Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom bankverksamheten i landet m. m.

1939-05-11 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1939:50, Utlåtande, i anledning av väckt motion angående utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom bankverksamheten i landet m. m.

Dokumentets text

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående utredning om

åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m.

I en inom andra kammaren av herr Nyblom väckt motion nr 24, som

hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har hemställts,

»dels att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

om skyndsam utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden

inom bankverksamheten i landet med särskild hänsyn till behovet av en

effektiv kontroll- och inspektionsapparat samt av speciella bestämmelser om

emissionsverksamheten i landet och om det därtill anknutna emissionsansvaret,

och dels att riksdagen måtte besluta vidtaga följande ändringar i lagen

den 22 juni 1911 om bankrörelse:

1) Införande av förbud för tjänsteman i bankaktiebolag, ledamot och suppleant

i sådant bolags styrelse samt annan representant för sådant bolag att

innehava uppdrag såsom styrelseledamot eller revisor eller suppleant för

styrelseledamot eller revisor i aktiebolag. Förbudet bör sanktioneras med

strängt straffstadgande, varigenom även försök att genom bulvanförhållande

åt bank vinna representation i aktiebolags förvaltning belägges med straff

för såväl bulvanen som styrelseledamöter i bankaktiebolag, som anlitar sådan.

2) Införande av bestämmelse i banklagen, enligt vilken i §§ 250—252 a

icke särskilt nämnda brott mot banklagens föreskrifter bestraffas med fängelse

eller böter.

3) Införande av stadgande i banklagen, enligt vilken Konungen skall utse

tvenne allmänna ombud för varje bankaktiebolag, vilka skola hava att tillse,

att bankbolagen i sin verksamhet lojalt ställa sig gällande författningar och övriga

föreskrifter till efterrättelse och att avsteg inom bankverksamheten icke

göres från de allmänna riktlinjer för denna, som ligga till grund för gällande

lagstiftning. Allmänt ombud skall äga rätt att närvara och att yttra sig vid

bankbolags styrelse, vilken icke är beslutför, örn icke ett av de allmänna

ombuden är närvarande. Allmänt ombud må äga sammankalla extra bolagsstämma

i bankbolag. Allmänt ombud må även hava alla de rättigheter och

befogenheter gentemot bankbolaget, som tilläggas bankinspektionen i banklagen

234 § styckena 1—4. Allmänt ombud är skyldigt att ofördröjligen

göra anmälan till Konungen, när han finner förhållande inom bankbolagets

verksamhet föreligga, som kan giva anledning till åtgärd från Konungens

eller bankinspektionens sida. Allmänt ombud må ej vara ledamot av bank
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

17

bolags styrelse eller vara anställd hos sådant bolag. Han äger icke bliva

beviljad kredit från det bankaktiebolag, för vilket han är allmänt ombud,

eller från detsamma mottaga några som helst ekonomiska förmåner. Allmänt

ombud skall erhålla ersättning från statsverket, vars kostnader härför

skola täckas genom bidrag från bankbolagen».

Motiveringen för dessa yrkanden innebär i korthet följande.

I strid mot banklagens syften hava bankerna tillvälla! sig ett otillbörligt

inflytande över industrien i landet. Detta inflytande har väsentligen ernåtts

därigenom att bankerna dels med kringgående av i banklagen meddelat förbud

förvärvat aktier i industriföretag, dels i dylika företag insatt bankernas

egna representanter. Även i åtskilliga andra avseenden giver bankverksamheten

anledning till kritik. Den osunda utvecklingen av bankväsendet

har främjats därav, att viktiga föreskrifter i banklagen icke omgärdas av

straffbestämmelser. Bank- och fondinspektionens tillsyn över bankerna är

vidare icke tillräckligt effektiv, vartill kommer att inspektionens uppgift

begränsats till att framför allt skydda kapitalintresset i bankerna. Genom

att inspektionens tjänstemän rekryteras från bankerna, synes densamma i

sin ämbetsutövning dessutom intaga en partinställning till bankernas förmån.

För undanröjande av här påtalade missförhållanden påyrkas — på sätt

närmare framgår av piotionens ovan intagna hemställan — särskilda lagstiftningsåtgärder,

avseende i huvudsak dels meddelandet av förbud för representant

för bank att mottaga uppdrag såsom styrelseledamot i aktiebolag,

dels införandet av straffbestämmelser vid överträdande av dylikt förbud

ävensom det redan stadgade förbudet mot förvärv av aktier, dels ock

tillsättande av två med vidsträckt befogenhet utrustade allmänna ombud i

varje bankbolag för övervakande av verksamheten, övriga i motionen upptagna

spörsmål skulle hänskjutas lill närmare utredning. Främst bland

dessa spörsmål står frågan om en omorganisation av bank- och fondinspektionen;

utredningen härutinnan skulle särskilt beakta behovet av ökad effektivitet

i tillsynen över bankerna och av garantier för att det allmännas

intressen tillgodoses av bankerna. Vidare skulle utredningen upptaga den i

motionen II: 23 berörda frågan om särskilda bestämmelser för emissionsverksamheten

och emissionsansvaret. Såsom ett verkningsfullt medel mot

monopoltendenser i bankväsendet antydes dessutom i motionen inrättandet

av en statlig affärsbank.

Beträffande innehållet i motionen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

Över ifrågavarande motion har utskottet inhämtat yttrande från bankoch

fondinspektionen, som berett styrelsen för svenska bankföreningen tillfälle

att yttra sig i ärendet.

Av dessa yttranden, vilka såsom bilagor A och B fogats vid detta utlåtande,

framgår, att såväl bank- och fondinspektionen som styrelsen för svenska

bankföreningen avstyrkt bifall till motionärens yrkanden. Beträffande innehållet

i övrigt av de avgivna yttrandena tillåter sig utskottet hänvisa till

nyssnämnda bilagor.

På sätt närmare framgår av de yttranden, som bank- och fondinspektionen

samt styrelsen för svenska bankföreningen avgivit över motionen, hava de

Bihang till riksdagens protokoll 1939. S sand. Nr 49—50.

Utskottet.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

i motionen upptagna huvudfrågorna, nämligen om förbud för bank att förvärva

aktier och att insätta representanter i industriföretag ävensom angående

förstärkt kontroll från det allmännas sida över bankväsendet, varit föremål

för prövning i samband med den senaste revisionen av banklagstiftningen år

1933. De då beslutade ändringarna i banklagen byggde på principen, att

bankerna borde vara kreditgivare, ej företagare, och att deras rörelse därför

borde inskränkas till den egentliga bankverksamheten. I syfte att frigöra

denna verksamhet från det spekulativa inslag, som visat sig vara förenat

med en nära anknytning mellan industrien och bankerna, begränsades bankernas

aktieförvärvsrätt till fall, då det gäller skyddande av fordran eller då

Konungen lämnat särskilt tillstånd därtill. Förbud stadgades för bankdirektör

och därmed likställd funktionär att tillhöra styrelse för emissionsbolag

eller bolag, som förvaltar eller driver handel med aktier. Därjämte föreskrevs,

att för styrelseledamotskap i andra bolag skulle erfordras tillstånd

av bankbolagets styrelse genom beslut, som biträtts av minst två tredjedelar

av samtliga ledamöter. Att direkt förbud i sistnämnda fall icke ansågs böra

meddelas sammanhängde därmed, att bankerna icke lämpligen syntes böra

uteslutas från möjligheten att genom representant i styrelsen för ett kredittagande

företag följa dettas utveckling. Ur kontrollsynpunkt avsåg 1933 års

bankreform att tillförsäkra bank- och fondinspektionen ökat inflytande samt

att skapa möjlighet för inspektionen att mera fortlöpande än tidigare följa

bankernas verksamhet. I sådant avseende ersattes den lokala tillsynen genom

allmänna ombud med av inspektionen utsedda revisorer. Inspektionens

uppgifter och befogenhet angåvos dessutom närmare i lagen.

