Utlåtande i anledning av väckta motioner örn utredning rörande byggnadskostnaderna på landsbygden.
1939-04-18 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1939:11, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn utredning rörande byggnadskostnaderna på landsbygden.
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1939 kl. 10 f. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckta motioner örn utredning rörande byggnadskostnaderna
på landsbygden.
I en inom första kammaren väckt motion, nr 5, har herr Sam Larsson m. fl.
hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte låta verkställa en ingående och allsidig utredning angående
möjligheterna att nedbringa byggnadskostnaderna särskilt med hänsyn till
landsbygdens och i synnerhet jordbrukets förhållanden, med beaktande av
de synpunkter som i motionen framhållits, samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
Inom andra kammaren har en likalydande motion, nr 7, väckts av herr
Andersson i Rasjön m. fl.
I en inom första kammaren väckt motion, nr 106, har herr Friggeråker
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn en utredning, syftande till
att åstadkomma sådana åtgärder, att byggnadskostnaderna på landsbygden
hållas inom sådana gränser, att ett fortgående underhålls- och nybyggnadsarbete
kan äga rum.
Inom andra kammaren har en likalydande motion, nr 105, väckts av herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl.
Vidare har herr Domö m. fl. i en i första kammaren väckt motion, nr 107,
hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om skyndsam
allsidig utredning rörande byggnadskostnaderna på landsbygden och
därmed sammanhängande faktorer, samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen föranleder.
Inom andra kammaren har en likalydande motion, nr 176, väckts av
herr Bagge m. fl.
Förenämnda tre i första kammaren väckta motioner har av kammaren
hänvisats till dess andra tillfälliga utskott.
Beträffande motiven får utskottet hänvisa till motionerna 1:5, 1:106
och I: 107.
Förevarande tre motioner stå i sådant samband med varandra, att utskottet
funnit det lämpligt att upptaga dem till behandling i ett sammanhang.
över motionerna II: 7, 105 och 176, som av andra kammaren hänvisats
till dess andra tillfälliga utskott, har delta utskott införskaffat yttranden
från socialstyrelsen, statens egnahemsstyrelse, statens jordbruksnämnd, hus
Bihang
till riksdagens protokoll 1939. 12 sami. 2 avd. Nr 11. 1
Motionerna.
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Utskottet.
hållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott, Landsorganisationen i Sverige,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Svenska byggnadsindustriförbundet, Riksförbundet landsbygdens
folk, Samverkande byggnadsfackförbunden samt Småbrukarnas riksförbund
(genom sin ordförande, Alfred Andersson). Nämnda yttranden finnas såsom
bilagor fogade vid detta utlåtande.
Av de i ärendet avgivna yttrandena bestyrkes vad i motionerna anförts,
att byggnadsbeståndet å landsbygden i stor utsträckning behöver bliva föremål
för modernisering och nydaning, ej minst för att jordbruket i konkurrens
med andra näringar skall kunna räkna med tillräcklig arbetskraft.
Ehuru från statsmakternas sida redan vidtagits ett flertal åtgärder till stöd
för jordbruket, har det, såsom motionärerna påvisat och i yttrandena över
motionerna ytterligare understrukits, dock visat sig att jordbruket i stor
utsträckning saknar de ekonomiska resurser, som erfordras för att med nuvarande
stegrade byggnadskostnader kunna hålla sitt byggnadsbestånd i nivå
med tidens krav. Denna stegring har huvudsakligen ansetts bero av de två
huvudfaktorer, som äro bestämmande för byggnadskostnaderna, nämligen
materialpriserna och arbetspriserna, varvid i de olika yttrandena än den
ena än den andra av dessa faktorer åberopats såsom den mera utslagsgivande.
Härjämte har, såsom bidragande orsak till kostnadsstegringen angivits
höjningen i bostadsstandarden.
Enligt utskottets uppfattning måste det anses vara av synnerlig vikt för
jordbruksnäringen och därmed för hela vår folkförsörjning att åstadkomma
så långt möjligt tillfredsställande byggnadsförhållanden å landsbygden. Det
är otvivelaktigt, att de under senare år stegrade byggnadskostnaderna lagt
hinder i vägen för erforderlig modernisering och förbättring av byggnadsbeståndet.
Det måste därför enligt utskottets mening vara av värde, örn åtgärder
kunna vidtagas för att nedbringa dessa kostnader utan att andra samhällsgruppers
berättigade intressen därigenom bliva lidande. En utredning i
motionernas syfte kan förväntas komma att klarlägga ifrågavarande spörsmål.
Vid en sådan utredning, som bör vara allsidig och förutsättningslös,
bör undersökas icke blott frågorna örn material- och arbetslönekostnaderna
utan även andra faktorer, som kunna tänkas inverka. Sålunda bör standardiseringsmöjligheterna
inom byggnadsverksamheten bliva föremål för närmare
undersökning. I samband med den sålunda förordade utredningen
bör jämväl den i motionen I: 107 framförda tanken på byggnadssakkunniga
rådgivare på landsbygden samt att genom kursverksamhet eller stipendieunderstödd
utbildning giva småbrukarna möjlighet till ^sysselsättning inom
byggnadsfacket övervägas. I detta sammanhang får utskottet framhålla, att
— enligt vad som framgår av flertalet av de yttranden från hushållningssällskapens
egnahemsnämnder, som införskaffats av statens egnahemsstyrelse —
landsbygdens byggnadsarbetare icke alltid kunna anses besitta nödig yrkes
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
3
skicklighet. Utskottet får vidare erinra om att samfundet för hembygdsvård
redan i viss utsträckning bedriver en med allmänna medel stödd kursverksamhet
på ifrågavarande område. Den nu ifrågasatta utbildningen skulle
måhända kunna organiseras i anslutning till nämnda samfunds kursverksamhet.
Slutligen får utskottet framhålla angelägenheten av att de direkt intresserade
parterna beredas tillfälle att deltaga i den föreslagna utredningen.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
i anledning av här förevarande motioner nr 5, 106
och 107 ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös
utredning örn möjligheterna att nedbringa landsbygdens
byggnadskostnader samt till riksdagen inkomma med de förslag,
vartill berörda utredning kan giva anledning.
Stockholm den 18 april 1939.
På utskottets vägnar:
O. A. NORDBORG.
Närvarande: herrar Nordborg, Heuman, Gottfrid Karlsson*, Swartling, Sundvik,
Theodor Magnusson* och Persson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
4
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Bilaga 1.
Stockholm den 28 februari 1939.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Genom remiss den 3 februari 1939 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott avgiva
yttrande över de inom kammaren väckta motionerna nr 7, 105 och 176 angående
utredning rörande byggnadskostnaderna på landsbygden ävensom
att till jordbruksdepartementet insända avskrift av samma yttrande. I anledning
härav får styrelsen anföra följande.
I samtliga de remitterade motionerna erinras örn det från åtskilliga
håll vitsordade sakförhållandet, att landsbygdens och enkannerligen jordbrukets
byggnadsförsörjning, i trots av stödjande åtgärder från samhällets
sida, alltjämt är i stor utsträckning otillfredsställande. Det framhålies
vidare, att oskäligt höga byggnadskostnader till väsentlig del ha varit
orsak till detta förhållande. 1 en av de remitterade framställningarna
ifrågasättes i detta sammanhang en särskild undersökning av frågan om
byggnadsmaterialprisernas utveckling, ett spörsmål, som enligt vederbörande
motionärs uppfattning av 1934 års byggnadssakkunniga har behandlats
med alltför mycken varsamhet. Därjämte har i de framförda motionerna
frågan örn den andra stora posten i byggnadskostnaderna, nämligen
arbetspriserna, ägnats synnerlig uppmärksamhet. Det konstateras,
att byggnadsarbetarfackföreningarnas verksamhet från att lia varit begränsad
väsentligen till städerna och deras närmaste omgivningar efterhand
har utvidgats och fått en allt större omfattning. Timlönerna på landsbygden
lia härigenom kraftigt stegrats, vartill komma de arbetsprisstegrande
verkningarna av ett ursprungligen för stadssamhällenas förhållanden
anpassat ackordslönesystem.
