpunkten

för semesterns förläggning.

Under åberopande av det anförda får utskottet avstyrka de i motionerna

I: 346, II: 501, II: 496 och II: 497 gjorda yrkandena.

Utskottets hemställan i denna del bifölls av riksdagen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

13

C. Semesterlönens beräknande.

>

I motionerna I: 216 och II: 332 har yrkats viss ändring av 8 § andra stycket

semesterlagen, avseende att semesterlönens storlek genom kollektivavtal

mellan arbetsgivarnas och arbetarnas riksorganisationer må kunna bestämmas

annorlunda än i lagen stadgats.

Det av de sakkunnigas majoritet förordade förslaget angående semesterlönens

beräknande överensstämde med nu gällande lag med undantag huvudsakligen

däri, att något förbud mot medräknande av övertidsersättning i

genomsnittsinkomsten icke lämnades. Två ledamöter av de sakkunniga ansågo

emellertid, att semesterlönen alltid borde beräknas efter tidion, då sådan

funnes fastställd.

I vissa av de över förslaget avgivna yttrandena anfördes betänkligheter mot

förslaget i denna del. En redogörelse för innehållet i yttrandena har lämnats

å sid. 180—188 i propositionen nr 286 till 1938 års riksdag. Arbetsrådet

anförde i sitt yttrande i samband med frågan om beräkningen av genomsnittsinkomsten

för arbetstagare, som åtnjöte drickspengar, att en viss avtalsfrihet

vid semesterlönens bestämmande möjligen skulle vara ägnad att underlätta

en praktisk lösning av frågan. Svenska arbetsgivareföreningen yttrade,

att det enligt föreningens mening vore lämpligast att i en semesterlag

lämna öppet för parterna att genom kollektivavtal överenskomma om sättet

för semesterlönens beräknande.

Föredragande departementschefen yttrade:

Arbetsrådet har ansett, att en viss avtalsfrihet vid semesterlönens bestämmande

skulle vara ägnad att underlätta en praktisk lösning av frågan örn

beräkningen av den genomsnittliga inkomsten för arbetstagare, som åtnjuta

drickspengar. Jag utgår från att arbetsrådet härmed icke avsett en sådan

avtalsfrihet, som skulle kunna medföra en förändring av grunderna för

semesterlönens beräknande. En sådan ordning skulle jag nämligen icke

kunna förorda, då semesterlönens storlek därigenom helt bleve beroende av

styrkeförhållandet mellan parterna. Däremot är det givet att, örn i ett visst

fall svårigheter föreligga att beräkna genomsnittsinkomsten för arbetstagarna,

parterna äga överenskomma, att den genomsnittliga inkomsten skall

anses hava uppgått till visst belopp. Det måste sägas vara synnerligen lämpligt,

att sådana överenskommelser i god tid före semesterns åtnjutande träffas

mellan parterna.

Mot vad departementschefen sålunda uttalat gjordes ingen erinran under

ärendets fortsatta behandling.

I detta sammanhang får utskottet hänvisa till innehållet i 2 § andra stycket

semesterlagen. I nämnda stycke har stadgats, att örn mellan arbetsgivare

och arbetstagare träffats avtal, som innefattar avstående från rätt till semester

eller i något avseende mindre förmåner för arbetstagaren än vad i lagen

stadgas, avtalet skall i sådan del vara ogild, med mindre annat i lagen

angives.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

I en den 10 mars 1939 till chefen för socialdepartementet ingiven skrivelse

hava svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige samfällt

hemställt, att departementschefen måtte upptaga till övervägande en

sådan ändring av bestämmelserna i 8 § semesterlagen, som kunde anses motiverad

av de i en skrivelsen bilagd promemoria belysta svårigheterna att

tillämpa bestämmelserna i deras nuvarande utformning. I promemorian har

anförts bl. a. följande:

De praktiska olägenheter av skilda slag, som följa av regeln för semesterlönens

beräknande i 8 § första stycket, äro sådana, att ett friare beräkningssätt

är av behovet påkallat. Visserligen ha parterna på arbetsmarknaden

ansett sig kunna överenskomma örn en förenkling i förfarandet; sådana

åtgärder torde dock rent formellt vara stridande emot lagstiftningen

med dess bestämmelser av tvingande natur. Det är därför önskvärt, att

det genom en ändring i semesterlagen lämnas möjlighet till ett smidigare

beräkningsförfarande. Bestämmelserna härutinnan böra vara sådana, att de

ge parterna erforderlig frihet att anpassa beräkningen efter den speciella

verksamhetens natur utan att därigenom möjliggöra ett kringgående av

lagens bestämmelser örn arbetstagarpartens semesterrätt.

