Utlåtande, i anledning av väckt motion angående utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom bankverksamheten i landet m. m.
1939-05-11 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1939:50, Utlåtande, i anledning av väckt motion angående utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom bankverksamheten i landet m. m.
Dokumentets text
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
Nr 50.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1939 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion angående utredning om
åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m.
I en inom andra kammaren av herr Nyblom väckt motion nr 24, som
hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har hemställts,
»dels att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om skyndsam utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden
inom bankverksamheten i landet med särskild hänsyn till behovet av en
effektiv kontroll- och inspektionsapparat samt av speciella bestämmelser om
emissionsverksamheten i landet och om det därtill anknutna emissionsansvaret,
och dels att riksdagen måtte besluta vidtaga följande ändringar i lagen
den 22 juni 1911 om bankrörelse:
1) Införande av förbud för tjänsteman i bankaktiebolag, ledamot och suppleant
i sådant bolags styrelse samt annan representant för sådant bolag att
innehava uppdrag såsom styrelseledamot eller revisor eller suppleant för
styrelseledamot eller revisor i aktiebolag. Förbudet bör sanktioneras med
strängt straffstadgande, varigenom även försök att genom bulvanförhållande
åt bank vinna representation i aktiebolags förvaltning belägges med straff
för såväl bulvanen som styrelseledamöter i bankaktiebolag, som anlitar sådan.
2) Införande av bestämmelse i banklagen, enligt vilken i §§ 250—252 a
icke särskilt nämnda brott mot banklagens föreskrifter bestraffas med fängelse
eller böter.
3) Införande av stadgande i banklagen, enligt vilken Konungen skall utse
tvenne allmänna ombud för varje bankaktiebolag, vilka skola hava att tillse,
att bankbolagen i sin verksamhet lojalt ställa sig gällande författningar och övriga
föreskrifter till efterrättelse och att avsteg inom bankverksamheten icke
göres från de allmänna riktlinjer för denna, som ligga till grund för gällande
lagstiftning. Allmänt ombud skall äga rätt att närvara och att yttra sig vid
bankbolags styrelse, vilken icke är beslutför, örn icke ett av de allmänna
ombuden är närvarande. Allmänt ombud må äga sammankalla extra bolagsstämma
i bankbolag. Allmänt ombud må även hava alla de rättigheter och
befogenheter gentemot bankbolaget, som tilläggas bankinspektionen i banklagen
234 § styckena 1—4. Allmänt ombud är skyldigt att ofördröjligen
göra anmälan till Konungen, när han finner förhållande inom bankbolagets
verksamhet föreligga, som kan giva anledning till åtgärd från Konungens
eller bankinspektionens sida. Allmänt ombud må ej vara ledamot av bank
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
17
bolags styrelse eller vara anställd hos sådant bolag. Han äger icke bliva
beviljad kredit från det bankaktiebolag, för vilket han är allmänt ombud,
eller från detsamma mottaga några som helst ekonomiska förmåner. Allmänt
ombud skall erhålla ersättning från statsverket, vars kostnader härför
skola täckas genom bidrag från bankbolagen».
Motiveringen för dessa yrkanden innebär i korthet följande.
I strid mot banklagens syften hava bankerna tillvälla! sig ett otillbörligt
inflytande över industrien i landet. Detta inflytande har väsentligen ernåtts
därigenom att bankerna dels med kringgående av i banklagen meddelat förbud
förvärvat aktier i industriföretag, dels i dylika företag insatt bankernas
egna representanter. Även i åtskilliga andra avseenden giver bankverksamheten
anledning till kritik. Den osunda utvecklingen av bankväsendet
har främjats därav, att viktiga föreskrifter i banklagen icke omgärdas av
straffbestämmelser. Bank- och fondinspektionens tillsyn över bankerna är
vidare icke tillräckligt effektiv, vartill kommer att inspektionens uppgift
begränsats till att framför allt skydda kapitalintresset i bankerna. Genom
att inspektionens tjänstemän rekryteras från bankerna, synes densamma i
sin ämbetsutövning dessutom intaga en partinställning till bankernas förmån.
För undanröjande av här påtalade missförhållanden påyrkas — på sätt
närmare framgår av piotionens ovan intagna hemställan — särskilda lagstiftningsåtgärder,
avseende i huvudsak dels meddelandet av förbud för representant
för bank att mottaga uppdrag såsom styrelseledamot i aktiebolag,
dels införandet av straffbestämmelser vid överträdande av dylikt förbud
ävensom det redan stadgade förbudet mot förvärv av aktier, dels ock
tillsättande av två med vidsträckt befogenhet utrustade allmänna ombud i
varje bankbolag för övervakande av verksamheten, övriga i motionen upptagna
spörsmål skulle hänskjutas lill närmare utredning. Främst bland
dessa spörsmål står frågan om en omorganisation av bank- och fondinspektionen;
utredningen härutinnan skulle särskilt beakta behovet av ökad effektivitet
i tillsynen över bankerna och av garantier för att det allmännas
intressen tillgodoses av bankerna. Vidare skulle utredningen upptaga den i
motionen II: 23 berörda frågan om särskilda bestämmelser för emissionsverksamheten
och emissionsansvaret. Såsom ett verkningsfullt medel mot
monopoltendenser i bankväsendet antydes dessutom i motionen inrättandet
av en statlig affärsbank.
Beträffande innehållet i motionen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.
Över ifrågavarande motion har utskottet inhämtat yttrande från bankoch
fondinspektionen, som berett styrelsen för svenska bankföreningen tillfälle
att yttra sig i ärendet.
Av dessa yttranden, vilka såsom bilagor A och B fogats vid detta utlåtande,
framgår, att såväl bank- och fondinspektionen som styrelsen för svenska
bankföreningen avstyrkt bifall till motionärens yrkanden. Beträffande innehållet
i övrigt av de avgivna yttrandena tillåter sig utskottet hänvisa till
nyssnämnda bilagor.
På sätt närmare framgår av de yttranden, som bank- och fondinspektionen
samt styrelsen för svenska bankföreningen avgivit över motionen, hava de
Bihang till riksdagens protokoll 1939. S sand. Nr 49—50.
Utskottet.
2
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
i motionen upptagna huvudfrågorna, nämligen om förbud för bank att förvärva
aktier och att insätta representanter i industriföretag ävensom angående
förstärkt kontroll från det allmännas sida över bankväsendet, varit föremål
för prövning i samband med den senaste revisionen av banklagstiftningen år
1933. De då beslutade ändringarna i banklagen byggde på principen, att
bankerna borde vara kreditgivare, ej företagare, och att deras rörelse därför
borde inskränkas till den egentliga bankverksamheten. I syfte att frigöra
denna verksamhet från det spekulativa inslag, som visat sig vara förenat
med en nära anknytning mellan industrien och bankerna, begränsades bankernas
aktieförvärvsrätt till fall, då det gäller skyddande av fordran eller då
Konungen lämnat särskilt tillstånd därtill. Förbud stadgades för bankdirektör
och därmed likställd funktionär att tillhöra styrelse för emissionsbolag
eller bolag, som förvaltar eller driver handel med aktier. Därjämte föreskrevs,
att för styrelseledamotskap i andra bolag skulle erfordras tillstånd
av bankbolagets styrelse genom beslut, som biträtts av minst två tredjedelar
av samtliga ledamöter. Att direkt förbud i sistnämnda fall icke ansågs böra
meddelas sammanhängde därmed, att bankerna icke lämpligen syntes böra
uteslutas från möjligheten att genom representant i styrelsen för ett kredittagande
företag följa dettas utveckling. Ur kontrollsynpunkt avsåg 1933 års
bankreform att tillförsäkra bank- och fondinspektionen ökat inflytande samt
att skapa möjlighet för inspektionen att mera fortlöpande än tidigare följa
bankernas verksamhet. I sådant avseende ersattes den lokala tillsynen genom
allmänna ombud med av inspektionen utsedda revisorer. Inspektionens
uppgifter och befogenhet angåvos dessutom närmare i lagen.
