Utlåtande, i anledning av förslag om reglering av avlöningen till den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen jämte en i ämnet väckt motion.
1939-03-16 · 38 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 37 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1939:10, Utlåtande, i anledning av förslag om reglering av avlöningen till den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen jämte en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
1
Nr 10.
Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1939 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av förslag om reglering av avlöningen till
den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen jämte
en i ämnet väckt motion.
I skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret den 7 juni 1937 anhöll bankoutskottet,
att fullmäktige ville låta verkställa viss utredning rörande avlöningsförhållandena
för riksdagens personal, närmast avseende frågan om beredande
av arvodesförhöjning åt nämnda personal. Fullmäktige uppdrogo i
anledning därav den 10 juni 1937 åt riksgäldsfullmäktigen E. G. E. Eriksson
och riksgäldskommissarien S. O. Widlund att verkställa och till fullmäktige
inkomma med den av utskottet begärda utredningen.
Sedan utredningsmännen i skrivelse till fullmäktige den 16 december 1937
framlagt förslag till provisorisk arvodesförhöjning åt riksdagens personal
under 1938 års riksdag, överlämnade fullmäktige förslaget till bankoutskottet
med skrivelse den 22 december 1937. Med bifall till hemställan av utskottet
i dess utlåtande nr 8 fattade 1938 års riksdag sedermera beslut i ämnet i
överensstämmelse med utredningsmännens förslag.
Utredningsmännen liava därefter till fullmäktige inkommit med en den
14 december 1938 dagtecknad skrivelse, innefattande förslag till definitiv
reglering av arvodena till riksdagens personal
m. m. I skrivelsen hava utredningsmännen framlagt förslag till avlöningsbestämmelser
för*personal hos riksdagens kamrar, utskott och kansli m. m.,
vilka skulle ersätta nu gällande, av 1934 års riksdag fastställda avlöningsbestämmelser.
Utredningsmännens skrivelse är intagen såsom Bilaga A till
detta utlåtande, och får utskottet beträffande innehållet i skrivelsen hänvisa
till denna bilaga (sid. 14 ff.).
Med skrivelse den 29 december 1938 hava fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnat utredningsmännens förslag till bankoutskottet och därvid under
framhållande, att fullmäktige ansett sig böra för egen del yttra sig över förslaget
endast såvitt detsamma avsåge den fullmäktige direkt underställda
personalen, tillstyrkt vad därutinnan föreslagits.
Efter det bankoutskottet överlämnat fullmäktiges skrivelse jämte utredningsmännens
förslag till kamrarnas herrar talmän och dessa anmodat kanslideputerade
att inkomma med yttrande i ärendet, hava kanslideputerade i
skrivelse den 31 januari 1939 antori följande.
Kanslideputerade, som punkt för punkt prövat det föreliggande förslaget,
hade icke något att erinra mot den reglering, detsamma avsåge att giva ar
Bihang
till riksdagens protokoll 1939. 8 sami. Nr 10. 1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
vodena för riksdagens personal. I fråga om detaljutformningen av förslaget
i de delar, som berörde kanslideputerade och dem underställd personal,
vilie kanslideputerade allenast föreslå följande ändringar. Enär kanslideputerade
för innevarande riksdag såsom sin sekreterare anställt person
med annan anställning inom riksdagen, varvid arvodet för denne
med hänsyn härtill satts till lägre belopp än det i 1 § avlöningsbestämmelserna
angivna, syntes arvodet för sekreterare i riksdagens
kansli böra bestämmas till högst 420 kronor för månad. Vidare syntes beloppet
av det arvode, kanslideputerade jämlikt 8 § avlöningsbestämmelserna
ägde bestämma för upprättande av vederbörliga register för varje lagtima
riksdag, böra fastställas till 4,500 kronor. I samband härmed syntes
bestämmelsen om arvode för kontrollant å nämnda arbete böra så utformas,
att, därest kanslideputerade ansåge erforderligt att anställa särskild kontrollant
av nämnda arbete, såsom arvode härför finge utgå högst 500 kronor
efter kanslideputerades bestämmande.
I en till bankoutskottet avlåten, den 11 februari 1939 dagtecknad skrivelse
hava kamrarnas herrar talmän meddelat, att frågan behandlats vid
samma dag hållet talmanssammanträde i närvaro av de ständiga utskottens
ordförande samt kanslideputerade. I enlighet med den mening, som vid sammanträdet
gjorde sig gällande, hava herrar talmän föreslagit, att utredningsmännens
förslag till avlöningsbestämmelser måtte godkännas med de jämkningar,
som ifrågasatts av kanslideputerade, samt med de tillägg eller ändringar,
som ytterligare må befinnas erforderliga vid bifall till ett vid nämnda
talmanssammanträde jämväl behandlat förslag rörande avlöningsförhållandena
för vissa av riksdagens tjänstemän, vilket sistnämnda förslag av talmännen
med särskild skrivelse samtidigt överlämnades till utskottet.
Med skrivelse den 14 juni 1938 överlämnade kamrarnas herrar talmän
till fullmäktige i riksgäldskontoret en av ordförandena och vice ordförandena
i riksdagens båda lagutskott hos talmännen gjord framställning örn
förbättrade avlöningsförhållanden för lagutskottens tjänstemän; och anhöllo
talmännen därvid, att framställningen måtte tagas under övervägande i samband
med den utredning, som kunde komma att verkställas angående ordnande
av avlöningsförhållandena för riksdagens personal. I anledning därav
beslöto fullmäktige den 21 juni 1938 att berörda framställning skulle tagas
under övervägande vid den utredning rörande nyssnämnda avlöningsförhållanden,
vars verkställande fullmäktige den 10 juni 1937 uppdragit åt ovan
omförmälda utredningsmän.
Utredningsmännen hava i skrivelse till fullmäktige den 28 december
1938 i samband med behandling av ovan omförmälda framställning rörande
lagutskottens tjänstemän framlagt förslag i fråga om avlöningsförmånerna
å vissa högre befattningar hos riksdagen.
Utredningsmännens skrivelse är intagen såsom Bilaga B till detta utlåtande,
och får utskottet beträffande innehållet i skrivelsen hänvisa till denna bilaga
(sid. 24 ff.).
Sedan fullmäktige med särskilda skrivelser den 4 januari 1939 till herrar
talmän överlämnat utredningsmännens skrivelse och dessa anmodat kansli
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
3
deputerade att inkomma med yttrande i ärendet, hava kanslideputerade, i
skrivelse den 20 i samma månad anfört följande.
Utredningsmännen hava, under betonande av vikten att riksdagens olika
organ vid utseende av sina ledande tjänstemän icke bindas av bestämmelser
begränsande deras möjlighet att tillförsäkra sig erforderlig sakkunskap, funnit
sig med hänsyn härtill böra närmare ingå på tre alternativ för arvodesfrågans
lösning, ''nämligen dels en generell höjning av arvodena, dels beviljande
av tilläggsarvoden i särskilda fall, dels slutligen återinförande av det
tidigare tillämpade systemet med rätt til! ersättning för mislad avlöning i
statstjänst för vissa i sådan tjänst anställda tjänstemän hos riksdagen, bland
andra sekreterare och notarier med sekreterargöromål hos lagutskotten.
Vid prövningen av dessa tre utvägar för lösningen av det till kanslideputerade
remitterade spörsmålet rörande ifrågavarande tjänstemän i vad avser
lagutskotten hava kanslideputerade funnit sig böra förorda en reglering
enligt det andra i ordningen av nämnda alternativ, vilket i den utsträckning
det hittills kommit att tillämpas fungerat tillfredsställande, eller alltså att
tilläggsarvoden må kunna efter en från fall till fall verkställd prövning tillerkännas
vederbörande tjänsteman. Tillika få kanslideputerade för egen del
förklara sig beredda att, för den händelse denna prövning finnes böra ankomma
på kanslideputerade, upptaga och avgöra kanslideputerade underställda
fall, där dylikt tilläggsarvode föreslås av vederbörande utskott.
I en till bankoutskottet avlåten, den 11 februari 1939 dagtecknad skrivelse
hava kamrarnas herrar talmän meddelat, att de av utredningsmännen
upptagna spörsmålen behandlats vid samma dag hållet talmanssammanträde
i närvaro av de ständiga utskottens ordförande samt kanslideputerade. I
enlighet med den mening, som gjorde sig gällande hos flertalet av de i sammanträdet
deltagande, hava herrar talmän föreslagit, att bankoutskottet
måtte utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till de bestämmelser,
som erfordrades för arvodesfrågans lösning i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, som betecknats såsom utredningsmännens andra alternativ,
dock att uppkommande frågor om tilläggsarvoden borde bedömas efter omständigheterna
från fall till fall samt beviljandet av sadant arvode förty icke
nödvändigt vara knutet vid den i utredningsmännens motivering angivna förutsättningen,
att »det efter prövning visat sig vara erforderligt att bevilja
dylikt arvode för att förvärva särskild kvalificerad person till viss befattning
eller bibehålla en sådan person vid befattningen». Med avseende å
prövningen av ärenden angående tilläggsarvoden enligt förevarande alternativ
syntes utredningsmännens förslag örn ett enklare och mindre omständligt
förfarande än det i § 3 mom. 2 av reglementariska föreskrifter för riksdagen
stadgade vara förtjänt av allvarligt övervägande. Dock syntes det talmännen
knappast lämpligt att överlämna beslutanderätten i dessa ärenden till kanslideputerade,
utan ville talmännen föreslå, att beslutanderätten förbehölles
riksdagens kamrar. Det syntes talmännen icke kunna möta några piincipiella
betänkligheter alt i avlöningsbestämmelserna införa ett stadgande därom,
alt, då fråga örn tilläggsarvode uppkomme inom ett utskott, utskottet
skulle, efter inhämtande av kanslideputerades yttrande, avgiva förslag direkt
hos kamrarna, samt att, då det gällde sekreterare bos någon av kamrarna,
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
av vederbörande kammares talman väckt förslag i ämnet skulle av kanslideputerade
med eget yttrande direkt underställas riksdagen. Därest en sådan
behandlingsordning bleve beslutad, borde övervägas, huruvida detta påkallade
någon ändring i § 3 mom. 2 av reglementariska föreskrifter för riksdagen.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en av herr Lundqvist
under nr 323 i andra kammaren väckt motion, i vilken hemställes, att
riksdagen i huvudsaklig anslutning till vad i motionen anföres ville vidtaga
ändringar i avlöningsbestämmelserna för riksdagens befattningshavare samt
att bankoutskottet ville utarbeta härför erforderliga textändringar.
Motionen åsyftar dels en definitiv arvodesreglering för riksdagens personal
i allmänhet, dels en viss höjning av arvodena till de ständiga utskottens sekreterare,
dels ock införande av en bestämmelse om beviljande i särskilda fall
av tilläggsarvoden åt vissa högre befattningshavare, i den mån dessa icke
på grund av övergångsbestämmelsen till gällande avlöningsreglemente vore
tillförsäkrade rätt till viss ersättning för mistade avlöningsförmåner. Tillläggsarvode
skulle utgå med ungefär samma belopp, som skulle hava tillkommit
vederbörande, därest nämnda övergångsbestämmelse varit tillämplig.
Beträffande motiveringen i övrigt för det i motionen gjorda yrkandet får
utskottet hänvisa till motionen.
I skrivelse till herrar talmän den 4 mars 1939 har statsutskottet — med
överlämnande av en av utskottets kanslister gjord framställning — hemställt
om sådan ändring av avlöningsbestämmelserna, att möjlighet bereddes
statsutskottet att anställa notarier, som icke hava att
förrätta sekreterargöromål. I berörda skrivelse anföres följande.
Enligt de avlöningsbestämmelser, som för närvarande gälla för hos riksdagen
anställd personal, äger ständigt utskott med undantag av statsutskottet
anställa notarier, som icke hava att förrätta sekreterargöromål. Det särskilt
under de senare riksdagarna mycket forcerade arbetet hos statsutskottet
har gjort det nödvändigt att utnyttja de hos utskottet anställda kanslisterna
för arbete, för vilka dessa befattningshavare egentligen icke äro avsedda
samt även att låta dem i stor utsträckning vid tillfällen, då arbetsbördan
hos utskottet så påfordrat, bestrida vissa sekreterargöromål. Då vidare,
enligt vad erfarenheten visat, statsutskottets kanslister överhuvud taget numera
i fråga örn arbetsuppgifternas art och omfattning i allmänhet torde
hava samma ställning som notarier utan sekreterargöromål hos övriga ständiga
utskott har statsutskottet ansett starka skäl föreligga för att en ändring
härutinnan åvägabringas redan för innevarande-års riksdag. Statsutskottet
synes böra få möjlighet att i likhet med övriga ständiga utskott anställa även
notarier, som ej hava att förrätta sekreterargöromål, i avlöningsbestämmelserna
upptagna under beteckningen »annan notarie».
Sedan herrar talmän anmodat kanslideputerade att inkomma med yttrande
över statsutskottets skrivelse, hava kanslideputerade i skrivelse den 8
mars 1939 förklarat sig icke hava något att erinra mot den av utskottet gjorda
framställningen samt framlagt förslag om erforderliga ändringar i avlöningsbestämmelserna.
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
5
I en till bankoutskottet ställd, den 9 mars 1939 dagtecknad skrivelse hava
kamrarnas herrar talmän — med överlämnande av statsutskottets framställning
jämte kanslideputerades däröver avgivna yttrande föreslagit,
att i avlöningsbestämmelserna för riksdagens personal måtte införas ett stadgande,
som möjliggjorde för statsutskottet att i likhet med riksdagens övriga
ständiga utskott anställa notarier, som ej hade att förrätta sekreterargöromål,
i avlöningsbestämmelserna upptagna under beteckningen »annan notarie».
De spörsmål rörande avlöningsförhållandena för riksdagens personal, som Utskottet,
nu föreligga till omprövning, avse i första hand en definitiv reglering
av arvodena till denna personal. Förslaget härutinnan innebär,
såsom närmare framgår av utredningsmännens i Bilaga A intagna skiivelse,
att arvodena skulle förhöjas med ungefär samma belopp, med vilka
befattningshavare i statens tjänst i motsvarande löneställning fått sina avlöningsförmåner
förhöjda genom 1938 års lönereglering, varvid såsom utgångspunkt
för beräkningen av löneförhöjningen tagits år 1934, d. v. s. det
år, då de nuvarande arvodena för riksdagens personal fastställdes. Enligt
förslaget skulle den provisoriska arvodesförhöjning, som med belopp av 54
kronor i månaden utgick under 1938 års riksdag till en var hos i iksdagen
anställd befattningshavare, från och med innevarande års riksdag ersättas aven
definitiv förhöjning av arvodena, uppgående till 75 kronor i månaden för
sekreterare hos annat ständigt utskott än statsutskottet och för notarie med
sekreterargöromål samt till 60 kronor i månaden för en vai av riksdagens
övriga befattningshavare. I samband härmed skulle motsvarande förhöjning
ske av dels arvodet till den tjänsteman i vardera kammaien, som utses att
biträda kammarens sekreterare, dels ock för vissa arvoden föreskrivna maximibelopp.
Förslaget i denna del har tillstyrkts av kanslideputerade och kamrarnas
herrar talmän. Även utskottet far för sin del bitiäda detsamma.
De arvoden, som enligt den föreslagna regleringen skulle utgå å de olika
befattningarna, hava införts under 1 § i ett utredningen bilagt, å sid. 20—23
intaget förslag till nya avlöningsbestämmelser för riksdagens personal, vilka
skulle ersätta de nu gällande, av 1934 års riksdag godkända bestämmelserna. 1
överensstämmelse med grunderna för regleringen är i nämnda paiagraf manadsarvodet
till sekreterare hos riksdagens kansli upptaget med 420 kronor.
