Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för nastad fiskerätt.

1939-04-20 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1939:49, Utlåtande i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för nastad fiskerätt.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

5

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning

av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare

utsträckning av lagen den 22 juni 1928 örn ersättning

till strandägare för nastad fiskerätt.

(2:a avd.)

I två inora riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande

motioner, nämligen I: 177 av herr Gränebo m. fl. och II: 250 av herr Johansson

i Krogstorp m. fl., har hemställt, att riksdagen måtte fatta beslut om fortsatt

tillämpning av lagen den 17 juni 1932 (nr 240) angående ytterligare utsträckning

av lagen den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad

fiskerätt, och att tiden för ersättningsanspråks framställande utsträckes till

den 1 juli 1940 eller den senare tidpunkt, som kan befinnas lämplig.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden i ärendet från

lantbruksstyrelsen, kammarkollegium och länsstyrelsen i Kalmar län, vilken

sistnämnda myndighet bifogat yttrande från länets norra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

Gällande bestämmelser.

I 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske stadgas efter däri genom lag

den 17 juni 1932 (nr 239) gjord ändring, bland annat, att i Uppsala, Stockholms,

Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands

län må med vissa inskränkningar strömmingsfiske med gam (skötar)

inomskärs idkas av varje svensk undersåte. Inskränkningarna innebära bland

annat, att strandägare i Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län äga

ensamrätt till sådant fiske i vatten, som har mindre djup än tio meter eller

finnes på ett avstånd ej överstigande 180 meter från det ställe invid stranden,

där stadigt djup av två meter vidtager. Vidare må icke utan strandägarens

samtycke garn utsättas i en sammanhängande sträcka till större längd än

fyrahundrafemtio meter, eller med mindre avstånd mellan skilda garnsträckor

än 100 meter, ej heller, så länge strandägare nyttjar av honom behörigen

utmärkt notvarp, närmare detta än 300 meter.

Enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 240) angående ytterligare utsträckt till
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

lämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare

för nastad fiskerätt är strandägare inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar, Blekinge och Gotlands län berättigad till ersättning,

under förutsättning att förenämnda ändring i lagen örn rätt till fiske

medför, att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva strömmingsfiske

med gam (skötar), där sådan rätt enligt äldre lag var förbehållen strandens

ägare. Ersättning skall dock utgå allenast där strandägaren, med uteslutande

av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den 1 januari 1932 själv

eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfiske med garn. Framställning

om ersättning enligt lagen är ansedd såsom i rätt tid gjord, där den skett

före den 1 juli 1937.

Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande anfört följande:

Det förhållandet, att ett antal personer av ena eller andra orsaken icke

begagnat sig av de möjligheter till vinnande av fördelar, som en lag medgiver,

kan enligt Lantbruksstyrelsens mening svårligen anses utgöra skäl för

lagändring.

Till ifrågavarande motioner är fogad en förteckning över byalag och

strandhemman inom norra delen av Kalmar län, som enligt motionärernas

mening skulle kunnat påräkna ersättning för nastad fiskerätt jämlikt ifrågavarande

lag. Det tolide beträffande denna förteckning först böra framhållas,

att i fråga om ett flertal av de byar eller hemman, som däri uppräknas,

nämligen Bergebo, Hörtingerum, Kilmare, Gunnebo, Yxnevik och Helgerum

det till dem hörande fiskevattnet helt eller så gott som helt synes falla innanför

180-meterslinjen. I dessa vatten hava alltså ägarna fortfarande ensamrätt

till skötfisket och äro alltså icke berättigade till ersättning för mistad

fiskerätt.

Förutsättning för att en strandägare skall kunna erhålla dylik ersättning

är, som förut nämnts, att han efter den 1 januari 1897 men före den 1 januari

1932 inom den del av hans vatten, där skötfisket nu blivit fritt för varje

svensk undersåte, hävdat ensamrätt till skötfisket. Av protokollen vid de

sammanträden, vilka som ett led i förarbetena för 1932 års lagändring beträffande

rätten till skötfisket år 1931 höllos å olika platser med kustbefolkningen

för utrönande av rådande sedvänjor i fråga örn strömmingsfisket,

vilka protokoll Lantbruksstyrelsen haft tillfälle taga del av, framgår emellertid

att ägarna av ett flertal av de i förenämnda förteckning upptagna byarna

eller hemmanen uppenbarligen icke hävdat ensamrätt till skötfiske i sina

vatten på något avstånd från stranden. Troligt är därför, att även örn ersättningsanspråk

i rätt tid framställts, dessa vid en närmare prövning på grund

av sistberörda förhållande i kanske de flesta fallen icke skulle kunnat godkännas.