Som ett förslag torde kunna övervägas en sådan bestämmelse, enligt vilken

åt parterna lämnas möjlighet att träffa fri kollektiv överenskommelse

om sättet för semesterlönens beräknande. Som förutsättning för giltigheten

av sådan överenskommelse kunde föreskrivas, att avtalet skall å arbetstagarsidan

vara träffat eller godkänt av en organisation, som är att betrakta

såsom huvudorganisation enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Sedan yttranden över framställningen inhämtats från ett stort antal myndigheter

och sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

Sedan vissa delegerade för arbetsgivareföreningen och landsorganisationen

slutfört dem givet uppdrag att behandla frågor örn tolkning och tilllämpning

av semesterlagen, hava de delegerade den 2 maj 1939 till nämnda

organisationer i ett memorandum överlämnat resultatet av de förda förhandlingarna.

I fråga om beräkningen av semesterlönen hava de delegerade enats

örn bl. a. följande uttalande:

De i 8 § angivna reglerna för beräknande av den genomsnittliga dagsinkomsten

hava — särskilt därigenom att de tvinga till avskiljande av den

arbetsinkomst, som belöper dels på övertidsarbete, dels på sådana månader,

i vilka ej ingå minst sexton arbetsdagar — visat sig vara opraktiska eller rent

omöjliga att tillämpa med hänsyn till avlönings- och bokföringsförhållandena

och svårigheten att avmäta ackord före och efter varje övertid samt vid

månadsskiftena. Med hänsyn härtill är inget att erinra emot att — såsom

redan skett i ett flertal fall1 — parterna genom kollektivavtal träffa överens
-

1 Sådana uppgörelser ha hittills träffats inom följande större verksamhetsområden,

nämligen järnbruken och deras gruvor, verkstadsindustrin, textilindustrin, konfektionsindustrin,

skofabrikerna, garveriindustrin, stuveribranschen, rörledningsfirmorna samt

väg- och vattenbyggnadsbranschen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

15

kommelse om förenklade beräkningssätt, endast dessa icke leda till någon

nämnvärd avvikelse från det resultat, vartill lagens beräkningsmetod syftar.

Följande typfall av en lämplig förenkling i beräkningssättet kan anföras.

Arbetarens genomsnittstimförtjänst under kvalifikationsåret uträknas, därvid

medtagas alla arbetsdagar även för diskvalificerade månader och även övertidstimmar,

dock exklusive övertidstillägget. Semesterlönen per dag beräknas

därefter på så sätt, att det genomsnittliga antalet ordinarie arbetstimmar per

dag för kvalifikationstiden multipliceras med nämnda genomsnittstimförtjänst.

Vid denna förenklade beräkningsmetod utgår man ifrån dels att det

ej finnes anledning att antaga någon större variation vare sig i den ordinarie

timförtjänsten eller i antalet ordinarie arbetstimmar per dag mellan olika

månader eller i den ordinarie timförtjänsten för arbete, som utföres på ordinarie

tid eller på övertid, dels att arbetarens semesterlön ävensom antagliga

inkomst i genomsnitt för dagar, då han varit borta på grund av olycksfall,

yrkessjukdom eller militärtjänstgöring, ej skiljer sig något nämnvärt från

den genomsnittliga faktiska arbetsförtjänsten för året.

Enligt 4 § i semesterlagen utgår semester för kalenderår och omfattar

— med begränsning, som i lagen närmare angives — en dag för varje kalendermånad

anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid).

Annan period av samma längd må dock gälla såsom kvalifikationstid,

såframt överenskommelse därom träffas mellan parterna. I

lagen har icke uttryckligen angivits, huruvida i sistnämnda fall det år, under

vilket semestern skall utgå, må förskjutas i samma mån som kvalifikationstiden

flyttas fram. I motionerna 1:216 och 11:332 har yrkats, att möjligheten

av en sådan förskjutning skall angivas i 4 §.

De sammanslutningar, som avgivit yttrande i ärendet, hava vitsordat önskvärdheten

av att semester kan förläggas till tid under hela den tolvmånadersperiod,

som följer på kvalifikationstiden. Formuleringen av 4 § synes

utskottet icke utgöra hinder för en sådan tolkning av lagrummet som möjliggör

en dylik av praktiska skäl uppenbarligen påkallad anordning. Vid

sådant förhållande och då det icke påvisats, att rättstillämpningen intagit

annan ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål, finner utskottet ej skäl att

åtminstone för närvarande föreslå någon lagändring i nu berörda hänseende.

I de ovannämnda motionerna har vidare yrkats ett tillägg till 4 § av innebörd,

att där semester enligt 6 § andra stycket icke måste utgå i ett sammanhang,

semester må kunna anvisas redan före kvalifikationstidens utgång.

