Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten till fiske efter hummer i vissa delar av Bohuslän.
1939-05-09 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1939:58, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten till fiske efter hummer i vissa delar av Bohuslän.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.
1
Nr 58.
Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten till
fiske efter hummer i vissa delar av Bohuslän.
(2:a avd.)
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 178 av herr Nilsson, Theodor, m. fl. och 11:260
av herr Johansson i Öckerö m. fl., har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Majit vidtager sådana åtgärder
att hummerfisket göres helt fritt inom Vette, Tanums och Kville härader.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionerna
från lantbruksstyrelsen, kammarkollegium och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, vilken sistnämnda myndighet bifogat yttranden från
fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt och svenska västkustfiskarnas
centralförbund.
Rätten till hummerfiske i Bohuslän.
Genom lag den 22 juni 1928 gjordes viss ändring i 3 § lagen om rätt till
fiske, varigenom bland annat bestämmelsen örn fiskerätten inomskärs i
Bohuslän något mera preciserades. Förut gällde, att där vid öppna havsstranden
och utom skären samt i Göteborgs och Bohus samt Hallands län
jämväl inomskärs de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat
fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen var medgivet
skulle de vid sådan rätt vara bibehållna. Genom lagändringen infördes i
sagda paragraf en bestämmelse så lydande:
»I Göteborgs och Bohus samt Hallands län äge varje svensk undersåte
även eljest rätt att med rörlig redskap, vartill i förevarande fall hänföres
jämväl mindre ålryssja, utöva fiske eller agntäkt vid annans strand; dock
gällö härvid i avseende å det vatten, som finnes till och med etthundraåttio
meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager,
följande undantag:
fiske efter ostron vare strandägaren förbehållet;
i Vette, Tanums och Kville härad havé strandägaren allena rätt till fiske
efter hummer; dock att, där sådant fiske vid stränderna av en ö och därtill
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 10 samt. Nr 58—60. 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.
hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits jämväl av andra å ön boende
än strandägarna, därvid skall förbliva;
fisket efter hummer tillhör ock strandägaren
i Åbyfjorden innanför en linje, som tänkes dragen där kortaste avståndet
är mellan Skorvhuvud och andra stranden,
i Brofjorden innanför en linje, som tänkes dragen rätt åt öster från södra
änden av Rödhällorna, samt
i Gullmarsfjorden innanför en linje, som tänkes dragen från Lindholmens
västligaste udde till sydligaste udden av Finsbolandet.»
Samtidigt med ändringen i lagen om rätt till fiske antogs en lag örn ersättning
till strandägare för genom lagändringen nastad fiskerätt. Enligt
denna skulle ersättning av statsmedel utgå för värdet av den förmån som
för strandägaren gått förlorad därigenom att fisket blivit fritt, så ock för
förlust, som av sådan anledning eljest må hava tillskyndats honom. Valrätten
till fisket åt någon upplåten, skulle även denne njuta ersättning för
honom åsamkad skada.
1935 års fiskeriutredning har i sitt den 21 oktober 1937 avgivna betänkande
rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m. m. (statens offentliga
utredningar 1937:41) jämväl behandlat frågan örn rätten till hummerfiske.
Utredningen har härutinnan anfört bland annat följande.
Att fiskeriutredningen nu upptagit frågan örn rätten till hummerfiske,
beror på att yrkesfiskare uttryckt farhågor för att den rätt till hummerfiske
de ansett sig ha vid vissa holmar och skär skall bliva begränsad genom
åtgöranden från strandägarnas sida. Äganderätten till vissa holmar och skär
synes ej förut ha varit fullt klarlagd och fiskare ha därför obehindrat fått
bedriva hummerfiske vid dem. Vissa holmar, som tidigare antagits tillhöra
kronan och vid vilka hummerfisket ansetts vara fritt, synas tillhöra strandägare.