De sålunda genomförda ändringarna i banklagen hava i sin helhet trätt i
kraft först från ingången av år 1938. Redan av denna anledning torde det,
innan en ny revision av lagen överväges, få anses erforderligt att avvakta
ytterligare erfarenhet rörande verkningarna av den tidigare bankreformen.
Under hänvisning till vad som anförts i de avgivna yttrandena vill utskottet
bär endast inskränka sig till några kortfattade reflexioner i anledning av
vissa uttalanden i motionen.
Gentemot påståendet att bankerna med kringgående av gällande förbud i
stor utsträckning förvärvat aktier i industriföretag vill utskottet åberopa vad
bank- och fondinspektionen anfört rörande den kraftiga avveckling av bankernas
aktieinnehav, som ägt rum under de senare åren, en avveckling, som
för övrigt tydligt framträder i tillgängliga statistiska uppgifter rörande bankerna.
Man har svårt att frigöra sig från intrycket, att motionären i sina betraktelser
rörande förhållandena inom det ekonomiska livet i viss mån förväxlar
orsak och verkan. Det är svårt att avgöra, huruvida det är bankerna som
behärska industriföretagen eller industriföretagen som behärska bankerna.
Den nuvarande strukturen av vårt näringsliv kännetecknas nämligen av en
intim sammanblandning mellan bank- och industriintressena, som givetvis är
ägnad att medföra en stark koncentration i ledningen av näringslivet. Många
industrimän hava såväl i egenskap av chefer för företag, vilka utgöra stora
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
19
kunder hos vederbörande bank, som även i egenskap av aktieägare i denna
ett betydande inflytande inom bankstyrelsen. I den mån bankmännen utöva
inflytande inom industribolagen torde det till stor del bero på att
de själva och dem närstående personer äro innehavare av betydande aktieposter
i industribolagen. Det torde kunna fastslås, att utvecklingen under de
senare åren så tillvida gått i riktning mot ett frigörande av industrien från
ett direkt beroende av bankföretagen, som industriens skuldsättning hos bankerna
undergått en avsevärd minskning. Ostridigt torde dessutom vara, att
den rikliga tillgången på likvida medel hos bankerna med därav följande
ökad lätthet att erhålla lån numera i avsevärd mån reducerat det inflytande,
bankerna tidigare kunnat utöva över näringslivet i egenskap av kreditgivare.
Härav följer dock icke, att låntagarnas intressen tå förbises under nuvarande
läge på penningmarknaden. Utskottet vill i detta sammanhang till övervägande
framföra den tanken, att bank- och fondinspektionens verksamhet,
som för närvarande avser att främst tillvarataga insättarnas intressen, utökas
till att omfatta även uppgiften att ur det allmännas synpunkt beakta, att låntagarnas
intressen icke otillbörligen undertryckas. Affärsföretagens förhållande
till bankerna och finansiella oberoende i allmänhet beröres för övrigt
i flera avseenden av aktiebolagslagstiftningens regler för ekonomisk verksamhet.
Av denna anledning synes frågan örn en revision av banklagen lämpligen
böra prövas efter den revision av aktiebolagslagstiftningen, beträffande vilken
utredning för närvarande pågår.
Vidkommande frågan om införande i banklagen av ytterligare straffbestämmelser
anser sig utskottet icke kunna gentemot vad bank- och fondinspektionen
uttalat göra gällande, att behov av sådana skulle föreligga. Icke
heller finner utskottet skäl förorda genomförande av någon av de organisatoriska
förändringar av inspektionen eller inrättandet av nya kontrollorgan
över bankväsendet, som ifrågasatts i motionen. Vad särskilt angår tillsättandet
av särskilda allmänna ombud vid sidan av inspektionen och dess revisorer,
skulle en dylik anordning enligt utskottets mening medföra en mindre
lycklig splittring av ansvaret för tillsynen över bankerna. I detta sammanhang
vill utskottet uttala, att utskottet finner de i motionen gjorda antydningarna
mot bank- och fondinspektionens tjänstemän icke styrkta.
Vad utskottet sålunda anfört om de i motionen framförda förslagen innebär
icke ett underskattande från utskottets sida av faran för eventuella missbruk
av den finansiella makt, som bankerna representera i vårt ekonomiska
liv. Utskottet håller emellertid före, att de vägar, som motionären antyder,
i den mån de icke äro prövade, knappast leda till ett effektivt skydd mot ett
sådant missbruk eller överhuvud taget kunna anses tillrådliga. Utskottet anser
sig i detta sammanhang icke böra underlåta alt påpeka möjligheten av
en effektiv statlig konkurrens med de privata bankerna, vilken kan utöva
ett reglerande inflytande på dessas verksamhet. Denna fråga har i annat
sammanhang redan varit föremål för behandling vid innevarande års riksdag.
Ehuru utskottet ej anser den nu föreliggande motionen lämplig såsom
underlag för en utredning i detta ärende, förutsätter utskottet, alt Kungl.
Majit har sin uppmärksamhet riktad på hithörande förhållanden.
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motion II: 24 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 maj 1939.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Närvarande: se anteckning å utlåtande nr 49.
Reservationer:
l:o) av herr Wallén, som anfört följande:
»Jag biträder i väsentliga delar den av utskottets majoritet uttalade uppfattningen.
Enligt min mening bör man icke underskatta faran för missbruk av den
finansiella makt, som bankerna representera i vårt ekonomiska liv. Den sammanblandning
mellan bank- och industriintressen med därav följande starka
koncentration i fråga om ledningen av näringslivet, som enligt utskottets mening
utgör ett kännetecknande drag i vårt näringslivs struktur, innebär en
anhopning av kapital och maktresurser, som för näringslivet och samhällsutvecklingen
kan medföra mindre lyckliga konsekvenser.
Även örn det nuvarande läget på penningmarknaden medfört vissa lättnader
i fråga örn bankernas inflytande på näringslivet, vill jag i anslutning
till vad utskottet anfört understryka vikten av, att låntagarnas intressen på
rimligt sätt tillgodoses genom åtgärder från det allmännas sida.
Jag ansluter mig även helt till utskottets påpekande av möjligheten att
genom en effektiv statlig konkurrens utöva ett reglerande inflytande på
de privata bankernas verksamhet. Bank- och fondinspektionens uttalanden
i fråga om införande i banklagen av ytterligare straffbestämmelser för överträdelser
av banklagens föreskrifter synas mig dock icke utgöra tillräcklig
anledning för att icke denna fråga skulle tagas under omprövning.
Med hänsyn till den uppfattning, åt vilken här givits uttryck och vilken
konsekvent leder till den ståndpunkten, att hithörande frågor böra underkastas
utredning, har jag icke kunnat biträda utskottsmajoritetens rent negativa
slutliga ställningstagande, utan anser, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning
angående bankernas inflytande på näringslivet samt
angående möjligheterna att begränsa detta inflytande, särskilt
med beaktande av låntagarnas berättigade intressen»;
samt
2:o) av herrar Swartling, Holmgren och Svedman mot vissa delar av utskottets
motivering.
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
21
Bilaga A.
STYRELSEN FÖR SVENSKA
BANKFÖRENINGEN.
Till Kungl. Bank- och Fondinspektionen.
II.
Innehållet i motionen nr 24 angående förslag örn ändringar i banklagstiftningen
m. m. utgöres väsentligen av uttalanden och omdömen, vilka synas
oss helt oriktiga. Att upptaga till behandling allt vad i motionen i sådant
hänseende anföres är så mycket mindre möjligt för oss som motionärens
synpunkter och påståenden, vilka framföras som om de vore allmängiltiga,
äro synnerligen subjektiva och i saknad av försök till bestyrkelse.
Det spörsmål, som utgör den röda tråden i motionärens framställning, gäller
förhållandet mellan å ena sidan affärsbankerna och å andra sidan den
betydelsefulla näring, som framför andra i och för sin verksamhet anlitar
dessa banker, nämligen industrien i vårt land. Vi skola i vårt yttrande
med anledning av motionen söka att följa denna tråd.