De sålunda genomförda ändringarna i banklagen hava i sin helhet trätt i

kraft först från ingången av år 1938. Redan av denna anledning torde det,

innan en ny revision av lagen överväges, få anses erforderligt att avvakta

ytterligare erfarenhet rörande verkningarna av den tidigare bankreformen.

Under hänvisning till vad som anförts i de avgivna yttrandena vill utskottet

bär endast inskränka sig till några kortfattade reflexioner i anledning av

vissa uttalanden i motionen.

Gentemot påståendet att bankerna med kringgående av gällande förbud i

stor utsträckning förvärvat aktier i industriföretag vill utskottet åberopa vad

bank- och fondinspektionen anfört rörande den kraftiga avveckling av bankernas

aktieinnehav, som ägt rum under de senare åren, en avveckling, som

för övrigt tydligt framträder i tillgängliga statistiska uppgifter rörande bankerna.

Man har svårt att frigöra sig från intrycket, att motionären i sina betraktelser

rörande förhållandena inom det ekonomiska livet i viss mån förväxlar

orsak och verkan. Det är svårt att avgöra, huruvida det är bankerna som

behärska industriföretagen eller industriföretagen som behärska bankerna.

Den nuvarande strukturen av vårt näringsliv kännetecknas nämligen av en

intim sammanblandning mellan bank- och industriintressena, som givetvis är

ägnad att medföra en stark koncentration i ledningen av näringslivet. Många

industrimän hava såväl i egenskap av chefer för företag, vilka utgöra stora

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

19

kunder hos vederbörande bank, som även i egenskap av aktieägare i denna

ett betydande inflytande inom bankstyrelsen. I den mån bankmännen utöva

inflytande inom industribolagen torde det till stor del bero på att

de själva och dem närstående personer äro innehavare av betydande aktieposter

i industribolagen. Det torde kunna fastslås, att utvecklingen under de

senare åren så tillvida gått i riktning mot ett frigörande av industrien från

ett direkt beroende av bankföretagen, som industriens skuldsättning hos bankerna

undergått en avsevärd minskning. Ostridigt torde dessutom vara, att

den rikliga tillgången på likvida medel hos bankerna med därav följande

ökad lätthet att erhålla lån numera i avsevärd mån reducerat det inflytande,

bankerna tidigare kunnat utöva över näringslivet i egenskap av kreditgivare.

Härav följer dock icke, att låntagarnas intressen tå förbises under nuvarande

läge på penningmarknaden. Utskottet vill i detta sammanhang till övervägande

framföra den tanken, att bank- och fondinspektionens verksamhet,

som för närvarande avser att främst tillvarataga insättarnas intressen, utökas

till att omfatta även uppgiften att ur det allmännas synpunkt beakta, att låntagarnas

intressen icke otillbörligen undertryckas. Affärsföretagens förhållande

till bankerna och finansiella oberoende i allmänhet beröres för övrigt

i flera avseenden av aktiebolagslagstiftningens regler för ekonomisk verksamhet.

Av denna anledning synes frågan örn en revision av banklagen lämpligen

böra prövas efter den revision av aktiebolagslagstiftningen, beträffande vilken

utredning för närvarande pågår.

Vidkommande frågan om införande i banklagen av ytterligare straffbestämmelser

anser sig utskottet icke kunna gentemot vad bank- och fondinspektionen

uttalat göra gällande, att behov av sådana skulle föreligga. Icke

heller finner utskottet skäl förorda genomförande av någon av de organisatoriska

förändringar av inspektionen eller inrättandet av nya kontrollorgan

över bankväsendet, som ifrågasatts i motionen. Vad särskilt angår tillsättandet

av särskilda allmänna ombud vid sidan av inspektionen och dess revisorer,

skulle en dylik anordning enligt utskottets mening medföra en mindre

lycklig splittring av ansvaret för tillsynen över bankerna. I detta sammanhang

vill utskottet uttala, att utskottet finner de i motionen gjorda antydningarna

mot bank- och fondinspektionens tjänstemän icke styrkta.

Vad utskottet sålunda anfört om de i motionen framförda förslagen innebär

icke ett underskattande från utskottets sida av faran för eventuella missbruk

av den finansiella makt, som bankerna representera i vårt ekonomiska

liv. Utskottet håller emellertid före, att de vägar, som motionären antyder,

i den mån de icke äro prövade, knappast leda till ett effektivt skydd mot ett

sådant missbruk eller överhuvud taget kunna anses tillrådliga. Utskottet anser

sig i detta sammanhang icke böra underlåta alt påpeka möjligheten av

en effektiv statlig konkurrens med de privata bankerna, vilken kan utöva

ett reglerande inflytande på dessas verksamhet. Denna fråga har i annat

sammanhang redan varit föremål för behandling vid innevarande års riksdag.

Ehuru utskottet ej anser den nu föreliggande motionen lämplig såsom

underlag för en utredning i detta ärende, förutsätter utskottet, alt Kungl.

Majit har sin uppmärksamhet riktad på hithörande förhållanden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion II: 24 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 maj 1939.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Närvarande: se anteckning å utlåtande nr 49.

Reservationer:

l:o) av herr Wallén, som anfört följande:

»Jag biträder i väsentliga delar den av utskottets majoritet uttalade uppfattningen.

Enligt min mening bör man icke underskatta faran för missbruk av den

finansiella makt, som bankerna representera i vårt ekonomiska liv. Den sammanblandning

mellan bank- och industriintressen med därav följande starka

koncentration i fråga om ledningen av näringslivet, som enligt utskottets mening

utgör ett kännetecknande drag i vårt näringslivs struktur, innebär en

anhopning av kapital och maktresurser, som för näringslivet och samhällsutvecklingen

kan medföra mindre lyckliga konsekvenser.

Även örn det nuvarande läget på penningmarknaden medfört vissa lättnader

i fråga örn bankernas inflytande på näringslivet, vill jag i anslutning

till vad utskottet anfört understryka vikten av, att låntagarnas intressen på

rimligt sätt tillgodoses genom åtgärder från det allmännas sida.

Jag ansluter mig även helt till utskottets påpekande av möjligheten att

genom en effektiv statlig konkurrens utöva ett reglerande inflytande på

de privata bankernas verksamhet. Bank- och fondinspektionens uttalanden

i fråga om införande i banklagen av ytterligare straffbestämmelser för överträdelser

av banklagens föreskrifter synas mig dock icke utgöra tillräcklig

anledning för att icke denna fråga skulle tagas under omprövning.

Med hänsyn till den uppfattning, åt vilken här givits uttryck och vilken

konsekvent leder till den ståndpunkten, att hithörande frågor böra underkastas

utredning, har jag icke kunnat biträda utskottsmajoritetens rent negativa

slutliga ställningstagande, utan anser, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning

angående bankernas inflytande på näringslivet samt

angående möjligheterna att begränsa detta inflytande, särskilt

med beaktande av låntagarnas berättigade intressen»;

samt

2:o) av herrar Swartling, Holmgren och Svedman mot vissa delar av utskottets

motivering.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

21

Bilaga A.

STYRELSEN FÖR SVENSKA

BANKFÖRENINGEN.

Till Kungl. Bank- och Fondinspektionen.

II.

Innehållet i motionen nr 24 angående förslag örn ändringar i banklagstiftningen

m. m. utgöres väsentligen av uttalanden och omdömen, vilka synas

oss helt oriktiga. Att upptaga till behandling allt vad i motionen i sådant

hänseende anföres är så mycket mindre möjligt för oss som motionärens

synpunkter och påståenden, vilka framföras som om de vore allmängiltiga,

äro synnerligen subjektiva och i saknad av försök till bestyrkelse.

Det spörsmål, som utgör den röda tråden i motionärens framställning, gäller

förhållandet mellan å ena sidan affärsbankerna och å andra sidan den

betydelsefulla näring, som framför andra i och för sin verksamhet anlitar

dessa banker, nämligen industrien i vårt land. Vi skola i vårt yttrande

med anledning av motionen söka att följa denna tråd.