Genom nyligen företagna lantmäterimätningar lia somliga holmar tillförts
vissa gårdar. Många av de fiskare, som fiskat vid dessa holmar, bo ej
å de öar, till vilka holmarna höra. De kunna därför ej för sin rätt till fiske
därstädes åberopa lagen. De kunna endast hänvisa till sedvanan, men såsom
chefen för justitiedepartementet framhöll i propositionen angående 1928 års
lagändring, blir det i längden svårt eller omöjligt för den enskilde fiskaren
att med tillräcklig säkerhet hävda sin fiskerätt på grund av sedvana. Fiskeriutredningen
bär därför ansett sig böra upptaga denna för fiskare i ifrågavarande
trakt ekonomiskt ytterst viktiga fråga. Fiskeriutredningen vill begränsa
sitt förslag till att hummerfisket göres helt fritt inom Vette, Tanums
och Kville härader. I lagen skulle således göras den ändringen, att i 3 §
fjärde stycket borttoges meningen »i Vette, Tanums och Kville härad havé
strandägaren allena rätt till fiske efter hummer; dock att, där sådant fiske
vid stränderna av en ö och därtill hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits
jämväl av andra å ön boende än strandägaren, därvid skall förbliva;».
Samtidigt borde lag utfärdas angående ersättning för mistad fiskerätt enligt
samma grunder som 1928 års lag om ersättning, dock synes ersättning
böra ifrågakomma endast till de strandägare, som efter lagändringen 1928
men före den 1 januari 1938 bedrivit hummerfiske. Vilka kostnader den
nu föreslagna lagändringen kan medföra för statsverket, är svårt att beräkna.
Hittills har i anledning av lagändringen 1928 vad Göteborgs och Bohus
län angår utbetalats sammanlagt omkring 271,440 kronor.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.
3
Lantbruksstyrelsen har i ärendet åberopat sitt den 27 januari 1938 avgivna
yttrande över fiskeriutredningens omförmälda betänkande, däri styrelsen
anfört följande:
Vad angår förslaget om ändring av rätten till hummerfiske i norra delen
av Bohuslän ställer Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap sig mycket
tveksamt angående lämpligheten av förslagets genomförande.
Lantbruksstyrelsen vill för sin del erinra därom, att fiskerättslagen ändrades
beträffande rätten till fiske inom Göteborgs och Bohus samt Hallands
län så sent som år 1928 (Svensk författningssamling nr 183/1928). Denna
lagändring föregicks av en mångårig och ingående utredning, och meningarna
bröto sig starkt örn densamma. Den torde dock få anses giva ett uttryck
för vad som då var möjligt att åstadkomma. Vidare har genom
Kungl. Maj:ts beslut den 31 maj 1929 förordnats, att fisket vid de till lotsverket
ansiagna holmar och skär inom Göteborgs och Bohus samt Hallands
län, dock med undantag av fiske efter ostron, upplåtes till allmänt begagnande
i den omfattning som i 1 § fiskerättslagen omförmäles, och att hummerfiske,
som tillkommer kronans under domänstyrelsens förvaltning stående
fastigheter inom Vette, Tanums och Kville härad av Göteborgs och
Bohus län, efterhand som löpande arrendeperioder gå till ända, upplåtes på
nyssnämnda sätt.
Under hela förarbetet till lagändringen och dess genomförande fick
man ett starkt intryck av att detta lagstiftningsområde är ytterst ömtåligt.
Den av utredningsmännen nu förebragta utredningen synes icke vara tillfyllest
för den föreslagna lagändringen. Man kan befara, att ändringens
genomförande skulle medföra skyldighet för staten att erlägga betydande
belopp i ersättning till strandägare. Härom saknas utredning. Det må även
påpekas, att utredningen föreslagit, att hummerfisket skulle bliva fritt endast
inom de tre nämnda häradena, under det att sagda fiske som hittills
skulle tillhöra strandägaren innanför vissa linjer i Åby-, Bro- och Gullmarsfjordarna.
Skall lagen ändras beträffande hummerfisket i de tre häradena,
synes en sådan ändring böra avse sagda fiske även i de nämnda
tre fjordarna.
Med hänsyn till att fiskerättslagen uti ifrågavarande avseende ändrats
ganska nyligen och till det i övrigt nu anförda, hyser lantbruksstyrelsen
stark tvekan angående lämpligheten av att nu till behandling upptaga den
föreslagna lagändringen. I varje fall synes ny lagstiftning på förevarande
område icke kunna ske utan föregående ytterligare utredning.
^ v^(
Kammarkollegiet har likaledes förklarat, att någon omständighet icke tillkommit
som kan föranleda kollegiet att frångå vad kollegiet i sitt yttrande
den 31 januari 1938 över fiskeriutredningens betänkande angivit
såsom sin mening. Kollegiet anser sålunda, att sådan utredning alltjämt
icke föreligger, som erfordras för att man skall kunna bedöma de frågor,
motionerna avse att bringa till viss lösning. Kollegiet har givetvis för sin del
icke något att erinra mot, att med anledning av motionerna hemställan göres
om utredning i bland annat de av kollegiet angivna och i övrigt ifrågakommande
hänseenden.
