Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning med hänsyn till hans beskattningsbara inkomst.

1939-04-21 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1939:19, Betänkande, i anledning av väckt motion om begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning med hänsyn till hans beskattningsbara inkomst.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

3

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1939 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om

begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning

med hänsyn till hans beskattningsbara inkomst.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren av herr Mannerskantz vackt, till bevillningsutskottet

hänvisad motion, nr 154, har hemställts, »att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t anhålla örn utredning rörande möjligheterna att i skattelagarna

införa en bestämmelse om, att i sammanlagd skatt icke av någon får utkrävas

mer än ett belopp lika med den. verkligt beskattningsbara inkomsten för

det år varom fråga är».

Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför

ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt dels inkomstskatt. Den

kommunala fastighetsskatten utgår för fastigheterna inom kommunen och

beräknas efter varje fastighets taxeringsvärde, oberoende av storleken av fastighetens

avkastning eller den nettoinkomst den lämnat. Vid beräkning av

den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av fastighet får

från nettointäkten därav avdragas ett belopp, motsvarande vad som anses

beskattat genom fastighetsskatten.

Enligt de vid 1938 års riksdag antagna bestämmelserna är förmögenhetsbeskattningen,

såvitt angår fysiska personer, ordnad sålunda. I den kombinerade

inkomst- och förmögenhetsskatten inräknas Vioo av den skattepliktiga

förmögenheten. Dessutom uttages särskild skatt å förmögenhet, därest den

skattepliktiga förmögenheten överstiger 20,000 kronor. I skattelindrande

syfte har vid beräkning av den särskilda skatten å förmögenhet införts en

s. k. reduktionsregel. Denna innebär att, därest för annan skattskyldig än

familjestiftelse eller utländskt bolag den skattepliktiga förmögenheten överstiger

25 gånger det för den skattskyldige för beskattningsåret till .statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt fastställda taxerade beloppet, den beskattningsbara

förmögenheten skall utgöra ett belopp motsvarande 25 gånger det

taxerade beloppet, dock minst 40 procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Ilar för den skattskyldige icke fastställts något taxerat belopp, skall

den beskattningsbara förmögenheten utgöra ett belopp motsvarande 40 procent

av den skattepliktiga förmögenheten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

I fråga om den förmögenhetsbeskattning, som innefattas i den kombinerade

inkomst- och förmögenhetsskatten, finnes icke någon särskild reduktionsregel.

Systemet med kombinerad skatt verkar i och för sig reducerande

på skatten i de fall, då inkomsten är ringa. Förmögenhetsdelen beskattas

efter en genomsnittligt lägre skatteprocent ju mindre den inkomst är, med

vilken den är förenad. Finnes icke någon inkomst eller är densamma så låg,

att ortsavdraget ej kan helt utnyttjas därå, får avdraget göras å förmögenhetsdelen,

varigenom förmögenhetsskatten reduceras. För större förmögenheter

spela ortsavdragen ingen nämnvärd roll i nu nämnda hänseende.

I sitt av 1938 års riksdag godkända betänkande nr 32, i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 258 medförslag till omläggning av den direkta

statsbeskattningen m. m., anförde bevillningsutskottet beträffande förenämnda,

av Kungl. Maj:t föreslagna reduktionsregel, att utskottet ej ville bestrida,

att det ur många synpunkter skulle varit önskvärt, om en för de skattskyldiga

förmånligare utformning av reduktionsregeln kunnat komma till stånd.

Bevillningsutskottet, som av anförda skäl icke ansåg sig kunna tillstyrka

ändring i det av Kungl. Majit framlagda förslaget, framhöll emellertid, att

spörsmålet om reduktionsregelns utformande vore av den natur, att det borde

upptagas till prövning så snart erfarenheter om verkningarna av den då

föreslagna regelns tillämpning vunnits eller ändring i det allmänna ränteläget

sådant påkallade.

I motionen har bland annat anförts, att vid tillämpningen av gällande

skatteförfattningar inträffade stundom, att en skattskyldig finge erlägga skatt

med mer än 100 procent av den beskattningsbara inkomsten. Detta förhållande

sammanhängde med utformningen av bestämmelserna angående förmögenhetsbeskattningen

och den kommunala fastighetsskatten. Det vore

orimligt och obilligt samt stridande mot beskattningens principer, att stat

och kommun kunde uttaga skatt av personer, som icke ägde någon beskattningsbar

inkomst eller icke ens någon taxerad sådan. I skatteförfattningarna

borde därför införas en bestämmelse, att skattskyldig icke skulle behöva erlägga

skatt med belopp överstigande 100 procent av den beskattningsbara inkomsten.

Utskottet. På sätt motionären anfört kan stundom inträffa, att en skattskyldig nödgas

erlägga skatt med större belopp än den för honom fastställda beskattningsbara

inkomsten. Detta sammanhänger med bland annat förmögenhetsskattens

och den kommunala fastighetsskattens natur.

Vad angår den kommunala fastighetsskatten utgår densamma såsom förut

nämnts efter varje fastighets taxeringsvärde, oberoende av storleken av

fastighetens avkastning eller nettoinkomst. Med denna skatt avses att tillförsäkra

kommunerna ett visst minimum av skatteunderlag. Det ligger sålunda

i denna skatteforms natur, att skatten för de fall, då en fastighet

icke lämnat den skattskyldige någon behållen inkomst eller blott ringa

sådan, kan leda till sådana verkningar, som motionären påtalat. I motionen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

5

har icke ifrågasatts, att den kommunala fastighetsskatten skulle upphävas

utan endast att densamma skulle modifieras så, att fastighetsskatten icke

leder till påförande av skatter överstigande den verkligt beskattningsbara

inkomsten. På grund av det anförda och då frågan om den kommunala

beskattningens ordnande är föremål för utredning inom kommunalskatteberedningen,

finner sig utskottet icke böra föreslå någon åtgärd i anledning

av motionen i nu berörda del.

