Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om enskilda vägar, m. m.
1939-05-23 · 51 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 49 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1939:75, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om enskilda vägar, m. m.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
1
Nr 75.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1939 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om enskilda vägar, m. m.
(2:a avd.)
I en till riksdagen den 13 april 1939 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 250, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet oell lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade, här nedan intagna förslag till
1) lag om enskilda vägar;
2) lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda vägar;
3) lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907
(nr 36 sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;
4) lag örn ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
örn delning av jord å landet; samt
5) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
örn fastighetsbildning i stad.
Beträffande utredningen i ärendet och de skäl, som anförts till stöd för
de i propositionen framlagda lagförslagen, får utskottet hänvisa till vad propositionen
därom innehåller.
Krav å mer eller mindre väsentliga ändringar av gällande lag den 29 juni
1926 örn enskilda vägar hava vid olika tillfällen framställts i riksdagsmotioner,
särskilt åren 1932—1934. I skrivelse den 13 maj 1932, nr 218,
begärde riksdagen med anledning av motionsvis väckt yrkande örn sådan
ändring av lagen, att ägaren av varje slags fastighet skulle svara
för vägbyggnadsskyldigheten, utredning och förslag rörande i vad måll
och på vad sätt en modifikation i gällande lagbestämmelse örn vägbyggnadsskyldigheten
beträffande enskilda vägar med avseende å publik egendom
borde vidtagas för vinnande av det i motionen avsedda syftet. Sedan yttranden
häröver inhämtats från kammarkollegium, domänstyrelsen och länsstyrelserna
i Malmöhus, örebro och Västernorrlands län, överlämnades utredningsuppdraget
till sakkunniga inom jordbruksdepartementet, den s. k. kronojordsutredningen,
som därefter den 12 januari 1935 avgivit utlåtande och förslag
i ämnet.
Emellertid hade vid sistnämnda tidpunkt frågan om en mer ingående revision
av lagen blivit aktuell, i det att riksdagen i skrivelse den 30 maj 1934,
nr 289, under hänvisning till jordbruksutskottets utlåtande samma år, nr 88,
anhållit om utredning och förslag rörande reformerad lagstiftning örn enskilda
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. Nr 75.
1232 39
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
vägar. Det huvudsakliga innehållet i jordbruksutskottets nyssnämnda utlåtande
kan återgivas sålunda: Lagen hade i flera hänseenden visat sig mindre
väl anpassad efter förhållandena i tätt bebyggda samhällen. Därstädes hade
vägarna förutom karaktären av utfartsleder även att förmedla förbindelsen
mellan samhällets olika delar, och det läte sig därför icke lika lätt som ifråga om
en utfartsväg för ett fåtal jordbruksfastigheter å landsbygden beräkna, i vilken
omfattning de särskilda fastigheterna bomme att begagna sig av vägen. Vid
ett flertal förrättningar inom samhällen hade därför, i brist på någon med
lagens avfattning bättre överensstämmande grund, fastigheternas taxeringsvärden
tagits till norm för kostnadsfördelningen. Det syntes dock tveksamt, i
vad mån ett sådant förfaringssätt lagligen kunde användas, örn samhället
genomkorsades av allmän väg. Medan förhållandena på landsbygden vanligen
vore så stabila att vad som en gång fastställts beträffande nyttan av en väg för
olika fastigheter även förbleve tillämpligt under en längre tid, försigginge däremot
inom ett samhälle, som befunne sig i utveckling, oupphörliga förändringar
genom att obebyggda områden, för vilka vägar vore av ringa eller ingen nytta,
bebyggdes och därigenom finge behov av väg. Alla dessa förändringar föranledde
ofta återkommande behov av jämkningar i vägkostnadsfördelningen
men en helt ny vägförrättning måste dock i regel anses onödig och alltför kostsam.
En utredning i syfte att göra lagstiftningen bättre anpassad för de tättbebyggda
samhällena vore därför påkallad. Huruvida olägenheterna lämpligen
kunde övervinnas genom att andra grunder för den rättsliga regleringen av
väghållningsskyldighetens fördelning uppställdes för de tättbebyggda samhällena
än för landsbygden eller örn andra utvägar borde anlitas, kunde först
genom utredningen bliva klarlagt. Vid utredningen borde även beaktas önskemålet
örn ett visst inflytande för länsstyrelse eller annan myndighet vid tillkomsten
av enskilda vägar i samhällen, så att hänsyn toges till den framtida
bebyggelsen och fastighetsbildningen samt möjligheten att framdeles få därtill
lämpade vägar intagna till allmänt underhåll. Vad den egentliga landsbygden
beträffade hade visserligen vid lagens tillämpning icke yppat sig så stora
olägenheter som beträffande de tättbebyggda samhällena, men örn en utredning
i allt fall komme till stånd, borde denna omfatta lagstiftningen i dess
helhet. Vid den allsidiga utredning, som utskottet sålunda förordade, borde
uppmärksamhet ägnas frågan örn tillkomsten och underhållet av sådana enskilda
vägar, som allmänneligen befores, ävensom åt önskemålet örn klarare
och fullständigare bestämmelser angående vägförrättningar och de därvid
bildade samfälligheterna, särskilt med avseende å dessas rättssubjektivitet och
ekonomiska förhållanden. Slutligen borde övervägas, huruvida icke domstolsförfarandet
vid förrättnings överklagande kunde förenklas och rationaliseras
eller möjligen ersättas genom ett administrativt förfarande.
För att inom kommunikationsdepartementet biträda med bland annat den
sålunda av 1934 års riksdag begärda utredningen tillkallades jämlikt Kungl.
Majlis bemyndigande den 15 juni 1935 fem sakkunniga, de s. k. 1935 års vägsakkunniga,
nämligen landshövdingen B. Eriksson, ordförande, numera generaldirektören
N. Bolinder, vice talmannen i riksdagens andra kammare numera
landshövdingen O. Jeppsson, dåvarande ledamoten i riksdagens första kam
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
3
mare civilingenjören A. Nylander i Borås samt ledamoten av sistnämnda kammare
lantbrukaren L. Tjällgren i Multrå. Såsom sekreterare hos de sakkunniga
i nu ifrågavarande ärende har tjänstgjort hovrättsrådet G. Quensel.
Förenämnda, av kronojordsutredningen avgivna förslag med därtill hörande
handlingar har överlämnats till de sakkunniga för att den i förslaget avsedda
speciella frågan skulle vinna sin lösning i samband med den mer allmänna revisionen
av väglagens bestämmelser.
Till de sakkunniga har ock överlämnats ett av 1929 års vägsakkunniga —
med anledning av dem genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1930 lämnat
uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag i frågan örn reglering av
rätten att med automobil befara enskild väg -— den 8 februari 1933 avgivet
betänkande med förslag till lag örn rätt att med motorfordon befara enskild
väg, jämte däröver inhämtade yttranden.
1935 års vägsakkunniga hava den 11 augusti 1938 avgivit betänkande med
förslag till lag örn enskilda vägar jämte förslag till vissa följ dförfattningar,
nämligen lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda
vägar, lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907
örn nyttjanderätt till fast egendom, lag örn ändrad lydelse av 19 kap. 24 §
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet samt lag örn ändrad lydelse
av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad (statens off.
utredn. 1938:23).
över de sakkunnigas ifrågavarande förslag hava infordrade utlåtanden avgivits
av kammarkollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, svenska
järnvägsföreningen och svenska vägstyrelsernas förbund. Yad angår viss
fråga, nämligen av de sakkunniga föreslagen överflyttning av vägmål från allmän
underrätt till ägodelningsrätt, hava utlåtanden inhämtats jämväl från
rikets hovrätter och processlagberedningen. Lantmäteristyrelsen har tillika
överlämnat yttranden från överlantmätarna i samtliga län. Till domänstyrelsens
utlåtande hava fogats yttranden från överjägmästarna och ett flertal jägmästare.
Överståthållarämbetet har till sitt utlåtande fogat yttranden från Stockholms
stads fastighets- och gatunämnder. Länsstyrelsernas utlåtanden åtföljas
i de flesta fall av yttranden från länsarkitekt eller vägingenjör eller bådadera
samt i några fall jämväl av yttranden från vägstyrelser eller enskilda personer.
Till Svea hovrätts utlåtande hava fogats yttranden från vissa häradshövdingar.
Beträffande innehållet i utlåtandena hänvisas till propositionen.
De sakkunniga hava haft i uppdrag att verkställa utredning och numera avgivit
förslag även beträffande spörsmålen örn intagning av enskild väg till allmänt
underhåll och örn bidrag av allmänna medel till byggande och underhåll
av enskilda vägar, vilka spörsmål väl äro av viss betydelse i förevarande sammanhang
men dock, åtminstone med den ståndpunkt, som i propositionen intages,
väsentligen falla utom ramen för nu ifrågavarande ärende.
Utskottet skall här till en början i korthet beröra de principer, på vilka
lagförslaget är grundat, och de väsentligaste nyheterna i detsamma.
Utskottet.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
Liksom gällande lag om enskilda vägar står förslaget i överensstämmelse
med den uppfattning att lagstiftningen på förevarande område skall hava till
uppgift i första hand att giva regler för en rättvis lösning av privata intressekonflikter
rörande enskilda vägar och att genom dessa regler tillika söka främja
tillkomsten och vidmakthållandet av dylika vägar, i den mån de därmed förbundna
enskilda intressena äro tillräckligt beaktansvärda från det allmännas
synpunkt. I senare hänseendet kommer främst i betraktande det för folkförsörjningen
viktiga intresset att fastigheterna måtte kunna utnyttjas på
lämpligt sätt för utvinnande av naturprodukter eller såsom tomtplatser för
bostadsändamål eller för industriella och andra för näringslivet nyttiga inrättningar.
Att i väglagen uttömmande reglera rättsförhållandena angående
enskilda vägar åsyftas icke, utan vissa spörsmål rörande dem hava ansetts
ur systematisk synpunkt lämpligen kunna, liksom hittills skett, behandlas
i annat sammanhang. Så är fallet med ej blott rent administrativa
påbud, såsom politiföreskrifter i trafiksäkerhetens intresse, utan även sådana
civilrättsliga bestämmelser örn enskild väg, vilka påkallas av särskilda förhållanden
och tillika till sitt innehåll åtminstone A vissa hänseenden nära
ansluta till speciella, för dessa förhållanden gällande regler, exempelvis
inom fastighetsbildningslagstiftningen, vattenlagen och gruvlagen. I visst
samband därmed står att väglagens territoriella tillämplighetsområde enligt
förslaget alltjämt i princip skall vara begränsat sålunda att stadsplanelagda
områden av städer och samhällen undantagas. Frågan örn den särskilda övervakning
från myndighets sida eller den verkliga inskränkning i rätten att tillgodose
det enskilda vägintresset, som möjligen påkallas till förekommande av
fara och olägenhet, då enskild väg berör vissa andra trafikleder, vattendrag,
elektriska ledningar m. m., lämnas, såsom väsentligen tillhörande andra rättsområden,
här i allmänhet å sido. Spörsmålet i vad mån envar må begagna
enskild väg eller färdas över andra enskilda markområden, vilket spörsmål ju
icke avser verkliga, envar tillkommande rättigheter till väg eller däremot
svarande skyldigheter för vägens eller markens ägare, har ansetts icke tillhöra
väglagstiftningen; men som spörsmålet i viss mån är av grundläggande
betydelse för densamma och icke i alla avseenden otvetydigt
reglerats i den skrivna lagen, hava såväl 1935 års vägsakkunniga som departementschefen
uttalat sig örn den gällande rättens innehåll i detta hänseende.
Deras mening härutinnan, vilken utskottet delar, innebär att där fråga ej är
om sådana markområden, som avses i 24 kap. 11 § strafflagen, gångtrafik och
därmed jämförliga färdsätt, särskilt vanlig cykelåkning, äro lovliga —- vederbörande
rättsägare dock obetaget att faktiskt omöjliggöra trafiken t. ex. genom
stängsel, som icke utan skadegörelse kan öppnas eller kringgås — medan däremot
trafik med motorfordon, hästskjutsar och över huvud taget sådan trafik,
som medför fara för skada eller avsevärd olägenhet av annat slag, kan av
vederbörande fastighetsägare eller väghållare med laga verkan förbjudas, t. ex.
genom anslag, så att den, som med vetskap örn ett dylikt förbud överträder
detsamma, ej blott blir skyldig ersätta uppkommen skada utan även drabbas
av straffansvar, såframt ej nöd eller viss därmed jämförlig situation föreligger.
Jordbruksutsliottets utlåtande Nr 75. 5
Deli ur principiell oell praktisk synpunkt viktigaste fråga, som möter vid
nu förevarande översyn av den enskilda väglagstiftningen, lärer vara spörsmålet
i vilken omfattning och på vad sätt de till det enskilda vägnätet knutna
allmänna intressena skola tillgodoses. I den gällande väglagen Ilar så skett
huvudsakligen endast i fall, då dessa intressen förmedlas av privata sådana,
och i den form att för främjande av vägnätets utveckling vissa tvångsrätter
ställts till enskilda vägintressenters förfogande. Frågan gäller nu närmast,
huruvida icke, med viss utvidgning av det nyss angivna syftet med väglagstiftningen,
de allmänna intressena böra tillgodoses genom regler, som
inskränka de enskilda intressenternas fria bestämmanderätt. I den riksdagsskrivelse,
som föranledde den nu verkställda utredningen, framhölls ju ock
såsom ett önskemål att vid tillkomsten av enskilda vägar i samhällen visst
inflytande bereddes länsstyrelse eller annan myndighet, och påpekades att uppmärksamhet
borde ägnas frågan örn allmänneligen befarna enskilda vägar.
Utredningen synes ock giva vid handen att beträffande dessa två typer av
enskilda vägar, eller alltså vägar i tättbebyggda orter och allmänneligen befarna
vägar, ett inskridande från det allmännas sida ej sällan är av behovet
påkallat. Men därmed är icke sagt, att möjlighet härtill bör beredas genom
tvångsregler i den enskilda väglagen. Till en början måste beaktas att spörsmålet
har även en ekonomisk sida. Den gällande väglagen bygger på den s. k.
intresseprincipen, vilken med utgångspunkt från antagandet att varje enskild
väg är av betydelse huvudsakligen för en bestämbar någorlunda begränsad
grupp av intressenter — ägare och brukare av vissa fastigheter och därmed
jämställda slag av egendom — innebär att väghållningen bör bekostas endast
av dem, så att då bidrag av allmänna medel i vissa fall utgå, dessa icke äro
påbjudna i lagen utan äga karaktär av frivilligt understöd åt enskild men
allmännyttig verksamhet. Och låt vara att man icke behöver, på sätt hittills
skett, för denna princips upprätthållande tillerkänna de enskilda intressenterna
en obegränsad rätt att fritt bestämma om väghållningen, så måste dock,
såsom under utredningen framhållits, tillbörlig hänsyn till rättvisa och billighet
medföra att, där det enskilda och det allmänna intresset av en väg komma
i skarpare motsatsförhållande till varandra, det förra ej ensidigt tillgodoses
på det senares bekostnad och således icke å de närmaste vägintressenterna
läggas alltför betungande skyldigheter, med mindre i lagen tillförsäkras dem
rätt till gottgörelse av allmänna medel. Ett sådant motsatsförhållande föreligger
otvivelaktigt i regel då fråga är örn allmänneligen befarna enskilda vägar.
Man kan här ej rimligen fordra av enskilda väghållare att de på egen bekostnad
skola tillgodose det allmänna intresset, som i detta fall går ut på
främjande av allmän samfärdsel genom vägarnas öppethållande för allmän
trafik samt anläggning och underhåll i ett för dylik trafik lämpligt skick. Skall
man emellertid i fråga örn viss kategori av vägar genom lagstiftning ej blott inskränka
de enskildas bestämmanderätt utan även helt eller delvis överflytta
väghållningstungan å det allmänna, vare sig stat eller kommun, torde vägarna,
vilka väl då skulle utan vidare stå öppna för allmän trafik, i själva verket förlora
de kännetecken, som skilja dem från allmänna vägar, och sålunda
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
problemet komma att falla inom den allmänna väglagstiftningen. Av
denna orsak kan visserligen icke den nu antydda utvägen här lämnas obeaktad,
men särskilt av statsfinansiella hänsyn kail det enligt utskottets mening icke
förordas någon eftergift av det för en vägs förvandling till landsväg uppställda
villkoret att vägen skall vara nödig för allmänna samfärdseln; och beträffande
möjligheten att inrätta ett i rättsligt avseende nytt slag av vägar,
vilka skulle hållas av vägdistrikten enligt särskilda regler, eller helt eller
delvis av andra kommuner eller av municipalsamhällen, får utskottet hänvisa
till vad de vägsakkunniga och departementschefen anfört mot en dylik lösning
av problemet.