Kanslideputerade hava i sitt yttrande i ärendet meddelat, att de för innevarande
riksdag å denna befattning anställt en person, sorn samtidigt innehade
annan anställning hos riksdagen, samt att arvodet till denne med hänsyn
därtill satts lägre än det i avlöningsbestämmelserna angivna. Kanslideputerade
hava därför ifrågasatt, att arvodet å ifrågavarande sekreterarbefattning
måtte bestämmas till högst 420 kronor för månad. I anslutning
lill syftet med detta förslag, som biträtts av herrar talmän, har utskottet i
1 § avlöningsbestämmelserna under rubriken Riksdagens kansli intagit en
anmärkning av innebörd, alt kanslideputerade skola under nyss angivna
förutsättning fastställa arvodet för ifrågavarande sekreterare lill lägre be
-
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
lopp än 420 kronor i månaden. Då de skäl, som kunna anföras för arvodesnedsättning
vid förening av befattning såsom sekreterare hos riksdagens
kansli med annan befattning hos riksdagen, torde hava samma giltighet beträffande
förening av befattning såsom sekreterare hos tillfälligt utskott med
annan befattning hos riksdagen, har utskottet under rubriken Tillfälliga utskott
fogat en anmärkning av samma innebörd som nyssnämnda anmärkning
under rubriken Riksdagens kansli. Härvid har dock i syfte att ernå ett så
vitt möjligt likartat bedömande av hithörande arvodesfrågor synts böra
föreskrivas att tillfälligt utskott före fastställande av arvode i här avsedda
fall skall inhämta yttrande i ärendet från kanslideputerade.
De av utredningsmännen i övrigt föreslagna ändringar il§
avlöningsbestämmelserna, som ej sammanhänga med själva arvodesregleringen,
avse upptagandet i bestämmelserna av befattningar såsom portvakt, kanslibiträde,
skrivbiträde och hisskonduktör. I den mån detta förslag, såsom
fallet är med ifrågavarande portvakter och hisskonduktörer, berör personal,
sorn för närvarande är underställd fullmäktige i riksgäldskontoret och erhåller
avlöning från anslag under rubriken riksdagens hus, har förslaget
tillstyrkts av fullmäktige. Vad utredningsmännen i nu förevarande avseenden
föreslagit har biträtts av kanslideputerade och herrar talmän. Förslaget
har icke heller givit utskottet anledning till erinran.
Utredningsmännen hava vidare föreslagit vissa tillägg till 7 och 9 §§ avlöningsbestämmelsema.
Dessa tillägg innebära i huvudsak stadgande av
viss tjänstgöringsskyldighet för de hos kamrarna och utskotten anställda
vaktmästarna (7 § 1 morn.), bestämmelse om tjänstedräkt för vaktmästare
m. fl. (7 § 2 mom.) samt föreskrift rörande förfarandet vid bestämmandet
av ersättning till personal hos utrikesutskottet (9 §). Ifrågavarande förslag,
för vilka närmare redogöres å sid. 18—19 här nedan, hava icke föranlett
någon erinran från kanslideputerade eller herrar talmän. Även utskottet
får tillstyrka, att nämnda paragrafer givas den lydelse, utredningsmännen
föreslagit.
Av övriga paragrafer i förslaget till avlöningsbestämmelser äro 2—6 §§
och 8 § av samma innehåll som motsvarande paragrafer i 1934 års avlöningsbestämmelser.
Föreskriften i 10 § angående förhandlingsrätt för riksdagens
personal har införts i avlöningsbestämmelserna i enlighet med beslut
av 1938 ars riksdag, övergångsbestämmelsen, enligt vilken vissa vid
1934 ars riksdag anställda tjänstemän bibehållas vid rätt till viss ersättning
för mistade avlöningsförmåner i statstjänst, är av samma sakliga innehåll
som motsvarande stadgande i gällande avlöningsbestämmelser.
Utöver de ändringar och tillägg till avlöningsbestämmelserna, som föreslagits
av utredningsmännen, hava kanslideputerade, såsom framgår av redogörelsen
å sid. 2, ifrågasatt en ändring av 8 § i bestämmelserna av innebörd,
att arvodet för upprättande och korrekturläsning av årsregistren för riksdagens
protokoll med bihang skulle höjas från 4,000 kronor till 4,500 kronor,
varjämte viss omformulering skulle ske av den i samma paragraf intagna
bestämmelsen örn ett kontrollantarvode för registerarbetet. Utskottet,
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
7
som i likhet med herrar talmän biträder vad kanslideputerade härutinnan
föreslagit, har avfattat nyssnämnda paragraf i överensstämmelse därmed.
Vidkommande härefter frågan örn avlöningsförmånerna å vissa
högre befattningar hos riksdagen, nämligen befattningarna
såsom sekreterare hos kammare, sekreterare hos ständigt utskott och notarie
med sekreterargöromål, avvisas i den i ärendet verkställda utredningen, vilken
återfinnes i Bilaga B, tanken på en generell förhöjning av ifrågavarande
förmåner utöver den ovan föreslagna definitiva arvodesregleringen. Av utredningen
framgår emellertid, att det i vissa fall kan vara erforderligt att bereda
en högre ersättning än de i avlöningsbestämmelserna fastställda. Av de
olika förslag i sådant avseende, som diskuterats av utredningsmännen, hava
såväl kanslideputerade som herrar talmän i princip förordat det såsom alternativ
2 betecknade förslaget, vilket innebär, att särskilda tilläggsarvoden
skulle kunna efter prövning i varje särskilt fall beviljas, då så erfordras för
att förvärva särskild kvalificerad person till viss befattning eller bibehålla sådan
person vid befattningen. Dylikt arvode skulle dock icke kunna beviljas
befattningshavare, som enligt övergångsbestämmelsen är berättigad till viss
ersättning för mistad avlöning, eller befattningshavare, som vid sidan av riksdagstjänsten
uppehåller statstjänst. Det skulle salunda krävas, att befattningshavaren
huvudsakligen ägnar sig åt riksdagstjänstgöringen. Tilläggsarvode
skulle ifråga om statstjänsteman bestämmas till det belopp för månad räknat,
som ungefär motsvarar vad tjänstemannen i genomsnitt för månad under''
hela riksdagstiden skulle uppbära, därest ovanberörda övergångsbestämmelse
varit tillämplig å honom. Till icke-statsanställd befattningshavare
skulle tilläggsarvode bestämmas med utgångspunkt från belopp, som
beviljats statstjänsteman å motsvarande befattning.
Vad sålunda föreslagits av utredningsmännen har föranlett den erinran
från herrar talmän, att frågor om tilläggsarvoden borde bedömas efter omständigheterna
från fall till fall samt beviljandet av sådant arvode således
icke nödvändigt vara knutet vid den ovan angivna förutsättningen, att dylikt
arvode erfordrades för att förvärva särskild kvalificerad person till viss befattning
eller bibehålla sådan person vid befattningen.
Enligt utskottets mening torde de arvoden, som jämlikt föreliggande förslag
till avlöningsbestämmelser för riksdagens personal skulle utgå a bär ifrågavarande
högre befattningar, i flertalet fall vara tillräckliga för ernående av
en tillfredsställande rekrytering av befattningarna. Då emellertid i vissa
lall förhöjning av arvodesbeloppen i fortsättningen liksom hittills kan vara
motiverad, bar utskottet icke ansett sig böra motsätta sig förslaget, att tillläggsarvode
skall kunna beviljas efter särskild prövning. Beträffande de i
det föregående berörda förutsättningarna för beviljande av dylikt arvode vill
utskottet ansluta sig lill vad som föreslagits av utredningsmännen, dock att
i anslutning till det jämkningsförslag, som framställts av herrar talmän,
tilläggsarvode synes kunna beviljas jämväl, då andra synnerliga skäl än de
av utredningsmännen angivna föreligga. Storleken av tilläggsarvode synes
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
böra bestämmas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, varvid
i fråga örn statstjänsteman dylikt arvode lämpligen skulle kunna beräknas
med ledning av det belopp, som skulle utgå, därest övergångsbestämmelsen
vore tillämplig. I varje fall torde sistnämnda belopp få anses vara
det högsta, som skulle kunna beviljas.
Beträffande prövningen av ärenden rörande tilläggsarvoden hava utredningsmännen
erinrat, att denna hittills skett i den ordning, som stadgas i §
3 mom. 2 reglementariska föreskrifter för riksdagen, d. v. s. framställning
av vederbörande riksdagsorgan har behandlats vid talmanssammanträde i
närvaro av de ständiga utskottens ordförande och kanslideputerade, och talmännen
hava gjort framställning till bankoutskottet, som därefter framlagt
förslag för riksdagen. Då denna procedur synts utredningsmännen vara alltför
omständlig, hava de ifrågasatt införande av ett enklare förfarande, som
skulle stå i bättre proportion till ärendenas vikt. I sådant avseende borde
det enligt utredningsmännen övervägas att anförtro beslutanderätten i ärenden
angående tilläggsarvoden antingen åt vederbörande kammare eller utskott
efter kanslideputerades hörande eller ock direkt åt kanslideputerade.
Dessa hava även förklarat sig beredda att, därest så skulle påkallas, utöva
den befogenhet, som sistnämnda alternativ innebär. Herrar talmän hava
emellertid ansett beslutanderätten böra förbehållas riksdagens kamrar, varvid
det i fråga örn tilläggsarvode åt tjänsteman hos utskott skulle ankomma
på utskottet att efter kanslideputerades hörande avlåta framställning till
kamrarna. Beträffande tilläggsarvode åt sekreterare hos kammare skulle av
kammarens talman väckt förslag av kanslideputerade med eget yttrande direkt
underställas kamrarna.
Vid prövning av de sålunda framkomna förslagen om ett förenklat sätt
för handläggning av ifrågavarande avlöningsärenden har utskottet icke funnit
tillräckliga skäl föreligga att frångå den ordning, som hittills tillämpats,
och får därför förorda, att stadgandet i § 3 mom. 2 reglementariska föreskrifter
även i fortsättningen tillämpas i förevarande fall. Den förenklingen
synes dock enligt utskottets mening kunna genomföras, att tilläggsarvode
till viss befattningshavare skulle kunna beviljas att utgå tillsvidare, varigenom
skulle vinnas, att årliga riksdagsbeslut för sådant fall ej skulle erfordras.
Vad härefter angar fragan örn införande i avlöningsbestämmelserna av
ett särskilt stadgande rörande här avsedda tilläggsarvoden har utskottet kommit
till den uppfattningen, att då framställningar om dylika arvoden enligt
utskottets förslag skulle ske i samma ordning såsom hittills och beslutanderätten
i varje särskilt fall alltså tillkomma riksdagens kamrar, något särskilt
stadgande i ämnet icke erfordras. De synpunkter, som av utskottet ovan
framhållits rörande förutsättningen för beviljande av tilläggsarvoden och
storleken av desamma, torde emellertid kunna vara vägledande vid prövningen
av här ifrågavarande ärenden.
Med den ståndpunkt, utskottet intagit till de spörsmål, som varit föremål
för behandling här ovan, torde syftet med den i ämnet väcka motionen
II: 323 få anses vara i huvudsak tillgodosett.
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
9
Vad slutligen angår förslaget om beredande av möjlighet för statsutskottet
att i likhet med övriga ständiga utskott anställa notarier, som
ej hava att förrätta sekreterargöromål, har utskottet funnit
sig böra biträda detta förslag. — I samband härmed har utskottet funnit sig
böra å förteckningen över befattningar hos statsutskottet upptaga en befattning
såsom vaktmästarbiträde. Härigenom skulle det bliva möjligt för statsutskottet
att i likhet med övriga ständiga utskott anställa sådana biträden,
örn så skulle befinnas lämpligt.
I anslutning till vad utskottet i det föregående anfört har utskottet upprättat
förslag till nya avlöningsbestämmelser för riksdagens personal. Såsom
av det ovan anförda framgått, avviker detta förslag från utredningsmännens
förslag endast därutinnan, att vissa ändringar och tillägg gjorts beträffande
1 och 8 §§.
De nya avlöningsbestämmelserna synas böra tillämpas från början av
innevarande års riksdag, dock att den i 1 § under rubriken Tillfälliga utskott
intagna föreskriften angående arvodesreduktion vid tjänsteförening torde
böra tillämpas först från och med nästkommande års riksdag.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen må godkänna härvid fogade, såsom bankoutskottets
förslag betecknade förslag till avlöningsbestämmelser
för personal hos riksdagens kamrar, utskott och kansli
m. m., att tillämpas från början av 1939 års riksdag, dock
att den föreskrift, som återfinnes i den uti 1 § under rubriken
Tillfälliga utskott intagna anmärkningen, skall tillämpas
först från början av 1940 års riksdag;
2) att förevarande motion 11:323 må anses besvarad genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt.
Stockholm den 16 mars 1939.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från lörsta kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg, Berling, !■ riggerdker, Sandén ,
Nilsson i Mölndal, von Horn och Ohlin*;
från andra kammaren: herrar Lovén, Paulsen, Andersson i Wilkenberg*, K. A.
Westman, Osberg, Andersson i Munkaljungby, Andersson i Lindome* och Henriksson.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
Bankoutskottets
Förslag
till
avlöningsbestämmelser för personal hos riksdagens kamrar, utskott
och kansli m. m.
1 §•
Arvode utgår till nedanstående befattningshavare med följande belopp för
månad:
Kamrarna:
Sekreterare ............................................ kronor 1,320
Notarie (stomnotarie) ................................... » 840
Förste stenograf ...................................... » 840
Stenograf .............................................. » 708
Förste kanslist ................................... > jQg
Kanslist, tillika registrator .............................. » 600
Kanslist .............................................. » 492
Förste vaktmästare och vaktmästare, som ombesörjer utdelningen
av postförsändelser till kamrarnas ledamöter (postvaktmästare)
........................................ > 474
Vaktmästare, som tjänstgör såsom biträde åt postvaktmästaren
hos andra kammaren ............................ » 438
Annan vaktmästare .................................... » 402
Anm. Därest viss tjänsteman inom kammares kansli utses av talmannen att vid förfall för
sekreteraren bestrida sekreterargöromålen inom kammaren och i övrigt biträda sekreteraren,
utgår till sådan tjänsteman, utöver arvode, särskild ersättning med 200 kronor för månad, dock
att arvodet jämte berörda ersättning ej må överstiga 980 kronor för månad.
Statsutskottet:
Sekreterare ............................................ kronor 1,320
Notarie, som tillika förrättar sekreterargöromål ............ » 900
Annan notarie.......................................... » 564
Kamrerare ............................................ s 708
Registrator ..........................................'' ‘ » 600
Kanslist .............................................. » 492
Förste vaktmästare .................................... » 433
Vaktmästare .......................................... » 492
Vaktmästarbiträde...................................... ,, 222
utskotten:
Sekreterare ............................................kronor 1,125
Notarie, som tillika förrättar sekreterargöromål .......... » 900
Annan notarie ........................................ , 564
Kanslist .............................................. » 492
Vaktmästare .......................................... » 402
Vaktmästarbiträde ...................................... » 222
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
Tillfälliga utskott:
11
Sekreterare ........................................... kronor 420
vilket arvode dock ej må överstiga 1,080 kronor för riksdag.
Anin. Därest såsom sekreterare hos tillfälligt utskott anställes befattningshavare, sorn tillika
tjänstgör å annan befattning hos riksdagen, skall arvodet till sekreteraren bestamrnas till det
lägre belopp än 420 kronor 1 månaden, som utskottet efter inhämtande av kanslideputerades
yttrande finner skäligt. Arvodet må icke utgå under längre tid än fyra månader for riksdag.