Såsom i motionerna nämnts, har socialstyrelsen i yttrande över 1934
års byggnadsindustrisakkunnigas betänkande för sin del givit uttryck åt
betänkligheter beträffande den snabba och olikformiga stegring av timlöner
och ackordspriser, vilken av tillgängliga uppgifter att döma synes
försiggå åtminstone inom vissa delar av landsbygden. Det har därvid även
från styrelsens sida framhållits, att en tillämpning på landsbygdens och
särskilt jordbrukets byggnadsarbeten av i städer och stadsliknande samhällen
gällande lönesatser kan försvåra och t. o. m. omintetgöra nödvändiga
statsåtgärder till höjande av bostadsstandarden för den mindre bemedlade
landsbygdsbefolkningen. I nyligen avlämnat yttrande över bostadssociala
utredningens förslag till förbättring av bostäder för lantarbetare
har styrelsen ytterligare betonat, att effekten av de där ifrågasatta
bostadsförbättringsåtgärderna allvarligt skulle äventyras vid en fortsatt
tendens till stegring av landsbygdens byggnadsarbetarlöner upp emot den
nivå, som nåtts i städer och liknande samhällen. Bostadssociala utredningen
har i sitt här berörda betänkande för egen del starkt hävdat en
sådan synpunkt.
Med en erinran om dessa tidigare uttalanden vill styrelsen ånyo understryka
den stora sociala betydelse, som måste tillmätas den fråga, vilken
med de remitterade motionerna har framlagts inför riksdagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Xr 11.
o
EU viktigt spörsmål är, huruvida det låter sig göra att upphäva byggnadsarbetets
säsongkaraktär och i vad mån en minskning av byggnadskostnaderna
kan vinnas på denna väg. Genomgripande organisatoriska
och tekniska åtgärder torde erfordras för att det skall bli möjligt att få
en jämnare fördelning av arbetet över olika årstider. Av allt att döma kommer
det att taga lång tid, innan förhållandena i nu berörda hänseende
skola bliva nämnvärt förändrade. Det torde därför ännu så länge icke
kunna undgås, att byggnadsarbetarnas dagsinkomster komma att bestämmas
med viss hänsyn till arbetets säsongkaraktär. Detta orsakssammanhang
har måhända icke beaktats i vederbörlig grad av den jordbrukande
befolkningen.
Emellertid kvarstår såsom synnerligen befogat denna befolknings krav
på en bättre anpassning av för byggnadsarbetare på landsbygden gällande
lönesatser efter orternas levnadskostnader, befolkningens allmänna levnadsstandard
och andra förhållanden, t. ex. den i många fall enklare tekniska
beskaffenheten av ifrågakommande byggnadsarbeten, vilken kan
motivera en prissättning efter andra grunder än de för byggnadsarbeten i
stadssamhällen utslagsgivande.
I bostadssociala utredningens betänkande med förslag till förbättring
av bostäder för lantarbetare konstateras, att på grund av organisationsväsendets
utbredning inom bvggnadsträarbetarefacket på rena landsbygden
avtalsenliga timlöner av 1: 20, 1: 25 eller 1: 31 kronor börjat att tillämpas,
och att man nödgas räkna med ännu högre löner vid ackordsarbete. Efter
liknande grunder lia fackförbunden inom andra byggnadsyrken strävat
att utvidga sitt inflytande genom att bilda nya avdelningar utanför
stadsområdena. Denna expansion har brutit sig mot landsbygdens närmast
av lant- och skogsarbetarlönerna betingade — och i många fall likväl
av säsongförhållandcn påverkade — arbetsprisnivå, som exempelvis för
byggnadssnickare har inneburit timlöner, vilka sällan överstigit 0: 75—
1:00 krona.
På grundvalen av löner av den sist angivna storleksgraden hade kollektivavtal
med lantbyggmästare, godsägare m. fl. i åtskilliga bygder tidigare
ingålts av Riksförbundet landsbygdens folk (R. L. F.). Detta vållade emellertid
konflikter med byggnadsfackförbunden. I oktober 1937 träffades
slutligen en överenskommelse, enligt vilken R. L. F. förband sig att icke
vidare ingå några byggnadsavtal i södra och mellersta Sverige och ej heller
i Norrland på platser, där byggnadsarbetarfackförbunden lia lokalavdelningar.
Denna överenskommelse har numera uppsagts och nya förhandlingar
lia forts, dock utan afl hittills lia lett till något resultat.
Senast ingångna lantarbeiaravtal innehålla bestämmelser om viss betalning
av byggnadsarbete efter en taxa, som är lägre än byggnadsarbetar1''ackförbundens
— i Södermanlandsföreningens avtal exempelvis utgörande
70 å 85 öre vid anställning utan naturaförmåner — men dessa avtal
synas egentligen vara av betydelse blott där byggnadskunnigt folk är mera
fast anställt, alltså endast beträffande ett relativt fåtal större gårdar.
I oell för sig är byggnadsarbetarfackförbundcns strävan att utvidga området
fiir sitt lönepolitiska inflytande naturlig. Det ligger i sakens natur,
att arbetarorganisationerna liksom arbetsgivarorganisationerna silka vinna
största möjliga anslutning bland deni, som utöva respektive yrken.
Det kan å andra sidan icke bestridas, ali tämligen komplicerade spörsmål
likväl kunna yppa sig, örn nian ser på den pågående organisationsrörelsen
ur arbetsfredens oell arbelsfrilielens samt föreningsrättens synpunkter.
6
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Oavsett här berörda förhållanden, framställer sig emellertid den frågan,
huruvida icke en mera rimlig lönesättning för landsbygdens byggnadsarbeten
kunde ernås inom ramen av byggnadsärbetarfackförbundens
kollektivavtalsväsen. Det lär. att döma av på senare tid inför offentligheten
framkomna uttalanden, kunna antagas, att man även inom landsorganisationen
och vederbörande fackförbund har uppmärksamheten riktad
på det socialt betydelsefulla löneproblem, som här föreligger, och som
måste få en ökad aktualitet, i den mån ifrågavarande organisationer vinna
ytterligare framgång i sina strävanden att bilda nya avdelningar på
landsbygden. Organisationerna måste genom utvecklingens egen makt
komma att ställas inför kravet på en differentiering i lönesättningen efter
jordbrukets betalningsförmåga.
Möjligheterna av att inom byggnadsarbetarfacken åvägabringa avtalsbestämmelser
med för landsbygdens förhållanden bättre avpassade lönesatser
kunna i vart fall efter styrelsens mening vara förtjänta av att göras
till föremål för en allsidig och ingående undersökning. Det i de remitterade
motionerna framförda önskemålet örn en utredning av frågan örn
tillförsäkrandet av större frihet åt landsbygdens byggnadsföretagare att
obehindrat använda arbetskraft utanför fackförbunden kan naturligtvis
samtidigt upptagas till prövning. Detta spörsmål synes i så fall lämpligen
böra omfattas av den undersökning i ett mera allmänt sammanhang av
de organisationsrättsliga frågorna, varom riksdagen redan har gjort framställning
hos Kungl. Majit. Att reglera det ifrågavarande problemet medelst
lagstiftning torde likväl icke låta sig göra. Det skall säkerligen befinnas
lämpligast, att parterna även här söka en lösning på överenskommelsens
väg.