Motionärerna framhålla, att strandägarna nu stå inför det faktum, att deras

fiskerätt och därav härflytande inkomster blivit väsentligt beskurna utan

möjlighet för dem att därför utfå ersättning. Med anledning härav har Lantbruksstyrelsen

med ledning av uppgifterna till den officiella statistiken gjort

en sammanställning (Bilaga A) över den genomsnittliga fångstmängden av

strömming per år dels under åren 1922—1931 dels under åren 1932—1937

vid i meranämnda förteckning upptagna byar och hemman med undantag

av dem, vilkas fiskevatten synas falla innanför 180-meterslinjen. Som av

denna sammanställning framgår, visar strömmingsfisket vid 22 av de 31 i

sammanställningen upptagna byarna eller hemmanen en större eller mindre

ökning i den årliga medelfångstmängden under tiden efter lagändringen i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

7

jämförelse med tiden före densamma. Därvid bör observeras, att för de

byar, där strömmingsfisket är av större betydelse, har nämnda ökning varit

störst. Beträffande tre byar har fångstmängden varit ungefär lika stor före

som efter nämnda ändring och endast beträffande 6 byar gör sig en mer

märkbar minskning gällande för tiden efter lagändringen. För fem av dessa

senare byar spelar emellertid fisket i fråga en mycket liten roll. En jämförelse

av fångstkvantiteten inom hela norra delen av Kalmar län för de båda

tidsperioderna 1922—1931 och 1932—1937 visar, att medelfångsten per år

under första perioden utgjort 1,197,907 kilogram och för senare period

1,982,129 kilogram. Ökningen utgör alltså omkring 65 procent. Motsvarande

ökning för de å här bilagda förteckning upptagna byarna utgör omkring

69 procent. Byarna i fråga hava således, tagna såsom en enhet, efter lagändringen

fått en större ökning i fisket än som skulle följa av dettas allmänna

ökning. Det torde väl också förhålla sig så, att även strandägande fiskare

haft nytta av den 1932 genomförda ändringen av fiskerättslagen, alldenstund

de genom densamma erhållit större rörelsefrihet för fiskets bedrivande.

På grund av nu anförda statistiska uppgifter torde man därför kunna våga

det påståendet, att ifrågavarande ändring av lagen om rätt till fiske åtminstone

i det långt övervägande antalet av de av motionärerna anförda fallen icke

förorsakat någon minskning i strandägarnas avkastning av strömmingsfisket.

Det vill därför även ur rent sakliga synpunkter synas som om skäl knappast

skulle föreligga för vidtagande av åtgärder i uti ifrågavarande motioner

angivet syfte.

Kammarkollegiets utlåtande lyder:

Ansökningar om ersättning enligt nämnda lag hava inkommit till kollegium

från Kalmar län till ett antal av allenast fyra stycken, därav tre från

ägare av hemman i Misterhults och en från fastighetsägare i Västrums socken.

Antagligen skulle berörda ansökningar — som samtliga bifallits —

aldrig hava tillkommit, därest ej en kollegiets tjänsteman sommaren 1936

besökt Vinö i Misterhults socken och därvid bragts på tal frågan om ansökningar

av ifrågavarande art. Ingenting synes motsäga motionärernas antagande

att, bortsett från nämnda ersättningssökande fastighetsägare, man i

orten saknat kännedom om ifrågavarande lagstiftning.

Utan att taga ståndpunkt till i vad mån ersättning för mistad fiskerätt

skulle enligt nu ifrågavarande lag kunnat tillerkännas de i motionerna angivna

särskilda hemmanen, anser sig kollegium emellertid böra uttala, att enligt

protokollen vid sammanträden i orten år 1931 inför de särskilt tillkallade

sakkunniga (hovrättsrådet Carl Romberg och fiskeriintendenten Chr. Hessle)

för undersökning rörande strömmingsfisket vid vissa delar av ostkusten,

det vill synas som om ersättning bort tillkomma flera fiskerättsägare inom

Kalmar län än dem, som enligt det ovanstående blivit tillerkända sådan.

Det torde icke kunna förnekas, att preklusionsbestämmelser av den art,

varom nu är fråga, kunna leda till obilligheter och icke skäliga rättsförluster

för den enskilde. Även om det av vissa skäl är nödvändigt att använda sig

av dylika preklusionsbestämmelser och därmed avskära ifrågakommande

rättskrav, synes detta icke böra medföra ett ovillkorligt underkännande^ av

skälighetskriiY från den enskilde, som lidit rättsförlusten, att härför erhålla

ersättning inom ramen för vad staten skulle nödgats till honom utgiva, därest

icke preklusionsbestämmelsen befriat staten från denna ersättningsskyldighet.

