Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet emittera vissa obligationer.

1939-05-11 · 15 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1939:49, Utlåtande, i anledning av väckt motion angående anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet emittera vissa obligationer.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående anordnande av

ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet

emittera vissa obligationer.

I en inom andra kammaren av herr Nyblom väckt motion nr 23, som hänvisats

till bankoutskottets förberedande handläggning, har hemställts, »att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av lämpligaste

formen för anordnande av ett statens emissionsinstitut med uppgift

att med ensamrätt i landet emittera obligationer för såväl staten, kommunen

och andra offentliga menigheter, sammanslutningar eller inrättningar som

enskilda företag samt om förslag till lagstiftning härom».

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse

ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

över ifrågavarande motion har utskottet inhämtat yttrande från bankoch

fondinspektionen, som berett styrelsen för svenska bankföreningen tillfälle

att yttra sig i ärendet.

Av dessa yttranden, vilka såsom bilagor A och B fogats vid detta utlåtande,

framgår, att såväl bank- och fondinspektionen som styrelsen för svenska

bankföreningen avstyrkt bifall till motionärens förslag. Beträffande innehållet

i övrigt av de avgivna yttrandena tillåter sig utskottet hänvisa till

nyssnämnda bilagor.

Motionen åsyftar att få till stånd ett statligt emissionsinstitut med ensamrätt

att emittera obligationer för såväl staten, kommunerna och övriga offentliga

menigheter, sammanslutningar eller inrättningar som ock enskilda

företag. Institutet skulle således hava att ombesörja de obligationsemissioner,

som för närvarande ske genom riksgäldskontoret, riksbanken, hypoteksinrättningarna

och bankbolagen m. fl. Huruvida institutet även skulle

handhava placering av utländska obligationer på den svenska marknaden,

framgår ej av motionen. Likaledes är det oklart, örn institutet — vars rättigheter

och skyldigheter förutsättas reglerade genom lag — skulle ikläda sig

garanti för de av detsamma emitterade obligationslånen. Särskilt i betraktande

av att institutet väsentligen motiverats med att behov av klarhet på

denna punkt föreligger under nuvarande förhållanden, skulle en upplysning

i nämnda hänseende i motionen hava varit av intresse.

Utgångspunkten för den föreslagna, synnerligen genomgripande omläggningen

av emissionsverksamhcten är nämligen, att den nuvarande organi
Bihang

till riksdagens protokoll 19.19. 8 sami. Nr 49—50. ]

Utskottet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

salonen av obligationsmarknaden såtillvida skulle vara otillfredsställande,

som lagstiftning om bankernas ansvarighet för av deni emitterade industriobligationer

saknas. Motionären förfäktar visserligen, att det är en gängse

uppfattning hos allmänheten, att bankerna stå garanti för dessa lån, och

han åberopar åtskilliga omständigheter, som skulle tala för riktigheten av

denna uppfattning. Då emellertid enligt motionärens mening en lagstiftning,

varigenom bankerna skulle åläggas att ansvara för ifrågavarande lån,

skulle av bankerna utnyttjas för ernående av ökat inflytande över näringslivet,

och då vidare bankerna principiellt borde vara förbjudna att syssla

med obligationsemissioner, har motionären ansett den bästa lösningen vara,

att ett statligt emissionsinstitut inrättas.

I sina över motionen avgivna yttranden hava bank- och fondinspektionen

samt styrelsen för svenska bankföreningen påvisat det oriktiga i de antaganden

rörande bankernas befattning med placeringen av industriobligationer,

på vilka motionären uppbyggt sitt yrkande om tillskapande av ett

emissionsinstitut med monopol på all obligationsutgivning. Av dessa yttranden

framgår, bland annat, att bankbolag, som emittera obligationer, icke

ikläda sig eller kunna ikläda sig ansvarighet för dessa obligationer.

Vad beträffar själva huvudfrågan, nämligen förslaget örn inrättande av

ett statligt monopolinstitut för obligationsutgivning, har, såvitt utskottet kunnat

finna, i motionen icke förebragts något verkligt bärande skäl för detta

förslag. Utskottet vill instämma i bank- och fondinspektionens uttalande,

att något allmänt behov av ett dylikt institut icke förefinnes vare sig ur

obligationsköparnas eller ur statens synpunkt. Fastmer torde tillskapandet

av institutet kunna förväntas lända låntagarna till nackdel. Särskilt torde

industriföretagen komma att åsamkas olägenheter, därest bankerna skulle

förbjudas att biträda dem vid deras obligationsupplåning. I anslutning till

de synpunkter, som härutinnan framförts av styrelsen för svenska bankföreningen

(sid. 10), vill utskottet framhålla, att under angivna förutsättning

den långfristiga upplåningen för industrien säkerligen kommer att försvåras

därigenom, att ett statligt emissionsinstitut kan förväntas komma alt

uppställa alltför stränga krav på lånesäkerheten. Låntagarintressena torde

bliva bäst tillgodosedda, örn det system med konkurrens om obligationslånen,

som nu är rådande, får bestå och ytterligare utvecklas. En statens

affärsbank, som har möjlighet att, i den mån behov framträder, utöva en

effektiv konkurrens med övriga bankföretag, torde vara en mera naturlig

utväg för ernående av inflytande på marknaden från det allmännas sida än

den statliga monopolinstitution, som föresvävat motionären.

På grund av det anförda finner utskottet sig böra avstyrka, att den föreliggande

motionen lägges till grund för en framställning till Kungl. Majit om

åtgärder för inrättande av ett statligt institut med ensamrätt att emittera

obligationer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

3

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion 11:23 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 maj 1939.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg*, Sandén*, Nilsson i Mölndal, Sundvik,

Swartling, Bodin i Visby och Ohlin;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Paulsen, Andersson i Falkenberg, Gustavson

i Västerås, Osberg, Svedman, Andersson i Munkal jungby* och Wallén.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

l:o) av herrar Swartling, Holmgren och Svedman: mot viss del av utskottets

motivering; samt

2:o) av herr Wallén.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

STYRELSEN FÖR SVENSKA

BANKFÖRENINGEN.