För att den föreslagna utredningen i de ovan angivna spörsmålen skall
kunna leda till några resultat av praktisk betydelse torde det vara nödvändigt,
att de direkt intresserade parterna beredas tillfälle att deltaga i
undersökningen.
Slutligen synas jämväl de möjligheter, vilka kunna erbjuda sig att genom
en sänkning eller utjämning av priserna å byggnadsmaterial befrämja
byggnadsverksamheten på landsbygden, böra bliva föremål för en
förnyad omprövning i samband med en utredning av det slag, som här
ifrågasatts. Härvid torde den omständigheten böra särskilt beaktas, att
materialkostnaderna bliva betungande i synnerhet för den kategori av personer,
som bygga i mindre skala. De betydande prisrabatter, som pläga
erhållas vid storbyggen, kunna nämligen — såsom bland annat anmärkts
av bostadssociala utredningen i dess ovan berörda betänkande —
i regel icke påräknas i fråga örn de små byggnadsenheter, vilka
i allmänhet förekomma på landsbygden. Ifrågavarande förmåner borde
emellertid kunna tillförsäkras jämväl denna sistnämnda kategori, örn för
dessas vidkommande åtgärder vidtagas för att möjliggöra gemensamma
inköp. Här synes en viktig uppgift anmäla sig för jordbrukarnas fackliga
och kooperativa sammanslutningar. Stor vikt torde också böra läggas vid
en organiserad samverkan mellan olika intresserade parter i syfte att på
landsbygden befrämja ett billigare husbyggande, bland annat genom konstruktion
av för landsbygden lämpliga standardiserade byggnadstyper.
En viss belysning av ämnet torde kunna erhållas även från den förundersökning
för 1941 års dyrortsgruppering, vilken av socialstyrelsen föreslagits
skola ske år 1939, och där vissa standardiserade egnahemsbostadstyper
förutsättas komma till användning. Det må likväl därvid observe
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
7
ras, att den ifrågavarande undersökningen endast åsyftar en jämförande
beräkning av byggnadskostnadernas storlek på olika orter för likvärdiga
egnahemsbyggnader men icke berör frågan örn orsakerna till prisvariationerna.
Med åberopande av vad här anförts, anser sig styrelsen kunna biträda
det i de remitterade motionerna framställda önskemålet örn en allsidig utredning
rörande byggnadskostnaderna på landsbygden och därmed sammanhängande
frågor.
Ernst Bexelius.
SIGFRID HANSSON.
Bilaga 2.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Genom ämbetsskrivelse den 3 februari 1939 har egnahemsstyrelsen anbefallts
att avgiva och före den 1 mars 1939 till riksdagens andra kammares
andra tillfälliga utskott överlämna yttrande över de inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motionerna 11:7 angående nedbringande
av byggnadskostnaderna inom landet särskilt i vad angår landsbygden och
jordbruket, II: 105 angående begränsning av byggnadskostnaderna på
landsbygden och II: 176 angående utredning rörande byggnadskostnaderna
på landsbygden och därmed sammanhängande faktorer.
I anledning härav får egnahemsstyrelsen anföra följande.
Styrelsen har hänvänt sig till vederbörande befattningshavare hos 14
hushållningssällskap för erhållande av svar å vissa uppställda frågor rörande
med byggnadskostnadernas stegring sammanhängande förhållanden.
Frågeformuläret ävensom det insamlade materialet överlämnas härjämte.
Så gott som samstämmigt hava uppgiftslämnarna uttalat den allmänna
uppfattningen, att en förhöjd byggnadsstandard under senare år
liksom ock höjda priser å byggnadsmaterial givetvis medverkat till byggnadskostnadernas
stegring men att den väsentligaste orsaken till de förhöjda
byggnadskostnaderna vore de starkt ökade arbetskostnaderna.
Vidare har styrelsen med ledning av tillgängliga uppgifter, hämtade
från arbetarsmåbruksverksamheten, undersökt i vad mån de ökade byggnadskostnaderna
inverkat på arbetarsmåbrukslånens storlek och lånefrekvensen.
Resultatet framgår av nedanstående uppställning.
Å r
Antal lån
Genomsnittligt
lånebelopp
kronor
1033..............
394
4 767
1934..............
1 007
4 975
1935..............
1 380
5 470
1936..............
1 489
5 866
1937..............
1 091
6 092
1938..............
739
6 495
8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Den minskade lånefrekvensen 1937—1938 torde i icke ringa mån bero
på svårigheten att få lanen att räcka till för de ökade byggnadskostnaderna.
Härvid inverkar givetvis, att kravet på kvalitetsarbete i fråga örn byggnaderna
vuxit. Det ma framhallas, att arbetarsmåbruksverksamheten bär
sin största utbredning i norrlandslänen samt Värmlands och Kopparbergs
län.
1 fraga.on! byggnadskostnaderna inom egnahemsverksamheten och bostadsförbättringsverksamheten
får egnahemsstyrelsen hänvisa till ovanberörda
från vissa hushållningssällskap insamlade material.
\ ad bostadsförbättringsverksamheten angår, torde kostnadsstegringen
medföra, att hittills beviljade bidrag å numera högst 1 200 kronor pr lägenhet
icke längre förslå. Därest ej byggnadskostnaderna kunna nedbringas,
torde sålunda — om bostadsförbättringsverksamheten skall fortsätta
i samma omfattning som hittills — väsentligen höjda årliga statsanslag
för ändamålet bliva nödvändiga.
En följd av de ökade byggnadskostnaderna torde ock i fråga örn jordbruksegnahem
bliva, att nybildning av lägenheter och förbättring av äldre
byggnader i avsevärd grad försvåras. Om från statsmakternas sida något
kan åtgöras för att tillrättalägga ifrågavarande förhållanden, kommer egnahemsverksamheten
att därigenom främjas. Skäl synas dock föreligga, att
samtliga hithörande faktorer undersökas. Styrelsen får sålunda för sin
del tillstyrka en ingående och allsidig utredning.
Detta ärende har handlagts av egnahemsstyrelsen i plenum. Stockholm
den 3 mars 1939.
O. AGERBERG.
E. Bring.
Bilaga 3.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Sedan Kungl. Maj:t den 3 februari 1939 anbefallt statens jordbruksnämnd
avgiva och före den 1 mars 1939 till riksdagens andra kammares andra
tillfälliga utskott överlämna yttrande över de inom riksdagen väckta motionerna
11:7 angående nedbringande av byggnadskostnaderna inom landet
särskilt i vad angår landsbygden och jordbruket, II: 105 angående begränsning
ay byggnadskostnaderna på landsbygden och II: 176 angående utredning
rörande byggnadskostnaderna pa landsbygden och därmed sammanhängande
frågor, får nämnden anföra följande.
I samtliga här omförmälda motioner yrkas, att riksdagen skall hos Kungl.
