Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition nr 225, såvitt angår förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936
1939-05-25 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bev2LU 1939:4, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition nr 225, såvitt angår förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936
Dokumentets text
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1939 kl. 9 f. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition nr 225,
såvitt angår förslag till förordning om ändring i vissa
delar av motorfordonsförordningen den 23 oktober
1936 (nr 561) samt till förordning örn ändring i vissa
delar av vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr
562) dels ock en inom riksdagen väckt motion, i vad
avser nämnda författningsförslag.
Genom en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 225, har Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
inhämtat riksdagens yttrande över följande förslag till
1) Förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561).
Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 1 § 1 morn., 5 §, 18 § 1 morn.,
19 §,( 20 § 1 och 2 mom. samt 30 § motorfordonsförordningen den 23 oktober
1936 skola erhålla den ändrade lydelse, som framgår av det följande,
ävensom att 18 § 3 mom. och 32 § i samma förordning skola upphöra
att gälla.
1 §•
1 mom. I denna förordning förstås med
motorfordon:---fordon (chassi);
automobil:---såsom motorcykel;
personautomobil:---högst nio;
omnibus:---eller icke;
last automobil:--— till omnibus;
motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast
två hjul;
lättviktsmotorcykel: motorcykel utan bivagn, som är så inrättad, att den
med en belastning av 65 kilogram icke kan på horisontell väg framföras med
högre hastighet än 40 kilometer i timmen och endast med svårighet kan
ändras för högre hastighet;
motorredskap:---på skenor;
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 7 sami. 2 avd. Nr 4. 1
2 Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4.
släpfordon:---medar (släpsläde);
traktortåg:---sammankopplat släpfordon.
Föreligger särskild---därtill förordnar.
Med polismyndighet---i orten.
5 §.
För motorcykel gäller i tillämpliga delar vad i 4 § 1 mom. a), c), d), f),
g) och h) samt 2, 3 och 4 mom. är stadgat, dock att lättviktsmotorcykel icke
behöver vara försedd med backspegel.
Motorcykel skall vara försedd med minst en snabbt och säkert verkande
broms.
18 §.
1 mom. Motorfordon må föras allenast av den, som genom av länsstyrelsen
utfärdat tillstånd (körkort) berättigats till förande av fordonet.
Körkort utfärdas för förande av automobil eller av motorcykel, dock att
beträffande sistnämnda slag av körkort särskilt skall angivas, huruvida körkortet
gäller endast för förande av lättviktsmotorcykel. Körkort, som gäller
för förande av automobil, berättigar även till förande av motorcykel.
Traktortåg må---av automobil.
Utan hinder---av fordonet.
19 §■
1 mom. Den, som---han vistas.
Förarprov för erhållande av körkort för lättviktsmotorcykel må, där Konungen
för särskilt område så föreskriver och enligt av Konungen meddelade
bestämmelser, avläggas inför annan än besiktningsman.
2 mom. Vid anmälan---meddelat denna.
För provet skall lämpligt motorfordon tillhandahållas den, inför vilken
provet avlägges. Under provet anses sökanden såsom förare av fordonet.
3 mom. Befinnes sökande, efter prov under olika trafikförhållanden samt
förhör, dels besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet,
sinnesnärvaro och omdömesförmåga, dels ock äga nödig kännedom om
verkningssättet hos det slag av motorfordon, varom fråga är, om gällande
trafikföreskrifter ävensom örn alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt
å den mänskliga organismen, skall den, som verkställt
provet, inom två dagar efter provets undergående meddela sökanden bevis,
att han avlagt godkänt prov som förare av automobil eller av motorcykel
(lättviktsmotorcykel). Detta bevis bör angiva den person eller körskola, som
utbildat sökanden.
20 §.
1 mom. För erhållande---ansökningen foga:
a) de i — — — omförmälda handlingarna;
b) sådant bevis, som i 19 § 3 mom. avses;
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4. 3
c) intyg, utfärdat---prövning; samt
d) av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit
körkort för automobil eller motorcykel (lättviktsmotorcykel).
Sökande vare---sin mantalsskrivningsort.
Innan intyg---sökandens nykterhetsförhållanden.
Intyg, som---till denne.
Polismyndigheten skall---sökandens nykterhetsförhållanden.
Med polismyndighet---i orten.
2 mom. Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad i 1 mom. föreskrivits,
må länsstyrelsen, sedan nykterhetsnämndens yttrande kommit länsstyrelsen
tillhanda och efter den ytterligare utredning, som må finnas erforderlig,
för honom utfärda körkort, innefattande tillstånd att föra automobil
eller motorcykel (lättviktsmotorcykel). Där sökanden icke utan användande
av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas, att han
är skyldig att vid framförande av motorfordon bära nödiga glas.
Körkort gäller---hela riket.
Har körkort tilldelats någon, som förut innehar körkort av annat slag,
åligger det honom att efter anmaning överlämna det tidigare erhållna körkortet
till den länsstyrelse, som utfärdat det nya körkortet.
Har körkort---till länsstyrelsen.
Ändrar innehavare---till länsstyrelsen.
Formulär till---av Konungen.
30 §.
Den, som, utan att vara därtill berättigad, förer automobil, motorcykel
eller traktortåg eller företager övningskörning, straffes med dagsböter, minst
tio.
Till enahanda---därtill berättigad.
Om någon,---till dagsböter.
Åsidosätter den,---trehundra kronor.
1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.
2. Beträffande fordon, som vid förordningens ikraftträdande är i bruk
och enligt dessförinnan gällande bestämmelser är att anse såsom lättviktsmotorcykel,
skola nuvarande bestämmelser fortfarande äga giltighet intill
den 1 januari 1940.
