Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion angående undantagande av tilläggspension från beskattning.

1939-03-24 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1939:12, Betänkande, i anledning av väckt motion angående undantagande av tilläggspension från beskattning.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1939 kl. 4 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion

angående undantagande av tilläggspension från beskattning.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,

nr 319, har fru Nordgren m. fl. hemställt, »att riksdagen ville i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om

utredning angående frågan örn huruvida och i vilken utsträckning tilläggspension

må undantagas från beskattning samt till riksdagen inkomma med

de förslag i ärendet, vartill utredningen kan föranleda».

Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför

ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt C § 2 mom. lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering utgår jämte

grundpension tilläggspension med 250, 350 och 450 kronor i respektive

första, andra och tredje ortsgruppen med avdrag av sju tiondelar av den

pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga 100 kronor.

I 19 § kommunalskattelagen hava angivits de förvärv, som icke äro liänförliga

till skattepliktig inkomst. Enligt punkt 1) av anvisningarna till

nämnda lagrum är fattigunderstöd, begravningshjälp, natura- och andra förmåner,

som utgått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen, underhåll,

som lämnats fånge eller patient å hospital m. m. dylikt icke att hänföra

till skattepliktig inkomst. Detsamma gäller även enligt förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Jämlikt 32 § kommunalskattelagen är grundpension enligt lagen om folkpensionering

att hänföra till skattepliktig intäkt. Detsamma gäller även vid

taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

I 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och 17 § 2 mom. förordningen örn

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälas de särskilda avdrag, som

kunna medgivas vid ömmande omständigheter. Härom stadgas i förstnämnda

författningsrum följande:

»Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av

långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövan
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 12. 5

de den skattskyldiges inkomst minskas med ytterligare ett belopp av högst

700 kronor.»

Enligt motsvarande stadgande i förenämnda 17 § 2 mom. är avdraget vid

den statliga beskattningen maximerat till 1,000 kronor.

I motionexr bär bland annat anförts, att det på sina håll rådde oklarhet

bland personer, som uppbure folkpension, huruvida denna utgjorde skattepliktig

inkomst eller icke. Särskilt gällde detta örn tilläggspensionen. Att

den del av folkpensionen, som utgjorde grundpension och som grundade sig

på erlagda avgifter, vore skattepliktig inkomst, syntes vara klart, och däremot

kunde inga berättigade erinringar göras. Annorlunda förhölle det sig

med tilläggspensionen, vilken hade karaktär av understöd. Mellan kontanta

arbetslöshetsunderstöd, vilka förklarats utgöra skattepliktig inkomst, och

tilläggspensionerna förelåge en betydande skillnad. Den arbetslöses ekonomiska

förhållanden kunde ganska snart förändras genom att han erhölle

arbete, medan åter den, som inträtt i pensionsstadiet på grund av ålder

och arbetsoförmåga, endast i undantagsfall hade några utsikter till en framtida

förbättring av sin ekonomiska ställning. Folkpensionen och vad vederbörande

kunde hava i form av privilegierad inkomst vore däremot ofta det

enda, han hade att lita sig till för sin försörjning, om han ville undvika

fattigvården. Det vore därför önskligt att frågan, huruvida tilläggspension

borde undantagas från beskattning eller, huruvida rent av de, som tillerkänts

högsta tilläggspension, överhuvud taget borde vara befriade från erläggande

av skatt, toges under prövning i samband med den pågående utredningen

rörande kommunalskattefrågan.

I samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 258 till

1938 års riksdag med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen

m. m. var frågan om de särskilda avdrag, som kunna utgå vid ömmande

omständigheter, föremål för riksdagens uppmärksamhet.

I sitt betänkande (Statens off. utredn. 1937:42) hade 1936 års skattekommitté

i detta ämne anfört bland annat följande:

»I detta sammanhang må ifrågavarande stadgande något belysas ur en

annan synpunkt. Då för tillämpning av bestämmelsen erfordras, att den

skattskyldiges skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt, kan detta i

och för sig icke betyda annat än att skatteförmågan skall vara väsentligen

nedsatt under den som normalt är förenad med en viss inkomstnivå. Nedsättningen

är alltså icke principiellt bunden till särskilda inkomstskikt. Det

ligger dock i sakens natur, att de ömmande omständigheter, varom här är

fråga, bliva mest kännbara för skattskyldiga med mycket låga inkomster.