Maj:t anhålla örn utredning i olika hänseenden rörande byggnadskostnaderna
å landsbygden, särskilt med hänsyn till möjligheterna att nedbringa
desamma. Otvivelaktigt äro de i motionerna väckta spörsmålen av utomordentlig
betydelse för i första hand den jordbrukande befolkningen, detta ej
minst för närvarande, då av olika skäl ökade anspråk ställas på jordbrukets
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
9
bostads- och ekonomibyggnader. Ur de synpunkter, som jordbruksnämnden
anser sig böra företräda, finner sig nämnden därför böra tillstyrka, att de
här berörda frågorna göras till föremål för en ingående och allsidig utredning.
I detta ärendes handläggning hava deltagit nämndens ordförande samt
ledamöterna herrar Börjesson och Cederlund ävensom suppleanten herr
Carlborn.
Stockholm den 8 februari 1939.
BO HAMMARSKJÖLD.
/ Erik Carlsson.
Bilaga A.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Sedan hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott beretts tillfälle
avgiva yttrande i anledning av de vid årets riksdag i andra kammaren
väckta motionerna nr 7, 105 och 176 — samtliga syftande till utredning angående
möjligheterna att nedbringa byggnadskostnaderna på landsbygden
och särskilt inom jordbruket — får förvaltningsutskottet i ärendet anföra
följande, därvid förvaltningsutskottet närmast tager sikte på förhållandena
inom jordbruksnäringen.
Det synes förvaltningsutskottet angeläget, att det pågående arbetet för
åstadkommande av ett förbättrat byggnadsbestånd vid jordbruket i möjligaste
mån påskyndas. Detta gäller beträffande såväl bostadshus som ekonomibyggnader.
Det är allmänt omvittnat, att beträffande många av jordbrukets bostäder
— bostäder för jordbrukarfamiljer lika väl som för arbetsanställda — ganska
omfattande förbättringsarbeten äro redan ur allmän hälsovårdssynpunkt väl
motiverade. Härtill kommer, alt berättigade krav på ökad bekvämlighet i
lanthemmen, icke minst för husmoderns del, allt starkare göra sig påminta.
Den pågående flykten från jordbruket belyser starkt aktualiteten hos sådana
krav. För jordbrukets del är sålunda en omfattande byggnadsverksamhet i
bostadsförbättrande syfte av behovet påkallad.
Men även i fråga om jordbrukets ekonomibyggnader ställer vår tid stora
krav på förbättringsarbeten. Det högst betydande byggnadsbestånd det här
gäller medför i och för sig avsevärda anspråk på underhålls- och ersättningsarbeten.
Härtill kommer emellertid, att de numera ändrade produktions- och
arbetsförhållandena vid jordbruket innebära väsentligt ökade fordringar på
ekonomibyggnadernas ändamålsenlighet, därvid särskild vikt får läggas såväl
vid arbetsbesparande anordningar som beträffande ladugårdarna vid
hygienens stegrade krav. Vid det övervägande antalet jordbruk i vårt land
måste det anses vara ett viktigt led i rationaliseringssträvandena, att ekonomibyggnaderna
genom olika slags förbättringsarbeten göras till mera effekliva
organ i jordbrukets produktionsprocess.
10
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
I föreliggande motioner har framhållits, att bvggnadskostnaderna på landsbygden
hava under senare tid avsevärt stigit, att tendensen till fortsatt kostnadsstegring
är påtaglig samt att jordbrukets ekonomiska villkor icke äro
och knappast kunna väntas bliva sådana, att jordbruket kan bära ifrågavarande
kostnadsökning. På grund härav blir, framhålles det, den väl behövliga
förbättringen i jordbrukets byggnadsbestånd försvårad, försenad och
mången gång belt omöjliggjord.
Förvaltningsutskottet kan vitsorda riktigheten av vad sålunda anförts och
bär för sin del intet att tillägga i detta stycke. Såvitt förvaltningsutskottet kari
finna, är det nödvändigt att den stora börda för jordbruket, som ett vidmakthållande
och en erforderlig förbättring av byggnadsbeståndet för närvarande
innebär, göres mindre tyngande. Härvid synes man få söka sig fram på
olika vägar.
Närmast till hands synes ligga, att möjliga åtgärder vidtagas i syfte att
byggnadskostnaderna såsom sådana så långt möjligt förbilligas. Därvid bör
givetvis hänsyn tagas till såväl materialkostnad som arbetslöner. Beträffande
båda är nödvändigt att hålla monopolistiska tendenser tillbaka. Det är vidare
av vikt, att försäljnings- och distributionsapparaten för byggnadsmaterialier
fyller berättigade anspråk på effektivitet. Även torde vara av betydelse,
att den inom jordbrukets byggnadsverksamhet använda arbetskraften
är så långt möjligt knuten till bygden, helst med möjlighet till annan förvärvsverksamhet
under för byggnadsarbete död period. För vinnande av sistnämnda
syfte synes viss kursverksamhet inom byggnadsfacket för småbrukare
m. fl. vara förtjänt av uppmärksamhet. Utbildningen av lantbyggmästare
torde jämväl böra ytterligare främjas.
Standardiseringsfrågan har betydelse för såväl materialåtgång som arbetskostnader.
Även om jordbrukets byggnader icke så väl lämpa sig för
standardisering som exempelvis bostadshus i större samhällen, lärer emellertid
standardutförande med fördel kunna tillämpas för en mångfald meleher
mindre betydelsefulla detaljer även i lantmannabyggnader — såväl bostadshus
som ekonomibyggnader. Denna fråga bör därför ingående över
vägas.
Ett annat område, där ekonomiska fördelar synas stå att vinna, omfattar
själva byggnadssättet inom jordbruket. Det är antagligt, att för närvarande
i många fall den för byggnadsföretaget utarbetade planlösningen ej är den
lämpligaste, och att de använda konstruktionerna ej alltid äro de bästa. Ett
iindamålsenligare byggnadssätt bör i åtskilliga sådana fall direkt kunna resultera
i besparing i materialåtgång och kanske också i arbetskostnader.
Skola större framsteg kunna nås på sistnämnda område, måste emellertid
tvenne viktiga förutsättningar vara uppfyllda. Den ena är, att en tillfredsställande
forsknings- och försöksverksamhet kommer till stånd på området
för jordbrukets bostads- och ekonomibyggnader. För en sådan verksamhet
föreligga stora och viktiga uppgifter, såväl i fråga örn den ekonomiska
planlösningen som de tekniska konstruktionsdetaljerna. Den andra
förutsättningen är att dugliga arkitekter och byggnadskonsulenter stå till
jordbrukets förfogande. Denna fråga tränger alltjämt till sin lösning. Hushållningssällskapens
ombud vill erinra örn sin hösten 1937 gjorda hemställan
hos Kungl. Majit örn statsunderstöd till byggnadskonsulterande verksamhet
hos hushållningssällskapen. Framställningen har tyvärr ännu icke
föranlett någon åtgärd.
I anslutning till vad ovan anförts får hushållningssällskapens ombuds för
-
11
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
valtningsutskott tillstyrka, att allsidig utredning snarast verkställes angående
byggnadskostnaderna på landsbygden och vad därmed har samband.
Stockholm den 20 februari 1939.
På hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskotts vägnar:
AXEL VON SNEIDERN.
Thure Björkman.
Bilaga 5.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Med anledning av remiss av den 10 februari med hemställan örn yttrande
över i riksdagen väckta motioner nr 7, 105 och 176 får landssekretariatet å
landsorganisationens vägnar anföra:
Frågan om förhållandena för byggnadsverksamheten på landsbygden har
vid upprepade tillfällen varit aktuell. Det har framhållits från flera håll, att
de ekonomiska betingelserna för byggnadsverksamhet på landsbygden icke
äro jämförbara med betingelserna i städer och stadsliknande samhällen. I
den mån byggnadskostnaderna äro att betrakta som onormalt höga i anledning
av dels att fabrikanterna av byggnadsmaterial bedriva en oskälig prispolitik,
dels beroende på att byggnadsarbetet icke är i önskvärd omfattning
rationaliserat, så är detta emellertid frågor som beröra byggnadsverksamheten
över huvud taget.