Riksdagens kansli:
Sekreterare ............................................
vilket arvode dock ej må överstiga 1,680 kronor för riksdag.
Korrekturläsare .......................................
Vaktmästare ..........................................
kronor
»
»
420
528
438
Arun. Därest såsom sekreterare hos riksdagens kansli anställes befattningshavare, som tillika
tjänstgör å annan befattning hos riksdagen, skall arvodet till sekreteraren bestammas till det
lägre belopp än 420 kronor i månaden, som kanslideputerade finna skäligt. Arvodet ma icke
utgå under längre tid än fyra månader för riksdag.
Gemensam personal:
Portvakt . . .
Kanslibiträde
Skrivbiträde
Hisskonduktör
kronor 438
» 360
» 270
» 120
2 §•
Arvode beräknas från inträde i tjänstgöring samt utbetalas vid utgången
av varje månad och sista gången efter slutad tjänstgöring. _
Vid beräkning av arvode för del av månad räknas månaden till 30 dagar.
3 §.
Arvodena upphöra: ,
för kamrarnas sekreterare, notarien och förste stenograf erna samt två
kanslister hos vardera kammaren, första vaktmästarna hos kamrarna och
de vaktmästare, som ombesörja utdelningen av postförsändelser till kamrarnas
ledamöter, ävensom för en vaktmästare hos vardera kammaren, sedan
fjorton dagar efter riksdagens avslutande tilländagått;
för en å tryckeriavdelningen anställd vaktmästare, sedan 30 dagar, samt
för övriga å riksdagens kanslis tryckeriavdelning anställda tjänstemän och
vaktmästare, sedan en tid av 25 dagar efter riksdagens slut förflutit; och
för övrig personal med den dag, då tjänstgöringen för en var av dem
slutar.
4 §•
Ben efter riksdagens slut för tjänstemännen i tryckeriavdelningen anslagna
avlöning, utgörande vedergällning för korrekturläsning samt tillsynen å
tryckning och expediering av alla sådana riksdagshandlingar, vilka icke
före riksdagens avslutande hinna tryckas och till expedition befordras, med
undantag av registret över kamrarnas protokoll och hillänget därtill, får icke
utbetalas förr än det ifrågavarande arbetet blivit behörigen fullbordat; och
skola vaktmästarna för dem tillagd avlönings åtnjutande vara skyldig att,
så länge tryckningen av riksdagshandlingarna efter riksdagens slut fortgår,
förrätta alla de göromål, som därav påkallas.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
5 §''
Kanslideputerade äga att vid slutet av varje riksdag använda högst 500
T01101 toll biträde vid utarbetande och expediering av riksdagsbeslutet.
6 §.
Innan sista andelen av bär omförmält arvode må utbetalas, skall det vara
behörigen styrkt, att vederbörande tjänsteman i föreskriven ordning avlämnat
ej mindre de utskottens särskilda arkiv tillhörande böcker och handlingar
sorn dessa tjänstemän under riksdagen haft om händer, än ock de böcker’
som fran riksdagens bibliotek blivit till dem utlånade.
7 §.
I åligger vaktmästare hos kammare att utan särskild ersättning
ijanstgora hos utskott samt vaktmästare och vaktmästarbiträde hos utskott
a likaledes utan särskild ersättning tjänstgöra i kammare under tid, då
plenum pagar.
Vaktmästare, portvakt, vaktmästarbiträde och hisskonduktör äro skyldiga
att under tjänstgöring vara iförda tjänstedräkt, vilken utlämnas såsom
Ian.
3. Vid slutet av varje riksdag må till vardera av de under hela riksdagen
i kamrarna anställda förste vaktmästarna och till de kamrarnas vaktmästare
som ombesörja utdelningen av postförsändelser till kamrarnas ledamöter,
utbetalas ett belopp av 50 kronor. Därjämte må, jämväl vid slutet av varje
riksdag till en var av de vaktmästare, portvakter, vaktmästarbiträden och
konduktörer, vilka efter klockan elva e. m. tjänstgjort vid aftonplena,
utbetalas en extra ersättning av fyra kronor för varje gång sådan tjänstgöring
ägt ruin.
8 §''
Genom kanslideputerades försorg och på sätt desamma äga närmare bestämma
skola upprättas vederbörliga register för varje lagtima riksdag. I
arvode för registrens upprättande och korrekturläsning må enligt kanslideputerades
bestämmande utgå högst 4,500 kronor för riksdag, som varar minst
tyra manader. För riksdag, som pågår kortare tid, må ifrågavarande arvode
kunna av kanslideputerade minskas i skälig omfattning. Därest kanslideputerade
finna erforderligt anställa en kontrollant av ifrågavarande arbete,
ma såsom arvode härför likaledes efter kanslideputerades bestämmande utgå
högst 500 kronor för riksdag.
9 §■
Da inom ständigt utskott behov föreligger att för behandling av visst
eliel vissa ärenden tillkalla utom utskottets kansli stående person att biträda
utskottet ävensom då fråga är om ersättning åt tjänstemän och betjänte i
utrikesutskottet eller i särskilt eller sammansatt utskott, skall utskottet be
ii
äflande ersättning at salunda tillkallat biträde eller sålunda anställd kanslipersonal
inhämta kanslideputerades yttrande, innan hos kamrarna förslag i
amnet avgives.
10 §.
, Före»»? av tjänstemän äger rätt att förhandla med kanslideputerade benl»
-mvp ^ s’n.a allmänna anställnings-, arbets: och avlöningsvillkor ävensom
beträffande tillämpningen av sådana villkor, dock utan att inskränkning därigenom
göres i riksdagens vederbörande organ tillkommande beslutanderatt.
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
13
11 §.
Ovanstående bestämmelser förbliva gällande, intill dess riksdagen annorlunda
beslutar.
Övergångsbestämmelse.
Den, som vid 1934 års riksdag var anställd i befattning såsom sekreterare
hos kammare eller hos ständigt utskott, såsom notarie med sekreterargöromå!
eller såsom kamrerare hos statsutskottet, med vilken enligt 1933 års
avlöningsbestämmelser var förenad rätt till ersättning för mistade avlöningsförmåner
i statstjänst, må vid fortsatt anställning hos riksdagen i samma befattning
eller i annan befattning, med vilken enligt nämnda avlöningsbestämmelser
var förenad dylik rätt, utöver arvode enligt 1 § härovan, uppbära
ersättning med hälften av vad han visat sig hava på grund av tjänstgöring
hos riksdagen avstått av till innehavd statstjänst hörande avlöningsförmåner;
skolande ersättning, varom nu förmäles, utbetalas vid utgången av varje
månad och sista gången efter slutad tjänstgöring.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14:
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
Bilaga A.
Till Herrar Fullmäktige i riksgäldskontoret.
I skrivelse till fullmäktige den 7 juni 1937 anhöll bankoutskottet, att fullmäktige
ville låta verkställa viss i skrivelsen ifrågasatt utredning beträffande
avlöningsförhållandena för riksdagens personal. I avseende härå anförde
utskottet bland annat följande.
En omprövning av lönefrågan för riksdagens personal syntes utskottet motiverad
därav, att denna personal icke erhållit någon kompensation för den ökning i levnadskostnaderna,
som inträtt sedan nu gällande arvoden fastställdes år 1934. Att
märka vore även, att det icke vore avsett, att riksdagens personal skulle komma
i åtnjutande av den provisoriska avlöningsförstärkning, som enligt 1937 års riksdags
beslut skulle för budgetåret 1937/38 utgå till vissa befattningshavare i statens
tjänst. Åtgärder syntes fördenskull i första hand böra vidtagas i syfte att bereda
riksdagens personal en löneförhöjning, i huvudsak motsvarande vad som tillkommit
statens tjänstemän sedan år 1934. Utskottet ville vidare erinra, att utredning
angående lönereglering för statens befattningshavare påginge genom 1936 års lönekommitté.
Kommitténs förslag kunde enligt vad utskottet inhämtat beräknas föreligga
i så god tid, att därpå grundat förslag till lönereglering kunde förväntas bliva
framlagt för 1938 års riksdag. Det syntes i anslutning härtill böra övervägas, huruvida
och i vad mån ifrågavarande förslag vöre av beskaffenhet att böra påverka
lönesättningen för riksdagens personal.
Enligt utskottets mening borde utredningen bedrivas så, att redan vid början av
1938 års riksdag förslag kunde framläggas för utskottet i fråga örn en provisorisk
arvodesförhöjning för riksdagens personal, att utgå under samma riksdag. Därest
senare under 1938 års riksdag lönereglering skulle genomföras för statstjänstemännen,
syntes därav betingat förslag till definitiv reglering av avlöningen till
riksdagens personal snarast böra underställas utskottet.
Vid sammankomsten den 10 juni 1937 uppdrogo fullmäktige åt undertecknade
att verkställa och till fullmäktige inkomma med den av bankoutskottet
begärda utredningen. I anledning härav framlade vi i skrivelse till
fullmäktige den 16 december 1937 förslag örn provisorisk arvodesförhöjning
åt riksdagens personal under 1938 års riksdag. I denna skrivelse framhold
vi, att det vore vår avsikt att sedermera — antingen mot slutet av 1938
års riksdag eller ock, därest så skulle befinnas lämpligare med hänsyn till
frågans samband med den väntade löneregleringen för statens tjänstemän,
under hösten 1938 — inkomma till fullmäktige med förslag till ordnande av
avlöningsförhållandena för riksdagens personal från och med 1939 års riksdag.
Ovanberörda förslag till provisorisk arvodesförhöjning under 1938 års
riksdag avsåg att bereda riksdagens personal viss kompensation för den
stegring i levnadskostnaderna, som inträtt sedan de nuvarande arvodena
fastställdes genom beslut av 1934 års riksdag. Arvodesförhöjningen skulle
i piincip motsvara den ökning av löneförmånerna, som i form av ökat provisoriskt
dyrortstillägg, ökat dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning
kommit statens befattningshavare till del sedan år 1934. Enligt förslaget
skulle förhöjningen fastställas till ett och samma belopp, nämligen 54
kronor i månaden, för samtliga befattningshavare hos riksdagens kamrar,
utskott och kansli, oaktat detta belopp för de högre befattningshavarna in
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
15
nebar en mindre kompensation än som i statsförvaltningen utgick å motsvarande
lönebelopp. 1 avseende härå framhölls emellertid, att den ifrågasatta
åtgärden endast vore av provisorisk art samt att det kunde törutsättas, att en
noggrannare avvägning av arvodena komme att ske vid en definitiv regiel ing
av desamma.
Sedan förslaget om provisorisk arvodesförhöjning under 1938 ars riksdag
tillstyrkts av kamrarnas herrar talmän, bifölls detsamma på hemställan av
bankoutskottet (uti. nr 8) av riksdagen.
Den i bankoutskotlets ovanberörda skrivelse avsedda löneregleringen för
statens befattningshavare beslöts av 1938 års riksdag, som i huvudsak godkände
ett av Kungl. Majit framlagt förslag till civilt avlöningsreglemente
med däri intagna nya löneplaner. Det nya reglementet skall tillämpas från
och med den 1 juli 1939.
Den provisoriska arvodesförhöjningen till riksdagens personal linder 1938
års riksdag beräknades med hänsyn tagen till den ökning i avlönings!örmånerna,
som under åren 1934—1937 tillkommit statstjänstemän med samma
grundavlöning som arvodena å befattningarna hos riksdagen. Da det nu
gäller att ernå en definitiv reglering av arvodena till riksdagens personal
böi i anslutning till vad 1937 års bankoutskott framhållit vid arvodenas avvägning
hänsyn tagas till lönenivån för befattningar i statstjänst enligt det
av 1938 års riksdag godkända civila avlöningsreglemenlet. På grund härav
har beräkning nu verkställts av löneökningen för statstjänstemännen avseende
åren 1934—1939 (efter löneregleringens ikraftträdande), varvid räknats
med ett rörligt tillägg av 3 procent. Denna beräkning har avsett sådana befattningar
i statstjänst, vilkas löneförmåner år 1934 så nära som möjligt
motsvarade de arvoden, som enligt 1934 års avlöningsbestämmelser utgå å
olika befattningar hos riksdagen. För en var av dessa befattningar har, på
sätt närmare framgår av nedanstående sammanställning, uträknats den löneökning,
som det nya avlöningsreglementet innebär i jämförelse med de
under år 1934 utbetalda lönebeloppen.
Av sammanställningen framgår, att den största löneökningen faller på befattningar
i statstjänst med ungefär samma månadslöner som sekreterare
hos annat ständigt utskott än statsutskottet och som notarie med sekreteraregöromål,
för vilka befattningar löneökningen per månad utgör respektive
81 och 72 kronor. Den minsta löneökningen, 44 kronor, utvisar sådan befattning
i statstjänst, som i lönehänseende är närmast jämförlig med vaktinästarbiträde
lios riksdagen. För övriga befattningar utgör löneökningen
lägst 53 och högst 69 kronor. Vid bestämmande av de belopp, med vilka
aivodena för riksdagens personal böra höjas, synes det icke vara erforderligt
att i vidare mån differentiera beloppen än som följer av en indelning av
personalen i två grupper, nämligen en grupp omfattande ovanstående sekreteiare
och notarier samt en grupp omfattande övriga befattningshavare. För
förstnämnda grupp synes arvodesförhöjningen böra fastställas till 75 kronor
och for sistnämnda grupp till 60 kronor. Någon anledning att beräkna en
lägie förhöjning för vaktmästarbilrädena synes icke föreligga, då 1938 års
riksdag i syfte att förbättra dessa biträdens löneställning tillerkände dem
samma provisoriska arvodesförhöjning som övriga befattningshavare. I
enlighet med vad som nu anförts torde månadsarvodcna böra fastställas till
de belopp, som finnas angivna i kolumn 7 i ovanstående sammanställning.
Med hänsyn till att det av 1938 års riksdag godkända civila avlöningsreglementet
är avsett att tillämpas först från oell med den 1 juli 1939, kunde
det måhända synas vara lämpligt att låta arvodesförhöjningen för riksdagens
personal tillämpas först från och med 1940 års riksdag och salunda bibehålla
det vid 1938 års riksdag gällande provisoriet jämväl under 1939 års
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
Befattning hos riksdagens kamrar,
Månads- arvode en- ligt beslut
av 1934 års
riksdag
Löneförmåner per månad för befatt- ning i statstjänst med närmast jäm- förlig löneställning
Förslag:
Månads- arvode
fr. o. m.
1939 års
riksdag
utskott eller kansli
Löne-
klass
■1934
21939
ökning
sedan
1934
1
2
3
4
5
6
7
Sekreterare i kammare, sekreterare
hos statsutskottet..............
Kr.
1,260
3
Kr.
1,223
Kr.
1,277
Kr.
54
Kr.
1,320
Sekreterare hos annat ständigt ut- skott ........................
1,050
33
1,071
1,152
81
1,125
1 Notarie med sekreterargöromål ..
825
27
831
903
72
900
j Notarie (stomnotarie), förste steno- graf ..........................
780
26
791
860
69
840
1 Stenograf, förste kanslist, kamre- rare hos statsutskottet ........
648
22
631
695
64
708
i Kanslist, tillika registrator hos stats- utskottet......................
540
20
561
622
61
600
Annan notarie .................
504
18
492
551
59
564
1 Korrekturläsare ................
468
17
456
516
60
528
Kanslist........................
432
16
426
483
57
492
Förste vaktmästare och postvakt- mästare .....................
414
15
404
459
55
474
Förste vaktmästare hos statsut- skottet, biträdande postvaktmäs- tare hos andra kammaren, vakt- mästare hos riksdagens kansli..
