Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen den 11 juni 1926

1939-05-09 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1939:22, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen den 11 juni 1926

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse

av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen

den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och

beskattning av brännvin.

I en den 3 mars 1939 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,

nr 175, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom.

förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning

och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen

den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin skola

erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

3. All för kontrollen behövlig handräckning ävensom för densamma erforderliga

målkärl och andra redskap har tillverkare att tillhandahålla.

30 §.

3. Den som olovligen tillverkat brännvin skall ock dömas skyldig att

gälda tillverkningsskatt för den myckenhet brännvin som, efter vad utrönas

kan, blivit tillverkad, dock för minst femtio liter av normalstyrka.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.

Bihang iill riksdagens protokoll 1939. 7 sami. 1 avd. Nr 22—23.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

Beträffande vad föredragande departementschefen vid ärendets föredragning

inför Kungl. Majit anfört till motivering för ifrågavarande förslag, får

utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa

till ovannämnda statsrådsprotokoll.

I skrivelse till Kungl. Majit den 13 januari 1939 har kontrollstgrelsen

föreslagit vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående

tillverkning och beskattning av brännvin. Förslaget avser dels ändrade bestämmelser

rörande beräkningen av tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning,

dels viss skärpning av förordningens ansvarsbestämmelser, dels

ock en jämkning av 18 § 3 mom. för vinnande av överensstämmelse med

motsvarande stadgande i lagen om mått och vikt.

Vad först angår uttagande av tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning

skall enligt 30 § 3 mom. ifrågavarande förordning sådan skatt gäldas

med 65 öre för varje liter olovligen tillverkat brännvin av normalstyrka.

Vid skattebeloppets beräknande skola emellertid särskilda, i 3 mom. under

a), b), c) och d) angivna regler iakttagas. Enligt dessa regler särskiljas tre

olika fall:

a) Har tillverkningen skett med enkel, omedelbarligen med eld driven

redskap, skall skatten beräknas efter redskapens avverkningsförmåga, vilken

skall antagas under dygn uppgå till 4 gånger pannans rymd. Kan redskapens

storlek icke utrönas, bestämmes skatten efter 500 liters tillverkning för

dygn.

b) Är tillverkningen utövad med mera sammansatt eller medelst ånga driven

redskap, skall skatten beräknas för den myckenhet som efter vad utrönas

kan blivit tillverkad, dock för minst 800 liter för dygn.

c) Har tillverkningen skett på annat sätt än under a) och b) avses, skall

skatten beräknas för den myckenhet som efter vad utrönas kan blivit tillverkad,

dock för minst 50 liters tillverkning för dygn.

Enligt vad under d) stadgas gäller vidare, att skatten i alla tre fallen skall

utgå för minst 30 dygn; har tillverkningen blivit utövad över 30 men ej 60

dygn, utgöres skatt för 60 dygn; har den utövats över 60 men ej 90 dygn

för 90 dygn o. s. v.

Dessa bestämmelser innebära, att skattens belopp utgör

i fallet a) 78 kronor för varje liter av pannans rymd och, om redskapens

storlek ej kan utrönas, minst 9,750 kronor;

i fallet b) minst 15,600 kronor; samt

i fallet c) minst 975 kronor.

Efter att inledningsvis hava lämnat en redogörelse för tillkomsten av och

det ursprungliga syftet med gällande bestämmelser örn tillverkningsskatt vid

olovlig brännvinstillverkning har kontrollstyrelsen till stöd för sitt förslag

örn ändring av nämnda bestämmelser anfört bland annat följande:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

3

Enligt kontrollstyrelsens mening hava förhållandena ändrats därhän, att

skälen för den hårda skattepåföljden icke längre kunna åberopas med samma

styrka som vid bestämmelsens tillkomst. Vidare må framhållas, att straffet

för olaga brännvinstillverkning, som ursprungligen allenast utgjorde böter,

väsentligen skärpts, så att numera vid tillverkning i större omfattning

eller i syfte att försälja framställt brännvin eller vid upprepad förseelse av

hithörande slag även fängelse i högst ett år samt, då synnerligen försvårande

omständigheter föreligga, straffarbete i högst ett år kan ådömas.