Av motionärens uttalanden framgår, att han anser det vara ett ostridigt

förhållande, att bankerna alltid sökt och alltjämt söka att, illojalt, förvärva

sig herravälde över industrien. Det må erinras örn att denna fråga varit

föremål för särskild undersökning av 1924 års bankkommitté. I sitt år 1927

avgivna betänkande yttrar kommittén härom, »att för närvarande flertalet

industriföretag alltjämt äro helt fristående i nämnda hänseende; att emellertid

inom många näringsgrenar, särskilt inom gruv-, järn- och stål-, verkstads-

och maskin- samt trävaru- och pappersindustrierna, ett mera eller

mindre stort antal industriföretag råkat i beroende av bankerna; samt att

uppkomsten av detta beroende huvudsakligen är att tillskriva den ovan skildrade

utvecklingen under de senaste åren med dess hastiga och betydande

förändringar av penningvärdet och samtidigt försvårade avsättningsförhållanden.

Den verkställda utredningen har däremot icke — om man bortser

från något enstaka fall, där bank sökt förskaffa sig inflytande över ett industriellt

företag — givit stöd för den uppfattningen, att bankerna skulle

hava medvetet strävat efter att erhålla herravälde över landets industri.» I

1933 års väsentligen på 1927 års betänkande grundade ändringar i banklagen

hava som bekant införts synnerligen rigorösa bestämmelser rörande

banks förvärv av aktier och därmed jämställda papper; sådant förvärv förklaras

i princip vara bank förbjudet. Vid sitt omnämnande av detta förbud

anmärker motionären, att till detsamma knutits vissa undantagsstadganden,

som avse att möjliggöra för bankerna att till undvikande av förluster förvärva

aktier vid pantrealisation. Därefter tillägger motionären: »Dessa bestämmelser

-— i och för sig måhända utformade med alltför stor tilltro till

bankernas lojalitet mot det allmänna -— ha numera medfört, att bankerna i

mycket stor utsträckning förvärvat aktier och även på denna väg i strid

mot banklagens syften tillvälla! sig makt över industrien.» Vi tveka icke att

beteckna detta påstående såsom fullständigt sanningslöst. För en var initierad

torde det vara väl bekant, att bankerna nedlagt ett mycket stort och

påkostande arbete på att frigöra sig från de stora industriintressen, som

under den våldsamma deflationskrisen och eventuellt i annat sammanhang

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

av dem måst övertagas. Att detta arbete, vilket nu torde till den större delen

vara undangjort, år efter år oavlåtligt fortskrider, torde jämväl vara bekant.

Upplysningar härom hava ingalunda saknats i bankernas förvaltningsberättelser,

anföranden vid deras bolagsstämmor och facklitteraturen.

Självfallet vitsorda vi oförbehållsamt, att i bankverksamheten — liksom

för övrigt inom övriga näringsgrenar — förelupit misstag och fel, stundom

nog så allvarliga. Men vi vilja å andra sidan erinra om de enastående påfrestningar,

för vilka bankväsendet under de senaste två decennierna varit

utsatt. De svenska statsmakterna genomförde efter världskriget deflationen

med sådan snabbhet och grundlighet, att penningvärdet mer än fördubblades

under loppet av endast några månader. Vilken förödande verkan detta

måste haft teir bankerna, som sågo värdet av säkerheterna för utlämnade

krediter minskas till en bråkdel, är utan vidare klart. Stöd från statens sida

åt banker har icke uteblivit, men det må understrykas, att den allra största

delen av bördan dock burits av bankerna själva. Statens förluster på affärsbanker,

vilka under de efter världskriget genomlupna tvenne kriserna i en

eller annan form erhållit statligt stöd, lära böra beräknas till högst 62 miljoner

kronor. Dessa förluster hava som bekant täckts genom anslag till

Kreditkassan av år 1922, vars avveckling riksdagen beslöt år 1937. De

samtidigt av bankerna själva burna förlusterna överstego, enligt vad den

offentliga statistiken utvisar, 1,300 miljoner kronor. Andra av vårt lands

viktiga näringsgrenar hava under denna märkliga tid påkallat och i det allmännas

intresse erhållit statligt bistånd av helt annan storleksordning än

som av bankerna åtnjutits.

För motionären synes nära nog allt, som inom bankverksamheten förekommer.

vara till ohägn. A ena sidan riktar han sin kriktik mot bankernas

befattning med industriens långfristiga lån, obligationslånen. I denna

del anse vi oss hava besvarat förevarande motion genom vårt yttrande här

ovan över motionen n:r 23. A andra sidan uttalar han sitt beklagande över

föreskrifterna, att bankernas långivning skall vara kortfristig, enär dymedelst

bankerna kunna genom uppsägningshot stärka sin makt över industrien. Vi

äro övertygade örn, att inom industrien, som utgör källan till vårt folks nuvarande

välstånd och som tvivelsutan icke skulle kunnat uppbyggas utan ett

bankväsen, vilket utvecklats och även fungerat väsentligen på sätt som skett,

råder en annan uppfattning än motionärens örn bankernas betydelse och intresse

för näringslivets befordran. Vi tro även, att detsamma är förhållandet

med de funktionärer av alla slag, tjänstemän såväl som arbetare, vilka genom

sin arbetsanställning komma i kontakt med eller få känning av bankernas

bemödanden i nu ifrågavarande avseende. Vi tillåta oss att här göra ett

belysande citat ur en ledande artikel för kort tid sedan i tidningen Metallarbetaren.

I denna artikel behandlas bland annat ett industriföretag, som

ännu är bankägt och som banken söker att genom rationalisering och andra

åtgärder göra bärkraftigt. I artikeln yttras: »Den nya rörelsen har konse
kvent

använt alla vinstmedel till förräntning av skulder och förstärkning av

hypoteks. Ett storbanksintresse står bakom denna politik. Årsberättelsen

är undertecknad av...................., som står Svenska Handelsbanken

nära. Har bankens finansieringsmetod visat sig skadlig för företaget? Denna

fråga kan kategoriskt besvaras med nej. Aven vid flera andra företag

har denna bank och andra banker fört samma politik: vinsterna hava använts

i konsoliderande syfte till produktionsapparatens förbättring och den

finansiella ställningens förstärkning. Denna politik är icke utslag av filantropi;

den ligger i bankföretagens eget intresse. Det är skillnad på finans —

och finans. Storfinansen kan verkligen bli en fara för ett lands näringsliv;

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets memorial Nr 50.

23

det veta vi mycket väl här i Sverige, där vi sett kreugerkoncernens svindlande

storlek och fall. Men om ett finansinstitut sköter industrien efter ekonomiska

principer; använder vinsten för produktionens utveckling, håller

effektiviteten hög och priserna konkurrensdugliga på den internationella

marknaden — då är denna insats nvttig för näringslivet och hushållningen.»

Självfallet synes det oss vara, att ingen bank kan, huru tvingande nödvändigt

det än må förefalla, våga att inlåta sig i ett industriföretag på sätt

som i den citerade artikeln skildras och förordas, såvida icke tillfälle finnes

för bankens ledning alt direkt studera och följa företagets förhållanden,

så att säga intränga i detsamma. Och ej mindre naturligt är det enligt

vår mening, att även i andra fall, således jämväl då fråga är om företag

av oomtvistad självständighet, en bank, då så anses lämpligt, ställer

sig tillförfogande för att tillföra företagets styrelse sådan särskild kunskap

och erfarenhet, som — motionären må härom säga vad han vill — dock

äro inom en bank företrädda. Likaledes lärer det å andra sidan vara

ofrånkomligt, att i styrelsen för en bank erfarenheten inom näringsgrenar,

med vilka banken har befattning, måste vara sakkunnigt företrädd.

