Sök i Ratio Lex

Första kammarens amira tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3

1939-03-09 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1939:3, Första kammarens amira tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens amira tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1939 kl. 4 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning

av väckt motion örn utredning rörande åtgärder för beredande

av ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott

för behandling hänvisad motion, nr 187, har herr Rahmn m. fl. hemställt,

att riksdagen ville besluta att hemställa hos Kungl. Majit, ali Kungl. Majit

snarast måtte föranstalta örn en allsidig utredning örn åtgärder i syfte att

bereda ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor.

Inom andra kammaren har fröken Andersson m. fl. väckt en likalydande

motion, nr 276.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen I: 187.

Vid 1938 års riksdag väcktes i första kammaren av herrar Rahmn och

Norman och i andra kammaren av herr Lundqvist m. fl. likalydande motioner

(1:206 och 11:254), i vilka hemställdes, att riksdagen måtte besluta att

ingå till Kungl. Majit med en underdånig hemställan, att det täcktes Kungl.

Majit föranstalta örn utredning om vidtagande av åtgärder i syfte att bereda

ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor med särskilt beaktande av möjligheten

till statsbidrag för framdragande av telefonledningar till sagda

lärarinnors tjänstebostäder.

Över motionen I: 206, som hänvisades till första kammarens andra tillfälliga

utskott, inhämtade detta utskott yttrande från skolöverstyrelsen,

socialstyrelsen och telegrafstyrelsen. Andra kammarens tredje tillfälliga utskott,

till vilket motionen lii 254 hänvisades, införskaffade yttrande över

motionen från Sveriges allmänna folkskollärarförening. Samtliga dessa yttranden

finnas såsom bilagor fogade vid den nu till behandling förevarande

motionen.

över de till utskotten sålunda hänvisade motionerna avgav första kammarens

utskott utlåtande nr 8 och andra kammarens utskott utlåtande nr 6.

I sitt nämnda utlåtande anförde första kammarens utskott för sin del

bland annat följande:

”Av motionen såväl som av de avgivna yttrandena framgår att, delvis

med anledning av framställning från 1914 års riksdag, olika åtgärder under

årens lopp vidtagits och fortfarande vidtagas i syfte att tillförsäkra läraBihang

lill riksdagens protokoll 1939. 12 sami. 2 avd. Nr 3—4. 1

Mononen.

1938 års

riksdag.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

rinnor, bosatta i ensligt belägna skolhus, erforderlig trygghet. Utskottet kan

i sådant avseende hänvisa till kungl, kungörelserna den 18 september 1918,

nr 792, och den 10 december 1937, nr 998, angående boställsordning för

personalen vid folk- och småskolor ävensom till dåvarande folkskoleöverstyrelsens

cirkulär i december 1916 till skolråden angående åtgärder för

beredande av ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor. Sålunda meddelade

föreskrifter och utförliga anvisningar hava tvivelsutan, där de följts,

väsentligt bidragit till undanröjande av otryggheten för ensamboende lärarinnor.

Vid sidan av tillgodoseendet av den personliga tryggheten ha alltmera

kommit att beaktas andra olägenheter och vådor, som följa av en isolerad

bosättning till skada för berörda lärarinnors psykiska hälsotillstånd. Som

ett led i strävan att begränsa av dylik bosättning följande vådor ha motionärerna

särskilt framhållit behovet av att telefonledningar framdragas till

dessa lärarinnors bostäder. Telegrafstyrelsen, som icke tagit ståndpunkt

ifiåga örn yrkandet i motionen, har framhållit att antalet ensamboende lärarinnor,

vilkas bostad är belägen på längre avstånd än 2 kilometer från närmaste

telefonstation och vilka sakna telefonförbindelse, uppgår till omkring

900.

Skolöverstyrelsen, socialstyrelsen och Sveriges allmänna folkskollärarförening

hava tillstyrkt den i motionen föreslagna utredningen. Socialstyrelsen

har därvid emellertid även framhållit, att det torde förtjäna utredas

i vilken mån andra kategorier av befattningshavare än de här ifrågavarande

lärarinnorna likaledes kunde anses leva under sådana omständigheter, att

skyddsåtgärder av liknande slag som de i motionen avsedda från det allmännas

sida borde ifrågakomma. Utskottet har i förevarande sammanhang

icke ansett sig kunna ingå på vad av socialstyrelsen sålunda framhållits.