Ur kammarkollegiets åberopade yttrande torde här återgivas följande:
Den svenska rättsåskådningen är den att strandägaren jämväl äger rätt till
närmast tillstötande del av vattenområdet.
Det torde vara klart, att med den inställning kronan i fråga örn rätten till
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.
strandfiske sålunda intagit vid skattläggningsmetodens tillkomst samt vid
skattrannsakningar och skattläggningar — ävensom vid sedermera skedda
skatteköp av skattlagda kronohemman — kronan givit stöd åt den uppfattningen,
att i Bohuslän skulle gälla samma rättsregler i fråga om rätten till
fiske utmed hemmans strand som inom de gamla svenska landskapen.
Kollegium vill framhålla, att det ingalunda kan anses, att först med 1766
års fiskeristadga skulle förelegat underlag för strandägarnas i Bohuslän pretentioner
på fiskerätt utmed sin strand, eller att de utfärdade fiskeförbuden
skulle egentligen vara beroende på att en och annan strandägare varit »företagsam»
eller dylikt.
Utan att underskatta det faktiska förhållandet, att i Bohuslän den gamla
norsk-danska rätten alltjämt i viss mån fortlevat och inskränkt full tillämpning
av den svenska rättens regler i fråga om rätten till strand, vatten och
fiske, kan kollegium dock icke dela den uppfattning, som understundom
alltjämt kommer fram därom, att strandägares rätt utmed hans strand till
vatten och fiske skulle i Bohuslän vara tämligen tvivelaktig i avseende å sättet
för tillkomsten och i mycket bero av självtäkt och »företagsamhet» från
vissa strandägares sida, att i följd härav strand- och fiskerätten skulle i Bohuslän
vara så att säga av mera sekunda natur än i de gamla svenska landskapen,
samt att därför en avveckling av densamma icke borde möta så
stora betänkligheter. Kollegium måste fastmer konstatera, att svenska staten
själv, genom tillämpning i Bohuslän av svensk lag överhuvud taget och
speciellt svenska grunder beträffande skattläggning och vad därmed sammanhänger
samt svenska regler om vitesförbud rörande fiske, i hög grad medverkat
därtill, att även i Bohuslän nu är gällande i huvudsak samma strandoch
fiskerätt som inom de gamla svenska landskapen.
Det finnes, enligt kollegii mening, ingen anledning att som bakgrund för
lagstiftningsarbetet rörande strandägares fiskerätt inom Bohuslän söka framföra
en åskådning om viss mindervärdighet hos denna rätt. Rimligare är att
nu acceptera grundsatsen, att här föreligger, i för närvarande utövad omfattning,
samma strandfiskerätt som i det övriga Sverige.
Sedan gammalt har i Bohuslän förekommit en avsevärd fastighetssplittring.
Redan vid tiden för den allmänna skattläggningen hade jorden inom
landskapet i avsevärd utsträckning uppdelats i relativt små brukningsdelar.
Numera har uppdelningen fortskridit så långt, att en stor del av den bofasta
lantbefolkningen icke äger större brukningsdelar, än som motsvarar knapphändig
försörjning. Detta gäller också den del av jordägarna, vilkas fastigheter
genom den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle avhändas det till fastigheten
hörande hummerfisket.
Det synes ur social synpunkt icke önskvärt att, i syfte att bereda bättre
utkomstmöjligheter för vissa personer, fråntaga andra samhällsmedlemmar
så stor del av deras nuvarande försörjningsobjekt, att detta därefter icke
medger nöjaktig bärgning.
Sakkunniga hava icke företagit någon som helst undersökning och utredning
av, i vad mån det strandägare nu tillkommande hummerfisket utgör,
beträffande de särskilda brukningsenheterna, en förutsättning för att innehavaren
av respektive brukningsdel skall å denna äga full försörjning. Den
omständigheten, att den nuvarande innehavaren tillerkännes ersättning för
den honom fråntagna brukningsdelen av fastigheten, saknar därvid betydelse.
