Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder för lämnande av ersättning av statsmedel för taxering sarbete i Stockholms stad.
1939-04-14 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1939:14, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder för lämnande av ersättning av statsmedel för taxering sarbete i Stockholms stad.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
1
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 14 april 1939 kl. 5 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade grunder för lämnande
av ersättning av statsmedel för taxering sarbete i Stockholms
stad.
I en den 3 mars 1939 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 152, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit att för tiden 1 oktober 1939—30 september
1940 medgiva, att i stället för ersättning, som jämlikt 145 § taxeringsförordningen
eller 13 § förordningen örn åsättande i vissa fall av särskilt
uppskattningsvärde å fastighet skall utgå av statsmedel till personer, som
biträtt med taxeringsarbete i Stockholms stad, visst bestämt belopp må utbetalas
till staden under huvudsakligen de villkor och förutsättningar, som
av föredragande departementschefen i statsrådsprotokollet angivits.
Enligt bestämmelserna i 145 § taxeringsförordningen bestrides huvudparten
av kostnaderna för taxeringsarbetet av statsmedel. Vad beträffar
den årliga taxeringen utgår sålunda ersättning av sådana medel bl. a. till
ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna [1 mom. 1)], för
prövningsnämndernas utgifter, till sakkunniga m. fl. [1 mom. 5), jämfört
med 5 och 6 morn.]. Har kommun åtagit sig kostnader för särskilda anstalter
för taxeringsarbetet genom tillhandahållande av kommunens tjänstemän (i
Stockholm tjänstemän hos Överståthållarämbetet) till biträden därvid, eller
annorledes, lämnar staten bidrag till kostnaderna under förutsättning att
Kungl. Majit finner dessa anstalter äga särskilt värde för det allmänna [1
mom. 3)]. Av statsmedel bestrides vidare gottgörelse för det arbete med
uppläggande av taxeringslängder m. m., som åligger vissa tjänstemän i städerna
[1 mom. 4)], samt ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden1 för hans befattning med taxeringen i Stockholm
[1 mom. 2)].
1 Enligt förordning den 12 juni 1936 (nr 272) skall vad som finnes stadgat om kamreraren
vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden i stället äga tillämpning å skattedirektören
vid ämbetet.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 7 sami. Nr 14.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
Enligt 13 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) om åsättande i vissa
fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet må bl. a. ordförande och av
Överståthållarämbetet eller länsstyrelse förordnad ledamot i taxeringsnämnd
för göromål enligt förordningen, där så finnes skäligt, åtnjuta särskild ersättning
av statsmedel.
I en den 17 januari 1936 dagtecknad proposition, nr 39, föreslog Kungl.
Majit riksdagen, bland annat, att bemyndiga Kungl. Majit att för en tid av
tre år, räknat från och med den dag framlagt förslag till omorganisation av
överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden trädde i kraft, medgiva,
att i stället för ersättning, som jämlikt 145 § taxeringsförordningen
eller 13 § förordningen om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde
å fastighet skulle utgå av statsmedel till personer, som biträtt med
taxeringsarbete i Stockholms stad, visst bestämt belopp finge utbetalas till
staden under huvudsakligen de villkor och förutsättningar, som av föredragande
departementschefen angivits vid anmälan av nämnda proposition
inför Kungl. Majit.
I sistnämnda proposition föreslogs därjämte sådan ändring i stämpelförordningen,
att stämpelprovision, så länge sådan utginge, skulle kunna enligt
föreskrift i lönestat tillföras stadens kassa.
Bevillningsutskottet (betänkande nr 3) hemställde i anledning av förenämnda
proposition örn bifall till Kungl. Majits förslag. Härvid förutsatte utskottet
att, innan den föreslagna treårsperioden gått till ända, frågan om
fördelningen av kostnaderna för taxeringsarbetet i Stockholm gjordes till
föremål för en allsidig utredning, grundad bland annat på under nämnda tid
vunnen erfarenhet örn effektiviteten av omorganisationen, samt att därvid
frågan örn skäligt bidrag till staden för taxeringsarbetets utförande efter
nämnda period bragtes till en mera definitiv lösning.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 22).
Ur det vid den nu föreliggande propositionen fogade statsrådsprotokollet,
till vilket utskottet tillåter sig hänvisa, får utskottet beträffande det förevarande
förslaget jämte yttrandena i ärendet erinra om följande.