På grund av vad i motionen anförts och i yttrandena därjämte framkommit

finnér utskottet, som anser att även andra vägar kunna finnas än

de omnämnda för avhjälpande av i motionen påtalade olägenheter, skäl

föreligga för en utredning i motionens syfte.”

Båda utskotten hemställde, med i huvudsak sammanfallande motivering,

att vederbörande kammare ville besluta, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte

begära utredning om åtgärder i syfte att bereda ökad trygghet åt ensamt

boende lärarinnor med beaktande jämväl av möjligheten till statsbidrag för

framdragande av telefonledningar till sagda lärarinnors tjänstebostäder.

Vid andra kammarens utlåtande var fogad reservation, vari hemställdes,

att motionen II: 254 icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Första kammaren biföll andra tillfälliga utskottets hemställan.

Andra kammaren biföll, med avslag å sitt tredje tillfälliga utskotts hemställan,

den vid samma utskotts utlåtande fogade reservationen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens ändra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 3

Över nu föreliggande motion, som i andra kammaren hänvisats till dess

tredje tillfälliga utskott, Ilar detta utskott införskaffat yttranden från medicinalstyrelsen

och Fredrika-Bremer-Förbundet. Vidare har styrelsen för

Sveriges småskollärarinneförening inkommit till utskottet med ett yttrande

i ärendet. Dessa yttranden finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.

Medicinalstyrelsen bär bl. a. framhållit, att de åtgärder, som kunna vidtagas

för att häva påtagliga missförhållanden, beroende på lärarinnebostäders

isolerade läge, icke böra underlåtas samt att därigenom den enligt medicinsk

erfarenhet höga sjukligheten inom vissa lärargrupper måhända skulle kunna

gynnsamt påverkas.

Fredrika-Bremer-Förbundet och styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening

hava tillstyrkt en allsidig utredning i motionens syfte.

Såsom framgår av Fredrika-Bremer-Förbundets ovannämnda yttrande har

förbundet under år 1938 till Kungl. Maj:t (ecklesiastikdepartementet) ingivit

en framställning örn utredning i ämnet. Enligt vad utskottet under hand

inhämtat har utlåtande över denna framställning infordrats från skolöverstyrelsen.

Med nämnda utlåtande, vari skolöverstyrelsen för egen del hänvisar

till vad överstyrelsen anfört i sitt yttrande till andra-kammar-utskottet

vid 1938 års riksdag, har överstyrelsen överlämnat en till styrelsen inkommen

skrivelse från domkapitlet i Härnösand. Domkapitlets skrivelse, vars innehåll

torde vara belysande för arbets- och bostadsförhållandena för lärarpersonalen

vid småskolor och mindre folkskolor i en del av landet, där

missförhållandena synas vara särskilt utpräglade, finnes i avtryck fogat vid

utskottets utlåtande.

I nu förevarande motion Ilar framställts förslag örn en allsidig utredning

örn åtgärder i syfte att bereda ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor,

varvid hävdats, att beviljande av statsunderstöd för framdragande av telefonledningar

till ensamt boende lärarinnors tjänstebostäder ej oväsentligt skulle

bidraga till att avhjälpa nu rådande missförhållanden.

I detta sammanhang må framhållas, att i en i andra kammaren vid årets

riksdag väckt motion, nr 200, bär hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla örn utredning och åtgärder i syfte att förbilliga

telefonen för landsbygdens befolkning. Vidare har i en likaledes i andra

kammaren väckt motion, nr 270, föreslagits utredning örn de avlägsna och

glest befolkade trakternas telefonfraga. Dessa motioner hava av andra kammaren

hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling. Även om

riksdagen skulle bifalla nämnda motioner, anser utskottet, alt de ensamboende

lärarinnorna befinna sig i en sådan särställning, att det i motionerna

behandlade spörsmålet, i vad det berör dessa lärarinnor, bör behandlas för

sig. Härigenom skulle frågan örn en förbättring av telefonförhållandena hilde

ensamboende lärarinnorna jämväl kunna erhålla en snabbare lösning.