Vid nu anförda förhållanden synas skäl tala för att en revision av bestämmelserna

om skyldighet att gälda tillverkningsskatt vid olaga brännvinstillverkning

bör enhetligt omfatta alla slag av dylik tillverkning. Erfarenheten

har givit vid handen, att dessa bestämmelser i realiteten även visa sig i

hög grad verkningslösa, enär de för olovlig brännvinstillverkning dömda personerna

merendels befinna sig i så dåliga ekonomiska omständigheter, att de

sakna förmåga att gälda de betydande belopp, varom här är fråga. Detta

förhållande belyses närmare av följande från riksräkenskapsverket inhämtade

uppgifter rörande debiterade och influtna belopp, avseende ådömd

brännvinstillverkningsskatt budgetåren 1935/36—1937/38:

Debiterade Influtna

1935/36 .................. kronor 808,561: 86 kronor 12,404: 57

1936/37 .................. » 639,229:29 » 3,557:64

1937/38 .................. » 594,162:63 » 12,630:90.

Sammanlagt under nämnda tre budgetår uppgå de utdömda skattebeloppen

till icke mindre än 2,041,953 kronor, varav dock allenast 28,593 kronor,

motsvarande omkring 1.5 procent, kunnat indrivas.

Under senare år har i ett stort antal fall inträffat, att personer, som dömts

för olaga brännvinstillverkning, gjort framställning örn nåd beträffande antingen

enbart brännvinstillverkningsskatten eller ock skatten jämte ådömt

straff. Enligt en inom justitiedepartementet verkställd undersökning hade

sålunda under åren 1936 och 1937 samt januari—september 1938 behandlats

57 dylika nådeansökningar, avseende 63 dömda personer. I regel hade

ansökningarna helt eller delvis bifallits såvitt gällt tillverkningsskatten.

Fullständig befrielse hade beviljats 15 personer, medan 38 fått skatten avsevärt

nedsatt, i allmänhet till belopp mellan 100 kronor och 25 kronor. Endast

9 ansökningar hade avslagits. En person hade erhållit nåd i den formen,

att han utan hinder av den intill den 1 januari 1939 gällande bestämmelsen

i 46 § 3 mom. i förordningen berättigats att betala böterna, oaktat

att han ej förmått erlägga skatten. I samtliga fall utom ett hade Kungl.

Maj:ts beslut överensstämt med Högsta domstolens yttrande. Till jämförelse

må nämnas att hela antalet för olovlig brännvinstillverkning i första

instans dömda personer utgjorde 735 år 1935 och 753 år 1936.

De talrika fall, i vilka Kungl. Maj:t sålunda bifallit nådeansökningar örn

befrielse från erläggande av ådömd tillverkningsskatt, torde giva uttryck

för att även Kungl. Maj:t funnit, att bestämmelserna örn tillverkningsskattens

beräknande i hithörande fall verka med oskälig hårdhet samt att ett eftergivande

å skattekravet ansetts kunna ske i jämförelsevis stor omfattning,

utan att det allmännas intressen därigenom äventyrades. Det torde i detta

sammanhang böra erinras örn att statsmakterna nyligen även vidtagit en åtgärd,

varigenom den med de stränga bestämmelserna örn skatteberäkningen

avsedda verkan i realiteten kommer att ytterligare försvagas. Före upphävandet

av ovanberörda 46 § 3 mom. i förordningen giillde nämligen enligt

stadgandet i detta lörfattningsrum, att böter för olovlig brännvinstillverk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

ning icke finge gäldas, där tillgång saknades till samtidigt ådömd skatt eller

någon del därav. Den saklållde skulle i sådant fall i stället undergå förvandlingsstraff

för böterna. Sedan bestämmelsen i samband med den år 1937

genomförda lagstiftningen om verkställighet av bötesstraff (S. F. S. 1937: 279)

med utgången av år 1938 bortfallit, kan betalning av skatten hädanefter alltså

ej framtvingas annorledes än genom utmätning eller konkursförfarande,

vilka åtgärder enligt vad ovan anförts dock ytterst sällan torde leda till resultat.