Motionären hyser i dessa ting en motsatt uppfattning och framlägger i

enlighet därmed ett förslag till lagbestämmelser, vilka äro av den innebörd,

att därav skulle bland annat följa, att bankernas nuvarande styrelsekollegier

måste bliva nära nog helt avfolkade. Enligt vår bestämda mening är motionärens

ådagalagda uppfattning om farligheten av sammanförandet av

representanter för gemensamma intressen för att tillhandagå varandra med

erfarenhetsrön och kunskaper helt missriktad. Ett konsekvent genomförande

av hans synpunkter skulle ju leda till att i förvaltningsuppgifter knappast

andra skulle få anlitas än sådana som intet förstå i de förekommande

frågorna; endast i dessas krets skulle den fullständiga ojävigheten kunna

förväntas. Överfört till närliggande områden skulle förslaget leda till, att

det exempelvis borde vara förbjudet för jordbrukare i en ort att tillhöra

styrelsen för ortens jordbrukskassa eller.för jordbruksidkare i allmänhet

att inträda i styrelserna för jordbrukets ekonomiska föreningar.

Till stöd för sina farhågor anför motionären ett par exempel på fall, då

missbruk från bankers sida i fråga örn deras representation i andra bolags

styrelser skulle hava förekommit. Det ena fallet gäller, att »det icke lär

vara ovanligt, att styrelsearvoden, som bankrepresentanterna uppbära, av

dem överlämnas till bankbolaget». Efter härom gjorda förfrågningar få vi

meddela, att det kan förekomma, att bank, som måste utöva kontroll å ett

antal företag och för sådan ändamål uppdrager åt en tjänsteman att för

bankens räkning ingå såsom styrelseledamot eller revisor i dessa förelag,

bestämmer att de arvoden, som tjänstemannen i likhet med övriga styrelseledamöter

eller revisorer uppbär, skola redovisas till banken, som vid avräkning

antingen avdrager och behåller så mycket som överstiger den av

banken bestämda lönen, eller ock tillskjuter så mycket som erfordras för

att tjänstemannens inkomst skall uppgå till det för honom bestämda beloppet.

Vidare åberopas ett yttrande under en interpellationsdebatt, att »det

ibland händer, att en bank, som siitter in en bankdirektör i ett industribolags

styrelse, samtidigt för honom utfärdar en garantiförbindelse, att banken

skall hålla honom skadeslös för den talan, som eventuellt kan komma

att förås mot honom av industriföretaget för det sätt, varpå han sköter sin

förvaltning i industriföretagets styrelse». Vi hava icke hört något sådant i

och för sig osannolikt fall omtalas. Det synes oss antagligt, att här är

fråga örn ett missförstånd rörande innebörden av ett slags förbindelse, som

av bank lärer en eller annan gång hava lämnats till person, som av banken

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 30.

insatts i ett företags styrelse med uppgift att där deltaga i arbetet med att

söka rädda företagets fortbestånd. Med hänsyn till konkurslagens föreskrifter

örn gäldenär skyldighet att gå i konkurs bar banken då funnit sig böra,

på sin representants begäran, giva honom en utfästelse att förhindra, att

företaget komme i konkurs. Mot en sådan förbindelse från bankens sida

lärer under givna omständigheter icke böra vara något att invända. Det

kan vara förtjänt att nämna, att statsmakterna för få år sedan vid ett likadant

tillfälle ingripit med enahanda syfte, ehuru formen av naturliga skäl

blev en annan. Då arbetet med att söka rädda Svenska Tändsticksaktiebolaget

vidtog, utfärdades för ändamålet en anståndslag, med stöd av vilken

Konungen ägde förordna, att under anståndstiden skulle i styrelsens ställe

träda av Konungen utsedda administratörer. Eftersom det syntes sannolikt,

att tändsticksbolaget vore skyldigt att träda i konkurs, förklarade emellertid

de anmodade adminstratorerna, att de icke funné sig kunna mottaga

uppdraget, med mindre säkerhet bereddes dem mot varje påföljd i anledning

av underlåtenhet av dem att försätta bolaget i konkurs. Frågan löstes

denna gång på det sätt, att till lagen fogades orden: »dock vare administratörerna

icke skyldiga att vidtaga åtgärd för bolagets trädande i likvidation

eller försättande i konkurs».

Frågan om införande av förbud för bankdirektörer att vara ledamöter i

andra bolags styrelser blev ingående dryftad i 1924 års bankkommittés betänkande.

Kommittén, som var enhällig, förklarade, att den på i betänkandet

anförda skäl ansåge ett dylikt förbud icke vara att förorda. A andra

sidan ansåge kommittén icke heller den fulla frihet, som då rådde i förevarande

hänseende, vara lämplig. Kommittén föreslog därför stadganden, enligt

vilka direktör i bank icke finge vara ledamot av styrelsen i annat bolag

utan att tillstånd för varje sådant styrelseledamotskap lämnats av bankens

styrelse. Härigenom blev det möjligt att taga hänsyn till de olikartade

förhållanden, som i olika fall kunde föreligga. Tillstånd till styrelseledamotskap

torde väl alltid lämnas i. de fall, då den kreditgivande banken vore

att anse såsom den faktiske ägaren av företaget eller i allt fall med hänsyn

till kreditens omfattning nödgades öva särskild kontroll över detsamma. I

dylika fall avsåge ju styrelseledamotskapet ett bevakande av bankens intresse.

Huruvida tillstånd skulle lämnas till styrelseledamotskap i andra bolag,

bleve styrelsens sak att avgöra med hänsynstagande till föreliggande omständigheter.

För giltigheten av styrelsens beslut om tillstånd, varom här vore

fråga, borde föreskrivas viss kvalificerad majoritet.

Detta förslag blev av 1932 års sakkunniga tillstyrkt med tillfogande av

förbud för bankdirektör och därmed likställd funktionär att tillhöra styrelsen

för emissionsbolag eller bolag, som förvaltade eller dreve handel med

aktier. Vid 1933 års revision av banklagen blev kommitténs förslag med

det av de sakkunniga förordade tillägget lagfästat. Vi kunna icke finna, att

anledning föreligger att nu vidtaga ändring i det avgörande, som sålunda

träffats.

I anledning av motionärens förslag till ändrade bestämmelser rörande det

allmännas kontroll å bankerna må erinras örn, att år 1933 bestämmelserna

om allmänt ombud upphävdes och i stället stadgades, att hos varje bank

skulle finnas en av bankinspektionen utsedd revisor. Jämväl må påpekas

föreskrifterna om bankinspektionens befogenhet att sammankalla bankstyrelse

och banks bolagsstämma och att vid sådana tillfällen deltaga i överläggningarna.

Vi få slutligen tillägga, att vi icke finna det lämpligt, att i delta sammanhang

från vår sida avgives något yttrande med föranledande av motionä
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

25

rens uttalanden angående bankinspektionen och dess handhavande av sina

uppgifter. ...

Med åberopande av vad nu anförts få vi vördsamt avstyrka jamval de i

motionen nr 24 gjorda framställningarna.

Stockholm den 18 mars 1939.

För Svenska Bankföreningen

Dess Styrelse:

HELMER STÉN.

K. Dahlberg.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Bilaga B.

KUNGL. BANK- OCH FONDINSPEKTIONEN.

Till Riksdagens bankoutskott.

Inspektionen övergår härefter till den av samme motionär väckta motionen

nr 24, i vilken hemställts, dels alt riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning om åtgärder för

undanröjande av missförhållanden inom bankverksamheten i landet med

särskild hänsyn till behovet av en effektiv kontroll- och inspektionsapparat

samt av speciella bestämmelser om emissionsverksamheten i landet och om

det därtill anknutna emissionsansvaret, och dels att riksdagen måtte besluta

vidtaga vissa till innebörden angivna, i det följande närmare berörda ändringar

i lagen den 22 juni 1911 örn bankrörelse.

De problem, som motionären vidrört, hava av denne sammanblandats på

ett sådant sätt, att det visat sig omöjligt att vid bemötande av motionen

följa motionärens disposition. Inspektionen har därför tillåtit sig att sammanföra

spörsmålen på sätt av det följande framgår.

