Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande grunder för erhållande av blindhetsersättning.

1939-02-10 · 7 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:4, Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande grunder för erhållande av blindhetsersättning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 10 februari 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar

i gällande grunder för erhållande av blindhetsersättning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 329,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Nordström i Kramfors m. fl.

hemställt, att riksdagen för sin del ville besluta sådana ändrade grunder för

erhållande av blindhetsersättning, att vissa i motionen angivna synpunkter

vunne beaktande.

I motionen hava motionärerna anfört bland annat, att de s. k. halvblinda

praktiskt taget befunne sig i samma förtvivlade belägenhet som sina helt

blinda kamrater, varför rättvisan krävde att också de erhölle blindhetsersättning.

Enligt motionärernas mening borde blindhetsersättning utgå till den,

som saknade synförmåga, den som genomgått blindskola eller den vars synförmåga

vore så nedsatt, att allvarligt hinder förelåge för erhållande av arbete

i öppna marknaden eller vars försörjningsförhållanden kunde jämställas med

de helt blindas. Motionärerna hava vidare framhållit, att den som blivit blind

efter fyllda 60 år vore undantagen från blindhetsersättning. Detta kunde inte

betraktas som rättvist, alldenstund dessa blinda inte heller folie under den

allmänna folkpensionens område och därifrån kunde erhålla något bidrag,

då rätt till folkpension inträdde först vid fyllda 67 år. Det syntes motionärerna

utan vidare vara klart, att det ställde sig oerhört mycket svårare för sådana,

vilkas blindhet uppkommit efter fyllda 60 år, att tillägna sig utbildning i något

speciellt för blinda lämpat yrke, vadan för dem endast återstode att leva av

nådesmulor från fattigvården.

Beträffande de skäl, som motionärerna i övrigt anfört till stöd för sitt

yrkande, får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser örn blindhetsersättning återfinnas i förordningen

den 20 april 1934 i detta ämne. I 1 § stadgas, att den, som saknar synförmåga

eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt, att han

saknar ledsyn, i förordningen anses som blind samt att han, där ej i förordningen

annorlunda stadgas, är berättigad till blindhetsersättning. Sådan ersättning

utgår med ett belopp av 500 kronor för år. Enligt 2 § äro vissa kategorier

blinda undantagna från rätten till blindhetsersättning. Sålunda stadgas under

d) i nämnda paragraf, att blindhetsersättning icke må uppbäras av den, som

blivit blind efter fyllda 60 år.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 4. 886 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

Med anledning av vad i motionen anförts därom att den, som blivit blind

efter fyllda 60 år och på grund därav är undantagen från rätten till blindhetsersättning,

icke äger rätt till folkpension förrän efter fyllda 67 år, får utskottet

hänvisa till vissa bestämmelser i lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering

och förordningen samma dag om invalidunderstöd. Enligt 1 § i förstnämnda

lag inträder rätt till folkpension vid varaktig oförmåga till arbete och senast

vid fyllda 67 år, även örn varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen.

I 2 § stadgas, att varaktig oförmåga till arbete skall anses föreligga hos den,

som befinnes till följd av ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte vara ur

stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter

och färdigheter. Enligt förordningen örn invalidunderstöd kan under däri

angivna omständigheter understöd utgå till vissa grupper av arbetsoförmögna,

som icke äga rätt till folkpension.

I den proposition, nr 79, varigenom förslag till förordning örn blindhetsersättning

förelädes 1934 års riksdag, omnämndes, att på grundval av tidigare

utredningar ett förslag i ämnet år 1933 upprättats å socialdepartementets lagbyrå.

Beträffande sättet att bestämma en persons synförmåga anfördes i detta

förslag, att en normalt seende människa under normala ljusförhållanden och

mot en mörk bakgrund kunde räkna fingrar på cirka 60 meters avstånd. En

person, som kunde räkna fingrar på allenast 1 meters avstånd, hade således

allenast Veo synskärpa o. s. v. Då synskärpan understege l~‘Vao saknades i

allmänhet förmåga att reda sig på egen hand. Personen i fråga sades då sakna

ledsyn (gångsyn). En synskärpa av omkring 18/eo vore tillräcklig för lässyn

och en synskärpa av 42/oo eller därutöver betraktades som s. k. lyxsynskärpa.

En nedsättning av synskärpan, som ej understege 42/ao, vore sålunda ur förvärvssynpunkt

betydelselös.

I detta sammanhang må omnämnas, att den, vars synskärpa uppgår till

högst Veo å vartdera ögat, enligt pensionsstyrelsens praxis anses som varaktigt

oförmögen till arbete.

