Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten till fiske efter hummer i vissa delar av Bohuslän.

1939-05-09 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1939:58, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten till fiske efter hummer i vissa delar av Bohuslän.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.

1

Nr 58.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten till

fiske efter hummer i vissa delar av Bohuslän.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande

motioner, nämligen I: 178 av herr Nilsson, Theodor, m. fl. och 11:260

av herr Johansson i Öckerö m. fl., har hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Majit vidtager sådana åtgärder

att hummerfisket göres helt fritt inom Vette, Tanums och Kville härader.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionerna

från lantbruksstyrelsen, kammarkollegium och länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, vilken sistnämnda myndighet bifogat yttranden från

fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt och svenska västkustfiskarnas

centralförbund.

Rätten till hummerfiske i Bohuslän.

Genom lag den 22 juni 1928 gjordes viss ändring i 3 § lagen om rätt till

fiske, varigenom bland annat bestämmelsen örn fiskerätten inomskärs i

Bohuslän något mera preciserades. Förut gällde, att där vid öppna havsstranden

och utom skären samt i Göteborgs och Bohus samt Hallands län

jämväl inomskärs de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat

fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen var medgivet

skulle de vid sådan rätt vara bibehållna. Genom lagändringen infördes i

sagda paragraf en bestämmelse så lydande:

»I Göteborgs och Bohus samt Hallands län äge varje svensk undersåte

även eljest rätt att med rörlig redskap, vartill i förevarande fall hänföres

jämväl mindre ålryssja, utöva fiske eller agntäkt vid annans strand; dock

gällö härvid i avseende å det vatten, som finnes till och med etthundraåttio

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager,

följande undantag:

fiske efter ostron vare strandägaren förbehållet;

i Vette, Tanums och Kville härad havé strandägaren allena rätt till fiske

efter hummer; dock att, där sådant fiske vid stränderna av en ö och därtill

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 10 samt. Nr 58—60. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.

hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits jämväl av andra å ön boende

än strandägarna, därvid skall förbliva;

fisket efter hummer tillhör ock strandägaren

i Åbyfjorden innanför en linje, som tänkes dragen där kortaste avståndet

är mellan Skorvhuvud och andra stranden,

i Brofjorden innanför en linje, som tänkes dragen rätt åt öster från södra

änden av Rödhällorna, samt

i Gullmarsfjorden innanför en linje, som tänkes dragen från Lindholmens

västligaste udde till sydligaste udden av Finsbolandet.»

Samtidigt med ändringen i lagen om rätt till fiske antogs en lag örn ersättning

till strandägare för genom lagändringen nastad fiskerätt. Enligt

denna skulle ersättning av statsmedel utgå för värdet av den förmån som

för strandägaren gått förlorad därigenom att fisket blivit fritt, så ock för

förlust, som av sådan anledning eljest må hava tillskyndats honom. Valrätten

till fisket åt någon upplåten, skulle även denne njuta ersättning för

honom åsamkad skada.

1935 års fiskeriutredning har i sitt den 21 oktober 1937 avgivna betänkande

rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m. m. (statens offentliga

utredningar 1937:41) jämväl behandlat frågan örn rätten till hummerfiske.

Utredningen har härutinnan anfört bland annat följande.

Att fiskeriutredningen nu upptagit frågan örn rätten till hummerfiske,

beror på att yrkesfiskare uttryckt farhågor för att den rätt till hummerfiske

de ansett sig ha vid vissa holmar och skär skall bliva begränsad genom

åtgöranden från strandägarnas sida. Äganderätten till vissa holmar och skär

synes ej förut ha varit fullt klarlagd och fiskare ha därför obehindrat fått

bedriva hummerfiske vid dem. Vissa holmar, som tidigare antagits tillhöra

kronan och vid vilka hummerfisket ansetts vara fritt, synas tillhöra strandägare.