378
14
381
435
54
438
Annan vaktmästare ............
342
12
341
394
53
402
Vaktmästarbiträde ..............
162
1
176
220
44
222
Sekreterare hos tillfälligt utskott,
sekreterare hos riksdagens kansli
360
13
361
415
54
420
1 Avlöning enligt 1921 års avlöningsreglemente + dyrtidstillägg efter 8 % (index 153) + provisoriskt
dyrortstillägg enligt 1931 års grunder.
2 Lön enligt civila avlöningsreglementet + rörligt tillägg efter 3 % (index 166).
3 Befattning med årslön år 1934 av 14,000 kronor och år 1939 (efter löneregleringen) av 15,000
kronor.
riksdag. Då emellertid den föreslagna arvodesförhöjningen för det stora
flertalet befattningar praktiskt taget motsvarar det provisoriska tillägget, synes
anledning knappast föreligga att bibehålla provisoriet ytterligare ett år.
De nya arvodena torde därför böra tillämpas redan från och med 1939 års
riksdag.
Förslag till nya avlöningsbestämmelser för riksdagens personal har upprättats
av oss och finnes bilagt denna skrivelse. I detta förslag hava de nya
arvodesbeloppen införts. Arvodesförhöjningen torde dessutom böra medföra
ändring i gällande avlöningsbestämmelser i följande hänseenden.
Enligt gällande avlöningsbestämmelser utgår till den tjänsteman inom
kammares kansli, som av talmannen utses att vid förfall för sekreteraren
bestrida sekreterargöromål inom kammaren och i övrigt biträda sekreteraren,
utöver fastställt arvode, särskild ersättning med 180 kronor för månad,
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
17
dock att arvodet jämte berörda ersättning ej må överstiga 900 kronor för
månad. En konsekvens av arvodesförhöjningen synes vara, att jämväl
ifrågavarande arvodesbelopp uppräknas. Då den föreslagna arvodesförhöjningen
för de tjänstemän, som plägat ifrågakomma till här avsedda uppdrag,
motsvarar i genomsnitt 9 procent av nu gällande arvoden, synes förhöjningen
böra beräknas med utgångspunkt från detta procenttal. Arvodesbeloppen
synas härvid lämpligen böra avrundas, förstnämnda belopp till 200
kronor och sistnämnda till 980 kronor. Dessa förhöjda belopp hava införts
i förslaget till nya avlöningsbestämmelser.
För sekreterare hos tillfälligt utskott och sekreterare för riksdagens kansli
gäller för närvarande, att arvodet må för riksdag uppgå till högst 1,440 kronor,
motsvarande arvode under fyra månader. Nämnda belopp bör efter
arvodesförhöjningen fastställas till (4 X 420 =) 1,680 kronor. Ifrågavarande
belopp har införts i förslaget till nya avlöningsbestämmelser.
I samma förslag har vidare i 1 § under rubriken Kamrarna i enlighet
med beslut av 1937 års riksdag (bankoutskottets uti. nr 40) intagits befattningen
såsom biträdande postvaktmästare i andra kammaren, därvid månadsarvodet
upptagits till (378 + 60 =) 438 kronor.
I detta sammanhang vilja vi upptaga vissa spörsmål, som visserligen ligga
utanför det oss givna utredningsuppdraget men som dock hava ett visst samband
med detsamma.
Under en följd av år hava kanslideputerade plägat anställa ett antal kvinnliga
biträden för utförande av maskinskrivningsarbete åt kamrarna och utskotten.
Dessa biträden hava tjänstgjort å en under riksdagens tryckeriexpedition
organiserad skrivbyrå. Biträdena åtnjöto under 1938 års riksdag
ett månadsarvode av 300 kronor, varå dock icke utgick någon provisorisk
arvodesförhöjning. Då det här rör sig om ett stadigvarande behov av personal
för riksdagens räkning, torde i avlöningsbestämmelserna för riksdagens
personal böra upptagas en befattning, som lämpligen synes^ böra benämnas
kanslibiträde. Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som åvila ifrågavarande
biträden, har månadsarvodet för befattningen förslagsvis upptagits
till 360 kronor, varigenom även dessa biträden skulle komma i åtnjutande
av samma arvodesförhöjning, som föreslås för riksdagens personal i
övrigt. Då emellertid möjlighet bör förefinnas för kanslideputerade att anställa
även mindre kvalificerade biträden än nyssnämnda kanslibiträden, synes
i avlöningsbestämmelserna jämväl böra upptagas en befattning såsom
skrivbiträde, för vilken månadsarvodet lämpligen skulle kunna bestämmas
till 270 kronor. De två nya befattningarna synas, då ifrågavarande biträden
hava att utföra arbete åt samtliga riksdagens organ, böra uppföras under
en ny rubrik »Gemensam personal».
Från sekreteraren hos statsutskottet vid 1938 års riksdag har under hand
hemställts, att åtgärder måtte vidtagas för beredande av möjlighet för statsutskottet
att inom sina lokaler hava tillgång till ett kvinnligt biträde för skrivgöromål,
telefonpassning o. d. Såvitt vi kunnat finna, torde det vara mest
ändamålsenligt örn för ifrågavarande arbetsuppgifter kunde anlitas ett av
de hos riksdagens tryckeriexpedition anställda biträdena. Det ankommer
emellertid på kanslideputerade att fatta beslut i detta ärende.
I sitt utlåtande nr 57 i anledning av förslag örn förhandlingsrätt för tjänstemän
vid riksdagen och dess verk m. m. anförde bankoutskottet bl. a. följande:
»Den
personal, sorn enligt utskottets förslag skulle medgivas förhandlingsrätt
gentemot kanslideputerade, utgöres av de tjänstemän, å vilka de av 1934 års riks
llihanrj
till riksdagens protokoll 1939. 8 sdml. Nr 10. 3
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
dag godkända avlöningsbestämmelserna för riksdagens personal äro tillämpliga.
Till denna personal äro för närvarande icke hänförliga de för tjänstgöring vid riksdagshuset
under riksdagstiden anställda extra portvakterna och hisskonduktörerna,
vilka anställas av chefen för riksdagens ekonomibyrå och erhålla avlöning enligt
av fullmäktige i riksgäldskontoret fastställda grunder i nära anslutning till vad som
enligt nyssnämnda avlöningsbestämmelser gäller för riksdagens vaktmästare. Enligt
kommitténs förslag skulle ifrågavarande portvakter och hisskonduktörer erhålla
rätt till förhandling med fullmäktige, varvid bestämmelserna angående förhandlingsrätt
för tjänstemän vid riksdagens verk skulle erhålla tillämpning. Enligt
utskottets mening kan det ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att för ifrågavarande
tillfälligt anställda befattningshavare tillämpa andra regler för förhandling
än som enligt utskottets förslag skulle gälla för riksdagens vaktmästare. För
ernående av likställighet härutinnan torde emellertid erfordras, att befattningarna
såsom extra portvakt och hisskonduktör införas i avlöningsbestämmelserna för riksdagens
personal. Denna fråga synes utskottet vara förtjänt av övervägande från
fullmäktiges sida.»
Avlöningen till ifrågavarande portvakter utgick under 1938 års riksdag
med 432 kronor i månaden, däri inberäknats provisorisk arvodesförhöjning
med 54 kronor. Arvodet till hisskonduktör, som tidigare utgjorde 100 kronor
i månaden, höjdes vid 1938 års riksdag i samband med att riksdagens personal
tillerkändes provisorisk arvodesförhöjning till 120 kronor.
Då det ur de synpunkter, som framhållits av bankoutskottet, skulle vara
förenat med en viss fördel att hänföra här avsedda personal till riksdagens
personal, hava vi ansett oss böra föreslå, att i avlöningsbestämmelserna för
denna personal under nyssnämnda rubrik »Gemensam personal» uppföras
befattningar såsom portvakt och hisskonduktör. Arvodena torde härvid
böra bestämmas för portvakt till 438 kronor eller samma belopp som enligt
förevarande förslag skulle tillkomma de vaktmästare hos riksdagen, med
vilka portvakterna tidigare varit i lönehänseenden likställda, och för hisskonduktör
till 120 kronor.
Därest nyssnämnda två befattningar upptagas i avlöningsbestämmelserna
i enlighet med vad här förutsatts, innebär detta, att fullmäktige i riksgäldskontoret
icke vidare skulle hava att besluta rörande ifrågavarande portvakters
och hisskonduktörers avlönings- och andra anställningsvillkor. Vad däremot
angår anställandet av ifrågavarande personal torde någon ändring avnuvarande
anordning icke vara påkallad, utan torde personalen i fortsättningen
liksom hittills böra anställas av chefen för riksdagens ekonomibyrå,
vilken under riksdagstiden är i vissa avseenden underordnad kanslideputerade.
I slutet av den skrivelse som vi den 16 december 1937 avläto till fullmäktige
i riksgäldskontoret erinrade vi, hurusom alltsedan 1933 års riksdag vissa
hos utskott tjänstgörande vaktmästare och vaktmästarbiträden plägat avdelas
för tjänstgöring i kammare under tid, då plenum påginge. Denna anordning
hade — framhöllo vi — visat sig vara ändamålsenlig och ägnad att
minska personalbehovet. I överensstämmelse härmed borde hos kammare
anställd vaktmästare vid tillfälligt uppkommande behov och då så kunde ske
utan olägenhet för vakthållningen i kammaren, kunna åläggas tjänstgöring
hos utskott utan särskild ersättning. Det borde givetvis ankomma på kammarens
herr talman att bestämma, i vad mån dylik tjänstgöring skulle äga
rum. Föreskrift rörande här avsedda tjänstgöringsskyldighet för kamrarnas
och utskottens vaktmästare syntes böra införas i avlöningsbestämmelserna i
samband med den definitiva arvodesregleringen.
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
19
I anslutning härtill har i förslaget till avlöningsbestämmelser för riksdagens
personal under 7 § införts ett nytt moment, innefattande föreskrift i angivna
hänseende.
För närvarande erhåller en var av de hos riksdagen anställda vaktmästarna
samt de under riksdagstiden i riksdagshuset anställda extra portvakterna och
hisskonduktörerna såsom lån en uniformskavaj, som han är skyldig att vara
iförd under tjänsteutövning. Portvakt, som tjänstgör vid riksdagshusets
huvudingång, erhåller dessutom uniformskappa. Det kan emellertid ifrågasättas,
huruvida icke nämnda personal borde utrustas med fullständig uniform
och sålunda tillhandahållas utom kavaj även väst och byxor. Enligt
uppgift från riksdagens ekonomibyrå skulle detta medföra en ökning av nuvarande
kostnader för uniformsbeklädnaden, beräknade för 50 anställda till
1,400 kronor för år, med 1,300 kronor.
Därest fullständig uniform tilldelas ifrågavarande befattningshavare, torde
föreskrift därom böra införas i avlöningsbestämmelserna. Denna föreskrift
torde lämpligen böra upptagas under ett särskilt moment i 7 § och kunna
givas den avfattning, som framgår av det bifogade förslaget till avlöningsbestämmelser.
Enligt 7 § gällande avlöningsbestämmelser må vid slutet av varje riksdag
till en var av de vaktmästare och vaktmästarbiträden, vilka efter klockan
elva e. m. tjänstgjort vid aftonplena, utbetalas en extra ersättning av fyra
kronor för varje gång sådan tjänstgöring ägt rum.
Då denna förmån enligt beslut av fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommit
jämväl de under riksdagstiden anställda extra portvakterna och hisskonduktörerna,
har i förslaget till nya avlöningsbestämmelser ovanberörda föreskrift
gjorts tillämplig å dessa befattningshavare.
Beträffande ersättning åt tjänstemän eiler vaktbetjänte i särskilt eller sammansatt
utskott stadgas i 9 § gällande avlöningsbestämmelser, att dylikt utskott
skall inhämta kanslideputerades yttrande, innan förslag rörande ersättning
åt dess personal avgives till kamrarna. Samma förfaringssätt har plägat
tillämpas av utrikesutskottet. Med hänsyn härtill och då det synes lämpligt,
att frågor om ersättning till utrikesutskottets personal även i fortsättningen
prövas i den ordning, som 9 § föreskriver, har denna paragraf i föi slaget
kompletterats till att gälla jämväl detta utskott.
Slutligen har under en ny paragraf (10 §) införts den föreskrift angående
förhandlingsrätt för riksdagens personal, som 1938 års riksdag på hemställan
av bankoutskottet i utlåtande nr 57 beslutit intaga^ i avlöningsbestämmelserna.
I samband härmed har nummerbeteckningen å nuvarande 10 § ändrats.
Stockholm den 14 december 1938.
Ernst Eriksson.
Sten Widlund.
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
Bilaga.
Förslag
till
avlöningsbestämmelser för personal hos riksdagens kamrar, utskott
och kansli m. m.
1 §•
Avlöningen utgår till nedanstående befattningshavare med följande belopp
för månad:
Kamrarna:
Sekreterare ........................................... kronor 1,320
Notarie (stomnotarie) .................................. » 840
Förste stenograf ...................................... » 840
Stenograf ............................................. » 708
Förste kanslist ........................................ » 708
Kanslist, tillika registrator .............................. » 600
Kanslist .............................................. » 492
Förste vaktmästare och vaktmästare, som ombesörjer utdelningen
av postförsändelser till kamrarnas ledamöter (postvaktmästare)
....................................... » 474
Vaktmästare, som tjänstgör såsom biträde åt postvaktmästaren
hos andra kammaren ............................ » 438
Annan vaktmästare .................................... » 402
Anm. Därest viss tjänsteman inom kammares kansli utses av talmannen att vid förfall för
sekreteraren bestrida sekreterargöromålen inom kammaren och i övrigt biträda sekreteraren,
utgår till sådan tjänsteman, utöver arvode, särskild ersättning med 200 kronor för månad, dock
att arvodet jämte berörda ersättning ej må överstiga 980 kronor för månad.
Statsutskottet:
Sekreterare ........................................... kronor 1,320
Notarie, som tillika förrättar sekreterargöromål............ » 900
Kamrerare ............................................ » 708
Registrator ........................................... » 600
Kanslist .............................................. » 492
Förste vaktmästare .................................... » 438
Vaktmästare .......................................... » 402
Konstitutions-, bevillnings-, banko-, första och andra lag- samt jordbruksutskotten:
Sekreterare
........................................... kronor 1,125
Notarie, som tillika förrättar sekreterargöromål ............ » 900
Annan notarie ........................................ » 564
Kanslist .............................................. » 492
Vaktmästare .......................................... » 402
Vaktmästarbiträde .................................... » 222
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
Tillfälliga utskott:
Sekreterare ........,.................................. kronor
Vilket arvode dock ej må överstiga 1,680 kronor för riksdag.
21
420
Riksdagens kansli:
Sekreterare .............. kronoi 420
Vilket arvode dock ej må överstiga 1,680 kronor för riksdag.
Korrekturläsare ....................................... *
Vaktmästare .......................................... * 438
Gemensam personal:
Portvakt . . .
Kanslibiträde
Skrivbiträde
Hisskonduktör
kronor 438
» 360
» 270
» 120
2 §.
Arvode beräknas från inträde i tjänstgöring samt utbetalas vid utgången
av varje månad oell sista gången efter slutad tjänstgöring.
Vid beräkning av arvode för del av månad räknas månaden till 30 dagar.
3 §.
