Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner.
1939-05-26 · 118 sidor, varav 110 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 110 av 118 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1939:83, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
1
Nr 83.
Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1939 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m.
jämte i dessa ämnen väckta motioner.
I årets statsverksproposition har, i avbidan på fortsatt beredning av vissa
förslag, som sammanhänga med egnahemsväsendet, vissa anslag upptagits
med allenast beräknade belopp eller utan angivna belopp. Dessa anslag
äro följande:
Punkt under Beräknat
nionde belopp
huvudtiteln kronor
131 Egnahemsbildning: Statens egnahemsstyrelse, avlöningar,
förslagsanslag .................... 200,000
132 » : Statens egnahemsstyrelse, omkostnader,
förslagsanslag .................... 95,000
133 » : Förvaltningsbidrag till egnahemslåne
förmedlare,
förslagsanslag.......... 1,290,000
134 » : Bidrag till hushållningssällskap för jord -
anskaffningsverksamhet, förslagsanslag.
............................. 1,000
135 » : Avsättning till fonden för premielån till
egnahemslåntagare................ 900,000
136 » : Byggande av nybyggesvägar, förslags
anslag.
........................... 100,000
138 Jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands, Jämt
lands,
Västerbottens och Norrbottens län, reservationsanslag
............................................ 300,000
144 Grundförbättringar: Bidrag till nyodling, betesförbättring,
stenröjning oell jordkörning å ofullständiga jordbruk,
förslagsanslag...................................... 1,250,000
Punkt under Beräknat
kapitalbud- belopp
geten: bil. 7 kronor
18 Egnahemslånefonden.................................. —
19 Jordförmedlingsfonden................................ —
20 Arrendeegnahemsfonden, reservationsanslag ............ 500,000
21 Arbetarsmåbrukslånefonden, reservationsanslag.......... 4,000,000.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. Nr 83. 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen den 17 mars 1939 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 236, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att
I) dels medgiva, att Kungl. Majit må, i huvudsaklig överensstämmelse med
de i bilagorna A, B och C till detta utlåtande intagna bestämmelser, utfärda
a) kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten,
b) kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,
c) kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m.;
II) dels för egnahemsstyrelsen fastställa ändrad personalförteckning;
III) dels godkänna ändrad avlöningsstat för egnahemsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1939/40;
IV) dels för budgetåret 1939/40 under nionde huvudtiteln anvisa:
till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 202,800 kronor;
till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag
av 95,000 kronor;
till Egnahemsbildning: Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare
ett förslagsanslag av 1,290,000 kronor;
till Egnahemsbildning: Bidrag till hushållningssällskap för jordanskaffningsverksamhet
ett förslagsanslag av 1,000 kronor;
till Egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare
ett anslag av 500,000 kronor;
till Egnahemsbildning: Byggande av nybyggesvägar ett förslagsanslag
av 100,000 kronor;
till Jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län ett reservationsanslag av 300,000 kronor;
till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. ett förslagsanslag av 1,250,000 kronor;
V) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må för budgetåret 1939/40 bevilja statsanslag
intill 175,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till byggande av
nybyggesvägar;
VI) dels medgiva, att Kungl. Majit må för år 1940 bevilja statsanslag intill
2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.;
VII) dels medgiva, att Kungl. Majit må för tiden 1 januari—30 juni 1940
bevilja statslån från egnahemslånefonden intill ett belopp av 11,000,000 kronor,
därav 7,250,000 kronor för jordbrukslägenheter och 3,750,000 kronor
för bostadslägenheter, med rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena
skulle därtill giva anledning och i den mån så utan förfång för lånerörelsen
för jordbruksändamål kan ske, för bostadslägenheter taga i anspråk
större belopp än det sist angivna;
VIII) dels medgiva, att i huvudsaklig överensstämmelse med hittills tilllämpade
riktlinjer under budgetåret 1939/40 uppskov till ett sammanlagt be
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