Kollegium tillåter sig erinra om vad som förekommit i ett med det förevarande

i viss måll likartat fall, nämligen det som avses i prop. nr 126 år

1935 med förslag till lag örn inlösen av vissa frälscräntor m. lii. (första lag
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

utskottets uti. nr 32, riksdagens skrivelse nr 132). Enligt där ifrågavarande

förslag skulle vissa frälseräntor upphöra, därest de icke inom i förslaget angiven

preklusionstid av ägaren hos statsverket anmäldes till inlösen. De sålunda

föreslagna bestämmelserna föranledde erinringar från dels länsstyrelsens

i Stockholms län dels kammarkollegii sida (prop. sid. 21—22, utskottsutl.

sid. 10—11). Därvid framhölls av dessa myndigheter, att nämnda bestämmelser

kunde komma att verka med onödig hårdhet och borde kompletteras

med bestämmelser, som beredde ränteägaren ersättning även i vissa

dylika fall. Kollegium ifrågasatte för sin del en bestämmelse örn befogenhet

för Kungl. Majit att i särskilt ömmande fall medgiva, att fråga om ersättning

för dylik ränta finge upptagas till prövning ändock att ansökning örn

inlösen inkommit för sent. Eventuellt ifrågasattes ett stadgande att Kungl

Maj :t skulle äga omedelbart besluta om ersättning för räntans värde med belopp,

som Kungl. Majit med hänsyn till omständigheterna kunde finna skäligt.

Föredragande departementschefen fann (prop. sid. 22—23, utsk. uti. sid.

11) berörda anmärkningar förtjäna ett visst beaktande. Under särskilda, av

departementschefen angivna omständigheter måste det anses befogat, att ränteägaren

bereddes ersättning för förlust i anledning av räntans upphörande.

Då man likväl syntes kunna räkna med att dylika fall endast undantagsvis

skulle uppkomma, förefölle det icke vara erforderligt att meddela lagbestämme^?er„

* nyss angivna syfte. I stället borde det ankomma på Kungl. Maj :t

att i sådana undantagsfall träffa erforderliga anstalter, för att vederbörande

rättsägare skulle hållas skadeslösa.

Utskottet uttalade i förevarande fall följande (sid. 11):

»Mot förslaget, att inlösningsbara frälseräntor skola utan särskild åtgärd

upphöra, om inlösen icke påkallats före den 1 januari 1940, kunna väl, på

sätt även departementschefen i ovan återgivna uttalande beaktat, vissa betänkligheter

anföras. I ett eller annat fall kan möjligen tänkas, att kammaradvokatfiskalsämbetet

icke vinner kännedom om frälseränta av ifrågavarande

beskaffenhet och att icke heller ränteägaren före den 1 januari 1940

påkallar inlösen av räntan. Anledningen till en sådan underlåtenhet från

ränteägarens sida kan vara att han överhuvud saknar kännedom om förevarande

lagstiftning eller att han antagit att frälseräntan icke varit av beskaffenhet

att kunna inlösas. Departementschefen anför att fall kunna tänkas

framkomma, då en ränteägare ursäktligt antagit att hans ränta icke varit av

beskaffenhet att kunna inlösas och att det i dylika fall lärer böra ankomma

på Kungl. Majit att träffa erforderliga anstalter för att vederbörande rättsägare

skola hållas skadeslösa. I anledning av detta departementschefens uttalande

vill utskottet såsom sin mening framhålla, att ersättning bör utgå lika

väl då ränteägarens underlåtenhet att påkalla inlösen har sin grund i

bristande kännedom örn förevarande lagar som när underlåtenheten beror på

felaktig uppfattning örn räntans natur. Något krav att underlåtenheten skall

vara ursäktlig hör enligt utskottets mening ej heller uppställas.»

Detta utskottets uttalande föranledde ingen erinran inom riksdagen.

Det vill synas kollegium, att synpunkter motsvarande dem, som sålunda

framförts vid behandlingen 1935 av frågan örn inlösen av vissa frälseräntor

m. m., må vinna beaktande i nu förevarande sammanhang.

