Utlåtande i anledning av väckt motion angående sambandet mellan folkpension och fattigvård.
1939-02-14 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1939:9, Utlåtande i anledning av väckt motion angående sambandet mellan folkpension och fattigvård.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1939 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående sambandet mellan
folkpension och fattigvård.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
161, har herr Nordström i Kramfors m. fl. hemställt, »att riksdagen ville
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn sådana tillämpningsföreskrifter
i fråga om allmän folkpension samt förslag till nästa års riksdag om
sådana förtydligande bestämmelser, som möjliggör den av riksdagen förutsedda
standardförbättringen samt förbjuder fattigvårdsmyndigheterna att
godtyckligt minska eventuellt utgående hemunderstöd vid erhållande av
folkpension».
I fråga om de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Enligt 1 § i lagen den U juni 1918 örn fattigvården skall minderårig eller
den, som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller
själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, om han befinnes
sakna medel till sitt livsuppehälle och hans behov icke annorledes avhjälpes,
erhålla fattigvård. Fattigvård, som här avses, omfattar det underhåll och
den vård, som äro erforderliga, samt för minderårig jämväl uppfostran.
Enligt 2 § äger fattigvårdssamhälle för beviljande av fattigvård i andra fall
än dem, vilka i 1 § omförmälas, bestämma de grunder, som böra av samhällets
fattigvårdsstyrelse iakttagas. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer
på styrelsen att meddela fattigvård, i den mån styrelsen prövar
nödigt. Fattigvårdssamhälle och fattigvårdsstyrelse hava härvid att, på sätt
i lagen närmare angives, ombesörja, att den, som finnes vara i behov av fattigvård,
erhåller sådan. Enligt G2 § äger fattigvårdsstyrelse i regel att av
den, sorn åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför i den mån styrelsen
icke finner skäl till eftergift. I fråga örn fattigvård enligt 1 § kan ersättningskravet
riktas även mot annan, som enligt fattigvårdslagen har försörjningsplikt
mot den, som fått fattigvård (63 och 66 §§).
I lagen den 18 juni 19.37 örn kommunala pensionstillskott m. m. stadgas,
att till beredande av understöd (kommunala pensionstillskott), i penningar
eller naturaförmåner, åt personer, vilka uppbära folkpension enligt lagen örn
folkpensionering och icke jämlikt vissa bestämmelser i samma lag äro uteslutna
från tilläggspension, men ändock finnas vara i behov av fattigvård,
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 saini. 2 avd. Nr 9. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med
föreskrift, att tillskott, som utdelas av dessa medel, icke skola vara att anse
såsom fattigvård.
Ålderdomsförsåkringskommittén uttalade i sitt år 1912 avgivna betänkande
(del I s. 45—4G), vilket sedermera lades till grund för 1913 års lag
örn allmän pensionsförsäkring, att det huvudsakliga syftet med en lagstiftning
på hithörande område syntes böra vara att åt ålderstigna eller eljest
invalida samhällsmedlemmar, som på grund av arbetskraftens nedsättning
eller förlust ej längre hade sin försörjning, söka bereda en ekonomiskt tryggare
och socialt värdigare form för understöd än som eljest måste lämnas
av den allmänna fattigvården eller av enskilda. Med pensionsförsäkringen
skulle vidare följa den ingalunda oväsentliga fördelen, att den börda jämnare
delades, som dessförinnan för de gamlas och invalidernas försörjning
påvilade de enskilda samt den offentliga fattigvården.