Av motionärens uttalanden framgår, att han anser det vara ett ostridigt
förhållande, att bankerna alltid sökt och alltjämt söka att, illojalt, förvärva
sig herravälde över industrien. Det må erinras örn att denna fråga varit
föremål för särskild undersökning av 1924 års bankkommitté. I sitt år 1927
avgivna betänkande yttrar kommittén härom, »att för närvarande flertalet
industriföretag alltjämt äro helt fristående i nämnda hänseende; att emellertid
inom många näringsgrenar, särskilt inom gruv-, järn- och stål-, verkstads-
och maskin- samt trävaru- och pappersindustrierna, ett mera eller
mindre stort antal industriföretag råkat i beroende av bankerna; samt att
uppkomsten av detta beroende huvudsakligen är att tillskriva den ovan skildrade
utvecklingen under de senaste åren med dess hastiga och betydande
förändringar av penningvärdet och samtidigt försvårade avsättningsförhållanden.
Den verkställda utredningen har däremot icke — om man bortser
från något enstaka fall, där bank sökt förskaffa sig inflytande över ett industriellt
företag — givit stöd för den uppfattningen, att bankerna skulle
hava medvetet strävat efter att erhålla herravälde över landets industri.» I
1933 års väsentligen på 1927 års betänkande grundade ändringar i banklagen
hava som bekant införts synnerligen rigorösa bestämmelser rörande
banks förvärv av aktier och därmed jämställda papper; sådant förvärv förklaras
i princip vara bank förbjudet. Vid sitt omnämnande av detta förbud
anmärker motionären, att till detsamma knutits vissa undantagsstadganden,
som avse att möjliggöra för bankerna att till undvikande av förluster förvärva
aktier vid pantrealisation. Därefter tillägger motionären: »Dessa bestämmelser
-— i och för sig måhända utformade med alltför stor tilltro till
bankernas lojalitet mot det allmänna -— ha numera medfört, att bankerna i
mycket stor utsträckning förvärvat aktier och även på denna väg i strid
mot banklagens syften tillvälla! sig makt över industrien.» Vi tveka icke att
beteckna detta påstående såsom fullständigt sanningslöst. För en var initierad
torde det vara väl bekant, att bankerna nedlagt ett mycket stort och
påkostande arbete på att frigöra sig från de stora industriintressen, som
under den våldsamma deflationskrisen och eventuellt i annat sammanhang
22
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
av dem måst övertagas. Att detta arbete, vilket nu torde till den större delen
vara undangjort, år efter år oavlåtligt fortskrider, torde jämväl vara bekant.
Upplysningar härom hava ingalunda saknats i bankernas förvaltningsberättelser,
anföranden vid deras bolagsstämmor och facklitteraturen.
Självfallet vitsorda vi oförbehållsamt, att i bankverksamheten — liksom
för övrigt inom övriga näringsgrenar — förelupit misstag och fel, stundom
nog så allvarliga. Men vi vilja å andra sidan erinra om de enastående påfrestningar,
för vilka bankväsendet under de senaste två decennierna varit
utsatt. De svenska statsmakterna genomförde efter världskriget deflationen
med sådan snabbhet och grundlighet, att penningvärdet mer än fördubblades
under loppet av endast några månader. Vilken förödande verkan detta
måste haft teir bankerna, som sågo värdet av säkerheterna för utlämnade
krediter minskas till en bråkdel, är utan vidare klart. Stöd från statens sida
åt banker har icke uteblivit, men det må understrykas, att den allra största
delen av bördan dock burits av bankerna själva. Statens förluster på affärsbanker,
vilka under de efter världskriget genomlupna tvenne kriserna i en
eller annan form erhållit statligt stöd, lära böra beräknas till högst 62 miljoner
kronor. Dessa förluster hava som bekant täckts genom anslag till
Kreditkassan av år 1922, vars avveckling riksdagen beslöt år 1937. De
samtidigt av bankerna själva burna förlusterna överstego, enligt vad den
offentliga statistiken utvisar, 1,300 miljoner kronor. Andra av vårt lands
viktiga näringsgrenar hava under denna märkliga tid påkallat och i det allmännas
intresse erhållit statligt bistånd av helt annan storleksordning än
som av bankerna åtnjutits.
För motionären synes nära nog allt, som inom bankverksamheten förekommer.
vara till ohägn. A ena sidan riktar han sin kriktik mot bankernas
befattning med industriens långfristiga lån, obligationslånen. I denna
del anse vi oss hava besvarat förevarande motion genom vårt yttrande här
ovan över motionen n:r 23. A andra sidan uttalar han sitt beklagande över
föreskrifterna, att bankernas långivning skall vara kortfristig, enär dymedelst
bankerna kunna genom uppsägningshot stärka sin makt över industrien. Vi
äro övertygade örn, att inom industrien, som utgör källan till vårt folks nuvarande
välstånd och som tvivelsutan icke skulle kunnat uppbyggas utan ett
bankväsen, vilket utvecklats och även fungerat väsentligen på sätt som skett,
råder en annan uppfattning än motionärens örn bankernas betydelse och intresse
för näringslivets befordran. Vi tro även, att detsamma är förhållandet
med de funktionärer av alla slag, tjänstemän såväl som arbetare, vilka genom
sin arbetsanställning komma i kontakt med eller få känning av bankernas
bemödanden i nu ifrågavarande avseende. Vi tillåta oss att här göra ett
belysande citat ur en ledande artikel för kort tid sedan i tidningen Metallarbetaren.
I denna artikel behandlas bland annat ett industriföretag, som
ännu är bankägt och som banken söker att genom rationalisering och andra
åtgärder göra bärkraftigt. I artikeln yttras: »Den nya rörelsen har konse
kvent
använt alla vinstmedel till förräntning av skulder och förstärkning av
hypoteks. Ett storbanksintresse står bakom denna politik. Årsberättelsen
är undertecknad av...................., som står Svenska Handelsbanken
nära. Har bankens finansieringsmetod visat sig skadlig för företaget? Denna
fråga kan kategoriskt besvaras med nej. Aven vid flera andra företag
har denna bank och andra banker fört samma politik: vinsterna hava använts
i konsoliderande syfte till produktionsapparatens förbättring och den
finansiella ställningens förstärkning. Denna politik är icke utslag av filantropi;
den ligger i bankföretagens eget intresse. Det är skillnad på finans —
och finans. Storfinansen kan verkligen bli en fara för ett lands näringsliv;
Bankoutskottets memorial Nr 50.
23
det veta vi mycket väl här i Sverige, där vi sett kreugerkoncernens svindlande
storlek och fall. Men om ett finansinstitut sköter industrien efter ekonomiska
principer; använder vinsten för produktionens utveckling, håller
effektiviteten hög och priserna konkurrensdugliga på den internationella
marknaden — då är denna insats nvttig för näringslivet och hushållningen.»
Självfallet synes det oss vara, att ingen bank kan, huru tvingande nödvändigt
det än må förefalla, våga att inlåta sig i ett industriföretag på sätt
som i den citerade artikeln skildras och förordas, såvida icke tillfälle finnes
för bankens ledning alt direkt studera och följa företagets förhållanden,
så att säga intränga i detsamma. Och ej mindre naturligt är det enligt
vår mening, att även i andra fall, således jämväl då fråga är om företag
av oomtvistad självständighet, en bank, då så anses lämpligt, ställer
sig tillförfogande för att tillföra företagets styrelse sådan särskild kunskap
och erfarenhet, som — motionären må härom säga vad han vill — dock
äro inom en bank företrädda. Likaledes lärer det å andra sidan vara
ofrånkomligt, att i styrelsen för en bank erfarenheten inom näringsgrenar,
med vilka banken har befattning, måste vara sakkunnigt företrädd.