3. Ägare av fordon, som under punkt 2 avses, må på därom före den 1
november 1939 gjord ansökning kunna erhålla registrering av fordonet från
och med den 1 januari 1940 utan företeende av sådant besiktningsinstrument
eller typintyg, varom i 14 § 2 mom. motorfordonsförordningen förmäles.
Vid ansökningen skall fogas av två trovärdiga personer utfärdat intyg, att
fordonet av sökanden tagits i bruk före den 1 juli 1939, ävensom vederbörligt
försäkringsbevis i två exemplar angående meddelad försäkring från och
4 Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4.
med den 1 januari 1940 samt av sökanden undertecknad uppgift, likaledes
i två exemplar, angående fordonets fabrikat, årsmodell, ramnummer och
motomummer, och skall sådan uppgift vara till riktigheten bestyrkt av polismyndigheten
i den ort, där sökanden är bosatt. Sedan registrering skett,
skall det ena exemplaret av omförmälda uppgift, försett med påteckning örn
den verkställda registreringen och örn det fordonet därvid tilldelade registreringsmärket,
av länsstyrelsen tillhandahållas sökanden.
Avgift för registrering skall i nu angivna fall utgå med två kronor. Bestyrkande
som ovan sagts skall verkställas kostnadsfritt.
Med polismyndighet förstås i denna punkt: för Stockholm vederbörande
poliskommissarie, för annan stad, där polismästare finnes, denne, för övriga
städer stadsfiskal eller, om stadsfiskalen är befriad från all befattning
med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över
polisväsendet samt för landet polischefen i orten.
4. Örn ägare av i punkt 2 avsett fordon förvärvar körkort för förande
av lättviktsmotorcykel, må länsstyrelsen på därom före den 1 november
1939 gjord ansökning och sedan registrering av fordonet skett medgiva, att
körkortet skall gälla även för förande av det av sökanden ägda fordonet.
Vid ansökningen skall fogas av två trovärdiga personer utfärdat intyg, att
fordonet av sökanden tagits i bruk före den 1 juli 1939. Medgivande som nu
sagts skall, jämte fordonets registreringsmärke, antecknas å körkortet.
5. Vad här ovan i punkterna 3 och 4 stadgas om ägare av fordon skall
beträffande fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället
hava avseende å innehavaren, ändå att äganderätten ännu icke å honom
övergått.
6. Vad i 5 § första stycket stadgas angående skyldighet att å motorcykel
föra backspegel skall icke äga tillämpning å fordon, som under punkt 2 avses.
7. Kungörelsen den 18 december 1936 (nr 642) med vissa bestämmelser
angående lättviktsmotorcyklar skall upphöra att gälla den 1 januari 1940,
dock att beträffande i § 4 av sagda kungörelse avsedd förseelse, vilken blivit
begången före sistnämnda dag, vad i berörda paragraf stadgas skall fortfarande
äga giltighet.
2) Förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 (nr 562).
Kungl. Majit har funnit gott förordna, dels att 1 § 2 morn., 26 § samt
38 § 2 och 3 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 8 kap. i nämnda stadga skall
erhålla rubriken »Särskilda bestämmelser för motorcyklar», dels ock att 27
och 44 §§ i samma stadga skola upphöra att gälla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4. ö
1 §•
2 mom. I denna stadga förstås med
väg:---enskild väg;
vägfarande:---eller går;
fordon:---på skenor;
motorfordon:---fordon (chassi);
automobil:---såsom motorcykel;
personautomobil:---högst nio;
omnibus:---eller icke;
lastautomobil:---till omnibus;
motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast
två hjul;
lättviktsmotorcykel: motorcykel utan bivagn, som är så inrättad, att den
med en belastning av 65 kilogram icke kan på horisontell väg framföras med
högre hastighet än 40 kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras
för högre hastighet;
motorredskap:---med motor;
släpfordon:---medar (släpsläde);
traktortåg:---sammankopplat släpfordon.
Föreligger särskild---därtill förordnar.
Med polismyndighet---i orten.
26 §.
1 fråga---gult sken.
Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å motorcykel, vars
tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936 sägs, icke överstiger 75 kilogram. Å annan motorcykel må
förutom föraren icke färdas mer än en person. I till motorcykel hörande
bivagn må ej färdas personer till större antal än det, för vilket bivagnen
är avsedd, dock att i dylik vagn därjämte må medföras ett barn under tio år.
Beträffande rätten---för automobil.
38 §.
2 mom. Förseelse mot 8 § straffes med dagsböter; dock att där förseelsen
skett vid framförande av automobil, motorcykel eller traktortåg, straffet
skall bestämmas enligt lagen örn straff för vissa brott vid förande av
motorfordon.
3 mom. Den, som bryter mot föreskrifterna i 10 §, straffes med böter
från och med två till och med trehundra kronor.
Med böter---6 § 2 mom.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.
6 Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4.
Genom propositionen har Kungl. Majit vidare föreslagit riksdagen att antaga
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.
I anledning av propositionen har inom andra kammaren av herr Hagberg
i Malmö m. fl. väckts en motion, nr 406, i vilken yrkats bland annat, att
riksdagen ville i sitt yttrande över förevarande förslag till ändringar av motorf
ordonsförordningen och vägtrafikstadgan anhålla, att Kungl. Majit måtte
intaga bestämmelse därom, att lättviktsmotorcykel skall ha en högsta tjänstevikt
av 50 kilogram.
Såsom motivering för nämnda yrkande har i motionen anförts bland annat
följande:
En fri fordonsvikt skulle---enligt vår mening komma att medföra
icke önskvärda konsekvenser för den svenska tillverkningen av lättviktsmotorcyklar.
Ifrågavarande tillverkning bedrives numera vid åtskilliga företag och har
nått en betydande omfattning. Importen av färdiga lättviktsmotorcyklar är
f. n. synnerligen obetydlig. De svenska företagen ha nedlagt stora kostnader
för tillverkningen och ett icke ringa antal arbetare har sin utkomst därav.