1928 års pensionsförsäkringskommitté yttrade i sitt år 1934 avgivna huvudbetänkande
med förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen
(statens offentliga utredningar 1934: 18 sid. 115), att den sakkunskap
från skilda delar av landet, som vore representerad inom kommittén,
och de överläggningar, vilka kommittén hållit med företrädare för
skilda grenar av samhällets hjälpverksamhet, hade ådagalagt, att de samhällsmedlemmar
som redligt strävat att väl fylla sin plats i samhället skattade
särskilt högt, att de, när ålderdomen inträdde, erhölle en försörjningshjälp
som icke hade karaktären av fattigvård. Det funnes också utan tvivel
ett stort antal pensionärer, framför allt i jordbrukskommunerna, vilka med
hjälp av pensionerna redde sig själva utan annat bidrag. Farhågan, att pensioneringen
skulle utöva ett dåligt inflytande på de breda lagrens benägenhet
att spara, hade icke bekräftats av en genom kommitténs försorg gjord
undersökning rörande sparsamheten i Sverige. Vissa omständigheter tydde
tvärtom på att pensioneringen med dess utsikter till stöd i en värdigare form
i avsevärd utsträckning eggat små inkomsttagare till att själva sörja för
framtiden i den mån det varit dem möjligt. Pensioneringen hade också till
en viss grad utjämnat försörjningsbördan mellan skilda kommuner och även
därigenom blivit en institution, vars borttagande skulle medföra besvärande
olägenheter.
I propositionen nr 217 till 1935 års riksdag med förslag till lag om folkpensionering
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Möller,
angående folkpensioneringens huvuduppgift bl. a. följande:
En obligatorisk folkpensionering bör rimligen syfta till att bespara oförvitliga
medborgare med ingen eller obetydlig inkomst förödmjukelsen att
på ålderns dagar falla fattigvården till last eller för sin försörjning bliva
beroende av anhörigas bistånd. Den år 1913 införda och år 1921 förbättrade
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
3
folkpensioneringen har icke förmått fylla denna huvuduppgift. Ett stort antal
av dem, som nu uppbära folkpension, har nödgats att för sitt livsuppehälle
även anlita fattigvården. Pensionerna äro så knappt tillmätta, att det
icke ens med den yttersta sparsamhet lärer vara möjligt att enbart
med dem tillgodose livets nödtorft annat än i undantagsfall. -— -—• -—
Någon mera utförlig skildring av gällande pensionslags ytterst begränsade
möjligheter att tillgodose den enklaste livets nödtorft torde ej vara påkallad.
Enighet synes råda därom, att en djupgående reform av pensionsförsäkringen
är nödvändig.
Riktpunkten för en sådan reform är med det ovan anförda given. Det förslag
till ny lag om folkpensionering, som nu framlägges, torde alltså i främsta
rummet böra bedömas med hänsyn till dess möjlighet att tillgodose de angivna
synpunkterna. I jämförelse med gällande lag innehåller förslaget
många synnerligen betydelsefulla nyheter.
Beträffande kostnaderna för den föreslagna pensionsreformen anförde
departementschefen i nyssnämnda proposition, att reformen torde komma
att medföra en lättnad i kommunernas fattigvårdsbördor samt att kommunernas
sammanlagda kostnader för fattigvård och pensionstillägg säkerligen
icke komme att stiga.
Särskilda utskottet vid 1935 års riksdag yttrade i sitt utlåtande (nr 1) i
ämnet bl. a., att det måste vara ett mål för en reform av folkpensioneringen
att i möjligaste mån göra denna så effektiv, att dess klientel icke samtidigt
behövde söka fattigvårdsunderstöd. Själva syftet med folkpensioneringen,
vilket väsentligen vore att bereda medborgarna försörjning vid invaliditet
eller ålderdom i annan form än fattigvård, förfelades ju nämligen, om pensionerna
för att vara tillräckliga för uppehället måste utfyllas med fattigvårdsunderstöd.
Beträffande den beräknade minskningen av kommunernas kostnader för
fattigvård åt pensionstagare framhöll utskottet följande:
I fråga om pensionstagare, som äro omhändertagna på fattigvårdsanstalt,
torde man utan vidare kunna utgå ifrån, att pensionsförhöjningen i sin helhet
kommer fattigvården till godo, enär ju fattigvårdssamhället för sådant
fall äger uppbära vederbörandes pension och därav tillgodogöra sig kostnaderna
för vården. Detsamma gäller med avseende å fattigvårdsunderstödda
pensionstagare å exempelvis anstalt för sinnessjuka eller sinnesslöa, men för
sådant fall medför pensionsförhöjningen i själva verket icke någon minskning
av den kommunala fattigvårdstungan, enär kommunerna av landstingen
erhålla gottgörelse för den del av fattigvården, som överstiger pensionsbeloppet.