Sekretariatet anser sig därför böra framhålla, att en utredning, som omfattar
endast byggnadsverksamheten på landsbygden, kommer att blott omfatta
en detalj av ett stort problem. Emellertid finner sekretariatet icke anledning
att på grund härav motsätta sig utredning på ifrågavarande område.
Beträffande vad som i motionerna anföres angående arbetsprisernas inverkan
på byggnadskostnaderna, är sekretariatet på väsentliga punkter av
annan mening än motionärerna. Utan att inga pa en detaljkritik av motiveringarna
till motionerna vill sekretariatet dock framföra ett par synpunkter
i anledning av vad som i motionerna anföres.
Det kan enligt sekretariatets mening icke riktas klander mot att byggnadsarbetarnas
fackliga organisationer organisera byggnadsarbetarna på
landsbygden och att dessa fordra betalning för arbetet enligt gällande kollek
tivavtal. Beträffande ackordssystemet är vad som anföres av motionärerna i
hög grad tendentiöst. Det borde icke vara främmande för vederbörande, att
detta s. k. mätningsförfarande är betingat av att byggnadsarbetet utföres på
ackord. Den omständigheten att ackordsarbete förekommer betyder icke i
och för sig, att byggnadskostnaderna bliva högre än vid tidlönsarbete. Även
från andra näringsområdcn giva erfarenheterna vid handen, att ackordsarbetet
t. o. m. kan förbilliga kostnaderna och icke fördyra desamma.
Sekretariatet anser sig icke kunna underlåta framhålla, att en utredning
på detta område måste taga hänsyn till den kår av arbetare, som är hänvisad
till att förtjäna sitt uppehälle genom arbete inom byggnadsindustrin
12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
med beaktande av byggnadsarbetets säsongkaraktär. Ett sådant hänsynstagande
är lika påkallat som hänsyn till de av motionärerna påtalade förhållandena.
Till sist må erinras om, att sekretariatet tidigare, senast år 1937, i yttrande
över förslag lill lagstiftning örn minimilöner för lantarbetare, hävdat den
principiella uppfattningen, att löne- och avtalsfrågor lämpligast regleras genom
fria överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter, och att dessa
frågor icke må regleras genom lagstiftningsingripanden. Sekretariatet finner
anledning att i detta sammanhang ytterligare understryka denna sin principiella
uppfattning.
Ovan framförda synpunkter utgöra dock icke anledning för sekretariatet
att motsätta sig en allsidig och objektiv utredning av frågan om byggnadskostnaderna
på landsbygden. Därest en sådan utredning kommer till stånd,
hör ges tillfälle för de fackligt organiserade arbetarna att med representant
deltaga i utredningsarbetet.
Stockholm den 28 februari 1939.
Landsorganisationen i Sverige
GUNNAR ANDERSSON.
Gust. Dahlberg.
Bilaga 6.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Genom skrivelse den 28 januari 1939 har Utskottet berett tillfälle för
Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap att avgiva yttrande i anledning av
motionerna nr 7, 105 och 176 vid årets riksdag. Lantbrukssällskapet får i
anledning härav anföra följande.
Det är allmänt känt och omvittnat, att stora anspråk nu göra sig gällande
med avseende på förbättring och förnyelse av byggnadsbeståndet på
landsbygden och i synnerhet vid jordbruket. I ett yttrande över bostadssociala
utredningens förslag till förbättring av bostäder för lantarbetare anförde
Sällskapet härom bland annat. »Man torde kunna säga, att bostadsförhållandena
inte blott för lantarbetare utan även för jordbrukare i stor
utsträckning äro sämre än för befolkningen inom städer och andra tätt bebyggda
samhällen. Detta torde bland annat sammanhänga med att bostäderna
i de mera tätbebyggda samhällena till stor del tillkommit under senare
år och att bostadsbeståndet där sålunda är ganska ungt jämfört med den
egentliga landsbygdens. Icke heller har landsbygden kunnat i samma utsträckning
införa moderna bekvämligheter och sanitära anordningar, vilka
lättare låta sig ordna i tätare samhällen genom samfällda företag. De ekonomiska
förhållandena vid jordbruket ha dessutom under lång tid lagt hin
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
13
der i vägen för vidtagande av mera kostsamma förbättringsåtgärder, varjämte
förståelse för deras betydelse samt teknisk insikt örn deras genomförande
mångenstädes saknats. Emellertid har under de senare åren en stark
önskan och strävan till vidtagande av dylika förbättringar framträtt bland
jordbruksbefolkningen.»
Även i fråga örn ekonomibyggnader gäller, att stort behov av förbättringar,
om- och nybyggnader förefinnes, detta icke minst på grund av ändrade
arbetsförhållanden och hygieniska krav.
Likaså är det otvivelaktigt riktigt att byggnadskostnaderna på landsbygden
under de senaste åren stegrats på ett sätt, som medför mycket betänkliga
konsekvenser och hotar att väsentligt förhindra eller i varje fall fördröja
den välbehövliga förbättringen respektive förnyelsen av byggnaderna.
Vad i motionerna anförts härom är uttryck för verkliga missförhållanden,
som det är angeläget att söka rätta till.
Statsmakternas strävanden under de senaste åren att bereda hjälp åt jordbruket
ha huvudsakligen åsyftat att förbättra priserna å produkterna för
att därigenom öka jordbrukets inkomster, något som också varit av största
betydelse. Emellertid kan man icke på denna väg avhjälpa jordbrukets svårigheter,
om kostnaderna samtidigt stiga lika mycket eller mera. Möjligheten
till höjning av produktpriserna har för övrigt av olika skäl sin begränsning.
Den prisnivå å produkterna, som riksdagen ansett böra eftersträvas,
har ju i stor utsträckning icke kunnat nås. Det framstår under sådana
förhållanden såsom synnerligen angeläget att söka förhindra en stark
stegring av jordbrukets kostnader, och för närvarande torde ur dessa synpunkter
särskild uppmärksamhet böra ägnas åt byggnadskostnaderna. Att
så sker är av vikt icke blott med hänsyn till jordbruket och jordbruksbefolkningens
möjlighet att skaffa sig bättre bostäder utan även med tanke
på näringslivet i övrigt. Byggnadsverksamheten och bostadsförbättringen för
jordbruksbefolkningen bör nämligen under många år framåt kunna bli ett
arbetsfält, som ger sysselsättning åt ett stort antal personer och kan absorbera
betydande materialleveranser. Men detta endast under förutsättning,
att kostnaderna ej bli för höga, så att denna verksamhet hämmas. Åtgärder
för tillhandahållande av sakkunnig hjälp för planering av byggnads- och
förbättringsföretag samt för anskaffande av standardutrustningar på billigaste
villkor liksom för att hålla byggnadskostnaderna på rimlig nivå torde
vara av betydligt större betydelse för förbättrandet av såväl lantarbetarnas
som lantbrukarnas bostadsstandard än lån och bidrag till bvggnadsförbättrande
åtgärder.
