Sök i Ratio Lex

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2

1939-03-02 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 5TU 1939:2, Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

3

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1939 kl. 10 f. m.

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 2 i anledning

av väckt motion angående avskaffande av den inom olika institutioner

tillämpade praxis att utkräva kommissionärsarvode.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess femte tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 345, har herr Osberg hemställt, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande,

huruvida inte nu gällande praxis inom olika institutioner att utkräva

kommissionärsarvode vid delgivande av fattade beslut bör avskaffas.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtanden

från patent- och registreringsverket, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Stockholms och Kopparbergs län. Den sålunda sammanbragta utredningen

återfmnnes såsom bilagor (1—4) till detta utlåtande.

För egen del får utskottet anföra följande.

Det lärer vara obestridligt, att kommissionärsinstitutionen fyller visst förefintligt

behov. Erfarenheten visar, att inom nästan varje ämbetsverk eller offentlig

institution allmänheten har behov av någon lämplig person, som pa

uppdrag av rättssökande kan tillhandagå densamma med råd och anvisningar

samt vidtagande av sådana åtgärder, som eljest enligt gällande författningar

ankomma på den rättssökande själv. Känt är emellertid, att den utformning

institutionen fått vid en del verk, exempelvis länsstyrelserna, och den praxis,

som där tillämpas, giva anledning till erinringar. Såsom av utredningen i

ärendet framgår, är spörsmålet örn kommissionärsinstitutionen på grund av

vissa påtalade brister föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I anledning

av länsstyrelseutredningens på sin tid avgivna betänkande har nämligen

allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhållit önskvärdheten av ett närmare

övervägande, huruvida icke kommissionärsgöromålen med fördel kunde

anförtros befattningshavare såsom ett tjänsteåliggande. Då förhållandena på

detta område syntes mindre tillfredsställande, förordades att frågan gjordes

till föremål för förnyat övervägande. På grund härav uttalade chefen för

socialdepartementet i proposition till 1937 års riksdag (nr 178), att det

syntes honom uppenbart, att anledning förelåge att närmare överväga en

förändring i sålunda förebragt syfte. . .. .. . .’.......

Motionen.

Yttranden.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Med hänvisning härtill hemställer utskottet,

att här ifrågavarande motion, nr 345, icke måtte till någon

andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1939.

På utskottets vägnar:

OTTO WALLÉN

Närvarande: se uti. nr 1.

Bilaga 1.

Till Riksdagens andra kammares femte tillfälliga utskott.

Enligt skrivelse den 3 februari 1939 från chefen för justitiedepartementet

har Kungl. Maj:t anbefallt patent- och registreringsverket att senast den 25

februari 1939 avgiva och till Eder överlämna yttrande över en inom riksdagens

andra kammare väckt motion, n:r 345, angående avskaffande av den

inom olika institutioner tillämpade praxis att utkräva kommissionärsarvode

för delgivning av myndighets beslut; och får i anledning härav ämbetsverket

äran anföra följande.

Beträffande förhållandena i nu ifrågavarande avseende inom ämbetsverket

är följande att meddela.

I de ärenden, däri sökandena på vederbörligt sätt uppdragit åt ämbetsverkets

kommissionär att bevaka eller vidtaga särskilda åtgärder i ärendena,

utför kommissionären mot författningsenlig ersättning de olika av uppdragen

föranledda åtgärderna, t. ex. ingivande av handlingar, underrättande örn

beslut, uttagande och avsändande till sökandena av handlingar m. m. I dessa

fall betraktas kommissionären som sökandenas ombud och ämbetsverket

kommunicerar direkt med honom.