Av väsentlig betydelse för denna tillverknings storartade uppsving har emellertid
varit, att hittills såsom lättviktsmotorcyklar betecknade fordon —
d. v. s. fordon med en maximivikt av 45 resp. 50 kilogram — icke varit
föremål för nämnvärd tillverkning i utlandet. Där tillverkade motorcyklar
lia nämligen sällan en vikt, som mycket understiger 60 kilogram, och äro
därför enligt gällande svenska bestämmelser i regel att hänföra till vanliga
motorcyklar med den avsevärt strängare behandling i avgifts- och andra
hänseenden, som dylika cyklar äro underkastade.
Borttages nu, såsom i propositionen föreslås, ifrågavarande viktbegränsning,
så att även cyklar om 60 kilogram eller mera kunna hänföras till
lättviktsmotorcyklar, försvinner därmed det viktigaste skyddet för den svenska
tillverkningen på området. Kvar står då endast ett mindre tullskydd,
som i och för sig är alldeles otillräckligt för att i nämnvärd mån försvåra
konkurrensen från utlandet. Till följd av lägre omkostnader, stor avsättning
på hemmamarknaden, exportsubsidier o. s. v. komme den utländska
konkurrensen säkerligen att äventyra utkomstmöjligheterna för ett stort antal
svenska arbetare och företagare, som äro beroende av denna bransch.
Att märka är att utländska tillverkare av lättare motorcyklar icke skulle
lia någon svårighet att med den av dem vanligen tillämpade vikten, omkring
60 kilogram, förena en högsta hastighet, som överensstämmer med
den nu föreslagna maximihastigheten, 40 kilometer i timmen. De motorer,
som begagnas för lättare motorcyklar, äro nämligen här och i utlandet av
ungefär samma konstruktion, även om fordonen äro inrättade för olika
hastigheter.
För att förebygga sådana konsekvenser av de föreslagna bestämmelserna
anse vi det nödvändigt, att principen örn en viktsbegränsning för lättviktsmotorcyklar
bibehålies.
I motionen har vidare framställts visst yrkande avseende förslaget till
förordning angående ändrad lydelse av 2 § automobilskatteförordningen.
Propositionen och motionen hava, såvitt angår förslaget till ändring av
automobilskatteförordningen, hävisats till bevillningsutskottet. I övrigt hava
propositionen och motionen hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr å.
7
Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och andra lagutskottet
hava propositionen och motionen hänskjutits till behandling i sammansatt
bevillnings- och andra lagutskott.
I förevarande utlåtande behandlas propositionen och motionen, såvitt angår
ändringarna i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan. Ändringarna
i automobilskatteförordningen komma att behandlas i utskottets
utlåtande nr 5.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i förevarande utlåtande behandlade
förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i utlåtandet, hänvisa till propositionen och motionen.
Medan i vårt land automobilerna redan tidigt i trafiksäkerhetens intresse
underkastades ganska stränga bestämmelser — bland annat avseende besiktning
och registrering av fordonet samt kompetensbevis och en åldersgräns av
18 år för föraren — ansågos motorcyklarna länge såsom tämligen ofarliga fordon,
vilka utan risk kunde lämnas i stort sett fria. Med tiden gjorde sig emellertid
behovet av en strängare reglering även för motorcyklarnas vidkommande
starkt gällande. Genom 1916 års förordning om automobiltrafik blevo
till en början motorcyklar med en vikt överstigande 150 kilogram (d. v. s.
trehjulingar och liknande fordon) underkastade samma bestämmelser, som
gällde för automobiler. Genom en förordning av år 1920 jämställdes sedermera
med automobiler alla motorcyklar, vilkas vikt översteg 50 kilogram.
Med denna viktsbestämning avsågs att draga en gräns mellan å ena sidan
»motorcyklar i egentlig mening» och å andra sidan »velocipeder med hjälpmotor».
1920 års bestämmelser rörande motorcyklar bibehöllos i allt väsentligt
oförändrade i 1923 års förordning om motorfordon.
Medan de lättare motorcyklarna tidigare till övervägande del utgjorts av
vanliga velocipeder med hjälpmotor och icke kunnat uppnå någon högre
hastighet, kommo så småningom och särskilt från och med år 1925 nya typer
av motorcyklar i marknaden. Dessa lätta motorcyklar, som saknade pedaler
och hade en vikt något understigande 50 kilogram, kunde uppnå nära
nog samma hastighet som de tyngre motorcyklarna. De nya fordonen kommo
genast i bruk i stor omfattning. Genom en år 1927 utfärdad förordning
blevo jämväl de lätta motorcyklarna underkastade motorfordonsförordningens
bestämmelser om besiktning, registrering och körkort. Från tillämpningen
av de skärpta bestämmelserna undantags emellertid velociped med
hjälpmotor, vilket fordon i förordningen definierades såsom »velociped, som
ursprungligen är avsedd och inrättad för framdrivning uteslutande medelst
trampning men som sedermera utan ändring i övrigt försetts med hjälpmotor».
De genom 1927 års förordning genomförda ändringarna i 1923 års
förordning om motorfordon bibehöllos i huvudsak oförändrade i den nya
motorfordonsförordning, som utfärdades år 1930.
1 motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 göres i terminologiskt
hänseende en bestämd skillnad mellan motorcyklar och lättviktsmotorcyklar.
8 Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4.
Begreppet motorcykel omfattar de egentliga motorcyklarna, vilka äro underkastade
bestämmelserna om besiktning, registrering — och därmed även
skatt och trafikförsäkring -— samt körkort, medan uttrycket lättviktsmotorcykel
avser de fordon, vilka tidigare betecknats såsom velocipeder med hjälpmotor.
Beträffande de senare skola fortfarande gälla i huvudsak samma
bestämmelser som förut, frånsett att i förordningen införts en föreskrift
att lättviktsmotorcykel må föras allenast av den, som fyllt 16 år.