Bilaga A.

Till Kungl. Bank- och Fondinspeklionen.

I.

Vad angår motionen nr 23 om emissionsverksamheten önska vi till en

början betona, att densamma är uppbyggd på ett misstag, nämligen det misstaget

att den gängse uppfattningen skulle vara, att de banker, som tillhandagå

de svenska industriföretagen vid uppläggandet av obligationslån och därvid

till allmänheten utbjuda och försälja obligationerna, skulle vara garanter

för dessa obligationer. Med stöd av den omfattande erfarenhet på obligationsmarknadens

område, som inom bankföreningen finnes företrädd, få vi

förklara, att vi icke funnit någon dylik uppfattning vara rådande. Motionären

har icke antytt, att en motsvarande uppfattning skulle göra sig gällande

i fråga om obligationslån, som bankerna för försäljning till allmänheten

övertaga från svenska staten, svenska kommuner eller utländska stater,

kommuner eller industriföretag, och dock är bankernas emissionsverksamhet

i dessa fall ofta av alldeles enahanda beskaffenhet som i fråga örn

de förstnämnda lånen. Redan en dylik jämförelse borde hava kommit motionären

att inse, att hans påstående icke kunde vara riktigt. Vi skola senare

ingå i en närmare granskning av de skäl, som av motionären anföras för

den av honom påstådda uppfattningen hos allmänheten. Redan nu få vi

emellertid framhålla, att det icke kan förväntas, att vi skola vid detta tillfälle

inlåta oss på en djupgående uttydning av innebörden i de sedvanliga

obligationslånekontrakten och deras olika klausuler, om vilka motionären

fäller omdömet, att de utmärka sig genom en förrädisk formulering. Vi tillbakavisa

i varje fall detta påstående. Bankernas obligationslånekontrakt äro

fastmera klart och hederligt avfattade, ehuruväl det givetvis är en oundviklig

följd av den ganska komplicerade beskaffenheten av de ämnen, varom är

fråga, att den i dylika ting mindre bevandrade kan råka ut för missförstånd.

Helt nyligen har vid Stockholms rådhusrätt avgjorts en rättegång, där hithörande

frågor dryftats. Denna rättegång var anhängiggjord av Förvaltningsaktiebolaget

Dala i likvidation, till vilket herr Torsten Kreuger överfört

en post obligationer i Högbroforsens Industri Aktiebolag, mot Aktiebolaget

Svenska Handelsbanken. Banken har till tryck befordrat samtliga protokollen

i målet, och vi få härmed överlämna ett exemplar därav. Med påpekande

av att rådhusrätten enhälligt godkänt den av banken hävdade tolkningen

av det omtvistade lånekontraktet tillåta vi oss att hänvisa till den

av banken till stöd för sin tolkning åberopade utredningen. Ett kortfattat

framläggande av de synpunkter, som vi anse riktiga, återfinnes i det av

bankdirektörerna Brundell, Killander och Arfwedson avgivna utlåtandet (sid.

621 o. f.).

Till stöd för sitt förslag örn inrättande av ett statligt monopolföretag för

emission av obligationer anför motionären bl. a., att till bankernas verksamhet

näppeligen hör emitterandet av obligationslån. Det är oss veterligt

första gången en dylik uppfattning gjorts gällande. I stället förhåller det sig

så, att denna rörelsegren av såväl statsmakterna som näringslivet och all
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

5

mänheten alltid betraktats såsom ett naturligt, praktiskt taget ofrånkomligt led

i bankverksamheten. Att förhållandet är sådant har jämväl tydligt nog erhållit

uttryck i banklagstiftningen. Vi hänvisa till innehållet i 44 och 45 §§

i lagen om bankrörelse.

Förslaget i motionen om inrättande av ett statens emissionsinstitut med

uppgift att med ensamrätt i landet emittera obligationer motiveras genom

anmärkningar mot de rådande förhållandena i följande hänseenden:

l:o) Bankernas befattning med industrilånen säkerställer icke en sådan

sakkunnig och objektiv prövning av lånesäkerheterna, som erfordras för att

de sparmedel, vilka investeras i obligationer, skola erhålla nödig trygghet

mot förlustrisk.

2:o) Bankerna åtaga sig icke garanti för av dem emitterade obligationers

godhet och tillvarataga ej heller i övrigt obligationsinnehavarnas intressen

på ett för dem tillfredsställande sätt.

3:o) Den ersättning, som bankerna betinga sig för sin medverkan vid

obligationsemissioner, står icke i rimlig proportion till bankernas däremot

svarande prestationer.

Innan vi närmare ingå på dessa anmärkningar skola vi framlägga några

allmänna synpunkter på det nuvarande systemet och dess funktionerande,

därvid vi främst taga hänsyn till obligationslån för industri- och kommunikationsföretag,

eftersom det ju är dylika lån, som med motionärens argumentering

åsyftas. Beträffande de tre av en obligationslåneemission berörda

parterna, nämligen låntagaren, långivaren-obligationsköparen och den emitterande

banken, är följande att beakta:

a) Låntagarens intresse är att med anlitande av de realsäkerheter, han kan

erbjuda, erhålla ett för längre tid — vanligen 20—30 år — bundet lån med

en fix ränta för hela lånetiden och successiv amortering av lånebeloppet under

denna tid. Med lånet avses sålunda dels att under lånetiden bereda låntagaren

säkerhet mot den vid kortfristiga krediter föreliggande risken av

att en åtstramning på penningmarknaden eller ett försämrat konjunkturläge

kan medföra behov av hastigare återbetalning än enligt lånets amorteringsplan,

och dels att eliminera risken av ökade kostnader genom räntestegring

under lånetiden. Denna form för näringslivets kapitalförsörjning har

som bekant under den gångna industriella expansionsperioden varit ett utomordentligt

viktigt och värdefullt stöd för möjliggörande av den för vårt land

så betydelsefulla industriella utvecklingen.