Arvodena upphöra:
för kamrarnas sekreterare, notarien och förste stenograferna samt tva
kanslister hos vardera kammaren, första vaktmästarna hos kamrarna och
de vaktmästare, som ombesörja utdelningen av postförsändelser till kamrarnas
ledamöter, ävensom för en vaktmästare hos värdera kammaren, sedan
fjorton dagar efter riksdagens avslutande tilländagått;
för en å tryckeriavdelningen anställd vaktmästare, sedan 30 dagar, samt
för övriga å riksdagens kanslis tryckeriavdelning anställda tjänstemän och
vaktmästare, sedan en tid av 25 dagar efter riksdagens slut förflutit; och
för övrig personal med den dag, då tjänstgöringen för en var av deni
slutar.
4 §.
Den efter riksdagens slut för tjänstemännen i tryckeriavdelningen anslagna
avlöning, utgörande vedergällning för korrekturläsning samt tillsynen å tryckning
och expediering av alla sådana riksdagshandlingar, vilka icke före riksdagens
avslutande hinna tryckas och till expedition befordras, med undantag
av registret över kamrarnas protokoll och hillänget därtill, får icke utbetalas
förr än det ifrågavarande arbetet blivit behörigen fullbordat; och skola vaktmästarna
för dem tillagd avlönings åtnjutande vara skyldiga att, så länge
tryckningen av riksdagshandlingarna efter riksdagens slut fortgår, förrätta
alla de göromål, som därav påkallas.
5 §.
Kanslideputerade äga att vid slutet av varje riksdag använda högst 500
kronor till biträde vid utarbetande och expediering av riksdagsbeslutet.
6 §.
Innan sista andelen av här omförmält arvode må utbetalas, skall det vara
behörigen styrkt, att vederbörande tjänsteman i föreskriven ordning avlämnat
22
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
ej mindre de utskottens särskilda arkiv tillhörande böcker och handlingar,
som dessa tjänstemän under riksdagen haft örn händer, än ock de böcker,
som från riksdagens bibliotek blivit till dem utlånade.
7 §•
1. Det åligger vaktmästare hos kammare att utan särskild ersättning tjänstgöra
hos utskott samt vaktmästare och vaktmästarbiträde hos utskott att
likaledes utan särskild ersättning tjänstgöra i kammare under tid, då plenum
pågår.
2. Vaktmästare, portvakt, vaktmästarbiträde ävensom hisskonduktör är
skyldig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt, vilken utlämnas såsom
lån.
3. Vid slutet av varje riksdag må till vardera av de under hela riksdagen
i kamrarna anställda förste vaktmästarna och till de kamrarnas vaktmästare,
som ombesörja utdelningen av postförsändelser till kamrarnas ledamöter,
utbetalas ett belopp av 50 kronor. Därjämte må, jämväl vid slutet av varje
riksdag, till en var av de vaktmästare, portvakter, vaktmästarbiträden och
hisskonduktörer, vilka efter klockan elva e. m. tjänstgjort vid aftonplena,
utbetalas en extra ersättning av fyra kronor för varje gång sådan tjänstgöring
ägt rum.
8 §•
Genom kanslideputerades försorg och på sätt desamma äga närmare bestämma
skola upprättas vederbörliga register för varje lagtima riksdag mot
av kanslideputerade bestämda arvoden av högst 4,000 kronor för registrens
upprättande och korrekturläsning samt högst 500 kronor åt en kontrollant
av samma arbete, allt för riksdag, som varar minst fyra månader. För riksdag,
som pågår kortare tid, må ifrågavarande arvoden kunna av kanslideputerade
minskas i skälig omfattning.
9 §•
Då inom ständigt utskott behov föreligger ''att för behandlingen av visst
eller vissa ärenden tillkalla utom utskottets kansli stående person att biträda
utskottet ävensom då fråga är om ersättning åt tjänstemän och betjänte i
utrikesutskottet eller i särskilt eller sammansatt utskott, skall utskottet beträffande
ersättning åt sålunda tillkallat biträde eller sålunda anställd kanslipersonal
inhämta kanslideputerades yttrande, innan hos kamrarna förslag i
ämnet avgives.
10 §.
Förening av tjänstemän äger rätt att förhandla med kanslideputerade beträffande
sina allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom
beträffande tillämpningen av sådana villkor, dock utan att inskränkning därigenom
göres i riksdagens vederbörande organ tillkommande beslutanderätt.
11 §•
Ovanstående bestämmelser förbliva gällande, intill dess riksdagen annorlunda
beslutar.
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
23
Övergångsbestämmelse.
Den, som vid 1934 års riksdag var anställd i befattning såsom sekreterare
hos kammare eller hos ständigt utskott, såsom notarie med sekreterargöromål
eller såsom kamrerare hos statsutskottet, med vilken enligt 1933 års
avlöningsbestämmelser var förenad rätt till ersättning för mistade avlöningsförmåner
i statstjänst, må vid fortsatt anställning hos riksdagen i samma befattning
eller i annan befattning, med vilken enligt nämnda avlöningsbestämmelser
var förenad dylik rätt, utöver arvode enligt 1 § härovan, uppbära
ersättning med hälften av vad han visat sig hava på grund av tjänstgöring
hos riksdagen avstått av till innehavd statstjänst hörande avlöningsförmåner;
skolande ersättning, varom nu förmäles, utbetalas vid utgången av varje
månad och sista gången efter slutad tjänstgöring.
24
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
Bilaga B.
Till Herrar Fullmäktige i riksgäldskontoret.
Med skrivelse den 14 juni 1938 hava kamrarnas herrar talmän till fullmäktige
överlämnat en av ordförandena och vice ordförandena i riksdagens
hada lagutskott hos talmännen gjord framställning om förbättrade avlöningsförhållanden
för lagutskottens tjänstemän och tillika anhållit, att
framställningen måtte tagas under övervägande i samband med den utred“mS.
sorn kunde komma att verkställas angående ordnande av avlöningstöi
hallandena för riksdagens personal. Vid sammankomsten den 21 juni
1938 beslöto fullmäktige, att ovanberörda framställning skulle tagas under
°vei vägande vid den utredning rörande nyssnämnda avlöningsförhållanden,
som tullmäktige den 10 juni 1937 uppdragit åt undertecknade att verkställa.
Under erinran att vi för herrar fullmäktige framlagt förslag dels i skrivelse
den 1(5 december 1937 beträffande provisorisk arvodesförhöjning för riksdagens
personal under 1938 års riksdag, dels ock i skrivelse den 14 december
1938 beträffande definitiv arvodesförhöjning från och med 1939 års riksdag,
få vi i anledning av förevarande framställning anföra följande.
I framställningen yrkas, att herrar talmän ville vidtaga åtgärder i syfte
att innehavare av befattningarna hos lagutskotten såsom sekreterare och
notai ie med sekreterargöromal matte beredes en ställning som motsvarar
deras, å vilka övergångsbestämmelsen till de av 1934 års riksdag godkända
avlöningsbestämmelserna för riksdagens personal är tillämplig.
Enligt ifrågavarande övergångsbestämmelse må den, som vid 1934 års
liksdag var anställd i befattning såsom sekreterare hos kammare eller hos
ständigt utskott, såsom notarie med sekreterargöromål eller såsom kamrelare
hos statsutskottet, med vilken enligt 1933 års avlöningsbestämmelser
var förenad rätt till ersättning för mistade avlöningsförmåner i statstjänst,
vid fortsatt anställning hos riksdagen i samma befattning eller i annan befattning,
med vilken enligt nämnda avlöningsbestämmelser var förenad dylik
rätt, utöver fastställt arvode, uppbära ersättning med hälften av vad han
visat sig hava på grund av tjänstgöring hos riksdagen avstått av till innehavd
statstjänst hörande avlöningsförmåner.
För tillkomsten av denna övergångsbestämmelse redogöres i en vid denna
skrivelse fogad promemoria, till vilken i detta sammanhang hänvisas. Av
denna promemoria framgår,
att under 1923—1934 års riksdagar följande tjänstemän, därest de vörö
innehavare av statstjänst, nämligen sekreterarna hos kamrarna och hos de
ständiga utskotten, fyra notarier med sekreterargöromål hos statsutskottet
och en dylik notarie i vart och ett av de övriga ständiga utskotten samt kamreraren^
i statsutskottet, ägde att, utöver fastställt arvode, åtnjuta ersättning
med två tredjedelar av vad vederbörande visat sig hava på grund av tjänstgöring
hos riksdagen avstått av de till statstjänsten hörande avlöningsförmånerna,
att, efter det förslag härom väckts av reservanter inom riksdagens lönekommitté
och biträtts av bankoutskottet, rätten till ersättning för mistad
avlöning i statstjänst indrogs enligt beslut av 1934 års riksdag från och med
1935 åre riksdag, i samband varmed en viss förhöjning genomfördes av arvodena
å befattningarna såsom sekreterare hos kammare och hos ständigt
utskott samt såsom notarie med sekreterargöromål,
Bankoutskottets utlåtande Nr 10
25
att enligt ovan återgivna övergångsbestämmelse rätten till ersättning för
mistad avlöning i statstjänst emellertid bibehållits för de befattningshavare
som vid 1934 års riksdag voro i åtnjutande av dylik rätt, varvid dock
ersättningen med hänsyn till den beslutade arvodesförhöjningen nedsatts
från två tredjedelar till hälften av de mistade avlöningsförmånerna,
samt att de av 1934 års riksdag godkända avlöningsbestämmelserna for
riksdagens personal i de delar, varom här är fråga, varit oförändrat gällande
under 1935—1938 års riksdagar.
De skäl, som anförts för och mot den särskilda löneform, som^ ratten till
ersättning för mistad avlöning i statstjänst utgör, äio utförligt atergivna i
ovanberörda promemoria. Det torde därför vara tillfyllest att här endast
erinra därom, att indragningen av denna rätt och den i samband därmed
genomförda arvodesförhöjningen främst avsag att utjämna den skillnad i
löneställningen för statsanställda och för icke statsanställda i riksdagens
tjänst, som varit rådande på grund av att löneformen icke var tillämplig å
sistnämnda kategori befattningshavare. Av de tjugo befattningar, med vilka
rätt till ersättning var förenad, innehades vid 1933 års riksdag sjutton av
statstjänstemän och tre av icke-statstjänstemän. Indragningen motiverades
i huvudsak därmed, att lönesystemet måste vara enhetligt, så att samma lön
utginge vare sig innehavaren av en befattning hos riksdagen vore statstjänsteman
eller icke. Arvodena borde vidare vara så avvägda, att de utan varje
sorn helst tillägg motsvarade skälig ersättning för tjänstemännens arbete.
Samtidigt borde emellertid tillses, att arvodena vöre tillräckligt höga för att
möjliggöra för riksdagen alt förvärva högsta möjliga grad av expertis. Såväl
reservanterna inom lönekommittén som bankoutskottet uttalade den förmodan,
att de av reservanterna föreslagna, av riksdagen sedermera godkända
arvodena för ifrågavarande befattningar, skulle kunna säkerställa en god
rekrytering av desamma. Därest emellertid svårigheter härutinnan skulle
uppkomma i framtiden, syntes frågan örn en höjning av arvodesbeloppen
då böra upptagas till omprövning.
Under den tid, då de av 1934 års riksdag fastställda arvodena tillämpats,
hava framställningar örn arvodesförhöjning för sekreterare hos kammare eller
ständigt utskott eller för notarie med sekreterargöromål framkommit —
förutom i det nu förevarande fallet beträffande lagutskottens tjänstemän —
i två fall. Det första fallet avsåg befattningen såsom notarie med sekreterargöromål
hos bevillningsutskottet. Efter framställning från detta utskott
medgav riksdagen under vart och ett av åren 193(5. 1937 och 1938 utbetalning
av särskild ersättning utöver fastställt arvode för att möjliggöra för utskottet
att å nämnda befattning anställa en för densamma särskilt lämplig
person, nuvarande kammarrättsrådet C. P. Engblom. Såsom motivering för
den särskilda ersättningen anfördes i huvudsak, att det arvode, som enligt
avlöningsbestämmelserna utginge till Engblom, icke obetydligt understege
hans avlöning i statstjänst, samt alt då Engblom för tjänstgöringen bos bevillningsutskottet
vore nödsakad alt begära tjänstledighet från sin statstjänst,
han skulle, därest särskild ersättning icke beviljades, komma att vidkännas
löneminskning under utskottstjänstgöringen. Den särskilda ersättningen till
Engblom fastställdes för 1936 års riksdag till 300 kronor, för 1937 års riksdag
till 432 kronor och för 1938 års riksdag till 465 kronor, allt för månad
räknat, vilka belopp i stort sett motsvarade vad som i genomsnitt för månad
under hela riksdagstiden skulle hava utgått till Engblom, därest den till
1934 års avlöningsbestämmelser fogade övergångsbestämmelsen rörande ersättning
för mistad avlöning i statstjänst varit tillämplig ä honom.
Frågan örn beviljande av särskild ersättning åt Engblom handlades i dan
ordning, som stadgas i § 3 mom. 2 reglementariska föreskrifter för riksda
-
26
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
gen. Bevillningsutskottets framställning behandlades sålunda vid talmanssammanträde
i närvaro av de ständiga utskottens ordförande och riksdagens
kanslideputerade, och talmännen gjorde framställning till bankoutskottet,
som därefter framlade förslag för riksdagen. I detta sammanhang må erinras,
att bankoutskottet vid ärendets behandling år 1936 framhöll, att det
måste ingiva principiella betänkligheter att medgiva särskild ersättning utöver
den i avlöningsbestämmelserna fastställda, samt att utskottet endast
med tvekan ansåg sig böra framlägga förslag i ämnet för riksdagen. Samma
ståndpunkt har utskottet intagit jämväl under 1937 och 1938 års riksdagar.
Det andra fall, då fråga väckts örn arvodesförhöjning, avsåg befattningen
såsom sekreterare hos andra kammaren och uppkom efter befattningens
tillsättande vid 1938 års riksdag. Av den då utsedde nye sekreteraren, kammarrättsrådet
S. Norrman, gjordes under hand framställning örn att övergångsbestämmelsen
vid 1934 års avlöningsbestämmelser för riksdagens personal
måtte göras tillämplig å honom. Denna framställning föranledde emellertid
icke någon åtgärd. Sedermera har emellertid ordföranden i 1938 års
riksdags bankoutskott under hand hos riksgäldsfullmäktiges ordförande gjort
t,''amslä!,nin»- fullmäktige måtte låta verkställa utredning angående löneförbättring
för sekreteraren hos andra kammaren. Vid sammankomsten
den 21 juni 1938 uppdrogo fullmäktige åt undertecknade alt verkställa preliminär
utredning i ämnet för att, örn 1939 års riksdags bankoutskott så begärde,
överlämnas till utskottet.
Vad härefter angår den nu förevarande, av lagutskottens presidier gjorda
framställningen, erinras i densamma till en början, att befattningarna såsom
sekreterare och såsom notarie med sekreterargöromål hos dessa utskott plägade
tillsättas med tjänstemän från rikets hovrätter. Därefter lämnas en
jämförelse mellan löneförmånerna å nyssnämnda befattningar och vissa hovrättsbefattningar.
I övrigt anföres i skrivelsen i huvudsak följande.
På grund av arbetsförhållandena inom lagutskotten kunde tjänstgöring därstädes
under det egentliga riksdagsarbetet icke förenas med tjänstgöring inom hovrätt,
utan tjänstemännen nödgades då helt och hållet avstå från sina löneförmåner i hovrätten.
Härutinnan syntes en betydelsefull skillnad föreligga mot vad som ofta
vore fallet inom andra utskott. Det syntes sålunda icke vara ovanligt, att tjänstemän
inom andra utskott i icke oväsentlig utsträckning kunde samtidigt upprätthålla
tjänstgöring i exempelvis departement och därigenom erhålla en sammanlagd
avlöning som betydligt överstege själva riksdagsarvodet. Sistnämnda förhållande
hade otvivelaktigt inverkat fördelaktigt för rekryteringen av dessa utskotts personal
och syntes jämväl hava bidragit till att tjänstemännen under en lång följd av år
återkommit i befattningar inom riksdagen.