Enligt kommitténs mening bör emellertid bestämmelsen kunna tillämpas

ganska långt lipp i inkomstskikten. Även för skattskyldiga, i ekonomiskt

avseende tillhörande medelklassen, kan inträffandet av de i bestämmelsen

angivna omständigheterna innebära mycket allvarliga påfrestningar å ekonomien,

till vilka hänsyn bör tagas vid beskattningen.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.

Efter att hava framhållit, att kommittén övervägt lämpligheten av att

låta de av kommittén anförda synpunkterna komma till uttryck i själva

lagrummet eller i anvisningar till detta, men att denna tanke övergivits, anförde

kommittén:

»Vad som påkallas är enligt kommitténs åsikt, att beskattningsmyndiglieterna

erinras om de möjligheter till åstadkommande av skälig jämkning

i skattskyldigheten, som bestämmelsen erbjuder. Det är en känd sak att

praxis på detta område varit mycket växlande; av det statistiska materialet

synes framgå, att endast i ett fåtal orter stadgandet tillämpats i större utsträckning.

Lämpligast torde vara, att genom samråd mellan landskamrerarna

samt instruerande av taxeringsnämndsordförandena allvarliga försök

göras att få till stånd en jämn praxis hos taxeringsnämnderna. Detta är så

mycket angelägnare som taxeringen regelmässigt icke överklagas, därest

extra avdrag medgives med högre belopp än som bort utgå, och prövningsnämndema,

vare sig besvär anförts eller ej, endast i undantagsfall torde ändra

taxeringsnämndernas på ortskännedom grundade avgöranden i berörda

fall.»

I förenämnda proposition anförde departementschefen, att han i huvudsak

kunde instämma i de uttalanden, som i detta ämne gjorts av kommittén.

Departementschefen underströk därjämte, att det syntes honom vara av stor

betydelse, att de möjligheter till skattedifferentiering, som stadgandet erbjöde,

verkligen tillvaratoges, och han vore ense med kommittén därom, att

bestämmelsen borde kunna tillämpas ganska långt upp i inkomstskikten,

därest de angivna förutsättningarna vore för handen.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 32 framhöll 1938 års bevillningsutskott,

att utskottet för sin del anslöte sig till vad skattekommittén och

departementschefen anfört samt underströk ytterligare betydelsen av en utvidgad

och såvitt möjligt jämn tillämpning av ifrågavarande bestämmelser.

Dessutom anförde utskottet bland annat följande:

»Genom en riktig användning av stadgandet bör enligt utskottets mening i

många fall kunna uppnås en differentiering efter skatteförmågan i de individuella

fallen mellan skattskyldiga i ett och samma inkomstläge utöver den

som åstadkommes genom familjeavdragen. Utskottet har liksom kommittén

övervägt att i själva lagrummet eller i anvisningar till detta upptaga ytterligare

vissa beaktansvärda fall ävensom att där angiva synpunkter för tolkning

av stadgandet. Då en dylik exemplifiering ändock icke kan bliva fullständig,

vill utskottet i avvaktan på utvecklingen av praxis å området inskränka

sig till att hänvisa till vad kommittén och departementschefen anfört

till ledning för tolkningen av bestämmelsen. Särskilt vill utskottet därvidlag

understryka, att nedsättningen icke principiellt är bunden till vissa

inkomstskikt utan att bestämmelsen bör kunna tillämpas ganska långt upp i

inkomstskikten, därest de angivna förutsättningarna äro för handen.»

Utskottet har under hand från skattedirektören i Stockholm och vederbörande

landskamrerare erhållit upplysningar örn beskattningsnämndemas

praxis rörande taxeringen av tilläggspensionerna. Av dessa upplysningar

framgår i huvudsak följande. I 3 län hava vederbörande landskamrerare

till taxeringsnämnderna givit anvisning om, att tilläggspensionerna böra be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.

7

skattas, medan åter i övriga län icke lämnats sådana anvisningar. Såvitt

landskamrerarna kunnat utröna, hava tilläggspensionerna inom en del taxeringsdistrikt

icke blivit föremål för beskattning, medan åter ifrågavarande

pensioner inom andra taxeringsdistrikt tagits till beskattning, därest de skattskyldiga

i sina deklarationer lämnat uppgift om den tilläggspension, de åtnjutit.

