Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Majds proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av ådragna yrkessjukdomar.

1939-04-14 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1939:36, Utlåtande, i anledning av Kungl. Majds proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av ådragna yrkessjukdomar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 14 april 1939 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Majds proposition angående ersättning

i vissa fall i anledning av ådragna yrkessjukdomar.

I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition nr 121, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande

av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för samma dag, i nedannämnda punkter framlagt förslag angående ersättning

i vissa fall i anledning av ådragna yrkessjukdomar.

I fråga örn utredningen i ärendena får utskottet, i den mån redogörelse i

det följande ej lämnas, hänvisa till propositionen.

l:o.

Ersättning i vissa fall till person, som lider av yrkessjukdomen sten<l;mi

inslunga. I punkten 1 av förevarande proposition har Kungl. Majit föreslagit

riksdagen medgiva, att Kungl. Majit skall äga besluta, att — av det

under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget för bestridande av statsverket

åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete — till person, som lider av yrkessjukdomen stendammslunga, vilken

yppats under sådana omständigheter, att på grund av stadgandet i andra stycket

av övergångsbestämmelserna till lagen den 26 juni 1936 (nr 384) rätt till

ersättning enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar icke föreligger,

må utbetalas lika stor ersättning i anledning av yrkessjukdomen, som skulle

hava utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å honom.

Föredragande departementschef en har anfört huvudsakligen följande:

I skrivelse den 27 maj 1936, nr 278, har riksdagen hemställt, att Kungl.

Majit måtte vidtaga åtgärder lör att i vissa fall bereda person, som drabbats

av yrkessjukdomen stendammslunga men å vilken gällande lag om försäkring

för vissa yrkessjukdomar icke är tillämplig, lika stor ersättning, som skulle

hava utgått, därest fallet varit att hänföra under lagen. Det är fråga om de

fall, då ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen icke kan beviljas på

grund av stadgande^ i dels sista stycket av övergångsbestämmelserna till

1936 års ändringar i nämnda lag, dels ock dess 3 §, sådant detta lagrum var

formulerat före den 1 januari 1937. I dessa läll har arbetstagaren varit sysselsatt

i s. k. farligt arbete efter den 1 januari 1931 och före den 1 januari

1936 slutat detsamma, men har yrkessjukdomen stendammslunga yppats hos

honom först efter det att ett år förflutit från det han slutat med det farima

arbetet.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. S sami. Nr 36—37.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Utskottet.

Genom ett av riksförsäkringsanstalten den 7 augusti 1936 utfärdat meddelande

har den i riksdagens skrivelse angivna möjligheten att få ersättning

för stendammslunga bragts till allmän kännedom.

Ansökningar om ersättning hava även inkommit i ett antal fall. I fråga

örn två av dessa begärde och erhöll Kungl. Majit vid 1938 års riksdag medgivande

att från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till

diverse pensioner och understöd m. m. få utbetala ersättningar med belopp,

som skulle hava utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit gällande

beträffande ifrågavarande personer. För närvarande föreligga ansökningar

om ersättning från åtta arbetstagare, beträffande vilka ansökningar de formella

förutsättningarna för tillämpning av 1936 års riksdagsskrivelse finnas.

En sak för sig är, att ifrågavarande personers invaliditet ännu icke uppgår

till 10 procent, vilket ju enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna

är förutsättning för att ersättning överhuvud skall kunna utgå.

Med anledning av att ansökningar av berörda slag nu åter föreligga har

jag funnit mig böra av praktiska skäl föreslå, att Kungl. Majit måtte hemställa

hos riksdagen att erhålla ett generellt bemyndigande, att i de fall, då

omständigheterna äro sådana, som förutsatts i 1936 års riksdagsskrivelse,

utbetala ersättning. Framställning till riksdagen skulle därefter icke vara

erforderlig i fråga örn varje enskilt fall.