Genom brev till Överståthållarämbetet den 21 februari 1936 medgav Kungl.
Majit, med stöd av riksdagens bemyndigande, att till Stockholms stad finge
för en tid av tre år, räknat från och med den dag, då förslag till omorganisation
av överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden trädde i
kraft, utbetalas ett belopp av 200,000 kronor för år, då allmän fastighetstaxering
ej ägt rum, samt ytterligare ett belopp av 14,000 kronor för år, då
sådan taxering skett, under villkor, att staden samtidigt bestrede alla med
taxeringsarbetet i Stockholm förenade kostnader, vilka enligt 145 § taxeringsförordningen
eller 13 § förordningen om åsättande i vissa fall av särskilt
uppskattningsvärde å fastighet skulle bestridas av statsmedel, med de undantag,
som angivits i propositionen. I brevet stadgades vidare, att därest
omorganisationen trädde i kraft, staden framdeles efter utgången av ett vart
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
3
av ifrågavarande tre år hade att att göra framställning till Kungl. Majit
rörande de angivna beloppens utbetalande.
Vid sammanträde den 16 mars 1936 bekräftade Stockholms stadsfullmäktige
sitt preliminära godkännande av omorganisationsförslaget. Kungl.
Majit fastställde därefter den 17 april 1936 — med godkännande av omorganisationsförslaget
i förut anmärkta delar — ordinarie lönestat för överståthållarämbetets
avdelning för skatteärenden samt utfärdade särskild
instruktion för Överståthållarämbetet i vad avsåg samma avdelning (SFS
1936: 129). Lönestaten och instruktionen för nämnda avdelning trädde i
kraft den 1 oktober 1936. På grund av bestämmelser i lönestaten samt uppbördsreglementet
för Stockholm indrogos samtliga tjänstemännen förut tillkommande
sportler till stadens kassa.
I skrivelse den 24 januari 1939 har Överståthållarämbetet, med överlämnande
av en den 13 december 1938 dagtecknad framställning från Stockholms
stads drätselnämnd rörande frågan om fördelningen av kostnaderna
för taxeringsarbetet i Stockholm efter treårsperiodens utlöpande den 30 september
1939, hemställt om vidtagande av erforderliga åtgärder i anledning
av nämndens framställning.
Drätselnämnden har i sin skrivelse anfört bland annat följande.
Den nuvarande provisoriska anordningen med ett fast årligt statsbidrag
syntes icke kunna tillämpas vid en definitiv reglering av denna fråga. Statens
andel i kostnaden för taxeringsarbetet borde rimligtvis påverkas av ökning
i omfattningen av detta arbete. Detta syfte kunde visserligen vinnas,
om statsbidraget, såsom från överståthållarämbetets sida i tidigare
sammanhang ifrågasatts, ställdes i relation till deklarationsmaterialets mängd
på ett eller annat sätt eller till stadens folkmängd. Emellertid syntes en reglering
efter det förstnämnda alternativet bereda svårigheter både vid utformning
och tillämpning. Och att göra bidraget beroende av folkmängdssiffran
syntes vara mindre lämpligt av det skäl, att omfattningen av taxeringsarbetet
näppeligen kunde anses stå i relation till folkmängden. Då man saknade
möjlighet att erhålla en fast utgångspunkt vid bestämmandet av statens
deltagande i kostnaderna för taxeringsarbetet i Stockholm, syntes det framför
allt vara av betydelse, att en definitiv överenskommelse härom mellan staten
och staden skedde efter så enkla och klara linjer som möjligt.
Efter att hava framlagt förslag till fördelning mellan staten och staden av
kostnaderna för de bestyr, som utgöra led i beskattningsväsendet, enligt vilket
förslag på staten borde komma en nettokostnad av i runt tal 1,100,000
kronor, har drätselnämnden hemställt örn vidtagande av erforderliga åtgärder
för en definitiv lösning av den i skrivelsen berörda frågan.
För egen del har Överståthållarämbetet anfört bland annat följande.