Enligt Lantbrukssällskapets mening är det därför synnerligen önskvärt,
att statsmakterna undersöka vilka åtgärder som från deras sida lämpligen
kunna vidtagas för att hålla byggnadskostnaderna nere på en rimlig nivå.
Sorn olika faktorer, vilka påverka dessa kostnader, berörts i motionerna,
finner Sällskapet icke anledning ingå härpå. Det skall emellertid påpekas,
att den strävan, som på senaste tiden framträtt bland jordbrukarna att
genom bildandet av byggnadsföreningar själva skaffa sig hjälporgan på
byggnadsområdet, i detta sammanhang torde böra uppmärksammas. Dessa
föreningar kunna få avsevärd betydelse för att hjälpa jordbrukarna med
anskaffning av material och utrustningsdetaljer på fördelaktiga villkor —
bland annat genom att inrikta efterfrågan på standardtyper av utrustningsföremål
och genom att träffa avtal med leverantörer. Ävenså kunna de hjälpa
jordbrukarna nied planläggningen av byggnadsföretag oell byggnadsförbältrande
åtgärder, ordnandet av uppgörelser nied lämpliga byggmästare, kon
-
14
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
troll av byggnadsarbetet m. m. Det synes böra övervägas, örn icke dylika
föreningars tillkomst och verksamhet kan förtjäna stödjas från statens sida.
Stockholm den 16 mars 1939.
Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap
JOH. NILSSON.
/ A. H. Stensgård.
Bilaga 7.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Utskottet har berett Svenska Lantarbetsgivareföreningen tillfälle att avgiva
yttrande över motionerna 7, 105 och 176 i Andra Kammaren angående
åtgärder till nedbringande av landsbygdens byggnadskostnader. Föreningen
får i anledning härav anföra följande.
Den fråga, som genom de angivna motionerna blivit upptagen till granskning
inom Riksdagen, ligger obestridligen inom föreningens intressesfär.
Frågan örn landsbygdens byggnadskostnader är nämligen i vidsträckt mening
en jordbrukets lönefråga; detta ej blott med hänsyn till storleken av
byggnadslönen såsom sådan och dess inverkan på jordbrukets lönsamhet
utan också på grund av dess mer eller mindre direkta samband med lantarbetarnas
allmänna lönestandard.
I fråga om landsbygdens byggnadskostnader ha jordbrukarna och deras
arbetare gemensamma intressen. För båda parter är det av vikt att byggnadskostnaderna
ej stegras i sådan mån att jordbrukets räntabilitet och lantarbetarnas
löneförmåner försämras. Det är emellertid just denna dubbla
verkan som landsbygdens på senare tid avsevärt stegrade byggnadskostnader
medföra.
Jordbruket befinner sig f. n. i ett sådant ekonomiskt läge, att det blott
behövs en ringa ökning av driftskostnaderna för att näringens räntabilitet
skall äventyras. Arbetskostnaden utgör i allmänhet nära hälften av jordbrukets
driftskostnad. I arbetskostnaden ingår som en icke oväsentlig del tillhandahållande
av bostäder åt arbetarna. Då vinstmarginalen, där sådan
finnes, i allmänhet är obetydlig, kan en avsevärd ökning av byggnadskostnaden
ej föranleda annat än antingen att lantarbetarna få avstå från behövliga
bostadsförbättringar eller — om sådana trots de ökade kostnaderna
genomföras — att jordbrukets förmåga att bära lantarbetarnas höjda lönestandard
undergräves. Det är svårt att säga vilket av dessa båda alternativ
som vore mest olyckligt.
Sociala hänsyn och en alltmera vidgad blick för betydelsen av goda, trivsamma,
hygieniska bostäder ha föranlett jordbrukarna att planera och delvis
redan igångsätta omfattande byggnadsföretag. Viljan att förbättra lant
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
15
arbetarnas bostäder går sedan flera år tillbaka sorn en våg över landet.
En sådan inställning lios jordbrukarna är utomordentligt värdefull; den bör
tillvaratagas och stödjas. Förbättras bostäderna^ kan man bl. a. räkna med
alt jordbruket bättre än vad hittills varit fallet kan hos sig kvarhålla nödig
arbetskraft. Men förutsättningen för att så skall kunna ske är att byggnadskostnaderna
hållas vid en sådan nivå att byggenskap ej omöjliggöres.
Den del av driftskostnaderna, som utgöres av arbetskostnader, påverkas
sålunda i hög grad av byggpriserna. I betydande mån är så fallet även med
återstående delen av driftskostnaderna. Det på senare år snabbt framträngande
kravet på rationalisering av jordbruksdriften fordrar om- och nybyggnad
av ekonomihusen. Om jordbruket skall kunna hålla sig något så när
i konkurrensen med andra näringar, är det nödvändigt att byggnadsrationaliseringen
underlättas genom att byggande till rimliga priser möjliggöres.
Tidigare ha jordbrukarna kunnat bebygga sina gårdar för kostnader, som
stått i något så när rimlig proportion till jordbrukets ekonomiska förmåga.
Under senare år, särskilt under de senaste, ha byggnadskostnaderna emellertid
stegrats avsevärt, på sina håll oerhört.
Om man bortser från den omständigheten att byggnadsstandarden höjts,
är anledningen till kostnadsstegringen tvåfaldig: materialpriserna ha ökats
och arbetslönerna ha sprungit orimligt i höjden.
Sedan jordbrukarna på sina håll nödgats betala timlöner, som fastställts
med hänsyn till förhållandena i städer och stadsliknande samhällen, och
därtill ackordspriser enligt det vid stadsbyggnader tillämpade mätningsförfarandet,
ha även vid jordbruket byggnadsarbetarnas dagsförtjänster gått
upp till 15 å 20 kr. och därutöver. För jordbrukets förhållanden äro dylika
belopp oerhört höga. Alldeles särskilt orimligt är det f. ö. att beträffande
jordbrukets byggnader med deras stora släta ytor och enkla utförande tilllämpa
ett mätningsförfarande, som avselts för stadsbyggnadernas mera invecklade
och påkostade byggnadsdetaljer.
Dylika löner ha på sistone i alltmera ökad utsträckning framtvungits på
rena landsbygden. Städernas byggen och jordbrukets ha skurits över en
kam. Det bör emellertid göras klart att jordbruket ej kan tåla en sådan
lönenivå blott därför att den visat sig genomförbar inom andra näringar.
Stadsbyggmästarna kunna inom vissa gränser övervältra sina byggnadskostnader
på hyresgäster och köpare av fastigheterna. Jordbrukarna leva under
helt andra förhållanden. De sakna möjlighet att på grund av ökade byggnadskostnader
få sina produktpriser höjda eller alt eljest överväitra sina
utgifter för husbyggnad på någon annan. Jordbruksnäringens utövare få
själva bära kostnaderna och detta dessutom under en tid då jordbruket är
hårt trängt av den nyligen genomförda arbetstidsminskningen och de ■senaste
årens kraftiga lönehöjningar.
Det förtjänar i detta sammanhang anmärkas att industrien, särskilt järnverken,
i stor. utsträckning har särskilda byggnadslöner, som ligga vida lägre
än de egentliga byggnadsarbetarnas löner och som ej äro förenade med mätningsförfarande.
Jordbrukets kollektivavtal innehåller sedan förra hösten en särskild timlön
för byggnadsarbete, utfört av gårdens för längre eller kortare tid anställda
arbetare. Ännu är det visserligen för tidigt alt bedöma vilken betydelse
den nya lönebestämmelsen kommer alt fä; det torde emellertid få
antagas alt lösandet av landsbygdens byggnadsfråga till en betydande det
är beroende av hur försöket med en särskild byggnadslön i jordbruksavtalen
faller ut.