Såsom klämmen till motionen ger vid handen, har motionären till en början

ansett åtgärder böra vidtagas för undanröjande av missförhållanden

inom bankverksamheten i landet. Dessa missförhållanden anser motionären

främst komma till synes i ett »bankvälde» eller bankernas behärskande

av industrien i landet. Motionären förmenar, att detta herravälde etablerats

dels därigenom att bankerna i strid mot gällande banklag förvärvat

aktier i industriföretag, dels därigenom att bankerna i industriföretagen insätta

sina egna representanter, vilka utöva ett avgörande inflytande på dessa

företags skötsel.

Vad först angår påståendet om bankväldet, lärer detta få betecknas åtminstone

som överdrivet. Såsom styrelsen för svenska bankföreningen framhållit,

var förhållandet mellan bankerna och industrien föremål för en ingående

utredning av 1924 års bankkommitté. Kommitténs undersökning avsåg

huvudsakligen åren 1913— 1924. Kommittén fann, att den verkställda

utredningen icke — örn man bortsåge från något enstaka fall, där bank sökt

förskaffa sig inflytande över industriellt företag — givit stöd för den uppfattningen,

att bankerna skulle hava medvetet strävat efter att erhålla herravälde

över landets industri. Utredningen fortsattes av 1932 års banksakkunniga

för tiden till och med 1931. De sakkunniga gåvo icke uttryck för

någon annan uppfattning i förevarande hänseende än bankkommittén. Efter

genomförandet av 1933 års banklagsändringar har bankernas inflytande

över industrien successivt minskats. Att banker alljämt äro ägare av industrier,

som de blivit nödsakade att övertaga under krisperioderna, särskilt

efter Kreugerkoncernens sammanbrott, är ju allmänt känt. Men inspektionen

verifierar, att bankerna på grund av banklagens föreskrifter, inspektionens

påtryckningar och främst deras egen önskan strävat efter att frigöra

sig från dessa engagemang. Det bör också besinnas, att bankerna under

de gångna åren — visserligen i eget intresse — offrat ofantliga belopp

för sanering och modernisering av dylika industrier. Många sådana bankägda

industrier hava också av vederbörande banker blivit ställda på bärkraftig

grund och därefter lösta från beroendet av vederbörande bank för

att fortleva under fristående ledning. Att icke bärkraftiga eller icke väl

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

27

skötta industrier kunna bliva hårt pressade av kreditgivande banker skall

icke förnekas. Man måste emellertid vid bedömande av sådana fall betänka,

alt bankerna äro skyldiga att av hänsyn lill insättarna vårda sina fordringar

och andra tillgångar, och enligt inspektionens erfarenhet måste bankerna

sägas i stort sett hava gjort betydande nytta med att på olika sätt

förbättra sådana industriers existensmöjligheter. Att från de nu angivna

exemplen, vilka helt visst äga sin motsvarighet i all bankverksamhet inom

alla länder, draga den slutsatsen, att i vårt land existerar ett bankvälde, är

åtminstone enligt inspektionens sätt att se oberättigat. Det kan i detta sammanhang

framhållas, att enligt vad erfarenheten visat, understundom i diskussion

om påstått bankvälde en förväxling och sammanblandning skett av

banks och dess huvudintressenters industriintresse.

Motionären förmenar, alt det av honom påstådda bankväldet uppstått

bland annat därigenom att bankerna, i strid med gällande föreskrifter, förvärvat

aktier i industriella och andra företag.

Genom 1933 års banklagsändringar blevo bankerna förbjudna att, med

oväsentliga undantag, direkt förvärva aktier. Aktier, som före den nya

lagstiftningens ikraftträdande förvärvats med stöd av äldre lag, lingö bankerna

behålla i första hand till den 1 januari 1938 och därefter, om aktierna

icke före nämnda tidpunkt kunnat avyttras utan förlust, intill dess så kunnat

ske. Från nämnda förbud gäller det undantag, att bankerna må till

skyddande av fordran inköpa aktier, som äro för fordringen utmätta eller

pantsatta, så ock att såsom betalning för fordran övertaga för fordringen

pansatta eller eljest erbjudna aktier. Dylika aktier skola emellertid avyttras,

så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttring kan äga rum utan

förlust för banken. Undantagsbestämmelsen kommer till användning, då

vederbörande låntagare är insolvent. Det kan här framhallas, att i de för

bankerna gällande bolagsordningarna stadgas, att förfallen fordran bör inom

en månad från förfallodagen utsökas.

Inspektionen har icke funnit något som helst belägg för motionärens påstående,

att banker med stöd av förutnämnda undantagsbestämmelse i strid

med banklagens syften strävat efter att tillvälla sig makt över industrien.

De aktier, som bankerna hade direkt förvärvat enligt äldre lagstiftning

— omfattningen därav var förhållandevis ringa — äro numera i huvudsak

avyttrade, och några nya direkta aktieförvärv, frånsett sådana som enligt

banklagen äro medgivna, hava icke förekommit efter ikraftträdandet av

1933 års banklagsändringar.

Bankerna hava emellertid efter de våldsamma kriser, som inträdde etter

världskrigets slut samt åren 1931—1933, nödgats i stor utsträckning övertaga

aktier till skyddande av eller såsom betalning för fordran. På grund

härav steg bankernas sammanlagda aktieinnehav, som vid 1933 års utgång

uppgick till 182 miljoner kronor, till 356 miljoner kronor vid 1935 års utgång.

I sistnämnda belopp ingick emellertid den kända stora posten aktier

i Bolidens gruvaktiebolag med ett värde av omkring 150 miljoner krönfil.

Mycket kraftiga realisationer av dessa aktieinnehav hava därefter skett. Vid

utgången av februari månad 1939 utgjorde salunda aktieinnehavet 235 miljoner

kronor, i vilket belopp ingår såväl Bolidenaktierna som aktier i bankfastighetsbolag,

de sistnämnda till ett värde av cirka 10 miljoner kronor.

lin jämförelse mellan berörda siffror giver dock icke tillfredsställande uttryck

för den verkliga omfattningen av aktieförsäljningarna, enär beloppet

av dylika försäljningar kan siffermässigt hava uppvägts av samtidiga pantförvärv.

En på sin tid inom inspektionen av särskild anledning verkställd

utredning avseende tiden från och med 1935 års ingång till och ined folsta

kvartalet 1937 gav sålunda vid handen, att enbart under ifrågavarande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Period aktieförsäljningarna uppgingo till omkring 165 miljoner kronor, utgörande

40 %> eller om posten Bolidenaktier frånräknas 62 °/o av hela aktieinnehavet

vid periodens början med tillägg av under perioden övertagna

aktier. Inspektionen kan icke göra gällande, att bankerna oberättigat underlåtit

att avyttra övertagna aktier, då försäljningstvång förelegat. Då i

något anstaka fall sådan underlåtenhet konstaterats, har efter erinran från

inspektionen försäljning ägt rum. Då försäljning icke kunnat ske utan förlust,

och ovillkorlig försäljningsplikt sålunda icke förelegat, hava bankerna

med hänsyn till nu rådande stora placeringssvårigheter i en del fall visat

sig benägna at dröja med försäljning av övertagna aktier. Även i sådana

fall förväntas dock försäljning komma att efter hand äga rum. Inspektionen

förmenar emellertid, att banklagen måste tillämpas med omdöme. Man

bör icke ålägga en bank att sälja ett aktieinnehav med förlust, om anledning

finnes alt antaga, att ett uppskov under skälig tid med försäljningen skulle

kunna reducera förlusten.

I detta sammanhang vill inspektionen framhålla, att bankerna numera på

grund av tidigare dyrbara erfarenheter visa betydligt större försiktighet

än förut vid belåning av aktier. Våren 1937 träffades därjämte av bankerna

i samråd med riksbanken och inspektionen en överenskommelse att vid belåning

av börsnoterade aktier tillämpa vissa fastställda låga belåningskurser.

Det är därför att hoppas, att det för framtiden endast i undantagsfall skall

behöva förekomma, att banker förvärva aktier till skyddande av fordran.