I fråga örn de allmänneligen befarna vägarna föreslår Kungl. Maj:t i likhet
med de sakkunniga i stället en lösning helt vid sidan av väglagstiftningen,
nämligen genom fakultativa statsbidrag och såsom villkor för deras erhållande
avtalsmässigt åtagen skyldighet att i lämpligt skick tillhandahålla vägen för
allmän trafik. Man har, säkerligen med fog, räknat med att dylika godvilliga
uppgörelser skola kunna bringas till stånd i tillräcklig omfattning och att
metoden skall ställa sig betydligt mindre dyrbar för det allmänna än om
vägarna i en eller annan form förvandlades till allmänna vägar. Med denna
ståndpunkt har frågan örn de allmänneligen befarna vägarnas särställning sålunda
icke fått något uttryck i lagförslagets text utan dessa enligt förslaget
i civilrättsligt hänseende jämställts med vanliga enskilda vägar.
Beträffande de enskilda vägarna i en tättbebyggd ort möta icke enahanda
betänkligheter mot en tvångsreglering i väglagstiftningen. Väl kunna naturligtvis
även i sådan ort förekomma allmänneligen befarna vägar, och föreligger
då behov av att deras öppethållande för allmän trafik tillförsäkras
det allmänna eller skulle denna trafik orsaka sådan ökning av väghållningsbördan,
att de enskilda väghållarna böra njuta bidrag av allmänna medel,
blir det ovan sagda tillämpligt. Men det speciella allmänna intresse, som
här är i fråga, är icke närmast den allmänna samfärdselns utan går ut på
att samhällsbildningen redan från sin första början måtte ledas i sund
riktning och det för den framtida fastighetsindelningen och bebyggelsen
så betydelsefulla vägnätet därför planläggas, utbyggas och underhållas på
lämpligt sätt. Detta intresse kan tydligen anses i hög grad tillkomma även
de särskilda fastigheterna i orten, oaktat man i förevarande fall, liksom i fråga
örn de spörsmål, som regleras genom lagstiftningen örn stadsplaner, byggnadsplaner
och avstyckningsplaner m. m., icke utan äventyr kan åt enskilda helt
överlåta initiativet och bestämmanderätten i övrigt. En tvångsreglering har
därför ansetts här kunna genomföras utan att principen att fastigheterna skola
bära väghållningsbördan behöver rubbas. Å andra sidan har man tänkt sig
att fakultativa statsbidrag skulle kunna utgå, även örn vägarna ej äro
allmänneligen befarna, och att stundom vederbörande kommun eller
municipalsamhälle, varest den tättbebyggda orten är belägen, finner med
sitt intresse förenligt att understödja eller övertaga väghållningen, på
sätt redan nu i viss omfattning sker. Mot att i lagstiftningen ålägga kommuner
eller municipalsamhällen skyldighet härutinnan hava anförts enligt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets xitlåtande Nr 75.
1
utskottets mening övertygande skäl, beträffande vilka må hänvisas till betänkandet
och propositionen. Emellertid ligger nära till hands att ifrågasätta,
huruvida icke den komplettering, som gällande rätt tarvar i förevarande hänseende,
borde verkställas i stadsplanelagen och icke i väglagen. Utskottet
finner dock denna fråga böra besvaras nekande; örn intresseprincipen skall
upprätthållas, komma de nya bestämmelser, som äro behövliga, att till största
delen avse för väglagstiftningen typiska men för gällande stadsplanelagstiftning
tämligen främmande ämnen.
Icke endast ur synpunkten av det allmännas inflytande utan även då fråga
är om den materiellträttsliga regeln örn väghållningsbördans fördelning mellan
enskilda väghållare samt örn den ordning, i vilken prövningen skall ske, intaga
vägarna i tättbebyggda orter en särställning i förhållande till övriga enskilda
vägar. Utskottet erinrar örn att i förenämnda riksdagsskrivelse framhölls att
gällande regler härutinnan, vilka anpassats efter förhållandena på vanlig
landsbygd, medförde vissa betydande olägenheter beträffande vägar i samhällen,
med hänsyn till svårigheten att beräkna, i vilken omfattning de särskilda
fastigheterna därstädes komma att begagna sig av vägarna, och till
de oupphörliga förändringar, som i ett under utveckling varande samhälle
försiggå med avseende å bebyggelsen. Även i nu förevarande hänseenden har
utredningen bekräftat att beträffande de tättbebyggda orterna tarvas speciella
regler icke endast på grund av behovet av mer lättillämpade bestämmelser
utan, vad angår fördelningsnormen, jämväl av principiella skäl, särskilt som i
nu avsedda fall trafikintensiteten ofta mindre än eljest utgör en tillförlitligmätare
av nyttan av vägarna samt större hänsyn bör tagas till fastigheternas
ekonomiska bärkraft.
De huvudlinjer, efter vilka de beträffande tättbebyggda orter föreliggande
särskilda vägproblemen i lagförslaget fått sin lösning, äro följande:
Det skall tillkomma länsstyrelsen att, där densamma finner en uppkommen
eller snart förestående tätare bebyggelse det påkalla, efter samråd med
kommunala institutioner, bland andra byggnadsnämnd, där sådan finnes,
och med vederbörande fastigheters ägare och innehavare, förordna att
alla fastigheter i orten, vars geografiska område av länsstyrelsen närmare
bestämmes, skola utgöra en enda vägsamfällighet för väghållning av de enskilda
vägar, som anses behövliga för orten, betraktad såsom en helhet, och
ej endast för en obetydlig del av densamma. Under länsstyrelsens ledning
konstitueras vägsamfälligheten, vilken till skillnad från vanliga sådana benämnes
vägförening. På länsstyrelsens föranstaltande upprättas — eventuellt
genom därtill av länsstyrelsen förordnad sakkunnig person — förslag rörande
de vägar, som skola av föreningen övertagas till underhåll eller anläggas och
underhållas av densamma, varefter länsstyrelsen granskar förslaget och låter
företaga erforderliga besiktningar och andra utredningar samt efter överläggning
med föreningsmedlemmarna och kommunala institutioner fastställer,
vilka befintliga eller tilltänkta vägar föreningen skall hålla, samt
meddelar närmare bestämmelser örn väghållningen. Anstånd med byggandet
eller övertagandet av vissa av dessa vägar må länsstyrelsen bevilja.
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
Befintlig väg må, ehuru den ej är lämplig för den framtida bebyggelsen, tills
vidare upptagas bland föreningens vägar, där vägen ännu länge kan med
fördel bibehållas. Ändring i vad som bestämts angående vägarna äger länsstyrelsen
vid behov vidtaga när som helst efter vederbörlig utredning. Länsstyrelsen
tillsätter en av ledamöterna i föreningens styrelse och äger, där
sådant är nödigt för tillgodoseende av det allmänna intresset av en sund utveckling
av ortsförhållandena och i vissa fall även på begäran av enskild till
förhindrande av kränkning av hans rätt, med verksamma medel tillhålla föreningen
att fullgöra sin väghållningsskyldighet. Normen för väghållningsbördans
fördelning mellan föreningens medlemmar är i regel taxeringsvärdena.
Möjlighet hålles emellertid öppen för länsstyrelsen att, om i särskilt
fall annan automatiskt verkande norm skulle finnas lämpligare, efter
de väghållningsskyldigas hörande bestämma att den senare normen skall
träda i taxeringsvärdenas ställe. De särbestämmelser, som beträffande viss
eller vissa väghållningsskyldiga fastigheters andelar understundom kunna
finnas erforderliga, meddelar länsstyrelsen efter ansökning av fastigheten
eller föreningen. Batt att nyttja föreningens vägar skall tillkomma varje i
föreningen ingående egendom men medges icke utan vidare allmänheten. En
utom föreningen stående fastighet, för vilken upplåtes rätt att begagna någon
föreningens väg, är pliktig att erlägga vägavgift till föreningen. För dylik
upplåtelse av vågrätt för utomstående fastighet uppställes i övrigt blott villkoret
att vägen är till nytta för fastigheten. Vad beträffar tillämpningen av
de allmänna reglerna örn vågrätt, då fråga är örn att förklara väg skola anläggas
eller övertagas av föreningen, har man med hänsyn till det allmänna
intresse, som här gör sig gällande, icke uprätthållit kravet, att vägen skall
vara av synnerlig vikt för någon särskild av de i föreningen ingående fastigheterna
eller för deras totalitet, utan överlåtit åt länsstyrelsen att mera fritt
bedöma ortens behov av vägen. Men från fordringen, att vägrättsupplåtelse
ej må tillskynda den tjänande fastigheten märkligt men, dispenseras icke
i annat fall än då vägen är av synnerlig vikt för orten. Då rätt till anläggning
av väg eller till begagnande av befintlig väg upplåtes för föreningen och av
denna tages i anspråk, skall föreningen gälda ersättning för markupplåtelse
och annat intrång, i den mån ej häremot kan kvittas nytta, som föreningens
ifrågavarande väghållning medför för de till ersättning berättigade. Den
utjämning mellan olika fastigheter i orten, som stundom kan finnas påkallad
av att desamma i olika grad färdigbyggt sina vägar, kan ske genom att länsstyrelsen
tills vidare antingen förordnar örn bildande av vägförening endast
inom en del av området eller åsätter vissa fastigheter eller grupper av sådana
särskilda andelstal eller ålägger fastighet, från vilken exploatering pågår,
skyldighet att bära särskilt hög andel av kostnaderna för vissa vägbyggnadsföretag.
Tvister örn vägrättsupplåtelse för utomstående och örn intrångsersättningar
och vägavgifter skola slitas av ägodelningsrätt. För utredningar
och undersökningar för de på länsstyrelserna ankommande uppgifterna må
anlitas sakkunnigt biträde. Kostnaderna härför skola bäras av vägföreningen,
i den mån ej enskild sökande finnes böra gälda av hans ansökning föranledd
dylik kostnad.
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
9
I övrigt innehåller förslaget, som beträffande vanliga enskilda vägar i
huvudsak kvarstår på den gällande rättens grund, dock i åtskilliga hänseenden
mer eller mindre avsevärda nyheter, bland vilka de viktigaste kunna anges
sålunda:
Privata underhållsavtal skola icke vidare kunna genom intagning i dombok
eller dylikt erhålla speciella rättsverkningar, men å andra sidan skola
privata avtal i vägfrågor under vissa betingelser, även örn blott en av kontrahenterna
så önskar, kunna fastställas vid förrättning och därmed bekomma
samma verkan som eljest ett förrättningsutlåtande.
Sakägarnas dispositionsfrihet vid förrättning begränsas, så att för fastighet
rent skadlig överenskommelse ej får godkännas.
Vägsamfällighet respektive vägförening skall i regel njuta tyst pant- och
förmånsrätt framför inteckning i fastigheterna för sina fordringar å förfallna
bidragsbelopp.
Det personliga ansvaret för fullgörande av fastighet åvilande skyldigheter
enligt väglagen lägges i regel å fastighetens ägare även där fråga är örn publik
jord eller vägunderhåll för utarrenderad fastighet; dock upptagas vissa undantag
från denna regel och föreslås tillika i arrendelagen sådan ändring att
arrendatorn vid vanligt jordbruksarrende, där annat ej avtalats, gentemot
jordägaren svarar för vägunderhållet.
Yägintressentbegreppet utvidgas i någon mån, särskilt så att byggnad å
ofri grund, även örn den ej användes för industri, kan likställas med fastighet;
större frihet medges att pröva efter omständigheterna i det särskilda fallet.
Yägrätt medges under i övrigt vanliga betingelser även där vägbehovet
avser blott gång- och cykeltrafik eller är av tillfällig natur.
I visst samband härmed och med utvidgningen av intressentbegreppet står
att förslaget upptar en ny form av bidragsplikt att i vissa fall kunna väljas
i stället för verklig väghållningsskyldighet, nämligen ett slags vägavgift, beräknad
efter den slitning av vägbanan, som vederbörandes egen trafik förorsakar,
och utgående med fixa årliga belopp. Denna ersättningsskyldighet
skall ej medföra rätt för den bidragspliktige att påfordra väghållningsprestationer
från andra intressenters sida eller att deltaga i förvaltningen av vägen.
Retroaktiv bidragsskyldighet skall i vissa fall kunna åläggas i form av
skyldighet för nytillkommande intressent att ersätta skälig del av värdet av
redan verkställt vägbyggnadsarbete eller att övertaga skälig andel i vägsamfällighets
gäld.
Yägsamfällighets organisation göres fastare och dess karaktär av juridisk
person utmärkes tydligt; regler meddelas om gäldsförhållanden, och systemet
med hänvisning till annan lag har frångåtts.
Även reglerna örn vägförrättning äro fullständigare; sakägarnas rätt att
inverka på länsstyrelsens val av förrättningsman är snävare begränsad.
överprövningen av förrättningsresultatet skall i händelse av missnöje ske
vid ägodelningsrätten, där målet anhängiggöres genom besvär; förfarandet
i målet följer i övrigt reglerna för skiftesmål.
Verkställighet av icke lagakraftägande dom medges i viss utsträckning.
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
Det för utkrävande av fastställd skyldighet att underhålla väglott anvisade
förfarandet har i viss mån förenklats, de särskilda befogenheterna hava
emellertid förbehållits ojävig tillsyningsman, och möjlighet för enskild väglottshavare
att få tillsyningsman tillsatt har utvidgats till att gälla alla fall.
Särskilda regler meddelas för fall då enskild väg skall byggas så att den
korsar vissa andra trafikleder (allmän väg, järnväg m. fl.).
Möjlighet har införts att genom förrättning få till stånd begränsning av
rätten att hålla grind å enskild väg.
Rätt skall kunna upplåtas att borthugga eller kvista träd och buskar och
att uppsätta snöskärmar.
Utskottet finner i huvudsak de sålunda föreslagna ändringarna i den
gällande lagen väl motiverade. Granskningen av de särskilda paragraferna
har emellertid föranlett utskottet till följande uttalanden:
Då i 6 § i lagförslaget stadgas, att under vissa betingelser mark, som
åtgår till väg, skall upplåtas från fastighet, avses upplåtelse av rätt att å
denna mark bygga, vidmakthålla och begagna väg eller alltså ett legalt
servitut. Örn någon överflyttning av äganderätten till marken är således i
denna paragraf icke fråga. Detta förhållande, som i lagtexten ej kommit till
fullt så otvetydigt uttryck som i 87 § beträffande ett motsvarande fall,
har utskottet velat betona. Någon förtydligande ändring av formuleringen,
vilken är densamma som i 2 § i den gällande lagen, torde emellertid näppeligen
vara av behovet påkallad.
Beträffande vinterväghållningsskyldighet möter säkerligen stor svårighet
att på förhand rättvist uppdela väg i lotter, särskilt som snöns olika anhopning
på skilda platser kan växla på ett oberäkneligt sätt. Gemensamhetssystemets
företräden framför väglottssystemet torde därför i fråga örn vinterväghållningen
göra sig starkt gällande. Ofta torde det kunna vara lämpligt
att arbetet utföres av ploglag, sammansatta av vägijrtressenter. Bestämmelserna
i 12 § möjliggöra att en dylik metod vid vägförrättning föreskrives,
då ju de båda nämnda systemen kunna kombineras så att vägen med avseende
å vinterväghållningen delas i lotter mellan olika grupper av intressenter.
Att märka är emellertid att ploglagsindelningar och de ändringar i regleringen,
som de skiftande förhållandena kunna påkalla, mången gång torde
bäst åstadkommas genom att vid förrättningen föreskrives gemensamhetssystem
och vägsamfällighetens styrelse sedermera genom avtal uppdrager
åt skilda grupper av samfällighetens medlemmar att mot betalning verkställa
olika delar av den på samfälligheten ankommande vinterväghållningen.