16
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Till avhjälpande av de misshälligheter, som här ovan påtalats, vill föreningen
föreslå:
1) att jordbrukarna, eventuellt med stöd av statsmedel, uppmuntras att
kooperativt anskaffa billigare byggnadsmaterial, vidtaga åtgärder för
standardisering av dylikt material m. m.;
2) att statsmakterna främja anordnandet av byggnadskurser för landsbygdsbefolkningen
så att tillskapandet av en landsbygdens byggnadsarbetarekår,
som mot skälig lön är tillgänglig för jordbrukets byggnadsbehov,
underlättas;
3) samt att utnyttjandet av jordbruksavtalens byggnadsarbetarlön icke
hindras.
Samtliga motionärer ha yrkat på utredning av landsbygdens byggnadsfråga.
Föreningen anser att missförhållandena äro så påtagliga och så
allmänt kända att åtgärder snarast böra vidtagas, örn ej betydande värden
skola gå förlorade. Därest kungl, proposition ej kan avlåtas utan föregående
utredning, anser föreningen att utredning ofördröjligen bör igångsättas.
Stockholm den 4 mars 1939.
Svenska Lantarbetsgivareföreningen
G. SIMUND.
Bilaga 8.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Genom skrivelse den 28 januari 1939 hava vi bereus tillfälle avgiva yttrande
i anledning av inom kammaren väckta motioner nr 7, 105 och 176,
och få vi med anledning liärav anföra följande.
I samtliga motioner föreslås utredning angående möjligheterna att nedbringa
byggnadskostnaderna på landsbygden med särskilt avseende fästat
vid jordbrukets förhållanden. I sina motiveringar framhålla motionärerna
med skärpa, att en starkt bidragande orsak till de stegrade b3''ggnadskostnaderna
på landsbygden är att söka däri, att de för städer och stadsliknande
samhällen upprättade byggnadsavtalen överförts på landsbygden. Sålunda
framhålles, att byggnadsarbetarnas fackorganisationer hava såsom
medlemmar upptagit arbetare, vilka sysselsättas med lantbyggnadsarbete, och
för dessa begärt och även genomfört tillämpning av arbetslöner, fastställda
för städer och stadsliknande samhällen. Det är riktigt, alt de senare avtalen,
vilka till större delen upprättats under vår medverkan, icke äro utformade
med särskild hänsyn tagen till byggnadsförhållandena på landsbygden.
Detta gäller såväl i tekniskt som ekonomiskt avseende. Att så icke
skett förklaras därav, att vår organisation icke varit representativ för verksamheten
på landsbygden. Visserligen äro lönerna i de av oss ingångna
avtalen differentierade på orter med olika dyrortsförhållanden, men lönerna
i lägsta lönegrupp ligga likväl på ett plan, som icke korresponderar med
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
17
löneläget på landsbygden. Alldeles särskilt framträder detta förhållande vid
arbete, som utföres på ackord. Vi hava emellertid ställt oss tveksamma i fråga
örn lämpligheten att inom vår organisation upptaga egentliga lantbyggmästare,
enär vi varit medvetna örn svårigheterna att vid sammankoppling av
avtalsförhållandena i städerna och på landsbygden ernå för den senare
lämpliga villkor. Härtill kommer, att väl fortfarande en väsentlig del av
byggnadsarbetet inom jordbruket utföres av jordbrukarna i egen regi. Det
synes oss ligga nära till hands, att sistnämnda verksamhet regleras genom
kollektivavtal mellan vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer
inom jordbruket. Ett första steg i denna riktning har också tagits vid den
senaste avtalsuppgörelsen mellan Lantarbetsgivareföreningen och Lantarbetareförbundet,
då särskilda timlöner för byggnadsarbete infördes i jordbrukets
avtal.
Ehuru vi bestämt vilja avråda från varje tanke på att genom lagstiftning
reglera löneutvecklingen även inom här ifrågavarande område, anse vi oss
dock icke böra göra någon erinran mot förslaget om utredning rörande
byggnadskostnaderna på landsbygden, synnerligast som utredningen är avsedd
att gälla icke endast löneförhållanden utan även frågor beträffande
materialanskaffning, standardisering, teknisk planläggning m. m.
Stockholm den 28 februari 1989.
Svenska Byggnadsindustriförbundet
G. HOLMÉN.
Bilaga 9.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Genom remiss av den 28 januari 1939 har utskottet berett undertecknat
förbund, Riksförbundet Landsbygdens Folk, tillfälle att yttra sig över motionerna
nr 7, 105 och 176, allt berörande byggnadskostnaderna på landsbygden
och åtgärder för deras nedbringande. Förbundet får med anledning
därav anföra följande.
Det torde vara ett livsvillkor för jordbruket, att flykten från landsbygden
och den därmed sammanhängande bristen på arbetskraft till jordbruket blir
hejdad. De två faktorer, som därvidlag spela en hart när avgörande roll, äro
dels jordbrukets förmåga att betala skäliga löner, både till sina företagare
och sina arbetare, och dels en tillfredsställande standard å jordbrukets byggnader.
Det gives endast en lösning på dessa två spörsmål, nämligen ett sådant
höjande av jordbrukets neltoavkastning, alt jordbruket kan betala skäliga
löner och kan täcka de merkostnader, som uppstå vid en förbättring av
bostadsstandarden.
En fråga av sekundär men dock icke oviktig betydelse är givetvis storleksgraden
av de kostnader, som uppstå vid en förbättring av bostadsstandarden.
Intresset för förbättrade bostäder är numera så stort, alt det näppeligen
torde behöva ytterligare stimulans. Frågan är endast, hur de ekonomiska
Bihang till riksdagens protokoll 1039. 12 sami. 2 avd. Nr 11. 2
18
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
förutsättningarna skola skapas. De bostadsförbättringar, som äro behövliga,
böra givetvis utföras på sådant sätt, att bostaden får bästa möjliga planläggning
och uppförande samt att man når detta resultat med minsta möjliga
kostnader. Man måste därför konstatera det önskvärda i, att sakkunnigt bistånd
i möjligaste mån lämnas för planläggning av bostäders uppförande
och reparationer liksom även informationer rörande nya byggnadsmateriel,
nya byggnadsmetoder, lämpliga värmeanläggningar m. m. dylikt. Förbundet
vill understryka önskvärdheten av att konsultativ sådan verksamhet upprättas
i betydligt vidare omfattning än hittills varit fallet.
Beträffande kostnaderna för byggnaders uppförande bestå ju dessa av dels
materialkostnader och dels arbetslöner. Vad angår materialkostnaderna, lia
visa tendenser till monopol- och kartellsammanslutningars prisförhöjande
verkningar gjort sig gällande, och det vore därför av värde, örn en utredning
kan verkställas rörande de för jordbrukarna lämpligaste formerna för materialanskaffning.
Frågan örn arbetskostnaderna vid byggnaders uppförande måste betecknas
som synnerligen komplicerad. Undertecknat förbund har tidigare såsom
representant för inom jordbrukareleden yrkeskunniga byggnadsarbetare,
närmast småbrukare och andra mindre jordbrukare, träffat avtal rörande
byggnadsverksamhet, dels i sådana fall, där den byggande jordbrukaren varit
egen företagare, dels också med på landsbygden verksamma byggmästare.