Av det ovan anförda har framgått, att den höga skatteplikten vid olaga

brännvinstillverkning icke med de former, i vilka den olovliga hanteringen

numera förekommer, visat sig fylla syftemålet att utgöra ett starkt avhållande

moment mot brottslighet av detta slag men att däremot de nuvarande

bestämmelserna i ämnet oftast leda till resultat, som måste anses alltför

stränga såväl i förhållande till brottets beskaffenhet som med hänsyn till

den brottsliges betalningsförmåga. Enligt kontrollstyrelsens mening bör det

egentliga korrektivet mot förseelser, varom här är fråga, vara knutet vid

själva straffet. Påföljden med avseende å skyldighet för den saktallde att

gälda tillverkningsskatt torde allenast böra uppfylla det syftemålet att på ett

i möjligaste mån betryggande sätt tillgodose statens fiskaliska intresse. Denna

uppfattning synes även ha kommit till uttryck i vissa på senare tid utfärdade

författningar angående statliga tillverknings- och andra avgifter —-

--i vilka motsvarande bestämmelse givits den innebörden, att den sak
fällde

skall förpliktas utgiva den skatt, som undandragits statsverket.

I överensstämmelse med vad sålunda i vissa andra förordningar gäller i

fråga örn erläggande av tillverkningsavgifter o. dyl. vid överträdelse av skattebestämmelserna,

anser kontrollstyrelsen, att det även för brännvinstillverkningsförordningens

vidkommande skulle vara tillfyllest, om skyldigheten att

vid olovlig brännvinstillverkning betala tillverkningsskatt reglerades genom

en bestämmelse av allenast det innehållet, att den, som begått dylik förseelse,

även skall gälda den tillverkningsskatt, som undandragits statsverket.

I betraktande av svårigheterna för domstolarna att särskilt vid olovlig mäskberedning

genom åvägabragt utredning bestämma den myckenhet brännvin,

för vilken skatt av den sakfällde skall gäldas, får dock kontrollstyrelsen förorda

att en dylik bestämmelse bör kompletteras med föreskrift om att skatt

skall utgå för minst 100 liter av normalstyrka, d. v. s. med minst 65 kronor.

Svea hovrätt har i yttrande över kontrollstyrelsens förslag örn ändring av

bestämmelserna angående tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning

förklarat sig finna de av konlrollstyrelsen åberopade skälen för mildring av

nu gällande stränga bestämmelser rörande utdömande av tillverkningsskatt

synnerligen beaktansvärda. Hovrätten har vidare anfört:

Erfarenheten giver vid handen, att utdömande av tillverkningsskatt i enlighet

med nu gällande regler i de allra flesta fall, allt efter den dömdes

sämre eller bättre ekonomi, antingen blir utan betydelse eller ock drabbar

oskäligt hårt i förhållande till den begångna förseelsen. Då det sålunda gäller

att utforma en ny bestämmelse om tillverkningsskattens beräknande i

dessa fall, är det uppenbarligen av stor betydelse, att sådana regler uppställas,

som icke medföra vare sig för mycken omgång vid tillämpningen eller

ökade krav på utredningens fullständighet. I sådant hänseende synes det

lämpligt att, såsom föreslagits, upptaga bestämmelse, att skatten beräknas

efter den kvantitet, som efter vad utrönas kan, blivit tillverkad, dock ej un
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

5

der viss minimikvantitet. Det kan emellertid ifrågasättas, örn icke den till

100 liter föreslagna minimikvantiteten, motsvarande en tillverkningsskatt av

65 kronor, ej sällan skulle leda till väl stränga resultat. Särskilt kan detta

bliva händelsen dels i de av kontrollstyrelsen i motiveringen till ändringsförslaget

framhållna fall, som stå den tillåtna vinberedningen nära, dels ock

eljest, då det är uppenbart att tillverkningen avsett allenast en ringa myckenhet.