Det vore ostridigt, att Stockholms stad så Hilvida intoge en särställning,
jämfört med andra kommuner, att staden i icke ringa utsträckning själv
finge bestrida kostnaden för fullgörandet av olika arbetsuppgifter, som annorstädes
fullgöras av statsavlönad personal. Med undantag för överståthållarämbetets
kansli bestrede sålunda staden i stort sett alla kostnader för överståthållarämbetets
verksamhet och sålunda även till den betydande del, som
ämbetet fullgjorde en länsstyrelses uppgifter. Det syntes överståthållarämbe
-
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
tet ingalunda opåkallat, att en omprövning verkställdes av dessa förhållanden
och att statsverket från Stockholms stad övertoge de kostnader, vilka annorstädes
bestredes av statsmedel.
Detta spörsmål finge emellertid upptagas till bedömande i annat sammanhang
men i avbidan å en allmän omprövning av angiven art, vore det nödvändigt,
att överenskommelse träffades rörande det belopp, varmed ersättning
av statsmedel skulle från och med den 1 oktober 1939 utgå till Stockholms
stad för dess av taxeringsarbetet föranledda kostnader.
Vid en sådan provisorisk uppgörelse syntes enligt överståthållarämbetets
uppfattning tillsvidare samma beräkningsgrunder böra kunna komma till
användning som tillämpades vid tillkomsten av de för närvarande gällande
bestämmelserna i ämnet. Ämbetet har i detta avseende åberopat en sammanställning
utvisande att årsbidraget under angiven förutsättning borde höjas
till i avrundat belopp 220,000 kronor för år, då allmän fastighetstaxering
icke äger rum, med ett tillägg av ytterligare 14,000 kronor under år, då sådan
taxering äger rum.
I anledning av vad Överståthållarämbetet anfört har drätselnämnden i
skrivelse till Kungl. Majit den 11 februari 1939 anfört bland annat att, därest
ett förlängt provisorium genomfördes, drätselnämnden ansåge staden hava
fullgoda skäl för ett yrkande, att de definitiva grunder, som i sinom tid
bleve fastslagna, rörande bestridandet av kostnaderna för taxeringsarbetet
gåves retroaktiv tillämpning från och med den tidpunkt, då nuvarande bestämmelser
upphört att gälla.
I ärendet hava yttranden avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket.
Statskontoret har under hänvisning till vad i frågan förekommit vid 1936
års riksdag framhållit, att, intill dess såsom då förutsattes en allsidig utredning
kommit till stånd, ersättning till Stockholms stad för här ifrågavarande
bestyr borde bestämmas i anslutning till de grunder, som hittills tillämpats.
Mot de jämkningar i fråga om ersättningens storlek, som Överståthållarämbetet
förordat, funne statskontoret icke anledning göra erinran.
Riksräkenskapsverket har anfört bland annat följande:
Vid tillkomsten av nu gällande provisoriska reglering av fördelningen mellan
staten och Stockholms stad av kostnaderna för taxeringsarbetet i Stockholm
förutsattes, att fördelningsfrågan före den avtalade treårsperiodens slut
den 30 september 1939 skulle upptagas till allsidig utredning och bringas till
en mera definitiv lösning.
Såsom förhållandena utvecklats är emellertid enligt riksräkenskapsverkets
uppfattning den nuvarande tidpunkten mindre lämplig för åstadkommande
av en slutlig uppgörelse mellan staten och Stockholms stad rörande ifrågavarande
spörsmål. Ämbetsverket tillmäter härvid särskild betydelse det av
1936 års uppbördskommitté numera framlagda förslaget till omorganisation
av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. Ehuru nämnda förslag
icke direkt berör taxeringsväsendet, torde en omdaning av uppbörden och
folkbokföringen på sätt uppbördskommittén avsett indirekt komma att i avsevärd
mån påverka jämväl taxeringsarbetet.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
5
I förevarande läge har riksräkenskapsverket i likhet med Överståthållarämbetet
ansett sig böra förorda en fortsatt provisorisk reglering av statens
bidrag till kostnaderna för taxeringen i Stockholm enligt i huvudsak samma
beräkningsgrunder som nu gälla. Med hänsyn till önskvärdheten av att en
mera definitiv ordning snarast kommer till stånd, torde en sådan provisorisk
reglering emellertid tillsvidare böra fastställas allenast för ett år.