Kollegium anser emellertid för sin del icke lämpligt, att, på sätt i motionen

ifrågasättes, den försuttna fatalietiden skulle generellt över hela landet och

genom lagstiftning återställas och därefter ersättningsfrågan handläggas i

enlighet med lagens bestämmelser. Det torde vara lämpligare och mer i

överensstämmelse med vad 1935 skedde i då föreliggande fråga, att vederbörande

icke återinsättes i den rättsliga möjligheten att utfå ersättning utan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

9

i stället efter en skälighetsprövning i administrativ ordning må kunna hållas

skadeslös för sin rättsförlust. Utredning i det särskilda fallet torde böra

ske genom myndighets försorg i samverkan med vederbörande fastighetsägare

till utrönande av, huruvida och i så fall till vad värde fiskerätt gått

förlorad och skäligen bör ersättas. Att nu närmare utforma visst tillvägagångssätt

torde icke vara nödvändigt utan böra, i händelse av riksdagens

bifall, bero av vidare utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.

Kollegium får sålunda föreslå utskottet att hemställa till riksdagen att i

anledning av föreliggande motioner hos Kungl. Majit begära, att Kungl.

Majit ville verkställa utredning och för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kan giva anledning, om ersättning av statsmedel i sådana

fall, då på grund av nu ifrågavarande preklusionsbestämmelse förutvarande

fiskerättsägare tillskyndats rättsförlust, för vilken han skäligen bör hållas

skadeslös.

Länsstyrelsen i Kalmar län har i ärendet anfört följande:

Beträffande de fyra fall inom detta län, i vilka anspråk på ersättning framställts

inom laga tid, får länsstyrelsen hänvisa till en sammanställning (Bilaga

B) vari angivits dels fastigheternas taxeringsvärden och dels de ersättningsbelopp,

som preliminärt blivit fastställda. Uppgifterna giva belägg för,

att den genom 1932 års lagändring införda begränsningen i ensamrätten till

strömmingsfiske är av betydande ekonomisk räckvidd för strandägarna.

Lagens syfte att bereda strandägarna skälig ersättning för intrånget i

fiskerätten kan icke anses uppnått, därest det stora flertalet strandägare genom

uraktlåtenhet att inom stadgad tid anmäla sina anspråk nu bliva ställda

helt utanför möjligheten till ersättning. Det torde kunna antagas, att yrkesfiskarna

först så småningom börjat begagna sig av den utvidgade fria fiskerätten

och att det sålunda tagit ganska lång tid innan lagändringens verkliga

innebörd blivit klar för strandägarna. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas,

huruvida icke den stadgade preklusionstiden varit alltför kort tillmätt.

I varje fall synas starka billighetsskäl tala för att strandägarna beredas

ny möjlighet att få sina ersättningsanspråk prövade, och länsstyrelsen

får därför för sin del tillstyrka bifall till motionerna.

Kalmar låns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat

följande:

Det är obestridligt, att ett avsevärt antal fiskevattensägare inom hushållningssällskapets

område fått sin fiskerätt väsentligt nedsatt i värde genom

den lagändring av år 1932, varigenom strömmingsfisket inomskärs frigavs

i enlighet med bestämmelserna i sagda lag. Endast ett fåtal av de

strandägare, som kunde ifrågakomma till erhållande av ersättning för nastad

fiskerätt, hava därom gjort framställning inom tid, som lagen föreskriver.

Orsakerna härtill torde närmast vara de, som i motionerna samt i fiskeriinstruktörens

utlåtande blivit angivna.

Det får anses vara i hög grad önskvärt, att dessa strandägare beredas möjlighet

att inkomma med de ansökningar om ersättning för minskad fiskerätt,

vartill de må vara berättigade på grund av i dylikt hänseende utfärdade bestämmelser.

Utskottet vill därför varmt tillstyrka, att den i de ovannämnda

motionerna gjorda framställningen bifalles.

Enligt gällande lag örn ersättning till strandägare för mistad rätt lill

strömmingsfiske skall framställning om dylik ersättning lia skei t före den 1

juli 1937. Motionärerna hemställa, att tiden för ersättningsanspråks fram
-

ZJtskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

ställande måtte utsträckas till den 1 juli 1940 eller den senare tidpunkt,

som kan befinnas lämplig.

De över föreliggande motioner hörda myndigheterna ha intagit skilda

ståndpunkter. Enighet synes dock råda därom att ifrågavarande strandägare,

såvitt möjligt, böra hållas skadeslösa i förevarande hänseende. Till

denna uppfattning ansluter sig utskottet. De skiljaktiga meningarna gälla

huvudsakligen det sätt, på vilket berättigade ersättningsanspråk lämpligen

kunna tillgodoses. De synpunkter på detta spörsmål, som framförts av

kammarkollegiet, synas utskottet beaktansvärda. Liksom kollegiet finner

utskottet det icke lämpligt, att den försuttna fatalietiden skulle generellt över