I 1933 års förslag anfördes vidare bland annat följande:

Lämpligheten av att jämställa dem, som sakna ledsyn, med dem, som äro

fullständigt blinda eller endast äga förmåga av ljusperception (förmåga att

urskilja örn ljus inkastas i ögat), torde icke behöva ytterligare motivering.

Återstår då att bedöma, huruvida med en sådan gränsdragning komme att

uteslutas sådana, som skäligen borde falla under en författning örn blindhetsersättning.

Det torde vara klart att en person, som har ledsyn, befinner sig

i en helt annan situation än en person, som saknar denna förmåga. Dels kan

han ju på ett annat sätt reda sig utan hjälp och dels skänker honom den

synrest han har en annan inställning till livet och förhållandena omkring

honom. I arbetet är en person, som allenast har ledsyn visserligen ofta

mycket handikappad, särskilt inom vissa arbetsområden; inom andra åter,

t. ex. lantbruk och skogsbruk, torde man, enligt vad erfarenheten ger vid

handen, ofta kunna reda sig rätt bra med ledsyn. Givetvis skulle det vara

mycket olämpligt örn alla, som ha ledsyn, bleve utestängda från varje ersättning.

Så torde emellertid icke bli förhållandet. Med hänsyn till den praxis,

som gäller enligt pensionsförsäkringslagen — en praxis, som givetvis icke

avses skola ändras genom ifrågavarande förordning — komma alla, som ha

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4. o

ledsyn, men vilkas synskärpa icke överstiger 6/eo, att i form av pensionstillägg

erhålla en reducerad blindhetsersättning. På grund av den avsevärt större

olägenhet, som frånvaron av ledsyn utgör, torde det vara försvarligt att stalia

dessa invalider i en klass för sig och ge dem den mera kvalificerade ersättning

som den föreslagna blindhetsersättningen innebär.

Örn man ger en författning örn blindhetsersättmug den begränsning, som

nyss omnämnts, torde ytterligare en fördel vinnas. En huvudanmärkning mot

de tidigare förslagen har varit, att det funnes flera kategorier av sjuka och

invalida personer, vilka vore berättigade att räkna med samma stod från

statens sida som de blinda och svagsynta. Denna anmärkning torde i stort

sett förfalla, om blindhetsersättningen begränsas till dem, som sakna ledsyn.

Det synes nämligen, som förut framhållits, vara försvarligt att stalla personer

med ett så tungt lyte i en särklass. Övriga former av synnedsättning komma

att behandlas på samma sätt som annat lyte, d. v. s. enligt pensionsforsakringslagen.

Mot 1933 års förslag gjordes av åtskilliga blindorganisationer vissa erinringar

av delvis samma innehåll som de i nu förevarande motion framställda.

I proposition, nr 79, till 1934 års riksdag med förslag till förordning örn

blindhetsersättning anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Möller:

Med stöd av den utredning, som i 1933 års förslag åvägabragts rörande

bestämningen av begreppet blindhet, ansluter jag mig till förslagets ståndpunkt

att såsom blind anse den, som saknar synförmåga eller vars synförmåga

är så nedsatt, att han saknar ledsyn. I anledning av vad flertalet blindorganisationer

anfört därom, att ledsyn skulle saknas icke såsom i motiveringen

till förslaget angives först vid en nedsättning av synskärpan till under

2/eo utan redan vid 6/6o och därunder, vill jag framhålla, att vid. författningens

tillämpning huvudvikten givetvis bör läggas på bestämmelsen i själva författningstexten

d. v. s. på den omständigheten, huruvida ledsyn saknas eller ej,

alltså huruvida synnedsättningen kan anses vara så betydande, att den omöjliggör

tillrättafinnande utan hjälp på gata eller främmande plats. Skulle detta

förhållande vara för handen i ett fall, då synförmågan uppgår till eller överstiger

Vbo, bör vederbörande vara berättigad till ersättning. Vidare torde det

kunna förväntas, att i tveksamma fall en person hellre hänföres under förordningen

än uteslutes därifrån. En ej alltför snäv tillämpning av stadgandet

synes sålunda böra förutsättas.

Beträffande det i 2 § d) i förordningen örn blindhetsersättning förekommande

stadgandet, att sådan ersättning ej må utgå till den, som blivit blind

efter fyllda 60 år, anförde departementschefen följande:

Enligt min mening är det en betydande skillnad mellan dem som ha att

framleva hela eller större delen av sitt liv som blinda och dem som drabbats

av blindheten först på ålderdomen. Olika meningar kunna naturligtvis föreligga

huruvida det är lämpligt att sätta gränsen vid 60 år. Med hänsyn till de

betydande utgifter, införande av blindhetsersättning i den i 1933 års förslag

angivna omfattningen medför för statsverket, har jag icke ansett mig för närvarande

kunna förorda en för de blinda förmånligare bestämmelse i detta hänseende.