1936 års semestersakkunniga hava framhållit, att det endast vid fasta

anställningar vore möjligt att berättiga arbetstagarna att utbekomma hela

semestern, innan densamma ännu till fullo intjänats. De sakkunniga och

i likhet med dem föredragande departementschefen torde hava utgått från

att praktiska skäl lade hinder i vägen för en dylik åtgärd. Då emellertid

lagens bestämmelser äro minimibestämmelser, bör det vara möjligt för arbetsgivare

och arbetstagare att, där så anses lämpligt, överenskomma örn

utgivande av semester i förskott på sätt nytt antytts. Ett sådant avtal får

dock icke i strid mot bestämmelsen i 2 § andra stycket innefatta mindre

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

förmåner för arbetstagaren än vad i semesterlagen stadgas. Däremot torde

arbetsgivaren icke utan arbetstagarens medgivande kunna föreskriva, att

semester skall utgå redan under löpande kvalifikationstid. Enligt utskottets

mening finnes ej skäl att i förevarande hänseende tillstyrka någon lagändring.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen hava arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen i en gemensam framställning till chefen

för socialdepartementet ifrågasatt ändring av bestämmelserna om semesterlönens

beräknande. I en vid denna framställning fogad promemoria har

berörts lämpligheten av att införa ett stadgande, enligt vilket förslagsvis åt

parterna skulle lämnas möjlighet att träffa fri kollektiv överenskommelse

om sättet för en dylik beräkning. Som förutsättning för giltigheten av sådan

överenskommelse kunde enligt förslagsställarnas mening föreskrivas, att

avtalet skulle å arbetstagarsidan vara träffat eller godkänt av en organisation,

som är att betrakta såsom huvudorganisation enligt lagen örn föreningsoch

förhandlingsrätt. Framställningen har för yttrande remitterats till ett

stort antal myndigheter och sammanslutningar. Under remissbehandlingen

har ur olika synpunkter kritik riktats mot den föreslagna bestämmelsen,

och även andra uppslag, syftande till en förenkling av beräkningsmetoden,

hava framkommit.

Vid semesterlagens tillkomst avvisade dåvarande chefen för socialdepartementet

närmast med syftning på ett specialfall tanken på att för 8 § stadga

en avtalsfrihet av beskaffenhet att kunna medföra ändring av grunderna

för semesterlönens beräknande. Samtidigt gjorde emellertid departementschefen

ett uttalande av innebörd, att om i ett visst fall svårigheter föreligga

att beräkna genomsnittsinkomsten för arbetstagarna, parterna äga överenskomma,

att den genomsnittliga inkomsten skall anses hava uppgått till

visst belopp. Vid ärendets fortsatta behandling gjordes icke någon erinran

mot detta uttalande. Sedermera har på vissa håll försports tvekan om betydelsen

av uttalandet, sett i samband med stadgandet i 2 § andra stycket.

Såvitt utskottet har sig bekant har emellertid i rättstillämpningen icke meddelats

någon dom, som står i motsättning till nämnda uttalande. Med hänsyn

härtill synes det utskottet icke erforderligt att nu föreslå en lagändring

i förevarande hänseende. Härmed har utskottet dock icke velat taga

slutlig ståndpunkt till frågan om den lämpligaste utformningen av bestämmelserna

örn semesterlönens beräknande. Detta spörsmål är enligt utskottets

mening förtjänt av stor uppmärksamhet. Då detsamma i anledning av

ovannämnda framställning är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, har

utskottet ej heller funnit anledning föreligga för riksdagen att göra någon

framställning i ämnet till Kungl. Majit.

Beträffande de i motionen 11:330 berörda spörsmålen, vilka alla i samband

med semesterlagens antagande varit föremål för ingående övervägan
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 17

den, finner utskottet ej skäl föreslå riksdagen att frångå sin förra året intagna

ståndpunkt.

Utskottet får därför hemställa,

1) att motionerna 1:216 och 11:332 icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 330 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 maj 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm2, Hagman, Löfvander1* *,

Linnér1*, Knut Petersson1*, Sten, Wistrand, Näslund2 och Wahlberg2;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage2, Olovson i Västerås,

Pettersson i Hällbacken2, Molander1*, Sandström, Hermansson i Norrköping1*, Garde//1*

och Hansson i örebro, fröken Andersson samt herr Holm2.

1 Ej närvarande vid behandlingen av 8 § i lagen om semester.

* Närvarande endast vid behandlingen av 8 § i lagen om semester.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1939

9 sami.

2 avd. Nr 37.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Svenska arbetsgivareföreningen.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Svenska Arbetsgivareföreningen har genom skrivelse den 3 februari 1939

beretts tillfälle att avgiva yttrande över tvenne i riksdagen väckta likalydande

motioner (1:216 och 11:332) angående vissa ändringar i lagen om semester.