Yttranden med

anledning av

nu föreliggande

motion.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Utskottet får vidare med stöd jämväl av i ärendet avgivna yttranden framhålla

angelägenheten av att även andra åtgärder för beredande av skydd

åt de ensamboende lärarinnorna än förbättring av telefonförhållandena bliva

föremål för undersökning.

På grund härav och då, sedan utskottet vid 1938 års riksdag tog ställning

till föreliggande spörsmål, några omständigheter icke inträffat som kunna

länkas onödiggöra en utredning av den art utskottet då tillstyrkte, anser

utskottet fortfarande att en utredning i motionens syfte bör komma till stånd.

Utskottet får därför hemställa,

att första kammaren ville besluta, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhåller om verkställande snarast av allsidig

utredning örn åtgärder i syfte att bereda ökad trygghet åt

ensamt boende lärarinnor.

Stockholm den 9 mars 1939.

Å utskottets vägnar:

O. A. NORDBORG.

Närvarande: herrar Nordborg, Heuman, Gottfrid Kartsson, Anders Andersson, Sundvik

Theodor Magnusson, Albert Andersson och nori Horn.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

5

Bilagor.

Till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.

Genom remiss den 10 februari 1939 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen

att skyndsammast och örn möjligt före den 21 februari 1939 till

utskottet inkomma med yttrande över en inom andra kammaren väckt motion

angående beredande av ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor.

Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen anföra, att det ur medicinsk

synpunkt måste anses klart, att en isolerat liggande bostad för lärarinna liksom

för mången annan måste under vissa förhållanden innebära en påtaglig

psykisk påfrestning. Detta förhållande kan visserligen å ena sidan knappast i

och för sig orsaka sjukliga symtom hos ett i övrigt friskt psyke, men det

kan å andra sidan ingalunda förnekas, att hos mindre motståndskraftiga naturer

isolerad bostad kan framkalla psykisk sjukdom och giva påtagligt

ångestbetonade symtom. Medicinalstyrelsen håller därför före, att vid uppförandet

av nya skolhus hänsyn till deras läge ur förevarande synpunkt alltid

bör tagas, och att de åtgärder som kunna vidtagas för att häva påtagliga

missförhållanden beroende på isolerat läge icke böra underlåtas. Måhända

skulle därigenom den enligt medicinsk erfarenhet höga sjukligheten inom

vissa lärargrupper kunna gynnsamt påverkas.

Stockholm den 14 februari 1939.

J. Axel Höjer.

Peder Björck. 7J. Hedquist.

Till Riksdagens Andra kammares tredje tillfälliga utskott.

Med anledning av mottagen remisskrivelse av den 31 januari 1939 får

Fredrika-Bremer-Förbundet anföra följande rörande motion nr 267 i Andra

kammaren.

Förbundet har vid olika tillfällen med intresse följt den i motionen behandlade

frågan. Sedan fjolårets motion i samma ämne fallit på grund av att

kamrarna stannade i olika beslut, hemställde förbundet i en till ecklesiastikministern

ingiven skrivelse örn föranstaltande av en allsidig utredning av

frågan örn beredande av ökad trygghet för ensamt boende lärarinnor. I skrivelsen

berördes även med beklagande den brist på förståelse för frågans verkliga

innebörd, som kom till synes under fjolårsdebatten i Riksdagens Andra

kammare.

Det förefaller förbundet synnerligen angeläget, att man genom tillfredsställande

åtgärder söker avhjälpa sådana moment som otrygghet och isolering,

vilka bereda ensamboende lärarinnor lidanden och svårigheter och

därigenom även äro ägnade att inverka störande på undervisningsarbetets

lugna och ostörda fortgång.

Förbundet framhöll i sin ovan nämnda skrivelse, att det givetvis ej ansåg

sig kunna ge anvisningar på de utvägar, som äro bäst framkomliga för vinnande

av ökad trygghet för de ensamt boende lärarinnor, det här gällde,

utan hemställde örn en allsidig utredning. Sedan skrivelsen publicerats i förbundets

pressorgan Hertha och därigenom blivit känd i vidare kretsar, har

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

förbundet fått mottaga åtskilliga instämmanden sami ytterligare konkreta

exempel på fall, som motivera den önskvärda utredningen. Dessutom ha även

flera uppslag framhållits, vilka torde förtjäna att beaktas, då man eventuellt

gar att pröva, vilka vägar som kunna leda till en ökad trygghet för ovannämnda

kategori kvinnliga yrkesutövare.