Motionären förmenar, att de stadganden, vilka förhindra bankerna att

meddela lån, som äro bundna under lägre tid, bidraga till att stärka bankernas

makt över låntagarna, vilka när som helst kunna hotas med låneuppsägningar

och därmed följande pantrealisationer, som föra över de pantsatta

värdena till långivaren. En låntagande industri kan enligt motionären

således tvingas att antingen avstå tillgångar till den långivande banken eller

också böja sig för dess krav i skilda hänseenden. De åsyftade stadgandena

om tidsbegränsning för krediter, sex månader och ett år för olika slag av

krediter, återfinnas i de för bankerna gällande bolagsordningarna.

Det syfte, som motionären eftersträvat, skulle emellertid icke vinnas genom

en utökning av lånetiden. Kredit må enligt banklagen icke av bank

meddelas, utan att betryggande säkerhet ställts. Bankerna pläga förbehålla

sig rätt att, därest säkerhetens värde sjunkit och tilläggssäkerhet icke

kan av låntagaren presteras, uppsäga lånet till inbetalning, och denna rätt

inträder oberoende av lånetidens längd. Örn inbetalning ej sker, bör banken

indriva lånet eller övertaga säkerheterna. Dylika åtgärder måste av

banken vidtagas av hänsyn till en redan omnämnd part, som har det största

intresse av att banken icke lider förluster, men som motionären synes hava

glömt: insättarna. Bankernas inlåning är kortfristig, och därför har för

bankerna uppställts fordran på att även utlåningen skall vara kortfristig.

En utsträckning av lånetiden kan sålunda belt enkelt icke ske.

Det kan här nämnas, att det för några år sedan tillkomna aktiebolaget

Industrikredit just har till ändamål att lämna sådan mera långfristig kredit,

som affärsbanker icke äga bevilja. Även nämnda bolag förbehåller sig

vid kreditgivning rätten att till omedelbar betalning uppsäga dylika krediter

—• vanligen löpande under tio år — därest säkerheten för krediten enligt

bolagets mening undergått försämring.

Motionären gör det uttalandet, att den viktiga 45 § i banklagen kan ostraffat

kringgås. Motionären är härutinnan att taga på orden, ty lian fortsätter:

»Den är icke omgärdad med någon straffbestämmelse och detta torde vara

en av anledningarna till, att den förlorat mycket av sin reella betydelse,

bankerna till fromma och det allmänna till skada.» Inspektionen kan icke

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

29

finna, att införandet av straffbestämmelser kunna varken vara påkallade

eller främja motionens syfte.

Motionären framhåller i förbigående, att 50 § banklagen, som förbjuder

bankaktiebolag att vid avtal örn kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla

sig andel i vinst på affär, som banken själv icke äger avsluta, och att annorledes

bereda sig andel i vinst på verksamhet, som banken själv icke

äger bedriva, ävenledes kan utan påföljd åsidosättas av bankledningarna.

Inspektionen betvivlar, att en straffpåföljd i detta fall skulle vara lämplig.

Nämnda förbuds tillämplighet är ofta svår att avgöra. Tveksamma fall,

vanligen av obetydlig räckvidd, förekomma understundom, men inspektionen

vill framhålla, att bankerna då i allmänhet beredvilligt efterkomma

inspektionens yrkanden, att förhållandena skola ordnas till otvetydig överensstämmelse

med banklagens bud.

Såsom redan nämnts vänder sig motionären vidare emot att representanter

för bankerna insättas i industribolag såsom styrelseledamöter eller revisorer

eller suppleanter för dem. Styrelsen för svenska bankföreningen har

i sitt yttrande framfört synpunkter, som äro direkt motsatta de av motionären

framställda, och som otvivelaktigt förtjäna allvarligt beaktande. Inspektionen

vill ytterligare framhålla, att då bankerna utse representanter i

en industri eller annan affärsverksamhet, detta ingalunda, såsom motionären

påstår, torde ske för att »sysselsätta sig med industriell verksamhet eller annan

verksamhet, som icke står i samband med den in- och utlåning av

penningar, vartill bankerna lagligen ha att inskränka sin verksamhet», eller

för att »öva otillbörligt inflytande över landets företagsamhet». Anordningen

torde i regel endast dikteras av en önskan hos vederbörande bank

att bereda sig tillfälle till inblick i ett kredittagande företags inre förhållanden

och ställning, något som är nödvändigt för varje större kreditgivare.

Å andra sidan kan icke förnekas, att föreningen av ledamotskap av en bankstyrelse

och av styrelsen för ett bolag, som åtnjuter kredit i banken, kan föranleda

till pliktkollisioner. Dessa frågor voro emellertid under bedömande

vid de ändringar, som gjordes i banklagen år 1933, och därefter har icke

inträffat något, som enligt inspektionens mening bör föranleda, att saken nu

uupptages till ny prövning.

I detta sammanhang vidrör motionären banklagens stadganden om »nyttan

för det allmänna» såsom förutsättning bland annat för meddelande av

oktroj för bankbolag. Bestämmelser i sådant hänseende inflöto i 1911 års

banklag, i sista hand efter förslag av bankoutskottet vid 1911 års riksdag.

Utskottet anförde därvid, att, då i bankerna »alltid ganska stora ekonomiska

intressen stöde på spel, måste det vara av betydelse för samhället, att medel

funnes, varigenom man kunde förhindra uppkomsten av för många

banker, vilkas konkurrens otvivelaktigt skulle bliva till skada för ett sunt

affärsliv». Denna synpunkt och icke några andra allmänna intressen har

städse varit avgörande vid bedömande av frågan om oktroj för bankbolag

och andra frågor, där »nyttan för det allmänna» enligt banklagens bud

skall vara avgörande. Örn, såsom motionären hotande ifrågasätter, prövning

av oktrojansökningar och indragning av oktrojer skulle överflyttas från

Kungl. Majit till riksdagen, varigenom även politiska synpunkter skulle

kunna komma alt göra sig gällande, skulle detta innebära, att en annan

innebörd skulle givas åt begreppet »nytta för det allmänna». Huruvida

detta skulle bliva till någon som helst nytta för landets ekonomiska liv.

torde med skäl starkt kunna ifrågasättas.

Motionären hävdar vidare, i likhet med den interpellant vid 1935 års

riksdag, som av motionären åberopas, att banker »fått uppgöra och meddela

allmänheten grovt felaktiga balansräkningar». I anledning av den

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

ifrågavarande interpellationen avgav inspektionen den 25 februari 1935 till

statsrådet och chefen för finansdepartementet ett yttrande, som, i vad detsamma

avsåg det ämne, varom här är fråga, i sin helhet av departementschefen

återgavs vid interpellationens besvarande i första kammaren den 14

maj 1935. Inspektionen vill här allenast framhålla, att enligt banklagens

föreskrifter tillgångarna i en banks balansräkning icke må upptagas över

sina verkliga värden, d. v. s. marknadspris, försäljningspris eller ett värde,

som hänför sig till vederbörande tillgångs räntabilitet, samt att det särskilt

under depressions- och kristider är svårt för att icke säga ofta omöjligt att

med någon grad av säkerhet bestämma detta verkliga värde. Om en tillgång

från år till annat blir föremål för iögonenfallande avskrivning, är det

förklarligt, att en i förhållandena mindre insatt iakttagare frågar sig, huruvida

icke banklagens förutnämnda regel blivit det tidigare året åsidosatt.

Någon berättigad anledning behöver dock av nyss angivna skäl icke föreligga

för ett påstående, att värdet det tidigare året bedömts orätt med hänsyn

till då föreliggande förhållanden. Ansvaret för att en balansräkning

blir, så långt det i mänsklig omdömesförmåga står, rätt uppgjord, påvilar

givetvis i första hand en banks styrelse. Inspektionen kan för sin del icke

skäligen ingripa med mindre starka skäl finnas för en uppfattning, att värderingen

varit felaktig vid tiden för balansräkningens uppgörande.