b) Långivaren-obligationsköparen å andra sidan har sitt intresse koncentrerat

på att dels få en med hänsyn till sin ekonomiska ställning och det

erbjudna hypotekets värde i möjligaste mån riskfri placering och dels kunna

göra sin placering mot en förräntning, som står i skälig relation till det aktuella

ränteläget och den utvecklingstendens, varmed man tror sig kunna

räkna.

c) Den emitterande banken slutligen har att genom en avvägning av låntagarens

och långivarens intressen avgöra, örn och på vilka villkor en emission

kail ifrågakomma. Bankens medverkan förutsätter sålunda i första

liand en prövning av frågan huruvida och till vilket belopp ett lån kan tänkas

med hänsyn till låntagarens ekonomiska läge och säkerhetens art vara

möjligt. I andra hand gäller det att bedöma, vilken förräntning obligationsköparna

kunna antagas vara villiga acceptera för ett lån av ifrågavarande

slag. Båda dessa spörsmål fordra mycket noggranna överväganden och undersökningar

samt en betydande erfarenhet. Även örn banken av naturliga

skäl icke kan åtaga sig juridisk ansvarighet för att lånet under alla omständigheter

skall visa sig riskfritt för köparen, har banken ett utomordentligt

starkt eget intresse av att bedömandet sker med sådan noggrannhet och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

försiktighet, att förlustrisk icke uppkommer. Eljest råkar banken i första

hand ut för att själva emissionen misslyckas. Men framför allt skulle banken

riskera att förstöra sin good-will på emissionsområdet, om det framdeles

skulle visa sig, att dess bedömande av säkerhetens värde icke varit tillfredsställande.

Lika viktigt är, att en riktig avvägning sker mellan låntagarens intresse

av att erhålla lägsta möjliga ränta och obligationsköparens intresse av

bästa möjliga förräntning. Här kan även en mycket obetydlig felbedömning

betyda ett misslyckande av hela emissionen med därav följande ekonomiska

risker, i vanliga fall för banken själv, men i vissa fall för låntagaren. I vanliga

fall sker en obligationslåneemission så, att banken från låntagaren fast övertager

hela lånet för att därefter för egen räkning och på egen risk utförsälja

obligationerna till allmänheten. I detta fall är det således banken själv, som

tager den ekonomiska risken av att emissionen misslyckas. I undantagsfall

kan det emellertid också förekomma, att banken endast såsom kommissionär

ställer sin organisation till låntagarens förfogande för lånets utplacering på

dennes egen risk.

Vi återgå härefter till behandlingen av de tre av motionären framställda

anmärkningarna mot det nuvarande systemet för obligationslåneemissioner.

l:o) Prövningen av lånesäkerheten.

Gentemot motionären våga vi göra gällande, att de nuvarande formerna för

obligationslåneemissionerna erbjuda starkast möjliga garantier för att prövningen

av lånesäkerheten och låntagarens solvens sker med all tänkbar aktsamhet

och sakkunskap. Vi åberopa härvid följande:

a) Emissionsverksamheten är i huvudsak koncentrerad till ett fåtal större

institut, vilka på grund av beskaffenheten och omfattningen av sin verksamhet

äga den mest ingående erfarenhet och sakkunskap i hithörande frågor,

som överhuvud taget torde kunna åstadkommas.

b) Det emitterande institutet bär så gott som undantagslöst en mycket ingående

och på mångåriga förbindelser med låntagaren grundad kännedom

örn dennes ställning och de erbjudna hypotekens beskaffenhet och värde.

c) De största och för en låneemissions framgång avgörande obligationsköparna

utgöras av försäkringsbolag, sparbanker och dylika större kapitalplacerare,

hos vilka finnes samlad en betydande fond av erfarenhet och

sakkunskap just i fråga örn bedömandet av obligationers värde som placeringsobjekt

på längre sikt.

d) En påtaglig och mycket stark garanti för en försiktig värdebedömning

ligger också däri, att obligationsköparnas intresse härutinnan helt

sammanfaller med den emitterade bankens eget ekonomiska intresse. Detta

gäller icke blott den omedelbara förlustrisk, som för banken föreligger,

därest obligationsköparna finna hypoteket mindre tillfredsställande och

emissionen på denna grund misslyckas. Det gäller i minst lika hög grad i

fråga örn riskbedömningen på längre sikt. Även om nämligen banken icke

ikläder sig något ekonomiskt ansvar för obligationernas godhet under lånetiden,

skulle det, såsom redan erinrats, för banken innebära en så betydande

olägenhet för hela dess emissionsverksamhet, örn lånet framdeles

skulle bli nödlidande på grund av en oförsiktig hypoteksbedömning från

bankens sida, att banken för att icke riskera sin good-will kan nödgas taga

under övervägande att dock skydda lånet och påtaga sig därmed förenad

förlust. Sådana förluster hava bankerna vid åtskilliga tillfällen påtagit

sig.