Befattningshavarna inom lagutskotten åter hade växlat betydligt oftare än inom
andra utskott. Inom första lagutskottet hade sålunda under de sista tio åren såsom
sekreterare och notarier tjänstgjort tio olika personer. Detta förhållande hade
också medfört, att numera inom första lagutskottet icke funnes någon, som jämlikt
övergångsbestämmelsen till gällande avlöningsförfattning ägde uppbära ersättning
för förlorade avlöningsförmåner. Inom andra utskott syntes motsvarande befattningshavare
i åtskilliga fall vara hänförliga till nämnda kategori (en tjänsteman
inom bevillningsutskottet hade genom särskilda beslut av riksdagen i huvudsak jämställts
med tjänstmän av berörda kategori).
Pa grund av ovanberörda förhallanden mäste det till en början numera anses uteslutet
att såsom notarie med sekreterargöromål i lagutskott kunna påräkna en ordinarie
assessor. För en e. o. assessor erbjöde befattningen icke några nämnvärda
löneförmåner utöver dem i hovrätten; under vissa förhållanden kunde t. o. m. löneminskning
inträda. Det syntes såsom allmän regel kunna sägas, att de förmåner,
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
27
sorn första lagutskottet kunde erbjuda sina tjänstemän, betydligt understege dem
som — på grund av olika förhållanden — vore möjliga inom flertalet andra utskott.
En ändring av vad som för närvarande gällde syntes därför vara påkallad ur
utskottens intresse av rekryteringen till de ifrågavarande befattningarna. I detta
sammanhang syntes böra framhållas, att lagutskotten borde hava möjlighet att taga
tjänstemän även från de utom Stockholm belägna hovrätterna, och att således löneförmånerna
borde bestämmas så, att de erbjödo påtagliga fördelar även för sådana
personer. Det vore även av vikt för utskotten, att löneförmånerna avvägdes så, att
ombyten å befattningarna behövde förekomma så sällan som möjligt.
För lösande av de ovanberörda svårigheterna syntes erfordras icke obetydliga tilllägg
till de nu inom lagutskotten utgående arvodena. Presidierna finge därför hemställa,
att herrar talmän ville vidtaga åtgärder i syfte att tjänstemännen inom lagutskotten
bereddes en ställning, som motsvarade deras, å vilka övergångsbestämmelserna
till gällande avlöningsförfattning för riksdagens personal vöre tillämplig.
Till nästkommande riksdag syntes vara att förvänta förslag från vissa av fullmäktige
i riksgäldskontoret tillsatta utredningsmän om ordnande av avlöningsförhållandena
för riksdagens personal. Då emellertid de ovanberörda önskemålen beträffande
lagutskottens personals avlöningsförhållanden berodde på de inom lagutskotten
rådande särskilda förhållandena, borde måhända denna fråga lösas separat,
liksom fallet varit beträffande den ovanberörda tjänstemannen i bevillningsutskottet.
Med anledning av vad sålunda framhållits hava vi ansett oss böra beträffande
övriga ständiga utskott och kamrarna lämna vissa uppgifter rörande
de förhållanden, som beröras i framställningen fran lagutskotten.
Såvitt vi hava oss bekant, hava i allmänhet icke några större rekryteringssvårigheter
uppstått för övriga ständiga utskott eller kamrarna, då befattning
såsom sekreterare eller notarie med sekreterargöromal blivit ledig, efter
det rätten till ersättning för mistad avlöning indrogs. Allt som allt rör det
sig här, örn lagutskottens befattningar såsom sekreterare och såsom notarie
med sekreterargöromål frånräknas, örn sexton befattningar. Personombytet
ä dessa befattningar var under ifrågavarande period ganska stort, i det att vid
1938 års riksdag icke mindre än åtta av desamma hade andra innehavare än
vid 193^ års riksdag. Vid bedömande av rekryteringsfrågan måste man
emellertid taga i betraktande, att rekryteringen uppenbarligen underlättats
därigenom att tre befattningar (två sekreterarbefattningar och oyanberörda
notariebefattning hos bevillningsutskottet) kunnat tillsättas med tjänstemän,
som enligt ovanberörda övergångsbestämmelse eller enligt särskilt riksdagsbeslut
ägt rätt till ersättning för mistade löneförmåner. Dylik rätt tillkom,
örn jämväl lagutskotten medräknas, vid 1938 års riksdag tolv tjänstemän,
medan åtta tjänstemän (tre sekreterare och fem notarier)1 vörö i avsaknad
därav. Av samtliga nio sekreterarbefattningar innehades vid 1938 års riksdag
sex av tjänstemän med rätt till ersättning, och motsvarande siffra för
övriga elva befattningar utgjorde likaledes sex, inberäknat ovannämnda notariebefattning
hos bevillningsutskottet.
Vidkommande härefter frågan i vad mån ledighet fran statstjänst erfordrats
för fullgörande av uppdrag såsom sekreterare eller såsom notarie med
sekreterargöromål hos andra ständiga utskott än lagutskotten eller såsom
sekreterare hos kamrarna har en av oss verkställd undersökning, avseende
1938 års riksdag, utvisat följande. Av ifrågavarande sexton befattningar innehades
vid nyssnämda riksdag fjorton av statstjänstemän och tva, nämligen
1 Sekreterarna hos andra kammaren, första lagutskottet och jordbruksutskottet, tva notarier
lios statsutskottet samt en notarie hos vart och ett av första lagutskottet, andra lagutskottet
och jordbruksutskottet.
28
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
befattningarna såsom sekreterare och såsom notarie med sekreterargöromål
hos konstitutionsutskottet, av icke-statstjänstemän. Samtliga statstjänstemän,
som tjänstgjorde såsom utskottssekreterare, voro under nyssnämnda riksdag
helt eller i det närmaste helt lediga från sina statstjänster. Jämväl uppdraget
såsom sekreterare hos konstitutionsutskottet krävde innehavarens hela arbetstid.
Befattningarna såsom notarie med sekreterargöromål kunde emellertid
i flertalet fall uppehållas utan eller med endast partiell ledighet från
statstjänst, medan däremot för befattningarna såsom sekreterare i kammare
ledighet från statstjänst erfordrades i ganska stor utsträckning. Förhållandena
under 1938 års riksdag torde åtminstone för utskottens del i stort sett
vara belysande jämväl för läget under närmast föregående riksdagar. Bemärkas
bör dock, att såvitt en av riksdagens lönekommitté verkställd utredning
utvisar, innehavarna av ifrågavarande notariebefattningar tidigare synas
hava åtnjutit längre ledighet än vad som varit fallet under 1938 års riksdag;
måhända sammanhänger minskningen med indragningen av rätten till
ersättning för julstad avlöning i statstjänst. För sekreterarna hos kamrarna
torde arbetsbördan och behovet av ledighet från statstjänst under 1938 års
riksdag hava varit mindre än normalt.
Av framställningen från lagutskotten framgår slutligen, att arvodena å
ifrågavarande befattningar i dessa utskott äro för låga för att kunna locka
tor uppdragen kvalificerade hovrättsjurister att söka dessa befattningar.
Aven arvodena å motsvarande befattningar hos övriga utskott torde emellertid
i jämförelse med avlöningen å de befattningar i statstjänst, från vilka
förstnämnda befattningar hittills väsentligen rekryterats, knappast kunna sägas
vara i och för sig tillräckligt höga för alt i fortsättningen säkerställa en
rekrytering av befattningarna nied statstjänstemän i samma löneställning som
tidigare. Sekreterarbefattningarna hos andra ständiga utskott än lagutskotten
hava sålunda hittills i flera fall uppehållits av statstjänstemän i byråchefs
ställning; sekreterarbefattningen hos jordbruksutskottet har under senare år
uppehållits av en hovrättsjurist. Nuvarande sekreterararvode, vilket för samtliga
utskott utom statsutskottet utgör — med inräknande av föreslagen arvodesförhöjning
å 75 kronor — 1,125 kronor, understiger avlöningen för byråchef
i högsta löneklassen, utgörande inklusive rörligt tillägg efter 3 procent
1,1 o2 kronor. I anslutning till vad reservanterna inom riksdagens lönekommitte
framhållit torde det kunna konstateras, att riksdagen för att å sekreterarbefattning
kunna förvärva en byråchef måste erbjuda ett arvode som
med skäligt belopp överstiger en dylik befattningshavares lön i statstjänst.
?11jnn<p. belopp, som väl knappast kan sättas lägre än vad som utöver bibehållen
lon plägar utgå för uppdrag såsom sekreterare i av Kungl. Majit tillsatt
kommitté (i regel 180 kronor i månaden), är att anse såsom ersättning
tor 7“ sasom reservanterna uttryckt det — det obehag och den direkta uppoffring,
som kunna vara förenade med att under en del av året avbryta den
ordinarie statstjänsten. Beaktas bör även i delta sammanhang, att mycket
hoga krav mäste ställas på innehavarna av ifrågavarande synnerligen ansvarsi
ulla och krävande sekreterarbefattningar. Med hänsyn till vad ovan
antoris torde man kunna utgå från att, i den mån nuvarande utskottssekreterare
med rätt till ersättning för mistad avlöning lämna riksdagst jänstgöringen,
rekryteringen av ifrågavarande sekreterarbefattningar med högre
statstjänsteman kommer att avsevärt försvåras. Fallet Engblom ävensom
tramstallmngen från lagutskotten har vidare visat, att rekryteringssvårigheter
kunna uppkomma jämväl ifråga örn befattning såsom notarie med sekreterargoromal.
Till dylik befattning torde numera icke kunna påräknas ansökningar
tran statstjänstemän i 26 :e eller högre lönegrader. Detta uttalande
galler dock endast under den förutsättningen, att ifrågavarande tjänstemän
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
29
varken äga rätt till ersättning för mistad avlöning i statstjänst eller vid sidan
av riksdagstjänsten kunna uppehålla statsjänst. Det må emellertid i detta
sammanhang framhållas, att även om arvodesbeloppen kunna sägas vara väl
knappt tillmätta, erfarenheten sedan år 1934 givit vid handen, att en tillfredsställande
rekrytering av lediga befattningar hos riksdagen likväl kunnat ernås.
Detta förhållande förklaras delvis därav, att, såsom redan framhållits,
befattningshavare med rätt till ersättning för mistad avlöning stått till förfogande,
varjämte riksdagsjänsten i ökad omfattning synts hava förenats med
statstjänst, men torde även sammanhänga därmed, att yngre tjänstemän kunnat
anlitas för uppdragen i fråga.
Av det anförda torde framgå, att de svårigheter som framtratt mom lagutskotten
beträffande rekryteringen av de högre befattningarna, ingalunda äro
att hänföra till några för dessa utskott rådande särskilda förhållanden utan
hava sin motsvarighet hos övriga ständiga utskott och i viss mån även hos
kamrarna. För lagutskotten synas olägenheterna av de nuvarande avlöningsbestämmelserna
emellertid hava gjort sig gällande i högre grad ocly tidigare
än inom andra utskott på grund av ofta förekommande ombyten å befattningarna
därstädes. Inom övriga utskott hava svårigheterna i viss män undanskjutits
därigenom att för befattningarna stått till förfogande tjänstemän
med rätt till ersättning för mistad avlöning i statstjänst, samt att vissa notariebefattningar
kunnat förenas med statstjänst. Den redogörelse för förhållandena
inom andra utskott än lagutskotten och i kamrarna, som nu lämnats,
torde vara av betydelse för bedömande av de åtgärder, som böra vidtagas i
anledning av framställningen från lagutskotten. Redogörelsen synes nämligen
giva stöd åt den uppfattningen, att en lösning av lagutskottens problem
bör sökas efter linjer, som kunna följas även för de andra utskotten och
kamrarna.
I detta sammanhang synes det böra framhållas, att säkerställandet av en
god rekrytering av de högre befattningarna hos riksdagen torde vara en angelägenhet
av sådan vikt, att kostnadsfrågan måste bliva en jämförelsevis underordnad
betydelse. Denna fråga har icke heller vid senaste revision av avlöningsbestämmelserna
trätt i förgrunden, vilket är förklarligt, da det här
rör sig om ett ringa antal befattningar. Ansluter man sig till nyss angivna
ståndpunkt i kostnadsfrågan, synes därav följa, att man bör eftersträva, att
icke riksdagens olika organ vid utseende av sina ledande tjänstemän bindas
av bestämmelser, som kunna begränsa deras möjlighet att tillförsäkra sig den
sakkunskap, de anse erforderlig.
I det läge, arvodesfrågan för närvarande befinner sig, synas fran nyss angivna
utgångspunkt följande tre lösningar kunna övervägas.
1. Generell höjning av arvodena.
Denna utväg har anvisats av reservanterna i lönekommittén och bankoutskottet
såsom lämplig i en situation som den nu förevarande, då arvodesbeloppen
uppenbarligen i vissa fall måste anses vara väl knappt tillmätta. ^ Svårigheten
är att riktigt avväga arvodesförhöjningen, så att densamma å ena
sidan icke blir onödigt stor och å andra sidan icke så liten, att den blir utan
nämnvärd inverkan på rekryteringen. Arvodesförhöjningen mäste emellertid
under alla förhållanden göras generell och sålunda tillerkännas samtliga sekreterare
och notarier med sekreterargöromål. Att uteslutande höja arvodena
för lagutskottens befattningshavare torde näppeligen innebära en framkomlig
väf^.
Mot en generell arvodesförhöjning talar emellertid, all densamma skulle
tillkomma jämväl tjänstemän, som äga uppbära ersättning lör mistad avlöning
eller i större elier mindre utsträckning uppehålla statstjänst vid sidan av
riksdagstjänsten. Det kunde måhända vara tekniskt möjligt atl i forstnämn
-
30 Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
da fall reglera ersättningens storlek, ehuru komplikationer härvid ej torde
kunna undvikas.
2. Beviljande av tilläggsarvoden i särskilda fall.
^ Denna lösning ansluter sig till det förfaringssätt, som tillämpats i fallet
Engblom. ° Mot detta alternativ talar, att dess tillämpning skulle verka upplösande
på den enhetlighet i avlöningssystemet, som särskilt bankoutskottet
fäst stort avseende vid. Fördelarna med detta alternativ äro, att detsamma
redan prövats i praktiken samt att det icke såsom alternativ 1 medför onödiga
utgiiter. Tilläggsarvode skulle nämligen endast utgå, då det efter prövning
visat sig vara erforderligt att bevilja dylikt arvode för att förvärva särskild
kvalificerad person till viss befattning eller bibehålla sådan person vid befattningen.
Det må i detta sammanhang erinras, att i det av 1938 års riksdag
godkända civila avlöningsreglementet intagits en bestämmelse, enligt vilken
Kungl. Maj:t äger att för nyss angivna ändamål medgiva utbetalning av högre
lön än den reglementsenliga. Tillägg till arvode å riksdagstjänst bör givetvis
icke beviljas befattningshavare, som är berättigad till ersättning för mistad
aflöning eller vid sidan av riksdagstjänsten uppehåller statstjänst. Sålunda
bör krävas, att befattningshavaren huvudsakligen ägnar sig åt riksdagstjänstgöringen.