Genom nyligen företagna lantmäterimätningar lia somliga holmar tillförts

vissa gårdar. Många av de fiskare, som fiskat vid dessa holmar, bo ej

å de öar, till vilka holmarna höra. De kunna därför ej för sin rätt till fiske

därstädes åberopa lagen. De kunna endast hänvisa till sedvanan, men såsom

chefen för justitiedepartementet framhöll i propositionen angående 1928 års

lagändring, blir det i längden svårt eller omöjligt för den enskilde fiskaren

att med tillräcklig säkerhet hävda sin fiskerätt på grund av sedvana. Fiskeriutredningen

bär därför ansett sig böra upptaga denna för fiskare i ifrågavarande

trakt ekonomiskt ytterst viktiga fråga. Fiskeriutredningen vill begränsa

sitt förslag till att hummerfisket göres helt fritt inom Vette, Tanums

och Kville härader. I lagen skulle således göras den ändringen, att i 3 §

fjärde stycket borttoges meningen »i Vette, Tanums och Kville härad havé

strandägaren allena rätt till fiske efter hummer; dock att, där sådant fiske

vid stränderna av en ö och därtill hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits

jämväl av andra å ön boende än strandägaren, därvid skall förbliva;».

Samtidigt borde lag utfärdas angående ersättning för mistad fiskerätt enligt

samma grunder som 1928 års lag om ersättning, dock synes ersättning

böra ifrågakomma endast till de strandägare, som efter lagändringen 1928

men före den 1 januari 1938 bedrivit hummerfiske. Vilka kostnader den

nu föreslagna lagändringen kan medföra för statsverket, är svårt att beräkna.

Hittills har i anledning av lagändringen 1928 vad Göteborgs och Bohus

län angår utbetalats sammanlagt omkring 271,440 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.

3

Lantbruksstyrelsen har i ärendet åberopat sitt den 27 januari 1938 avgivna

yttrande över fiskeriutredningens omförmälda betänkande, däri styrelsen

anfört följande:

Vad angår förslaget om ändring av rätten till hummerfiske i norra delen

av Bohuslän ställer Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap sig mycket

tveksamt angående lämpligheten av förslagets genomförande.

Lantbruksstyrelsen vill för sin del erinra därom, att fiskerättslagen ändrades

beträffande rätten till fiske inom Göteborgs och Bohus samt Hallands

län så sent som år 1928 (Svensk författningssamling nr 183/1928). Denna

lagändring föregicks av en mångårig och ingående utredning, och meningarna

bröto sig starkt örn densamma. Den torde dock få anses giva ett uttryck

för vad som då var möjligt att åstadkomma. Vidare har genom

Kungl. Maj:ts beslut den 31 maj 1929 förordnats, att fisket vid de till lotsverket

ansiagna holmar och skär inom Göteborgs och Bohus samt Hallands

län, dock med undantag av fiske efter ostron, upplåtes till allmänt begagnande

i den omfattning som i 1 § fiskerättslagen omförmäles, och att hummerfiske,

som tillkommer kronans under domänstyrelsens förvaltning stående

fastigheter inom Vette, Tanums och Kville härad av Göteborgs och

Bohus län, efterhand som löpande arrendeperioder gå till ända, upplåtes på

nyssnämnda sätt.

Under hela förarbetet till lagändringen och dess genomförande fick

man ett starkt intryck av att detta lagstiftningsområde är ytterst ömtåligt.

Den av utredningsmännen nu förebragta utredningen synes icke vara tillfyllest

för den föreslagna lagändringen. Man kan befara, att ändringens

genomförande skulle medföra skyldighet för staten att erlägga betydande

belopp i ersättning till strandägare. Härom saknas utredning. Det må även

påpekas, att utredningen föreslagit, att hummerfisket skulle bliva fritt endast

inom de tre nämnda häradena, under det att sagda fiske som hittills

skulle tillhöra strandägaren innanför vissa linjer i Åby-, Bro- och Gullmarsfjordarna.

Skall lagen ändras beträffande hummerfisket i de tre häradena,

synes en sådan ändring böra avse sagda fiske även i de nämnda

tre fjordarna.

Med hänsyn till att fiskerättslagen uti ifrågavarande avseende ändrats

ganska nyligen och till det i övrigt nu anförda, hyser lantbruksstyrelsen

stark tvekan angående lämpligheten av att nu till behandling upptaga den

föreslagna lagändringen. I varje fall synes ny lagstiftning på förevarande

område icke kunna ske utan föregående ytterligare utredning.

^ v^(

Kammarkollegiet har likaledes förklarat, att någon omständighet icke tillkommit

som kan föranleda kollegiet att frångå vad kollegiet i sitt yttrande

den 31 januari 1938 över fiskeriutredningens betänkande angivit

såsom sin mening. Kollegiet anser sålunda, att sådan utredning alltjämt

icke föreligger, som erfordras för att man skall kunna bedöma de frågor,

motionerna avse att bringa till viss lösning. Kollegiet har givetvis för sin del

icke något att erinra mot, att med anledning av motionerna hemställan göres

om utredning i bland annat de av kollegiet angivna och i övrigt ifrågakommande

hänseenden.