I de ärenden, däri sökandena icke anlitat kommissionären, förfar ämbetsverket

för delgivning av beslut m. m. på olika sätt. I fall, beträffande vilka

i vederbörande författningar eller eljest är föreskrivet, att ämbetsverkets beslut

skola delgivas sökandena, ävensom beträffande alla förelägganden, även

sådana som ej beröras av dylik föreskrift, ombesörjes delgivningen av ämbetsverket

ex officio utan kostnad för sökandena. I fall, där sådan föreskrift

saknas utom, enligt vad nyss sagts, beträffande förelägganden — anses

det däremot tillkomma sökandena att själva eller genom ombud hos ämbetsverket

avhämta beslut och andra handlingar. I dessa fall förekommer emellertid

ofta, att sökandena genom kommissionären kostnadsfritt underrättas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

5

om, att beslut meddelats och handlingar finnas att utbekomma, varefter sökandenas

dispositioner för uttagande av deras handlingar avvaktas. Ej sällan

föranleder en sådan underrättelse vederbörandes uppdrag åt kommissionären

att uttaga och översända handlingar.

Vad nu sagts gäller i allmänhet. Undantagsvis torde dock kunna förekomma,

att på grund av särskilda skäl förfarandet i speciella fall bliver avvikande,

beroende då på omständigheterna i de olika fallen.

Inom ämbetsverket förekommer aldrig, alt kommissionären utför honom

meddelade uppdrag å, som motionären uttrycker sig, ”den honom tillmätta

tjänstetiden”, i det han över huvud taget icke är tjänsteman hos ämbetsverket

utan endast kommissionär.

Givetvis torde det kunna ordnas så, att vederbörande, såsom motionären

synes önska, generellt befrias från kostnader och besvär för delfående av

ämbetsverkets beslut. Men en oundviklig följd därav bleve, att ämbetsverket,

vars arbetskrafter äro avpassade efter nuvarande förhållanden, måste erhålla

ökning av sin personal i en mot de förändrade förhållandena svarande

omfattning.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit, utom undertecknad generaldirektör,

byråcheferna Linroth (föredragande), Lindgren, Norrbin, Burman,

Gertz, Kinmanson, Trägårdh och Bohman.

Stockholm den 17 februari 1939.

H. Hjertén.

/Olof Källander.

Bilaga 2.

Till Riksdagens andra kammares femte tillfälliga utskott.

Genom nådig remiss den 3 februari 1939 har Överståthållarämbetet fått

sig anbefallt att till Riksdagens andra kammares femte tillfälliga utskott avgiva

yttrande över en inom kammaren väckt motion (nr 345) angående avskaffande

av den inom olika institutioner tillämpade praxis att utkräva kommissionärsarvode

för delgivning av myndighets beslut.

Till åtlydnad härav får Överståthållarämbetet anföra följande.

Författningsenligt lärer en kommissionär icke äga att till sakägaren i ett

ärende mot ersättning överbringa myndighetens expedition i ärendet utan

att hava sakägarens uppdrag. I enlighet härmed förfares också av de utav

Överståthållarämbetet förordnade tre kommissionärerna, av vilka för övrigt

endast en åtnjuter avlöning som tjänsteman. Och denne utför sina uppdrag

utan att tjänstetiden inkräktas därför.

Givetvis kunna de statliga myndigheterna åtaga sig att låta befattningshavare

å tjänstetid utan annan ersättning än för lösen och stämpelavgift samt

porto mot postförskott till vederbörande sakägare översända myndighetens

beslut i de särskilda ärendena. En oundgänglig följd härav blir emellertid,

att myndigheterna måste förses med mycket utökad arbetskraft, vilket i sin

ordning medför ökad kostnad för statsverket. Det lärer nämligen kunna antagas.

att därest skyldighet införes för ämbetsverken att utan annan kostnad

för sakägaren, än som nämnts, mot postförskott översända handlingar och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

expeditioner av varjehanda slag, denna form kommer att nästan undantagslöst

anlitas av parter och andra sakägare, vilket i sin ordning skulle medföra

ett mycket utökat expeditionsarbete icke minst med hänsyn till de ur medelsredovisningssynpunkt

nödvändiga åtgärderna. Ämbetet vill i detta sammanhang

erinra örn att ämbetet årligen meddelar beslut i några 10.000-tal ärenden.