Sålunda har bl. a. vid sidan örn önskvärdheten av att telefonledningar

framdragas till skolhusen föreslagits, att husen borde förses med för ändamålet

avsedda, effektiva innerluckor för samtliga fönster och dörrar. En

sadan åtgärd skulle omöjliggöra hemfridsbrott och därigenom skänka lärarinnan

en viss grad av lugn och trygghetskänsla. Ett annat förslag går ut på

att de lärarinnor, som motionen avser, borde erhålla en pålitlig, dresserad

vakthund som skydd och sällskap. Ater en annan uppslagsgivare anser problemets

lösning ligga däri att kommunen ålades att utöka lärarinnans bostad

med yttei Egare ett runi, varigenom hon skulle kunna lia någon anhörig eller

anställd boende hos sig. En ännu effektivare lösning vore givetvis, franihålles

det från annat håll, att kommunen ålades att hålla lärarinnan med en bostad,

som icke ligger isolerad. Ett sådant åläggande synes icke vara orimligt, örn

ei forderlig respittid lämnades för dess ikraftträdande och lärarinnan erliölle

ev. leseei sättning sa att hon ej behövde ådraga sig extra kostnader.

_ Fran lärarinnehall har även framkastats tanken att de ensamt boende efter

vissa år skulle kunna erhålla förflyttning till tätare bebodda distrikt. ”Det

skulle , fi amhalles det, vara lättare att sta ut med fasan i ett pär år örn

man visste, att man fick det bättre efteråt.”

Som framgår av ovanstående, tyckas förslag för beredande av den önskvärda

tryggheten ej saknas. Att något måste göras för att ge dessa lärarinnor

möjlighet att fullgöra sin gärning i det allmännas tjänst under för deras nerver

och personliga säkerhet betryggande förhållanden synes förbundet vara

höjt över allt tvivel.

Med stöd av vad som härovan framhållits får Fredrika-Bremer-Förbundet

alltså på det livligaste tillstyrka motionärernas förslag örn en allsidig utredning

av åtgärder i syfte att bereda ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor.

Stockholm den 18 februari 1939.

Fredrika-Bremer-Förbundet

Ebba Odhner,

f. Nordenson.

v. ordf.

IMargareta von Konow,

sekr.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

7

Till Första Kammarens Tillfälliga utskott Nr 2.

Styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening får med anledning av den

motion, som framförts i Första Kammaren av herr Gösta Rahmn och i Andra

Kammaren av fröken Ebon Andersson angående igångsättande av en allsidig

utredning örn åtgärder i syfte att bereda ökad trygghet åt ensamt boende

lärarinnor, vördsamt framföra följande synpunkter.

Ett icke ringa antal av småskolans lärarinnor tjänstgöra vid mindre folkskolor

eller i småskolor, belägna ute i ödemarksbygdema. Utom det krävande

arbetet i dåliga skolformer få dessa kvinnliga tjänstemän pröva på en enslighet

och isolering från yttervärlden, som befattningshavare i tättbebyggda

samhällen knappast kunna göra sig en föreställning om. Enligt beräkningar

skola omkring ett tusen lärarinnor i vårt land bo i ensliga skolhus, belägna

på längre avstånd än två kilometer från närmaste telefon. Att skolbyggnaderna

ofta äro dåligt underhållna, tjänstebostäderna dragiga och kalla och

ibland i avsaknad av betryggande låsanordningar, försvårar än mer tjänstgöringsförhållandena

för dessa befattningshavare. Det är en kraftprestation

att under så primitiva förhållanden och med bibehållen själslig jämvikt utföra

sin lärargärning under en lång tjänstetid. Många av dessa kvinnliga

tjänstemän lämna först vid pensionsålderns inträde den ödeskola, där de

kanske under hela sin tjänstetid nitiskt och förtjänstfullt undervisat. Alla stå

dock icke lika bra ut med påfrestningarna. Det händer att somliga duka

under för sjukdomar ådragna i kalla och osunda tjänstebostäder eller vallade

av den psykiska påfrestning, som bristen på kontakt med yttervärlden kan

framkalla. Det vore en gärd av aktning mot dessa vårt ”kulturlivs yttersta

pionjärer”, örn från samhällets sida sådana åtgärder vidtoges, som kunde

göra tjänstgöringen drägligare för ödemarkslärarinnorna. En telefonledning

till bostaden, så att hjälp kunde tillkallas vid sjukdoms- eller olyckstillfälle

skulle säkerligen bereda någon lättnad. Många andra utvägar äro tänkbara.