Ur kammarkollegiets åberopade yttrande torde här återgivas följande:

Den svenska rättsåskådningen är den att strandägaren jämväl äger rätt till

närmast tillstötande del av vattenområdet.

Det torde vara klart, att med den inställning kronan i fråga örn rätten till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.

strandfiske sålunda intagit vid skattläggningsmetodens tillkomst samt vid

skattrannsakningar och skattläggningar — ävensom vid sedermera skedda

skatteköp av skattlagda kronohemman — kronan givit stöd åt den uppfattningen,

att i Bohuslän skulle gälla samma rättsregler i fråga om rätten till

fiske utmed hemmans strand som inom de gamla svenska landskapen.

Kollegium vill framhålla, att det ingalunda kan anses, att först med 1766

års fiskeristadga skulle förelegat underlag för strandägarnas i Bohuslän pretentioner

på fiskerätt utmed sin strand, eller att de utfärdade fiskeförbuden

skulle egentligen vara beroende på att en och annan strandägare varit »företagsam»

eller dylikt.

Utan att underskatta det faktiska förhållandet, att i Bohuslän den gamla

norsk-danska rätten alltjämt i viss mån fortlevat och inskränkt full tillämpning

av den svenska rättens regler i fråga om rätten till strand, vatten och

fiske, kan kollegium dock icke dela den uppfattning, som understundom

alltjämt kommer fram därom, att strandägares rätt utmed hans strand till

vatten och fiske skulle i Bohuslän vara tämligen tvivelaktig i avseende å sättet

för tillkomsten och i mycket bero av självtäkt och »företagsamhet» från

vissa strandägares sida, att i följd härav strand- och fiskerätten skulle i Bohuslän

vara så att säga av mera sekunda natur än i de gamla svenska landskapen,

samt att därför en avveckling av densamma icke borde möta så

stora betänkligheter. Kollegium måste fastmer konstatera, att svenska staten

själv, genom tillämpning i Bohuslän av svensk lag överhuvud taget och

speciellt svenska grunder beträffande skattläggning och vad därmed sammanhänger

samt svenska regler om vitesförbud rörande fiske, i hög grad medverkat

därtill, att även i Bohuslän nu är gällande i huvudsak samma strandoch

fiskerätt som inom de gamla svenska landskapen.

Det finnes, enligt kollegii mening, ingen anledning att som bakgrund för

lagstiftningsarbetet rörande strandägares fiskerätt inom Bohuslän söka framföra

en åskådning om viss mindervärdighet hos denna rätt. Rimligare är att

nu acceptera grundsatsen, att här föreligger, i för närvarande utövad omfattning,

samma strandfiskerätt som i det övriga Sverige.

Sedan gammalt har i Bohuslän förekommit en avsevärd fastighetssplittring.

Redan vid tiden för den allmänna skattläggningen hade jorden inom

landskapet i avsevärd utsträckning uppdelats i relativt små brukningsdelar.

Numera har uppdelningen fortskridit så långt, att en stor del av den bofasta

lantbefolkningen icke äger större brukningsdelar, än som motsvarar knapphändig

försörjning. Detta gäller också den del av jordägarna, vilkas fastigheter

genom den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle avhändas det till fastigheten

hörande hummerfisket.

Det synes ur social synpunkt icke önskvärt att, i syfte att bereda bättre

utkomstmöjligheter för vissa personer, fråntaga andra samhällsmedlemmar

så stor del av deras nuvarande försörjningsobjekt, att detta därefter icke

medger nöjaktig bärgning.

Sakkunniga hava icke företagit någon som helst undersökning och utredning

av, i vad mån det strandägare nu tillkommande hummerfisket utgör,

beträffande de särskilda brukningsenheterna, en förutsättning för att innehavaren

av respektive brukningsdel skall å denna äga full försörjning. Den

omständigheten, att den nuvarande innehavaren tillerkännes ersättning för

den honom fråntagna brukningsdelen av fastigheten, saknar därvid betydelse.