De nya stadgandena i 13 § örn rätt att röja vegetation eller uppsätta
snöskärmar, torde vara väl behövliga och i huvudsak lämpligt avvägda. Men
den för fall då sakägarna ej äro ense föreslagna regeln, att ersättningen förrätt
av dylikt slag alltid skall erläggas med ett engångsbelopp, synes icke
fullt tillfredsställande. Fördelarna av en dylik metod att bestämma gottgörelse
för tvångsrätter enligt väglagen torde visserligen, då det gäller intrång
av mer betydande och konstant natur, överväga de olägenheter, som
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
11
äro förenade med metoden. Men behovet att uppsätta snöskärmar kan av
anledningar, som icke låta sig på förhand beräkna, vara mycket växlande,
så att en upplåten rättighet härutinnan kanske under lång följd av år icke
alls eller blott till ringa del tages i anspråk, liksom ock storleken av intrånget
kan av andra skäl i hög grad variera. En för alla eventualiteter beräknad
engångsersättning måste därför lätteligen kunna komma att visa sig oskälig.
Och medan de mer betydande servituten kunna antagas åtminstone i någon
mån minska den tjänande fastighetens värde, så att ersättning omedelbart
bör utgå, lärer intrång av nu förevarande art knappast inverka på de villkor
fastighetsägaren kan betinga sig vid framtida försäljning eller utarrendering
av egendomen, vadan det ofta kan vara skäligt att gottgörelsen för det intrång,
som sker vid varje särskilt tillfälle, då servitutsrätten begagnas, erlägges
till dåvarande ägare eller innehavare av fastigheten. Yad nu sagts örn rätt
att uppsätta snöskärmar torde i viss mån gälla även beträffande röjningsrätt.
Det skulle visserligen kunna anföras, att eftersom spörsmål örn rättigheter
enligt 13 § kunna väckas vid särskild förrättning för detta ändamål, dylikt
förfarande kunde påkallas vid de olika tidpunkter, då behov att uppsätta
snöskärmar eller verkställa röjning blir aktuellt, och avgörandet ske blott för
kortare tid i sänder, varigenom viss motsvarighet skulle uppkomma till liknande
frågors prövning av vägnämnd enligt lagen örn allmänna vägar. Men
även örn förrättningsförfarandet icke behövde bliva mera, utan kanske tvärtom
bleve mindre omständligt och kostsamt än proceduren enligt sistnämnda lag,
synes dock den antydda lösningen vanligen innebära en onödigt vidlyftig
apparat i förevarande fall. Med enklare medel kan ett i huvudsak tillfredsställande
resultat uppnås genom att medgiva förrättningsmannen att mera
fritt bestämma sättet för ersättningens beräknande och ordningen för dess
erläggande. Han kan då t. ex. föreskriva att gottgörelsen skall utgå med
visst årligt belopp endast de år rättigheten begagnas, och den årliga avgiften
kan fastställas till olika belopp för olika förutsedda möjligheter.
Beträffande ersättning för rätt att taga väghållningsämnen lärer däremot
den närmare reglering, som förslaget innehåller, i stort sett vara lämplig.
Endast såtillvida har utskottet i detta avseende något att erinra, att för fall
då rättigheten icke erhåller exklusiv karaktär utan det skall stå områdets
ägare fritt att själv i obegränsad eller viss omfattning utnyttja fyndigheten,
det icke synes behöva i lagen föreskrivas att ens någon del av ersättningen
alltid skall utgå på en gång.
Verkställas de ändringar i 13 §, vilka utskottet här förordat, torde därav
föranledas viss redaktionell ändring i 33 § och till den i 44 § andra stycket
upptagna regeln böra fogas en motsvarande regel för fall, då ersättning enligt
13 § bestämts att utgå med visst årligt belopp. Sistnämnda ändring torde
lämpligen kunna genomföras så, att de båda reglerna samarbetas till en och
formuleras i överensstämmelse med sista satsen i 89 § första stycket.
Vidkommande spörsmålet om vilken kompetens, som bör krävas hos den,
som må förordnas till förrättningsman, vill utskottet betona vikten av att
länsstyrelsen företager en verklig prövning med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall, och tillika framhålla, att mången gång förrättningen kan
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
vara av den enkla beskaffenhet, att varken lantmätares eller vägteknikers
speciella kvalifikationer tarvas.
I lagförslaget har vid sidan av andra kungörelseformer även kyrkokungörelse
bibehållits i vissa fall. Dess effektivitet är ju numera tämligen ringa,
och frågan örn dess utbytande i olika lagar och författningar mot annan metod
står därför på dagordningen. Intill dess denna fråga erhållit sin lösning i
ett större sammanhang, torde dock icke något böra anmärkas mot förslaget i
nu förevarande del.
Det i 25 § sista stycket, 41 § och 87 § sista stycket förekommande uttrycket
att väg »korsar» allmän väg eller vissa andra angivna trafikleder avser enligt
uttalande av departementschefen, även det fall, att den enskilda vägen ansluter
till (utmynnar i) allmän väg. Som emellertid vissa av de över de sakkunnigas
förslag hörda myndigheterna synas hava missförstått uttryckets
innebörd, torde ett förtydligande icke kunna anses obehövligt. Även då den
enskilda vägen framdrages till någon av övriga av de här avsedda trafiklederna
utan att fortsätta på andra sidan örn densamma, såsom t. ex. då vägen ansluter
till lastkaj vid järnväg eller kanal, torde bestämmelsen i 25 § sista
stycket och, därest särskilda anordningar vid anslutningsstället tarvas, även
41 § och 87 § sista stycket böra äga tillämpning.
Vad angår bestämmelserna i 48 § örn tillsyningsman och i 49 § örn synemän
må framhållas önskvärdheten av att icke utan tvingande skäl utses sådana
personer, som äro bosatta avlägset från den ort, där vägen är belägen. Ett
stadgande av dylikt innehåll har i lagförslaget upptagits i fråga örn gode män
vid vägförrättning men saknas i nu förevarande paragrafer. Som emellertid
i sakens natur torde ligga att det nämnda önskemålet skall beaktas, synes ett
uttryckligt påpekande i lagtexten icke kunna anses erforderligt.
Den frihet, som 71 § medger länsstyrelse att efter omständigheterna i varje
särskilt fall pröva, huruvida beträffande område av där angiven karaktär
tillämpning av 3 kapitlets regler är av behovet påkallad, torde visserligen icke
böra genom lagbud inskränkas, men det förtjänar måhända framhållas att,
örn i visst fall en stad, ett municipalsamhälle eller annan dylik kommunal
bildning, inom vars gränser området är beläget, redan övertagit eller önskar
omhänderhava och bekosta väghållningen samt ur synpunkten av de allmänna
intressen, länsstyrelsen enligt 3 kap. har att bevaka, icke kan riktas anmärkning
mot det sätt, på vilket väghållningen utföres eller planeras, anledning i
regel tydligen icke föreligger för länsstyrelsen att förordna örn vägförenings
bildande.
De av utskottet här ovan gjorde erinringarna mot förslaget skulle alltså
beröra lagtexten i 13, 25, 33, 41, 44 och 87 §§.
Beträffande följdförfattningarna har granskningen icke givit anledning till
anmärkning mot förslaget.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av förevarande proposition må. med
förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i
Kungl. Majlis förslag, för sin del antaga följande förslag till
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
13
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
i) Lag
om enskilda vägar.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Inledande bestämmelser.
1 §•
Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till nytta
vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest.
Yad i denna lag stadgas angående fastighet gäde även beträffande gruva
och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl å
sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till
grunden.
Beträffande stad eller samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens bestämmelser
angående stad skola lända till efterrättelse, äger denna lag icke
tillämpning, såvitt angår område, för vilket stadsplan fastställts; dock skall,
där ej med stöd av stadgandena i 65 §, 71 § andra stycket eller 85 § annorledes
i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för område icke medföra att
vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter eller vägar inom
området upphör att gälla.
Denna lag skall icke verka rubbning av vad som finnes särskilt stadgat örn
rätt till väg eller örn väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller inskränkning
i den omfattning, i vilken det enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser
är lovligt för envar att färdas över annans ägor.
2 §•
Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas
för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats,
ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd
eller brakande utförd anordning. Såsom väg anses bro och färja med färjläge.
3 §■
Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning.
Såsom byggande av väg anses förutom anläggning av ny väg även omläggning
och förbättring av väg.
Till vägunderhåll räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i ett för
dess ändamål tillfredsställande skick, såsom påförande av väghållningsämnen,
vägbanans jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättning av
bro eller färja samt ombyggnad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn,
vägmärke eller annan dylik anordning, såvida åtgärden ej företages i samband
med vägens byggande, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro
samt drift av färja.
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Vinterväghållning omfattar arbete för att hålla vägbana till erforderlig
bredd fri från hinder av snö och is ävensom för dess utmärkande, där så
tarvas, så ock åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där
å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med
hänsyn till trafikens art och omfattning är till avsevärd olägenhet.
4§-
Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt
byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med
minsta intrång och olägenhet för annan.
Inom område, för vilket med avseende å fastighetsindelning eller byggnadsverksamhetens
ordnande, enligt vad därom stadgats, viss plan eller särskilda
bestämmelser äro gällande, må ej väg så byggas att planen eller bestämmelserna
motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras. Ej heller må väg byggas i strid mot vad jämlikt 84 eller 85 §
föreskrivits.
Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ändamål
fordrar.
Vid väghållning skall iakttagas vad örn fasta fornlämningar, naturminnesmärken
och nationalparker är särskilt stadgat.
5 §•
För fullgörande av väghållningsskyldighet eller annan förpliktelse, som
enligt denna lag eller med stöd därav meddelad bestämmelse åligger fastighet,
svare, där ej nedan i andra eller tredje stycket annorledes stadgas, fastighetens
ägare.
Den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag
besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, skall vid tillämpning
av denna lag anses såsom fastighetens ägare.
I ägares ställe svare den, som innehar fastighet på sådana villkor att han,
där fastighetsskatt för fastigheten skall utgå, jämlikt kommunalskattelagen
är skyldig erlägga dylik skatt.
Ny ägare eller innehavare svare ej för bidrag i penningar, som förfaller
till betalning, innan han skall tillträda fastigheten, men vare pliktig fullgöra
vad företrädaren eftersatt i fråga örn arbete, som i avseende å väghållningen
ålagts honom.
Angående förmånsrätt för vissa fordringar enligt denna lag är särskilt
stadgat.
2 KAP.
Enskilda vägar i allmänhet.
Om rätt till väg och om väghållningsskyldighet m. m.
6 §''
Är för fastighets ändamålsenliga brukande av synnerlig vikt att väg för
den fastighet bygges över annan fastighets område och kan ej sådant lända
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
15
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas den mark,
som åtgår till vägen.
7 §•
Prövas befintlig väg vara av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande
av fastighet, till vilken vägen icke hörer, skall rätt att begagna vägen upplåtas
för fastigheten, såframt ej därigenom märkligt men tillskyndas fastighet,
å vars mark vägen är belägen, eller någon, som enligt tidigare upplåtelse
äger nyttja vägen.
8 §■
Därest vid prövning av fråga örn upplåtelse för fastighet av rätt enligt 6
eller 7 § att bygga eller begagna väg finnes att sådant men, som där sägs,
skulle orsakas av upplåtelsen, såframt ej rätten att för fastigheten nyttja
vägen begränsas till viss tid, viss årstid eller visst färdsätt, varde rättigheten
på dylikt sätt begränsad. Sådan begränsning må ock ske då uppenbart
är att behovet av vägen för fastigheten är i motsvarande mån inskränkt.
9 §•
För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som orsakas
av vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning.
Kan i fall då enligt 7 § upplåtes rätt att för fastighet begagna väg såsom
farväg, upplåtelsen anses medföra att arbete, som under de sist förflutna
fem åren, räknat från det frågan om upplåtelsen väcktes, nedlagts å vägens
anläggning, omläggning eller förbättring, blivit till synnerlig nytta för- fastigheten,
och varder, på sätt nedan i detta kapitel sägs, skyldighet att med
viss andel deltaga i vägens underhåll lagd å fastigheten, må, där särskild
anledning därtill förekommer, tillika kunna å fastigheten läggas skyldighet
att ersätta skälig del av värdet av det sålunda utförda vägbyggnadsarbetet.
Yarder fastighet, för vilken enligt 7 § upplåtes rätt att begagna väg såsom
farväg, icke förpliktad att med viss andel deltaga i väghållningen, åligge
fastigheten skyldighet att utgiva ersättning för den slitning av vägbanan,
som beräknas uppkomma genom vägens begagnande för fastigheten.
Ersättning, som i tredje stycket avses, skall bestämmas till visst penningbelopp
att utgå årligen i förskott under den tid rätten att begagna vägen
äger bestånd och av den berättigade tages i anspråk. I övrigt skall ersättning
enligt denna paragraf bestämmas i penningar att utgå på en gång.
10 §.
I vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastig*
heters ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt deltaga.
Yäg, som, då mark är bar, är till nytta för två eller flera fastigheter, skall
av dem samfällt underhållas.
Ar väg under tid, då marken är snötäckt, till nytta för två eller flera
fastigheter, skola dessa samfällt taga del i vinterväghållningen.
Yäghållningsskyldighet enligt vad nu är sagt åligger dock icke fastighet,
16
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
med mindre vägen är till nytta för fastigheten såsom farväg samt rätt att i
sådant hänseende begagna vägen tillkommer eller kan tillerkännas fastigheten
jämlikt lag eller enligt avtal eller medgivande av vederbörande rättsägare,
ej heller för tid, som förflutit, innan skyldigheten i nedan angivna
ordning fastställes.
Yad i denna paragraf stadgats utgöre icke hinder för att, där så prövas
skäligt, egendom, vars rätt att begagna väg till tiden eller annorledes begränsas,
så ock egendom, som i 1 § andra stycket avses, förklaras skola
bidraga till väghållningen allenast genom erläggande av sådan ersättning,
som i 9 § tredje stycket sägs; och skall, där så sker, å egendomen icke
tillämpas vad i detta kapitel finnes stadgat örn väghållningsskyldig eller
den, som har att deltaga i väghållning.
11 §•
Skyldigheten att deltaga i väghållning skall mellan de fastigheter, vilka
skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas
komma att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas
större andel än som svarar mot dess nytta av vägen.
12 §.
Arbete med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning skall av de
väghållningsskyldiga utföras antingen gemensamt eller, efter vägdelning, så
att envar av dem eller, där särskilda omständigheter därtill föranleda, vissa
eller samtliga gemensamt stå i ansvar för viss sträcka å marken (väglott).
Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är örn vägbyggnad, vägunderhåll
eller vinterväghållning, hänsyn tagas till sådana omständigheter, som inverka
på kostnaden i motsvarande avseende, så att, där större svårighet
möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas. I följd härav skall, i
den mån anledning därtill förekommer, delning av väg verkställas särskilt
för byggandet, särskilt för underhållet och särskilt för vinterväghållningen,
ändå att den enligt 11 § å varje fastighet belöpande andelen är densamma
beträffande vart och ett av dessa slag av väghållning.
13 §.
Där med stöd av stadgandena i detta kapitel vid förrättning eller genom
dom väghållningsskyldighet ålagts fastighet samt för skyldighetens fullgörande
tarvas, att sand, grus, jord eller sten tages å visst eller vissa ställen
å annan fastighet eller att å visst område därav invid vägen växande träd
eller buskar borthuggas eller kvistas eller snöskärm uppsättes, skall rätt i
sådant avseende upplåtas för den förra fastigheten, där ej detta skulle lända
den andra till märkligt men; och må, där det kan ske utan att orsaka dylikt
men samt finnes påkallat till vinnande av ökad trafiksäkerhet vid vägens begagnande,
rätt som nyss sagts i fråga örn röjning av träd eller buskar upplåtas
för fastighet, som i den i detta kapitel stadgade ordning berättigats att
nyttja vägen.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
17
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
För upplåtelse, som i första stycket
avses, så ock för annat intrång, som
däravföranledes, skall ersättning gäldas
i penningar. Ersättningen skall bestämmas
att utgå på en gång, dock att
ersättning för rätt att taga väghållning
sämnen må, där rätt i sådant hänseende
ej förbehålles allenast den eller
de fastigheter, för vilka upplåtelsen sker,
bestämmas sålunda att dels på en gång
skall erläggas visst belopp och dels vid
varje särskilt tillfälle, då rättigheten
begagnas, betalning skall gäldas efter
visst pris för den då tagna mängden.