Motionären hyser i dessa ting en motsatt uppfattning och framlägger i
enlighet därmed ett förslag till lagbestämmelser, vilka äro av den innebörd,
att därav skulle bland annat följa, att bankernas nuvarande styrelsekollegier
måste bliva nära nog helt avfolkade. Enligt vår bestämda mening är motionärens
ådagalagda uppfattning om farligheten av sammanförandet av
representanter för gemensamma intressen för att tillhandagå varandra med
erfarenhetsrön och kunskaper helt missriktad. Ett konsekvent genomförande
av hans synpunkter skulle ju leda till att i förvaltningsuppgifter knappast
andra skulle få anlitas än sådana som intet förstå i de förekommande
frågorna; endast i dessas krets skulle den fullständiga ojävigheten kunna
förväntas. Överfört till närliggande områden skulle förslaget leda till, att
det exempelvis borde vara förbjudet för jordbrukare i en ort att tillhöra
styrelsen för ortens jordbrukskassa eller.för jordbruksidkare i allmänhet
att inträda i styrelserna för jordbrukets ekonomiska föreningar.
Till stöd för sina farhågor anför motionären ett par exempel på fall, då
missbruk från bankers sida i fråga örn deras representation i andra bolags
styrelser skulle hava förekommit. Det ena fallet gäller, att »det icke lär
vara ovanligt, att styrelsearvoden, som bankrepresentanterna uppbära, av
dem överlämnas till bankbolaget». Efter härom gjorda förfrågningar få vi
meddela, att det kan förekomma, att bank, som måste utöva kontroll å ett
antal företag och för sådan ändamål uppdrager åt en tjänsteman att för
bankens räkning ingå såsom styrelseledamot eller revisor i dessa förelag,
bestämmer att de arvoden, som tjänstemannen i likhet med övriga styrelseledamöter
eller revisorer uppbär, skola redovisas till banken, som vid avräkning
antingen avdrager och behåller så mycket som överstiger den av
banken bestämda lönen, eller ock tillskjuter så mycket som erfordras för
att tjänstemannens inkomst skall uppgå till det för honom bestämda beloppet.
Vidare åberopas ett yttrande under en interpellationsdebatt, att »det
ibland händer, att en bank, som siitter in en bankdirektör i ett industribolags
styrelse, samtidigt för honom utfärdar en garantiförbindelse, att banken
skall hålla honom skadeslös för den talan, som eventuellt kan komma
att förås mot honom av industriföretaget för det sätt, varpå han sköter sin
förvaltning i industriföretagets styrelse». Vi hava icke hört något sådant i
och för sig osannolikt fall omtalas. Det synes oss antagligt, att här är
fråga örn ett missförstånd rörande innebörden av ett slags förbindelse, som
av bank lärer en eller annan gång hava lämnats till person, som av banken
24
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
insatts i ett företags styrelse med uppgift att där deltaga i arbetet med att
söka rädda företagets fortbestånd. Med hänsyn till konkurslagens föreskrifter
örn gäldenär skyldighet att gå i konkurs bar banken då funnit sig böra,
på sin representants begäran, giva honom en utfästelse att förhindra, att
företaget komme i konkurs. Mot en sådan förbindelse från bankens sida
lärer under givna omständigheter icke böra vara något att invända. Det
kan vara förtjänt att nämna, att statsmakterna för få år sedan vid ett likadant
tillfälle ingripit med enahanda syfte, ehuru formen av naturliga skäl
blev en annan. Då arbetet med att söka rädda Svenska Tändsticksaktiebolaget
vidtog, utfärdades för ändamålet en anståndslag, med stöd av vilken
Konungen ägde förordna, att under anståndstiden skulle i styrelsens ställe
träda av Konungen utsedda administratörer. Eftersom det syntes sannolikt,
att tändsticksbolaget vore skyldigt att träda i konkurs, förklarade emellertid
de anmodade adminstratorerna, att de icke funné sig kunna mottaga
uppdraget, med mindre säkerhet bereddes dem mot varje påföljd i anledning
av underlåtenhet av dem att försätta bolaget i konkurs. Frågan löstes
denna gång på det sätt, att till lagen fogades orden: »dock vare administratörerna
icke skyldiga att vidtaga åtgärd för bolagets trädande i likvidation
eller försättande i konkurs».
Frågan om införande av förbud för bankdirektörer att vara ledamöter i
andra bolags styrelser blev ingående dryftad i 1924 års bankkommittés betänkande.
Kommittén, som var enhällig, förklarade, att den på i betänkandet
anförda skäl ansåge ett dylikt förbud icke vara att förorda. A andra
sidan ansåge kommittén icke heller den fulla frihet, som då rådde i förevarande
hänseende, vara lämplig. Kommittén föreslog därför stadganden, enligt
vilka direktör i bank icke finge vara ledamot av styrelsen i annat bolag
utan att tillstånd för varje sådant styrelseledamotskap lämnats av bankens
styrelse. Härigenom blev det möjligt att taga hänsyn till de olikartade
förhållanden, som i olika fall kunde föreligga. Tillstånd till styrelseledamotskap
torde väl alltid lämnas i. de fall, då den kreditgivande banken vore
att anse såsom den faktiske ägaren av företaget eller i allt fall med hänsyn
till kreditens omfattning nödgades öva särskild kontroll över detsamma. I
dylika fall avsåge ju styrelseledamotskapet ett bevakande av bankens intresse.
Huruvida tillstånd skulle lämnas till styrelseledamotskap i andra bolag,
bleve styrelsens sak att avgöra med hänsynstagande till föreliggande omständigheter.
För giltigheten av styrelsens beslut om tillstånd, varom här vore
fråga, borde föreskrivas viss kvalificerad majoritet.
Detta förslag blev av 1932 års sakkunniga tillstyrkt med tillfogande av
förbud för bankdirektör och därmed likställd funktionär att tillhöra styrelsen
för emissionsbolag eller bolag, som förvaltade eller dreve handel med
aktier. Vid 1933 års revision av banklagen blev kommitténs förslag med
det av de sakkunniga förordade tillägget lagfästat. Vi kunna icke finna, att
anledning föreligger att nu vidtaga ändring i det avgörande, som sålunda
träffats.
I anledning av motionärens förslag till ändrade bestämmelser rörande det
allmännas kontroll å bankerna må erinras örn, att år 1933 bestämmelserna
om allmänt ombud upphävdes och i stället stadgades, att hos varje bank
skulle finnas en av bankinspektionen utsedd revisor. Jämväl må påpekas
föreskrifterna om bankinspektionens befogenhet att sammankalla bankstyrelse
och banks bolagsstämma och att vid sådana tillfällen deltaga i överläggningarna.
Vi få slutligen tillägga, att vi icke finna det lämpligt, att i delta sammanhang
från vår sida avgives något yttrande med föranledande av motionä
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
25
rens uttalanden angående bankinspektionen och dess handhavande av sina
uppgifter. ...
Med åberopande av vad nu anförts få vi vördsamt avstyrka jamval de i
motionen nr 24 gjorda framställningarna.
Stockholm den 18 mars 1939.
För Svenska Bankföreningen
Dess Styrelse:
HELMER STÉN.
K. Dahlberg.
26
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
Bilaga B.
KUNGL. BANK- OCH FONDINSPEKTIONEN.
Till Riksdagens bankoutskott.
Inspektionen övergår härefter till den av samme motionär väckta motionen
nr 24, i vilken hemställts, dels alt riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning om åtgärder för
undanröjande av missförhållanden inom bankverksamheten i landet med
särskild hänsyn till behovet av en effektiv kontroll- och inspektionsapparat
samt av speciella bestämmelser om emissionsverksamheten i landet och om
det därtill anknutna emissionsansvaret, och dels att riksdagen måtte besluta
vidtaga vissa till innebörden angivna, i det följande närmare berörda ändringar
i lagen den 22 juni 1911 örn bankrörelse.
De problem, som motionären vidrört, hava av denne sammanblandats på
ett sådant sätt, att det visat sig omöjligt att vid bemötande av motionen
följa motionärens disposition. Inspektionen har därför tillåtit sig att sammanföra
spörsmålen på sätt av det följande framgår.