Kollegium har från sin verksamhet som företrädare för det allmännas intressen

i vattenmål en rik erfarenhet av, att en förminskning av ett jordbruk

under den gräns, som erfordras för att innehavaren och hans familj skall å

densamma äga full bärgning, ingalunda neutraliseras genom att respektive

vattenföretag lämnar ersättning i penningar för den jord, som genom före
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.

5

taget förstöres eller försämras. Kvar står — och detta framträder särskilt i

ny ägares hand — att den förminskade brukningsdelen ej längre kan lämna

full försörjning åt ett där bosatt hushåll.

Även örn ett frigivande av hummerfisket skulle kunna vara till gagn för ett

antal yrkesfiskare, kan näppeligen därmed hava visats det berättigade i att

vidtaga en expropriation från hummerfiskets nuvarande innehavare, med

mindre dessförinnan klarlagts, vad dessa åtgärder medföra för konsekvenser

i fråga om dessa nuvarande innehavares försörjningsmöjligheter.

Med frågan om försörjningsmöjligheterna sammanhänger frågan om intensifiering

av den naturliga avkastningen genom vidtagande av vissa åtgärder

för odling och dylikt. Hummern är ju ett relativt stationärt djur. Under

frågans tidigare handläggning har bland annat från fiskarhåll påpekats, att

om strandäganderätten till hummerfiske bibehölles, skulle detta medföra, att

strandägarna till en början skulle jämte den icke strandägande fiskarbefolkningen

ägna sig åt hummerfångst inom de fria fiskevatten. Sedan dessa blivit

för året utfiskade, fortsatte strandägaren hummerfisket å sina enskilda fiskevatten,

medan den icke strandägande yrkesfiskaren icke längre kunde det

året någonstädes utöva hummerfångst. Hela det nu anförda resonemanget

vilar tydligen på, att hummern är i huvudsak stationär. Detta återigen medför,

att man icke utan vidare kan avvisa tanken på, att befolkningens utkomstmöjligheter

skulle kunna ökas genom vissa odlingsåtgärder i likhet

med vad som försökts i andra länder, samt vad som förutsatts i lagstiftningsförslagen

rörande insjöfisket.

De sakkunniga beröra emellertid icke denna fråga.

Redan nu hava framkommit klagomål från fiskerinäringens representanter,

att fridlysningsbestämmelserna icke uteslöte rovfiske beträffande hummern.

Skulle hummerfisket nu frigivas helt, och det skydd elimineras, som

strandfiskerättens bestånd likväl innebär, synes böra ägnas uppmärksamhet

åt frågan, huruvida detta medför ökad fara för rovfiske och utrotning av

hummerbestånd.

Sakkunniga beröra icke denna fråga i sitt föreliggande betänkande.

Vid behandlingen i riksdagen 1928 av då föreliggande förslag till ändring

i 1896 års fiskelag ifrågasattes en sådan fullständig avveckling av strandägarnas

hummerfisken, som det nu föreliggande förslaget åsyftar. I kamrarna

framhölls då nödvändigheten av, att en dylik avveckling föreginges av

en utredning angående de därvid för statsverket uppkommande kostnaderna.

I det föreliggande betänkandet saknas varje utredning rörande kostnaderna

för statsverket vid genomförandet av den ifrågasatta lagändringen.

Ett av de i betänkandet anförda skälen för framförandet av förevarande

fråga har varit den omständigheten, att vissa holmar, som tidigare antagits

vara krono — där hummerfisket förty varit fritt —, numera befunnits tillhöra

enskilda, vadan hummerfångst där törhända ej får vidare bedrivas av

envar fiskare. Detta synes i första hand böra föranleda ett övervägande, huruvida

kronans intressen vid sådana lantmäteriförrättningar m. m., varom

här är fråga, för närvarande bevakas på fullt effektivt och tillfredsställande

sätt. Kollegium vill därvid framhålla, att kollegium icke för närvarande erhåller

sådan underrättelse örn dylik förättning, som skulle möjliggöra bevakande

av kronans eventuella rätt. Men vidare synes vad sålunda förekommit

kunna lättast rättas till genom ett förvärv för kronans räkning av ifrågavarande

holmar. Möjligen kunde vara lämpligt att inköpa ytterligare vissa

hummerfiskeställen. Erinras må i sammanhang härmed om Kungl. Maj:ts

beslut den 31 maj 1929 angående fisket vid de till lotsverket anslagna bolmar

och skär inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län samt hummer
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 58.

fisket i Vette, Tanums och Kville härader i förstnämnda län, varigenom fisket

gjordes fritt.