Ej må för erläggande av den ersättning
för rätt att taga väghållningsämnen,
som skall utgå på en gång, bestämmas
längre tid än ett år efter det
rättigheten fastställdes.
Yid upplåtelse ^av rätt, som i denna paragraf avses, så ock vid rättighetens
begagnande skall tillses, att fastighet, som därav besväras, ej betungas mer
än nödigt är. Träd av större prydnadsvärde eller träd och buskar å tomt
eller i trädgård må ej fällas, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Innan
upplåten rätt att borthugga eller kvista träd eller buskar begagnas, skall för
varje gång underrättelse örn åtgärden, minst en vecka förut, meddelas
vederbörande fastighets ägare eller innehavare.
För upplåtelse, som i första stycket
avses, så ock för annat intrång, som
därav f öranledes, skall ersättning gäldas
i penningar. Ersättning för rätt att
taga väghållningsämnen skall bestämmas
att utgå på en gång inom viss tid,
högst ett år, efter det rättigheten fastställdes;
dock må, där rätt, varom nu
är fråga, icke förbehålles uteslutande den
eller de fastigheter, för vilka upplåtelsen
sker, bestämmas, att ersättningen skall
gäldas sålunda, att vid varje särskilt
tillfälle, då rättigheten begagnas, betalning
erlägges efter visst pris för den
då tagna mängden.
1-t §•
I fall då vid förrättning eller genom dom enligt detta kapitel bestämts
att väg må för fastighet byggas eller begagnas, må till förmån för fastigheten,
där det kan ske utan märkligt men för annan fastighet, föreskrivas,
att grind eller led ej får bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes än
i ägogräns, i korsning av järnväg, spårväg eller vattenväg eller där det erfordras
för fullgörande av stadgad stängselskyldighet. Yid meddelande av
dylik föreskrift må dess tillämpning i övrigt begränsas efter ty skäligt
prövas.
För intrånget skall gäldas ersättning, som bestämmes i penningar att utgå
på en gång.
Örn förrättning.
15 §.
Prövning av fråga örn rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses, verkställes
vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. Nr 75. 1232 39 2
1232 39
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Majlis förslag.)
(Utskottets förslag.)
16 §.
Rätt att påkalla förrättning enligt detta kapitel ock att vid förrättningen
föra talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare ävensom
innehavaren, där denne jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet av
fastighetens väghållningsskyldighet.
Yäckes sålunda fråga, som i 6—14 §§ avses, må härutinnan talan för fastighet
vid förrättningen föras jämväl av innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt,
i den mån frågan rörer hans rätt.
Har efter förrättningens början fastighet övergått till ny ägare eller innehavare,
vare han i lika mån som företrädaren bunden av vad denne medgivit
eller godkänt.
17 §.
Yrkande örn skyldighet för fastighet att deltaga i väghållning må vid förrättning
framställas endast för fastighet, vilken prövas jämlikt de i 10 §
stadgade grunder skola deltaga i den vägbyggnad, det vägunderhåll eller den
vinterväghållning, varom fråga är.
18 §.
Ansökning örn förrättning enligt detta kapitel göres skriftligen hos länsstyrelsen.
I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet,
de fastigheter saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och
innehavares, nyttjanderätts- och servitutshavares namn och hemvist.
Finner länsstyrelsen den äskade förrättningen endast avse fråga, som bör
vinna sin lösning i den i 3 kap. stadgade ordning, åge länsstyrelsen avslå
ansökningen eller, där förordnande för förrättningsman redan utfärdats men
förrättningen ännu icke avslutats, förordna örn dess inställande. Är frågan
örn dylikt beslut beroende på utredning, som länsstyrelsen låter verkställa,
må med utseende av förrättningsman tills vidare anstå eller länsstyrelsen
föreskriva att förrättningen skall vila, intill dess länsstyrelsen annorledes
förordnar.
19 §.
Till förrättningsman skall länsstyrelsen förordna sådan person, lantmätare
eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl
i övrigt vara till uppdraget lämplig.
För förrättning, som avser stad eller samhälle på landet, för vilket skall
föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall till
förrättningsman företrädesvis förordnas i stadens eller samhällets tjänst anställd
mätningsman eller jämlikt 5 kap. 2 § lagen örn fastighetsbildning i
stad förordnad förrättningsman för avstyckningar inom staden eller samhället.
Hava samtliga uppgivna sakägare förenat sig örn förslag till viss förrätt
-
Jorclbruksutskottets utlåtande Nr 75.
19
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
ningsman, varde den föreslagne förordnad, där ej annat föranledes av stadgandena
i första och andra styckena eller eljest laga hinder möter.
Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lantmäterikontor
eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till
byggnadsnämnd, denna nämnd.
20 §.
Förrättningsmannen skall, örn han finner sådant nödigt eller någon av
sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av
sakägarna eller, örn dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem,
som äro valda till nämndemän eller till ägodelningsnämndemän eller till gode
män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Ej må till god man utses
någon, som är bosatt fjärran från den ort, där förrättningsstället är beläget,
när annan behörig närmare finnes.
Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.
Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle vad
de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.
21 §.
För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning,
den förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet med vad
för gode män vid lantmäteriförrättningar är eller varder stadgat.
Ben ersättning, så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrättningen
är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden
genast förskjutas samt, därest vid förrättningen flera förpliktas till väghåll
ning eller utgivande av ersättning enligt 9 § tredje stycket, mellan dem och
sökanden fördelas efter ty skäligt prövas.
22 §.
Uppkommer vid förrättning fråga, för vars avgörande fordras särskild fackkunskap,
åge länsstyrelsen, på därom av förrättningsmannen framställd begäran
och efter prövning av åtgärdens behövlighet, förordna sakkunnig person
att biträda förrättningsmannen. Över länsstyrelsens beslut härutinnan må
klagan icke föras.
Ersättning till sakkunnigt biträde, varom nyss sagts, bestämmes av förrättningsmannen
med gode männen, örn sådana äro tillkallade; och gälle beträffande
ersättningen vad i 21 § andra stycket finnes om annan kostnad för
förrättning stadgat.
23 §.
Mot förrättningsman, god man och sakkunnigt biträde gälle dessa jäv:
örn han själv är sakägare eller örn han är med sakägare i den skyldskap
eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare, eller örn han eller
någon, som är med honom sålunda skyld eller besvågrad, eljest äger del i
20
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
saken eller därav kan vänta synnerlig nytta eller skada, eller om lian såsom
ledamot i någon rätt deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken, eller örn
han varit fullmäktig i saken, eller örn han är i någon sakägares tjänst, eller
örn han är sakägares vederdeloman eller uppenbare ovän. Söker någon,
sedan förrättning begärts, sak med honom eller tillfogar honom något med
ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej räknas
för jäv.
Yet förrättningsman, god man eller sakkunnigt biträde att emot honom
finnes jäv eller är han hindrad att inom skälig tid utföra sitt uppdrag, anmäle
det genast hos den, som meddelat honom uppdraget.
24 §.
Förrättningsman skall så skyndsamt som möjligt å därför tjänlig tid börja
förrättningen samt utan onödigt dröjsmål fortsätta och avsluta densamma.
Finner förrättningsmannen anledning till antagande att till förrättningen
hänskjuten fråga bör lösas i den i 3 kap. stadgade ordningen, skall han genast
härom underrätta länsstyrelsen och inhämta dess besked huruvida förrättningen
skall fortgå.
Vill den, som sökt förrättning, sedan förrättningsman förordnats men
innan sammanträde under förrättningen hållits, återkalla sin talan, gore det
skriftligen hos förrättningsmannen. Därest kungörelse eller kallelser, varom
i 25 § sägs, redan utfärdats och återkallelsen inkommit så sent att förrättningsmannen
ej kan i god tid före det utsatta sammanträdet skriftligen
underrätta samtliga kända sakägare örn förrättningens inställande, vare återkallelsen
utan verkan; och meddele förrättningsmannen sökanden därom besked.
Sker återkallelsen vid sammanträde under förrättningen, skall denna
genast inställas, där ej annan sakägare, som äger påkalla förrättning rörande
den väckta frågan, begär att förrättningen fortsättes.
25 §.
Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen örn tid och ställe för
första sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst fjorton dagar därförut
ej mindre uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där de av
förrättningen berörda fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller,
där förhållandena påkalla det, två eller flera av ortens tidningar.
Härjämte åligge det förrättningsmannen att minst fjorton dagar före sammanträdet
med posten avsända skriftlig kallelse till sammanträdet till envar
uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd sakägare. Kallelse skall
adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvida ej säker kunskap vinnes
örn annan adress inom landet för mottagaren. Ar mark, som beröres av förrättningen,
samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och finnes för
pärn fäll igheten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras
ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan varde kallelsen
sänd till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
21
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
ej äger att själv föra talan för samfälligt ten, delägarna ansvarig för att
kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, örn sådan ej
finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare
och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,
må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig;
och skall, där kallelse delgives på detta sätt, kungörelsen örn förrättningen
innehålla uppgift om vilken delägare, kallelsen tillställes, samt anslås å
lämplig plats inom kommun, där den samfällda marken är belägen.
Kungörelse och kallelse, varom i denna paragraf är stadgat, skola innehålla
anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomst- och andra
handlingar, som styrka rätt att föra talan vid förrättningen.
Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan
hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i ovan stadgade ordning,
förrättningen företagas, där samtliga sakägarna infinna sig eller av förrättningsmannen
blivit minst fjorton dagar förut bevisligen kallade till förrättningen.
Avser förrättningen väg i ort, där byggnadsnämnd finnes, har förrättningsmannen
att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden örn
tid och ställe för första sammanträdet.
Där fråga är örn vägs byggande Där fråga är om vägs byggande så
så att den korsar allmän väg, järnväg, att den korsar eller eljest berör allmän
spårväg, kanal eller flottled, vare för- väg, järnväg, spårväg, kanal eller flottvaltningen
av denna andra trafikled led, vare förvaltningen av denna andra
kallad att såsom sakägare deltaga i trafikled kallad att såsom sakägare
förrättningen. deltaga i förrättningen.
26 §.
Är någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka
sin rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för
honom tala och svara, begäre förrättningsmannen förordnande av god man
för den bortovarande enligt lagen örn förmynderskap.
27 §.
Angår förrättning fastighet, som står under allmän myndighets vård och
inseende, skall allmänt ombud förordnas att vid förrättningen bevaka det
allmännas rätt. Förordnandet meddelas, där det ej ankommer på annan
myndighet, av länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.
Finner förrättningsmannen, att förrättningen rör fastighet, som i första
stycket sägs, skall han, såframt ej honom veterligt allmänt ombud blivit
förordnat, så snart ske kan örn förhållandet- underrätta länsstyrelsen, vilken,
därest densamma ej själv skall meddela förordnandet, har att vidarebefordra
underrättelsen till vederbörande.
'' Den myndighet, som utfärdat förordnande för allmänt ombud, skall därom
22
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
genast underrätta förrättningsmannen; och åligge det denne att snarast
möjligt till det allmänna ombudet med posten avsända underrättelse örn tid
och ställe för första sammanträdet eller, om detta redan hållits, nästa sammanträde
under förrättningen.
28 §.
Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat samt vid
det förra tid och plats för sakens vidare handläggning icke tillkännagivits
och ej heller överenskommelse träffats örn sättet för kungörandet av det nya
sammanträdet, skall förrättningsmannen därtill i god tid skriftligen kalla
samtliga sakägare, gode män och allmänna ombud samt, i fall som i 25 §
femte stycket sägs, örn detta sammanträde underrätta byggnadsnämnden.
Skall någon, som varken kallats eller inställt sig till något föregående
sammanträde under förrättningen, inkallas såsom sakägare, har förrättningsmannen
att tillställa honom skriftlig kallelse minst fjorton dagar i förväg.
29 §.
Kommer ej förrättningsmannen tillstädes å den för sammanträde utsatta
tid och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som
tillstädeskommit, åtskiljas. Får förrättningsmannen laga förfall, underrätte
han så fort ske kan alla vederbörande därom. Förrättningsman, som utan
skälig orsak utebliver från sammanträde, ersätte all skada och olägenhet
samt svare därjämte för tjänstefelet.
Utebliver god man från förrättning, varde annan i hans ställe utsedd, såframt
ej alla närvarande sakägare begära uppskov med ärendets vidare handläggning.
Utebliver sakägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej hinder
för förrättningens företagande; dock att om sökanden, utan att hava anmält
laga förfall, utebliver från första sammanträdet, skall så förfaras som örn
han hade vid sammanträdet återkallat sin talan.
30 §.
Vid första sammanträdet under förrättningen uppläse förrättningsmannen
sitt förordnande.
Förrättningsmannen efterhöra, huruvida jäv är att anföra mot honom eller
god man eller förordnat sakkunnigt biträde. Sakägare, som vill anföra jäv,
gore det å första sammanträdesdag, då den, mot vilken jävet framställes,
tjänstgör. Ej må sakägare senare väcka fråga örn jäv, med mindre han varit
av laga förfall hindrad att inställa sig å nämnda dag eller den omständighet,
varå jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit honom kunnig.
I dessa fall skall jävet för att vinna beaktande framställas å den sammanträdesdag,
som först inträffar efter det förfallet upphörde eller anledningen
till jävet uppkom eller blev känd. Sakägare, som föreslagit någon till förrättningsman
eller röstat å någon vid utseende av god man, må ej å örn
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
23
(Kungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)
stiindighet, som därvid var för sakägaren känd, grunda jäv mot den, som i
enlighet med sakägarens förslag eller röst blivit förordnad eller utsedd.
Över framställd jävsanmärkning meddele förrättningsmannen med gode
männen, där han av sådana biträdes, så fort ske kan beslut.
Finnes jäv mot förrättningsman lagligen grundat, skall förrättningen
genast avbrytas. I ty fall ävensom därest sakkunnigt biträde befinnes jävigt,
tillkännagive förrättningsmannen ofördröjligen förhållandet för länsstyrelsen.
Är god man befunnen jävig, utses annan i hans ställe.
Ogillas jävsanmärkningen, må talan mot beslutet fullföljas hos länsstyrelsen
genom besvär, vilka skola dit ingivas inom tjugu dagar från det beslutet
avkunnades. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet. Utan
hinder av förd klagan, fortsätte den, mot vilken jävet framställts, med sin
befattning, intill dess annorledes i vederbörlig ordning förordnas. Dock må
ej förrättningen avslutas, innan jävsfrågan slutligen prövats.
Vid beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall förbliva. Sådant beslut
må ej verka rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit
innan anmärkningen gjordes. Ogillar länsstyrelsen jävsanmärkning, må
klagan över länsstyrelsens beslut härutinnan icke föras.
31 §''
Förrättningsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid
förrättningen.
I protokollet skall ske anteckning rörande vilka som äro sakägare och för
vilka fastigheter de äga föra talan, samt till beskaffenhet och utgivningsdag
anmärkas de handlingar, som styrka behörighet härutinnan. Fastigheternas
registerbeteckningar skola angivas, i den mån sådana finnas dem åsätta.
I protokollet skola noga upptagas framställda yrkanden och anförda skäl
samt förrättningsmannens och gode männens beslut och utlåtanden jämte
grunderna för desamma.
Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd för hela förrättningen
och inom åtta dagar efter varje sammanträde a förut tillkännagiven
tid och plats uppläsas.
Protokollet skall förses med underskrift av förrättningsmannen och gode
männen, om han av sådana biträdes, samt jämväl undertecknas av de sakägare,
som närvarit vid sammanträdet, dock att där närvarande sakägare äro
flera än tio eller de eljest därom besluta, protokollet skall å deras vägnar
undertecknas av två personer, vilka sakägarna därtill utsett. Den är utsedd,
som erhållit de flesta rösterna; mellan lika röstetal skilje lotten. Yägrar
sakägare sin underskrift eller förekommer anmärkning mot protokollet, skall
anteckning därom ävensom örn beslut, som i anledning av framställd anmärkning
meddelas, i protokollet verkställas.