Såsom klämmen till motionen ger vid handen, har motionären till en början
ansett åtgärder böra vidtagas för undanröjande av missförhållanden
inom bankverksamheten i landet. Dessa missförhållanden anser motionären
främst komma till synes i ett »bankvälde» eller bankernas behärskande
av industrien i landet. Motionären förmenar, att detta herravälde etablerats
dels därigenom att bankerna i strid mot gällande banklag förvärvat
aktier i industriföretag, dels därigenom att bankerna i industriföretagen insätta
sina egna representanter, vilka utöva ett avgörande inflytande på dessa
företags skötsel.
Vad först angår påståendet om bankväldet, lärer detta få betecknas åtminstone
som överdrivet. Såsom styrelsen för svenska bankföreningen framhållit,
var förhållandet mellan bankerna och industrien föremål för en ingående
utredning av 1924 års bankkommitté. Kommitténs undersökning avsåg
huvudsakligen åren 1913— 1924. Kommittén fann, att den verkställda
utredningen icke — örn man bortsåge från något enstaka fall, där bank sökt
förskaffa sig inflytande över industriellt företag — givit stöd för den uppfattningen,
att bankerna skulle hava medvetet strävat efter att erhålla herravälde
över landets industri. Utredningen fortsattes av 1932 års banksakkunniga
för tiden till och med 1931. De sakkunniga gåvo icke uttryck för
någon annan uppfattning i förevarande hänseende än bankkommittén. Efter
genomförandet av 1933 års banklagsändringar har bankernas inflytande
över industrien successivt minskats. Att banker alljämt äro ägare av industrier,
som de blivit nödsakade att övertaga under krisperioderna, särskilt
efter Kreugerkoncernens sammanbrott, är ju allmänt känt. Men inspektionen
verifierar, att bankerna på grund av banklagens föreskrifter, inspektionens
påtryckningar och främst deras egen önskan strävat efter att frigöra
sig från dessa engagemang. Det bör också besinnas, att bankerna under
de gångna åren — visserligen i eget intresse — offrat ofantliga belopp
för sanering och modernisering av dylika industrier. Många sådana bankägda
industrier hava också av vederbörande banker blivit ställda på bärkraftig
grund och därefter lösta från beroendet av vederbörande bank för
att fortleva under fristående ledning. Att icke bärkraftiga eller icke väl
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
27
skötta industrier kunna bliva hårt pressade av kreditgivande banker skall
icke förnekas. Man måste emellertid vid bedömande av sådana fall betänka,
alt bankerna äro skyldiga att av hänsyn lill insättarna vårda sina fordringar
och andra tillgångar, och enligt inspektionens erfarenhet måste bankerna
sägas i stort sett hava gjort betydande nytta med att på olika sätt
förbättra sådana industriers existensmöjligheter. Att från de nu angivna
exemplen, vilka helt visst äga sin motsvarighet i all bankverksamhet inom
alla länder, draga den slutsatsen, att i vårt land existerar ett bankvälde, är
åtminstone enligt inspektionens sätt att se oberättigat. Det kan i detta sammanhang
framhållas, att enligt vad erfarenheten visat, understundom i diskussion
om påstått bankvälde en förväxling och sammanblandning skett av
banks och dess huvudintressenters industriintresse.
Motionären förmenar, alt det av honom påstådda bankväldet uppstått
bland annat därigenom att bankerna, i strid med gällande föreskrifter, förvärvat
aktier i industriella och andra företag.
Genom 1933 års banklagsändringar blevo bankerna förbjudna att, med
oväsentliga undantag, direkt förvärva aktier. Aktier, som före den nya
lagstiftningens ikraftträdande förvärvats med stöd av äldre lag, lingö bankerna
behålla i första hand till den 1 januari 1938 och därefter, om aktierna
icke före nämnda tidpunkt kunnat avyttras utan förlust, intill dess så kunnat
ske. Från nämnda förbud gäller det undantag, att bankerna må till
skyddande av fordran inköpa aktier, som äro för fordringen utmätta eller
pantsatta, så ock att såsom betalning för fordran övertaga för fordringen
pansatta eller eljest erbjudna aktier. Dylika aktier skola emellertid avyttras,
så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttring kan äga rum utan
förlust för banken. Undantagsbestämmelsen kommer till användning, då
vederbörande låntagare är insolvent. Det kan här framhallas, att i de för
bankerna gällande bolagsordningarna stadgas, att förfallen fordran bör inom
en månad från förfallodagen utsökas.
Inspektionen har icke funnit något som helst belägg för motionärens påstående,
att banker med stöd av förutnämnda undantagsbestämmelse i strid
med banklagens syften strävat efter att tillvälla sig makt över industrien.
De aktier, som bankerna hade direkt förvärvat enligt äldre lagstiftning
— omfattningen därav var förhållandevis ringa — äro numera i huvudsak
avyttrade, och några nya direkta aktieförvärv, frånsett sådana som enligt
banklagen äro medgivna, hava icke förekommit efter ikraftträdandet av
1933 års banklagsändringar.
Bankerna hava emellertid efter de våldsamma kriser, som inträdde etter
världskrigets slut samt åren 1931—1933, nödgats i stor utsträckning övertaga
aktier till skyddande av eller såsom betalning för fordran. På grund
härav steg bankernas sammanlagda aktieinnehav, som vid 1933 års utgång
uppgick till 182 miljoner kronor, till 356 miljoner kronor vid 1935 års utgång.
I sistnämnda belopp ingick emellertid den kända stora posten aktier
i Bolidens gruvaktiebolag med ett värde av omkring 150 miljoner krönfil.
Mycket kraftiga realisationer av dessa aktieinnehav hava därefter skett. Vid
utgången av februari månad 1939 utgjorde salunda aktieinnehavet 235 miljoner
kronor, i vilket belopp ingår såväl Bolidenaktierna som aktier i bankfastighetsbolag,
de sistnämnda till ett värde av cirka 10 miljoner kronor.
lin jämförelse mellan berörda siffror giver dock icke tillfredsställande uttryck
för den verkliga omfattningen av aktieförsäljningarna, enär beloppet
av dylika försäljningar kan siffermässigt hava uppvägts av samtidiga pantförvärv.
En på sin tid inom inspektionen av särskild anledning verkställd
utredning avseende tiden från och med 1935 års ingång till och ined folsta
kvartalet 1937 gav sålunda vid handen, att enbart under ifrågavarande
28
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
Period aktieförsäljningarna uppgingo till omkring 165 miljoner kronor, utgörande
40 %> eller om posten Bolidenaktier frånräknas 62 °/o av hela aktieinnehavet
vid periodens början med tillägg av under perioden övertagna
aktier. Inspektionen kan icke göra gällande, att bankerna oberättigat underlåtit
att avyttra övertagna aktier, då försäljningstvång förelegat. Då i
något anstaka fall sådan underlåtenhet konstaterats, har efter erinran från
inspektionen försäljning ägt rum. Då försäljning icke kunnat ske utan förlust,
och ovillkorlig försäljningsplikt sålunda icke förelegat, hava bankerna
med hänsyn till nu rådande stora placeringssvårigheter i en del fall visat
sig benägna at dröja med försäljning av övertagna aktier. Även i sådana
fall förväntas dock försäljning komma att efter hand äga rum. Inspektionen
förmenar emellertid, att banklagen måste tillämpas med omdöme. Man
bör icke ålägga en bank att sälja ett aktieinnehav med förlust, om anledning
finnes alt antaga, att ett uppskov under skälig tid med försäljningen skulle
kunna reducera förlusten.
I detta sammanhang vill inspektionen framhålla, att bankerna numera på
grund av tidigare dyrbara erfarenheter visa betydligt större försiktighet
än förut vid belåning av aktier. Våren 1937 träffades därjämte av bankerna
i samråd med riksbanken och inspektionen en överenskommelse att vid belåning
av börsnoterade aktier tillämpa vissa fastställda låga belåningskurser.
Det är därför att hoppas, att det för framtiden endast i undantagsfall skall
behöva förekomma, att banker förvärva aktier till skyddande av fordran.