Föreningen får i anledning härav anföra följande.

Tolkningen och tillämpningen av den föregående år antagna lagen om

semester har berett parterna å arbetsmarknaden vissa svårigheter. Detta

gäller särskilt övergångsbestämmelserna. I övrigt är det främst de i motionerna

berörda bestämmelserna i 4 och 8 §§, vilka befunnits besvärliga att

följa i det praktiska livet. Deras rätta innebörd kan dessutom i vissa hänseenden

vara föremål för tvekan.

I likhet med motionärerna håller föreningen före, att det vore lämpligt

med en möjlighet att förskjuta det år, under vilket semestern skall utgå, i

samma mån som kvalifikationsåret flyttas fram i enlighet med parternas

överenskommelse.

Vad beträffar möjligheten för arbetsgivaren att, åtminstone med arbetstagarens

samtycke, förlägga semesterledigheten till tid före kvalifikationsårets

utgång synes man visserligen i förarbetena ha utgått ifrån att praktiska

skäl lade hinder i vägen för en sådan åtgärd. Man har därvid framhållit,

att semesterförmånens storlek ej kunde bestämmas och semesterlönen

ej beräknas, förrän hela kvalifikationstiden förflutit. Det finnes likväl ingenting

som direkt motsäger, att arbetsgivaren skulle kunna helt eller delvis

förlägga semesterledigheten under kvalifikationstiden, under den förutsättningen

att semesterförmånerna utmättes så, att de ej rimligen kunde beräknas

understiga dem, vilka arbetstagaren vid kvalifikationstidens utgång

skulle visa sig ha intjänat. Garderar sig arbetsgivaren för detta, ifrågasätter

föreningen, om en sådan förläggning av semesterledigheten ej ändock skulle

kunna stå i överensstämmelse med lagstiftningens andemening. Mot motionärernas

ändringsyrkande kan dessutom invändas att, om en lagändring

anses böra komma lill stånd, denna bör avse semesterledighet oberoende av

örn den måste förläggas i ett sammanhang eller ej. Med utgångspunkt från

den här angivna uppfattningen om lagens innebörd anser föreningen begärda

ändring av lagen på denna punkt ej erforderlig.

Motionärerna ha belyst de besvärligheter för jordbrukets del, som följa av

semesterlagens regler rörande semesterlönens beräknande. Samma regler

bereda för industrin kanske ännu större svårigheter, ehuru dessa äro av

annan beskaffenhet.

Såframt ej fråga är om tidion, som beräknas för vecka eller längre tidsenhet,

skall enligt bestämmelserna i 8 § semesterlönen utgå efter den genomsnittliga

dagsinkomsten endast för de månader under kvalifikationstiden, för

vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid icke tagas till lön, som

utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden. Vid sådan

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

privilegierad frånvaro, som angives i 4 §. skall hänsyn tagas till i fråga örn

semester semesterlönen samt vid annan bortovaro till den lön, som arbetstagaren

sannolikt skulle hava uppburit, för den händelse han varit i arbete.

Då man enligt dessa regler vid genomsnittsinkomstens beräknande måste

avskilja förtjänsten å det arbete, som utförts under månad omfattande

mindre än 16 arbetsdagar, förutsättes att månadsförtjänsterna lätt kunna

beräknas. Arbetare inom industri, hantverk, handel och samfärdsel avlönas

emellertid ej annat än undantagsvis annorledes än per vecka eller möjligen

14 dagar och någon bokföring av avlöningen föres sålunda ej på sådant sätt.

att man därav kan utläsa den på varje månad belöpande avlöningen. Ett

formellt efterföljande av lagstiftningens bestämmelser i förevarande hänseende

förutsätter därför en omläggning av i stort sett hela produktionens

avlöningssystem.

Därmed är emellertid icke nog. Inom åtskilliga verksamhetsgrenar förekomma

ackordsarbeten, som omspänna flera månader. Ackordsarbete kan

dessutom tidvis förekomma på övertid, kanske varje dag. Ett noggrant iakttagande

av semesterlagens bestämmelser skulle innebära, att man finge verkställa

uppmätning av utfört ackordsarbete ej blott vid månadsskiftena utan

även före och efter ifrågakommande övertidstimmar. Ett sådant förfarande

är ej genomförbart ej blott på grund av därmed förenad störning av produktionens

gång utan även därför att någon tillförlitlig värdering av ett ackordsarbete

i flertalet fall helt enkelt icke kan ske, förrän arbetet i dess helhet

slutförts.