Huruvida emellertid en total expropriation av hummerfiskerätten bör komma

till stånd eller ock allenast expropriation till kronan av vissa fångstområden,

som nu tillhöra enskilda, torde icke kunna bedömas utan att därförinnan

verkställts en sådan utredning av hummerfiskets betydelse för den jordägande

befolkningens försörjningsmöjlighet, som ovan antytts.

På grund av vad sålunda anförts anser kollegium sådan utredning icke

föreligga, som erfordras för att man skulle kunna bedöma de frågor, betänkandet

och förslaget avsett att bringa till viss lösning. Kollegium anser sig

därför böra avstyrka att förslaget, utan ytterligare utredning i bland annat

ovan angivna hänseenden, lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som den 3 februari 1938 avgivit

yttrande över fiskeriutredningens betänkande, har angivit följande skäl,

vilka enligt länsstyrelsens uppfattning alltjämt tala mot hummerfiskets frigivande

:

Fiskeriutredningen har till stöd för sitt förslag anfört dels historiska motiv

— strandfiskets ursprungliga frihet i de förutvarande danska provinserna

-— dels yrkesfiskarnas behov av tillgång även till detta fiske.

Vad det förra skälet angår, anser länsstyrelsen detsamma tämligen betydelselöst,

då det givetvis är statsmakterna obetaget att ändra ett bestående

förhållande, örn hänsyn till allmänt gagn kräver sådant. För den som

emellertid finner den historiska utvecklingen vara av betydelse för frågans

avgörande kan framhållas, att såväl sedvanerätt — alltsedan 1700-talets

mitt —- som senare lagstiftning konstituerat inskränkningar i den fria fiskerätten.

Vidkommande frågan om yrkesfiskarnas intresse, vill länsstyrelsen till

en början framhålla att detta bör kunna tillbörligt tillgodoses genom andra

åtgärder, t. ex. de, som i fiskeriutredningens betänkande föreslagits till fiskets

stödjande i allmänhet. Helt visst skulle ett fritt hummerfiske vid

stränderna betyda en fördel för yrkesfiskarna men en fördel av mycket

mindre betydelse än den skada för strandägarna, som därigenom uppkomme.

Att märka är, att dessa -— strandägarna -—- i huvudsak icke äro välbesuttna

lantbrukare utan i regel utgöras av småbrukare, för vilkas existens

hummerfisket såsom binäring är av allra största betydelse, då jordbruket

icke är tillräckligt för deras bärgning. Härtill kommer emellertid, att ett

frigivande av hummerfisket i dessa trakter — det rikaste vi äga — med

största sannolikhet kommer att genom de möjligheter till rovdrift, som därigenom

öppnas, medföra utrotning av hummern eller åtminstone en för

fisket ödesdiger reducering av stammen. Strandägarna däremot hava helt

naturligt ett verkligt intresse av stammens bevarande, då detta fiske är deras

enda biinkomst. Många strandägare utnyttja emellertid sin rätt till

hummerfiske endast högst obetydligt, varför hummern på dessa strandägares

fiskeområden har en fristad, som är synnerligen välbehövlig. Det kan

måhända invändas, att rovdrift kan förhindras genom bestämmelser angående

minimimått på hummern samt inskränkningar av antalet fångstredskap

(tinor). Erfarenheten visar emellertid att ett tillfredsställande resultat

icke kan nås på denna väg utan att stora summor ställas till förfogande

för kontroll å fisket.

Till förmån för ett frigivande av hummerfisket har vidare framhållits de

misshälligheter och tvister, som skulle uppkomma därigenom att hummerfisket

tillhörde strandägarna, medan annat fiske vore fritt, ävensom de ira
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.

7

kassener och frestelser till lagöverträdelser, som kunna uppstå därigenom

att fiskare, som bedriva annat fiske vid stranden, få hummer i sina redskap.

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, hava dylika olägenheter under den tid,

jordägarna haft ensamrätt till strandfisket efter hummer i ovannämnda härader,

icke gjort sig gällande i nämnvärd grad.