hela landet och genom lagstiftning återställas och därefter ersättningsfrågorna

handläggas i enlighet med lagens bestämmelser. I stället för att återinsättas

i den rättsliga möjligheten att utfå ersättning torde fastighetsägarna

lämpligen - och mer i överensstämmelse med vad tidigare skedde i liknande

fråga — efter en skälighetsprövning i administrativ ordning böra hållas

skadeslösa för sina rättsförluster. Undersökning i det särskilda fallet torde

sålunda böra ske av myndighet i samverkan med vederbörande fastighetsägare

till utrönande av huruvida och till vad värde fiskerätt gått förlorad

och skäligen bör ersättas. Att närmare utforma visst tillvägagångssätt torde

få bero av vidare utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna

I: 177 och 11:250 må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning och för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan giva

anledning, angående ersättning av statsmedel i sådana fall,

då på grund av preklusionsbestämmelsen i lagen den 17

juni 1932 (nr 240) angående ytterligare utsträckt tillämpning

av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om ersättning till

strandägare för mistad fiskerätt förutvarande fiskerättsägare

tillskyndats rättsförlust, för vilken han skäligen bör hållas

skadeslös.

Stockholm den 20 april 1939.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se memorial nr 46.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49

11

Bilaga A

(Lantbruksstyrelsens yttrande).

Den genomsnittliga l&ngstmängden av strömming per år vid vissa byar och hemman

i norra delen av Kalmar län under åren 1921—1931 och 1932 1937.

1922-1931

1932-1937

1922—1931

1932—1937

kg

kg

kg

kg

19,842.5

29,387.5

Gräntzö..........

9,040.0

9,700.0

14,700.0

32,666.7

Justerö ..........

| 5,590.0

2,783.3

15,717.5

15,315.0

Vidö ............

12,897.5

7,575.0

Horn ............

870.0

1,441.6

4,388.0

8,291.6

Händelö..........

152,860.0

331,250.6

Horsö............

7,129.0

6,033.3

Nävelsö ..........

68,180.0

118,333.4

12 955.0

31,689.1

Marsö............

14,235.0

14,250.0

5 757.5

12,508.3

Långö ............

3,060.0

2,956.6

3 380 0

1,465.0

Hultö............

1,270.0

1,554.1

Kårö ............

614.2

1,191.6

Flatholmen ......

48,740.0

72,000.0

2 600.0

1,956.3

Ö. Eknö..........

215,430.0

341,666.7

2,538.0

2,636.6

V. Eknö..........

146,640.0

242,000.0

Städsholmen......

1,495.0

3,785.0

Hamnö ..........

2,463,9

15,133.3

19,747.5

17,741.6

Örö ..............

4,576.7

19,333.4

52,330.0

72,533.3

Hunö ............

0

1,750.0

Äskeskär..........

3,675.0

6,616.6

880,154.8

1,491,120.5

Hasselö ..........

27,432.5

65,575.0

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

Bilaga B

(Länsstyrelsens yttrande).

Hos länsstyrelsen 1 Kalmar län handlagda ansökningar om ersättning för mlstad

fiskerätt.

Följande fyra ansökningar om ersättning för mistad fiskerätt ha handlagts

av länsstyrelsen:

B.D. 320/118 — 1936.

1 mtl. Vinö nr 1 i Misterhults socken.

Sammanlagt taxeringsvärde: 63,600 kronor.

201? 1938 skiljenämndens beslut om ersättning: 13,000 kronor, (överklagat.

)

B.D. 323/150 — 1936.

1 mtl. Strupö nr 1 i Misterhults socken.

Sammanlagt taxeringsvärde: 57,000 kronor.

20/t 1938 skiljenämndens beslut örn ersättning: 20,000 kronor, (överklagat.

)

B.D. 306/47 — 1937.

V* mtl. Idö nr 1 och V* mtl. Idö nr 2 i Västrums socken.

Sammanlagt taxeringsvärde: 57,500 kronor.

20/7 1938 skiljenämndens beslut örn ersättning: 29,500 kronor.

Efter besvär av Kronan utslag av Häradsrätten den 7/3 1939: 15,000 kronor.

B.D. 306/50 — 1937.

V* mtl. Älö nr 1 i Misterhults socken.

Sammanlagt taxeringsvärde: 31,500 kronor.

13/io 1938 skiljenämndens beslut om ersättning: 9,300 kronor. (Överklagat.

)

Anm. Taxeringsvärdena = de vid ansökningstiden gällande.

Kalmar läns landskontor den 15 mars 1939.

Lars Schött.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:228 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner örn fortsatt tillämpning av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen den 22 juni a1 i texten