Med användande av uppgifterna i förefintliga s. k. obligationsböcker

hava vi låtit uppgöra bifogade statistiska sammanställning angående svenska

industri- och kommunikationsföretags till allmänheten emitterade obligationslån

under tiden från och med år 1872 till och med år 1938. För

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 40.

tiden löre år 1872 finnes icke material tillgängligt. Sammanfattningen av

denna statistik visar följande:

Antal lån. Summa kronor.

lån till industriföretag ...................................... 840 2,682.717,000

» » järnvägar och rederier.............................. 177 435,816,760

Summa 1,017 3,118,533,760

Med stöd av den grundliga örn också icke med full säkerhet helt uttömmande

undersökning rörande ifrågavarande obligationslån, som hos banker

på vår anmodan företagits, har det upplysts, att under äldre tid, varmed

vi avse tiden före år 1914, nio industriföretag gått i likvidation eller

konkurs, medan de haft obligationslån utelöpande. Dock hade, enligt vad

som uppgivits, två av dessa företag icke till allmänheten emitterat sina

obligationslån, vilka således icke skola här medräknas. Beträffande ett

tredje företag synes det vara tveksamt, huruvida någon försäljning till allmänheten

förekommit; i varje fall torde denna allmänhet varit begränsad

till ett fåtal företaget närstående personer. Av de nu avsedda övriga sex

företagen hava undersökningarna givit vid handen, att de obligationslån,

vilka fem av företagen utgivit, blivit till fullo guldna. I fråga om det slutligen

återstående företaget, vars obligationslån, uppgående lill 400,000 kronor,

emitterats av en numera icke existerande bank, har det tills vidare ej

varit oss möjligt att erhålla säkra upplysningar. Vissa omständigheter göra

det dock sannolikt, att även detta lån blivit till fullo betalat.

Vad angår tiden från och med år 1914 få vi först till undvikande av missförstånd

påminna därom, att de av Aktiebolaget Kreuger & Toll på den internationella

marknaden och även i Sverige utgivna obligationerna (bonds

och debentures av olika slag) icke höra hit. Dessa obligationer voro icke

säkerställda genom pant i svensk industri. Deras säkerheter, i den mån sådana

voro utlastade, voro internationella.

Efter denna erinran få vi meddela, att, såvitt vi funnit, under tiden från

och med år 1914 intet av bank till allmänheten emitterat obligationslån, utgivet

av svenskt industriföretag, orsakat någon slutlig förlust för obligationshavarna.

Under ifrågavarande kvartsekel har antalet sådana lån uppgått

till 420 och lånens sammanlagda belopp till 2,014,326,000 kronor.

Med hänsyn till det uppseende, som under senare tiden förhållandena kring

Högbroforsens obligationslån åstadkommit, och då det väl kan antagas, att

det just är dessa förhållanden, som givit anledning till en stor del av motionärens

felaktiga påståenden, vilja vi påpeka, att sagda lån av oss uteslutits

ur den statistiska sammanställningen och således icke är medtaget, då vi

låtit undersöka de slutliga resultaten av de av bankerna till allmänheten

emitterade industrilånen. Såsom bekant är det nämligen konstaterat, att

detta lån, som upplagts med visst biträde av Aktiebolaget Målarbanken, icke

blev föremål för någon emission från bankens sida, i det att banken varken

övertog lånet i fast räkning eller åtog sig att för låntagaren sälja lånet i

kommission. Att den liypotcksvärdering, som föregick bankens medverkan

visat sig baserad på helt oriktiga förutsättningar i fråga örn de avgörande

faktorerna, är en fråga, som vi icke här skola inlåta oss på.

De resultat, till vilka vi kommit vid vår undersökning av industrilånen,

synes oss på ett utomordentligt sätt bestyrka vårt uttalande, att rådande .system

för emission av industriens obligationslån är för den obligationsköpande

allmänheten i högsta grad betryggande. Ej minst bör beaktas, alt under

den tid, sorn undersökningen omfattar, inträffat ett pär av de svåraste ekonomiska

kriser, som modern ekonomisk historia känner. Särskilt belysande

för den försiktighet, varmed hypoteksbedömningen skett, är, att t. o. lii.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

1920-talets våldsamma reduktion av alla realvärden kunnat försiggå utan

att aktualisera några förluster på nödlidande obligationslån av ifrågavarande

slag.

Visserligen har såsom redan antytts tillfällen förekommit, då vederbörande

emissionsbank funnit sig böra inskrida för att på sin bekostnad skydda

obligationslån, som blivit nödlidande. Att sådana fall inträffat endast sällan

och avsett i förhållande till emissionsverksamhetens omfattning mycket

ringa belopp är dock säkert. Måhända är det emellertid just den omständigheten,

att ett eller annat dylikt fall kommit till allmänhetens kännedom,

som givit anledning till motionärens antagande, att allmänheten skulle förmena,

att de industriella obligationslånen åtnjöte bankgaranti.

Vad härefter angår de av banker emitterade obligationslån, som utgivits

av kommunikationsföretag, har av de erhållna uppgifterna inhämtats, att å

obligationslån, utgivna av sex järnvägsbolag, uppkommit större eller mindre

förluster för obligationsinnehavarna. Dessa förluster hava i allmänhet aktualiserats

under de allra senaste årtiondena och hava varit en naturlig

konsekvens av det kända förhållandet, att förutsättningarna för järnvägsdriften

förändrats på ett sätt som vid lånens uppläggning icke kunnat förutses.

Det bör tilläggas, att det tillgodoseende av obligationsköparnas intressen,

vilket torde hava genom den verkställda undersökningen blivit nöjaktigt bestyrkt,

kunnat äga rum utan att det lånesökande näringslivets intressen blivit

eftersatta. Tvärtom kan det konstateras, att den svenska industrien

tack vare det sätt, varpå obligationsmarknaden uppbyggts, kunnat taga vår

kapitalmarknad i anspråk för obligationslåneemissioner i en proportionsvis

större omfattning än som torde varit fallet i något annat land. Likaledes

är det odisputabelt, att detta utnyttjande av kapitalmarknaden kunnat ske

till räntesatser, som vid praktiskt taget varje tidpunkt legat på en i förhållande

till det allmänna ränteläget i landet lägre nivå en i något annat land.