Bäst vore givetvis, örn sådana förändringar kunde vidtagas beträffande

tjänstebostädernas kvalitet och belägenhet, att dess innehavare kunde fullgöra

sitt arbete under gynnsammare betingelser än de nuvarande.

Under hänvisning till ovanstående hemställer styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening

vördsamt, att Utskottet måtte lörorda en allsidig och

förutsättningslös utredning om åtgärder för att bereda ensamt boende lärarinnor

ökad trygghet.

Huskvarna och Södertälje den 26 februari 1939.

.4/7/10 Ljunggren.

Ordförande.

Hanna Eriksson.

Sekreterare.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Till Kungl. Skolöverstyrelsen.

Så talrikt som Jolkskolans D-former äro företrädda inom Härnösands stift,

och så egenartade som skolor av denna typ äro, är det naturligt, att Domkapitlet

sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad särskilt på dem. En

direkt anledning att ytterligare beakta dessa skolor fann Domkapitlet i en

artikel, som stod att läsa i tidskritten Tidens sista nummer för 1936, och

vari ordföranden i Statens Pensionsanstalt förste vice talmannen i Första

Kammaren, förre ecklesiastikministern Olof Olsson gav en verkligt skrämmande

belysning åt de förhållanden, varunder dessa .skolor ej sällan arbeta.

Vad författaren framför allt uppmärksammat, är till en början det anmärkningsvärt

stora antal lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor,

som måst förtidspensioneras på grund av i tjänsten ådragen, i varje fall förvärrad

sjukdom. Vidare påpekas, att detta särskilt gäller vid mindre folkskolor

— i det närmaste 40 °/o av vid dylika skolor tjänstgörande lärare lia

under den tid författarens undersökningar omfatta eller åren 1920—1929

blivit förtidspensionerade —, samt att företeelsen ifråga är vanligast på två

områden, av vilka det ena utgöres av ”ett stort brett bälte högst i norr med

Västernorrlands län som centrum”.

Med anledning härav fann sig Domkapitlet genom beslut den 24 mars 1937

föranlåtet hemställa till stiftets folkskoleinspektörer, att de ville delgiva Domkapitlet

sin mening örn ifrågavarande förhållanden och därvid även yttra sig

om de åtgärder, som för rättelses vinnande kunde vara påkallade. Sedan de

sista av dessa yttranden under loppet av förra månaden inkommit, anser sig

Domkapitlet böra framlägga ärendet för Kungl. Skolöverstyrelsen.

Den första frågan blir uppenbarligen den, i vad mån de av författaren i

Tiden påtalade missförhållandena alltjämt bestå. Svaret på denna fråga behöver

dess bättre icke utan vidare bli jakande. Den statistik, varpå författaren

bygger, avser, som nämnts, perioden 1920—1929, och även örn denna

tid i och för sig icke ligger så långt tillbaka i tiden, så är det dock ett faktum,

att just under innevarande decennium en väsentlig förbättring inträtt. Därför

kunna också inspektörerna vitsorda, att förtidspensionering av det slag,

varom artikeln i Tiden talar, praktiskt taget på senare lid icke förekommit

i deras resp. distrikt. Den avgörande orsaken härtill är naturligtvis, att Ilskolorna

i ålit större utsträckning fått vika för högre skolformer, vilka i sin

tur dragit med sig bättre arbetslokaler och bostäder. Men att dessa på det

hela taget ingalunda blivit bättre i de D-skolor, som linnas kvar, framgår av

följande stickprov ur inspektörernas yttranden:

Medelpad: ”Mångå lärarinnor vid mindre folkskolor leva en stor del av året i ödemarken,

icke bokstavligt talat, utan i verkligheten. Åtskilliga — ej så få — av dem kunna —

på grund av sina^ knappa ekonomiska villkor — icke under ferierna komma ut i världen

och skaffa sig någon rekreation. De leva ofta isolerade, nästan övergivna, icke sällan i

skräck för faror till liv och lem — eller något ännu värre. Det holde icke tillåtas, att de

bo ensamma. Säkerligen skulle till och med män, även om de vore av det hårda slaget,

icke stå ut i längden.”