För de fall, då tilläggspensionerna ansetts utgöra skattepliktig inkomst,

hava de skattskyldiga, försåvitt de icke åtnjutit annan skattepliktig intäkt,

i allmänhet icke åsatts taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

och endast undantagsvis taxerats till kommunal inkomstskatt, enär

särskilda avdrag för ömmande omständigheter medgivits de skattskyldiga

antingen efter därom gjord framställning eller ock utan särskild anhållan

därom. Prövningsnämnderna hava i regel icke haft förevarande beskattningsfråga

under prövning. Undantagsvis ha emellertid dessa nämnder i

några enstaka fall haft frågan under omprövning, och därvid har inom 5

län tilläggspension förklarats utgöra skattepliktig inkomst och i ett län

skattefri inkomst. Enligt vad som uppgivits hava varken taxeringsnämnderna

eller prövningsnämnderna verkställt några närmare undersökningar örn.

vilka skattskyldiga som åtnjutit tilläggspension. — Såvitt kunnat utrönas

har denna beskattningsfråga icke varit föremål för skattedomstolarnas prövning.

I den föreliggande motionen har ifrågasatts, att tilläggspensioner enligt lagen

om folkpensionering böra vara undantagna från beskattning eller ock

att de personer, som tillerkänts högsta sådan pension, böra vara befriade

från skyldighet att erlägga skatt.

Vad angår frågan, huruvida tilläggspensionerna vid taxeringen för närvarande

undantagas från beskattning eller icke, framgår av de utskottet tillliandakomna

upplysningarna från landskamrerarna, att beskattningsnämndernas

praxis i fråga om beskattning av nämnda pensioner hittills icke varit

enhetlig. Detta förhållande har medfört, att jämlikhet icke ernåtts vid taxeringen

de skattskyldiga emellan. Såvitt utskottet kunnat utröna har frågan

örn beskattningen av ifrågavarande pensioner ännu icke varit underställd

skattedomstolarnas prövning. Något prejudicerande utslag i ämnet föreligger

sålunda icke.

Beträffande motionärernas förslag, att de personer, som tillerkänts högsta

tilläggspension, böra vara befriade från skyldighet att erlägga skatt, finner

utskottet ur principiell synpunkt det vara synnerligen betänkligt att generellt

undantaga en viss kategori medborgare från skattskyldighet. Avgörande

för en persons skatteförmåga är i regel icke, varifrån den av honom åtnjutna

inkomsten härleder sig, utan storleken av det belopp, han uppburit.

Ett avsteg från denna princip beträffande nu ifrågavarande inkomsttagare

skulle kunna leda till icke önskvärda konsekvenser. I icke ringa utsträckning

förekommer nämligen, ali de pensionsberättigade vid sidan av folkpension

åtnjuta annan inkomst, samt alt deras sammanlagda inkomst uppgår

till belopp, för vilka andra skattskyldiga i samma inkomstläge äro pliktiga

UUlcoHet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.

att erlägga skatt. Ett bifall till motionärernas förslag skulle emellertid leda

till, att tilläggspension skulle bliva fri från skatt, medan åter ett belopp av

samma storlek, vilket en person uppbure i form av pension från sin arbetsgivare,

skulle betraktas såsom skattepliktig inkomst. En sådan lösning av

den föreliggande frågan kan utskottet icke biträda.

Oberoende av vilken ställning skattedomstolarna komma att intaga till

förevarande tolkningsfråga, vill utskottet framhålla, att detta spörsmål ur

praktisk synpunkt för framtiden icke torde erhålla samma betydelse som

tidigare. I den föregående redogörelsen har utskottet fäst uppmärksamheten

på de uttalanden, som från statsmakternas sida gjorts rörande en utvidgad

tillämpning av gällande bestämmelser angående särskilda avdrag vid ömmande

omständigheter. Genom en riktig användning av nämnda bestämmelser

är det givetvis möjligt för beskattningsmyndigheterna att åstadkomma

en relativt tillfredsställande differentiering efter skatteförmågan i de individuella

fallen mellan skattskyldiga i ett och samma inkomstläge utöver

den som åstadkommes genom familjeavdragen. Därest beskattningsmyndigheterna

för framtiden ägna denna fråga större uppmärksamhet än som hittills

varit fallet, torde det kunna förväntas, att den grupp av inkomsttagare,

varom nu är fråga, endast mera undantagsvis kommer att drabbas av skatt

till stat eller kommun.

Under åberopande av vad sålunda anförts och med hänsyn till de nu pågående

utredningarna på beskattningsområdet får utskottet hemställa,

att motionen 11:319 av fru Nordgren m. fl., angående undantagande

av tilläggspension från beskattning, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 mars 1939.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

Närvarande: se under betänkandet nr 11.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.