Det är lätt att inse, att mycken arbetstid skulle åtgå för att till de särskilda

sakägarna översända expeditioner och handlingar i så stort antal ärenden

samt föra de för sadant ändamål erforderliga längder. På motsvarande

sätt lärer det nog förhålla sig även beträffande andra statens myndigheter.

Stockholm i överståthåilarämbetets kansli den 13 februari 1939.

Torsten Nothin.

Knut Eriksson.

Bilaga 3.

Till Riksdagens andra kammares femte tillfälliga utskott.

Sedan länsstyrelsen den 3 februari 1939 av Kungl. Maj:t anbefallts att till

utskottet avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion, nr 345,

angående avskaffande av den inom olika institutioner tillämpade praxis att

utkräva kommissionärsarvode för delgivning av myndighets beslut, får länsstyrelsen

härmed i sagda ämne anföra följande.

Enligt 4 § Kungl, kungörelsen den 30 juni 1933 angående kommissionärer

hos statens förvaltande myndigheter, vilken kungörelse reglerar de vid länsstyrelserna

anställda kommissionärernas verksamhet, är kommissionär skyldig

att för annans räkning åtaga sig, bland annat, uppdrag att hos den myndighet,

där han är anställd, uttaga och översända expeditioner och ingivna

handlingar. För utförande av sådant uppdrag skall, enligt 8 §, ersättning

dig att för annans räkning åtaga sig, bland annat, uppdrag att hos den myndighet,

där kommissionär är anställd, gjort framställning örn vidtagande av

åtgärd som kommissionär äger ombesörja, eller det eljest hos myndigheten

uppkommer fråga örn vidtagande av dylik åtgärd, ärendet överlämnas till

kommissionären.

Av det anförda torde framgå, att kommissionärs befattning med ett

ärende kan grunda sig antingen på direkt uppdrag av sökanden eller på åtgärd

av den myndighet, hos vilken kommissionären är anställd.

Då en sökande lämnat vederbörande kommissionär uppdrag att helt bevaka

ett ärende och kommissionären på grund härav enligt de i ovannämnda

kungörelse stadgade grunder debiterar ersättning i de hänseenden, som i motionen

avses, innebär debiteringsåtgärden uppenbarligen intet annat än en

direkt tillämpning av tydliga och klara författningsenliga taxebestämmelser.

Det torde ej heller vara dessa fall, som motionären haft i tankarna, utan motionären

synes hava tagit sikte på de fall, där arvodesdebitering i förevarande

hänseende icke grundat sig på något direkt uppdrag av sökanden, utan

på tillämpning av kungörelsens 6 §.

Ehuru motionen utmynnar allenast i en hemställan om utredning, toi’de

det dock vara lämpligt att redan nu söka belysa den ifrågasatta reformens

praktiska verkningar. I detta syfte lämnas härmed en redogörelse för hit
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 7

hörande förhållanden vid länsstyrelsen i Stockholms län och för de återverkningar

å desamma, som en reform i den av motionären avsedda riktningen

skulle medföra.

Vid länsstyrelsen finnas sedan åtskilliga år tillbaka tre kommissionärer,

nämligen en å landskontoret och två å landskansliet. Den å landskontoret

anställda kommissionärens verksamhet är helt obetydlig, men beträffande

kommissionärerna å landskansliet kan utan överdrift sägas, att deras verksamhet

är mycket omfattande. Den ene av sistnämnda kommissionärer har

på sin lott alla väg- och trafikärenden, alltså två grupper av ärenden, som

utvisa ständig ökning. Den andre kommissionären å landskansliet har erhållit

kommissionärsskapet för alla övriga å avdelningen ankommande

ärenden. Båda kommissionärerna å landskansliet avlöna med egna medel

var sitt biträde för kommissionärsgöromålens utförande. Med avseende å

dessa kommissionärer är följaktligen motionärens uppgift, att kommissionärerna

i regel utföra sina uppdrag å tjänstetiden, icke tillämplig. Helt kan

detta icke undvikas, men den del av tjänstetiden, som därför tages i anspråk,

är skäligen ringa och kompenseras mer än väl genom det övertidsarbete i

tjänsten, som kommissionärerna i egenskap av föreståndare för två synnerligen

arbetstyngda avdelningar, automobil- respektive supplikavdelningarna,

nödgas fullgöra.