I detta sammanhang må omnämnas, att en i 1933 års förslag åberopad

undersökning, som verkställts av statistiska centralbyrån på grundval av vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

■* Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

preliminära siffror ur 1930 års folkräkningsmaterial, utvisar, att av de i folkräkningsmaterialet

ujoptagna, till ett antal av cirka 5,800 beräknade personer,

vilka enligt folkräkningsmaterialet skulle vara fullständigt blinda eller i avsaknad

av ledsyn, cirka 2,330 personer blivit blinda eller förlorat ledsynen

efter fyllda 60 år.

I anledning av propositionen väcktes av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

en motion, II: 533. I motionen hemställdes örn sådan ändring av 1 § i förslaget

till förordning örn blindhetsersättning, att såsom blind skulle anses

den som saknade synförmåga eller vars synförmåga vore så nedsatt, att han

på grund därav saknade möjlighet att erhålla arbete i öppna marknaden.

Vidare hemställdes i motionen, att 2 § i förordningen måtte underkastas sådan

ändring, att rätten till blindhetsersättning bortfölle först örn blindheten

uppkommit efter fyllda 67 år.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 14) anslöt sig andra lagutskottet

till det i propositionen framlagda förslaget, i följd varav motionen avstyrktes.

Beträffande den i motionen föreslagna höjningen av åldersgränsen från 60 till

67 år anförde utskottet, att en sådan ändring skulle medföra en mycket avsevärd

förhöjning av det belopp, som statskassan skulle behöva ställa till förfogande

för blindhetsersättningar, samt att ekonomiska skäl lade hinder i

vägen för en sådan ändring.

I motion, I: 287, vid 1936 års riksdag hemställde herr Otto Wangson, under

framhållande av att stora svårigheter uppkomme vid avgörande, huruvida

ledsyn förelåge eller icke, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte

anhålla örn sådana kompletterande bestämmelser i förordningen örn blindhetsersättning,

att rätten till dylik ersättning gjordes beroende av objektiva,

av läkare efter undersökning fastställda faktorer, främst den uppmätta synskärpan.

I enlighet med andra lagutskottets hemställan (utlåtande nr 25)

beslöt riksdagen hos Kungl. Majit anhålla, att genom Kungl. Majits försorg

ett cirkulär måtte utarbetas innehållande råd och anvisningar, huru utredning

borde verkställas för att vinna klarhet i fråga om förutsättningarna för erhållande

av blindhetsersättning. — Sådant cirkulär utfärdades därefter av pensionsstyrelsen

den 31 mars 1937.

Jämväl i andra hänseenden, som icke äga direkt samband med de i nu

förevarande motion väckta spörsmålen, har frågan örn statsmakternas bistånd

åt de blinda åren 1936 och 1937 varit föremål för riksdagens prövning. Sålunda

väcktes vid båda dessa riksdagar motioner avseende ändring till förmån för

dem, som uppbure blindhetsersättning, av de bestämmelser i lagen örn folkpensionering,

som reglera inkomstberäkningen vid bestämmande av tilläggspensionen.

En i sådant hänseende vid 1936 års riksdag av herr Brännström

i Burträsk väckt motion, lii 61, föranledde ingen riksdagens åtgärd (sammansatta

stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 6). — Med anledning av

två vid 1937 års riksdag väckta motioner, den ena, 1:127, av herr Johan Larsson

och den andra, lii 169, av herr Bengtsson m. fl. beslöt riksdagen emeller
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

tid på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 27) skrivelse till

Kungl. Majit med anhållan örn utredning huruvida till blindhetsersättning

berättigade personer genom ändringar i lagen örn folkpensionering eller på

annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning, samt örn framläggande

för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

Kungl. Majit uppdrog därefter åt pensionsstyrelsen att verkställa ifrågavarande

utredning. Pensionsstyrelsen framlade den 23 december 1938 betänkande

med förslag till vissa ändringar i förordningen örn blindhetsersättning.

De sålunda föreslagna ändringarna avse icke att utsträcka rätten till blindhetsersättning

till andra grupper än de, som för närvarande äga uppbära sådan

ersättning.

Vidare väcktes vid 1937 års riksdag en motion, lii 100, av herrar Sundström

i Skövde och Norling, vari hemställdes, att blindhetsersättningens belopp

måtte höjas till 750 kronor om året. Motionen föranledde emellertid icke

någon riksdagens åtgärd.