Ångermanlands södra: Inom Ångermanlands södra inspektionsområde har jag vid in
spektionsbesök

påträffat tjänstebostäder, som varit så illa ombonade, att vattnet frusit i

vattenämbaret, vid måttlig kyla. I skolsalen har läraren nödgats låta barnen växelvis flytta

från pulpeterna vid den kalla ytterväggen till platserna närmare eldstaden, så att barnen

i tur och ordning fått varma sig eller frysa. När skolorna varit inhysta i förhyrda rum, Ilar

det som oftast varit lönlöst att hemställa örn en bättre omboning i rummen, hur kalla de

än varit. ''Det är de bästa rum, vi lia i byn’ har man kunnat höra.”

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

9

Ångermanlands norra: Örn några skolor äro att betrakta som vårt skolväsendes sivv
barn,

så är det de mindre folkskolorna. Oftast inhyrda ute i de små skogsbyarna, dår

kök eller sommarkök apteras till skollokal utan att några egentliga anstalter träffas för

lokalens inståndsättande och ombonande, oftast med enklast möjliga skolinredning och

undervisningsmateriel arbeta dessa skolor under svårast länkbara förhållanden. Och lika

primitiva äro också lärarinnebostäderna, på många håll endast ett järnspisrum och en

skrubb. Det är då ej att undra på, att dessa lärarinnor tryckas ned och ådra sig ohälsa.”

Jämtlands södra: ”1 en by fanns en stuga så kall, att ingen familj ansåg sig kunna

bo i den, och därför upplåts den för den mindre folkskolan i byn. Lärarinnan måste låta

barnen sitta med vantarna på under lektionerna, och för att tina upp sig en smula finge de

en stund var sitta framför spiseln. Flerstädes har jag träffat på lärarinnebostäder, i vilka

vattnet, t. o. lii. sumpen i kaffepannan, frusit under natten även vid ganska måttlig kyla.

Sämst har det varit i förhyrda lokaler, och när jag till skolstyrelserna gjort anmärkning,

har man understundom hänvisat mig till hyresvärdarna. Då jag i ett sådant fall via skolstyrelsen

pressat fram en reparation och skulle avsyna förbättringen, kunde jag obehindrat

sticka käppen mellan springorna i väggen nere vid golvet. Att man klistrat en billig

tapet över hålen, skyddade föga mot vinterkölden. Ännu upplåtas rum utan egen värmekälla

lill småskollärarinnor.

Ofta har jag känt det rent beklämmande, då jag sett och förstått hur prövade ensamma

lärarinnor vid mindre folkskolor i små avlägsna skogsbyar understundom långt uppe i

fjällbandet måste känna sig. Det kom en tjuguårig lärarinna för alt fjärran från sitt hem,

från kamrater, släkt och vänner ensam bo i ett ensamt skolhus. De sammankomster och

nöjen, byns ungdom sökte, voro mångenstädes av sådan art, att en lärarinna med^ självaktning

icke ansåg sig kunna deltaga däri, och funnos där några herrskaper, ansågs en

småskollärarinna knappast passa i deras sällskap heller. Så fick hon för det mesta sitta

ensam i sitt skolhus i de långa mörka höstkvällarna eller i vinternätter, då drivorna

växa och växa kring skolans knutar. Då ligger ensamhetens fara nära, och svårmodet kan

lätt taga makt över sinnet.

Härtill kommer det pressande arbetet, ty en lärarinna vid en mindre folkskola ställes inför

en uppgift ''över aevne’. En sådan skola är dock en folkskola med en sadans hela kunskapsstoff

i ''tillämpliga delar’. Att dess lärarinna har avsevärt flera timmar i veckan än en

småskollärarinna och långt mera hemarbete, oroar nog icke mest ulan konstan av att icke

kunna och icke hinna på nöjaktigt sätt lära in den för denna skolform allt för stora kursen.