Här berörda svårigheter lia föranlett arbetsmarknadens organiserade parter

inom flera betydande verksamhetsgrenar att träffa överenskommelse

om ett förenklat beräkningssätt. Därvid har man i flertalet fall utgått ifrån

att arbetsförtjänsten per timme ej varierar nämnvärt för månader med meleher

mindre än 16 arbetsdagar eller för arbete på ordinarie tid eller övertid;

i sistnämnda hänseende dock under förutsättning att man bortser från

övertidstillägget. Vidare bar man utgått ifrån att den på semestertiden belöpande

semesterlönen i huvudsak överensstämmer med kvalifikationsårets

genomsnittsförtjänst och att detsamma är förhållandet med den förtjänst,

sorn vederbörande skulle uppburit, för den händelse han varit i arbete ifrågakommande

tid av privilegierad frånvaro. Utgående från dessa förutsättningar

bar man nu i berörda fall beräknat semesterlönen på grundval av den genomsnittliga

timförtjänsten för all faktiskt arbetad tid under kvalifikationsåret.

1 detta genomsnitt ingår som nämnts dock icke övertidstillägg. Semesterlönen

per semesterdag erbålles på så sätt, att det genomsnittliga antalet ordinarie

arbetstimmar per arbetad dag under året multipliceras med nämnda genomsnitts

tim för tjänst. I enstaka fall lia ytterligare förenklingar gjorts.

Föreningen och Landsorganisationen, som med varandra till behandling

upptagit vissa i samband med semesterlagcn uppkommande frågor, lia funnit

dylika förenklingar i sättet för beräknandet av semesterlönen lämpliga.

Då sådana åtgärder emellertid möjligen formellt icke överensstämma med

lagens tvingande bestämmelser, lia organisationerna enats örn att fästa regeringens

uppmärksamhet på lagens konsekvenser i denna del.

Liksom motionärerna finner föreningen att svårigheterna bli effektivast

undanröjda genom att parterna Limnäs frihet att träffa överenskommelse örn

metoden för semesterlönens beräknande. Det gäller därvid att avfatta bestämmelserna

så, att de ej betaga lagen dess verkan av skydd åt arbetstagaren.

Utan att vilja framställa ett definitivt yrkande örn viss form för regleringen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ifrågasätter föreningen dock, i likhet nied motionärerna, om det ej kan vara

lämpligt att uppställa fordran på att överenskommelsen skall vara av kollektivavtals

natur. Möjligheten att träffa sådana kollektiva överenskommelser

kan dock ej få förbehållas endast riksorganisationerna. Anses det å andra

sidan ej lämpligt, att rätten att bestämma sättet för semesterns beräknande

överlämnas åt rent lokala avdelningar av en organisation, kan man möjligen

uppställa fordran, att avtalet skall å arbetstagarsidan ingås av sådan huvudorganisation,

som angivits i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. Visserligen

har begreppet huvudorganisation förorsakat tolkningssvårigheter,

men då detsamma en gång tagits i bruk inom lagstiftningen och dess innebörd

blivit bestämd genom praxis, kanske bärande skäl ej föreligga emot en

utsträckt användning av begreppet i fråga. Det må därvid erinras örn att en

organisation är att anse såsom huvudorganisation, även om den ej är sammansatt

av underavdelningar.

Mot en sådan reglering som den här ifrågasatta kan göras den anmärkningen,

att de arbetsförhållanden, som icke regleras av kollektiva avtal, icke

bliva betjänta med den i lagen öppnade möjligheten för parterna att överenskomma

om sättet för semesterlönens beräknande. Visserligen äro arbetsvillkoren

i de flesta fall, där en genomsnittsberäkning av arbetsinkomsten

erfordras för semesterlönens bestämmande, reglerade genom kollektivavtal.

Det hindrar dock ej att en förenkling av beräkningssättet kan vara önskvärd

för vissa begränsade områden av arbetsmarknaden, vilka ej beröras av organisationsmässiga

uppgörelser. Vid sådant förhållande kan det vara motiverat,

att — vid sidan örn införande av förenämnda dispositiva bestämmelser

— huvudregeln i 8 § för beräknande av semesterlönen omarbetas så, att till

grund för bestämmandet av den genomsnittliga dagsinkomsten kan läggas

förtjänsten av allt under kvalifikationstiden utfört" arbete, därvid hänsyn

ej tages till — förutom eventuellt övertidstillägg — faktisk respektive beräknad

inkomst under semester och privilegierad frånvaro.

Stockholm den 6 mars 1939.

SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN

Ivar O. Larson.

Bilaga B.

Svenska lantarbetsgivareföreningen.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Utskottet berett Svenska Lantarbetsgivareföreningen tillfälle att

avgiva yttrande över av herrar Mannerskantz och Janson i Frändesta m. fl.

väckta motioner ang. vissa ändringar i lagen örn semester (nr 216 i första

kammaren och 332 i andra kammaren) får föreningen vördsamt anföra

följande.