Motionären har i denna del ifrågasatt införande av särskilt straffansvar för

falsk bokföring inom bankföretag oberoende av inträffande konkurs. Det

stränga straff, som efter konkurs kan utkrävas vid fall av falsk bokföring,

har av motionären ansetts utgöra ett ganska verksamt medel mot oriktigheter

i bokföringen, då det gäller andra bokföringspliktiga än bankerna, men

bankerna hava enligt motionärens uppfattning icke anledning att räkna med

inträffande konkurs, enär det allmänna regelmässigt plägar inskrida för att

hindra bankfallissemang.

Sistnämnda uttalande lärer få stå för motionärens räkning. Bankerna lära

i varje fall icke räkna med att staten alltid skall träda hjälpande emellan

vid inträffade bankkalamiteter. Hittills har detta endast skett i vissa fall

under efterkrigstiden. De flesta fallen av bankkalamiteter hava dock bankerna

själva genom fusioner och andra åtgärder lyckats begränsa. Det kan

här erin! as, att trots bankkalamiteter, som inträffat under det svenska bankväsendets

mer än hundraåriga tillvaro, det såvitt känt är endast inträffat

några enstaka fall, där insättare gjort förluster. Detta bör viii säga något örn

betydelsen av den banklagstiftning, som varit gällande från tid till annan i

vart land.

,..F<f att ate,rY.anda t,n motionärens förslag örn särskilda straffbestämmelser

tor falsk bokföring inom bankföretag vill inspektionen såsom sin mening

uttala att det icke kan vara något berättigat i den av motionären tydligen

omfattade meningen, att falsk bokföring skulle vara något så betecknande

tor bankverksamhet, att särskilda straffbestämmelser skulle vara för dylik

verksamhet erforderliga. Det kan emellertid erinras, att frågan om ändring

av lagstiftningen beträffande konkursbrotten hänslejutits till den år 1937 tillsatta

straffrattskommittén.

Motionärens yrkanden om införande av straffpåföljd har för övrigt tagit

en val stor omfattning.^ Motionären yrkar nämligen införande av bestämmelser,

enligt vilka i 2o0—252 a §§ banklagen icke särskilt nämnda brott

m a *..!a 11!j a7ca,s. föreskrifter skola bestraffas med fängelse eller böter. Straffpafoljd

ar tydligen avsedd för varje avvikelse från i banklagen meddelade

föreskrifter. Har framträder särskilt motionärens underliga svn på bankväsendet.

Inspektionen anser sig böra ifrågasätta, örn det icke är överdrivet

att, såsom motionaren till synes måste göra, förmena, att bankverksamhetens

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

31

utövare i sitt arbete åtminstone delvis ägna sig åt att anordna överträdelser

av banklagens föreskrifter i olika hänseenden. Om en så vidsträckt bankrättslig

strafflagstiftning skulle införas, som den av motionären ifrågasatta,

synes inspektionens uppgift komma att i varje fall betydligt minskas, ty då

blir ju uppgiften att vidtaga åtgärder i anledning av avsteg från banklagens

föreskrifter i mycket stor omfattning automatiskt överförd till åklagarmakten.

Även i denna motion har motionären berört frågan om bankernas emissionsverksamhet,

och ansvar för av dem emitterade fondpapper. Inspektionen

får i denna del till en början framhålla, att bankerna äro på grund av

banklagens bestämmelser förbjudna att verkställa emission av aktier, så

framt med emissionen är förenad 1''örstahandsförvärv från bankernas sida

av de aktier, varom fråga är. I övrigt hänvisar inspektionen beträffande

denna fråga till vad inspektionen anfört i yttrandet över motionen nr 23.

I motionen har till stöd för motionärens mening i sistnämnda ämne återgods

ett utdrag ur en artikel i en daglig huvudstadstidning. Redan av utdraget

framgår, att det åberopade uttalandet gällde aktieemissioner. Därtill

kan framhållas, att den kritik, som i den berörda artikeln utövades i det

ifrågavarande ämnet, var riktad emot de på sin tid verksamma men numera

upphörda emissionsbolagen.

Motionären har slutligen, såsom redan antytts, ägnat en skarp kritik åt

tillsynsmyndigheten på affärsbankväsendets område, bankinspektionen, som

motionären anser vara »en ganska bristfällig inrättning».

Inspektionens uppgift såsom tillsynsmyndighet över bankerna är angiven

i 230 a § gällande banklag. Detta lagrum tillkom efter förslag, som ursprungligen

avgavs av 1924 års bankkommitté. Kommittén anförde till stöd för

förslaget följande angående inspektionens uppgift: »Numera, sedan de privata

bankernas rätt att utgiva egna sedlar upphört, framstår såsom tillsynens

främsta, historiskt givna uppgift att övervaka, att bankbolagen i sin

verksamhet ställa sig till efterrättelse i lag och bolagsordning givna föreskrifter.

Då dessa föreskrifter närmast tillkommit med hänsyn till den av

bankerna bedrivna inlåningen från allmänheten och äro avsedda att utgöra

ett skydd för det kapital, som sålunda upplånas, kommer tillsynen att i

främsta rummet framstå såsom ett tillvaratagande av insättarnas intressen.

Vid sidan av denna tillsynens uppgift att övervaka iakttagande av hanklagstiftning

och bolagsordning har under utvecklingens gång framvuxit en

icke mindre viktig uppgift, nämligen att ur säkerhetssynpunkt granska bankernas

verksamhet, även örn denna icke går utom de av lag och bolagsordning

angivna gränserna.» 1932 års banksakkunniga deklarerade samma

uppfattning som bankkommittén angående tillsynsmyndighetens karaktär.

Ifrågavarande uppfattning koni till uttryck i banklagstiftningen, där genom

1933 års banklagsändringar i 230 a § stadgas, att bankinspektionen

skall övervaka, att bankbolagen i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse

dels banklagen oell andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende å

bankbolag, dels de för bankbolagen gällande bolagsordningar, dels ock

de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag eller bolagsordning

blivit av bolagsstämma eller styrelse meddelade. Med av styrelse meddelade

föreskrifter avsågs särskilt den instruktion, som bankstyrelse skulle

hava att fastställa vid delegering till en banks direktion av beslutanderätten

i vissa frågor. Den redan tidigare gällande uppfattningen, ali inspektionen

icke hade skyldighet men väl rättighet att ingripa i frågor av

formell art, vilka endast berörde delägareintressen och med avseende å

vilka banklagen anvisade delägare all vid domstol söka rättvisa, kom i kommitténs

oell de sakkunnigas förslag samt sedermera i banklagen lill uttryck

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

därigenom att till förutnämnda huvudbestämmelse gjordes det tillägget, att

bankinspektionen icke skall vara pliktig övervaka iakttagandet av sådana

bestämmelser, som avse enskild delägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande

till bankbolaget eller till annan delägare eller som angå bankbolags

inre angelägenheter. Jämlikt såväl bankkommitténs som banksakkunnigas

förslag har till förutnämnda huvudbestämmelse i banklagen angående inspektionens

uppgift fogats en föreskrift, att det vidare åligger inspektionen

att jämväl i övrigt såvitt angår förhållanden, som kunna inverka på bankbolagens

säkerhet, med uppmärksamhet följa dessas verksamhet.

Ur de sålunda tillkomna och avfattade bestämmelserna i banklagen drager

motionären den slutsatsen, att trots att banklagen icke befriar inspektionen

från skyldighet att tillse, att även .sådana bestämmelser iakttagas, som

avse att skydda allmänheten och allmänna intressen, inspektionens egentliga

uppgift ansåges vara att tillse, att icke bankföretagets naturliga intresse

av att icke företaga förlustbringande eller riskabla dispositioner bleve åsidosatta

av bankledningen eller av bankägarna, och motionären fortsätter: »Det

är sålunda bankens eget intresse, kapitalintresset i banken, som inspektionen

framför allt skyddar. Det är ganska naturligt att denna inspektionens

i och för sig viktiga uppgift är svår eller omöjlig att förena med uppgiften

att vaka över, att de regler iakttagas, som skola utgöra garantier mot, att

bankerna alltför väl tillgodose de egna intressena på det allmännas och enskildas

bekostnad.»