Storleken av ett tilläggsarvode synes i fråga om statstjänsteman böra bestämmas
efter samma grunder, som tillämpats i fråga örn den särskilda ersättningen
till Engblom. Arvodet skulle alltså bestämmas till det belopp för
månad räknat, som ungefär motsvarar vad befattningshavaren i genomsnitt
för manad under hela riksdagstiden skulle hava uppburit, därest övergångsbestämmelsen
angående rätt till ersättning för mistad avlöning varit tillämplig
å honom. Vad beträffar tilläggsarvode till icke-statstjänsteman synes
detta kunna^ bestämmas med utgångspunkt från belopp, som beviljats statstjänstemän
å motsvarande befattning.
Prövningen av ärenden rörande tilläggsarvode till Engblom har, såsom ovan
framhållits, skett i den ordning, som stadgas i § 3 mom. 2 reglementariska
föreskrifter för riksdagen. Det kan emellertid med fog göras gällande, att tilllämpningen
av detta stadgande på hithörande särskilda avlöningsfrågor innebär
en alltför omständlig procedur, och det kan ifrågasättas, örn det ej vore
lämpligt att här införa ett enklare förfarande, som står mera i proportion till
ärendenas vikt. I sådant avseende synes böra övervägas, huruvida icke beslutanderätten
beträffande tilläggsarvode, varom här är fråga, skulle kunna
anförtros antingen åt vederbörande kammare eller utskott efter kanslideputerades
hörande eller ock direkt åt kanslideputerade. Därest dylikt bemyndigande
synes böra lämnas, torde föreskrift härom böra intagas i avlöningsbestämmelserna,
i vilka dessutom i sådant fall villkoren för beviljande av
tilläggsarvoden och grunderna för beräkning av desamma skulle angivas.
Bemyndigandet att besluta rörande tilläggsarvode synes härvid lämpligen
böra begränsas till att avse vissa belopp, förslagsvis högst 500 kronor för sekreterare
och 300 kronor för notarie med sekreterargöromål, allt för månad
räknat.
3. Återförande av rätt till ersättning för mistad avlöning i statstjänst för
sekreterare hos kammare och hos ständigt utskott samt notarier med sekreterargöromål.
För en återgång till denna löneform kunna åberopas de skäl, som på sätt
framgår av den härvid fogade promemorian anförts för löneformens tillämpning
på ifrågavarande befattningshavare. Då emellertid mot löneformen riktats
den berättigade anmärkningen, att densamma gynnar de statsanställda
framför de icke-statsanställda befattningshavarna, synes ett återinförande av
löneformen böra kombineras med införande i avlöningsbestämmelserna av en
Bankoutskottets utlåtande Nr 10-
31
föreskrift av innebörd, att tilläggsarvode må under motsvarande förutsättningar,
som skulle gälla för statstjänstemän ifråga om ersättning för mistad
avlöning, utgå till icke-statstjänsteman med belopp, som kanslideputerade bestämma
enligt de under punkt 2 angivna grunderna. Genom en dylik föreskrift
skulle principen örn lika lön för lika arbete kunna upprätthallas även
i fortsättningen.
Av det föregående torde framgå såsom önskvärt, att frågan om en omreglering
av arvodesbeloppen för de högre riksdagstjänstemännen upptages redan
vid 1939 års riksdag. Skulle det emellertid icke vara möjligt att vid början
av denna riksdag ernå en definitiv lösning av nyssnämnda fråga, synas
provisoriska åtgärder, att tillämpas tillsvidare under riksdagen, kunna vidtagas
i anslutning till ettdera av ovanberörda alternativ 2 eller 3.
Stockholm den 28 december 1938.
Ernst Eriksson.
Sten Widlund.
32
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
Bilaga.
P. M.
angående rätt för viss riksdagens personal att erhålla ersättning för på
grund av riksdagstjänstgöring mistade avlöningsförmåner i statstjänst.
Före år 1922 ägde samtliga statstjänstemän under ledighet för riksdagstjänstgöring
uppbära å statstjänsten utgående avlöningsförmåner med undantag
av tjänstgöringspenningar, därvid ifrågavarande avlöningskostnader
bestredos av respektive departements eller verks avlöningsanslag. Sedan
nämnda år nytt avlöningsreglemente för allmänna civilförvaltningen trätt i
kraft och däri stadgats, att under ledighet av angivet slag hela lönen skulle
avstås, fann sig riksdagen böra övertaga kostnaderna för ett bibehållande av
statstjänstemännen vid deras förutvarande avlöningsförmåner under tjänstgöring
hos riksdagen. Den sålunda tillkomna rätten till ersättning för mistade
avlöningsförmåner i statstjänst, vilken ersättning bestämdes till två
tredjedelar av de avstådda löneförmånerna, tillerkändes emellertid endast
innehavarna av vissa — sammanlagt 20 — mera ansvarsfulla befattningar
hos riksdagen, vilka befattningar i regel kunde förutsättas taga befattningshavarnas
hela eller huvudsakliga arbetskraft i anspråk, nämligen sekreterarna
hos kamrarna och i de ständiga utskotten, fyra notarier med sekreterargöromål
i statsutskottet samt en dylik notarie i vart och ett av de övriga
ständiga utskotten ävensom kamreraren i statsutskottet.
Riksdagens beslut i ämnet fattades år 1923, sedan vissa provisoriska bestämmelser
tillämpats under 1922 års riksdag, och grundade sig på en utredning
rörande ifrågavarande ersättning, som verkställts av en av fullmäktige
i riksgäldskontoret på riksdagens uppdrag tillsatt kommitté (1922 års
lönekommitté).1 I sitt den 27 november 1922 avgivna yttrande, vilket finnes
tryckt såsom bilaga till 1923 års kanslideputerades memorial nr 2, framhöll
kommittén beträffande frågan om ersättning för mistade avlöningsförmåner,
bland annat, följande.
»Då det gäller att bedöma denna ersättningsfråga, kunna, såvitt kommittén ser
saken, tre olika lösningar diskuteras.
En anordning, som vid första påseendet kan synas möjlig, är den, att den statsanställda
personalen, som tjänstgör hos riksdagen, icke skulle beredas någon särskild
ersättning för de löneförmåner, vederbörande nödgats avstå i sin statstjänst.
Den ekonomiska förlust, vederbörande härigenom komme att vidkännas, skulle
antingen kunna kompenseras genom höjda arvodesbelopp eller ock lämnas utan
varje slag av kompensation. Den förra anordningen — en kompensering med höjda
arvodesbelopp för de statsanställda — skulle emellertid föranleda, utom en väsentlig
omredigering av arvodesstaten, ett till synes omotiverat särskiljande mellan sådana
befattningshavare, vilka äro innehavare av statstjänster, och sådana, vilka ej
äro statstjänstemän, med högre arvodessiffror för de förra än för de senare. Vidtoges
av nu angivna orsak en generell förhöjning av arvodena för all riksdagens
1 Ledamöter i denna kommitté voro redaktören C. G. Ekman, bankofullmäktigen E. Kristensson,
borgmästaren K. E. von Geijer, förste deputeraden i riksgäldskontoret greve J. G.
Lagerbjelke, riksgäldsfullmäktigen V. Larsson, statskommissarien A. G. Thorstenson och andra
kammarens sekreterare P. A. Cronvall.
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
33
kanslipersonal, skulle arvodesförhöjningar ifrågakomma, där de icke kunde anses
vara av omständigheterna betingade. Frånsett de lönetekniska svårigheter, som
härmed äro förenade, synes en dylik utväg icke vara tillrådlig. Skulle man åter
tänka sig ett borttagande av all ersättning utan att någon kompensation lämnas,
torde med sannolikhet kunna förutses, att just till de befattningar, där den i statstjänsten
vunna erfarenheten är för riksdagen nyttig och önsklig, någon kompetent
sökande icke skulle anmäla sig, eller med andra ord att riksdagen skulle gå miste
om de kvalificerade statstjänstemän, vilkas biträde erfarenheten visat hava varit
för riksdagens arbeten synnerligen gagneligt. Den sålunda antydda utvägen med
borttagande av all ersättning vare sig med eller utan särskild kompensation anser
kommittén icke lämpligen böra beträdas.
En annan möjlighet, som inom kommittén diskuterats, har varit att definitivt
fastställa det vid 1922 års riksdag beslutade provisoriet, nämligen beredande av
ersättning i viss utsträckning åt all statsanställd personal. Goda skäl kunna ock
anföras för en dylik anordning. Men å andra sidan lämnar dock ett dylikt system
rum för vissa anmärkningar, särskilt på grund av den starkt generaliserande form,
varmed det tillämpats. En följd av denna generalisering har blivit, att systemet
kan i vissa fall medföra ett obehörigt gynnande av de statsanställda framför den
övriga hos riksdagen tjänstgörande icke statsanställda personalen. Det avser nämligen
att åt alla statsanställda bereda en förmån, som väl är berättigad i avseende
å vissa befattningar inom riksdagen men saknar samma grund av berättigande i
avseende å andra.
Kommittén har vid närmare övervägande av spörsmålet ansett sig, med avvisande
av nu antydda utvägar, böra till skärskådande upptaga en tredje möjlighet
till frågans lösning. Denna innebär, att till innehavare av vissa befattningar inom
riksdagen — framför allt utskotten — ersättning skulle i viss utsträckning beredas,
medan för andra befattningshavare någon ersättning icke skulle ifrågakomma.
Det torde ej förnekas, att riksdagen vid sitt arbete har fördel av att äga tillgång
till statens tjänstemän. Den erfarenhet och rutin i administrativa angelägenheter
och den sakkunskap på förvaltningens skilda områden, som hos statstjänstemännen
i regel förefinnes, underlättar och befordrar riksdagsarbetets jämna gång, och framträder
delta särskilt vid det mera kvalificerade arbetet inom de ständiga utskotten,
som jämväl i regel hittills anlitat äldre, i statsförvaltningen betrodda tjänstemän
i ansvarsfullare ställning. Att erhålla dessas biträde måste anses vara för riksdagen
av gagn, och synes riksdagen för detta ändamåls vinnande böra i viss utsträckning
bereda dem ersättning för vad de å sina statstjänster gå i mistning på grund av
tjänstgöringen hos riksdagen.
Innan kommittén lämnar ersättningsfrågan, vill kommittén allenast erinra, hurusom
inom kommittén diskuterats möjligheten av en anordning, varigenom det åsyftade
målet att åt riksdagsarbetet förvärva de kvalificerade statstjänstemännen skulle
kunna nås utan att utvägen av särskild ersättning behövde anlitas, nämligen den,
att i de av riksdagen fastställda avlöningsbestämmelserna arvodesbeloppen för de
befattningar, som lämpligen besättas nied angivna tjänstemän, a priori sättas jämförelsevis
höga. Normen för bestämmandet av dessa arvodesbelopp torde emellertid
i så fall böra sökas efter en jämförelse med de högre och högsta lönegraderna
inom statsförvaltningen och förmodligen sättas ej obetydligt över dessa. Dylika
höga arvodesbelopp äro dock ej alltid betingade av omständigheterna; yngre personer
i lägre lönegrader kunna befinnas lämpliga. Vidare torde med fog kunna
antagas, att vid fastställandet av dylika generella arvodesbelopp desamma icke bleve
satta så höga, att icke fara förelåge, att de högst kvalificerade tjänstemännen som
det läge i riksdagens intresse att förvärva, avhölles fran att söka befattningar,
varom nu är fråga. Härtill kommer svårigheten för alt ej säga omöjligheten att
efter tid uppskatta det arbete, som är förenat med ifrågavarande tjänster, och att
Bihang till riksdagens protokoll VJ39. 8 sami. Xr 10. .‘i
34
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
bestämma, lim- mycket arbetstid fullgöres eller bör fullgöras å tjänsterummet. I
vissa fall kan riksdagstjänsten, i större eller mindre utsträckning, förenas med
statstjänst och tjänstemannen sålunda uppbära ersättning från båda hållen. I
andra fall åter tager riksdagstjänsten sin innehavares hela tid och detta kan inträffa
med i övrigt likställda tjänster. Tydligt är, att i samma mån en person kan
förena båda tjänsterna i samma mån kommer han i gynnsammare ställning till den.
som får ägna längre tid eller hela sin tid åt riksdagstjänsten, och riksdagens viktigaste
tjänstebefattningar höra till sistberörda kategori.
Vad kommittén i det föregående föreslagit torde innebära större smidighet och
möjlighet att anpassa sig efter omständigheterna. En ganska säker garanti mot
missbruk förefinnes däri, att det ligger i den statsanställdes ekonomiska intresse att
taga så kort ledighet från statstjänsten som möjligt, då sådan ledighet måste medföra
en något minskad inkomst.»
Frågan om ersättningen för mistad avlöning i statstjänst kom sedermera
under omprövning av riksdagens lönekommitté, som fullmäktige i riksgäldskontoret
enligt uppdrag av riksdagen tillsatte år 1933 för att verkställa utredning
rörande avlöningsförhållandena för riksdagens personal och vilken
kommitté den 15 december 1933 avgav sitt betänkande.1 Kommitténs ledamöter
delade sig beträffande nyssnämnda ersättningsfråga på två linjer. Medan
fyra av kommitténs ledamöter önskade bibehålla ersättningen, föreslogo
övriga tre ledamöter i en vid betänkandet fogad reservation.2 att denna
löneförmån skulle avvecklas.
Majoriteten inom kommittén motiverade sin ståndpunkt på följande
sätt.
»Kommittén har till övervägande föreliaft frågan, huruvida icke i samband med
avvecklingen av dyrtidstillägget indragning jämväl borde ske av den rätt till ersättning
för mistad avlöning i statstjänst, som enligt gällande avlöningsbestämmelser
är tillförsäki''ad vissa befattningshavare hos riksdagen. Genom en sådan åtgärd
skulle den fördelen vinnas, att lönesystemet i alla avsenden bleve enhetligt
och lättare att överblicka. Kommittén har emellertid, såsom ock redan antytts, ansett
sig icke böra föreslå ett slopande av det nuvarande systemet huvudsakligen
endast för att ernå en i och för sig önskvärd enhetlighet och enkelhet. I förevarande
fall skulle nämligen detta mål kunna vinnas endast på bekostnad av huvudsyftemålet
med avlöningsbestämmelserna, nämligen dessas ändamålsenlighet. Vad
särskilt enkelheten beträffar, bör dessutom märkas, att ersättningen ifråga icke i
nämnvärd mån komplicerar avlöningssystemet. — — —- Den motivering, som av
1922 års lönekommitté framfördes för beredande av här avsedda särskilda ersättning
och vilken legat till grund för riksdagens beslut i ämnet, måste alltjämt i alla
delar anses äga full giltighet. Ersättningen bär gjort det möjligt för riksdagen att
få sitt behov av kvalificerad arbetskraft från statsförvaltningen tillgodosett. Ett
slopande av ersättningen skulle med största sannolikhet äventyra denna möjlighet.
Att under sådana omständigheter övergiva detta system har synts kommittén icke
vara tillrådligt.
Enligt kommitténs mening torde det icke utan stora olägenheter låta sig göra att
— såsom inom kommittén ifrågasatts —- helt enkelt utbyta ifrågavarande ersättning
mot en mer eller mindre godtycklig arvodesförhöjning. Genom en sådan anordning
skulle nämligen avlöningsbestämmelserna förlora den .smidighet och möjlighet
till anpassning efter olika individuella förhållanden, som är förenad med det
1 Betänkandet intaget i bundna riksdagstrycket för år 1934 efter bankoutskottets utlåtande
nr 26.