Motionären förmenar, att de stadganden, vilka förhindra bankerna att
meddela lån, som äro bundna under lägre tid, bidraga till att stärka bankernas
makt över låntagarna, vilka när som helst kunna hotas med låneuppsägningar
och därmed följande pantrealisationer, som föra över de pantsatta
värdena till långivaren. En låntagande industri kan enligt motionären
således tvingas att antingen avstå tillgångar till den långivande banken eller
också böja sig för dess krav i skilda hänseenden. De åsyftade stadgandena
om tidsbegränsning för krediter, sex månader och ett år för olika slag av
krediter, återfinnas i de för bankerna gällande bolagsordningarna.
Det syfte, som motionären eftersträvat, skulle emellertid icke vinnas genom
en utökning av lånetiden. Kredit må enligt banklagen icke av bank
meddelas, utan att betryggande säkerhet ställts. Bankerna pläga förbehålla
sig rätt att, därest säkerhetens värde sjunkit och tilläggssäkerhet icke
kan av låntagaren presteras, uppsäga lånet till inbetalning, och denna rätt
inträder oberoende av lånetidens längd. Örn inbetalning ej sker, bör banken
indriva lånet eller övertaga säkerheterna. Dylika åtgärder måste av
banken vidtagas av hänsyn till en redan omnämnd part, som har det största
intresse av att banken icke lider förluster, men som motionären synes hava
glömt: insättarna. Bankernas inlåning är kortfristig, och därför har för
bankerna uppställts fordran på att även utlåningen skall vara kortfristig.
En utsträckning av lånetiden kan sålunda belt enkelt icke ske.
Det kan här nämnas, att det för några år sedan tillkomna aktiebolaget
Industrikredit just har till ändamål att lämna sådan mera långfristig kredit,
som affärsbanker icke äga bevilja. Även nämnda bolag förbehåller sig
vid kreditgivning rätten att till omedelbar betalning uppsäga dylika krediter
—• vanligen löpande under tio år — därest säkerheten för krediten enligt
bolagets mening undergått försämring.
Motionären gör det uttalandet, att den viktiga 45 § i banklagen kan ostraffat
kringgås. Motionären är härutinnan att taga på orden, ty lian fortsätter:
»Den är icke omgärdad med någon straffbestämmelse och detta torde vara
en av anledningarna till, att den förlorat mycket av sin reella betydelse,
bankerna till fromma och det allmänna till skada.» Inspektionen kan icke
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
29
finna, att införandet av straffbestämmelser kunna varken vara påkallade
eller främja motionens syfte.
Motionären framhåller i förbigående, att 50 § banklagen, som förbjuder
bankaktiebolag att vid avtal örn kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla
sig andel i vinst på affär, som banken själv icke äger avsluta, och att annorledes
bereda sig andel i vinst på verksamhet, som banken själv icke
äger bedriva, ävenledes kan utan påföljd åsidosättas av bankledningarna.
Inspektionen betvivlar, att en straffpåföljd i detta fall skulle vara lämplig.
Nämnda förbuds tillämplighet är ofta svår att avgöra. Tveksamma fall,
vanligen av obetydlig räckvidd, förekomma understundom, men inspektionen
vill framhålla, att bankerna då i allmänhet beredvilligt efterkomma
inspektionens yrkanden, att förhållandena skola ordnas till otvetydig överensstämmelse
med banklagens bud.
Såsom redan nämnts vänder sig motionären vidare emot att representanter
för bankerna insättas i industribolag såsom styrelseledamöter eller revisorer
eller suppleanter för dem. Styrelsen för svenska bankföreningen har
i sitt yttrande framfört synpunkter, som äro direkt motsatta de av motionären
framställda, och som otvivelaktigt förtjäna allvarligt beaktande. Inspektionen
vill ytterligare framhålla, att då bankerna utse representanter i
en industri eller annan affärsverksamhet, detta ingalunda, såsom motionären
påstår, torde ske för att »sysselsätta sig med industriell verksamhet eller annan
verksamhet, som icke står i samband med den in- och utlåning av
penningar, vartill bankerna lagligen ha att inskränka sin verksamhet», eller
för att »öva otillbörligt inflytande över landets företagsamhet». Anordningen
torde i regel endast dikteras av en önskan hos vederbörande bank
att bereda sig tillfälle till inblick i ett kredittagande företags inre förhållanden
och ställning, något som är nödvändigt för varje större kreditgivare.
Å andra sidan kan icke förnekas, att föreningen av ledamotskap av en bankstyrelse
och av styrelsen för ett bolag, som åtnjuter kredit i banken, kan föranleda
till pliktkollisioner. Dessa frågor voro emellertid under bedömande
vid de ändringar, som gjordes i banklagen år 1933, och därefter har icke
inträffat något, som enligt inspektionens mening bör föranleda, att saken nu
uupptages till ny prövning.
I detta sammanhang vidrör motionären banklagens stadganden om »nyttan
för det allmänna» såsom förutsättning bland annat för meddelande av
oktroj för bankbolag. Bestämmelser i sådant hänseende inflöto i 1911 års
banklag, i sista hand efter förslag av bankoutskottet vid 1911 års riksdag.
Utskottet anförde därvid, att, då i bankerna »alltid ganska stora ekonomiska
intressen stöde på spel, måste det vara av betydelse för samhället, att medel
funnes, varigenom man kunde förhindra uppkomsten av för många
banker, vilkas konkurrens otvivelaktigt skulle bliva till skada för ett sunt
affärsliv». Denna synpunkt och icke några andra allmänna intressen har
städse varit avgörande vid bedömande av frågan om oktroj för bankbolag
och andra frågor, där »nyttan för det allmänna» enligt banklagens bud
skall vara avgörande. Örn, såsom motionären hotande ifrågasätter, prövning
av oktrojansökningar och indragning av oktrojer skulle överflyttas från
Kungl. Majit till riksdagen, varigenom även politiska synpunkter skulle
kunna komma alt göra sig gällande, skulle detta innebära, att en annan
innebörd skulle givas åt begreppet »nytta för det allmänna». Huruvida
detta skulle bliva till någon som helst nytta för landets ekonomiska liv.
torde med skäl starkt kunna ifrågasättas.
Motionären hävdar vidare, i likhet med den interpellant vid 1935 års
riksdag, som av motionären åberopas, att banker »fått uppgöra och meddela
allmänheten grovt felaktiga balansräkningar». I anledning av den
30
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
ifrågavarande interpellationen avgav inspektionen den 25 februari 1935 till
statsrådet och chefen för finansdepartementet ett yttrande, som, i vad detsamma
avsåg det ämne, varom här är fråga, i sin helhet av departementschefen
återgavs vid interpellationens besvarande i första kammaren den 14
maj 1935. Inspektionen vill här allenast framhålla, att enligt banklagens
föreskrifter tillgångarna i en banks balansräkning icke må upptagas över
sina verkliga värden, d. v. s. marknadspris, försäljningspris eller ett värde,
som hänför sig till vederbörande tillgångs räntabilitet, samt att det särskilt
under depressions- och kristider är svårt för att icke säga ofta omöjligt att
med någon grad av säkerhet bestämma detta verkliga värde. Om en tillgång
från år till annat blir föremål för iögonenfallande avskrivning, är det
förklarligt, att en i förhållandena mindre insatt iakttagare frågar sig, huruvida
icke banklagens förutnämnda regel blivit det tidigare året åsidosatt.
Någon berättigad anledning behöver dock av nyss angivna skäl icke föreligga
för ett påstående, att värdet det tidigare året bedömts orätt med hänsyn
till då föreliggande förhållanden. Ansvaret för att en balansräkning
blir, så långt det i mänsklig omdömesförmåga står, rätt uppgjord, påvilar
givetvis i första hand en banks styrelse. Inspektionen kan för sin del icke
skäligen ingripa med mindre starka skäl finnas för en uppfattning, att värderingen
varit felaktig vid tiden för balansräkningens uppgörande.