Kollegium har från sin verksamhet som företrädare för det allmännas intressen
i vattenmål en rik erfarenhet av, att en förminskning av ett jordbruk
under den gräns, som erfordras för att innehavaren och hans familj skall å
densamma äga full bärgning, ingalunda neutraliseras genom att respektive
vattenföretag lämnar ersättning i penningar för den jord, som genom före
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.
5
taget förstöres eller försämras. Kvar står — och detta framträder särskilt i
ny ägares hand — att den förminskade brukningsdelen ej längre kan lämna
full försörjning åt ett där bosatt hushåll.
Även örn ett frigivande av hummerfisket skulle kunna vara till gagn för ett
antal yrkesfiskare, kan näppeligen därmed hava visats det berättigade i att
vidtaga en expropriation från hummerfiskets nuvarande innehavare, med
mindre dessförinnan klarlagts, vad dessa åtgärder medföra för konsekvenser
i fråga om dessa nuvarande innehavares försörjningsmöjligheter.
Med frågan om försörjningsmöjligheterna sammanhänger frågan om intensifiering
av den naturliga avkastningen genom vidtagande av vissa åtgärder
för odling och dylikt. Hummern är ju ett relativt stationärt djur. Under
frågans tidigare handläggning har bland annat från fiskarhåll påpekats, att
om strandäganderätten till hummerfiske bibehölles, skulle detta medföra, att
strandägarna till en början skulle jämte den icke strandägande fiskarbefolkningen
ägna sig åt hummerfångst inom de fria fiskevatten. Sedan dessa blivit
för året utfiskade, fortsatte strandägaren hummerfisket å sina enskilda fiskevatten,
medan den icke strandägande yrkesfiskaren icke längre kunde det
året någonstädes utöva hummerfångst. Hela det nu anförda resonemanget
vilar tydligen på, att hummern är i huvudsak stationär. Detta återigen medför,
att man icke utan vidare kan avvisa tanken på, att befolkningens utkomstmöjligheter
skulle kunna ökas genom vissa odlingsåtgärder i likhet
med vad som försökts i andra länder, samt vad som förutsatts i lagstiftningsförslagen
rörande insjöfisket.
De sakkunniga beröra emellertid icke denna fråga.
Redan nu hava framkommit klagomål från fiskerinäringens representanter,
att fridlysningsbestämmelserna icke uteslöte rovfiske beträffande hummern.
Skulle hummerfisket nu frigivas helt, och det skydd elimineras, som
strandfiskerättens bestånd likväl innebär, synes böra ägnas uppmärksamhet
åt frågan, huruvida detta medför ökad fara för rovfiske och utrotning av
hummerbestånd.
Sakkunniga beröra icke denna fråga i sitt föreliggande betänkande.
Vid behandlingen i riksdagen 1928 av då föreliggande förslag till ändring
i 1896 års fiskelag ifrågasattes en sådan fullständig avveckling av strandägarnas
hummerfisken, som det nu föreliggande förslaget åsyftar. I kamrarna
framhölls då nödvändigheten av, att en dylik avveckling föreginges av
en utredning angående de därvid för statsverket uppkommande kostnaderna.
I det föreliggande betänkandet saknas varje utredning rörande kostnaderna
för statsverket vid genomförandet av den ifrågasatta lagändringen.
Ett av de i betänkandet anförda skälen för framförandet av förevarande
fråga har varit den omständigheten, att vissa holmar, som tidigare antagits
vara krono — där hummerfisket förty varit fritt —, numera befunnits tillhöra
enskilda, vadan hummerfångst där törhända ej får vidare bedrivas av
envar fiskare. Detta synes i första hand böra föranleda ett övervägande, huruvida
kronans intressen vid sådana lantmäteriförrättningar m. m., varom
här är fråga, för närvarande bevakas på fullt effektivt och tillfredsställande
sätt. Kollegium vill därvid framhålla, att kollegium icke för närvarande erhåller
sådan underrättelse örn dylik förättning, som skulle möjliggöra bevakande
av kronans eventuella rätt. Men vidare synes vad sålunda förekommit
kunna lättast rättas till genom ett förvärv för kronans räkning av ifrågavarande
holmar. Möjligen kunde vara lämpligt att inköpa ytterligare vissa
hummerfiskeställen. Erinras må i sammanhang härmed om Kungl. Maj:ts
beslut den 31 maj 1929 angående fisket vid de till lotsverket anslagna bolmar
och skär inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län samt hummer
-
6
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 58.
fisket i Vette, Tanums och Kville härader i förstnämnda län, varigenom fisket
gjordes fritt.