3
lopp av 100,000 kronor må kunna beviljas med erläggande av ränta och
amortering å lån från egnahemslånefonden;
IX) dels medgiva, att beträffande egnahemslån, som efter ingången av år
1920 men före den 1 juli 1940 beviljats från egnahemslånefonden, den årliga
räntan å stående del av lånen må under år 1940 utgå efter 3.6 procent
för jordbrukslån och 4 procent för bostadslån;
X) dels medgiva, att av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning må under
tiden 1 januari—30 juni 1940 till jordanskaffningslån åt hushållningssällskap
av egnahemsstyrelsen disponeras tillhopa högst så stort belopp, att vad som
utestår i beviljade jordanskaffningslån icke vid något tillfälle under sagda
tid må överstiga 1,500,000 kronor;
XI) dels medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens för ny utlåning
disponibla kapitaltillgång, som ej anvisas såsom jordanskaffningslån, må
under tiden 1 januari—30 juni 1940 av Kungl. Majit användas för utlämnande
av förlagslån åt kommuner, aktiebolag och föreningar;
XII) dels å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder till Arrendeegnahemsfonden
för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag av
500,000 kronor;
XIII) dels medgiva, att för år 1940 må från arbetarsmåbrukslånefonden
beviljas statslån intill ett belopp av 10,000,000 kronor;
XIV) dels ock å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder till Arbetarsmåbrukslånefonden
för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag av
4,000,000 kronor.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1) I: 214 av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj :t anhålla
1) att lägga en ledande tanke och en ordnande hand över särskilt den
norrländska jordfrågans lagvägar samt därvid gå till grunden med denna
sak;
2) att därvid särskilt ifråga örn arrendatorernas frigörelse, komplettering
av ofullständiga jordbruk samt återvinning till allmogen av odlingslägenheter
med tillbehör, gå väsentligen de vägar, som utstakats av jordkommissionerna
av åren 1901, 1912 och 1919;
2) I: 296 av herr Andersson, Elof, vari hemställts, att riksdagen måtte
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 236
dels för egnahemsstyrelsen fastställa följande
Personalförteckning.
Befattning Lönegrad
Tjänstemän å ordinarie stat.
1 överdirektör och chef ........................................ C 10
2 byråchefer.................................................. A 30
3 byrådirektörer .............................................. A 26
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Befattning Lönegrad
1 kamrerare .................................................. A 24
2 byråassistenter .............................................. A 21
2 notarier .................................................... A 21
1 revisor .................................................... A 21
1 kansliskrivare .............................................. A 11
1 kanslibiträde ................................................ A 7
1 expeditionsvakt.............................................. A 5
3 kontorsbiträden ............................................ A 4
Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än 2 0.
1 byrådirektör .............................................. Eo 26
1 förste arkitekt.............................................. Eo 24
1 byråarkitekt .............................................. Eo 21
1 byråingenjör .............................................. Eo 21,
dels ock fastställa den förhöjda avlöningsstat och anvisa de ytterligare medel,
som nödvändiggöras av den utökade personalen inom egnahemsstyrelsen;
3) I: 302 av herr Andersson, Alfred, och herr Svedberg, vari hemställts,
1) att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 236 ville
bifalla det förslag till avskrivningslån som 1936 års egnahemsutredning framlagt;
2)
att riksdagen ville bifalla samma utredningsförslag om hushållningssällskapens
avkoppling från egnahemsverksamheten i sin helhet;
4) I: 303 av herr Domö m. fl. likalydande med II: 464 av herr Skoglund
m. fl., vari hemställts, att Kungl. Maj:ts förslag i vad det avser omorganisation
av egnahemsverksamhetens centrala och lokala ledning icke måtte av
riksdagen bifallas samt att vad i motionerna påyrkats och anförts måtte vinna
beaktande vid ärendets behandling;
5) 1: 304 av herr Sköldén, vari hemställts, att riksdagen måtte med avslag
på Kungl. Maj:ts proposition nr 236 i ifrågavarande hänseende besluta att
hos Kungl. Majit hemställa örn förnyad prövning av frågan örn egnahemsverksamhetens
organisation i samband med utredning rörande hushållningssällskapens