Örn förmögenhetsskatten gäller liksom i fråga örn den kommunala fastighetsskatten,

att förmögenhetsskatt utgår oberoende av om en förmögenhet

lämnat avkastning eller icke. Av den förut lämnade redogörelsen

framgår, att i samband med 1938 års reform av statsbeskattningen genomfördes

en viss lättnad i skattskyldigheten till särskild skatt å förmögenhet

för de fall, då förmögenhet lämnat ingen eller blott ringa avkastning. Den

förut omförmälda reduktionsregeln innebär sålunda, att skattelättnaden inträder

så snart den skattskyldiges taxerade inkomst — oberoende av om

inkomsten härflyter från förmögenhet eller icke — understiger 3 procent av

förmögenheten. Några erfarenheter om verkningarna av denna regels tilllämpning

hava ännu ej vunnits, då de nya bestämmelserna trätt i kraft

först den 1 januari 1939 och sålunda tillämpas första gången vid innevarande

års taxering. I likhet med vad 1938 års bevillningsutskott anfört,

finner utskottet det vara av vikt, att den föreliggande frågan ägnas närmare

uppmärksamhet så snart kännedom örn verkningarna av ifrågavarande

bestämmelser erhållits eller ändringar i det allmänna ränteläget eller andra

förhållanden sådant påkalla. Utskottet förutsätter att, så snart de förut antydda

förutsättningarna för en översyn över dessa bestämmelser äro förhanden,

Kungl. Majit kommer att upptaga frågan till förnyad prövning samt

för riksdagen framlägga de förslag till ändring av bestämmelserna, som

kunna befinnas vara av förhållandena påkallade.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen I: 154 av herr Mannerskantz, örn begränsning

av skattskyldigs sammanlagda beskattning med hänsyn till

hans beskattningsbara inkomst, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 april 1939.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bårg, friherre Lagerfelt, Heiding, Bengtsson,

Sjödahl, Velander, Ekman, Herman Ericsson, Roos och Franzon; samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Olsson i Gävle, Andersson i Dunker, Werner

i Hultsfred, Hammarlund, Eklund, Sandberg, Lundell, Karlsson i Grängesberg och Thorell.

Reservationer:

1) av friherre Lagerfelt samt herrar Bengtsson, Lundell och Thorell, vilka

anfört:

»Det är allmänt erkänt, att skatter böra utgå av skattskyldigs inkomst och

av denna ej taga mera i anspråk än att åtminstone så mycket återstår som

motsvarar det statliga ortsavdraget, vilket ju är beräknat motsvara existensminimum.

En sådan begränsning av de sammanlagda skatter som må påläggas

fysisk person kan ej åstadkommas genom anordningar som gälla enbart

den allmänna kommunalskatten tillsammans med landstingsskatt och

vägskatt eller enbart genom en förbättrad reduktionsregel vid den särskilda

skatten å förmögenhet, utan kan endast åstadkommas genom en från de

olika speciella skatteförfattningarna fristående spärregel.

Beträffande behovet av en skattespärr uppåt torde få erinras om att en

sådan lär finnas i Norge och vara fixerad till 75 procent.1 Det må ock erinras

örn att i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten sådan denna utformades

år 1919 infördes en grundbeloppsspärr vid 12 procent.

Huruvida en spärregel uppåt, om en sådan nu införes i de svenska skatteförfattningarna,

bör gälla enbart de två statsskatterna eller även de tre kommunalskatterna,

därom kunna olika uppfattningar råda. För att en spärr

lämpligen bör omfatta alla fem skatterna talar bland annat den omständigheten,

att gränsen mellan de statliga och kommunala arbetsområdena är

ganska flytande och att överflyttningar av arbetsuppgifter dem emellan tid

efter annan äga rum.

En sådan spärr omfattande såväl statsskatter som kommunalskatter lär

böra utformas så, att kommunerna i varje fall få sitt, under det att staten

i de fall det här är fråga om får göra avkall på viss del av sina skattekrav,

väl lämpligast genom restitution. En sådan anordning av spärren torde även

vara att rekommendera av den grund att kommunalskatterna ligga under

utredning och örn ett eller annat år kunna föreligga i en annan utformning

än för närvarande. Huruvida slutligen spärrens höjdläge bör vara 100 pro
-

1 Se Kungl. Maj:ts proposition år 1934 nr 200, sid 68.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. *

cent eller lägre, därom torde Kungl. Majit framlägga på skälighetsprövning

fotat förslag.

Utredningen av här behandlade frågor lär väl lämpligast böra ske genom

någondera av de sittande skattekommittéerna.

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om

utredning och framläggande av förslag om en skattespärr

innebärande att, därest fysisk person för visst beskattningsår

påförts skatter till stat och kommuner med belopp tillsammans

överstigande 100 procent, eller den lägre procent

Kungl. Majit kan finna skälig, av den skattskyldiges till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomst minskad

med ortsavdrag, han må äga rätt till restitution av staten

med överskjutande skattebelopp, dock ej med mera än

han i statsskatter utgivit».

2) av herr Velander, vilken ansett, att utskottet bort, i anledning av motionen

I: 154 av herr Mannerskantz, hemställa,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Maj :t ville snarast möjligt förelägga riksdagen förslag

till sådana bestämmelser att, såvitt angår den statliga

inkomst- och förmögenhetsskatten samt den särskilda skatten

å förmögenhet, icke av någon skattskyldig i sådan skatt

sammanlagt uttages mer än förslagsvis 50 procent av den

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten».

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.