Den av motionären tänkta reformen måste givetvis först och främst leda

till, att utsändandet av expeditioner i alla kommissionärsärenden lösgöres

från kommissionärsuppdraget och i stället får karaktären av ett rent tjänsteåliggande.

Men verkningarna av reformen skulle sträcka sig ännu längre, i

ty att ett dylikt utsändande skulle bliva ett tjänsteåliggande även i fråga örn

det betydande antal ärenden, med vilka kommissionärerna såsom sådana

icke hava att taga någon befattning. Därtill kommer frågan om stämpelredovisningen.

Vederbörande kommissionär plägar, där sökanden är för honom

känd, förskottera sagda avgift. Stämpelbeläggningen å utgående expeditioner

i kommissionärsärenden sker alltid på kommissionärens egen risk.

Vidkommande expeditioner, som icke tillhöra kommissionärsärenden, sker

stämpelbeläggningen då de avhämtas av sökanden eller, örn sökanden icke

låter sig avhöra, då de utsändas till vederbörande utmätningsman för stämpelavgiftens

indrivning. Skall utsändandet av expeditioner göras helt obligatoriskt

och i samband därmed helt förvandlas till ett vanligt tjänsteåliggande,

måste en sådan åtgärd uppenbarligen förbindas med ett mycket noggrant

och tidsödande redovisnings- och kontrollförfarande.

På grund av nu anförda omständigheter kan beträffande Stockholms län

med visshet förutses, att en ändring av hithörande bestämmelser på sätt

motionären tänkt sig skulle komma att medföra en ökning av länsstyrelsens

arbetsbörda, vilken, enär tillgängliga arbetskrafter redan nu äro hårt ansträngda,

skulle göra anställandet av en ny befattningshavare ofrånkomligt.

Den belysning länsstyrelsen nu givit i fråga om de praktiska verkningarna

av en sådan reform, som motionärens utredningsvrkande går ut på, synes

länsstyrelsen ägnad att ingiva starka tvivel, om skäl föreligger för bifall

till nämnda yrkande.

Stockholm å landskansliet den 24 februari 1939.

Karl Levinson.

Erik Åman.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Ancha kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Bilaga 4.

Till Riksdagens andra kammares femte tillfälliga utskott.

Genom nådig remiss den 3 februari 1939 har länsstyrelsen erhållit befallning

att avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt

motion, nr 345, angående avskaffande av den inom olika institutioner tilllämpade

praxis att utkräva kommissionärsarvode för delgivning av myndighets

beslut.

Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Motionen torde syfta till åläggande för statsmyndigheterna att i tjänsten

tillställa enskilda parter expeditioner i av myndigheterna handlagda mål och

ärenden, vare sig kommissionär anlitats i ärendet eller icke.

Sådan skyldighet föreligger för närvarande beträffande länsstyrelserna

allenast i mycket begränsad omfattning på grund av särskild föreskrift i lag,

t. ex. 81 § 4 mom. fattigvårdslagen. I övrigt gäller jämlikt 16 § förordningen

den 7 december 1883 att expedition skall hållas för vederbörande tillgänglig.

Avgift för expedition, som ej uttagits inom viss tid efter det den bort vara för

vederbörande att tillgå må jämlikt 19 § samma förordning utmätas. Med

hänsyn till den omgång och de kostnader, som äro förenade med överlämnande

genom utmätningsman av expedition, är det brukligt att, även örn

framställning därom icke gjorts, kommissionären tillställer å annan ort än

i residensstaden boende expeditionen mot postförskott för stämpelavgift,

postporto och arvode, vilket senare uppgår till en krona. Mot denna praxis

har, såvitt länsstyrelsen har sig bekant, någon anmärkning icke framställts

här i länet. Förfarandet synes vara till fördel för allmänheten.