framtida verksamhet och organisation;
6) 1:305 av herr Carlström m. fl. likalydande med II: 468 av herr Lövgren
m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 236 måtte vidtaga den ändring i bestämmelserna rörande
premielånen, som i motionen föreslagits och som överensstämmer med vad
statens egnahemsstyrelse ifrågasatt, eller, om detta ej kan bifallas, att bestämmelserna
utformas i överensstämmelse med det alternativ, för vilket i
motionen senast redogjorts;
7) I: 306 av herr Albertsson m. fl. likalydande med II: 467 av herr Barnekow
m. fl., vari hemställts,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
5
dels att riksdagen ville besluta,
1. att fullt egnahemslån å äldre fastigheter ej måtte få beviljas i vidare
utsträckning än som är möjligt redan med nuvarande praxis,
2. att arrendeegnahemsverksamheten måtte omfatta blott i allmän ägo varande
jord och i enskild ägo varande arrendejordbruk,
dels att riksdagen ville i skrivelse lill Kungl. Maj:t hemställa om utredning
om
1. huru lämpliga arbetsmöjligheter skulle kunna beredas innehavare av
ofullständiga jordbruk samt om
2. huru även annan i allmän ägo varande jord än kronojord i viss ut
sträckning skall kunna ställas till förfogande för egnahemsändamål,
samt att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga de förslag, vartill
dessa utredningar föranleda;
8j I: 307 av herr Bengtsson likalydande med II: 470 av herr Larsson i Hede,
vari hemställts, att riksdagen vid behandling av propositionen nr 236 måtte
besluta, att de föreslagna förräntningsvillkoren bliva tillämpliga jämväl för de
egnahemslån, som utlämnats före den 1 juli 1940;
9) 1:308 av herr Bengtsson likalydande med 11:469 av herr Larsson i
Hede, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr
236 angående egnahemsväsendets omorganisation och i händelse denna i övrigt
godtages måtte i avseende å befattningen såsom egnahemsdirektör uttala, att
kravet på avlagd agronomexamen under övergångstiden ej göres ovillkorligt,
i det att hittillsvarande tjänstemän utan nämnda examen borde i särskilda
fall i mån av duglighet och annan kompetens kunna förordnas till befattningen
ifråga;
10) I: 309 av herr Nilsson, Bror, vari hemställts, att riksdagen beslutar,
att räntan å egnahemslån skall vara rörlig och sålunda anpassas efter det
allmänna ränteläget i landet,
att räntan skall vara lika för alla egnahemslåntagare, och
att möjligheter beredas de äldre låntagarna att komma i åtnjutande av
samma låneränta som de nya;
11) I: 310 av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen ville taga avstånd
från propositionens tillämnade fattigdom i expropriationsfrågan samt
uttala sig för att nästa års proposition i ämnet överväger samtliga de ändamål,
för vilka den under så långa och stridfyllda år varit ifrågasatt såsom
omistlig;
12) I: 311 av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t påkalla, att för disponerande av statens egen jord för jordbruksändamål
instiftas ett institut, kallat åborätt, jämförligt med tomträtt efter
Stockholms stads förebild, och omfattande även s. k. arrendeegnahem
och arbetarsmåbruk genom förbättringar i gällande åboriittslag för ändamålet;
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
13) I: 312 av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen — i anledning
av propositionens ensidiga inställning till att statens egnahemsrörelse på egen
mark bör numera begränsas till landsbygden — ville anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte överväga och för riksdagen framlägga förslag till en social egnahemsrörelse
på statens mark även i städerna och framför allt i huvudsta
den med upplåtelse uteslutande med tomträtt, utbildad efter Stockholms
stads förebild;
14) II: 31 av herr De Geer i Hanaskog, vari hemställts, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj:t anhålla om sådana utvidgade direktiv för användningen av
anslaget till stenröjning, att av detsamma bidrag må kunna utlämnas även
för borttagande av stengärdesgårdar m. m., till underlättande av en rationell
användning av maskiner vid det mindre jordbruket;
15) II: 32 av herr Herou m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att det i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln föreslagna
anslaget, för utlämnande av statsbidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning, må höjas till 3,500,000 kronor;
16) II: 33 av herr Herou m. fl., vari hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att § 3 i Kungl. Maj:ts kungörelse angående statsbidrag till jordförbättring
å ofullständiga jordbruk måtte erhålla följande ändrade lydelse:
§ 3.