I detta sammanhang må omnämnas, att 1936 års utredning angående blinda

och dövstumma i sitt år 1937 avgivna betänkande (statens off. utredn. 1937: 34)

föreslagit vissa åtgärder till förbättrande av, bland annat, de blindas arbetsförhållanden

och förvärvsmöjligheter. Sedan proposition (nr 276) i ämnet

framlagts beslöt 1938 års riksdag på förslag av statsutskottet (utlåtande

nr 181) inrättande av en central depå för de blindas arbeten. I statsverkspropositionen

till innevarande års riksdag har Kungl. Majit vidare under

femte huvudtiteln (punkt 52) upptagit ett reservationsanslag å 285,000 kronor

för uppförande av vissa nybyggnader för den centrala depån.

Vidare må erinras om att chefen för socialdepartementet efter bemyndigande

av Kungl. Majit år 1938 utsett en kommitté, socialvårdskommittén, med

uppdrag att verkställa översyn av socialvården. I direktiven framhålles såsom

huvuduppgift, bland annat, granskning av lagstiftningen rörande socialförsäkring

och övriga socialpolitiska åtgärder.

Till utredning om antalet beviljade och antalet avslagna ansökningar om

blindhetsersättning ävensom örn anledningarna till avslagen får utskottet hänvisa

till nedanstående, inom pensionsstyrelsen upprättade statistiska uppgifter,

som varit för utskottet tillgängliga.

A. Bifallna ansökningar.

1935

1936

1937

1938

Summa

1935—1988

Antalet beviljade blind hetsersättningar . .

3,005

311

166

172

3,654

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

B. Avslagna ansök ni agrar.

Anledningen till avslaget

1935

1936

'' ''

1937

1938

Summa

1935-1938

För stor synförmåga (1 §)......

193

53

30

24

300

Skolplikt (2 § c) ....

7

6

4

2

19 ;

Blind efter 60 års ålder (2 § d)

232

31

14

28

305

Alkoholmissbruk (2 § g).....

2

2 i

Intagna å anstalt (2 § i) .

42

16

8

9

75

För hög inkomst (2 § 1).......

21

7

8

5

41

Annan orsak...........

2

2

1

2

7

Summa

499

115

65

70

749 |

Kostnaderna för blindhetsersättningarna uppgingo under budgetåret 1937/38

till 1,618,582 kronor. I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln punkt

50) har liksom näst föregående år för bestridande av utgifterna för blindhetsersättning

upptagits ett anslag av 1,600,000 kronor.

Frågan örn beredande av en förbättrad ekonomisk ställning åt dem, som

drabbats av blindhet efter fyllda 60 år, samt åt sådana personer med avsevärt

nedsatt synförmåga, vilka icke äro berättigade till blindhetsersättning, är

otvivelaktigt ett spörsmål, som är förtjänt av statsmakternas uppmärksamhet.

Utskottet får emellertid framhålla, att de, som på grund av blindhet eller

avsevärt nedsatt synförmåga måste anses varaktigt oförmögna till arbete, jämväl

med nu gällande lagstiftning kunna, örn övriga förutsättningar föreligga,

erhålla folkpension eller i förekommande fall invalidunderstöd. Vid en prövning

av de spörsmål, som beröras i förevarande motion, måste enligt utskottets

mening hänsyn tagas även till dem, vilka på grund av andra lyten befinna sig

i ett kanske lika svårt läge som de befolkningsgrupper, örn vilka nu är fråga.

Såsom av utskottets ovan lämnade redogörelse framgår, har 1937 års riksdag

hos Kungl. Majit anhållit örn allsidig utredning, huruvida till blindhetsersättning

berättigade personer genom ändringar i lagen örn folkpensionering

eller på annat sätt kunna beredas en förbättrad ekonomisk ställning, samt örn

framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kan föranleda.

Sedan Kungl. Majit med anledning därav uppdragit åt pensionsstyrelsen att

verkställa sådan utredning, har styrelsen den 23 december 1938 avgivit förslag

till vissa ändringar i förordningen örn blindhetsersättning. Det sätt, på vilket

nämnda förordning framdeles kan bliva utformad, måste enligt utskottets

åsikt tillmätas betydelse för bedömningen av de frågor, som behandlas i nu

förevarande motion. Utskottet vill i detta sammanhang även erinra örn det

uppdrag, som lämnats socialvårdskommittén. Denna tillkommer det bland

annat att verkställa en granskning av lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen

som övriga socialpolitiska åtgärder. Det torde icke vara uteslutet,

att kommittén kommer att taga bestämmelserna angående blindhetsersättning

och därmed sammanhängande spörsmål under omprövning. Med hänsyn till

vad sålunda anförts anser utskottet, att riksdagen icke bör för närvarande

taga ställning till de frågor, som beröras i den föreliggande motionen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4. 7

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 10 februari 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Löfvander, Knut

Petersson, Olof Carlsson*), Sten och Wistrand;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken,

Hallagård*) och Sandström, fru Nordgren samt herrar von Seth*), Barnekow och

Holm.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.