Huruvida emellertid en total expropriation av hummerfiskerätten bör komma
till stånd eller ock allenast expropriation till kronan av vissa fångstområden,
som nu tillhöra enskilda, torde icke kunna bedömas utan att därförinnan
verkställts en sådan utredning av hummerfiskets betydelse för den jordägande
befolkningens försörjningsmöjlighet, som ovan antytts.
På grund av vad sålunda anförts anser kollegium sådan utredning icke
föreligga, som erfordras för att man skulle kunna bedöma de frågor, betänkandet
och förslaget avsett att bringa till viss lösning. Kollegium anser sig
därför böra avstyrka att förslaget, utan ytterligare utredning i bland annat
ovan angivna hänseenden, lägges till grund för lagstiftning i ämnet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som den 3 februari 1938 avgivit
yttrande över fiskeriutredningens betänkande, har angivit följande skäl,
vilka enligt länsstyrelsens uppfattning alltjämt tala mot hummerfiskets frigivande
:
Fiskeriutredningen har till stöd för sitt förslag anfört dels historiska motiv
— strandfiskets ursprungliga frihet i de förutvarande danska provinserna
-— dels yrkesfiskarnas behov av tillgång även till detta fiske.
Vad det förra skälet angår, anser länsstyrelsen detsamma tämligen betydelselöst,
då det givetvis är statsmakterna obetaget att ändra ett bestående
förhållande, örn hänsyn till allmänt gagn kräver sådant. För den som
emellertid finner den historiska utvecklingen vara av betydelse för frågans
avgörande kan framhållas, att såväl sedvanerätt — alltsedan 1700-talets
mitt —- som senare lagstiftning konstituerat inskränkningar i den fria fiskerätten.
Vidkommande frågan om yrkesfiskarnas intresse, vill länsstyrelsen till
en början framhålla att detta bör kunna tillbörligt tillgodoses genom andra
åtgärder, t. ex. de, som i fiskeriutredningens betänkande föreslagits till fiskets
stödjande i allmänhet. Helt visst skulle ett fritt hummerfiske vid
stränderna betyda en fördel för yrkesfiskarna men en fördel av mycket
mindre betydelse än den skada för strandägarna, som därigenom uppkomme.
Att märka är, att dessa -— strandägarna -—- i huvudsak icke äro välbesuttna
lantbrukare utan i regel utgöras av småbrukare, för vilkas existens
hummerfisket såsom binäring är av allra största betydelse, då jordbruket
icke är tillräckligt för deras bärgning. Härtill kommer emellertid, att ett
frigivande av hummerfisket i dessa trakter — det rikaste vi äga — med
största sannolikhet kommer att genom de möjligheter till rovdrift, som därigenom
öppnas, medföra utrotning av hummern eller åtminstone en för
fisket ödesdiger reducering av stammen. Strandägarna däremot hava helt
naturligt ett verkligt intresse av stammens bevarande, då detta fiske är deras
enda biinkomst. Många strandägare utnyttja emellertid sin rätt till
hummerfiske endast högst obetydligt, varför hummern på dessa strandägares
fiskeområden har en fristad, som är synnerligen välbehövlig. Det kan
måhända invändas, att rovdrift kan förhindras genom bestämmelser angående
minimimått på hummern samt inskränkningar av antalet fångstredskap
(tinor). Erfarenheten visar emellertid att ett tillfredsställande resultat
icke kan nås på denna väg utan att stora summor ställas till förfogande
för kontroll å fisket.
Till förmån för ett frigivande av hummerfisket har vidare framhållits de
misshälligheter och tvister, som skulle uppkomma därigenom att hummerfisket
tillhörde strandägarna, medan annat fiske vore fritt, ävensom de ira
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.
7
kassener och frestelser till lagöverträdelser, som kunna uppstå därigenom
att fiskare, som bedriva annat fiske vid stranden, få hummer i sina redskap.
Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, hava dylika olägenheter under den tid,
jordägarna haft ensamrätt till strandfisket efter hummer i ovannämnda härader,
icke gjort sig gällande i nämnvärd grad.
Länsstyrelsen hemställer på grund av vad ovan anförts alt nu gällande
bestämmelser angående hummerfisket i Vette, Tanums och Kville härader
må lämnas oförändrade.
Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, som varit ledamot av 1935 års
fiskeriutredning och tillika dess sekreterare, hänvisar till utredningens betänkande
samt anför nu följande:
Någon vidare utredning av frågan om rätten till hummerfiske finner jag
ej vara behövlig. Frågan är av synnerligen stor vikt. För den del av länet
det gäller, Vette, Tanums och Kville härader, torde denna fråga jämte
den örn minskning av fiskets driftkostnader genom restitution av bensinskatten
direkt till fiskare vara de för närvarande allra viktigaste önskemålen
för fiskarebefolkningen. Det är därför synnerligen angeläget, att frågan örn
rätten till hummerfiske snarast löses i enlighet med 1935 års fiskeriutrednings
förslag.
Svenska västkust fiskarnas centralförbund har i ärendet anfört följande:
Hummerfisket är ett av huvudfiskena i dessa härader. De yrkesfiskare,
vilka äro beroende av detta fiske, torde också vara de fiskare, som allra bäst
behöva komma i åtnjutande av bättre utkomstmöjligheter. Dessa fiskares
årsinkomster äro mycket låga och stå i allmänhet under den inkomstgräns,
som behövs för att folk och särskilt familjeförsörjare skola kunna föra en
dräglig tillvaro.
I allmänhet betraktas hummerfisket här på västkusten som ett fiske för
personer, som ej orka bedriva storfiske. 1 Vette, Tanum och Kville härader
däremot ligger saken annorlunda till, ty i dessa härader har hummerfisket
blivit ett huvudfiske för nästan alla fiskare. Genom den arbetslöshet,
som inträtt i norra länsdelen, har det varit en hel del folk, som slagit sig
på hummerfiske. Detta särskilt under hösten, då det egentliga hummerfisket
pågår.
Detta har gjort, att det blivit ganska ont om platser att utsätta hummerlinorna
på. Naturligtvis beror denna brist på fiskeplatser i hög grad på att
fiskarna ej få sätta ut några hummertinor på strandägarnas områden.
Strandägarna sätta ej heller ut hummertinor på sina egna områden vid fiskets
början, utan de fiska på det gemensamma, fria fiskevattnet. Allt detta
bidrager naturligtvis till att minska fiskemöjligheterna för yrkesfiskarna.
Strandägarna få på detta sätt två fisken, ty när hummern är uppfiskad på
det fria fiskevattnet flytta strandägarna helt enkelt sina redskap över till
sina egna områden oell kunna alltså under samma säsong börja ett nytt
fiske, då däremot yrkesfiskarna ej lia annat att göra än alt taga iland sina
redskap.
Yrkesfiskarnas levebröd skall ju komma genom fiske och fiskemöjligheterna
böra därför utvidgas. Havet är fiskarnas arbetsfält, och detta arbetsfält
bör vara fritt. Vi anse att det kan vara tillräckligt, att fiskarna i utlandet
till stor del skola vara beskurna vid försäljning av sina fångster,
utan att fiskarna även vid vårt eget lands kuster skola vara förbjudna att
fiska och detta endast på vissa områden skall vara förbehållet dem, som
även äga stränderna. Det synes oss knappast vara rättvist, att jordägarna
skola äga bestämmandrätten över såväl land som vatten.
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.
Under diskussionen om frigörandet av hummerfisket inom Vette, Tanum
och Kville härader har framkastats tanken att ur fiskevårdssynpunkt beståndet
skulle bättre skyddas genom att såsom nu är förhållandet strandägarna
äga vissa områden. Så förhåller det sig emellertid ej. Genom flera
olika lagbestämmelser skyddas hummern. Således är hummerfisket förbjudet
inom Norrvikens fögderi från den 15 juni till 1 okt. Under denna tid på året
lägger hummern sin rom och ömsar även skal. Vidare är det i lag fastställt,
att hummer, som ej håller 21 cm. i längd, ej får fiskas. Dessa lagbestämmelser
äro givetvis tillkomna för att i största utsträckning skydda hummerbeståndet.
Yrkesfiskarna i de härader det är fråga om äro också kända för
att följa dessa lagar och förordningar.