»Mom. 1. Nyodlingsbidrag må kunna uppgå till högst två tredjedelar av
den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 300 kronor för hektar av
den jord, som är avsedd att nyodlas.
Vid beräkning av kostnad, som nu sagts, upptages kostnaden såväl för
själva odlingsarbetet som ock för sådan erforderlig dikning, vartill statsbidrag
under form av lån eller anslag förut icke utgått.
Mom. 2. Stenröjningsbidrag må kunna uppgå till högst två tredjedelar
av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar
av den areal, som är avsedd att röjas.
I kostnad, varom här är fråga, inräknas kostnad för brytning och bortförande
av sten ävensom, i förekommande fall, för inköp av sprängämne
och för borrning.
Mom. 3. Jordkörningsbidrag må kunna uppgå till högst två tredjedelar
av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 200 kronor för hektar
av den jord, som är avsedd att förbättras.
I kostnad, som här avses, inräknas kostnad för jordkörning intill 400
kubikmeter för hektar samt för utbredning av jorden, men ej kostnad för
nedbrukning av densamma.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
7
Mom. 4. Betesförbättringsbidrag må kunna uppgå till högst två tredjedelar
av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 175 kronor för
hektar av den för förbättring avsedda arealen.»
»Vid beräkning av kostnad —--fortfarande äro för handen.»;
17) II: 254 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i nu gällande bestämmelser rörande arbetarsmåbruksverksamheten
att statens egnahemsstyrelse erhåller befogenhet att
utöver nu gällande amorteringsfria tid av fem år kunna lämna ytterligare
anstånd ifråga om amorterings erläggande med ett år i sänder då behov härav
föreligger;
18) II: 336 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att för utlämnande av odlingsbidrag till innehavare av arbe
tarsmåbruk att utgå i enlighet med gällande grunder för bidrag från statsanslaget
till nyodling och jordförbättring å ofullständiga jordbruk för budgetåret
1939—1940 anvisa ett förslagsanslag av 50,000 kronor;
19) II: 454 av herrar Ericsson i Kinna och Karlsson i Munkedal, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta:
1) att räntan å bostadslån som beviljats eller kommer att beviljas ur egnahemslånefonden
till mindre bemedlad låntagare med minst 3 barn under
16 år skall fr. o. m. budgetåret 1939/40 utgå med 2.5 procent,
2) att i propositionen föreslagna premielån icke maximeras efter fastighetsvärdet
utan fastställes till ett högsta belopp av 3,000 kronor och i särskilda
fall, efter prövning av egnahemsstyrelsen, till 4,500 kronor;
20) II: 455 av herr Sandberg, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att dels anvisa till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk ett förslagsanslag av kronor 1,500,000, dels ock medgiva att
Kungl. Maj:t må för 1940 bevilja statsanslag intill 3,000,000 kronor för utlämnande
av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.;
21) II: 465 av herr Skoglund m. fl., vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 236 angående egnahemsverksamhetens omorganisation
måtte föreskriva, att arbetarsmåbrukslåneverksamheten framdeles
begränsas till att blott avse Norrland samt Dalarnes och Värmlands skogsbygder;
22)
II: 466 av herr Osberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen uttalar, att
den statliga egnahemsverksamheten i vad angår jordbruksegnahem i första
hand skall avse långivning till:
1. komplettering av ofullständiga jordbruk och i .samband därmed skeende
förflyttningar;
2. förvärv av arrendeställen eller torp och
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83-
3. övertagande av arvegård genom utlösen av medarvingar eller förvärv
genom köp mellan närskylda i skilda släktled.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionerna, hänvisas till
dessa.