Att döma av den kännedom hovrätten äger av dylika mål torde statens

fiskaliska intresse bliva tillräckligt tillgodosett även om minimikvantiteten

sänkes till 50 liter, motsvarande en skatt av 32 kronor 50 öre. Om en sådan

bestämmelse emellertid skulle anses alltför lindrig i de grövre fallen, vore det

måhända tänkbart att för dessa stadga en högre minimikvantitet, t. ex. 100

liter. Härvid kunde man lämpligen anknyta till förordningens straffbestämmelser

på det sätt, att den högre minimikvantiteten bleve tillämplig, då någon

av de i 30 § 1 mom. andra stycket omnämnda kvalifikationsgrunderna

vore för handen.

Beträffande kontrollstyrelsens förslag om viss skärpning av brännvinstillverkningsförordningens

ansvarsbestämmelser må framhållas följande:

Enligt 30 § 1 mom. utgör normalstraffet för olovlig brännvinstillverkning

böter från och med 300 till och nied 3,000 kronor. Har tillverkningen bedrivits

i större omfattning eller i syfte att försälja det tillverkade eller föreligger

iteration av dylik förbrytelse — med vilken i sådant sammanhang jämställas

förbrytelser mot vissa andra i författningsrummet angivna bestämmelser

-— utgör straffet fängelse i högst ett år eller böter från och med 500

till och med 5,000 kronor. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

kan straffarbete i högst ett år ådömas. Har tillverkningen icke bedrivits

i större omfattning eller i syfte att försälja det tillverkade, kan, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, straffet nedsättas till 100 eller vid

upprepad förbrytelse 300 kronors böter.

I kontrollstyrelsens skrivelse har framhållits att om påföljden i fråga om

skyldighet att erlägga tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning i

enlighet med styrelsens förslag bleve mildrad, ett från dylik brottslighet i

viss grad avhållande moment bortfölle. Fråga uppstode då, huruvida en

sådan åtgärd nu borde föranleda viss motsvarande skärpning av straffbestämmelserna.

Rörande detta spörsmål har styrelsen vidare anfört:

En särskild anledning till övervägande av en straffskärpning för förbrytelse

av här ifrågavarande slag har kontrollstyrelsen även ansett ligga i

tillkomsten av dagsbotsystemet, vilket enligt den särskilda böteslagen skall

tillämpas i fall, varom här är fråga. En följd av denna tillämpning har

blivit, att väsentligt lägre bötesbelopp numera i regel utdömas än vad som

eljest skulle följa av de i 30 § 1 mom. angivna beloppen för böterna. På

grund av böteslagens bestämmelser utgör minsta antalet dagsböter vid normalstraffet

för olovlig brännvinstillverkning 30 och, då synnerligen mildrande

omständigheter föreligga, 10. 1 betraktande av den svaga ekonomiska

ställning, vari de för dylik förbrytelse sakfällda merendels befinna sig, pläga

domstolarna bestämma dagsbotens belopp i hithörande fall till mycket låga

belopp, ofta nog till allenast 1 krona.---Enligt kontrollstyrelsens me
ning

synas därför straffbestämmelserna i brännvinstillverkningsförordningen

böra göras lill föremål för en översyn, i vilken även torde inbegripas motsvarande