Beträffande det antal personer, å vilka det begärda bemyndigandet skulle

bliva tillämpligt, kunna bestämda uppgifter av naturliga skäl icke lämnas.

Det synes emellertid klart, att det icke kan bliva fråga om annat än ett

ringa antal.

Det synes mig lämpligt, att nu ifrågavarande ersättningar få utgå från det

under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till bestridande av statsverket

åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av

olycksfall i arbete.

I likhet med föredragande departementschefen finner utskottet praktiska

skäl tala för att Kungl. Majit erhåller ett generellt bemyndigande att i de

fall, då omständigheterna äro sådana, som förutsatts i 1936 års riksdagsskrivelse

nr 278, utbetala ersättning för yrkessjukdomen stendammslunga.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande framställning.

2 io.

Ersättning i vissa fall till person, som lider av yrkessjukdom men vars

rätt till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen gått förlorad.

Kungl. Maj :t har under punkten 2 av samma proposition föreslagit riksdagen

medgiva, att Kungl. Majit skall äga besluta, att -—■ av det under elfte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande, av

andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete —

till person, som lider av yrkessjukdom men vars rätt till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen

gått förlorad på grund av de från gällande lag

avvikande bestämmelserna i 7 § i dess lydelse före den 1 januari 1937, må

— då skäl därtill föreligga —- utbetalas lika stor ersättning i anledning av

yrkessjukdomen, som skulle hava utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen

varit tillämplig å honom.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

3

Enligt 7 § yrkessjukdomsförsäkringslagen gällde lill och med år 1936, att

rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom vore förfallen, därest icke

inom två år från dagen för sjukdomens yppande eller, därest sjukdomen inom

samma tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen underrättelse enligt 20 §

olycksfallsförsäkringslagen lämnats arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren

eller framställning om ersättning i anledning av sjukdomen gjorts hos riksförsäkringsanstalten

eller försäkringsrådet eller, där försäkringsbolag vore

skyldigt att utbetala ersättningen, hos anstalten, rådet eller bolaget.

I enlighet med en av försäkringsrådet gjord hemställan föreslogs i propositionen

nr 209 år 1936 sådan ändring av 7 §, att utgångspunkten för preskriptionstiden

skulle bestämmas till dagen för sjukdomens yppande »eller

den senare tidpunkt, då arbetaren erhöll vetskap örn sjukdomen». Propositionen

bifölls härutinnan av riksdagen. Lag utfärdades den 26 juni 1936

med ikraftträdelse den 1 januari 1937.

Försäkringsrådet har anfört bland annat följande:

Enligt försäkringsrådets mening tala starka skäl för att ersättning av statsmedel

bör utgå i sådana fall, då arbetare, som drabbats av yrkessjukdom, går

miste om sin rätt till ersättning enligt yrkessjukdomslagen på grund av äldre

lydelse av 7 § i lagen. Antalet fall av yrkessjukdom, för vilka sålunda ersättning

enligt yrkessjukdomslagen icke kan utgå men för vilka ersättning av

statsmedel i stället ifrågasättes, torde vara jämförelsevis ringa.

Det synes lämpligt, att Kungl. Majit föreskriver, att det bringas till allmän

kännedom, att ersättning av statsmedel kan utgå i ovanberörda fall. Härvid

torde bestämmelser lämnas om den tid, inom vilken ansökan om ersättning

bör vara ingiven för att kunna upptagas till prövning.

Med hänsyn till att det nu tillämpade förfarandet vid bestämmandet av ersättning

leder till, att avsevärd tid förflyter mellan ansöknings ingivande och

ersättningens bestämmande, ifrågasätter försäkringsrådet, att Kungl. Majit

ville utverka generellt bemyndigande av riksdagen att utgiva ersättning av

statsmedel i de fall, som här avses.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får försäkringsrådet hemställa,

att, i fall då rätten till ersättning enligt yrkessjukdomslagen gått förlorad på

grund av preskriptionsbestämmelsen i 7 § av lagen i dess tidigare lydelse,

Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att, då så finnes skäligt, bereda lika

stor ersättning i anledning av yrkessjukdomen som den, vilken skulle hava

utgått, därest rätt till ersättning enligt lagen förelegat.