Det vållar oro, som ofia växer till ängslan.”

Lägges härtill, att även inspektören i Jämtlands norra inspektionsområde

i sitt mera kortfattade yttrande vitsordar, alt ”förhållandena särskilt vid de

mindre folkskolorna här som annorstädes förtjäna den största uppmärksamhet”,

torde det stå klart, att det är ett verkligt problem, som här föreligger

och ropar på sin lösning.

Innan Domkapitlet ingår på de utvägar härför, som kunna tänkas, anser

sig Domkapitlet böra fästa uppmärksamheten på en passus i dåvarande inspektörens

i Jämtlands södra yttrande:

"Nu kan man med skäl fråga, varför vi folkskolinspektörer icke se till, att dessa lärarinnor

erhålla fullgoda bostäder och väl utrustade skolor o. s. v.

Under min långa tjänstgöring har jag en enda gång avstyrkt statsbidrag på grund av

en urusel bostad, utdömd av förste provinsialläkaren och även av skolstyrelsen. Sedan

eländet pågått sju år, utan att något gjordes, vägrade länsstyrelsen på mitt förslag att utanordna

statsbidrag, men högre rätt, där klagomål anfördes, förklarade, att det förhållandet,

att bostaden var av denna beskaffenhet, utgjorde icke skälig anledning att vägra statsbidrag

till skolan. Av sådana utslag har jag och många av mina kolleger fått den uppfattningen,

att bestämmelsen örn att läraren skall hava fullgod bostad icke längre gäller som villkor

för statsbidrag.”

I)et första, sorn kati och bitr göras, är påtagligen, att gällande bestämmelser

bringas i kraft, så ali de ge läraren den trygghet, som de äro avsedda att

bereda.

Men även andra utvägar måste anlitas. Inspektörernas anvisningar gå

enstämmigt i en enda riktning: bort med D-skolorna! I och för sig är det

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 12 sami. 2 avd. Nr 3—4. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

enligt Domkapitlets mening ingenting att häremot erinra. Även med den

allra största och mest oförbehållsamma aktning för det arbete, som alltid

under s\ara, ofta under hart när olidliga förhallanden presterats och presteras

av deras lärare, måste Domkapitlet beteckna dessa skolor som relikt

från en svunnen tid, vilka snarast möjligt måste försvinna. De äro undantagsformer

och skola såsom sådana behandlas. I enlighet med denna sin

uppfattning torde Domkapitlet komma att som hittills särskilt noga granska

de reglementsförslag, där D-skolor finnas, och icke medgiva dessas bibehållande

med mindre verkliga krävande skäl därför kunna anföras.

Vad saken 1. n. gäller, är emellertid enligt Domkapitlets sätt att se icke

D-skolornas vara eller icke vara — på den punkten kan knappast någon

meningsskiljaktighet råda — utan, hur man skall kunna ställa det, för att

förhållandena vid D-skolorna, så länge dessa finnas kvar, skola bli drägliga.

Och den frågan är så mycket mera aktuell, som man åtminstone i Norrland

för avsevärd tid framåt måste räkna nied tillvaron av ett antal dylika skolor.

Strävandena att centralisera skolväsendet må nämligen vara hur behjärtansvärda

som helst och omfattas med aldrig så mycken iver, så är dock, vare

sig man tänker på de lokala förhållandena eller på angelägenheten att icke

göra de många vid dylika skolor sysselsatta lärarinnorna arbetslösa — vilket

i sanning vore en dålig lön för deras hårda arbete — inom överskådlig

framtid denna utväg endast farbar till en viss gräns. Sedan den gränsen

blivit uppnådd, måste man — det kan icke hjälpas — räkna med lägre

skolformer, däribland också D-skolor. Och så länge sådana finnas till, har

det allmänna oavvislig skyldighet att sörja för att bostads- och arbetsförhållandena

vid dem bli drägliga.

Som ett steg i denna riktning har hl. a. i en motion vid innevarande års

riksdag (Första Kammaren nr 206) föreslagits statsbidrag till framdragande

ov telefon till vederbörande lärares tjänstebostäder. I sin ovan citerade

tidskriftsartikel har vice talmannen Olsson pekat på lämpligheten av statsbidrag,

”ensittaretillägg”, som skulle göra det möjligt för en lärarinna att

anställa hembiträde, så att hon sluppe att bli ensam i sin bostad — en

utväg, vilken som synes avser att giva effekt åt ett önskemål i § 4 av för

folkskolans lärare gällande boställsordning.