32 §.
Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen må, där sådant
är för förrättningen erforderligt, efter därom i god tid gjord tillsägelse hos
24
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
vederbörande fastighets ägare eller innehavare, övergå ägor, verkställa stakäng
eller mätning å marken, undersökning av grund och annan dylik åtgärd.
Därvid skall iakttagas, att skada å växande gröda samt nedhuggning
eller skadande av träd såvitt möjligt undvikas. Ej må i trädgård, annan
därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens lov träd skadas eller
fällas.
Har genom åtgärd, som i första stycket avses, skada uppkommit och vill
den, som skadan led, därför njuta gottgörelse, framställe han före förrättningens
avslutande sitt yrkande hos förrättningsmannen, vilken har att med
gode männen, om han av sådana biträdes, uppskatta skadan; och galle örn
ersättning för skadan vad i 21 § andra stycket rörande kostnad för förrättning
finnes stadgat.
33 §.
Vid förrättning skall i förekommande fall företagas sådan prövning, som
i 1 § andra stycket sägs, samt efter omständigheterna tillses:
huruvida väg för fastighet må byggas över annan fastighets område;
huru väg skall byggas till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och anordning
i övrigt;
inom vilken tid byggande av väg skall vara slutfört;
huruvida för fastighet skall upplåtas rätt att begagna befintlig väg;
huruvida rätt, som för fastighet upplåtes att begagna väg, skall begränsas
på sätt i 8 § sägs;
vilka fastigheter, som skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande
eller underhåll eller i vinterväghållning, och huru stor andel av skyldigheten,
som skall åligga envar fastighet (andelstal), ävensom, där någon av de väghållningsskyldiga
fastigheternas rätt att begagna vägen begränsas till viss
årstid eller viss tid, huru väghållningsskyldigheten skall beträffande övrig
del av året eller efter den bestämda tidens utgång mellan de övriga väghållningsskyldiga
fördelas;
huruvida arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning
skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt eller efter vägdelning
samt, i senare fallet, huru delningen skall verkställas;
huruvida för fastighet skall upplåtas rätt, som i 13 § omförmäles, skolande,
där vid förrättning verkställes vägdelning, alltid i sammanhang därmed
till prövning upptagas frågan örn upplåtelse av rätt att taga väghållningsämnen
erfordras eller icke;
å vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och på vad sätt jämlikt
13 § upplåten rätt må utövas samt huruvida ett till hämtning av väghållningsämnen
vid förrättningen bestämt ställe må för enahanda ändamål nyttjas
av ägaren eller eljest av annan än den eller de fastigheter, för vilka rättigheten
sålunda upplåtes;
huruvida och i vad mån inskränkning skall jämlikt 14 § föreskrivas i rätt
att å väg bibehålla eller uppsätta grind eller led;
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
25
(Kungl. Maj:ts förslag.)
huruvida ersättning enligt 9 § första
eller andra stycket, 13, 14, 22 eller
32 § skall gäldas samt till vilket belopp
eller, i den mån ersättning enligt
13 § ej bestämmes allenast till
visst belopp, efter vilka grunder ersättningen
i övrigt skall beräknas;
(Utskottets förslag.)
huruvida ersättning enligt 9 § första
eller andra stycket, 13, 14, 22 eller
32 § skall gäldas samt till vilket belopp
eller, i den mån ersättning enligt
13 § ej bestämmes till visst belopp,
efter vilka grunder ersättningen
skall beräknas;
huruvida och på vad sätt ersättning, som här nämnts, skall mellan flera
fastigheter till utgörande fördelas;
huruvida ersättning enligt 9 § tredje stycket skall utgå, med vilket årligt
belopp ersättningen skall gäldas ävensom, där vägdelning skett och eljest i
förekommande fall, huru beloppet skall fördelas mellan flera till ersättningen
berättigade;
huru utgifterna för förrättningen skola mellan flera sökande eller andra
sakägare i enlighet med stadgandena i 21 § fördelas.
34 §.
Förrättningsmannen skall söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma
förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling
därom upprättad samt av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres,
underskriven och medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns
påskrift vitsordad. Avhandlingen skall bifogas protokollet över förrättningen.
Hörer förening fastighet, som står under allmän myndighets vård och
inseende, skall, ändå att dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å
fastigheten ej gälla, med mindre den varder av vederbörande myndighet
godkänd.
Angår förening fråga örn byggande av väg i fall, som i 4 § andra stycket
avses, vare föreningen ej gällande utan att den prövas överensstämma med
de i nämnda stycke givna stadgan den.
Ej heller vare förening gällande, där den finnes uppenbarligen till skada
för fastighet betunga densamma med förpliktelse i avsevärt högre grad än
vad enligt de i detta kapitel stadgade grunder skall åligga fastigheten.
Åberopas vid förrättning enligt detta kapitel av någon sakägare mellan
honom och annan sakägare gällande avtal rörande fråga, som vid förrättningen
skall prövas, varde enahanda verkan tillerkänd avtalet, som örn dessa sakägare
vid förrättningen ingått förening i överensstämmelse med avtalets innehåll;
dock skall sakägare icke vid förrättning anses bunden av tidigare avtal, såframt
efter avtalets ingående inträtt ändrade förhållanden, som på frågan i
synnerlig mån inverka, ej heller där avtalet avser väghållningsskyldighet och
tio år förflutit från det avtalet slöts.
Prövning enligt denna paragraf av fråga örn verkan av förening eller avtal
ankommer på förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana
biträdes.
26
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
35 §.
I den mån ej enligt 34 § gällande förening mellan sakägarna kan åstadkommas
eller tidigare ingånget avtal skall läggas till grund för avgörandet,
varde saken jämlikt de i detta kapitel stadgade grunder prövad av förrättningsmannen
med gode männen, där kan av sådana biträdes; ock skola de,
sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen utredda,
ändå att frågorna skola avgöras i enlighet med förening eller avtal, på grund
av vad i ärendet förekommit avgiva skriftligt utlåtande i saken, vilket för
sakägarna skall uppläsas och framläggas.
Ej må i utlåtandet föreskrivas åtgärd, för vars vidtagande fordras offentlig
myndighets tillstånd, med mindre sådant tillstånd inhämtats.
Sedan utlåtandet framlagts, eller då förrättning, sedan sammanträde därunder
ägt rum, skall inställas, skall förrättningen förklaras avslutad med
tillkännagivande vid vilken domstol talan mot förrättningen må fullföljas
samt vad enligt 37 § skall iakttagas för sådan talans bevarande.
Innebär utlåtandet att jämlikt vad i 50 § sägs två eller flera fastigheter
skola utgöra en samfällighet för gemensam väghållning, skall förrättningsmannen
föranstalta därom att efter förrättningens avslutande i sammanhang
därmed å förrättningsstället hålles sammanträde med vederbörande för antagande
av stadgar och utseende av styrelse för samfälligheten. Vid sammanträdet
skall förrättningsmannen leda förhandlingarna samt framlägga
förslag till stadgar.
36 §.
Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 35 § omförmälda utlåtande
samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen
upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen
upprättats, skola av förrättningsmannen inom tjugu dagar eller, örn vägen
eller största delen därav är belägen inom något av rikets fyra nordligaste
län, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande överlämnas till ordföranden
i styrelse, varom i 50 § förmäles, eller där sådan styrelse ej är
tillsatt, till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna eller,
örn dessa ej äro ense, av förrättningsmannen med gode männen, där han
av sådana biträdes, utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna
hos den, som sålunda mottagit dem, tillgängliga för envar, som
åstundar att granska eller avskriva desamma. Kvitto å handlingarnas mottagande
skall vidfogas huvudskriften av förrättningsutlåtandet.
Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket sägs,
örn dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets lantmäterikontor
eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till
byggnadsnämnd, denna nämnd.
37 §.
Klagan över förrättningen må av sakägare föras genom besvär hos ägodelningsrätten
i den ort, där vägen eller största delen av densamma är be
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
27
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
lägen. Besvären skola ingivas till ägodelningsdomaren inom fyrtiofem dagar
eller, örn vägen eller största delen därav är belägen inom något av rikets
fyra nordligaste län, inom sextio dagar från den dag då förrättningen förklarats
avslutad, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten
insända besvären så tidigt att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren
till handa.
Den, som vid förrättningen begärt ersättning enligt 32 §, äge, ändå att
han ej är sakägare, rätt att vad denna ersättningsfråga angår fullfölja talan
mot förrättningen på sätt och inom tid, varom i första stycket sägs. Dylik
talerätt tillkomme ock sakkunnigt biträde såvitt rörer av honom vid förrättningen
fordrad ersättning enligt 22 §.
38 §.
När besvär enligt 37 § blivit anförda, skall ägodelningsdomaren genast
därom underrätta förrättningsmannen, vilken har att skjmdsamt till ägodelningsdomaren
insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande
handlingar jämte karta, där sådan upprättats. Förrättningsmannen vare
pliktig att, där ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten så prövar nödigt,
inställa sig vid rätten för att höras i målet. Ersättning för inställelsen skall
förskjutas av klaganden, och pröve rätten i slutliga utslaget, huruvida beloppet
skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.
I fråga örn förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut gälle
i tillämpliga delar vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.
39 §.
Efter det mål, som i 38 § sägs, blivit genom lagakraftägande dom avgjort,
skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats till förrättningsmannen,
till denne men eljest till länets lantmäterikontor eller, örn vägen
varom fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle,
för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, till
byggnadsnämnden för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad
domen vunnit laga kraft eller ej, översändas till nämnda lantmäterikontor
eller byggnadsnämnd ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt
36 § har att förvara avskrift av förrättningsliandlingarna.
Föres ej talan mot förrättningen, har förrättningsmannen att insända
förrättningsutlåtandet till ägodelningsdomaren, vilken åteckne detsamma
bevis, att besvär ej anförts; och åligge det förrättningsmannen att, sedan
utlåtandet återställts till honom, inom fyra månader efter förrättningens
avslutande översända förrättningsakten till den myndighet, hos vilken, enligt
vad i första stycket sägs, akten skall förvaras.
Där förrättningen avser väg, som är belägen dels i stad eller samhälle,
varom i första stycket förmäles, och dels å egentliga landsbygden, skall
förrättningsmannen verkställa avskrift av förrättningsliandlingarna, vilken
avskrift skall åtfölja akten, tills densamma inlämnats till förvar hos veder
-
28
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
börande byggnadsnämnd eller lantmäterikontor; och åligge det den av dessa
myndigheter, som mottagit akten, att därom teckna bevis å avskriften och
översända denna till den andra av ifrågavarande myndigheter. I fall, som i
detta stycke avses, varde, då avskrift av dom, efter ty ovan är sagt, skall
översändas till byggnadsnämnden eller lantmäterikontoret, dylik avskrift
tillställd dem båda.
Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet
att redovisa förrättningsakt och andra honom enligt denna lag åliggande
uppgifter, därom förordnar Konungen. Närmare anvisningar till ledning för
förrättningsman vid handläggning av förrättningar utfärdar Konungen eller
den Konungen förordnar.
Om verkställighet m. rn.
40 §.
Föres ej talan mot förrättning enligt detta kapitel så som i 37 § sägs,
gånge det därvid meddelade utlåtandet i verkställighet såsom lagakraftägande
dom.
Beträffande rätt att begagna väg, som redan finnes anlagd, samt skyldighet
att fullgöra underhåll eller vinterväghållning av sådan väg skall vad
i ägodelningsrätts dom bestämts, ändå att talan däremot föres, omedelbart
lända till efterrättelse, såframt ej ägodelningsrätten eller högre rätt, där
saken är anhängig, annorledes förordnar.
På yrkande av part må ägodelningsrätten, där särskilda skäl därtill äro,
förordna, att jämväl vad i dess dom bestämts rörande rätt att bygga väg
över annans mark eller rätt, som i 13 § avses, må verkställas utan hinder
av att domen icke vunnit laga kraft.
Den, som söker verkställighet av dom, som icke vunnit laga kraft, kar
att ställa pant eller borgen för den gottgörelse för skada genom verkställighetsåtgärden,
som kan, där domen ändras, prövas skola utgå; och gälle
därom vad i 48 § första stycket utsökningslagen stadgats. Från skyldighet
att ställa dylik säkerhet vare kronan fri.
Att vad genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts i vissa
hänseenden skall verkställas i särskild ordning följer av vad nedan i 41 och
49 §§ samt angående vägsamfällighet stadgas.
41 §•
Skall väg byggas så att den korsar
allmän väg, järnväg, spårväg, kanal
eller flottled, vare förvaltningen av
denna andra trafikled berättigad att
ombesörja arbetet, i vad detsamma
utgöres av anordningar i korsningen,
samt pliktig att, örn förvaltningen ej
41 §.
Skall väg byggas så att den korsar
eller eljest berör allmän väg, järnväg,
spårväg, kanal eller flottled, vare förvaltningen
av denna andra trafikled
berättigad att ombesörja därav föranledda
anordningar samt pliktig att,
örn förvaltningen ej själv verkställer
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
29
(Kungl. Maj:ts förslag.)
själv verkställer detta arbete, övervaka
detsamma och, där anordningarna icke
utföras på ett för trafiken betryggande
sätt, i god tid anmäla förhållandet hos
vederbörande myndighet, som äger
meddela erforderliga föreskrifter.
(Utskottets förslag.)
detta arbete, övervaka detsamma och,
där anordningarna icke utföras på ett
för trafiken betryggande sätt, i god
tid anmäla förhållandet hos vederbörande
myndighet, som äger meddela
erforderliga föreskrifter.
42 §.
Har genom förrättning eller dom å fastighet lagts skyldighet att deltaga
i väghållning utan att föreskrift lämnats rörande rätt att för fastigheten
begagna vägen, vare så ansett som örn dylik rätt blivit genom förrättningen
eller domen fastställd att gälla så länge fastigheten sålunda ålagd väghållningsskyldighet
består. Hock skall, där å fastigheten lagts skyldighet att
deltaga endast i vinterväghållning, därav icke anses följa rätt att nyttja
vägen den tid mark är bar.
43 §.
Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra örn
bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 9, 13, 14 eller 32 § skall utgå,
skall den tvist hänvisas till särskilt utförande i vanlig ordning.
44 §.
Är ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13 § eller 14 § bestämd
att utgå på en gång men saknas föreskrift örn tid för betalningen, skall
denna fullgöras inom ett år efter det frågan örn ersättningsskyldigheten
slutligen avgjordes. Evad nämnda skyldighet hänför sig till allenast en
fastighet eller blivit mellan flera fördelad, må ej arbete å annans mark verkställas
eller åtgärd till förfång för annan vidtagas, innan ersättningens hela
belopp blivit erlagt.
I fall då ersättning, som i 9 § ar- Har ersättning för rättighet, som i
ses, bestämts att utgå nied visst årligt 9 eller 13 § avses, bestämts att utgå
belopp, må vägen ej begagnas, med mindre med visst årligt belopp, må rättigheten
förfallen del av ersättningen gäldats, icke under något år tagas i bruk, innan
beloppet för samma år gäldats.
45 §.
Skall ersättning enligt 9 § första eller andra stycket erläggas på en gång
och bliver den ej till fullo gulden inom ett år efter betalningstidens utgång,
vare vad genom förrättningen eller domen rörande vägen föreskrivits i sin
helhet förfallet.
Därest ersättning enligt 13 eller 14 §, vilken bestämts att utgå på en
gång, icke gäldats inom betalningstiden, vare frågan örn den rätt, ersättningen
avser, förfallen.
30
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Ar vad genom förrättning eller dom rörande väg bestämts i sin helhet
förfallet till följd av en eller flera sakägares underlåtenhet att fullgöra sin
ersättningsskyldighet, åligge det denne eller dessa sakägare, en för alla och
alla för en, att slutligen vidkännas kostnaderna för förrättningen.