Enligt motorfordonsförordningen förstås med lättviktsmotorcykel »tvåfaldigt
motorfordon, bestående av en för framdrivande uteslutande medelst
trampning inrättad cykel, som försetts med hjälpmotor, med fullständig utrustning
vägande högst 20 kilogram, och vars tjänstevikt, så beräknad som
i 2 § 2 mom. sägs» -—• d. v. s. med inräknande av verktyg, bränsle, smörjolja
och vatten — »icke överstiger 45 kilogram». En motsvarande bestämmelse
finnes intagen i vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936.
1934 års vägtrafiksakkunniga, vilka utarbetade förslag till nu gällande
motorfordonsförordning och vägtrafikstadga, anförde, att hastigheten å då
befintliga cyklar med påhängsmotor i allmänhet under normala förhållanden
kunde uppdrivas till 35—45 kilometer i timmen. Enligt de sakkunnigas
mening borde det, om särskilda regler med avseende å framförandet av
dessa fordon skulle kunna undvaras, i varje fall icke ifrågakomma, att de
skulle få framföras med nämnvärt större hastigheter än de sålunda angivna.
I sitt av 1936 års riksdag godkända utlåtande (nr 55) över förslaget till
motorfordonsförordning och vägtrafikstadga gjorde andra lagutskottet i anledning
av bestämmelserna angående lättviktsmotorcyklar följande utfå
lande:
Ifrågavarande fordon hava en ingalunda oväsentlig uppgift att fylla såsom
ett billigt och lättskött fortskaffningsmedel, i synnerhet å landsbygden.
De lära i stor utsträckning begagnas av arbetare, som hava sina bostäder
långt från arbetsplatserna, men även av lantbrevbärare m. fl. Utskottet har
ansett befogat att såvitt möjligt söka undvika åtgärder, som skulle kunna
motverka bruket av desamma. Utskottet vill emellertid framhålla, att, därest
genom teknikens utveckling dylika fordon skulle kunna uppdrivas till
mera avsevärda hastigheter och med hänsyn härtill bliva mera farliga för
trafiksäkerheten, statsmakterna böra taga under övervägande, huruvida tillräckliga
skäl förefinnas att låta dylika cyklar intaga en gynnad särställning
i olika hänseenden i förhållande till andra motorcyklar.
I förevarande sammanhang må vidare erinras, att Kungl. Maj:t genom en
den 18 december 1936 utfärdad kungörelse (nr 642) medgivit, att cyklar med
en hjälpmotor vägande mer än 20 men högst 25 kilogram och med en
tjänstevikt överstigande 45 men icke 50 kilogram finge under vissa i kungörelsen
angivna villkor för tiden till och med den 30 juni 1942 anses såsom
lättviktsmotorcyklar.
I ett år 1938 avgivet betänkande framlade 1937 års sakkunniga rörande
trafiksäkerheten förslag till ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotor
-
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4.
9
cyklar. Beträffande resultatet av de år 1936 genomförda författningsändringarna
rörande lättviktsmotorcyklar anförde de sakkunniga följande:
Medan tillverkningen av lättviktsmotorcyklar i vårt land tidigare alltsedan
år 1927 varit skäligen obetydlig, tillverkades redan under år 1937
i runt tal 20,000 dylika fordon, och för år 1938 torde tillverkningen komma
att stiga till 35,000 lättviktsmotorcyklar. Den fordonstyp, som tillverkas och
saluföres, är till det yttre alltjämt lik en trampcykel och är bland annat försedd
med pedaler. Fordonet är emellertid ingalunda avsett för framdrivande
medelst trampning och torde i själva verket på grund av sadelns låga placering,
utväxlingsförhållandet m. m. icke lämpligen annat än rent tillfälligtvis
och på kortare sträckor kunna framdrivas på angivna sätt. Den föreskrivna
begränsningen av motorns vikt har självfallet iakttagits, men genom användning
av s. k. lättmetall har det icke desto mindre blivit möjligt att framställa
en motor, som i förening med fordonets låga vikt möjliggör topphastigheter
på över 70 kilometer i timmen och en normal hastighet, som överstiger 50
kilometer i timmen och alltså är två å tre gånger större än den normala
hastigheten hos en vanlig trampcykel. Med hänsyn till dessa förhållanden
torde det med skäl kunna påstås, att den nuvarande lättviktsmotorcykeln
icke längre kan anses utgöra en trampcykel med hjälpmotor utan snarare
måste betecknas såsom en motorcykel, vilken till uppfyllande av författningens
bokstav utrustats med pedaler. Å andra sidan har den föreskrivna begränsningen
av fordonets tjänstevikt gjort det nödvändigt att vid konstruktionen
av Tamar, gafflar, fälgar och däck, bromsar, ljuddämpare m. fl. detaljer
använda klenare dimensioner än som varit önskvärt och sålunda avstå
från åtskilliga förstärknings- och säkerhetsanordningar, som kommit till användning
på de större motorcyklarna.
De sakkunniga framhöllo härefter, att med den starka ökningen av antalet
lättviktsmotorcyklar följt en kraftig stegring av antalet olyckor vid trafik
med dylika fordon. Härom anförde de sakkunniga, alt enligt vederbörande
polischefers rapporter till statistiska centralbyrån under år 1936 inträffade
sammanlagt 162 sådana trafikolyckor, vid vilka dödades 16 personer, därav
14 lättviktsmotorcyklister. Enligt en preliminär granskning av motsvarande
rapporter för år 1937 inträffade under nämnda år 365 olyckor med lättviktsmotorcyklar,
vid vilka dödades 27 personer, därav 25 lättviktsmotorcykelförare.