bestämmelser i alkohollagstiftningen i övrigt.---

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

Kontrollstyrelsen, som icke ansett att vad sålunda uttalats angående behovet

av överarbetning av straffbestämmelserna bör föranleda ett undanskjutande

av det nu framlagda förslaget om ändring av bestämmelserna om

påföljden i fråga om tillverkningsskatten, har emellertid velat ifrågasätta,

huruvida icke såsom en provisorisk åtgärd bestämmelsen örn lägre straff

vid synnerligen mildrande omständigheter nu kunde uteslutas ur 30 §

1 morn., detta med hänsyn till de möjligheter till bestämmande av lindrigare

straff, som domstolarna numera äga genom tillämpningen av den

särskilda böteslagen. Kontrollstyrelsen har härvid icke förbisett, att den

nu föreslagna ändringen i nämnda straffbestämmelser kan vara ägnad att

ytterligare öka den bristande överensstämmelsen mellan straffbestämmelserna

i de olika alkoholförfattningarna. Styrelsen får sålunda erinra om att

även straffbestämmelserna mot olovlig rusdrycksförsäljning och spritsmuggling

upptaga lindrigare straff vid synnerligen mildrande omständigheter. Detsamma

är även förhållandet med avseende å den i 31 § 1 och 2 mom.

brännvinstillverkningsförordningen meddelade straffbestämmelsen.---

Då olovlig tillverkning måste anses utgöra en förseelse av annan och merendels

allvarligare karaktär än övriga här åsyftade förseelser, synas emellertid

några avgörande betänkligheter icke böra ur nu förevarande synpunkt

möta mot uteslutande av nyssberörda bestämmelse.

Svea hovrätt har beträffande kontrollstyrelsens förslag om skärpning av

förenämnda ansvarsbestämmelser förklarat, att det syntes kunna starkt ifrågasättas,

örn sådan ändring nu borde genomföras. Till stöd för denna uppfattning

har hovrätten uttalat bland annat, att på sätt kontrollstyrelsen i sin

skrivelse även erinrat, dels särskilda straffskalor vid förekomsten av synnerligen

mildrande omständigheter finnas upptagna i vissa andra rusdrycksförfattningar,

dels ock en allmän översyn av straffbestämmelserna i dessa författningar

i annat sammanhang är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Hovrätten har av anförda skäl avstyrkt ett genomförande av förslaget till

ändring av straffbestämmelserna för olovlig brännvinstillverkning utan samband

med en mera omfattande revision av straffskalorna på rusdrycksförfattningarnas

område. I

I 18 § 3 mom. brännvinstillverknings förord ningen stadgas för närvarande,

att tillverkare skall tillhandahålla, bland annat, för kontrollen erforderliga

målkärl och andra redskap samt att mätnings- och vägningsredskap

skola vara vederbörligen justerade. Härtill har kontrollstyrelsen anmärkt

bland annat följande:

Enligt 8 § andra stycket lagen den 11 maj 1934 (nr 162) om mått och vikt,

vilken trädde i kraft den 1 juli 1935, gäller icke justeringstvång med avseende

å mätning, som sker uti förvarings- eller transportredskap, i vilket

den uppmätta varan förvaras eller levereras och som med avseende å rymden

är märkt på visst i lagen angivet sätt. Då dylika av justeringsman

vederbörligen märkta förvarings- och transportkärl sedan gammalt komma

till användning inom brännvinshanteringen och då det givetvis icke

varit avsett, att strängare krav i nämnda hänseende skola gälla i fråga örn

dylika kärl än vad som följer av lagen örn mått och vikt, hade ovanberörda

stadgande i 18 § 3 mom. brännvinstillverkningsförordningen måhända bort

jämkas i samband med utfärdandet av sagda lag. Så har emellertid ej skett.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22. 1

Då den bristande överensstämmelsen mellan de båda författningarna givit

anledning till den missuppfattningen, att hinder skulle möta att använda erforderliga

redskap av beskaffenhet att skola märkas i stallet för justeras,

har styrelsen föreslagit, att orden »skolande mätnings- och vagnmgsredskap

vara vederbörligen justerade» skola uteslutas ur nuvarande 3 morn. Styrelsen

har framhållit, att det torde vara uppenbart, att en dylik ändring icke

finge anses innebära någon befrielse för tillverkaren att alltjamt liksom hittills

svara för att redskapen, i den mån så skulle ske, hilva vederbörligen

justerade eller märkta.