Länsstyrelsen hemställer på grund av vad ovan anförts alt nu gällande

bestämmelser angående hummerfisket i Vette, Tanums och Kville härader

må lämnas oförändrade.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, som varit ledamot av 1935 års

fiskeriutredning och tillika dess sekreterare, hänvisar till utredningens betänkande

samt anför nu följande:

Någon vidare utredning av frågan om rätten till hummerfiske finner jag

ej vara behövlig. Frågan är av synnerligen stor vikt. För den del av länet

det gäller, Vette, Tanums och Kville härader, torde denna fråga jämte

den örn minskning av fiskets driftkostnader genom restitution av bensinskatten

direkt till fiskare vara de för närvarande allra viktigaste önskemålen

för fiskarebefolkningen. Det är därför synnerligen angeläget, att frågan örn

rätten till hummerfiske snarast löses i enlighet med 1935 års fiskeriutrednings

förslag.

Svenska västkust fiskarnas centralförbund har i ärendet anfört följande:

Hummerfisket är ett av huvudfiskena i dessa härader. De yrkesfiskare,

vilka äro beroende av detta fiske, torde också vara de fiskare, som allra bäst

behöva komma i åtnjutande av bättre utkomstmöjligheter. Dessa fiskares

årsinkomster äro mycket låga och stå i allmänhet under den inkomstgräns,

som behövs för att folk och särskilt familjeförsörjare skola kunna föra en

dräglig tillvaro.

I allmänhet betraktas hummerfisket här på västkusten som ett fiske för

personer, som ej orka bedriva storfiske. 1 Vette, Tanum och Kville härader

däremot ligger saken annorlunda till, ty i dessa härader har hummerfisket

blivit ett huvudfiske för nästan alla fiskare. Genom den arbetslöshet,

som inträtt i norra länsdelen, har det varit en hel del folk, som slagit sig

på hummerfiske. Detta särskilt under hösten, då det egentliga hummerfisket

pågår.

Detta har gjort, att det blivit ganska ont om platser att utsätta hummerlinorna

på. Naturligtvis beror denna brist på fiskeplatser i hög grad på att

fiskarna ej få sätta ut några hummertinor på strandägarnas områden.

Strandägarna sätta ej heller ut hummertinor på sina egna områden vid fiskets

början, utan de fiska på det gemensamma, fria fiskevattnet. Allt detta

bidrager naturligtvis till att minska fiskemöjligheterna för yrkesfiskarna.

Strandägarna få på detta sätt två fisken, ty när hummern är uppfiskad på

det fria fiskevattnet flytta strandägarna helt enkelt sina redskap över till

sina egna områden oell kunna alltså under samma säsong börja ett nytt

fiske, då däremot yrkesfiskarna ej lia annat att göra än alt taga iland sina

redskap.

Yrkesfiskarnas levebröd skall ju komma genom fiske och fiskemöjligheterna

böra därför utvidgas. Havet är fiskarnas arbetsfält, och detta arbetsfält

bör vara fritt. Vi anse att det kan vara tillräckligt, att fiskarna i utlandet

till stor del skola vara beskurna vid försäljning av sina fångster,

utan att fiskarna även vid vårt eget lands kuster skola vara förbjudna att

fiska och detta endast på vissa områden skall vara förbehållet dem, som

även äga stränderna. Det synes oss knappast vara rättvist, att jordägarna

skola äga bestämmandrätten över såväl land som vatten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.

Under diskussionen om frigörandet av hummerfisket inom Vette, Tanum

och Kville härader har framkastats tanken att ur fiskevårdssynpunkt beståndet

skulle bättre skyddas genom att såsom nu är förhållandet strandägarna

äga vissa områden. Så förhåller det sig emellertid ej. Genom flera

olika lagbestämmelser skyddas hummern. Således är hummerfisket förbjudet

inom Norrvikens fögderi från den 15 juni till 1 okt. Under denna tid på året

lägger hummern sin rom och ömsar även skal. Vidare är det i lag fastställt,

att hummer, som ej håller 21 cm. i längd, ej får fiskas. Dessa lagbestämmelser

äro givetvis tillkomna för att i största utsträckning skydda hummerbeståndet.

Yrkesfiskarna i de härader det är fråga om äro också kända för

att följa dessa lagar och förordningar.