2:o) Bankernas ansvar för obligationsemissionerna.

Av det sätt, varpå emissionsverksamheten handhafts, följer, att något behov

av en garanti från de emitterande bankernas sida för industriobligationernas

godhet icke kan anses förefintligt. Den garanti, som må anses behövlig,

finnes i själva verket redan i tillvägagåendet vid emissionerna och

det intresse för en försiktig hypoteksbedömning, som därmed följer.

Dessutom ligger det emellertid i sakens natur, att något sådant garantiansvar

icke kan ifrågakomma. Först och främst skulle ju ett dylikt ansvar

innebära ett jämställande ur säkerhetssynpunkt av obligationerna med av

banken själv mot insättningar utfärdade depositionsbevis. Grunderna för

bestämmandet av räntan å obligationslånen skulle därmed bliva helt undfå

än vad nu är fallet. Vidare skulle — alldeles oavsett frågan om kostnaden

för en sådan garanti -—- ett garantiansvar helt enkelt omöjliggöra en emissionsverksamhet

av någon nämnvärd omfattning, eftersom detta ansvar

skulle medföra en sådan ansvällning av bankernas ansvarsförbindelser, att

de skulle bliva nödsakade att ytterst starkt begränsa emissionerna. Och

slutligen bör, eftersom motionären uttalar såsom tänkbart, att det genom

lagstiftning borde fastslås, »att bank är skyldig ansvara för att ett av den

emitterat obligationslån icke blir nödlidande», påminnas om, att vid 1933

års revision av banklagen blev genom ett tillägg till 51 § stadgat uttryckligt

förbud för bank att ikläda sig ansvarighet för obligationer.

Vad angår påståendet, att de emitterande bankerna icke skulle i erforderlig

mån såsom pantvårdare tillvarataga obligationsinnehavarnas intressen

torde det vara tillräckligt att hänvisa till vad ovan sagts om den faktiska

utvecklingen under alla gångna år, vilken till fullo motiverar den källs
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

9

la av förtroende, som obligationsköparna otvivelaktigt hysa med avseende

å bankernas emissioner. Beträffande i övrigt bankernas rättigheter och skyldigheter

som pantvårdare hänvisas, såsom redan sagts, till vad fran banksidan

finnes anfört i de bifogade tryckta rättegångsprotokollen.

3:o) Kostnaderna för obligationslåneemissionerna. •

Den ersättning, bankerna betinga sig för sin medverkan vid industri- oell

kommunikationsföretagens obligationslåneemissioner i sådana lall, da de

övertaga obligationerna i fast räkning, uppgår till 2 å 2 /2 /o av lånebeloppet.

Motionären förmenar, att ifrågavarande ersättning icke motsvaras av nagon

skälig prestation från bankernas sida. Denna uppfattning fönader saknåd

av insikt om emissionsverksamhetens funktioner.

Till en början är det ju uppenbart, att bankerna mäste, liksom varje annan

företagare, betinga sig en ersättning för att de ställa sin erfarenhet och

kunskap örn marknaden, sin vidlyftiga och dyrbara organisation samt sitt

arbete till förfogande för lånens planerande och försäljning. Därav foijer,

att en del av den betingade kapitalrabatten utgör ersättning för dessa

tjänster. Det bör bemärkas, att i de fall, då den emitterande banken icke

fast övertager lånet utan endast försäljer detsamma såsom kommissionär at

låntagaren och på dennes risk, kapitalrabatten utgör ersättning endast för

nämnda tjänster och att den för den skull stannar vid en procentsiffra av

högst V2 °/o. „

Vid den normala typen av obligationslåneemissioner -— alitsa sådana dar

banken fast övertager lånet och försäljer detsamma på egen risk utgör

den väsentliga delen av kapitalrabatten ersättning för den risk för kapitalförlust,

som banken påtager sig genom lånets fasta övertagande. För banken

är det som regel varken möjligt eller lämpligt att behålla lånet på längre sikt

i egen portfölj, utan emissionsverksamheten måste baseras på förutsättningen,

att upplagda lån skola kunna på mycket kort sikt utförsäljas. Har då

en felbedömning av det aktuella läget eller utvecklingstendenserna for räntan

skett vid lånets uppläggande, kan banken åsamkas betydande ekonomisk

förlust på emissionen. Erfarenheten visar också, att det kan vara ytterst

obetydliga differenser i uppfattningen örn marknadens villighet eller förmåga

att absorbera ett lån, som föranleder ett misslyckande. Och sådana

misslyckanden lia ingalunda varit alltför sällsynta vare sig t fråga om industrilån

eller statliga eller kommunala emissioner. Att åstadkomma en

verklig utredning härutinnan är svårligen möjligt. I bankkretsar bevaras

emellertid minnen om förluster, av vilka banker drabbats vid obligationslåneemissioner,

då vederbörande missräknat sig på marknadens läge eliel

»atmosfär» eller denna i någon mån ändrats under tiden mellan låneavtalets

avslutande och emissionen.

Den av motionären uttalade uppfattningen, att bankernas kapitalrabatter

vid obligationslåneemissioner icke skulle motsvaras av någon prestation fran

deras sida, är sålunda så långt ifrån riktigt, att det tvärtom förhåller sig

så, att kapitalrabatten måste betecknas som en moderat ersättning för de

tjänster och de risker, bankerna påtaga sig vid emissionerna. Detta framträder

även då man jämför förhållandena i vårt land med utländska förhållanden.

I ledande länder på finanslivets område — England, Frankrike,

Schweiz, Förenta Staterna — liro låntagarnas kostnader för genomforande

av obligationslåneemissioner högre, på sina håll avsevärt högre än i

Sverige.