Statskontoret har anfört:

I likhet med försäkringsrådet finner statskontoret starka billighetsskäl föreligga

för att åtgärder vidtagas för att, då så finnes skäligt, ersättning av

statsmedel medgives utgå i de fall, då rätten till ersättning enligt yrkessjukdomslagen

gått förlorad på grund av preskriptionsbestämmelser i 7 § av lagen

i dess lydelse före den 1 januari 1937.

I fråga örn den omfattning, i vilken den föreslagna ersättningen skulle utgå,

vill statskontoret för sin del ifrågasätta, huruvida bär avsedda ersättning i

något fall bör utgå utan att särskilda billighetsskäl föreligga. Denna skälighetsprövning

torde böra ankomma på Kungl. Majit.

Föredragande departementschefen har anfört följande:

Såsom försäkringsrådet och statskontoret framhållit, tala starka billighetsskäl

för att åtgärder vidtagas så att ersättning av statsmedel skall kunna ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

V tekottet.

gå i de fall, då rätt till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle

föreligga enligt gällande bestämmelser men redan gått förlorad på grund av

den lydelse, som 7 § i lagen ägt före den 1 januari 1937.

Huruvida ersättning skall utgå eller icke synes mig dock, på sätt statskontoret

anfört, böra bliva beroende på skälighetsprövning från fall till fall.

Ersättningar, varom nu är fråga, torde böra utgå från det under elfte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete.

I likhet med föredragande departementschefen och vederbörande myndigheter

anser även utskottet starka biilighetsskäl tala för att åtgärder vidtagas i

syfte att ersättning av statsmedel må kunna utgå i de fall, då rätt till ersättning

enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle föreligga enligt gällande bestämmelser

men redan gått förlorad på grund av den lydelse, som 7 § i lagen

ägt före den 1 januari 1937.

I fråga om förutsättningarna för ersättnings utgående ansluter sig utskottet

till statskontorets av departementschefen biträdda förslag, att fråga härom

bör bliva beroende på skälighetsprövning från fall till fall.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna riksdagens

bifall.

3:o.

Ersättning till torre gjutgodsskrotaren Axel Leonard Leonardsson i anledning

av ådragen yrkessjukdom (stendammslunga). Under punkten 3 av

samma proposition har Kungl. Majit föreslagit riksdagen medgiva, att till

förre gjutgodsskrotaren Axel Leonard Leonardsson må av det under elfte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

utbetalas ersättning för tiden från och med den 1 januari 1937 med belopp,

som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa

yrkessjukdomar varit tillämplig å honom.

I ärendet tillgängliga handlingar utvisa, att Leonardsson, som är född år

1878, anställts hos Smedjebackens valsverks aktiebolag år 1909 samt sedan

oktober 1914 intill den 29 december 193(5 varit sysselsatt med skrotning av

stålgjutgods i skrotsmedja. Han hade slutat arbetet av det skäl, att han ådragit

sig stendammslunga, vilken nu vore så långt gången, att den befunne sig i

stadium III. Leonardsson vore på grund därav fullständigt oförmögen till

arbete, och någon väsentlig förbättring av tillståndet vore icke att vänta.