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 30 december 1935 tillkallade dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet sju utredningsmän för att i enlighet
med angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag rörande
egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet på det sociala
jordområdet sammanhängande frågor. Utredningsmännen voro generaldirektören
O. H. Malmberg, ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare,
småbrukaren J. A. Andersson, verkställande tjänstemannen i statens
jordnämnd, direktören N. Collin, ledamoten av riksdagens första kammare,
lantbrukaren N. G. Gabrielsson, lantbrukaren A. Mårtensson, numera ledamoten
av riksdagens första kammare, jordbrukskonsulenten B. A. Nilsson
och agronomen W. Svensson. Utredningsmännen antogo benämningen 1936
års egnahemsutredning.
Egnahemsutredningen — vilken tidigare avgivit utlåtanden och förslag i
vissa med egnahemsväsendet sammanhängande spörsmål — ha med en den
20 oktober 1938 dagtecknad skrivelse avlämnat betänkande med förslag
angående den statliga egnahemsverksamheten (Stat. off. utr. 1938:34).
Samtidigt har utredningen anmält, att av utredningsuppdraget härefter
återstode vissa spörsmål, varom förslag komme att avlämnas senare.
Dessa avsåge dels upplåtelser av kronotorp och kolonat å kronoparker i Norrland
och Dalarna, dels livförsäkring i anslutning till egnahemslångivning1
och dels byggande av nybyggesvägar i Norrland och Dalarna.
över betänkandet angående den statliga egnahemsverksamheten ha yttranden
inhämtats från socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens byggnadslånebyrå,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
riksräkenskapsverket, allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens egnahemsstyrelse
(efter hörande av egnahemslåneförmedlande föreningar och bolag
samt kommunalnämnderna i vissa socknar, där arbetarsmåbruksverksamhet
förekommer), statens jordnämnd, lånenämnden för sekundär jordbrukskredit,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott
(efter hörande av egnahemsnämnderna), Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,
styrelserna för svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, Sveriges
allmänna hypoteksbank, svenska bostadskreditkassan och svenska jordbrukskreditkassan,
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund (efter
hörande av skogsvårdsstyrelserna), Sveriges skogsägareförbund, skogsägare
1
Denna fråga har sedermera behandlats av utredningen i en särskild skrivelse den 16 mars
1939.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
9
föreningarnas riksförbund, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,
svenska lantarbetareförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, småbrukarnas
riksförbund, Sveriges agronomförbund, svenska arkitekters riksförbund,
svenska arkitektföreningen (avdelning inom svenska teknologföreningen),
bostadssociala utredningen, 1936 års skogsutredning, 1937 års utredning angående
det mindre jordbrukets arbetsförhållanden samt ladugårdsbyggnadssakkunniga.
Skrivelser i ärendet ha jämväl inkommit från vissa sammanslutningar
av egnahemslåntagare.
Till utskottet ha inkommit framställningar från
1) Svenska kvinnors vänsterförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
samt
2) Sveriges vandringsrättarförbund.
I. Egnahemsverksamhetens allmänna inriktning.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
sid. 12—29.
Departementschefen.
Då statsmakterna omkring sekelskiftet började att skänka sitt stöd åt egnahemsbildningen,
voro de mest framträdande motiven härför å ena sidan
önskemålet att inom landet bereda sysselsättning åt en växande befolkning
och å andra sidan tanken på att genom jordbruksnybildning medverka till
en utökad jordbruksproduktion. I båda dessa hänseenden ha, såsom är allmänt
känt, förhållandena sedermera väsentligt förändrats. Med avseende å
jordbruksproduktionen har utvecklingen lett därhän att densamma numera
i stort sett täcker de avsättningsmöjligheter, som erbjuda sig. Med hänsyn
härtill bör, principiellt sett, en framtida egnahemsverksamliet icke inriktas
vare sig på att tillföra jordbruksnäringen en ökad befolkning eller på att
främja en genom jordbruksnybildning åstadkommen stegring av jordbruksproduktionen.
Förhållandena ha under de senaste decennierna avsevärt förändrats även
i det hänseendet att en stark ekonomisk uppryckning ägt rum inom skilda
områden av näringslivet. I den mån jordbrukarbefolkningens villkor härvid
ej förbättrats i samma grad som andra samhällsgruppers, synes det angeläget
att genom åtgärder av olika slag verka för att så kommer att ske.