Motionären påstår sålunda, att inspektionen eftersätter skyddandet av allmänhetens

och det allmännas intressen och i stället främst tillvaratager kapitalintresset

i banken, det vill säga aktieägareintresset. Inspektionens uppgift

är emellertid såsom förut framhållits främst att i angiven omfattning

tillvarataga insättarnas intressen. Däremot har inspektionen enligt förutnämnda

undantagsbestämmelse just icke till uppgift att tillvarataga aktieägareintresset,

och så bar ej heller skett, i varje fall icke där aktieägareintresset

strider mot insättarintresset. Varken banklagen eller annan lagstiftning

ålägger inspektionen att tillvarataga allmänna intressen i annan mån

än dessa avse att bankerna skola beredas sundhet och soliditet.

Motionären fortsätter: »Bankinspektionens partinställning till bankernas

förmån skärpes ytterligare genom att inspektionen rekryteras med bankmän,

som bestämt kunna räkna med att, sedan de i inspektionen förvärvat värdefulla

inblickar i de skilda bankernas förhållanden, tilldelas lukrativa befattningar

lios de privata bankföretagen oell som helt naturligt måste känna

solidaritet med bankintressena och vara välvilliga kontrollörer av bankerna.

»

Detta uttalande är av kränkande innebörd gentemot ämbetsmän i deras

ämbetsutövning, och det synes vara berättigat att fråga, huru sådana uttalanden

kunna vara tillåtna i en riksdagsmotion.

Uttalandet kan hava syftning allenast på den förste byråinspektör och

de byråinspektörer, vilka inom inspektionen hava att deltaga i tillsynsarbetet

beträffande affärsbankerna. Enligt instruktionen för ämbetsverket kan till

förste byråinspektör och byråinspektör utses person med förfarenhet i

bankverksamhet. Redan härav framgår, att dessa befattningar avsetts att rekryteras

ur de aktiva bankmännens led. I syfte att tillförsäkra inspektionen

dessa befattningshavares arbetskraft under en väsentligare tidsperiod har

med dem plägat träffas underhandsöverenskommelse härutinnan. Efter sådan

tidsperiod har inspektionen ansett sig icke kunna motsätta sig deras

eventuella önskan att återgå till praktisk bankverksamhet.

Inspektionen hävdar, att ämbetsverket icke kan utföra sin tillsynsverksamhet,

utan att densamma äger tillgång till arbetskrafter, som erhållit sin

s. 33 Kontrollera mot PDF

liankoutskottets utlåtande Nr 50.

33

åtminstone huvudsakliga skolning inom praktisk bankverksamhet. Inspektionen

hävdar vidare, att det tor tillsynsverksamheten till och med är till

nytta, att efterhand nybesättning sker av sådana befattningar, varom här

är fråga, varigenom yngre arbetskrafter ställas till ämbetsverkets förfogande.

Men inspektionen förnekar också med eftertryck, att erfarenheten skulle

hava givit något som helst belägg för att innehavare av nu ifrågavarande befattningar

skulle av någon slags solidaritet med bankintressena, såsom motionären

uttrycker det, vara välvilliga kontrollörer av bankerna. Inspektionen

vill på det bestämdaste protestera emot motionärens beskyllningar mot byråinspektörerna

för partiskhet, vilka beskyllningar äro helt obefogade och

uppenbarligen bero på bristande kännedom örn byråinspektörernas arbetsprestationer

och inspektionens arbetssätt. Det är inspektionen angeläget att

uttala, att icke något framkommit, som kan anses hava inneburit, att dessa

funktionärer icke, sin plikt likmätigt, skulle intaga en fullt objektiv inställning

eller att de skulle underlåta att i sina undersökningsberättelser eller

eljest på ett uttömmande och fullt korrekt sätt delgiva resultatet av vad de

vid undersökningar iakttagit. Det kan här tilläggas, att det enligt ämbetsverkets

instruktion tillkommer bankinspektören att, med vissa särskilt angivna

undantag där kollegialt beslut erfordras, ensam avgöra, vilka åtgärder

som från inspektionens sida skola vidtagas i anledning av vad genom

bankundersökningar eller annorledes inhämtats.

Inspektionen måste på det bestämdaste avråda från att något nytt system

för rekrytering av ämbetsverkets ifrågavarande personal införes.

Motionären ifrågasätter inrättande av en »granskningsavdelning» vid sidan

av en »allmän avdelning», den sistnämnda motsvarande det nuvarande

ämbetsverket. Inspektionen har svårt att förstå, vilken uppgift en dylik

granskningsavdelning skulle föreläggas. För tillsynsarbetets normala gång

skulle den i varje fall vara obehövlig.

Inrättande av en riksdagens granskningsman över bankerna eller uppdragandet

åt riksgäldsfullmäktige att utöva särskild granskning av bankernas

verksamhet anser motionären också vara tänkbara lösningar av problemet.

Slutligen föreslår motionären till omedelbart genomförande, att såsom allmänna

ombud för granskning av bankbolagens förvaltning skulle av Konungen

tillsättas för varje bankbolag tvenne personer, vilka skulle hava att

deltaga i bankstyrelsens sammanträden och, så snart omständigheterna påkallade

det, underrätta Kungl. Majit om förhållande i bankens förvaltning,

som kunde giva anledning till ingripande. Med stöd av de allmänna ombudens

granskning skulle Kungl. Majit antingen själv eller genom bankinspektionen

kunna förbjuda verkställighet av styrelsebeslut, som stöde i strid med

lag eller bolagsordningen, och eljest meddela bankbolagen förelägganden i

skilda hänseenden för undanröjande av missförhållanden i ledningen av

bankverksamheten. De allmänna ombuden skulle slutligen hava samma vidsträckta

granskningrätt som bankinspektionen och delgivas samma handlingar

som bankerna nu hava att tillställa denna.

Inspektionen vill i anledning av motionärens nyss angivna hugskott allenast

göra det uttalandet, alt örn någon av dessa skulle mot förmodan befinnas

böra följas, inspektionens uppgifter såsom tillsynsmyndighet lör

affärsbanker i realiteten skulle komma alt så avsevärt beskäras, att det synes

böra tagas under övervägande, örn icke ämbetsverket i dess ifrågavarande

funktion borde indragas.

1 förbigående kan inspektionen icke underlåta att framhålla, att motionärens

påstående, att inspektionen är »ett slags hämsko å övriga myndigheters

vaksamhet, när det gäller bankverksamheten», här särskilt åklagarmakten,

mäste vara fällt utan närmare eftertanke. Örn åklagarmyndigheten anser,

Bihang lill riksdagens protokoll 193''.). S sand. Nr 49 30.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

att det är sa dåligt ställt med bankverksamheten, som motionären förmenar,

lärer densamma förvisso trots bankinspektionens existens och ämbetsverksamhet

icke underlåta att verkställa de åtal, vartill förhållandena giva anledning.

Inspektionen vill till vad sålunda angående dess egen verksamhet blivit

sagt allenast uttala, att denna verksamhet, som i och för sig är av svår och

delikat natur, icke underlättas genom sådana bidrag till den allmänna diskussionen,

som de av motionären givna. Detta innebär icke, att inspektionen

undandrager sig kritik, men kritiken skall vara vederhäftig.

Till sist vill inspektionen framhålla, att efter genomförande av den väntade

nya aktiebolagslagstiftningen ny banklag torde bliva erforderlig. I

samband därmed torde tillfälle säkerligen komma att givas att till övervägande

upptaga välgrundade önskemål örn ändringar jämväl i de icke bolagstekniska

delarna av banklagen.

Inspektionen förmenar, att den förevarande motionen icke är av beskaffenhet

att böra föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

I behandlingen av detta ärende har, förutom undertecknade Lindeberg och

Tondén, den senare föredragande, deltagit biträdande ledamoten Carlborg.

Stockholm den 31 mars 1939.

SVEN J. LINDEBERG.

Albert Tondén.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

* <1 391474

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.