Då föreningen förra hösten slöt avtal med Svenska Lantarbetareförbundet

om en kvalifikationstid, sträckande sig från 1 maj—30 april, utgick såväl

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

21

föreningen som lantarbetareförbundet från att den under nämnda period

intjänta semestern normalt skulle utgå under påföljande tolvmånadersperiod.

Den av motionärerna nu framförda tolkningen av semesterlagens 4 § första

stycket, nämligen att utgivandet av semestern skulle vara bundet till kalenderår

även vid ändrad kvalifikationstid, var parterna främmande vid avtalsuppgörelsen.

Skulle ifrågavarande tolkning anses rätt, är det av betydelse

framför allt för jordbrukets arbetare, att den av motionärerna föreslagna

ändringen av lagbestämmelsen kommer till stånd. Föreningen är

med lantarbetareförbundet ense örn behovet av att semesterdagar kunna

anvisas även under tiden januari—april.

Motionärerna påtala vidare det förhållandet att 4 §:s formulering icke

medgiver att semesterledighet lämnas redan före kvalifikationstidens utgång.

Föreningen har för sin del och i samförstånd med lantarbetareförbundet

utgått från att en arbetare, som vill ha en eller annan semesterdag redan

under kvalifikationstiden, skulle kunna tillerkännas dylik ledighet även om

kvalifikationstiden ännu ej löpt tillända. Lantarbetarna, som hittills enligt

avtal varit tillförsäkrade upp till sju semesterdagar per år, lia varit vana

vid att få ut några av dessa dagar redan under första hälften av tjänsteåret,

d. v. s. under tiden 1 november—30 april. Föreningens erfarenhet av hithörande

förhållanden under den gångna delen av innevarande tjänsteår

visar, att arbetarnas önskningar i detta hänseende ej undergått någon förändring

därför att avtalets semesterbestämmelser ersatts av lagens. Arbetarna

vända sig fortfarande till arbetsgivarna med begäran att få ut sin

ledighet på dagar, som bäst passa dem. En hänvisning till att semester

ej kan anvisas förrän kvalifikationstiden gått till ända, betraktas av arbetarna

med misstro, ja stundom som oginhet från arbetsgivarens sida.

Det är i båda parters intresse att semesterledighet kan anvisas redan under

löpande kvalifikationstid.

Givet är — såsom motionärerna också framhållit — att bestämmelsen örn

att semester skall utgivas först efter kvalifikationstidens utgång, tillkommit

som ett skydd för arbetsgivaren. I de fall, då arbetsgivaren finner det förenligt

med sitt och sina arbetares intressen att ej åberopa detta skydd, bör

möjlighet därtill öppnas.

Motionärernas förslag örn sådan ändring av lagtexten att semesterledighet

vid jordbruket må kunna anvisas redan före kvalifikationstidens utgång

är därför enligt föreningens mening väl värt att godtagas.

Slutligen ha motionärerna berört frågan om semesterlönens beräknande.

Föreningen, som redan haft besvär på denna punkt och som — om lagen

ej ändras -— i fortsättningen har att vänta hart när oöverstigliga svårigheter,

tvister, överträdelser och ömsesidigt missnöje, vill på det livligaste ansluta

sig till motionärernas måttfulla och praktiska förslag till ändring av bestämmelsen

örn semesterlönens beräknande. Föreningen har den bestämda

uppfattningen —- som f. ö. torde dölas av vår motpart på avtalsområdet —

att lagens nuvarande bestämmelser av praktiska skäl ej kunna allmänt genomföras

vid jordbruket. Föreningen finner ej anledning att närmare ingå

på de svårigheter vid semesterlönens beräknande, som föranledas av gällande

lags bestämmelser. Det av motionärerna anförda exemplet talar för

sig självt.

Vad beträffar utformningen av slutyrkandet vill föreningen fästa Utskottets

uppmärksamhet viii att gällande lags uttryck »avlönad med tidion,

beräknad för vecka eller längre tidsenhet» i motionärernas förslag förkortats

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

till »avlönad med tidion». Då motionärerna i övrigt genom kursivering antytt

åsyftade ändringar gentemot gällande lag, utgår föreningen från att

senare delen av uttrycket blivit utelämnat genom förbiseende.

Under hänvisning till det anförda får föreningen tillstyrka motionärernas

förslag.

Stockholm den 28 februari 1939.

SVENSKA LANTARBETSGIVAREFÖRENINGEN.

G. Stenlund.

Bilaga C.