46 §‘
Försummar någon att i vederbörlig ordning gälda ersättning enligt 9 §
första eller andra st}rcket, 13 § eller 14 §, som bestämts att utgå på en gång,
och har annan, vilkens rätt är beroende av att förpliktelsen fullgöres, helt
eller delvis förskjutit beloppet, njute denne utmätning hos den försumlige
för vad sålunda för hans räkning utgivits, såframt ersättningens hela belopp
erlagts inom betalningstiden eller, där fråga är örn ersättning enligt 9 §
första eller andra stycket, inom ett år efter betalningstidens utgång.
47 §.
Den, som för honom tillerkänd rätt att begagna väg i förskott för
visst år erlagt ersättning jämlikt 9 § tredje stycket, må, där han styrker att
han under året själv botat brist i vägens underhåll, berättigas att efter ty
skäligt prövas återbekomma ersättningsbeloppet eller del därav. Krav därå
skall vid talans förlust framställas inom en månad efter årets utgång.
48 §.
För övervakande av underhållet och vinterväghållningen i fråga örn väg,
som gjorts till föremål för vägdelning, skall, där någon av väglottshavarna
det fordrar, anställas särskild ojävig tillsyningsman. Bliva väglottshavarna
ej ense örn valet av tillsyningsman, skall sådan på anmälan utses av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen bestämme ock, där så påkallas, vad arvode bör tillkomma
tillsyningsmannen och huru arvodet bör mellan väglottshavarna till utgörande
fördelas, allt efter ty skäligt prövas.
Tillsyningsmannen entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro
ense. I annat fall må frågan av envar av dem imderställas prövning av länsstyrelsen,
som förordnar efter omständigheterna.
Yad ovan i första och tredje styckena stadgats örn väglottshavare skall,
där fastighets väghållningsskyldighet jämlikt 5 § skall fullgöras av innehavaren,
tillämpas ej blott å denne utan även å fastighetens ägare.
49 §.
Försummar väglottshavare att vederbörligen underhålla sin väglott eller
fullgöra vinterväghållning därå och bättrar han ej ofördröjligen efter tillsägelse,
skall tillsyningsman, som i 48 § omförmäles, hålla syn genom två
ojävige män, av vilka den ene skall vara nämndeman, ägodelningsnämndeman
eller god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Varder vid
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
31
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
synen, till vilken den försumlige skall i god tid kallas, bristen vitsordad,
uppskatte synemännen i penningar kostnaden för dess botande. Därefter
åge tillsyningsmannen erhålla utmätning hos den försumlige för det uppskattade
beloppet jämte synekostnaderna samt vare pliktig att, i den mån
medel sålunda för ändamålet tillhandahållits honom, ofördröjligen ombesörja
utförande av det eftersatta arbetet. Nöjes ej väglottshavaren åt synen eller
honom påförda synekostnader, instämme sitt klander till allmän underrätt
i orten inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.
Vad i första stycket angående syn stadgats utgöre icke hinder för tillsyningsmannen
att, därest väglott ej ofördröjligen efter tillsägelse bättras,
genast bota befintlig brist. Har så skett, njute han av den försumlige skälig
gottgörelse för arbetet, i den mån detta visas hava varit erforderligt för
väglottens försättande i laggillt skick.
Orri vägsamfällighet.
50 §.
Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts, att arbete
med vägs eller väglotts byggande, underhåll eller vinterväghållning skall för
två eller flera fastigheter utföras gemensamt, och äro ej fastigheterna i samme
ägares, eller i fall som i 5l§ tredje stycket avses, samme innehavares hand,
skola fastigheterna utgöra en samfällighet för handhavandet av den gemensamma
väghållningen och därmed förenade angelägenheter. Ej må dylik
vägsamfällighet utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna
ändamål.
För samfälligheten skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. De
väghållningsskyldigas rätt att besluta i samfällighetens angelägenheter utövas
å sammanträde.
51 §.
Stadgar för vägsamfällighet skola angiva:
samfällighetens benämning, som skall innehålla ordet vägsamfällighet och
däri ordet förening ej må ingå;
samfällighetens ändamål under hänvisning till de beslut, som meddelats
om väghållningens utförande och delaktigheten däri;
huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet;
huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;
tiden för räkenskapsavslutning;
huru ofta ordinarie sammanträde med de väghållningsskyldiga skall
hållas;
det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden
skola bringas till de viighållningsskyldigas kännedom, ävensom den
tid före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara
vidtagna;
så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.
32
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller
annan lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt,
för vilken skyldighet att ingå i samfälligheten framdeles kan inträda.
Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av länsstyrelsen.
Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, förrän den blivit
av länsstyrelsen fastställd.
52 §.
Styrelse för vägsamfällighet skall bestå av en eller flera här i riket bosatta
personer och hava sitt säte i den ort, där vägen eller största delen
därav är belägen.
Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till
ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av de väghållningsskyldiga.
Anmälan örn val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall
ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.
Har styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken han blivit vald, gått
till ända utan att anmälan örn nytt val skett, och är styrelsen med kvarstående
ledamöter ej beslutför, eller saknas eljest behörig styrelse, skall
länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende av att
styrelse finnes, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan
örn verkställt val förordnandet återkallas, antingen ensam eller
jämte de styrelseledamöter, som må finnas, förvalta samfällighetens angelägenheter
och företräda samfälligheten på sätt örn styrelse finnes nedan
stadgat. Syssloman njute av samfälligheten arvode, som bestämmes av
länsstyrelsen.
Då styrelse utsetts eller ändring i dess sammansättning skett samt då
förordnande av syssloman ägt rum, skall på samfällighetens bekostnad underrättelse
därom intagas i länskungörelserna.
53 §.
I fall, som i 50 § avses, må ej, innan stadgar fastställts och anmälan
örn styrelseval skett eller syssloman jämlikt 52 § fjärde stycket förordnats,
arbete å annans mark verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan
vidtagas.
54 §.
Styrelse för vägsamfällighet äge att i enlighet med denna lag, stadgarna
och de väghållningsskyldigas beslut, där detta ej är mot stadgarna eller mot
lag stridande, ombesörja den gemensamma väghållningen och i övrigt förvalta
samfällighetens angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör
den gemensamma väghållningen själv eller genom ombud ej mindre i förhållande
till tredje man handla å samfällighetens vägnar än även inför domstolar
och andra myndigheter företräda samfälligheten.
Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
33
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
som rör samfälligheten, är stadgat i 11 kap. 15 § rättegångsbalken, och
skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande
skall delgivas samfälligheten.
Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är i stadgarna bestämt,
den mening, örn vilken vid styrelsesammanträde de Hesta röstande förena
sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid
sammanträdet.
Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande
avtal mellan honom och samfälligheten, ej heller angående avtal mellan
samfälligheten och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse,
som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad sålunda stadgats äge
motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.
55 §.
Ledamöter av styrelse för vägsamfällighet, vilka genom att överskrida
sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda de
väghållningsskyldiga skada, svare för skadan en för alla och alla för en;
svare ock på sätt nu nämnts för skada, som de genom överträdelse av
bestämmelse i denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.
56 §.
Å sammanträde, varom i 50 § förmäles, må rösträtt för envar av de väghållningsskyldiga
fastigheterna utövas av den, som jämlikt 5 § har att svara
för fullgörande av fastighetens förpliktelser, efter det andelstal, som är bestämmande
för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten. Väghållningsskyldig,
som icke gäldat förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill
dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tiondel
av de väghållningsskyldigas sammanlagda, å sammanträdet företrädda
andelstal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud
för annan deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och
samfälligheten eller angående avtal mellan denna och tredje man, där han i
frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens.
Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång
eller annan talan mot honom eller tredje man.
Vid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av väghållningen,
däri allenast vissa av de väghållningsskyldiga äro pliktiga att taga del, tillkomme
endast dessa väghållningsskyldiga rösträtt.
För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst
fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt
ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, i andra frågor
gälle den mening, som biträdes av de Hesta röstande, eller, örn jämväl antalet
röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.
Över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. Nr 75. 1232 39 3
34
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara för
de väghållningsskyldiga tillgängligt.
Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorledes bestämts,
antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga minst en
vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras
såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen är belägen, som ock
i minst en av ortens tidningar.
Styrelsen åge, när den finner lämpligt, kalla de väghållningsskyldiga till
extra sammanträde. Varder sådant sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat
av minst en femtedel av de väghållningsskyldiga eller det mindre
antal, som må vara i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen utlysas.
57 §.
Underlåter styrelse för vägsamfällighet att i föreskriven ordning kalla de
väghållningsskyldiga till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast
två veckor efter påfordran, som i 56 § sista stycket sägs, utlyst extra sammanträde
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan
ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej i
stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av minst
en femtedel av de väghållningsskyldiga, äga samma giltighet som kallelse av
styrelsen.
58 §.
Menar medlem av vägsamfällighet att beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning
eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av samfälligheten,
äge tala därå genom stämning å styrelsen inom trettio dagar från
beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad.
Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen
annorlunda förordnar.
Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den
ort, där styrelsen har sitt säte.
Dylik talan må, i fall då rösträtt å sammanträde för fastighet utövas av
dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastighetens ägare.
59 §.
För förbindelse, som vägsamfällighet ådragit sig, svare de fastigheter,
vilka vid tiden för förbindelsens uppkomst hade att deltaga i kostnaderna
för den gren av samfälliglietens verksamhet, till vilken förbindelsen är att
hänföra, efter de andelstal, som vid nämnda tid voro gällande med avseende
å väghållningsskyldigheten inom denna verksamhetsgren. Uppkommer brist
hos någon av de sålunda ansvariga, vare bristen fördelad mellan de övriga
av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.
Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
35
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
gällande endast av vägsamfälliglieten, och har förty fordringsägaren att för
betalning söka denna.
Att fastighet, som efter förbindelsens uppkomst inträtt i samfälligheten,
kan varda delaktig i ansvaret för förbindelsens fullgörande, därom stadgas
i 66 §.
60 §.
Vägsamfällighets medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra
inkomster, täckas genom uttaxering av bidrag i penningar.
Till belopp och under villkor, som de väghållningsskyldiga å sammanträde
bestämma, äger styrelsen upptaga lån, som, där det ej skall infrias
inom ett år, skall återgäldas genom årlig amortering efter viss plan.
Där egendom, som i 1 § andra stycket avses eller vars väghållningsskyldighet
efter ty i 5 § tredje stycket sägs åvilar innehavaren i ägarens ställe,
ingår i vägsamfällighet, må samfälligheten icke ikläda sig gäld, för vars
betalning jämlikt 59 § nämnda egendom jämte annan har att svara, såframt
ej för det å egendomen i första hand belöpande bidraget till gäldens betalning
ställts pant eller borgen hos samfälligheten eller ock ett mot detta
bidrag svarande belopp av från egendomen inbetalat förlag avsättes för dess
andel i gälden. Sålunda avsatt belopp må ej användas eller tagas i mät för
annat ändamål.
61 §.
För varje år skall vägsamfällighet upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag
därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och
fastställelse å sammanträde med de väghållningsskyldiga.
Då i fråga om skyldigheten att deltaga i kostnaderna skilda regler gälla
beträffande olika utgifter, skola med hänsyn därtill utgifterna uppdelas i
grupper och inkomsterna beräknas särskilt för varje sådan grupp; och må
i ty fall de medel, som inflyta för täckning av utgifter, för vilka vissa väghållningsskyldiga
hava att svara efter vissa andelstal, icke sammanblandas
med andra tillgångar eller användas eller tagas i mät för ändamål, till vilket
bidrag skola utgå av andra väghållningsskyldiga eller efter andra delaktighetstal.
Har väghållningsskyldig att bidraga till utgifterna inom flera dylika
utgiftsgrupper, bör, där så ske kan, uttaxeringen av hans bidrag verkställas
gemensamt för dessa grupper samt de av honom inbetalda bidragsmedlen,
i den mån de ej åtgå till infriande av hans andel i förfallen gäld, fördelas
mellan utgiftsgrupperna efter storleken av de bidrag, han i övrigt har att
till dem lämna.
62 §.
Förslå ej de till samfälligheten influtna medel, som må för ändamålet
användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan
dröjsmål hos dem, som efter ty i denna lag stadgas häfta i ansvar för
gälden, uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens
fullgörande. Prövas försumlighet härutinnan ligga styrelsens leda
-
36
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
möter till last, svare de för gälden en för alla och alla för en såsom för
egen skuld. Ar försumligheten uppenbar, förordne länsstyrelsen, på yrkande
av fordringsägaren, syssloman att i styrelsens ställe och med rätt till
arvode, som i 52 § sägs, uttaxera och indriva erforderligt belopp.
Där i annat fall än i första stycket avses hos någon väghållningsskyldig
uttaxerat bidrag ej kan indrivas eller det eljest efter fastställande av utgiftsoch
inkomststaten visar sig att de anvisade inkomsterna ej förslå, har styrelsen
att till de väghållningsskyldiga hänskjuta frågan örn ändring av staten.
63 §.
Uttaxering skall, där ej annan ordning finnes i stadgarna föreskriven,
verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till granskning
framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp, som skall uttaxeras,
vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje bidragsskyldig
samt tiden för inbetalningen.
Förmenar väghållningsskyldig, att den i längden verkställda uttaxeringen
eller fördelningen ej är med lag överensstämmande, äge han genom stämning
å styrelsen inom trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i
den gjorda debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras hos
allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte. Ändå att dylik
klandertalan väckes, vare väghållningsskyldig pliktig att å tid, som av styrelsen
bestämts, inbetala å honom uttaxerat bidrag vid äventyr att, där ej
rätten annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som
om betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.
Är fastighet, som utträtt ur samfälligheten, likväl jämlikt 59 § ansvarig
för densamma åvilande förbindelse och sker fördenskull uttaxering å fastigheten,
skall den, som har att svara för betalningen av fastighetens bidrag,
kallas till det sammanträde, vid vilket debiteringslängden framlägges för
granskning; och gäde beträffande honom med avseende å behörighet att
klandra debiteringen och förpliktelse att erlägga uttaxerat belopp vad ovan
örn väghållningsskyldig är sagt.
64 §.
Upplösning av vägsamfällighet skall ske efter därom genom förrättning
eller dom meddelat förordnande eller där eljest den gemensamma väghållningsskyldigheten
i sin helhet upphört.
Skall samfällighet upplösas, må kallelse sökas å dess okända borgenärer,
därvid de i förordningen örn tioårig preskription och örn kallelse å okända
borgenärer rörande dylik kallelse meddelade bestämmelserna skola äga motsvarande
tillämpning.
Ej må vägsamfällighet upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden
eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos
länsstyrelsen.
Därest vid upplösning av vägsamfällighet dess tillgångar överstiga skulderna,
varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts, fördelat
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
37
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
efter ty rättvist prövas mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro
medlemmar av samfälliglieten.
Om verkan av ändring i de förhållanden, varå förrättning eller
dom grundats.
65 §.
Inträda, sedan fråga örn rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses,
blivit genom förrättning eller dom avgjord, ändrade förhållanden, som på
frågan i synnerlig mån inverka, äge envar sakägare påkalla frågans återupptagande
vid ny förrättning.
66 §.
Varder genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämt, att fastighet,
som ingår i vägsamfällighet, icke vidare skall vara väghållningsskyldig
eller att fastighet, som förut icke tillhört samfälliglieten, skall deltaga i väghållningen,
skall tillika vid förrättningen eller av domstolen prövas, huruvida
av denna anledning ny samfällighet skall bildas och förty den äldre
upplösas eller ock sistnämnda samfällighet äga bestånd oaktat den beslutade
ändringen av väghållningsskyldigheten.
Bestämmes att fastighet skall inträda i förut bestående vägsamfällighet,
varde i samband därmed prövat, huruvida och intill vilket belopp fastigheten
skall svara för förbindelser, som samfälliglieten tidigare iklätt sig men
ännu icke infriat. Ej må sålunda å fastighet läggas ansvar för förbindelse
i vidare mån än som överensstämmer med de för skyldighet att bidraga till
väghållning i detta kapitel stadgade grunder.
67 §.
Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel blivit bestämt
angående rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses, och varder sålunda
berättigad eller förpliktad fastighet sammanlagd med annan fastighet eller
delad, skall, intill dess annorledes i laga ordning bestämmes, rättigheten
eller skyldigheten hänföras till den eller de nybildade fastigheterna.