Undertecknad Timelin har tillåtit sig att begagna det tillfälle, som erbjudit

sig, att i min egenskap av timlärare vid den f. n. i Härnösand pågående

fortbildningskursen för småskollärarinnor — där praktiskt taget samtliga

deltagare tjänstgöra vid D-skolor — höra lärarinnornas mening i saken.

De giva för sin del företrädet åt den av vice talmannen Olsson föreslagna

anordningen och betyga enhälligt, att den skulle innebära en mycket tacknämlig

förbättring. Samtidigt påpeka de emellertid, att det här gäller icke

endast en penning- utan även en utrymmesfråga. Deras uttalande är sålunda

ägnat att kraftigt understryka f. inspektören Sehlins å blad 2 här ovan

återgivna ord. Även utsikten att erhålla hjälp till telefon hälsas med till

fredsställelse. Men beträffande effekten råda något olika meningar. Å ena

sidan framhålles, att vidtagas icke särskilda åtgärder för förbindelse med

större station, så är telefonen stängd under en stor del av dygnet, och det

på tid, då den kanske bäst behövdes. Men å andra sidan lia fall anförts,

då landstrykare, som tydligen tänkt sig till lärarinnebostaden, avstått, då

de funnit den försedd med telefon. En åtgärd, som lärarinnorna såväl av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andru tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 11

hänsyn till sin egen trygghet som av andra skäl finna mycket önskvärd, är,

att skoltomten även blir vederbörligen inhägnad.

Domkapitlet anhåller att få göra de sålunda uttalade önskemålen till sina.

Är det nödvändigt och lämpligt, att ett skolhus med tillhörande lekplan

mhägnas, så måste det anses dubbelt angeläget, att så sker med en skola,

vilken — som ofta är fallet — är inhyst i ett ursprungligen för annat ändamål

uppfört hus. Med hänsyn till de förhållanden, varunder här ifrågavarande

lärarinnor arbeta — och som förvisso äro de tyngsta och mest

krävande, som gälla för någon grupp av undervisare i vårt land — vore

det enligt Domkapitlets mening fullt i sin ordning, att det bidrag av allmänna

medel, som ifrågasatts, tillmättes så, att det räckte både till telefon och till

anställande av medhjälperska, i varje fall täckte större delen av kostnaderna

för båda dessa anordningar. Skulle det visa sig nödvändigt att begränsa

anspråken på det allmännas frikostighet till ettdera, borde saken enligt

Domkapitlets mening ordnas så, att lärarinnorna ifråga på vissa villkor

erhölle ett årligt tilläggsanslag, som borde räcka till hela kostnaden för

antingen telefon (anläggning och abonnemang i lägsta avgiftsklassen) eller

hembiträdeslön och enligt mottagarens bedömande finge användas till ettdera

ändamålet.

Under erinran att de förmåner, som här ifrågasättas för D-skolornas

lärare, självklart även böra beredas andra, som arbeta under likartade förhållanden,

och under förmälande, att Domkapitlet vidtagit åtgärder för att

vid förekommande visitationsförrättningar förhållandena vid D-skolorna

ägnas särskild uppmärksamhet, tillåter sig Domkapitlet hemställa,

att Kungl. Skolöverstyrelsen ville vidtaga åtgärder för att

åt lärare vid mindre folkskolor och därmed likartade skolor

utverka bättre arbets- och bostadsförhållanden och därvid särskilt

tänka på sådana anordningar som effektiv tillsyn av tillhandahållna

bostäder, skoltomtens inhägnad samt bidrag avallmänna

medel till lön åt hembiträde och kostnad för framdragning

av telefon.

Härnösand den 9 mars 1938.

På Domkapitlets vägnar:

Torsten Bohlin.

Frik Timelin.

Gunnar Klefbom.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:163 Skrivelse till Konungen angående utredning rörande åtgärder för beredande av ökad trygghet åt ensamt boende lärarinnor. a1 i texten