Överståthållarämbetets beräkning av de belopp, med vilka vid en provisorisk
uppgörelse enligt i huvudsak nu gällande grunder det årliga statsbidraget
skulle utgå, har icke givit riksräkenskapsverket anledning till erinran.
Beträffande drätselnämndens uttalanden rörande en definitiv fördelning
av taxeringskostnaderna mellan staten och Stockholms stad har riksräkenskapsverket
framhållit följande:
Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning kan det av drätselnämnden åberopade
förhållandet, att kostnaderna för taxeringsväsendet utanför Stockholm
väsentligen bestridas av statsmedel, icke utgöra tillräcklig grund för
drätselnämndens yrkande, att staten skall påtaga sig hela kostnaden för den
nuvarande taxeringsavdelningen inom Överståthållarämbetet för skatteärenden.
Redan den omständigheten att staten med nuvarande organisation av
taxeringsarbetet i Stockholm saknar möjlighet att effektivt begränsa de för
detta arbete utgående kostnaderna synes utesluta ett godtagande av det av
drätselnämnden framlagda förslaget till uppgörelse. För egen del anser
riksräkenskapsverket, att man även vid en definitiv reglering av statens bidragsskyldighet
närmast har att utgå från nu gällande grunder för statsbidragets
avvägning. Riksräkenskapsverket vill dock uttala, att vid en definitiv
reglering av statsbidraget hänsyn i vidare mån än hittills skett synes böra
tagas till de kostnader, som staden påtagit sig i syfte att höja taxeringsarbetets
effektivitet.
I sitt yttrande till ovannämnda statsrådsprotokoll har departementschefen
anfört:
»Ur såväl statens som Stockholms stads synpunkt synes det önskvärt, att
en mera definitiv fördelning av taxeringskostnaderna mellan statsverket och
staden snarast möjligt kommer till stånd. Såsom riksräkenskapsverket
erinrat, är emellertid den nuvarande tidpunkten mindre lämplig för åstadkommande
av en slutlig uppgörelse rörande förevarande spörsmål, då frågan
örn en omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen inom kort
kan väntas bliva avgjord. Det av 1936 års uppbördskommitté framlagda förslaget
berör visserligen icke direkt taxeringsväsendet. Då emellertid i Stockholm
taxeringen och debiteringen av utskylder verkställes inom en och samma
avdelning av Överståthållarämbetet för skatteärenden, nämligen taxeringsavdelningen,
måste man räkna med att en reform på uppbördens och folkbokföringens
område kan komma att i avsevärd mån inverka på taxeringsarbetet
och föranleda ändringar i fråga om avdelningens organisation. Såvitt
nu kan bedömas torde frågan om uppbördsväsendet och folkbokföringen
kunna föreläggas nästa års riksdag. Även örn, såsom uppbördskommitlén
förutsatt, för uppbörden i Slockholm andra bestämmelser än som skola
gälla för riket i övrigt, särskilt beträffande det tekniska förfarandet, kunna
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
Utskottet.
visa sig erforderliga, torde dock nästa år, i samband med beredningen av
frågan i dess helhet, sådan överblick över den blivande organisationen kunna
vinnas, att en mera slutgiltig lösning av ersättningsspörsmålet skall visa
sig möjlig. Jag finner mig därför böra förorda en fortsatt provisorisk reglering,
avseende ett år, av statens bidrag till täckande av stadens kostnader
för taxeringen, därvid i huvudsak samma beräkningsgrunder som gälla för
den nu löpande treårsperioden torde böra tillämpas. Tillräckliga skäl synas
mig under föreliggande omständigheter ej finnas för en retroaktiv tillämpning
från och med den 1 oktober 1939 av blivande grunder för ersättningens
bestämmande.
Emot de jämkningar i fråga om ersättningens storlek m. m., som Överståthållarämbetet
förordat, har jag för den tid som omfattas av ifrågavarande
fortsatta provisorium intet att erinra. Jag får i detta sammanhang erinra
om att allmän fastighetstaxering icke verkställes förrän år 1943, vadan bestämmelser
om ersättning för kostnader i anledning därav icke nu erfordras.