Det bör slutligen tilläggas, dels alt ersättningen tor banks besvär och ansvar

med förvaring och vård av säkerheter för obligationslån plägar utgå

med V4 promille av säkerheternas nominella belopp samt dels att bank, som

åtager sig att för industri- eller kommunikationsföretags räkning inlösa och

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

redovisa förfallna obligationer och kuponger, plägar härför betinga sig en

provision av V* % av det belopp, som inlöses.

Ett statligt monopolinstitut med de av motionären avsedda uppgifterna

skulle enligt var mening till stor skada för såväl det industriella näringsliv^

som den långivande allmänheten försämra och beskära möjligheterna

tor ifrågavarande emissonsverksamhet. Vi finna det svårt att närmare ingå

på frågan härom men vilja dock framhålla vissa synpunkter.

l:o) Ett dylikt institut skulle med säkerhet starkt beskära de möjligheter

till en smidig anpassning av lånevillkoren efter marknadsläget i varje särskilt

fall, som den nuvarande konkurrensen medför. Även om nämligen i det

särskilda fallet konkurrens om lånets uppläggande icke skulle föreligga, innebar

den omständigheten, att likartade lån emitteras av skilda institut eller

grupper, som sorgfälligt undvika att träda i kontakt med varandra, en garaatl,

, r att emissionsvillkoren så nära som möjligt anpassas efter det

aktuella marknadsläget.

2:°) En synnerligen viktig förutsättning för ett bedömande såväl av frågan

örn eller i vad mån ett obligationslån överhuvud taget bör ifrågakomma som

av villkoren i övrigt för en emission är, att det emitterande institutet äger

en noggrann kännedom örn låntagarens ställning och lämplighet som låntagare.

Denna förutsättning föreligger med det nuvarande systemet därigenom

att den emitterande banken så gott som alltid är låntagarens bankförbmdeise.

Ett fristående ^missionsinstitut skulle däremot icke ha samma

torutsattningar för en riktig avvägning av alla på lånefrågan inverkande omstandigheter.

3:o) Även i fråga om den sida av emissionsverksamheten, som gäller kontakten

med marknaden, böra bankerna med sina vitt utgrenade kontorsnät

aga långt bättre förutsättningar än ett statliga emissionsinstitut att rätt bedöma

laget.

Med åberopande av det anförda få vi vördsamt avstvrka motionärens i

motionen nr 23 gjorda hemställan.

Stockholm den 18 mars 1939.

För Svenska Bankföreningen

Dess styrelse:

HELMER STÉN.

K. Dahlberg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 49,

11

Svenska Industri- & traflkförctngs obligations- & förlagslån emitterade av banker

under åren 1872—1988.

Uppgifterna hämtade ur John Håkanssons »Obligationsbok» utgiven år 1900 samt Svenska

Bankföreningens »Svensk Obligationsbok» åren 1911—1938.)

Emissionsår

Industriföretag

Trafikföretag

Summa

Antal

lån

Nom. kr.

Antal

lån

Nom. kr.

Antal

lån

Nom. kr.

1872-1889 ............

25

37,200,000

12

17,645,000

37

54,845,000

1890—1899 ............

87

103,709,000

49

109,791,000

136

213,500,000

1900-1905 ............

123

181,706,000

32

40,360,000

155

222,066,000

1906-1910 ............

86

179,715,000

20

46,844,760

106

226,559,760

1911—1913 ............

99

166,061,000

17

16,525,000

116

182,586,000

420

668,391,000

130

231,166,760

650

899,556,760

1914—1915 ............

27

84,340,000

2

2,100,000

29

86,440,000

1916—1920 ............

104

361,860,000

17

65,432,000

121

427,292,000

1921—1925 ............

60

338,400,000

11

58,400,000

71

396,800,000

1926-1930 ............

123

647,085,000

5

28,352,000

128

675,437,000

1931—1935 ............

55

290,016,000

6

35,397,000

61

325,413,000

1936—1938 ............

51

292,625,000

6

14,970,000

57

307,595,000

420

2,014,326,000

47

204,651,000

467

2,218,977,000

Summa

840

2,682,717,000

177

435,816,760 | 1,017

3,118,533,760

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Xr 49.

KUNGL. BANK- OCH FONDINSPEKTIONEN.

Bilaga B.

Till Riksdagens bankoutskott.

I motionen nr 23 bär motionären hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla örn utredning av lämpligaste formen för anordnande

av ett statens emissionsjnstitut med uppgift att med ensamrätt i landet emittera

obligationer för såväl staten, kommuner och andra offentliga menigheter,

sammanslutningar eller inrättningar som enskilda företag samt örn

förslag till lagstiftning härom.

Den motivering, som motionären lämnat, rör sig i huvudsak om obligationer,

som utfärdats av svenska industriföretag och emitterats av bankbolag.

Sin utgångspunkt för denna motivering har motionären funnit i påståendet,

att »den enskilde sparare, som placerar sina penningar i av bank emitterade

obligationer, gör detta, enär han delar den gängse uppfattningen, att banken

står garanti för obligationen». Motionären anger i främsta rummet såsom

skäl för denna den enskilde spararens uppfattning, att för obligationslånet

»nämligen» finnes en pantsäkerhet, vars värde banken före lånets beviljande

prövat. Denna prövning angives avse att fastslå, att säkerheten är sådan, att

den icke behöver väsentligen rubbas av konjunkturfluktuationer och växlingar

i det låntagande företagets driftresultat. Att icke några sådana störande

omständigheter inträffa, som verkligen sätta säkerhetens värde i fara,

anser motionären just vara den emitterande bankens uppgift att övervaka.