Vidare anförde de sakkunniga, att de i sami-åd med vederbörande fabrikanter
undersökt, huruvida möjlighet funnes att skapa en långsammare och
följaktligen ofarligare lättviktsmotorcykel, med eller utan pedaler, vilken
skulle närmare motsvara den fordonstyp, som statsmakterna vid tillkomsten
av 1936 års bestämmelser åsyftade, och som alltjämt skulle kunna lämnas i
huvudsak fri från eljest gällande bestämmelser. Under dessa överläggningar
hade emellertid av det övervägande flertalet fabrikanter med styrka hävdats,
att den av de sakkunniga ifrågasatta vägen icke vore framkomlig. Med anledning
härav ville det synas, som om erforderliga tekniska och kommersiella
förutsättningar för närvarande icke skulle föreligga för framställande
av en ny typ av lättviktsmotorcykel, väsentligt långsammare än den
nuvarande typen.
De sakkunniga föreslogo, att de särskilda bestämmelserna för lättviktsmotorcyklar
skulle upphävas och att de föreskrifter, som vore meddelade i
10 Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4.
fråga om motorcyklar, skulle utsträckas att gälla beträffande alla tvåhjuliga
motorfordon.
över de sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av myndigheter och
organisationer. En närmare redogörelse för innehållet i yttrandena finnes
intagen å sid. 26—39 i propositionen. I detta sammanhang må emellertid anföras,
att flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna vitsordat,
att nu rådande förhållanden å ifrågavarande område ur olika synpunkter
icke äro tillfredsställande och att därför ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar
äro av behovet påkallade.
Möjligheten att skapa en långsammare och följaktligen ofarligare motorcykel
än den nu vanligen förekommande lättviktsmotorcykeln upptages till
behandling i yttranden, som avgivits av vederbörande fabrikanter. Av dessa
yttranden framgår, att olika meningar äro rådande angående de tekniska
möjligheterna att framställa en för sitt ändamål lämplig lättviktsmotorcykel
av nu ifrågasatt slag. Det övervägande antalet fabrikanter, som uttalat sig
i frågan, hava emellertid ansett detta kunna ske. Sålunda hava Husqvarna
vapenfabriks aktiebolag, aktiebolaget maskinfabriken Rex, aktiebolaget Ernst
O. Jönsson, M. Berlin & Co. aktiebolag, Industrikompaniet, svenska CykelMagasinet,
aktiebolaget Nymans Verkstäder, Gefle velocipedfabrik och velocipedaktiebolaget
Lindblad uttalat, att de efter ingående undersökningar
funnit det möjligt att tillverka en ändamålsenlig lättviktsmotorcykel med så
låg maximihastighet, att den skulle såsom hittills kunna vara körkorts-, registrerings-
och skattefri. Förevarande motorcykel skulle hava en cylindervolym
av högst 80 kubikcentimeter samt en maximihastighet av 35 kilometer
per timme.
Aktiebolaget A. Wiklunds maskin- och velocipedfabrik har däremot ifrågasatt
värdet av en teknisk fartbegränsning för lättviktsmotorcyklarna.
Svenska cykelfabriken Monark ställer sig helt avvisande till förslaget örn
en begränsning av den högsta tillåtna hastigheten för en lättviktsmotorcykel.
Bolaget anför bland annat, att en sådan motorcykel med 35 km hastighet
skulle bliva otillfredsställande beträffande såväl hållbarhet som prestationsförmåga
och icke giva köparen full valuta för hans pengar. På en vanlig
trampcykel kunde uppnås en hastighet av 35 km/tim. En tävlingsåkare holle
en fart på ungefär 40 till 50 km/tim., och det torde icke vara rimligt, att
maximihastigheten för en lättviktsmotorcykel skulle vara lägre än för en
trampcykel.
Föredragande departementschefen har angående förslagen till ändringar
i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan anfört bland annat följande:
Av
den förut lämnade redogörelsen framgår, att lättviktsmotorcyklarna under
de senaste två åren utvecklats i en riktning, som statsmakterna icke torde
hava förutsatt vid bestämmelsernas avfattning. Antalet lättviktsmotorcyklar
har därjämte ökats synnerligen hastigt, så att för närvarande antalet i bruk
varande dylika fordon torde kunna beräknas uppgå till omkring 75,000. Den
typ, som nu framkommit, överensstämmer visserligen formellt med den upp
-
Sammansatt beuitlnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4. 11
ställda definitionen på lättviktsmotorcykel men utgör i realiteten en mindre
motorcykel, vilken för uppfyllande av de uppställda fordringarna utrustats
med pedaler och i övrigt till det yttre i stort sett liknar en trampcykel. Såsom
sådan torde den emellertid på grund av sin konstruktion kunna användas
endast mera tillfälligtvis. 1 stället för att utgöra, såsom avsågs, ett
långsamt gående och relativt ofarligt fortskaffningsmedel har lättviktsmotorcykeln
blivit ett snabbgående och trafikfarligt motorfordon. Dess hastighet
har visat sig kunna uppgå till över 70 kilometer i timmen eller sålunda avsevärt
mer än vad som torde hava förutsatts vid bestämmelsernas avfattning.
Det torde här jämväl böra framhållas, att den föreskrivna begränsningen av
fordonets tjänstevikt i vissa fall åstadkommit ett eftersättande av förstärknings-
och säkerhetsanordningarna å fordonet, vilket i sin tur medverkat till
att öka fordonets farlighet.
Såsom de sakkunniga påvisat hava olycksfallen i samband med framförande
av lättviktsmotorcykel under senare år nått.mycket höga siffror. De
sakkunnigas uppgifter i detta hänseende kunna numera kompletteras med
preliminära siffror för år 1938. Under nämnda år inträffade omkring 850
trafikolyckor, i vilka lättviktsmotorcyklar vörö delaktiga, och vid dessa
olyckor dödades icke mindre än 75 personer, därav 69 förare av lättviktsmotorcykel.