Höjningen av pensionen medför här i stället en minskning av
landstingens fattigvårdsutgifter. Vad sild ligen angår de av fattigvården hemunderstödda
pensionstagarna är det mera osäkert, vilken verkan en förhöjning
av pensionen kan komma att få med avseende å utgivandet av fattigvård.
Av pensionsförsäkringskommittén verkställda---undersökningar rö
rande
förhållandet mellan pensionsförsäkringen och fattigvården hava givit
vid handen, att den år 1921 beslutade höjningen av pensionstillägget för
därefter nytillkommande pensionstagare, för det fall att fattigvård alltjämt
befunnits böra utgå, icke medfört alt fattigvårdsbeloppet satts lägre för
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
personer med de högre pensionstilläggen än för dem som alltjämt fått åtnöja
sig med de lägre pensionsförmånerna.
I detta sammanhang må emellertid uttalas den förväntan, att den pensionsförhöjning,
som nu kan komma att beslutas, som regel kommer att
medföra en motsvarande minskning av från fattigvården utgående hemunderstöd.
För att underlätta för fattigvårdsstyrelserna att, samtidigt med
att de förhöjda pensionerna börja utgå, vidtaga åtgärd i sådant syfte torde
det vara lämpligt att pensionsstyrelsen underrättar fattigvårdsstyrelsernas
ordförande örn de pensionsförhöjningar, som av pensionsstyrelsen vidtagas i
samband med den här förordade reformens genomförande.
I propositionen nr 182 till 1936 års riksdag med förslag rörande dyrortsgraderade
folkpensioner anförde föredragande departementschefen, att i
fråga om ensamstående pensionstagare de föreslagna pensionerna i regel
torde komma att visa sig otillräckliga för nödtorftig försörjning, men att
detta vore en brist hos folkpensioneringen, som icke hänförde sig till frågan
om dyrortsgradering av pensionsbeloppen utan gjorde sig gällande i samtliga
ortsgrupper.
Vid 1937 års riksdag framlades en proposition, nr 15, i samma ämne. Föredragande
departementschefen uttalade då bl. a., att frågan om tillskapandet
av en effektiv folkpensionering obestridligen genom 1935 års riksdagsbeslut
förts ett stort steg närmare sin lösning. På orter, där levnadskostnaderna ej
vore särskilt höga, syntes det — utom möjligen i fråga om ensamstående
personer — för framtiden endast i undantagsfall behöva förekomma, att
kommunerna måste lämna folkpensionärerna supplerande hjälp i form av
öppen fattigvård. Helt annorlunda gestaltade sig emellertid förhållandena på
de dyrare orterna. Där vore det uppenbarligen icke möjligt för en pensionär,
som ej hade egna resurser vid sidan av folkpensionen eller anhörigas bistånd
att lita till, att undgå fattigvården.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och de i anledning därav
väckta motionerna, bland dem motionen II: 402 av herr Andersson i Rasjön
m. fl., anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 27) rörande
tilläggspensionernas belopp, att det vore klart, att de föreslagna pensionsbeloppen,
vilka avpassats med hänsyn till behovet för hushåll bestående av
två pensionstagare, i regel icke kunde vara tillräckliga ur försörjningssynpunkt,
då det gällde ensamstående pensionstagare. Denna brist hos såväl
1935 års lag som den ifrågasatta ändrade lagstiftningen, att den icke i så
stor utsträckning som skulle vara möjligt löste försörjningsproblemet för våra
invalider och åldringar, hade även påtalats i motionen II: 402. Utskottet hade
icke ansett sig böra gå närmare in på denna fråga, men hade dock i anslutning
till departementschefens uttalanden samt de synpunkter, som framförts
i den nämnda motionen, ansett sig böra rikta uppmärksamheten på att ytterligare
försörjningsproblem förelåge på det område, varom här vore fråga.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
5
Beträffande frågan om och i vad mån den genom 1935 och 1937 års
reformer genomförda höjningen av pensionerna borde medföra minskning
av fattigvårdsunderstöden gjorde utskottet följande uttalande:
Vid bedömandet av denna fråga bör det enligt utskottets mening hållas i
minnet, att huvudsyftet med folkpensioneringens reformering är att tillskapa
en sådan ordning, att pensionstagarna i så stor utsträckning som möjligt —
helt torde det på grund av flera olika omständigheter icke låta sig göra —
befrias från tvånget att för sin försörjning anlita fattigvården. I den mån de
nya pensionsbeloppen kunna anses tillfredsställande ur försörjningssynpunkt,
vilket i regel torde vara fallet då fråga icke gäller ensamstående pensionstagare
och behov av särskild vård icke föreligger, torde därför tidigare eventuellt
åtnjuten fattigvård böra upphöra. Ett motsatt förfaringssätt i dylika
fall skulle uppenbarligen i hög grad äventyra den boskillnad mellan folkpensionering
och fattigvård, som reformen åsyftar, och även väcka starkt motstånd
mot en fortsatt utbyggnad av folkpensioneringen till allt större effektivitet.