Skedde nybildningen genom delning och utfördes dessförinnan väghållningsarbetet
gemensamt för den ursprungliga fastigheten och för annan
fastighet, skall arbetet fortfarande utföras gemensamt, och skall av den ursprungliga
fastighetens andelstal på var och en av de nybildade fastigheterna
anses belöpa så stor del, som svarar mot åsatt taxeringsvärde.
Stod den ursprungliga fastigheten efter vägdelning i ansvar för viss väglett,
skall efter fastighetens delning väghållningsarbetet beträffande denna
väglott utföras gemensamt för de nybildade fastigheterna. För sådant fall
skall vad i detta kapitel är stadgat med avseende å gemensam väghållning,
som genom förrättning eller dom föreskrivits, i tillämpliga delar lända till
efterrättelse, och skola de nybildade fastigheternas taxeringsvärden vara bestämmande
för skyldighetens fördelning dem emellan.
38
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
{Kungl. Maj:ts förslag.) [Utskottets förslag.)
Utan hinder av vad här ovan stadgats må ägare av någon av de nybildade
fastigheterna så ock den, som jämlikt 5 § har att svara för dylik fastighet
åvilande förpliktelse, som i denna paragraf avses, påkalla förrättning enligt
15 § med dem, som för de nybildade fastigheterna äga föra talan, för bestämmande
enligt de i detta kapitel eljest stadgade grunder, huru ansvaret för
den ursprungliga fastighetens förpliktelse skall fördelas mellan de nybildade
fastigheterna. Vid sådan förrättning ingången förening mellan sakägarna
vare icke gällande, med mindre den av förrättningsmannen med gode männen,
där han av sådana biträdes, prövas överensstämma med sistnämnda grunder.
Befinnes vid förrättningen att någon av de nybildade fastigheterna icke har
nytta av vägen och varder förty den ursprungliga fastighetens skyldighet
fördelad endast mellan de övriga nybildade fastigheterna, förfalle därmed den
sålunda från väghållningsskyldigliet helt befriade fastighetens rätt att begagna
vägen. Avskrift av handlingarna rörande förrättningen skall av förrättningsmannen
inom den i 36 § föreskrivna tid för där avsett ändamål
överlämnas till den, hos vilken övriga handlingar angående vägen skola, på
sätt i samma lagrum sägs, hållas tillgängliga.
68 §.
Häftar fastighet jämlikt vad i detta kapitel stadgats i betalningsansvar för
vägsamfällighets gäld och varder fastigheten sammanlagd med annan fastighet
eller delad, övergår ansvaret å den eller de nybildade fastigheterna. Skedde
nybildningen genom fastighetsdelning, skola de nybildade fastigheterna sinsemellan
taga del i betalningsansvaret efter dem åsätta taxeringsvärden; uppkommer
brist hos någon av dem, varde bristen efter nämnda beräkningsgrund
fördelad mellan de övriga.
69 §.
Därest i fall, då enligt 67 eller 68 § taxeringsvärde skall vara bestämmande
för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar,
sådant värde icke åsatts fastigheten, åge länsstyrelsen på ansökan och efter
verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga
till grund för beräkningen.
Örn behörig länsstyrelse in. m.
70 §.
Behörig länsstyrelse i frågor enligt detta kapitel är, där annat ej följer
av vad i 27 § stadgats, länsstyrelsen i det län där vägen, varom fråga är,
eller största delen därav är belägen.
Över länsstyrelses beslut i ärenden, som i detta kapitel avses, må, där ej
enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen
i vederbörande statsdepartement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade
ordning.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
39
[Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
3 KAP.
Vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse.
71 §.
Beträffande område på landet eller i stad, inom vilket tätare bebyggelse
uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma, må länsstyrelsen
förordna, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del
äro benigna inom området, skola utgöra en samfällighet (vägförening) för
väghållning i fråga örn de vägar, som i den ordning nedan sägs förklarats
skola anses såsom föreningens vägar; och skola i ty fall rörande dessa vägar,
förutom vad i 1 kap. finnes föreskrivet, de nedan i detta kapitel meddelade
särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.
Jämkning av de gränser för området, vilka angivas vid förordnandets
meddelande, åge länsstyrelsen sedermera besluta, där sådant av ändrade
förhållanden påkallas. Skulle, sedan vägförening bildats, länsstyrelsen finna,
att behov av vägförhållandenas ordnande i enlighet med föreskrifterna i detta
kapitel ej vidare föreligger, åge länsstyrelsen besluta, att föreningen skall
upplösas.
Innan länsstyrelsen meddelar förordnande eller beslut enligt första eller
andra stycket, skall länsstyrelsen låta vidtaga den förberedande utredning,
som må anses erforderlig, samt i ärendet höra byggnadsnämnden, där fråga
är örn stad eller annan ort, där sådan nämnd finnes, ävensom bereda ägare
och innehavare av fastigheter inom området tillfälle att å sammanträde inför
länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig i ärendet. Kungörelse
örn sammanträdet skall minst porton dagar förut uppläsas i kyrkan för vederbörande
församling eller församlingar och införas i ortstidning. Kommun,
inom vilken området i sin helhet eller till någon del är beläget, varde av
länsstyrelsen kallad att genom ombud närvara vid sammanträdet. Därest
fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, ingår eller
skall ingå i vägföreningen, tillställe länsstyrelsen den myndighet särskild
underrättelse örn sammanträdet.
72 §.
Prövning, huruvida vad i detta kapitel stadgas rörande inom området
belägen fastighet skall tillämpas å sådan byggnad eller anläggning, som i
1 § andra stycket sägs, skall verkställas av länsstyrelsen i samband med förordnande
örn vägförenings bildande samt eljest på ansökning av vägföreningen
eller egendomens ägare. Den sistnämnde och, där frågan uppkommer sedan
vägföreningen bildats, föreningen skola höras i ärendet.
I vägförening skall icke ingå fastighet, vars inom området belägna del
utgöres av allenast kanal, järnväg, spårväg, väg eller gata, såframt ej till
sådan anläggning hörer inom området belägen byggnads-, lastage- eller
upplagsplats eller dylikt samt länsstyrelsen fördenskull i den ordning, som
40
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
[Kungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)
i första stycket sägs, prövar fastigheten skola deltaga i föreningens väghållning.
73 §.
Vägförening har att ombesörja och bekosta väghållningen i fråga om föreningens
vägar samt handhava de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma
angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.
Ej må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda
angivna ändamål.
74 §.
För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Föreningens
beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.
Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet
vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande föreningen
meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru
styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revision
av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru
ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse till
sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna
ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.
Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan
lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för vilken
skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.
Stadgarna och beslut örn ändring däri skola för att bliva gällande granskas
och fastställas av länsstyrelsen.
Föreningens styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka skola
vara här i riket bosatta. Styrelsen skall hava sitt säte inom den kommun,
där området i sin helhet eller till största delen är beläget. En av styrelsens
ledamöter utses av länsstyrelsen och må av föreningen åtnjuta arvode med
belopp, som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen;
de övriga väljas av föreningen.
Å föreningssammanträde må rösträtt för fastighet, som ingår i föreningen,
utövas av den, som enligt 5 § har att svara för fullgörande av fastighetens
bidragsskyldighet, efter det an delstal, som efter ty nedan i 76 § sägs skall
vara bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten.
Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgande^
i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas
att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skiljas
från sitt uppdrag.
Menar medlem av vägförening, att beslut, som fattats å sammanträde, icke
i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning
eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av föreningen,
äge han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär, som jämte
det överklagade beslutet skola ingivas inom trettio dagar från beslutets dag,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
41
[Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten insända besvärshandlingarna
så tidigt att de före sagda tids utgång komma länsstyrelsen till
handa. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad. Ändå att
talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länsstyrelsen
annorlunda förordnar. Talan, som nu nämnts, må i fall då rösträtt å sammanträde
för fastighet utövas av dess innehavare, föras ej mindre av denne än
även av fastighetens ägare.
75 §.
Då förordnande enligt 71 § första stycket meddelats, har länsstyrelsen att
kalla dem, som enligt 74 § äga utöva rösträtt för de i vägföreningen ingående
fastigheterna, att å tid och plats, som länsstyrelsen bestämmer, sammanträda
för antagande av stadgar för föreningen och val av styrelse. Kallelserna skola
avsändas minst fjorton dagar före sammanträdet.
76 §.
De i vägförening ingående fastigheterna skola, där ej nedan annorledes
stadgas, bidraga till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas
senast fastställda taxeringsvärden; och åge i ty fall, örn sådant värde ej åsatts
fastighet, länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning bestämma
särskilt värde att, intill dess taxering skett, ligga till grund för beräkningen
av fastighetens andelstal.
Skulle länsstyrelsen i visst fall finna att, med hänsyn till fastigheternas
nytta av vägarna samt fastigheternas förmåga att bära kostnader för väghållningen,
den i första stycket angivna allmänna grunden för delaktigheten
måste medföra mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan än viss annan
sådan grund, äge länsstyrelsen, sedan tillfälle beretts vägföreningens medlemmar
att yttra sig i ärendet, fastställa sistnämnda grund att tillämpas i
stället för taxeringsvärdena. Vid bedömande av lämplighetsfrågan skall
iakttagas bland annat, att reglerna för delaktigheten skola vara av beskaffenhet
att kunna utan avsevärd svårighet omedelbart tillämpas av vägföreningen
även under växlande förhållanden med avseende å fastighetsindelningen och
bebyggelsen inom området.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, såsom att viss i föreningen
ingående fastighet till betydande del av ägo vidden faller utom föreningens område
eller eljest drager jämförelsevis ringa nytta av den väghållning, föreningen
har att ombesörja, eller att den för fastighetens räkning å föreningens
vägar bedrivna trafiken i särskilt hög grad föranleder ökning av väghållningskostnaderna,
må länsstyrelsen på ansökan åsätta fastigheten visst lägre eller
högre andelstal än vad som skulle följa av den allmänna grund för delaktigheten,
som i första stycket stadgas eller med stöd av bestämmelserna i andra
stycket fastställts att gälla beträffande föreningen.
Verkställes inom området från fastighet avstyckning av ett flertal lägenheter
till försäljning, må länsstyrelsen på ansökan efter ty skäligt prövas
42
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
förordna att denna fastighet så ock annan i föreningen ingående fastighet,
som har samme ägare, skola i fråga örn kostnaderna för byggande av viss
eller vissa av föreningens vägar deltaga efter visst högre andelstal än det,
som för sagda fastighets eller fastigheters delaktighet i övrigt är gällande.
I fall, som i detta stycke avses, må länsstyrelsen föreskriva att i vägbyggnadskostnad
skall inräknas jämväl ersättning enligt 87 §.
Ansökning, som i denna paragraf sägs, må göras antingen av vägföreningen
eller av den, som å föreningssammanträde äger föra talan för fastighet, vars
särskilda andelstal är i fråga. Tillfälle skall beredas fastighetens ägare och
innehavare så ock föreningen att yttra sig över ansökningen, i den mån de
ej själva framställt eller biträtt densamma.
Beslut, som med stöd av stadgandena i denna paragraf meddelats, åge
länsstyrelsen i enahanda ordning upphäva eller ändra, såframt de förhållanden,
som legat till grund för beslutet, undergått ändring.
77 §.
Yägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster,
täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i penningar.
Beträffande uttaxering skall vad i 63 § första stycket finnes stadgat äga
motsvarande tillämpning. Förmenar medlem av vägföreningen, att verkställd
uttaxering eller fördelning å medlemmarna av uttaxerat belopp ej är med
lag överensstämmande, åge han hos länsstyrelsen söka rättelse i den gjorda
debiteringen genom besvär, som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden
skola ingivas inom trettio dagar efter det sammanträde, å vilket längden varit
framlagd för granskning, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med
posten insända besvärsliandlingarna så tidigt att de före sagda tids utgång
komma länsstyrelsen till handa. Ändå att besvär sålunda anförts, skall å tid,
som av föreningens styrelse bestämts, uttaxerat bidrag inbetalas, vid äventyr
att, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda
ordning som örn betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.
78 §.
För vägförenings förbindelser svare de i föreningen ingående fastigheterna
efter de andelstal, som äro gällande i fråga örn vägliållningsskyldigheten.
Uppkommer brist hos någon av de ansvariga fastigheterna, vare bristen fördelad
mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.
Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras
gällande endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betalning
söka denna.
Är gälden klar och förfallen, skall styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,
utan dröjsmål uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens
fullgörande. För täckning av gäld, som under visst år uppkommit
annorledes än genom sådan upplåning av medel, varom i 81 § förmäles,
har styrelsen att, örn gälden ej genast infrias, av inkomsterna under
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
43
[Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
året avsätta det belopp, som kan beräknas åtgå till gäldens betalning. Sålunda
avsatta medel må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål.
Har länsstyrelsen förordnat, att föreningen skall upplösas, vare lag som
i 64 S sägs.
79 §.
För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag
därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse
å föreningssammanträde.
Där, med stöd av vad i 76 § fjärde stycket sägs, bestämts att särskilda
andelstal skola gälla i fråga örn vissa utgifter, åge vad i 61 § andra stycket
är föreskrivet motsvarande tillämpning.
80 §.
Vägförenings medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta
nödigt förlag samt, örn förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla
bristen.
81 §.
Där vägförenings utgifter för vägbyggnad, för gäldande av ersättning enligt
87 § eller för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till vägunderhållet,
vinterväghållningen eller förvaltningen under året, beräknas bliva så betydande
att de skäligen böra fördelas å flera år, må föreningen efter länsstyrelsens
medgivande för täckning av viss del av dessa utgifter upptaga lån
att återgäldas genom årliga amorteringar under flera, högst tio, år enligt viss
av länsstyrelsen godkänd plan.
82 §.
Till vägförenings vägar, varom i 71 § förmäles, skola efter prövning, som
nedan sägs, hänföras erforderliga vägar för utfart från området eller för
samfärdseln mellan olika delar av detsamma; dock icke
1) väg, som ej kan anses lämplig för områdets ändamålsenliga ordnande
och bebyggande, eller
2) väg, som är till nytta endast för en ringa del av området, eller
3) väg, som icke är av synnerlig vikt för området och ej kan anläggas eller
upplåtas till begagnande för de i föreningen ingående fastigheterna utan
märkligt men för fastighet, vartill vägmärken eller vägen hörer.
Vad ovan under 1) sagts utgöre icke hinder för att till föreningens vägar
tills vidare hänföra väg, som är iståndsatt för begagnande och beräknas kunna
under avsevärd tid vidmakthållas utan att därigenom områdets ändamålsenliga
ordnande och bebyggande försvåras.
83 §.
Vad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg blivit genom
förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder att hänföra vägen till
föreningens vägar; och skall, där så sker, i stället för de äldre bestämmelserna
tillämpas vad beträffande sådana vägar finnes i detta kapitel föreskrivet.
44
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
[Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
84 §.
Då stadgar för vägförening fastställts oell styrelse blivit utsedd, skall länsstyrelsen
till avgörande företaga frågan vilka vägar som skola förklaras vara
föreningens. Har i samband med den i 71 § omförmälda utredningen eller
eljest upprättats förslag härutinnan, skall länsstyrelsen över förslaget höra
vägföreningen. Vid behov äge länsstyrelsen förordna sakkunnig person att
i samråd med föreningen upprätta dylikt förslag. I förslaget skall intagas
noggrann uppgift å de fastigheter, vilka de föreslagna vägarna tillhöra eller
å vilkas mark de skulle anläggas, ävensom å vederbörande ägares och innehavares
namn och hemvist.
Länsstyrelsen skall granska förslaget samt låta verkställa de besiktningar
och undersökningar i övrigt, som finnas erforderliga. Därefter skall länsstyrelsen
till envar ägare och innehavare av de i vägföreningen ingående
fastigheterna och av övriga fastigheter, vilka saken kan angå, sända kallelse
till sammanträde för överläggning i ärendet inför länsstyrelsen eller den
länsstyrelsen förordnar.