Att strandägarna skulle skydda hummerbeståndet bättre än yrkesfiskarna,
som ej äga något strandområde, därför finnes ej bevis, och vi protestera
på det kraftigaste mot sådana påståenden. I detta sammanhang kunna
vi också nämna, att länets havsfiskeförening årligen av återburna bensinskattemedel
på sommaren för stora summor inköper rombärande hummer,
som vid fredningstiden utsläppes i det fria för att lägga sin rom. Vi tro,
att denna åtgärd varit till god nytta för beståndet. Vi vilja även påpeka,
att Svenska västkustfiskarnas centralförbund den 3% 1932 framlagt förslag
till Kungl, lantbruksstyrelsen örn att en romkläckningsanstalt för hummer
borde anläggas här på västkusten. Detta förslag vann dock ej myndigheternas
bifall. Lag finnes slutligen om att det ej får fiskas med huru många
liummertinor som helst. Även denna åtgärd kan man säga i någon mån
skyddar beståndet.
Vid diskussioner i denna fråga har även framhållits, att örn hummerfisket
lämnas fritt, så förlora strandägarna sina fisken. Mot detta kan genmälas,
strandägarna fortfarande ha samma rätt till fiske som varje annan svensk
medborgare som helst. Den förmånsrätt, som strandägarna haft, är det väl
meningen att staten skall betala dem ersättning för. Den lagändring, som
beslutades i hithörande frågor vid 1928 års riksdag, har kostat staten en del
pengar, vilka kommit jordägarna till godo. Dessa utgifter äro dock ej så
stora, att de böra avskräcka statsmakterna från att räcka yrkesfiskaren den
hjälpande hand, som det här är fråga om.
Vid 1928 års riksdag gavs hummerfisket fritt vid västkusten utom i Vette,
Tanum och Kville härader. Helt naturligt måste yrkesfiskarna inom dessa
härader känna sig orättvist behandlade av staten, då de ej erhållit samma
rätt som den övriga fiskarekåren på västkusten i nämnda fråga. Vi lia
också ganska svårt att förstå, varför hummerfisket skall vara fritt på vissa
områden och bundet vid jordägarna på andra områden. När 1928 års riksdag
beslutade, att till stora delar giva hummerfisket fritt, så bör väl årets
riksdag fortsätta på den inslagna vägen och giva samma rätt åt fiskare i
Vette, Tanum och Kville härader.
t Vid 1928 års riksdag beslöt andra kammaren att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla om utredning i syfte att helt frigiva hummerfisket i Göteborgs
och Bohus län samt Hallands län och att Kungl. Majit måtte för
riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kan föranleda.
1935 års fiskeriutredning har ocks haft uppe denna fråga till behandling
och föreslagit, att hummerfisket göres helt fritt inom Vette, Kville och Tanums
härader.
Samma fiskeriutredning har även föreslagit, att lag borde utfärdas angående
ersättning för mistad fiskerätt enligt samma grunder som 1928 års
lag om ersättning.
Vi bedja för övrigt hänvisa till 1935 års fiskeriutrednings yttrande och
förslag i frågan.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.
9
Beträffande rätten till fiske i saltsjön bedja vi få hänvisa till en avhandling
»Om nordisk rätt till fiske i saltsjön», utarbetad av amanuens Olof Hasslöf
(Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1938.)
Under åberopande av vad ovan anförts får undertecknad organisation på
det livligaste yrka bifall till ovannämnda motioner.
Av utlåtandena över föreliggande motioner torde framgå, att åtskilliga frågor
tarva ingående utredningar för ett allsidigt bedömande av det i motionerna
framförda förslaget att göra hummerfisket helt fritt inom Vette,
Tanums och Kville härader. Härvid har utskottet särskilt uppmärksammat
vad kammarkollegiet anfört. Utskottet får vidare erinra örn att det förslag
i ämnet, som framlagts av 1935 års fiskeriutredning och som synes ligga
till grund för motionärernas framställning, ännu icke blivit slutprövat av
Kungl. Majit. Med hänsyn till det anförda anser sig utskottet i frågans nuvarande
läge icke kunna biträda motionärernas förslag.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:178 och 11:260 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 maj 1939.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Carl Eriksson, Granath, Tjällgren, Alfred
Andersson, Gabrielsson, Lindbärg och Gottfrid Karlsson; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Andersson i Löbbo, Carlström,
Casenberg, Ericsson i Sörsjön, Liedberg, Karlsson i Munkedal och Pettersson i Dahl.
Reservation
Utskottet.
av herr Karlsson i Munkedal.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.