Motionären uppgiver vidare, att banken betraktas såsom ansvarig för att den

icke vid pantvärderingen eller sedermera under lånets löptid åsidosätter

obligationshavamas intressen, och drager härav den slutsatsen, att »detta är

praktiskt detsamma som att banken är garant för obligationslånet». I anslutning

härtill gör motionären det påståendet, att »det är just det förhållandet,

att denna uppfattning om obligationslånens bankgaranterade natur är

allmänt spridd, som gör, att det över huvud taget är möjligt att upplåna

ett så betydande kapital från allmänheten i form av billiga obligationslån

som faktiskt är fallet».

De anförda utdragen ur motionen giva enligt bank- och fondinspektionens

förmenande otvetydigt vid handen, att motionären givit sig in på ett område,

där han saknar den insikt, som måste erfordras för bedömande av det spörsmål,

varom fråga är. För att börja från slutet skall det visserligen icke förnekas,

att det kan finnas en och annan enskild sparare, vilken, enligt vad det

vill synas i likhet med motionären, inlåter sig på obligationsköp i den tron,

att den bank, som tilläventyrs emitterat obligationslånet, även garanterat

lånets bonitet. Men inspektionen vågar det påståendet, att de obligationsköpare,

hos vilka den ojämförligt största delen av utfärdade obligationer placeras

— sparbanker, försäkringsbolag, kassor, stiftelser, inrättningar och enskilda

kapitalplacerare med mera ekonomisk insikt — icke vid sina köp ledas

av någon dylik uppfattning. Dessa kapitalplacerare torde däremot helt

visst, såsom sig bör, fästa det största avseende vid att de beredas tillgång till

erforderliga uppgifter för bedömande av obligationsutfärdarens verksamhet

och de realvärden eller andra värden, varmed obligationslånet är säkerställt.

Det avgörande för dessa kategorier av obligationsköpare är tvivelsutan,

att de vid en självständig prövning av dessa uppgifter och vad för dem

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottcts utlåtande Nr 49.

13

eljest är känt, finna att säkerheten för obligationslånet har en sannolik värdebeständighet,

vilken kan beräknas icke påverkas av konjunkturväxlingar i

sådan grad, att obligationerna förlora något av sin fullgodhet. Då en bank

uppträder såsom emittent av ett obligationslån, ser banken såsom sin uppgift

att framskaffa och till eventuella obligationsköpare vidarebefordra erforderliga

och såvitt möjligt fullständiga uppgifter i förutnämnda hänseenden,

därvid hanken, ej minst av eget intresse, utövar en viss granskning av

uppgifternas överensstämmelse med verkliga förhållanden. Men däremot

åtager sig den emitterande banken icke att, såsom motionären gör gällande,

övervaka, »att icke några sådana störande omständigheter inträffa, som verkligen

sätta säkerhetens värde i fara». Motionärens slutledning, att banken

praktiskt taget är att betrakta såsom garant för obligationslånet, är sålunda

redan med hänsyn härtill i grunden felaktig. Därtill kommer en omständighet,

som motionären tydligen förbisett. Gällande banklag innefattar i 51 §

ett lagbud, som uttryckligen förbjuder bankbolag att ikläda sig ansvarighet

för obligationer.

Motionären anger vissa förhållanden, vilka enligt hans mening utgöra anledningar

till att allmänheten skulle hava bibragts uppfattningen om en emitterande

banks ansvar för vederbörande obligationslån. En sådan uppfattning

anser motionären i mycket stor utsträckning vara resultat av bankernas

egen propaganda. Bankerna uppgivas göra stor affär av att de stå såsom

emittcnter av obligationslån, som utbjudas, och vara livligt verksamma för

att skaffa köpare till av dem emitterade obligationer, och de skulle därvid

hänvisa till den trygghet, ett obligationslån erbjöde på grund av att banken

emitterat detsamma. Köparen skulle då självfallet inbilla sig, att banken

på något sätt ansvarade för obligationslånet.

Om bankerna göra propaganda för av dem emitterade obligationer, är däremot

enligt inspektionens förmenande intet att invända. Såsom styrelsen för

svenska bankföreningen i sitt yttrande framhållit, förhåller det sig ju så, att

en bank själv eller jämte annan bank i de flesta fall i första hand och i fast

räkning övertager hela det obligationslån, som blivit upplagt. Att banken sedan

vidtager åtgärder för att avyttra de övertagna obligationerna, ligger i den

av banken bedrivna bankverksamhetens natur. Det är nämligen, i inotsats

till vad motionären vill göra gällande, bankens i gällande banklag, 45 §, medgivna

rätt att, såsom i dylikt fall sker, driva handel med obligationer. En viss

grad av propaganda måste ju för övrigt, huru än emitteringen sker, i obligationsutfärdarens

intresse förutsättas för att få obligationerna utplanterade hos

kapitalplacerare. Örn banken, som ju i första hand inträtt såsom kreditgivare,

härvid framhåller, att den för sin del prövat obligationerna vara goda,

lär väl detta få anses naturligt. I motsatt fall måste man göra gällande, att

banken handlar i ond tro, och detta får förutsättas icke hava varit motionärens

avsikt. Att av en hanks utbjudande av obligationer, som av densamma

emitterats, draga den slutsatsen, att banken iklätt sig ansvar för obligationerna,

lärer på grund av vad sålunda anförts kunna betecknas såsom lättvindigt.

o .

Även andra anledningar till den av motionären påstadda uppfattningen hos

allmänheten ha i motionen angivits. Styrelsen för svenska bankföreningen

har i sitt yttrande vederlagt vad motionären därutinnan anfört, och då föreningsstyrelsens

uttalanden i dessa hänseenden enligt inspektionens mening

äro sakligt riktiga och även höra vara övertygande, har inspektionen ansett

sig icke böna för sin del ytterligare ingå på ett bemötande av vad motionären

i dessa delar anfört.