Och även för sådana fall, att de nya pensionerna icke äro tillräckliga
för vederbörandes behov av försörjningsmedel, är det givet att skälig hänsyn
bör tagas till folkpensionen på så sätt att, där fattigvårdens understödsstandard
måste anses såsom tillfredsställande, de till pensionstagare förut utgående
understöden i regel minskas med belopp motsvarande pensionsförhöjningarna.
Har däremot nämnda standard av ena eller andra anledningen
hittills varit för låg — och så torde tyvärr alltjämt vara fallet i ej ringa utsträckning
— är det angeläget, att den möjlighet till avhjälpande av dylika
missförhållanden, som uppenbarligen öppnas genom folkpensionernas höjning,
till fullo utnyttjas.
Utskottet har i förevarande sammanhang velat framhålla dessa synpunkter
enär det synes önskvärt, att statsmakternas intentioner i hithörande avseenden
komma till klart uttryck.
I detta sammanhang torde även böra erinras, att chefen för socialdepartementet
den 3 januari 1938 efter Kungl. Maj:ts bemyndigande utsett en kommitté,
socialvård skommittén, nied uppdrag att verkställa en allmän översyn
av socialvården.
Spörsmålet om den verkan folkpensioneringen bör utöva på fattigvården
är givetvis förtjänt av den största uppmärksamhet. Under förarbetena till
den nu gällande lagstiftningen örn folkpensionering tilldrog sig denna fråga
stort intresse och föranledde vissa uttalanden från statsmakternas sida,
senast vid 1937 års riksdag. I det av riksdagen godkända utlåtande, genom
vilket andra lagutskottet då tillstyrkte förslaget om ortsgradering av tillläggspensionerna,
gjorde utskottet ett ingående uttalande i det hänseende,
varom nu är fråga. Detta uttalande har återgivits i utskottets här ovan lämnade
redogörelse. Utskottet finner ej anledning frångå den mening, som
därvid kom till uttryck. Utskottet vill emellertid understryka vikten av att
denna mening i de särskilda fallen röner vederbörligt beaktande. Örn så
sker, torde de missförhållanden, som för närvarande i vissa fall synas förekomma,
kunna förväntas i stort sett bliva undanröjda.
Itihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 9. 2
Utskottet
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
Såsom ovan anförts har socialvårdskommittén enligt sina direktiv att verkställa
en allmän översyn av socialvården. Bland de huvuduppgifter, som anvisats
kommittén, må nämnas revision av fattigvårdslagen, granskning av
socialförsäkringen, samordnande i görlig mån av socialvårdens olika grenar
samt omprövning av socialvårdsutgifternas fördelning mellan stat och kommun.
Med hänsyn härtill och då det i motionen berörda spörsmålet torde
komma att tilldraga sig uppmärksamhet under kommitténs arbete, finner
utskottet ej skäl föreslå riksdagen att för närvarande göra någon framställning
till Kungl. Maj:t i ämnet.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 februari 1939.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Hagman*, Västberg, Knut Petersson,
Sten, Wistrand och Holstenson;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken,
Hallagård och Sandström, fru Nordgren, herr Barnekow, fröken Andersson samt
herr Holm.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1939
916236
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.