Motionären har i denna del ifrågasatt införande av särskilt straffansvar för
falsk bokföring inom bankföretag oberoende av inträffande konkurs. Det
stränga straff, som efter konkurs kan utkrävas vid fall av falsk bokföring,
har av motionären ansetts utgöra ett ganska verksamt medel mot oriktigheter
i bokföringen, då det gäller andra bokföringspliktiga än bankerna, men
bankerna hava enligt motionärens uppfattning icke anledning att räkna med
inträffande konkurs, enär det allmänna regelmässigt plägar inskrida för att
hindra bankfallissemang.
Sistnämnda uttalande lärer få stå för motionärens räkning. Bankerna lära
i varje fall icke räkna med att staten alltid skall träda hjälpande emellan
vid inträffade bankkalamiteter. Hittills har detta endast skett i vissa fall
under efterkrigstiden. De flesta fallen av bankkalamiteter hava dock bankerna
själva genom fusioner och andra åtgärder lyckats begränsa. Det kan
här erin! as, att trots bankkalamiteter, som inträffat under det svenska bankväsendets
mer än hundraåriga tillvaro, det såvitt känt är endast inträffat
några enstaka fall, där insättare gjort förluster. Detta bör viii säga något örn
betydelsen av den banklagstiftning, som varit gällande från tid till annan i
vart land.
,..F<f att ate,rY.anda t,n motionärens förslag örn särskilda straffbestämmelser
tor falsk bokföring inom bankföretag vill inspektionen såsom sin mening
uttala att det icke kan vara något berättigat i den av motionären tydligen
omfattade meningen, att falsk bokföring skulle vara något så betecknande
tor bankverksamhet, att särskilda straffbestämmelser skulle vara för dylik
verksamhet erforderliga. Det kan emellertid erinras, att frågan om ändring
av lagstiftningen beträffande konkursbrotten hänslejutits till den år 1937 tillsatta
straffrattskommittén.
Motionärens yrkanden om införande av straffpåföljd har för övrigt tagit
en val stor omfattning.^ Motionären yrkar nämligen införande av bestämmelser,
enligt vilka i 2o0—252 a §§ banklagen icke särskilt nämnda brott
m a *..!a 11!j a7ca,s. föreskrifter skola bestraffas med fängelse eller böter. Straffpafoljd
ar tydligen avsedd för varje avvikelse från i banklagen meddelade
föreskrifter. Har framträder särskilt motionärens underliga svn på bankväsendet.
Inspektionen anser sig böra ifrågasätta, örn det icke är överdrivet
att, såsom motionaren till synes måste göra, förmena, att bankverksamhetens
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
31
utövare i sitt arbete åtminstone delvis ägna sig åt att anordna överträdelser
av banklagens föreskrifter i olika hänseenden. Om en så vidsträckt bankrättslig
strafflagstiftning skulle införas, som den av motionären ifrågasatta,
synes inspektionens uppgift komma att i varje fall betydligt minskas, ty då
blir ju uppgiften att vidtaga åtgärder i anledning av avsteg från banklagens
föreskrifter i mycket stor omfattning automatiskt överförd till åklagarmakten.
Även i denna motion har motionären berört frågan om bankernas emissionsverksamhet,
och ansvar för av dem emitterade fondpapper. Inspektionen
får i denna del till en början framhålla, att bankerna äro på grund av
banklagens bestämmelser förbjudna att verkställa emission av aktier, så
framt med emissionen är förenad 1''örstahandsförvärv från bankernas sida
av de aktier, varom fråga är. I övrigt hänvisar inspektionen beträffande
denna fråga till vad inspektionen anfört i yttrandet över motionen nr 23.
I motionen har till stöd för motionärens mening i sistnämnda ämne återgods
ett utdrag ur en artikel i en daglig huvudstadstidning. Redan av utdraget
framgår, att det åberopade uttalandet gällde aktieemissioner. Därtill
kan framhållas, att den kritik, som i den berörda artikeln utövades i det
ifrågavarande ämnet, var riktad emot de på sin tid verksamma men numera
upphörda emissionsbolagen.
Motionären har slutligen, såsom redan antytts, ägnat en skarp kritik åt
tillsynsmyndigheten på affärsbankväsendets område, bankinspektionen, som
motionären anser vara »en ganska bristfällig inrättning».
Inspektionens uppgift såsom tillsynsmyndighet över bankerna är angiven
i 230 a § gällande banklag. Detta lagrum tillkom efter förslag, som ursprungligen
avgavs av 1924 års bankkommitté. Kommittén anförde till stöd för
förslaget följande angående inspektionens uppgift: »Numera, sedan de privata
bankernas rätt att utgiva egna sedlar upphört, framstår såsom tillsynens
främsta, historiskt givna uppgift att övervaka, att bankbolagen i sin
verksamhet ställa sig till efterrättelse i lag och bolagsordning givna föreskrifter.
Då dessa föreskrifter närmast tillkommit med hänsyn till den av
bankerna bedrivna inlåningen från allmänheten och äro avsedda att utgöra
ett skydd för det kapital, som sålunda upplånas, kommer tillsynen att i
främsta rummet framstå såsom ett tillvaratagande av insättarnas intressen.
Vid sidan av denna tillsynens uppgift att övervaka iakttagande av hanklagstiftning
och bolagsordning har under utvecklingens gång framvuxit en
icke mindre viktig uppgift, nämligen att ur säkerhetssynpunkt granska bankernas
verksamhet, även örn denna icke går utom de av lag och bolagsordning
angivna gränserna.» 1932 års banksakkunniga deklarerade samma
uppfattning som bankkommittén angående tillsynsmyndighetens karaktär.
Ifrågavarande uppfattning koni till uttryck i banklagstiftningen, där genom
1933 års banklagsändringar i 230 a § stadgas, att bankinspektionen
skall övervaka, att bankbolagen i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse
dels banklagen oell andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende å
bankbolag, dels de för bankbolagen gällande bolagsordningar, dels ock
de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag eller bolagsordning
blivit av bolagsstämma eller styrelse meddelade. Med av styrelse meddelade
föreskrifter avsågs särskilt den instruktion, som bankstyrelse skulle
hava att fastställa vid delegering till en banks direktion av beslutanderätten
i vissa frågor. Den redan tidigare gällande uppfattningen, ali inspektionen
icke hade skyldighet men väl rättighet att ingripa i frågor av
formell art, vilka endast berörde delägareintressen och med avseende å
vilka banklagen anvisade delägare all vid domstol söka rättvisa, kom i kommitténs
oell de sakkunnigas förslag samt sedermera i banklagen lill uttryck
32
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
därigenom att till förutnämnda huvudbestämmelse gjordes det tillägget, att
bankinspektionen icke skall vara pliktig övervaka iakttagandet av sådana
bestämmelser, som avse enskild delägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande
till bankbolaget eller till annan delägare eller som angå bankbolags
inre angelägenheter. Jämlikt såväl bankkommitténs som banksakkunnigas
förslag har till förutnämnda huvudbestämmelse i banklagen angående inspektionens
uppgift fogats en föreskrift, att det vidare åligger inspektionen
att jämväl i övrigt såvitt angår förhållanden, som kunna inverka på bankbolagens
säkerhet, med uppmärksamhet följa dessas verksamhet.
Ur de sålunda tillkomna och avfattade bestämmelserna i banklagen drager
motionären den slutsatsen, att trots att banklagen icke befriar inspektionen
från skyldighet att tillse, att även .sådana bestämmelser iakttagas, som
avse att skydda allmänheten och allmänna intressen, inspektionens egentliga
uppgift ansåges vara att tillse, att icke bankföretagets naturliga intresse
av att icke företaga förlustbringande eller riskabla dispositioner bleve åsidosatta
av bankledningen eller av bankägarna, och motionären fortsätter: »Det
är sålunda bankens eget intresse, kapitalintresset i banken, som inspektionen
framför allt skyddar. Det är ganska naturligt att denna inspektionens
i och för sig viktiga uppgift är svår eller omöjlig att förena med uppgiften
att vaka över, att de regler iakttagas, som skola utgöra garantier mot, att
bankerna alltför väl tillgodose de egna intressena på det allmännas och enskildas
bekostnad.»