Landsorganisationen i Sverige.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Med anledning av remiss av den 3 februari med hemställan örn yttrande

över i riksdagen väckta motioner, nämligen nr 216 i första kammaren och

nr 332 i andra kammaren, får landssekretariatet å landsorganisationens vägnar

anföra:

Motionärerna hemställa örn sådan ändring av semesterlagens 4 §, att parterna

på arbetsmarknaden skola äga att överenskomma örn annan kvalifikationstid

än kalenderår, »i vilket fall semester utgår under närmast följande

period av 12 månader». Sekretariatet måste för sin del ifrågasätta, örn en

dylik lagändring kan vara påkallad. Enligt § 4 äga parterna redan nu att

överenskomma örn annan kvalifikationstid. Därav följer enligt sekretariatets

mening, att semesterrätten kan begagnas när som helst under de närmast

följande 12 månaderna. Överenskomma parterna, att kvalifikationstiden skall

räknas från den 1 maj till den 30 april, så är det uppenbart, att semestern

kan uttagas när som helst under 12 månader efter den 1 maj. Motionärernas

antagande att vid en kvalifikationstid, som löper från den 1 november till

den 31 oktober, semester endast kunde utgå under månaderna november och

december, synes oss oriktigt. I det valda exemplet kan tydligen semestern

utgå när som helst intill den 1 november påföljande år. Vore motionärernas

tolkning riktig, torde arbetstagarna knappast ha något intresse av att vid

sidan om lagens huvudregel överenskomma om annan kvalifikationstid.

Därest emellertid bestämmelsen att semester skall utgå för kalenderår

skulle givas den tolkning, som motionärerna förutsätta, vill sekretariatet biträda

yrkandet örn en sådan ändring av 4 § att, för det fall annan period än

kalenderåret bestämts som kvalifikationstid, semestern skall utgå under tolvmånadersperioden

efter kvalifikationstidens utlöpande.

Redan av semesterlagens karaktär av minimilagstiftning torde följa att

något hinder mot utgivande av förskottssemester icke föreligger. Skulle emellertid

särskild bestämmelse därom befinnas erforderlig vill sekretariatet, med

anslutning till vad Svenska Lantarbetareförbundet i denna del i sitt remissyttrande

anfört, förorda en sådan utformning av bestämmelsen att utgivande

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 23

av förskottssemester förutsätter överenskommelse mellan arbetare och arbetsgivare.

Enligt 8 § i semesterlagen skall annan lön än tidion, beräknad för vecka

eller längre tidsenhet, bestämmas efter den genomsnittliga arbetsinkomsten

för de månader av kvalifikationstiden, för vilka semesterrätt föreligger. I

denna genomsnittsinkomst skall icke medräknas ersättning för övertidsarbete.

Till landsorganisationen har från arbetsgivarehåll den meningen

framförts, att denna bestämmelse är svår att praktiskt tillämpa. Vid genomsnittsförtjänstens

beräknande måste man sålunda avskilja den arbetsinkomst,

som belöper dels på övertidsarbetet, dels på sådana månader, under vilka

arbetaren icke utfört arbete å minst 16 dagar. Då lönen som regel utbetalas

och bokföres veckovis eller per 14-dagarsperiod, skulle en strikt tillämpning

av bestämmelserna i 8 § medföra betydande olägenheter. Dessa svårigheter

öka därigenom, att det inom många arbetsområden icke är möjligt att uppmäta

ackordsarbetet vid månadsskiftena. Det är likaledes svårt att avgöra,

vilken del av arbetet som utföres på övertid.

Genom direkta förhandlingar mellan till landsorganisationen respektive

arbetsgivareföreningen anslutna förbund ha under senare tid överenskommelser

träffats om en förenkling av systemet för semesterlönens beräknande.

Man har därvid som regel utgått ifrån en genomsnittstimförtjänst för den

arbetade tiden under kvalifikationsåret. I arbetstiden ha inräknats alla

arbetsdagar, således även de månader, under vilka arbetaren icke fyllt lagens

föreskrift om 16 arbetsdagar, liksom även övertidstimmar, varvid dock övertidstillägget

icke medtagits. Semesterlönen per dag har beräknats så, att det

genomsnittliga antalet ordinarie timmar per dag multiplicerats med nämnda

genomsnittstimförtjänst. I ett fall har man överenskommit att arbetarens

semesterlön skall utgå med 4 % på hela den under kvalifikationstiden intjänade

lönen.

Med hänsyn härtill har landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen

i gemensam skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet

hemställt om en sådan ändring av semesterlagens bestämmelser om semesterlönens

beräknande, att här antydda svårigheter i möjlig mån elimineras.

Det förutsättes därvid såsom självfallet att lönen för varje semesterdag skall

utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst.