Mynt- och justering sverket, som yttrat sig över kontrollstyrelsens nu berörda

förslag, har tillstyrkt detsamma.

Till stöd för det föreliggande förslaget har departementschefen anfört följande:
»Lämpligheten

av att beräkningsgrunderna för tillverkningsskatten vid

olovlig brännvinstillverkning nu bliva ändrade synes mig klart framgå

av kontrollstyrelsens utredning om de nuvarande reglernas tillkomst och

ursprungliga syfte och det i flera betydelsefulla hänseenden ändrade läge,

sorn numera inträtt. Skatten bör sålunda även enligt min mening beräknas

allenast till belopp motsvarande den tillverkningsskatt, som undandragits

statsverket, medan korrektivet mot den brottslighet, varom här är fråga, bör

läggas i själva straffet. Till undvikande av alltför betungande krav pa utredningens

fullständighet, synes mig emellertid nödvändigt att, såsom kontrollstyrelsen

jämväl förutsatt, principen för skattebeloppets fastställande

kompletteras med en regel örn visst minimibelopp, som alltid skall uttagas.

I likhet med Svea hovrätt finner jag därvid statens fiskaliska intresse bliva

tillräckligt tillgodosett, örn den minimikvantitet, varå skatten skall beräknas,

bestämmes till 50 liter av normalstyrka.

Därest nu berörda förslag genomföres, torde en skärpning av straffbestämmelserna

väl kunna ifrågasättas. Såsom Svea hovrätt erinrat, är emellertid

en allmän översyn av rusdrvcksförfatlningarnas straffbestämmelser

under övervägande. I likhet med hovrätten anser jag, att kontrollstyrelsens

förslag i nu ifrågavarande del bör upptagas i nämnda större sammanhang.

Såsom kontrollstyrelsen uttalat, torde dock icke behovet av en överarbetning

av straffbestämmelserna böra föranleda uppskov med frågan örn tillverkningsskattens

beräknande.

Vad slutligen angår den ifrågasatta ändringen av 18 § 3 mom. brännvinstillverkningsförordningen

till ernående av överensstämmelse med lagen om

mått och vikt, har jag intet att erinra mot vad kontrollstyrelsen därutinnan

föreslagit.» I

I skrivelse till utskottet har Nykterhetsnämndernas riksförbund bland annat

anfört, att från många nykterhetsnämnder vittnades örn pågående lönnbränning.

En utvidgning av denna hantering kunde spåras på olika håll. Det

förhållandet, att lag och förordning icke tillräckligt kraftigt reagerade mot

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

dessa brott, bidroge otvivelaktigt till, att hanteringen alltjämt påginge och

även utvidgades. Förbundet funne det vara synnerligen angeläget, att den av

kontrollstyrelsen föreslagna straffskärpningen för dessa brott bomme till

stånd. På grund härav har förbundet hemställt, att utskottet för sin del

ville bifalla vad kontrollstyrelsen i förevarande hänseende föreslagit.

XJulcotieL Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att straffet för olaga brännvinstillverkning,

som ursprungligen allenast utgjorde böter, sedermera väsentligen

skärpts. Normalstraffet för sådan tillverkning utgör böter från och

med 300 till och med 3,000 kronor. Därest tillverkningen bedrivits i större

omfattning eller i syfte att försälja framställt brännvin eller vid upprepad

förseelse av hithörande slag utgör straffet fängelse i högst ett år eller böter

från och med 500 till och med 5,000 kronor. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, kan straffarbete i högst ett år ådömas. Har tillverkningen

icke bedrivits i större omfattning eller i syfte att försälja det tillverkade,

kail, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet nedsättas till

100 eller vid upprepad förbrytelse 300 kronors böter. Den som ådömts

straff för olaga brännvinstillverkning skall till staten erlägga tillverkningsskatt

med 65 öre för varje liter olovligen tillverkat brännvin av normalstyrka.

Enligt gällande bestämmelser skall skatten därvid beräknas enligt särskilda

regler för olika fall.