I enlighet med vad sålunda anförts torde bemyndigande böra av riksdagen
utverkas för Kungl. Majit att låta för tiden 1 oktober 1939—30 september
1940 till Stockholms stad utbetala ett belopp av 220,000 kronor under
villkor, att staden för samma tid bestrider alla med taxeringsarbetet i Stockholm''
förenade kostnader, vilka enligt 145 § taxeringsförordningen eller
13 § förordningen örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde
å fastighet skola bestridas av statsmedel, med följande undantag: arvoden till
ordförandena i taxeringsnämnderna; arvoden till kronoombud i taxeringsnämnderna,
i den mån antalet överstiger 43; ersättning till av Överståthållarämbetet
tillkallade sakkunniga för fastighetsvärdering; kostnader för resor
i samband med fastighetstaxering; arvoden till den ordinarie prövningsnämndens
och den särskilda prövningsnämndens ledamöter ävensom andra
arvoden enligt 145 § 8 mom. taxeringsförordningen, som utgå till personer,
vilka icke äro tjänstemän å skatteavdelningen.
Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande berört frågan om de principer,
enligt vilka en uppgörelse på längre sikt mellan staten och staden borde ske.
Till vad ämbetsverket därvid anfört kan jag i huvudsak ansluta mig. Även
vid en definitiv reglering av statens bidragsskyldighet synes man närmast
ha att utgå från nu gällande grunder för statsbidragets avvägning. Med
hänsyn till bestämmelsen i 145 § 1 mom. 3) taxeringsförordningen — enligt
vilken kommun, som genom tillhandahållande av tjänstemän eller annorledes
företagit särskilda anstalter för taxeringsarbetet, skall erhålla bidrag av
statsmedel till kostnaderna härför, därest Kungl. Majit finner dessa anstalter
äga särskilt värde för det allmänna — och med beaktande jämväl av vad i
ärendet tidigare förekommit kan jag sålunda icke finna det av staden nu
framställda anspråket om ersättning för samtliga kostnader för taxeringsarbetet
vara en riktig utgångspunkt för förhandlingar i frågan.»
Av den föregående redogörelsen framgår, att den år 1936 mellan staten
och Stockholms stad träffade överenskommelsen rörande kostnaderna för
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
7
taxeringsarbetet i Stockholm gick ut på en reglering av nämnda kostnader
för en treårsperiod, samt att denna period går till ända den 30 september
1939. I den nu föreliggande propositionen föreslås en fortsatt provisorisk
reglering, avseende ett år, av statens bidrag till täckande av stadens kostnader
för taxeringen. Förslaget innebär, att i huvudsak samma beräkningsgrunder
skola tillämpas för nämnda år som för den löpande treårsperioden. Med
ledning av under år 1938 rådande förhållanden föreslås emellertid en ökning
av det årliga bidraget, vilket under den löpande treårsperioden utgått
med 200,000 kronor, till 220,000 kronor. Då allmän fastighetstaxering icke
skall verkställas förrän år 1943, innehåller förslaget icke några bestämmelser
om ersättning för kostnader i anledning av sådan taxering. På de av departementschefen
anförda skäl anser sig utskottet kunna biträda Kungl. Maj:ts
föreliggande förslag.
Beträffande frågan om de principer, enligt vilka en uppgörelse på längre
sikt mellan staten och staden rörande ifrågavarande kostnader bör ske, finner
sig utskottet i frågans nuvarande läge sakna anledning att närmare ingå
på detta spörsmål. I likhet med vad 1936 års bevillningsutskott anfört i sitt
betänkande nr 3 förutsätter dock utskottet, att frågan om den framtida fördelningen
av kostnaderna för taxeringsarbetet i Stockholm göres till föremål
för en allsidig utredning, grundad bland annat på de erfarenheter, som
vunnits om effektiviteten av den inom Överståthållarämbetet verkställda omorganisationen
av avdelningen för skatteärenden.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 152.
Stockholm den 14 april 1939.
På bevillningsutskottets vägnar:
IVAR ANDERSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, friherre Lagerfelt, Viktor Larsson*, Heiding,
Wahlmark, Bengtsson, Sjödahl, Elon Andersson, Velander och Ekman; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Björklund, Olsson i
Gävle*, Ericson i Boxholm, Johanson i Huskvarna, Werner i Hultsfred, Hammarlund*, Hagberg
i Malmö och Jonsson i Skedsbygd.
* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1939:218 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder för lämnande av ersättning av statsmedel för taxering sarbete i Stockh a1 i texten