Ledamöter i riksdagens lönekommitté vörö riksgäldsfullmäktigen G. H. Andersson, redaktören
O. H. Åkerberg, lantbrukaren J. Nilsson, konduktören H. K. V. Bäcklund, förste kontoristen
E. G. E. Eriksson, statskommissarien A. G. Thorstenson och kanslirådet G. H. Berggren.
2 Reservanterna voro herrar Åkerberg, Bäcklund och Eriksson.
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
35
nuvarande systemet derutinnan, att detsamma automatiskt medgiver högre avlöning
åt en statstjänsteman i högre lönegrad än i lägre. Vad angår den förhöjning
av arvodesbeloppen, som skulle kompensera förlusten av rätten till ersättning för
mistadc avlöningsförmåner i statstjänst, är att märka, att densamma komme att
tillfalla samtliga tjänstemän och alltså även sådana, som eventuellt icke alls eller
endast i obetydlig utsträckning behöva åtnjuta ledighet från sin statstjänst för riksdagstjänstgöringen.
Bland andra skulle samtliga icke statstjänstemän utan särskild
anledning tillerkännas förbättring i lönehänseende. Det torde vid avlöningsbeloppens
bestämmande knappast kunna undvikas, att beloppen bliva å ena sidan för
höga i sådana fall, då för ett uppdrag kan anlitas yngre tjänstemän i lägre lönegrad,
och å andra sidan för låga för att med säkerhet kunna locka högre tjänstemän’med
för riksdagsarbetet särskilt värdefull erfarenhet och rutin. Sist angivna
förhållande skulle givetvis vara ägnat att vid anställandet av nödig personal inskränka
valmöjligheten för riksdagens vederbörande organ till en mera begränsad
krets av tjänstemän. Rekryteringssvårigheter och fara för icke önskvärd sänkning
av sökandes kvalifikationer kunna uppkomma. Uppenbart är vidare, att ett borttagande
av rätten till ersättning för mistad avlöning i statstjänst kommer att uppmuntra
tjänstemännen att söka i största möjliga utsträckning tjänstgöra å befattning
i statstjänst, vilket i allmänhet torde menligt inverka på arbetet såväl i riksdagen
som i statstjänsten.
Nu påvisade olägenheter skulle visserligen icke omedelbart göra sig fullt gällande,
därest de statstjänstemän, som varit anställda hos 1933 års riksdag, vid fortsatt anställning
hos riksdagen bibehölles vid den ersättning för mistad avlöning i statstjänst.
de under de senaste riksdagarna åtnjutit, i den mån denna icke kompenserats
''»enora arvodesförhöjning. Olägenheterna komme emellertid härigenom endast att
undanskjutas för en kortare tid. Nyrekrytering av tjänstemän hos riksdagen förekommer
nämligen rätt ofta, och man torde kunna utgå från att i samband med
ombyte av tjänstemän förslag skulle framställas om att den nye innehavaren av
befattningen skulle erhålla samma löneförmåner som den förutvarande.»
Reservanterna inom kommittén anförde till stöd för sitt förslag om
avveckling av ersättningen för mistad avlöning i statstjänst följande.
»Före år 1922 hade samtliga statstjänstemän vid ledighet för riksdagstjänstgöring
rätt att vid sidan av arvodet för riksdagsarbetet bibehålla sina för statstjänsten utgående
löneförmåner med undantag av tjänstgöringspenningarna. När denna rätt
upphörde, inställde sig självklart vissa övergångssvårigheter. De tjänsteman, som
under de närmast föregående åren anlitats av riksdagen, voro vana vid den dubbelavlöning,
som dittills betraktats som skälig. Örn de i fortsättningen hänvisades till
de av riksdagen anvisade arvodena utan en väsentlig höjning av dessa, skulle för
dem en betydande inkomstminskning hava inträtt med den naturliga påföljden att
mångå i riksdagsarbetet väl insatta och högt skattade tjänstemän ej längre^ stöde
till riksdagens förfogande. I det läge, som härigenom uppstod, erbjöde sig två möjligheter
att säkerställa en för riksdagen tillfredsställande rekrytering; å ena sidan
att genomföra en reglering av arvoden, å andra sidan att åt de tjänstemän, som
för riksdagsarbetet skulle nödgats utverka ledighet från ordinarie statstjänst, bereda
ersättning för den därav betingade nedsättningen i deras löneinkomster. Den förra
lösningen hade utan tvivel varit elen mest rationella. Det senare alternativet, som
_ visserligen modifierat att avse endast vissa befattningshavare — riksdagen, förmodligen
av bevämlighelsskäl, på förslag av 1922 års lönekommitté stannade för,
mäste betraktas som ett provisorium. Men ett provisorium mäste förr eller senare
avvecklas. Enligt kommitténs mening torde tiden nu vara inne att skrida till en
definitiv reglering av dessa förhållanden.
Kommittén kan ej finna de skäl, som av 1922 års lönekommitté anförts till förmån
för det nuvarande systemet, giltiga för all framtid. Den smidighet, som syste
-
36
Bankoutskottets utlåtande Nr 10-
met av dess förespråkare tillagts, existerar endast på papparet. I verkligheten hava
under årens lopp mycket starka klagomål just beträffande bristande smidighet framförts
mot systemet, anmärkningar, som ej så lätt låta sig tillbakavisas. Naturligtvis
måste en viss generalisering vidlåda varje lönesystem. Detta gäller även det avkommittén
här nedan förordade. Den fördel, som beträffande det nu gällande systemet
ansetts bestå däri, att det automatiskt medgiver högre avlöning åt en statstjänsteman
i högre lönegrad än i lägre, kan kommittén ej godtaga som någon dominerande
förtjänst. Principen om lika lön för lika arbete bör ju ej alldeles förgätas,
när det gäller att utmäta ersättningen till riksdagens tjänstemän. Samma lön bör
sålunda enligt kommitténs mening utgå, vare sig innehavarna av befattningarna äro
statstjänstemän eller icke. Och arvodena böra vara så avvägda, att de utan varje
som helst tillägg motsvara skälig ersättning för tjänstemännens arbete.
A andra sidan vill kommittén kraftigt understryka nödvändigheten av att arvodena
tilltagas så, att de göra det möjligt för riksdagen att förvärva den högsta möjliga
grad av expertis. Kommittén inser också, att örn man vill tillförsäkra sig
denna möjlighet på grundval av ett likformigt uppbyggt system, så som här tänkts,
en och annan tjänsteman kan komma att erhålla en avlöning, som ej är motiverad
av hans kvalifikationer. Men denna risk är ej så stor, att den bör avskräcka riksdagen
fran att göra försöket. Enligt kommitténs mening bör det vara möjligt att
inom ramen av nuvarande kostnadssumma, ja, i det långa loppet till en betydligt
lägre kostnad, konstruera en lönestat, som ger större rättvisa och större likformighet,
men ändå tillförsäkrar åt riksdagen den högt kvalificerade arbetskraft, som
den anser sig behöva. Man torde därvid lämpligast böra utgå från en uppskattning
av de krav, som kunna ställas på vederbörande befattningars innehavare. Örn det
anses, att för uppehållandet av en viss befattning kräves t. ex. byråchefs kompetens,
bör lönen sättas i överensstämmelse härmed, dock med tillägg av ett skäligt belopp’
avsett att ersätta befattningshavaren för det obehag och den direkta uppoffring,
som kunna vara förenade med att under en del av året avbryta den ordinarie
statstjänsten. På utmätningen av ersättningsbeloppet blir det beroende örn tjänsterna
hos riksdagen skola locka tillräckligt kvalificerade sökande. Kommittén håller före,
att de belopp, som äro upptagna i dess nedan framlagda förslag, äro så avvägda,
att de möjliggöra en tillfredsställande rekrytering. Å andra sidan medger ju systemet
lätt nog en höjning, antingen generellt eller på vissa poster, örn svårigheter i
en framtid skulle uppstå.»
Enligt majoritetens förslag skulle arvodena å befattningarna såsom sekreterare
hos kammare, såsom sekreterare hos ständigt utskott och såsom notarie
med sekreterargöromål bibehållas oförändrade, dock med inräknande
av utgående dyrtidstillägg, beräknat till 90 kronor i månaden.1
Enligt reservanternas förslag skulle i samband med indragningen av rätten
till ersättning för mistad avlöning arvodena å ifrågavarande befattningar
förhöjas med belopp av respektive 170, 160 och 135 kronor i månaden.1
Månadsarvodena skulle alltså — beträffande majoritetens förslag efter avrundning
för ernående med 30 jämnt delbara belopp — utgöra
enligt
majoritetens
förslag
för sekreterare hos kammare......................\
för sekreterare hos statsutskottet...................j
för sekreterare hos annat ständigt utskott........... 888
för notarie med sekreterargöromål................. 690
1 Från befattningen såsom kamrerare i statsutskottet, för vilken såväl majoriteten som reservanterna
föreslogo en viss arvodesförhöjning, bortsågs i detta sammanhang.
enligt
reservanternas
förslag
1,260
1,050
825
Bankoutskottets utlåtande Nr 10-
37
Vid 1933 års riksdag innehades tre av hithörande nitton befattningar av
icke-statstjänstemän. Medan dyrtidstillägget för de hos riksdagen a dessa
befattningar anställda statstjänstemannen pä grund av föreskrift, att detta
tillägg skulle beräknas å sammanlagda avlöningen i riksdagstjänst och statstjänst,
dock å högst ett belopp av 1,150 kronor, i regel begränsades till 90
kronor i månaden, ägde nyssnämnda icke-statstjänstemän uppbära dyrtidstillägg
å hela sin riksdagsavlöning. Då de av majoriteten föreslagna ar\odena''skulle
för de icke-statsanställda befattningshavarna hava inneburit en
löneminskning, föreslog majoriteten, att dessa befattningshavare skulle vid
fortsatt anställning å respektive befattningar bibehållas vid de avlöningsförmåner,
de uppburo under 1933 års riksdag.
Enligt reservanternas förslag skulle — i syfte att underlätta ö\ei gången
till det nya lönesystemet — de hos 1933 års riksdag å ifrågavarande oefattningar
anställda statstjänstemännen vid fortsatt anställning å respektive befattningar
bibehållas vid rätt lill ersättning med två tredjedelar av nnstade
löneförmåner i statstjänst, dock sammanlagt högst till vissa för en var av
dem angivna belopp för riksdag, så beräknade att desamma, jämte den föreslagna
arvodesförhöjningen, motsvarade vad befattningshavarna under de
senaste riksdagarna i genomsnitt åtnjutit i ersättning av förevarande art.
Sedan riksgäldsfullmäktige till 1934 års riksdag överlämnat lönekommitténs
betänkande, hänvisade kamrarna ärendet till kamrarnas talmän för att,
efter behandling vid talmanssammanträde jämlikt g 3 mom. 2 av reglementariska
föreskrifter för riksdagen, av talmännen överlämnas till bankoutskottet.
. .
I skrivelse till bankoutskottet meddelade sedermera talmannen, att betänkandet
behandlats vid talmanssammanträde, till vilket jämväl riksdagsutskottens
ordförande samt kanslideputerade blivit kallade. I enlighet med
den mening, som vid sammanträdet visat sig vara den förhärskande, toreslogo
talmännen, att kommittébetänkandet icke för det dåvarande matte
föranleda någon riksdagens åtgärd och att således de vid 1933 års riksdag
godkända avlöningsbestämmelserna för riksdagens personal matte tillsvidare
i varje fall under''1934 års riksdag, förbliva gällande i oförändrat skick.
I enlighet härmed avgav bankoutskottel icke något förslag till ändrade avlöningsbestämmelser
att tillämpas under 1934 års riksdag. I sitt utlåtande
nr 26 framlade utskottet emellertid förslag till nya avlöningsbestammelser
att gälla från och med 1935 års riksdag. Utskottet anslöt sig beträffande avlöningen
till sekreterare hos kammare, till sekreterare hos ständigt utskott
och lill notarie med sekreterargöromål till den ståndpunkt, som intagits a\
reservanterna i riksdagens lönekommitté. I avseende härå uttalade utskottet:
»Enligt
utskottets mening böra arvodena till riksdagens personal sa avvägas, all
de utan varje som helst tillägg utgöra skälig ersättning för befattningshavarnas arbete.
Samma arvode bör sålunda utgå, vare sig innehavaren av en befattning ar
statstjänsteman eller icke (dier är statstjänsteman i lingie eliel lägie grad.
För att ernå ett i möjligaste mån enkelt och enhetligt lönesystem tillstyrker utskottet
det av reservanterna inom kommittén framlagda förslaget till avveckling av
den ersättning för nastad avlöning i statstjänst, som nu utgår till innehavarna av
vissa befattningar bos riksdagen. Såvitt utskottet kunnat finna, böra de av reservanterna
för dessa befattningar ifrågasatta förhöjda arvodesbeloppen kunna säkerställa
en god rekrytering av dessa befattningar. Skulle emellertid i en framtid
svårigheter härutinnan uppkomma, synes lämpligen avvägningen av ifrågavarande
avlöningsbelopp då böra upptagas till av förhållandena betingad förnyad omprövning.
»
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 8 sami. Nr Ut. 4
38
Bankoutskottets utlåtande Nr 10.
Utskottet anslöt sig vidare i princip till den av reservanterna föreslagna
övergångsanordningen. Enligt utskottets mening borde emellertid den i ämnet
erforderliga bestämmelsen givas en delvis annan innebörd än reservanterna
ifrågasatt. Härom anförde utskottet:
»I första hand betingas detta därav, att de nya avlöningsbestämmelserna äro avsedda
att tillämpas först från och med 1935 års riksdag i stället för — såsom reservanterna
förutsatt — från och med 1934 års riksdag. Övergångsanordningen bör
därför avse vid sistnämnda riksdag anställda befattningshavare. Reservanternas
förslag i fråga om ersättningens maximering torde vidare icke fullt rättvist avväga
storleken av den ersättning, som bör utgå i de olika fallen, enär förhållandena under
de senaste riksdagarna icke alltid kunna sägas vara utslagsgivande för den utsträckning,
i vilken ledighet under kommande riksdagar måste förekomma. Den
med maximeringen åsyftade begränsningen av ersättningen torde på ett smidigare
sätt kunna ernås genom en nedsättning av ersättningens storlek från två tredjedelar
till hälften av de mistade avlöningsförmånerna. Genom denna nedsättning skulle
vederbörande komma i åtnjutande av i stort sett samma totala förmåner som enligt
reservanternas förslag. Härjämte synes rätten till ersättning böra bibehållas för
ifrågavarande tjänstemän även vid befordran till högre befattning hos riksdagen.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden har utskottet funnit sig böra föreslå, att
de befattningshavare, som vid 1934 års riksdag äro anställda i befattningar, med
vilka enligt 1933 års avlöningsbestämmelser är förenad rätt till ersättning för mistade
avlöningsförmåner i statstjänst, må vid fortsatt anställning hos riksdagen i samma
befattning eller i annan befattning, med vilken är förenad dylik rätt, utöver av
utskottet föreslagna arvoden, uppbära ersättning med hälften av vad befattningshavarna
visat sig hava på grund av tjänstgöring hos riksdagen avstått av till innehavd
statstjänst hörande avlöningsförmåner. — ---Den av utskottet sålunda
förordade bestämmelsen torde lämpligen böra såsom en övergångsbestämmelse fogas
till de nya avlöningsbestämmelserna.»
Utskottet hemställde i sitt utlåtande, att riksdagen måtte med tillämpning
från början av 1935 års riksdag godkänna vid utlåtandet (uti. nr 26/1934)
fogat förslag till avlöningsbestämmelser för riksdagens personal.
Bankoutskottets utlåtande föranledde debatter i båda kamrarna. Första
kammaren avslog utskottets hemställan, vilken emellertid bifölls av andra
kammaren. Vid gemensam votering segrade andra kammarens mening. De
av 1934 års riksdag sålunda godkända avlöningsbestämmelserna hava i de
delar, varom här är fråga, varit oförändrat gällande under 1935—1938 års
riksdagar.
397386. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.