Som skäl för ändring av rådande praxis har i motionen anförts, att det i

regel torde vara så, att kommissionären under tjänstetid utförde det arbete,

som erfordrades för expeditionens översändande, samt att det vore

olämpligt, att mottagaren avfordrades särskild avgift för arbete, som utfördes

av tjänsteman under tjänstetid. Motionären synes emellertid härvidlag

hava gjort sig skyldig till missuppfattning av förhållandena, åtminstone såvitt

angår länsstyrelserna. Jämlikt gällande bestämmelser må till kommissionär

förordnas tjänsteman allenast där denne utan eftersättande av sina

göromål i tjänsten kan fullgöra verksamheten såsom kommissionär. Vad

länsstyrelsen här i länet beträffar hava förordnanden att vara kommissionärer

meddelats å landskansliet för en landskanslist och å landskontoret fölen

landskontorist. Den senares uppdrag är av mycket ringa omfattning.

Under år 1938 handlades endast 169 ärenden av kommissionären å landskontoret.

Arbetet utfördes icke å tjänstetid. Den å landskansliet anställde

kommissionären, vilken enligt dennes diarium under 1938 handlade 6.300

ärenden, har två av honom avlönade biträden anställda för ombesörjande

av med kommissionärsuppdraget förenade göromål. Motsvarande förhållande

torde vara rådande vid övriga länsstyrelser. I detta avseende tillåter sig länsstyrelsen

hänvisa till länsstyrelseutredningens betänkande med förslag angående

länsstyrelsernas organisation jämte därmed sammanhängande spörsmål

(St. off. utredn. 1936: 56) sid. 60 ff.

Såsom av detta betänkande framgår, har frågan om kommissionäx-sskapet

vid länsstyrelserna i hela dess vidd nyligen varit föremål för utredning, varvid

de sakkunniga för sin del funnit skäl icke föreligga för förändring av

kommissionärsskapet till ett tjänsteåliggande. I yttrande över utredningens

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 9

förslag uttalade allmänna civilförvaltningens lönenämnd, såsom framgår av

Kungl. Maj:ts proposition den 5 mars 1937, nr 178, sid. 33, att nämnden icke

känt sig övertygad av de skäl, som utredningen anfört mot en förändring av

kommissionärsverksamheten till ett tjänsteåliggande. Av uppgifterna rörande

storleken av kommissionärernas bruttoinkomster syntes framgå —

yttrade nämnden vidare — att inkomsten av en dylik bisyssla i ett avsevärt

fall uppginge till ett belopp, som väsentligt överstege vad som kunde erfordras

för att avlöna särskild befattningshavare. Det borde fördenskull enligt

nämndens uppfattning förtjäna närmare övervägas, huruvida icke kommissionärsgöromålen

med fördel kunde anförtros befattningshavare såsom ett

tjänsteåliggande. Då förhållandena på detta område syntes lönenämnden

mindre tillfredsställande, förordade nämnden, att frågan gjordes till föremål

för förnyat övervägande. På grund härav uttalade chefen för socialdepartementet

(sid. 37), att det syntes honom uppenbart, att anledning förelåge

att närmare överväga en förändring i av lönenämnden angivet syfte.

Frågan örn förändring av kommissionärsverksamheten vid länsstyrelserna

till ett tjänsteåliggande lärer således vara beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Anledning saknas enligt länsstyrelsens förmenande att till särskild behandling

upptaga frågan örn meddelande av föreskrift för länsstyrelserna

att i tjänsten tillställa enskilda parter expeditioner i av länsstyrelserna handlagda

mål och ärenden. Skulle emellertid skyldighet i sådant hänseende föreskrivas,

måste samtidigt länsstyrelsernas personalfråga bliva föremål för

omprövning.

Falun i landskansliet den 15 februari 1939.

På länsstyrelsens vägnar:

Emil Lindström.

Harald Lindell.

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 13 sami. 5 avd. Nr 1—2.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.