Då arbetsmarknadsorganisationerna sålunda vidtagit åtgärder för att genomföra

en ur skilda synpunkter önskvärd revision av semesterlagens 8 §

och statsrådet och chefen för socialdepartementet förklarat sig beredd att

beakta i skrivelsen framförda önskemål, vore det enligt sekretariatets mening

icke välbetänkt att föregripa en mera allmän omprövning av ifrågavarande

stadgande genom att bifalla i motionerna i denna del framförda yrkanden.

Stockholm den 9 mars 1939.

LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE

Gunnar Andersson.

I Ragnar Casparsson.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Bilaga D.

Svenska lantarbetareförbundet.

Andra lagutskottet,

Riksdagen.

Svenska Lantarbetareförbundet, som givits tillfälle att avgiva yttrande över

motion nr 216 i första kammaren av herr Mannerskantz och nr 332 i andra

kammaren av herr Jansson i Frändesta m. fl. ang. vissa ändringar i lagen

örn semester, vill för sin del härmed anföra följande:

Förbundet instämmer i den föreslagna förändringen av fjärde paragrafen

innebärande att —• därest parterna träffat överenskommelse om annan kvalifikationstid

än kalenderår — semestern skall utgå under den 12-mån. period

som följer på sådan överenskommen kvalifikationstid. Vi förutsätta att

så har varit meningen även med nu gällande lags formulering trots att det

icke formellt utskrivits i lagtexten.

I fråga örn utgivandet av förskottssemester kan förbundet ansluta sig till

anförda synpunkter men endast under villkor, att de berörda parterna därom

äro ense. Senare delen av fjärde paragrafen bör således enligt vår mening få

följande lydelse:

Där semester enligt sjätte paragrafen, andra stycket icke måste utgå i ett

sammanhang, må efter överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare

semesterledighet kunna anvisas redan före kvalifikationstidens utgång.

Beträffande de föreslagna förändringarna i åttonde paragrafen vill förbundet

anföra:

Motionärerna föreslå att ur lagtexten skall utgå tidsdefinitionen »vecka

eller längre tidsenhet». Skulle detta innebära att lantarbetare anställd mot

och i övervägande grad avlönad med timlön endast finge räkna den överenskomna

timlönen som grund för semesterersättningens storlek, måste förbundet

på det bestämdaste avstyrka förslaget. Lantarbetareförbundet kan

konstatera en bestämd tendens, att jordbrukets arbetstagare allt mera överföres

till timavlönade arbetare. Dessa användas vid vissa tillfällen och vissa

dagar även till ackordsarbete. Å en del platser närmast i norra och mellersta

delarna av landet utföres en stor del av det vanliga lantarbetet mot ackord,

exempelvis gödselkörning, gödselspridning, bärgning av grödan m. m. och

självfallet är att en semesterersättning beräknad enbart på tidion — i detta

fall timlönen —■ för här omnämnda arbetare bleve i högsta grad oriktig.

Genom en sådan ordning kommer jordbrukets arbetare jämfört med övriga

arbetstagare i oförmånlig och fullkomligt omotiverad undantagsställning.

Fortsättningsvis föreslås i åttonde paragrafen:

För annan arbetstagare skall, där semesterlönen ej genom kollektivt avtal

mellan arbetsgivarnas och arbetarnas riksorganisationer blivit annorlunda

bestämt lönen-----------—-----räkning.

Inkluderas i motionärernas förslag örn tidion som grund för semesterersättning

även timavlönade arbetare som tidvis användas mot ackordsbetalning,

torde det inte bli några arbetare kvar för arbetsmarknadens organisationer

att fixera semesterlönen för. De arbetare inom jordbruket som äro

anställda enbart mot ackordsbetalning är nämligen ett ringa fåtal.

Den i motionen anförda exemplifieringen med dess mångfald av olika förutsättningar

för beräkning av semesterlön kan icke anses representera nor
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

25

maltypen av sådan beräkning för jordbruksarbetare i allmänhet. Det torde

därför icke föreligga större skäl för en omskrivning av lagen i denna punkt

för arbetstagare inom jordbruket än för arbetstagare inom annan verksamhet.

Lantarbetareförbundet vill för sin del förorda, och stöder sig därvid på

departementschefens uttalande vid förarbetet till lagen, att där vissa svårigheter

föreligga för att beräkna semesterinkomsten för arbetstagarna, må

parterna överenskomma, att den genomsnittliga inkomsten skall anses hava

uppgått till visst belopp. Förbundets uppfattning är den, att där parterna

företrädas av organisationerna på området, bör denna överenskommelse

kunna ordnas genom dessa. Förbundet vill därför med hänsyn till vad här

ovan anförts avstyrka de föreslagna ändringarna i åttonde paragrafen.

Stockholm den 1 mars 1939.

Högaktningsfullt

Svenska Lantarbetare förbundet.

G. E. Sträng.

Bihang till riksdagens protokoll 11)3!). !) smid 2 and.

Nr 37.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.