Någon anledning att förvänta, att utan ingripande från statsmakternas
sida någon förbättring i rådande förhållanden skall inträda, torde
ej föreligga. Snarare torde kunna antagas, att i den mån den tekniska utvecklingen
fortskrider och antalet lättviktsmotorcyklar ytterligare ökas, trafikolyckornas
antal kommer att stiga i minst motsvarande grad.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden föreligger enligt min mening ett
starkt behov av ändrade bestämmelser på förevarande område, innebärande
ökad kontroll över lättviktsmotorcyklar och förare av dylika fordon.
Vad först angår den nuvarande typen av lättviktsmotorcyklar hava de
sakkunniga uttalat, att ifrågavarande fordon böra i allt väsentligt jämställas
med motorcyklar. Till denna uppfattning vill jag helt ansluta mig.
De sakkunniga hava till behandling upptagit frågan örn möjligheten att,
samtidigt som de nuvarande lättviktsmotorcyklarna jämställas med motorcyklar,
framställa en långsammare och därigenom ofarligare lättviktsmotorcykel,
vilken skulle närmare motsvara den av statsmakterna vid tillkomsten
av 1936 års bestämmelser åsyftade fordonstypen och vilken alltjämt skulle
kunna lämnas i huvudsak fri från eljest gällande bestämmelser. Enligt de
sakkunnigas mening vore en hastighet av 35 kilometer i timmen den högsta,
som borde ifrågakomma för en dylik fordonstyp.
För att en viss typ av lättviktsmotorcyklar skall kunna lämnas i huvudsak
fri från förut angivna bestämmelser måste det enligt min mening krävas,
att fordonets hastighet begränsats genom anordningar, som icke utan svårighet
kunna ändras. Såvitt jag vid prövning av hithörande förhållanden
och efter samråd med representanter för vissa företag, sorn tillverka lättviktsmotorcyklar,
kunnat finna, synes möjlighet icke för närvarande föreligga
att konstruera en tekniskt tillfredsställande lättviktsmotorcykel, vars
maximihastighet nämnvärt understiger 40 kilometer i timmen. Det är även
att märka, att en alltför långt gående begränsning av hastigheten måste menligt
inverka på fordonets praktiska användbarhet och därmed på dess möjlighet
alt i konkurrens med snabbare fordonstyper göra sig gällande. En
lättviktsmotorcykel med nyss angivna hastighet torde emellertid enligt min
mening alltjämt medföra sådana risker i trafiken, att någon eftergift från
av mig förut angivna bestämmelser icke bör ifrågakomma.
12 Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4.
I enlighet med de riktlinjer jag i det föregående angivit har jag låtit inom
kommunikationsdepartementet utarbeta förslag till erforderliga ändringar i
motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.
De föreslagna ändringarna innebära i huvudsak följande. I motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan vidtagas sådan ändringar i definitionerna,
att lättviktsmotorcykel betecknas såsom ett särskilt slag av motorcykel
och icke, såsom för närvarande är fallet, behandlas såsom en med motorcykeln
sidoordnad fordonstyp. Härigenom vinnes ur författningsteknisk synpunkt
den förenklingen, att föreskrifterna rörande besiktning, registrering,
körkort, föraransvar m. m. automatiskt bliva tillämpliga jämväl å lättviktsmotorcyklar.
Samtidigt ändras definitionen på lättviktsmotorcykel därhän,
att såsom sådan betecknas allenast den förordade hastighetsbegränsade fordonstypen,
medan de nuvarande, snabba lättviktsmotorcyklarna i fortsättningen
komma att betraktas såsom jämställda med de nuvarande motorcyklarna.
Särbestämmelser för lättviktsmotorcyklar meddelas rörande vissa detaljfrågor,
varjämte ett nytt slag av körkort införes, gällande allenast för förande
av sådana fordon. Tidpunkten för ikraftträdandet av de föreslagna
författningsändringarna torde böra bestämmas till den 1 juli 1939. För lättviktsmotorcykel
av nuvarande typ, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande
är i bruk, synes anstånd beträffande bestämmelsernas tillämpning
böra medgivas till den 1 januari 1940 samt särskilda lättnader beviljas beträffande
registrering och körkort.
Angående möjligheten att stimulera intresset för den i propositionen föreslagna
typen av lättviktsmotorcykel har departementschefen anfört bland
annat följande:
Det skulle — — — enligt min mening vara i hög grad önskvärt, om
tillverkningen och användningen av lättviktsmotorcyklar i fortsättningen
komme att inrikta sig på en dylik långsammare fordonstyp. Ehuru det,
såsom jag nyss antydde, icke synes försvarligt att stimulera intresset
för ett sådant fordon genom eftergift från de bestämmelser, som äro
meddelade i trafiksäkerhetens intresse, vill det synas mig, som om möjlighet
likväl skulle föreligga att befrämja dess användning på annat sätt, nämligen
genom beredande av lättnad i fråga om vissa av de besvär och kostnader,
som eljest äro förenade med förvärvandet eller innehavet av motorfordon.