Att strandägarna skulle skydda hummerbeståndet bättre än yrkesfiskarna,

som ej äga något strandområde, därför finnes ej bevis, och vi protestera

på det kraftigaste mot sådana påståenden. I detta sammanhang kunna

vi också nämna, att länets havsfiskeförening årligen av återburna bensinskattemedel

på sommaren för stora summor inköper rombärande hummer,

som vid fredningstiden utsläppes i det fria för att lägga sin rom. Vi tro,

att denna åtgärd varit till god nytta för beståndet. Vi vilja även påpeka,

att Svenska västkustfiskarnas centralförbund den 3% 1932 framlagt förslag

till Kungl, lantbruksstyrelsen örn att en romkläckningsanstalt för hummer

borde anläggas här på västkusten. Detta förslag vann dock ej myndigheternas

bifall. Lag finnes slutligen om att det ej får fiskas med huru många

liummertinor som helst. Även denna åtgärd kan man säga i någon mån

skyddar beståndet.

Vid diskussioner i denna fråga har även framhållits, att örn hummerfisket

lämnas fritt, så förlora strandägarna sina fisken. Mot detta kan genmälas,

strandägarna fortfarande ha samma rätt till fiske som varje annan svensk

medborgare som helst. Den förmånsrätt, som strandägarna haft, är det väl

meningen att staten skall betala dem ersättning för. Den lagändring, som

beslutades i hithörande frågor vid 1928 års riksdag, har kostat staten en del

pengar, vilka kommit jordägarna till godo. Dessa utgifter äro dock ej så

stora, att de böra avskräcka statsmakterna från att räcka yrkesfiskaren den

hjälpande hand, som det här är fråga om.

Vid 1928 års riksdag gavs hummerfisket fritt vid västkusten utom i Vette,

Tanum och Kville härader. Helt naturligt måste yrkesfiskarna inom dessa

härader känna sig orättvist behandlade av staten, då de ej erhållit samma

rätt som den övriga fiskarekåren på västkusten i nämnda fråga. Vi lia

också ganska svårt att förstå, varför hummerfisket skall vara fritt på vissa

områden och bundet vid jordägarna på andra områden. När 1928 års riksdag

beslutade, att till stora delar giva hummerfisket fritt, så bör väl årets

riksdag fortsätta på den inslagna vägen och giva samma rätt åt fiskare i

Vette, Tanum och Kville härader.

t Vid 1928 års riksdag beslöt andra kammaren att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla om utredning i syfte att helt frigiva hummerfisket i Göteborgs

och Bohus län samt Hallands län och att Kungl. Majit måtte för

riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kan föranleda.

1935 års fiskeriutredning har ocks haft uppe denna fråga till behandling

och föreslagit, att hummerfisket göres helt fritt inom Vette, Kville och Tanums

härader.

Samma fiskeriutredning har även föreslagit, att lag borde utfärdas angående

ersättning för mistad fiskerätt enligt samma grunder som 1928 års

lag om ersättning.

Vi bedja för övrigt hänvisa till 1935 års fiskeriutrednings yttrande och

förslag i frågan.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 58.

9

Beträffande rätten till fiske i saltsjön bedja vi få hänvisa till en avhandling

»Om nordisk rätt till fiske i saltsjön», utarbetad av amanuens Olof Hasslöf

(Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1938.)

Under åberopande av vad ovan anförts får undertecknad organisation på

det livligaste yrka bifall till ovannämnda motioner.

Av utlåtandena över föreliggande motioner torde framgå, att åtskilliga frågor

tarva ingående utredningar för ett allsidigt bedömande av det i motionerna

framförda förslaget att göra hummerfisket helt fritt inom Vette,

Tanums och Kville härader. Härvid har utskottet särskilt uppmärksammat

vad kammarkollegiet anfört. Utskottet får vidare erinra örn att det förslag

i ämnet, som framlagts av 1935 års fiskeriutredning och som synes ligga

till grund för motionärernas framställning, ännu icke blivit slutprövat av

Kungl. Majit. Med hänsyn till det anförda anser sig utskottet i frågans nuvarande

läge icke kunna biträda motionärernas förslag.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:178 och 11:260 icke må

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1939.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Carl Eriksson, Granath, Tjällgren, Alfred

Andersson, Gabrielsson, Lindbärg och Gottfrid Karlsson; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Andersson i Löbbo, Carlström,

Casenberg, Ericsson i Sörsjön, Liedberg, Karlsson i Munkedal och Pettersson i Dahl.

Reservation

Utskottet.

av herr Karlsson i Munkedal.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.