Alt särskilda lagstiftningsålgärder i vissa fall kunna vara påkallade tor beredande

av skydd åt sparkapital, som söker placering, må villigt medgivas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

Så Ilar exempelvis skett ifråga om bankrörelse och sparbanksrevisor som ju

huvudsakligen arbetar med sparkapital, och örn det skulle visas, att lagstiftningsåtgärder

till allmänt skydd för kapitalplacering i obligationer verkligen

skulle vara behövliga, bör det givetvis tagas under övervägande, vilka åtgärder

av dylik art som kunna böra vidtagas. Men enligt inspektionens mening

bär i varje fall motionären icke anfört något, som visar att så är förhållandet,

icke ens för de »enskilda sparare», för vilka motionären särskilt ömmar. Om

dessa senare icke själva äga förutsättningar för att pröva och bedöma boniteten

hos de obligationer, på vilkas förvärv de reflektera, eller icke äga tillgång

till sakkunnig hjälp i sådant hänseende, böra de vända sig med sitt lediga

kapital åt annat båll. där sådan mera ingående prövning icke är nödvändig,

t. ex. till sparbankerna eller affärsbankerna för insättning å dessas inlåningsräkningar.

Av vad inspektionen i det föregående anfört framgår, alt

anspråken på kapitalskydd vid obligationsköp, låt vara utan lagstiftning,

måste anses vara väl tillgodosedda därigenom att — man lärer kunna säga

nästan undantagslöst — de. som reflektera på köp av i marknaden tillgängliga

industri- likaväl som trafikobligationer, lätt kunna erhålla tillgång till

av en emitterande bank upprättade prospekt eller andra redogörelser för de

säkerheter m. m., varpå vederbörande obligationer vila. Längre gående kapitalskydd

i förevarande hänseende är enligt inspektionens förmenande icke

behövligt. Erfarenheten från en lång följd av år kan också, såsom framgår

av vad styrelsen för svenska bankföreningen anfört, anses bestyrka, att så är

fallet. Inspektionen bortser här från det särskilt på sistone ofta uppmärksamgjorda

obligationslån, vilket på sin tid utfärdades av Högbroforsens industriaktiebolag,

och beträffande vilket tvist är vid domstol anhängig.

Det kan i detta sammanhang erinras därom, att det förslag till lag om emissionsrörelse

— varmed betecknades yrkesmässigt idkad verksamhet, som avsåge

att inbjuda till aktieteckning eller att utsläppa aktier, vilka tillkommit

vare sig i anledning av aktiebolags bildande eller på grund av ökning av aktiebolags

kapital •— vilket förslag i anledning av ett betänkande av 1917 års

bankkommitté upprättades inom finansdepartementet men sedermera visade

sig icke vara av något förefintligt behov erforderligt, avsåg kapitalskydd allenast

i sådan omfattning, att det vid varje aktieemission, varvid idkare av emissionsrörelse

medverkade, skulle åligga denne att utfärda och för envar, som

det önskade, tillhandahålla ett av en särskilt inrättad tillsynsmyndighet för

offentliggörande godkänt prospekt rörande de aktier, varom fråga vore. I

prospektet skulle finnas angivna de omständigheter, som för allmänheten kunde

anses erforderliga för bedömande av värdet å de aktier, varom fråga vore.

Motionären har åtminstone i förbigående förordat lagstiftning om skyldighet

för bank att ansvara för att av banken emitterade obligationslån icke bliva

nödlidande. Såsom framgår av vad inspektionen redan i det föregående anfört

skulle en dylik lagstiftning införa en princip, vilken skulle stå i direkt

strid mot ett i nuvarande banklag givet lagbud. Den ifrågasatta lagstiftningen

skulle till och med helt undanrycka en viktig del av grunden för nu gällande

banklagstiftning, i så måtto nämligen att bankernas förpliktelser i samband

med obligationsemissioner skulle komma att svälla ut i sådan grad, att ett nytt

system för begränsning av förpliktelserna lärer komma att bliva nödvändigt.

Inspektionen måste därför allvarligt avråda från en lagstiftning av den sålunda

av motionären antydda innebörden.

Motionären finner det enda effektiva botemedlet mot det onda, som lian utmålat,

vara inrättandet av ett statens emissionsinstitut. Av vad inspektionen

redan anfört torde framgå, att något allmänt behov av en dylik anordning ur

obligationsköpares synpunkt icke förefinnes. Ur statens synpunkt kan det

ifrågasatta institutet enligt inspektionens förmenande icke heller anses vara

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

15

påkallat. Särskilt för statens obligationsupplåning, som redan nu kan ske

och understundom även skett utan anlitande av bank såsom emittent — i det

senare fallet dock icke alltid med framgång — skulle institutets inrättande vara

en onödig utbyggnad.

Av sålunda angivna skäl är inspektionen av den meningen, att inrättande

av ett statens emissionsinstitut är varken behövligt, gagnelig! eller i övrigt

önskvärt.

Inspektionen har funnit motionen hava ett visst värde i så måtto, att det

genom dess behandling blir för en godtrogen allmänhet klarlagt, att bankbolag,

som emittera obligationer, icke ikläda sig och icke kunna ikläda sig ansvarighet

för dessa obligationer. I motsats till motionären hävdar inspektionen

emellertid med bestämdhet, att undanröjandet av en eventuellt bland enskilda

sparare förekommande missledd uppfattning i berörda hänseende icke

kan medföra någon som helst förtroendekris beträffande obligationslån.

Inspektionen förmenar, att vad motionären i den förevarande motionen

anfört och hemställt icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

I behandlingen av detta ärende har, förutom undertecknade Lindeberg och

Tondén, den senare föredragande, deltagit biträdande ledamoten Carlborg.

Stockholm den 31 mars 1939.

SVEN J. LINDEBERG.

Albert Tondén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.