En nedsättning av kostnaderna är vidare önskvärd ur synpunkten,
att flertalet av dem, som komma att förvärva ett fordon av nu ifrågavarande
slag, torde befinna sig i relativt små ekonomiska omständigheter och vara
i behov av fordonen för färd till och från sitt arbete. Med hänsyn till nu
angivna förhållanden vill jag till en början ifrågasätta, att möjlighet hålles
öppen för Kungl. Maj:t att beträffande visst område föreskriva, att förarprov
för erhållande av körkort för lättviktsmotorcykel må enligt av Konungen
meddelade bestämmelser avläggas inför annan än besiktningsman. Vidare
synes det mig lämpligt, att avgiften för registrering av en till en hastighet
av 40 kilometer i timmen begränsad lättviktsmotorcykel nedsättes från 5
till 2 kronor (vartill komma 2 kronor för stämpel och lösen) samt att körkort
för förande av sådant fordon blir fritt från stämpel och lösen (för närvarande
10 kronor). Därjämte förutsätter jag, att gottgörelsen för läkarintyg
för erhållande av körkort, då intyget ufärdas av tjänsteläkare, skall
kunna nedsättas från det nuvarande beloppet, som är 8 kronor, till förslagsvis
4 kronor. Den till besiktningsmannen utgående avgiften för undergående
av förarprov, för närvarande 10 kronor, torde för motorcykelförarnas
vidkommande kunna i enlighet med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasatt sänkas till 5 kronor. Enahanda avgift torde böra utgå, när fö
-
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4. 13
rarprov för lättviktsmotorcykel verkställes av annan person än besiktningsman,
på Kungl. Maj:t torde det få ankomma att meddela de bestämmelser
om inleverans till statsverket av uppburna avgifter, som i dessa fall må befinnas
erforderliga. Sammanlagda kostnaden för registrering, läkarintyg,
förarprov och körkort skulle sålunda nedbringas från det nuvarande
beloppet, 35 kronor, till allenast 13 kronor. Besiktningen skulle självfallet
i regel verkställas såsom typbesiktning och följaktligen icke medföra någon
kostnad för den enskilde fordonsägaren.
De av mig förut berörda frågorna örn frihet från stämpel och lösen beträffande
körkort för förande av lättviktsmotorcykel — av vilka den förra
torde böra underställas riksdagens prövning — torde komma att i annat
sammanhang anmälas av chefen för finansdepartementet.
Beträffande den ifrågasatta sänkningen av avgifterna för registrering, läkarintyg
och förarprov torde det böra ankomma på Kungl. Majit att framdeles
meddela bestämmelser genom ändringar i respektive författningar.
I detta sammanhang får utskottet erinra, att bestämmelser angående avgifter
för registrering av motorfordon ävensom för andra anmälningar till
automobilregistret finnas intagna i kungörelsen den 19 februari 1937 angående
automobilregisters förande m. m. (nr 48). Enligt ifrågavarande kungörelse
utgår avgiften för ansökan om registrering av motorcykel med 5
kronor och avgiften för vissa andra anmälningar med 3 kronor. Storleken
av den gottgörelse, som läkare anställd i statens eller kommunens tjänst
äger betinga sig för utfärdande av läkarintyg för erhållande av körkort, är
bestämd i kungörelsen den 19 februari 1937 angående läkarintyg för erhållande
av körkort (nr 50). Bestämmelse angående storleken av avgiften
för undergående av förarprov är meddelad i en bilaga till instruktionen för
besiktningsmän den 23 oktober 1936 (nr 564).
I propositionen nr 214 har föreslagits sådan ändring av lagen den 7 juni
1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, att bestämmelserna
i nämnda lag bliva tillämpliga jämväl med avseende å förare av lättviktsmotorcykel.
Ifrågavarande proposition kommer att behandlas i utskottets
utlåtande nr 6. I proposition nr 189 har vidare föreslagits, bland annat,
ändring av lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon i
syfte att införa trafikförsäkringsplikt beträffande lättviktsmotorcyklar. Denna
proposition har hänvisats till lagutskott och tilldelats första lagutskottet.
Slutligen har i propositionen nr 208 föreslagits sådan ändring av förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften att körkort, innefattande
tillstånd allenast till förande av lättviktsmotorcykel, skall vara fritt
från stämpel. Sistnämnda proposition har hänvisats till bevillningsutskottet.
De i gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga intagna definitionerna
å lättviktsmotorcykel hava tillkommit i syfte att erhålla ett fordon
med låg maximihastighet, vilket till följd av sin relativa ofarlighet i trafiken
kunde lämnas fritt från eljest gällande bestämmelser rörande motorfordon.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har detta syfte icke uppnåtts.
Till följd av teknikens framsteg hava lättviktsmotorcyklarna alltmera
U t8lcoltel.
14 Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4.
utvecklats till ej blott snabba utan även ofta trafikfarliga fordon. Denna
utveckling har medfört, att antalet olyckshändelser vid trafik med lättviktsmotorcyklar
och antalet vid dessa olyckor dödade och skadade personer undergått
en oroväckande stegring. Enligt utskottets mening har till denna utveckling
jämväl bidragit det förhållandet, att någon kontroll från samhällets
sida icke kunnat utövas i syfte att hindra uppenbart olämpliga personer att
uppträda som förare av lättviktsmotorcyklar. I propositionen föreslås, att
de nu allmänt förekommande snabba lättviktsmotorcyklarna skola jämställas
med vanliga motorcyklar och sålunda bliva underkastade bestämmelser
örn besiktning, registrering och körkort. Mot propositionens innehåll i denna
del har utskottet icke funnit anledning till erinran.
I syfte att leda tillverkningen in på åstadkommande av en ny och mera
ofarlig typ av lättviktsmotorcykel föreslås i propositionen införande i motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan av nya definitioner å sådant
fordon. Enligt de sålunda föreslagna definitionerna skall lättviktsmotorcykel
vara så inrättad, att den med en belastning av 65 kilogram icke kan
på horisontell väg framföras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen
och endast med svårighet kan ändras för högre hastighet.
Det synes utskottet angeläget, att de nya definitionerna å lättviktsmotorcykel
utformas på sådant sätt, att dessa fordon komma att utgöra ett fullgott
och under olika förhållanden användbart trafikmedel. Lättviktsmotorcyklar
hava en ingalunda oväsentlig uppgift att fylla såsom billiga och lättskötta
fordon, framför allt på landsbygden. De begagnas i stor utsträckning
av arbetare för färd till och från arbetsplatsen. Med hänsyn härtill
måste lättviktsmotorcyklarna besitta sådana egenskaper, att de kunna framföras
med önskvärd hastighet jämväl vid dåligt väglag och i branta uppförsbackar.