Motionären påstår sålunda, att inspektionen eftersätter skyddandet av allmänhetens
och det allmännas intressen och i stället främst tillvaratager kapitalintresset
i banken, det vill säga aktieägareintresset. Inspektionens uppgift
är emellertid såsom förut framhållits främst att i angiven omfattning
tillvarataga insättarnas intressen. Däremot har inspektionen enligt förutnämnda
undantagsbestämmelse just icke till uppgift att tillvarataga aktieägareintresset,
och så bar ej heller skett, i varje fall icke där aktieägareintresset
strider mot insättarintresset. Varken banklagen eller annan lagstiftning
ålägger inspektionen att tillvarataga allmänna intressen i annan mån
än dessa avse att bankerna skola beredas sundhet och soliditet.
Motionären fortsätter: »Bankinspektionens partinställning till bankernas
förmån skärpes ytterligare genom att inspektionen rekryteras med bankmän,
som bestämt kunna räkna med att, sedan de i inspektionen förvärvat värdefulla
inblickar i de skilda bankernas förhållanden, tilldelas lukrativa befattningar
lios de privata bankföretagen oell som helt naturligt måste känna
solidaritet med bankintressena och vara välvilliga kontrollörer av bankerna.
»
Detta uttalande är av kränkande innebörd gentemot ämbetsmän i deras
ämbetsutövning, och det synes vara berättigat att fråga, huru sådana uttalanden
kunna vara tillåtna i en riksdagsmotion.
Uttalandet kan hava syftning allenast på den förste byråinspektör och
de byråinspektörer, vilka inom inspektionen hava att deltaga i tillsynsarbetet
beträffande affärsbankerna. Enligt instruktionen för ämbetsverket kan till
förste byråinspektör och byråinspektör utses person med förfarenhet i
bankverksamhet. Redan härav framgår, att dessa befattningar avsetts att rekryteras
ur de aktiva bankmännens led. I syfte att tillförsäkra inspektionen
dessa befattningshavares arbetskraft under en väsentligare tidsperiod har
med dem plägat träffas underhandsöverenskommelse härutinnan. Efter sådan
tidsperiod har inspektionen ansett sig icke kunna motsätta sig deras
eventuella önskan att återgå till praktisk bankverksamhet.
Inspektionen hävdar, att ämbetsverket icke kan utföra sin tillsynsverksamhet,
utan att densamma äger tillgång till arbetskrafter, som erhållit sin
liankoutskottets utlåtande Nr 50.
33
åtminstone huvudsakliga skolning inom praktisk bankverksamhet. Inspektionen
hävdar vidare, att det tor tillsynsverksamheten till och med är till
nytta, att efterhand nybesättning sker av sådana befattningar, varom här
är fråga, varigenom yngre arbetskrafter ställas till ämbetsverkets förfogande.
Men inspektionen förnekar också med eftertryck, att erfarenheten skulle
hava givit något som helst belägg för att innehavare av nu ifrågavarande befattningar
skulle av någon slags solidaritet med bankintressena, såsom motionären
uttrycker det, vara välvilliga kontrollörer av bankerna. Inspektionen
vill på det bestämdaste protestera emot motionärens beskyllningar mot byråinspektörerna
för partiskhet, vilka beskyllningar äro helt obefogade och
uppenbarligen bero på bristande kännedom örn byråinspektörernas arbetsprestationer
och inspektionens arbetssätt. Det är inspektionen angeläget att
uttala, att icke något framkommit, som kan anses hava inneburit, att dessa
funktionärer icke, sin plikt likmätigt, skulle intaga en fullt objektiv inställning
eller att de skulle underlåta att i sina undersökningsberättelser eller
eljest på ett uttömmande och fullt korrekt sätt delgiva resultatet av vad de
vid undersökningar iakttagit. Det kan här tilläggas, att det enligt ämbetsverkets
instruktion tillkommer bankinspektören att, med vissa särskilt angivna
undantag där kollegialt beslut erfordras, ensam avgöra, vilka åtgärder
som från inspektionens sida skola vidtagas i anledning av vad genom
bankundersökningar eller annorledes inhämtats.
Inspektionen måste på det bestämdaste avråda från att något nytt system
för rekrytering av ämbetsverkets ifrågavarande personal införes.
Motionären ifrågasätter inrättande av en »granskningsavdelning» vid sidan
av en »allmän avdelning», den sistnämnda motsvarande det nuvarande
ämbetsverket. Inspektionen har svårt att förstå, vilken uppgift en dylik
granskningsavdelning skulle föreläggas. För tillsynsarbetets normala gång
skulle den i varje fall vara obehövlig.
Inrättande av en riksdagens granskningsman över bankerna eller uppdragandet
åt riksgäldsfullmäktige att utöva särskild granskning av bankernas
verksamhet anser motionären också vara tänkbara lösningar av problemet.
Slutligen föreslår motionären till omedelbart genomförande, att såsom allmänna
ombud för granskning av bankbolagens förvaltning skulle av Konungen
tillsättas för varje bankbolag tvenne personer, vilka skulle hava att
deltaga i bankstyrelsens sammanträden och, så snart omständigheterna påkallade
det, underrätta Kungl. Majit om förhållande i bankens förvaltning,
som kunde giva anledning till ingripande. Med stöd av de allmänna ombudens
granskning skulle Kungl. Majit antingen själv eller genom bankinspektionen
kunna förbjuda verkställighet av styrelsebeslut, som stöde i strid med
lag eller bolagsordningen, och eljest meddela bankbolagen förelägganden i
skilda hänseenden för undanröjande av missförhållanden i ledningen av
bankverksamheten. De allmänna ombuden skulle slutligen hava samma vidsträckta
granskningrätt som bankinspektionen och delgivas samma handlingar
som bankerna nu hava att tillställa denna.
Inspektionen vill i anledning av motionärens nyss angivna hugskott allenast
göra det uttalandet, alt örn någon av dessa skulle mot förmodan befinnas
böra följas, inspektionens uppgifter såsom tillsynsmyndighet lör
affärsbanker i realiteten skulle komma alt så avsevärt beskäras, att det synes
böra tagas under övervägande, örn icke ämbetsverket i dess ifrågavarande
funktion borde indragas.
1 förbigående kan inspektionen icke underlåta att framhålla, att motionärens
påstående, att inspektionen är »ett slags hämsko å övriga myndigheters
vaksamhet, när det gäller bankverksamheten», här särskilt åklagarmakten,
mäste vara fällt utan närmare eftertanke. Örn åklagarmyndigheten anser,
Bihang lill riksdagens protokoll 193''.). S sand. Nr 49 30.
34
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
att det är sa dåligt ställt med bankverksamheten, som motionären förmenar,
lärer densamma förvisso trots bankinspektionens existens och ämbetsverksamhet
icke underlåta att verkställa de åtal, vartill förhållandena giva anledning.
Inspektionen vill till vad sålunda angående dess egen verksamhet blivit
sagt allenast uttala, att denna verksamhet, som i och för sig är av svår och
delikat natur, icke underlättas genom sådana bidrag till den allmänna diskussionen,
som de av motionären givna. Detta innebär icke, att inspektionen
undandrager sig kritik, men kritiken skall vara vederhäftig.
Till sist vill inspektionen framhålla, att efter genomförande av den väntade
nya aktiebolagslagstiftningen ny banklag torde bliva erforderlig. I
samband därmed torde tillfälle säkerligen komma att givas att till övervägande
upptaga välgrundade önskemål örn ändringar jämväl i de icke bolagstekniska
delarna av banklagen.
Inspektionen förmenar, att den förevarande motionen icke är av beskaffenhet
att böra föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
I behandlingen av detta ärende har, förutom undertecknade Lindeberg och
Tondén, den senare föredragande, deltagit biträdande ledamoten Carlborg.
Stockholm den 31 mars 1939.
SVEN J. LINDEBERG.
Albert Tondén.
Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
* <1 391474
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.