På sätt framgår av det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet hava

åtskilliga anmärkningar riktats mot det nuvarande beräkningssättet av tillverkningsskatten

vid olovlig brännvinstillverkning. Erfarenheten har givit

vid handen, att gällande bestämmelser i ämnet i realiteten visat sig vara i

hög grad verkningslösa, enär de för sådan olovlig tillverkning dömda personerna

merendels befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter, att de

sakna förmåga att gälda de betydande belopp, varom här är fråga. Av de

från riksräkenskapsverket lämnade uppgifterna rörande debiterade och influtna

belopp, avseende ådömd brännvinstillverkningsskatt under budgetåren

1935/36—1937/38, framgår, att av de under nämnda tre budgetår sammanlagt

utdömda skattebeloppen, 2,041,953 kronor, allenast 28,593 kronor,

motsvarande omkring 1.5 procent, kunnat indrivas. Det nu anförda och den

av kontrollstyrelsen i övrigt verkställda utredningen finner utskottet giva

stöd för den meningen, att de nuvarande bestämmelserna om tillverkningsskalt

i förevarande fall icke fylla det syfte, som ursprungligen avsetts med

dessa bestämmelser. I likhet med kontrollstyrelsen anser utskottet påföljden

för den sakfällde att gälda tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning

allenast böra fylla det kravet, att statens fiskaliska intresse blir

tillgodosett på ett i möjligaste mån tillfredsställande sätt. På grund härav

får utskottet förorda bifall till det i propositionen framlagda förslaget, att

skatten bör beräknas allenast till belopp motsvarande den tillverkningsskatt,

som undandragits statsverket, dock att skatt skall utgå för minst 50 liter av

normalstyrka. Utskottet vill i detta sammanhang understryka, att den av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

9

utskottet förordade ändringen av ifrågavarande bestämmelser icke innebär en

lindring av själva straffbestämmelserna för förenämnda förseelser utan

endast en rättelse av en påföljd, som visat sig vara verkningslös i det ursprungligen

avsedda syftet.

Såsom departementschefen och kontrollstyrelsen anfört anser utskottet, att

korrektivet mot den brottslighet, varom här är fråga, bör ligga i själva straffet

och icke i förenämnda påföljd. Kontrollstyrelsen och nykterhetsnämndernas

riksförbund hava föreslagit att, därest påföljden i fråga om skyldighet

att erlägga tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning bleve mildrad,

en viss motsvarande skärpning av brännvinstillverkningsförordningens

ansvarighetsbestämmelser borde vidtagas. I likhet med departementschefen

finner utskottet skäl icke föreligga att i nu förevarande sammanhang taga

ifrågavarande ansvarsbestämmelser under prövning. Detta spörsmål bör

lämpligen såsom departementschefen föreslagit tagas under övervägande i

samband med den allmänna översyn av rusdrycksförfattningarnas straffbestämmelser,

som för närvarande är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet finner det vara av vikt, att denna översyn slutföres inom sådan

tid, att förslag i ämnet snarast kan föreläggas riksdagen.

Mot det i propositionen framlagda förslaget till ändring av 18 § 3 mom.

brännvinstillverkningsförordningen för ernående av överensstämmelse mellan

nämnda författningsrum och motsvarande stadgande i lagen örn mått och

vikt har utskottet icke funnit skäl till erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

proposition nr 175, antaga det vid propositionen fogade

förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom.

och 30 § 3 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående

tillverkning och beskattning av brännvin.

Stockholm den 9 maj 1939.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, friherre Lagerfelt*, Heiding, Wahlmark*,

Bengtsson*, Sjödahl, Elon Andersson*, Velander, Ekman och Robert Berg; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren*, Björklund*, Ericson

i Boxholm, Johanson i Huskvarna, Werner i Hultsfred, Blomquist, Hagberg i Malmö,

Jonsson i Skedsbygd och Olsson i Kullenbergstorp.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Reservation

av herrar Johan Bärg och Johanson i Huskvarna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:276 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen den a1 i texten