Sedan dylikt sammanträde hållits och den ytterligare utredning, länsstyrelsen
finner nödig, förebragts, skall länsstyrelsen med ledning av bestämmelserna
i 82 och 83 §§ fastställa vilka vägar, som skola vara föreningens, samt
beträffande varje sådan väg angiva dess läge, sträckning och bredd ävensom
meddela de föreskrifter i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet den tid mark
är bar och vintertiden, vilka med hänsyn till samfärdselns behov och trafiksäkerheten
må anses påkallade. Länsstyrelsen bestämme ock i vad mån och
på vilka villkor grind eller led må finnas å dylik väg.
Föreningens vägar skola utmärkas å karta.
85 §.
Finner länsstyrelsen ändrade förhållanden därtill föranleda, skall länsstyrelsen,
efter vederbörlig utredning och sedan tillfälle beretts vägföreningen
och annan, som saken rörer, att yttra sig i ärendet, förordna, att väg, som
förut icke hänförts till föreningens vägar, skall såsom sådan väg av föreningen
byggas eller till väghållning övertagas eller att väg, som är föreningens, icke
vidare skall såsom sådan anses, så ock vidtaga ändring av vad eljest tidigare
jämlikt 84 § tredje stycket beslutits.
86 §.
Där i ärende, som i 84 och 85 §§ avses, fråga är örn väg i stad eller annan
ort, där byggnadsnämnd finnes, samt frågan kan äga betydelse för bebyggelsen
eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från byggnadsnämnden
samt, i viktigare fall, vederbörande stadsfullmäktige, kommunalnämnd
i köping eller municipalnämnd.
87 §.
Då slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom vägförenings
väg, äge föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat
«
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75. 45
[Kungl. Maj:ts förslag.) (TJtsTcottets förslag.)
intrång till sig lösa rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller den befintliga
vägen.
Medför vägens anläggning eller övertagande till väghållning av föreningen
jämväl nytta för den till ersättning berättigade, skall hänsyn därtill tagas vid
ersättningens bestämmande. För föreningens rätt att begagna befintlig väg
skall ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas ersättning till fastighet,
som ingår i föreningen.
Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall föreningen
genom stämning hänskjuta tvisten till domstols prövning.
Målet anliängiggöres vid ägodelningsrätten i den ort, där vägen eller största
delen av densamma är belägen. Börande förfarandet i målet samt talan mot
däri meddelade beslut gälle i tillämpliga delar vad örn jorddelningsmål, som
genom stämning anliängiggjorts, finnes stadgat.
Den, som fordrar ersättning, stånde jämväl öppet att få frågan prövad enligt
vad ovan sagts, såframt ej föreningen åtnjuter anstånd, som i 88 § omförmäles,
med vägens byggande eller övertagande till väghållning enligt beslut, som
meddelats innan ersättningskravet genom stämning väckes.
Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å
målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda
förordna.
På begäran av vägföreningen bestämme ägodelningsrätten, så snart ske kan
efter det målet där anliängiggjorts, ett belopp, som föreningen må nedsätta
till säkerhet för fullgörande av sin skyldighet att gälda ersättning enligt
första stycket.
Sedan föreningen hos länsstyrelsen nedsatt det sålunda bestämda beloppet,
åge föreningen utan hinder av att ersättningsfrågan icke blivit slutligen
avgjord taga vägmärken eller vägen i anspråk för avsett ändamål.
Skall väg byggas så att den korsar Skall väg byggas så att den korsar
allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller eljest berör allmän väg, järnväg,
eller flottled, äge vad i 41 § stadgats spårväg, kanal eller flottled, äge vad
motsvarande tillämpning. i 41 § stadgats motsvarande tillämp
ning.
88 §.
Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon
av föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen,
där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock
på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen
men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom
vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna
varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad.
Där i fäll, som i första stycket avses, på föreningen ankommande åtgärd,
varav rätten att tillträda vägmärken eller vägen är beroende, icke vidtagits
av föreningen, må länsstyrelsen förelägga densamma viss tid härför samt, örn
46
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
[Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
den tid försittes, förordna den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i föreningens
styrelse eller annan syssloman att för föreningen vidtaga nämnda
åtgärd och att i styrelsens ställe hos föreningsmedlemmarna uttaga härför
erforderliga bidrag. Syssloman njute av föreningen arvode, som bestämmes
av länsstyrelsen.
På framställning av vägföreningen äge länsstyrelsen medgiva föreningen
anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller övertagande
till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen återkalla närhelst skäl
därtill är o.
89 §.
Rätt att begagna vägförenings väg, som föreningen anlagt eller övertagit
till väghållning, tillkomme förutom envar av föreningens medlemmar jämväl
annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men åligge det denna fastighet
att årligen till föreningen erlägga avgift för vägens begagnande för fastighetens
räkning, och må rättigheten icke under något år tagas i bruk, innan
avgiften för samma år blivit gulden.
Kan med föreningen ej träffas överenskommelse örn fastighetens rätt att
begagna vägen eller rörande beloppet av den årliga avgiften, må tvisten efter
stämning hänskjutas till ägodelningsrättens avgörande; och gälle i ty fall
vad i 87 § fjärde stycket är stadgat. I enahanda ordning må frågan upptagas
till förnyad prövning, där ändrade förhållanden inträtt, som på frågan i
synnerlig mån inverka.
90 §.
Tarvas för vägförening rätt, som i 13 § avses, skall under där stadgade
villkor och i den ordning, som i 2 kap. omförmäles, dylik rätt för föreningen
upplåtas. Rörande ersättningen för upplåtelsen och annat intrång, som
därav föranledes, gälle i tillämpliga delar vad i 43—45 §§ finnes för motsvarande
fall föreskrivet.
91 §.
Då länsstyrelsen meddelat beslut, som i 71 § andra stycket, 72 § eller
76 § första och andra styckena avses, eller varigenom fastighet åsatts sådant
särskilt andelstal, som i 76 § sägs, eller meddelat beslut enligt 84 § tredje
stycket, 85 § eller 88 §, skall beslutet delgivas vägföreningen, vars styrelse har
att örn beslutet skyndsamt underrätta föreningens medlemmar i den ordning,
som härför är i stadgarna bestämd. Länsstyrelsen besörj e ock att beslutet i
vederbörliga delar delgives envar ägare och brukare av sådan i föreningen
icke ingående fastighet, vilken beslutet angår.
Kungörelse örn förordnande örn vägförenings bildande och av beslut, som
i 71 § andra stycket avses, skall genom länsstyrelsens försorg införas i länskungörelserna
och ortstidning.
Uppgift å vilka vägar, som hänförts till föreningens vägar, skall, när beslut
i frågan meddelats ävensom när sådant beslut ändrats, genom länsstyrelsens
försorg, på sätt länsstyrelsen finner lämpligt, allmänt kungöras i orten.
Kopia av karta över föreningens vägar samt avskrift av besluten rörande
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
47
[Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
desamma skola av länsstyrelsen överlämnas till länets lantmäterikontor eller,
där området är beläget inom stad eller samhälle, för vilket stadsplanelagens
bestämmelser angående stad äga tillämpning, till stadens eller samhällets byggnadsnämnd.
Ebrer ärendet område av såväl egentliga landsbygden som ock
stad eller samhälle, som nyss nämnts, vare kartkopian och avskrift av besluten
tillställda både lantmäterikontoret och byggnadsnämnden.
92 §.
Äro för fullgörande av de uppgifter, som enligt detta kapitel ankomma på
länsstyrelsen, särskilda undersökningar eller utredningar erforderliga, må
länsstyrelsen därtill vid behov anlita sakkunnigt biträde.
Finner länsstyrelsen att fråga, som enligt detta kapitel väckts genom
ansökan av annan än vägförening, icke kan avgöras utan sådan utredning,
vartill sakkunnigt biträde måste anlitas, och är ej anledning att företaga
utredningen oavsett ansökningen, berede länsstyrelsen sökanden tillfälle
att inom viss tid yttra sig, huruvida han, änskönt ersättningsskyldighet efter
ty nedan sägs kan för honom uppkomma, vill vidbliva ansökningen. Har han
ej inom den bestämda tiden eller sedermera, innan kostnad för arvode åt
biträdet uppstått, återkallat sin ansökan, åge länsstyrelsen, därest vid den
slutliga handläggningen av ärendet så prövas skäligt, förplikta sökanden att
återgälda länsstyrelsen nämnda kostnad eller viss del därav. Länsstyrelsen
må ock, innan biträdet anlitas, avfordra sökanden säkerhet för samma kostnad.
Skall ej sökande, efter ty nu är sagt, slutligen vidkännas utgifter för sakkunnigt
biträde, som i denna paragraf avses, eller har länsstyrelsen haft
utgift för arvode åt sakkunnig, som i 84 § omförmäles, har vägföreningen att
ersätta samma utgifter.
93 §.
Körande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel
avses, gällö vad om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de
till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas
till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes förklaring,
där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna
jämte eget utlåtande till Konungen.
Övergångsbestämmelser.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1940.
Genom denna lag upphäves, med de begränsningar som nedan stadgas,
lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn enskilda vägar.
Ändå att förrättningsförfarande enligt sistnämnda lag inletts före nya
lagens ikraftträdande, skall, med iakttagande av vad nedan i femte stycket
sägs, nya lagen tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning,
såframt ej förrättningen blivit före nämnda tidpunkt förklarad avslutad, i
vilket fall äldre lag skall bliva tillämplig å åtgärd, som därefter företages.
48
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Ar rättighet eller skyldighet med avseende å väg genom förrättning, dom
eller eljest bestämd enligt äldre lag, skall, där annat ej följer av 83 § i nya
lagen eller av vad nedan föreskrives, beträffande det sålunda uppkomna rättsförhållandet
fortfarande tillämpas vad därom vid tiden för nya lagens ikraftträdande
finnes stadgat.
Har fastighet, vars väghållningsskyldighet bestämts i enlighet med äldre
lag, blivit delad, skall fråga, som avses i 38 § fjärde stycket i lagen den 29
juni 1926, där ej förrättning för frågans prövning förklarats avslutad före nya
lagens ikraftträdande, därefter handläggas i den i nya lagen stadgade ordning,
men vare frågan bedömd enligt den äldre lagen, och skall förty väghållningsskyldighet,
som i ärendet klagges nybildad fastighet, anses grundad å sistnämnda
lag.
Vad i nya lagen stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som avses
i 13 och 14 §§, så ock bestämmelserna i 41 § skola äga motsvarande tillämpning
i fall, då rätt till väg eller skyldighet att hålla väg bestämts genom
förrättning eller dom enligt lagen den 5 juli 1907 örn enskilda vägar på
landet eller nämnda lag av den 29 juni 1926.
Där skyldighet att underhålla väg eller fullgöra vinterväghållning därå
blivit bestämd genom vägdelning enligt äldre lag, skola med avseende å verkställigheten
nya lagens bestämmelser i 48, 49 och 70 §§ äga motsvarande tilllämpning,
dock att där enligt 39 § i lagen den 29 juni 1926 syn ägt rum eller
brist å försumlig väghållares väglott botats av annan väglottshavare, vad i
samma lag stadgas örn rätt att efter sjmen erhålla utmätning eller att njuta
betalning för det för bristens botande utförda arbetet fortfarande skall lända
till efterrättelse.
Den äldre lagens stadgande därom att åt förening örn vägunderhåll, vilken
träffats annorledes än vid förrättning, må förlänas särskilda rättsverkningar
genom föreningens intagning i dombok äge icke tillämpning, nied mindre
sådan åtgärd vidtagits före nya lagens ikraftträdande, ändå att föreningen
ingåtts dessförinnan.
Stadgandet i femte stycket av övergångsbestämmelserna till lagen den 29
juni 1926 skall efter nya lagens ikraftträdande icke vidare äga tillämpning.
Har rätt till väg eller skyldighet att hålla väg blivit bestämd i enlighet
med äldre lag, äge envar sakägare påkalla förrättning enligt nya lagen för
prövning av frågan, huruvida de sålunda meddelade bestämmelserna må fastställas
att för framtiden gälla såsom meddelade enligt denna lag. Sådan fastställelse
må ej ske, därest vad bestämmelserna innehålla är av beskaffenhet
att förening mellan sakägarna av enahanda innehåll jämlikt stadgandena i
34 § i nya lagen icke kunnat godkännas. Ej heller må vid förrättningen
ändring ske i vad tidigare bestämts, med mindre det begäres av samtliga sakägarna
eller av sakägare, vilken enligt lag, som jämlikt vad ovan sagts skall
vara tillämplig å rättsförhållandet, äger påkalla frågans återupptagande.
Där i fall, då nya lagen skall tillämpas, enligt äldre lag ansvaret för fullgörande
av fastighets väghållningsskyldighet skolat åvila annan än den, som
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
49
[Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
enligt nya lagen har att bära nämnda ansvar, samt rättsförhållandet mellan
dem är grundat på avtal, som slutits innan nya lagen trätt i kraft, svare, där
ej annat avtalats, den förre gentemot den senare för fullgörandet av väghållningsskyldigheten.
2) Lag:
om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar.
Härigenom förordnas som följer:
{Enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden tillkommer
enskild ränteägare för avgäld av fast egendom, njute sådan vägsamfällighet
eller vägförening, som bildats jämlikt 2 eller 3 kap. i lagen den ...... 1939
örn enskilda vägar, för oguldet, i laga ordning å fast egendom uttaxerat
bidrag till samfällighetens eller föreningens utgifter, dock ej där betalningsskyldigheten
jämlikt 5 § tredje stycket nämnda lag åvilar annan än fastighetens
ägare, ej heller där beloppet stått oguldet längre tid än ett år efter
förfallodagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
3) Lag
örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907
(nr 36 sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 örn
nyttjanderätt till fast egendom1 skola erhålla följande ändrade lydelse:
23 §.
Jordägaren ansvare — — — samt vägskatt.
Arrendatorn svare ock för fullgörandet av jordägaren jämlikt lagen örn
enskilda vägar åliggande vägunderhålls- och vinterväghållningsskyldighet.
27 §.
(Hava till följd av---stycket stadgas.
Har för de vid skifte fastigheten tillagda ägor jordägaren fått utgiva ersättning
för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för den ökade
1 Ändrad lydelse av 23 §, se SFS 1928: 407.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. Nr 75. 1282 3» 4
50
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
[Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
avkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig förhöjning
i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet; uppsäge dock
avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller vare sin
rätt därtill förlustig. Yad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning,
där jordägaren fått vidkännas kostnad för dikning eller annan avledning
av vatten eller för byggande av enskild väg; skolande den tid, inom
vilken uppsägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
4) Lagom
ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 örn delning
av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:
Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum, för tionde, ränta eller
annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär, i vilkas
utgörande det avstyckade området icke omedelbart deltager, eller för lån,
som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för
förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp,
varför säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken åtnjutes, och utgör det avstyckade området ensamt eller tillsammans
med vad redan må vara från fastigheten avsöndrat eller avstyckat
mera än en femtedel av fastighetens ägovidd, skall i fråga örn det avstyckade
områdets ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom är stadgat örn avsöndrad
lägenhets ansvar för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning, dock
att beträffande ansvar för åliggande jämlikt lagen örn enskilda vägar gäde
vad därom finnes särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
5) Lag
om ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917
(nr 269) örn fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 16 §l lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning
i stad skall erhålla följande ändrade lydelse:
1 Ändrad lydelse, se SFS 1921: 199.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75.
51
[Kungl. Maj:ts förslag.) [Utskottets förslag.)
Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum i enlighet med bestämmelserna
i detta kapitel, för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest
för allmänna utskylder och besvär, i vilkas utgörande det avstyckade området
icke omedelbart deltager, eller för lån, som av allmänna medel lämnats
för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning
av frälseränta, eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan
grund än inteckning åtnjutes, skall, där annat ej följer av vad som finnes i
lagen örn enskilda vägar föreskrivet, i fråga örn det avstyckade områdets
ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen angående
inteckning i fast egendom är stadgat örn avsöndrad lägenhets ansvar för
intecknad gäld äga motsvarande tillämpning, dock ej där stamfastigheten
och det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
Stockholm den 23 maj 1939.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Carl Eriksson, Granath, Tjällgren,
Gabrielsson, Hansson, Anderberg och Gottfrid Karlsson; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Hedlund i Häste,
Carlström, Andersson k Tungelsta, Ericsson i Sörsjön, Persson i Grytterud, Gustafson
i Dädesjö och Pettersson i Dahl.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1939:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn enskilda vägar, to. to. a1 i texten