Lönesatserna i dessa avtal stodo på en nivå, som kunde betecknas som skälig
för landsbygdens förhållanden. Denna avtalsverksamhet visade sig emellertid
vara behäftad med vissa brister och efterträddes sedermera av en överenskommelse
med byggnadsfackförbunden rörande rätten för olika förbund att
sluta kollektivavtal berörande byggnadsarbetet på landsbygden. I denna
överenskommelse avstod vårt förbund från denna rättighet i södra och mellersta
Sverige. Även denna överenskommelse visade sig mindre lämplig, varför
densamma uppsagts av oss och upphörde den från och med den 1 januari
1939. Under Landsorganisationens medverkan lia förhandlingar rörande en
ny överenskommelse förts, men ha dessa förhandlingar ännu icke lett till något
resultat. För södra och mellersta Sverige har ett nytt läge uppstått i och
med att i lantarbetareavtalet inarbetats prissatser för byggnadsarbete, utfört
i jordbrukarens egen regi. Konsekvensen av denna bestämmelse kan ännu
icke överblickas, men den ger uppslag till möjligheter att åtminstone i södra
och mellersta Sverige finnas förutsättningar att genomföra en prisnivå å
byggnadsarbete som motsvarar landsbygdens ekonomiska möjligheter.
Till belysning av läget och talet örn byggnadsarbetarnas monopolsträvanden
på arbetsmarknaden vilja vi anföra, att de avtal, som byggnadsfackförbunden
träffat med Svenska Byggnadsindustriförbundet, icke innebära någon
officiell monopolställning för arbetareorganisationen. De byggmästare,
som äro verksamma på landsbygden, äro emellertid i allmänhet icke anslutna
till Byggnadsindustriförbundet, utan äro oorganiserade och lia då att
själva lösa frågan örn avtal med byggnadsfackförbunden. Dessa framträda
alltid då med krav på att avtalen skola innehålla bestämmelse örn att endast
hos respektive förbund organiserad personal får användas, ett krav som de
oorganiserade byggmästarna sällan eller så gott som aldrig kunna motsätta
sig. En följd härav är, att de byggnadskunniga arbetarna på landsbygden
äro tvungna att, om de önska arbeta hos någon byggmästare, ovillkorligen
ansluta sig till byggnadsfackförbunden, alldeles oberoende av huruvida dessa
förbund i övrigt representera deras intressen. Genom denna taktik få bygg
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 19
nadsfackförbunden ett grepp på arbetskraften långt utöver deras egentliga
verksamhetsfält.
Ännu en annan sak bör i detta sammanhang beaktas. För en bygd brukar
i allmänhet de avtal, som slutits i närmaste samhälle och framförallt stad
mellan Byggnadsindustriförbundet och Byggnadsträarbetareförbundets avdelningar,
vara prisnormerande. I avtalet är då intaget en viss rayon kring
samhället, inom vilken avtalet skall äga giltighet. De arbetsgivare, som haft
det avgörande inflytandet på dessa förhandlingar, äro emellertid i de allra
flesta fall arbetsgivare, vilka antingen uteslutande eller så gott som uteslutande
lia sin verksamhet i samhället eller staden, och därför icke ha anledning
att på prisnormerna lägga de synpunkter, till vilka landsbygdens förhållanden
motivera. Även denna faktor har bidragit till att landsbygdens intressen
icke i tillräcklig grad bevakats.
Som en sammanfattning vilja vi anföra, att enligt vår uppfattning är frågan
om byggnadskostnaderna på landsbygden och den stegring de varit
utsatta för under senare år en mycket omfattande och komplicerad fråga,
som troligen även i rätt stora avsnitt får lov att lösas på organisatorisk väg,
men dock är i behov av en sammanfattande utredning i hela sin vidd och av
denna anledning anse vi oss böra tillstyrka motionärernas förslag örn att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om en sådan utredning.
Stockholm den 16 februari 1939.
Riksförbundet Landsbygdens Folk (R. L. F.)
C. G. JOHANSSON.
G. Limdgren.
Bilaga 10.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott.
Genom skrivelse från Andra Kammarens andra tillfälliga utskott av den
28 januari 1939 ha vi givits tillfälle att yttra oss i anledning av de i Kammaren
väckta motionerna nr 7, 105 och 176. Vi lia jämväl erfarit att även
landssekretariatet lämnats tillfälle att avgiva sådant yttrande och vilja vi,
sedan vi tagit del av landssekretariatets yttrande, meddela att vi instämma
i detsamma. Vi vilja understryka att nian inom byggnadsfackförbunden
icke kan tänka sig att det skulle kunna resas hinder mot att arbetarna inom
resp. byggnadsfack organiseras inom vederbörande fackförbund. Vi kunna
heller icke avstå från att inom resp. fack söka genomföra enhetliga och för
de olika platserna jämförliga arbetsvillkor.
Det bör i detta samanhang påminnas om att, på grund av Riksdagens
tidigare beslut, utredning av hithörande angelägenheter i sin helhet företagits
av »1934 års byggnadsindustrisakkunnige». Denna utredning är synnerligen
grundlig och det framlagda materialet är rikhaltigt. Det förefaller
oss därför att en förnyad utredning näppeligen skulle kunna anses erfor
-
20
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
derlig förrän Riksdagens beslut med anledning av byggnadsindustrisakkunniges
betänkande och förslag föreligger.
Därest en utredning skulle på grund av beslut inom Riksdagen komma
till stånd, förutsätta vi att såsom anförts i landssekretariatets yttrande
byggnadsfackens arbetarorganisationer komma att bli representerade i utredningen.
Stockholm den 28 februari 1939.
Samverkande Byggnadsfackförbunden.
NILS LINDE.
Bilaga 11.
Då jag bereus tillfälle att yttra mig över vissa motioner angående landsbygdens
bostadsförhållanden, ber jag att få anföra följande:
Det synes mig synnerligen önskvärt att efter landsbygdens speciella omständigheter
anpassade förhållanden åstadkommes ifråga örn byggnadsverksamheten.
Upplysningar jag erhållit från min ort angående byggnadsarbetarnas
årsinkomster för senaste kalenderår synes dock icke motivera
generella lönenedpressningar. Däremot förefaller det som om vissa justeringar
på sina håll skulle vara påkallade. Mätningssystemets införande också
på landsbygden förefaller alldeles särskilt aktualisera detta påstående.
Enligt den erfarenhet som hittills föreligger torde systemet nämligen kunna
diskuteras både med hänsyn till innebörd och konsekvenser. Icke minst
med hänsyn till arbetarnas intressen är det nödvändigt att alla förhållanden
undanröjes, som ger plats ens för den minsta misstanke att byggnadslönerna
»trissas» upp.
För mig tillgängliga upplysningar klargör emellertid att den kraftiga stegringen
av landsbygdens byggnadskostnader i främsta hand är att återföra
till de stegrade priserna på byggnadsmaterial. En grundlig undersökning
av allt som står i samband härmed synes vara påkallad, önskvärt torde
också vara, att en eventuell utredning tar sikte på önskvärdheten av att
bereda de små jordbrukarna arbete inom byggnadsbranschen för att därigenom
bereda dem välbehövliga bättre försörjningsmöjligheter. Huruvida
detta skall föregås av speciell utbildningstid förefaller diskutabelt. Många
småbrukare torde redan utan specialutbildning besitta så stora insikter i
med byggnadsverksamhet förenade omständigheter, att de utan några som
helst skolkurser kunna åta sig mer eller mindre yrkesbetonad sysselsättning
vid byggen.
Stockholm i februari 1939.
ALFRED ANDERSSON.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1939
916662
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.