Leonardsson intogs den 15 juni 1927 å Högbo centralsanatorium i Falun,

varest han sedan vårdades till den 11 oktober samma år för dubbelsidiga

lungförtätningar. Tuberkelbaciller påvisades ej, men fallet uppfattades dock

av den behandlande läkaren som en lungtuberkulos av fibrös typ. Någon

som helst misstanke på silikos har, av sjukjournalanteckningarna från denna

tidpunkt att döma, icke framkastats. Röntgenfilmerna från år 1927 finnas

numera icke i behåll. Sedermera har Leonardsson kontrollundersökts

å Högbo centralsanatorium åren 1928 och 1934 med förnyad röntgenundersökning

1935 utan att den undersökande läkaren därför funnit

skäl ändra sin ursprungliga diagnos (tuberculosis pulmonum) från

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

5

år 1927. På grund av sina lungbesvär har Leonardsson upprepade gånger

under åren 1935, 1937 och 1938 även besökt läkaren på länslasarettet i

Smedjebacken. Först den 3 juni 1937 har emellertid lasarettsläkare!!

i Smedjebacken, doktor W. Uhlemann, på grundval av två den 13 september

1930 oell den 31 maj 1937 i Stockholm företagna röntgenundersökningar utfärdat

läkarintyg örn stendammslunga. Härefter har framställning gjorts hos

Arbetsgivarnes Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag, varest Leonardssons

arbetsgivare haft silia arbetare försäkrade, örn ersättning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen.

På grund av diagnosförändringen i det av lasarettsläkaren

Uhlemann avgivna läkarintyget och med hänsyn till bestämmelserna

i sistnämnda lag angående yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan

av stendamm, har därefter försäkringsbolaget företagit en undersökning angående

tidpunkten för sjukdomens yppande. Doktor T. Bruce i Stockholm

Ilar därvid, efter en på begäran av försäkringsbolaget och med ledning av

handlingarna i ärendet företagen utredning, avgivit det utlåtandet, att silikossjukdomen

troligen diagnostiserats hos Leonardsson först år 1936, men att

sjukdomens yppande trots detta syntes böra förläggas till år 1927. Sedan

nämnda år hade Leonardsson besvärats av hosta och andfåddhet. Med stöd

av detta doktor Bruces yttrande har försäkringsbolaget i beslut den 19 oktober

1937 förklarat, att Leonardssons yrkessjukdom måste anses hava yppats

år 1927, varför ersättning därför icke kunde utgivas av bolaget. Sedan Leonardsson

anfört besvär häröver hos försäkringsrådet, har rådet genom utslag

den 24 mars 1938 ej funnit skäl göra ändring i det överklagade beslutet.

Riksförsäkringsanstalten har funnit starka skäl tala för att genom särskilda

åtgärder Leonardsson beredes ersättning enligt de i olycksfallsförsäkringslagen

stadgade grunder för den stendammslunga, varav han lider. Med tilliämpning

därav skulle Leonardsson från och med den 1 januari 1937 tillerkännas

livränta, beräknad efter en arbetsförtjänst av 2,500 kronor och en invaliditetsgrad

av 100 procent, med 1,666 kronor 67 öre för år räknat.

Försäkringsrådet har anfört, att den omständigheten, att Leonardsson

erhållit vetskap om sjukdomens art först i juni 1937, enligt rådets mening

icke kunde utgöra skäl för beredande åt honom av ersättning i förevarande

avseende.

Föredragande departementschefen har anfört:

Med hänsyn till de särskilda omständigheter, som föreligga beträffande

ifrågavarande yrkessjukdomsfall, finner jag i likhet med riksförsäkringsanstalten,

att starka skäl av humanitär art kunna åberopas för att Leonardsson

skall erhålla ersättning för sin yrkessjukdom. Jag har på grund därav ansett

mig böra föreslå, att Leonardsson av statsmedel måtte tillerkännas ersättning

efter samma grunder, som skulle hava gällt, därest lagen om försäkring för

vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å honom. Då förevarande fall torde

vara tämligen säreget, synes mig intet tala mot antagandet, att några allvarliga

konsekvenser icke kunna vara att förvänta av ett bifall till Leonardssons

framställning.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna riksdagens

bifall.

Stockholm den 14 april 1939.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg*, Friggeråker, Sandén, Holmström,

Nilsson i Mölndal och Sundvik;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg, ^

K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Osberg och Svedman.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:204 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av ådragna yrkessjukdomar. s. 1 i texten