Den i propositionen föreslagna maximihastigheten för ifrågavarande
fordon synes utskottet på grund därav vara väl låg. Enär den nya typen
av lättviktsmotorcykel kommer att underkastas bestämmelser om besiktning,
registrering och körkort, kan enligt utskottets mening en viss höjning av den
högsta tillåtna hastigheten företagas utan att några vådor ur trafiksäkerhetens
synpunkt därigenom kunna befaras inträda. Med hänsyn härtill får utskottet
förorda, att maximihastigheten för lättviktsmotorcyklar höjes från
40 till 50 kilometer i timmen.
I motionen 11:406 har föreslagits, att i de nya definitionerna å lättviktsmotorcykel
borde införas en bestämmelse av innehåll, att sådant fordon
skulle hava en högsta tjänstevikt av 50 kilogram. Av förut anförda skäl har utskottet
föreslagit, att maximihastigheten för den nya lättviktsmotorcykeln
bör bestämmas till 50 kilometer i timmen. Enligt vad utskottet erfarit torde
en fullgod och stabil lättviktsmotorcykel med nämnda maximihastighet icke
kunna tillhandahållas med en så låg tjänstevikt som motionärerna föreslagit.
Däremot har det visat sig möjligt att konstruera ett sådant fordon med en
tjänstevikt icke överstigande 60 kilogram. Då i marknaden redan finnas
lättviktsmotorcyklar av utländskt fabrikat med en tjänstevikt av i runt tal
50 kilogram saknar sålunda ur skyddssynpunkt för den svenska tillverk
-
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4. 15
ningen på området den av motionärerna föreslagna viktgränsen betydelse.
På grund av det anförda och då det synes lämpligt, att i definitionerna å
lättviktsmotorcykel införes en bestämmelse om tjänstevikt, får utskottet föreslå,
att i nämnda definitioner intages ett stadgande av innehåll, att sådant
fordon skall hava en högsta tjänstevikt av 60 kilogram.
I propositionen föreslås i 18 § 1 mom. andra stycket motorfordonsförordningen
ett stadgande av innehåll bland annat, att körkort skall utfärdas för
förande av automobil eller av motorcykel, dock att beträffande sistnämnda
slag av körkort särskilt skall angivas, huruvida körkortet gäller endast för
förande av lättviktsmotorcykel. Enligt utskottets mening bör ordalydelsen
i förevarande stadgande underkastas en viss jämkning i syfte att utmärka,
att allenast i fall, då körkort för motorcykel skall gälla endast för förande
av lättviktsmotorcykel, detta skall särskilt angivas å körkortet.
Vad härefter angår det föreslagna stadgandet i 19 § 1 mom. andra stycket
motorfordonsförordningen öppnas genom detsamma möjlighet för Konungen
att beträffande särskilt område föreskriva, att förarprov för erhållande av
körkort för lättviktsmotorcykel må avläggas inför annan än besiktningsman.
Mot innehållet i förevarande stadgande finner utskottet icke anledning
till erinran. Utskottet vill emellertid uttala önskvärdheten av att personer,
som sålunda komma att erhålla behörighet att förrätta förarprov, icke äro
agenter för tillverkare eller försäljare av lättviktsmotorcyklar eller för försäkringsinrättningar,
som meddela trafikförsäkring beträffande sådana fordon.
Bland dem, som kunna tänkas vara lämpliga för erhållande av sådant
förordnande, må särskilt nämnas polischef samt för ändamålet kvalificerade
polismän och fjärdingsman.
I övrigt har utskottet icke beträffande förslagen till ändring av motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan funnit anledning till erinran.
I propositionen har departementschefen uttalat, att möjlighet att befrämja
användningen av lättviktsmotorcyklar med begränsad hastighet syntes föreligga
bland annat genom att beträffande denna fordonstyp medgiva nedsättning
av de kostnader, som eljest äro förenade med förvärvandet eller innehavet
av motorfordon. Utskottet ansluter sig till vad departementschefen i
detta hänseende anfört beträffande kostnaden för registrering av lättviktsmotorcykel
samt avgifterna för läkarintyg och förarprov för erhållande av
körkort för sådant fordon. Utskottet ifrågasätter emellertid, huruvida icke
jämväl övriga avgifter för anmälningar till automobilregistret, såvitt angår
lättviktsmotorcyklar, böra nedsättas till samma belopp som den för sådana
fordon föreslagna registreringsavgiften.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att vid granskning av de vid ifrågavarande proposition
fogade förslagen till förordning örn ändring i vissa delar av
motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 samt till förordning
örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den
16 Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 4.
23 oktober 1936 riksdagen ej funnit skäl att mot desamma
göra andra erinringar än utskottet i förevarande utlåtande
upptagit;
B) att motionen II: 406, såvitt den avser motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan, måtte anses besvarad
genom vad utskottet under A) hemställt.
Stockholm den 25 maj 1939.
På sammansatta bevillnings- och andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från bevillningsutskottet: herrar Heiding- °, Ekman, Wahlmark, Sköldén1,
Sylwan13, Olsson i Gävle, Ericson i Boxholm, Johanson i Huskvarna och Hagberg i Malmö;
samt
från andra lagutskottet: herrar Norman, Tamm3, Löfvander och Sten-3, fröken
Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Molander1 och Sandström.
1 Närvarande endast vid behandlingen av frågan om lättviktsmotorcykels tjänstevikt.
2 Ej närvarande vid behandlingen av frågan om lättviktsmotorcykels tjänstevikt.
5 Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Löfvander, vilken ansett, att utskottet bort lämna de i propositionen
föreslagna definitionerna å lättviktsmotorcykel utan erinran.
Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
392037
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.