Egnahemsutredningen har såsom program för den framtida egnahemsverksamheten
i vad den gäller jordbruket uppställt, att med densamma bör åsyftas
att hålla jordbrukare kvar vid jordbruket inom en ram, som bestämmes
av naturliga produktionsbetingelser, mobiliserbara avsättningsmöjligheter och
kravet på social utjämning olika folkgrupper emellan. Ur social synpunkt
har utredningen betonat önskvärdheten av att åt obcmcdlade och mindre be
-
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
medlade bereda den »hjälp till självhjälp», som ligger i förvärvet av egna
jordbruk. Samtidigt har utredningen ansett det böra eftersträvas, att egnahemsverksamheten
medverkar till en rationalisering av jordfördelningen inom
det bestående bondesamhället och en konsolidering av brukningsdelarna.
Till dessa egnahemsutredningens uttalanden anser jag mig kunna i stort
sett ansluta mig. Det är här icke fråga om att motverka en överflyttning av
arbetskraft från jordbruket till andra näringar, i den mån en sådan överflyttning
är betingad av en naturlig utveckling inom det ekonomiska livet.
Egnahemsverksamheten bör enligt min mening avkopplas från all s. k. jordromantik.
Målet för denna verksamhet bör vara att, utan att förlora de ekonomiska
förutsättningarna ur sikte, underlätta för mindre bemedlade att
förvärva egna jordbruk av ändamålsenlig storlek och ägosammansättning.
Härvid böra särskilt beaktas sådana fall, då vid en jordbrukares frånfälle någon
av hans efterlevande är i behov av ekonomiskt bistånd för att kunna
utlösa sina medarvingar eller då fråga är om frilösen av arrendeställen. Den
icke minst väsentliga uppgiften för egnahemsverksamheten måste emellertid
bliva att befrämja en sanering av de många ofullständiga jordbruken i vårt
land. En sammanläggning av sådana alltför små brukningsenheter till bärkraftiga
jordbruk är synnerligen önskvärd, och egnahemsverksamheten bör
härvid kunna lämna sitt stöd icke blott till den, som sålunda vill komplettera
sitt jordbruk genom tillköp av annan egendom, utan även till den, som
genom att avstå från sistnämnda egendom föranledes att anskaffa ett nytt
jordbruk. Redan i detta sammanhang vill jag starkt understryka vikten av
att det allmännas stöd icke lämnas annan än den, som har förutsättningar
att kunna sköta det avsedda jordbruket på ett tillfredsställande sätt.
Såsom ett grundläggande önskemål i fråga om ett jordbruks storlek och
ägosammansättning bör uppställas, att detsamma bör kunna giva brukaren
och hans familj full bärgning. Realinkomsten av jordbruket bör möjliggöra
motsvarande levnadsstandard, som tillgodonjutes av andra jämförliga
samhällsgrupper. Förutsättningarna härför ökas av naturliga skäl, om brukaren
och hans familj, i den mån dess medlemmar deltaga i jordbruksarbetet,
erhålla full sysselsättning å jordbruket. Nu angivna önskemål skulle
självfallet låta sig väl förenas med en jordbruksbildning även på grundval
av mycket stora jordbruk. Emellertid torde man kunna räkna med
att det utpräglade storbruket i framtiden lika litet som hittills kommer att
utgöra en särdeles vanlig form av jordbruk i vårt land. Såväl landets topografiska
beskaffenhet som den omständigheten, att bondebruket sedan gammalt
har vunnit hävd i landet, torde utgöra hinder mot en utveckling mot
storbruk. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna biträda egnahemsutredningens
uttalande, att det bäst överensstämmer med förhållandena i vårt land
och med egnahemsverksamhetens betingelser, att denna främst inriktas på
familjejordbruk, d. v. s. jordbruk av den storlek att det kan brukas av innehavaren
och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft men
som ej är mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav. Såsom
egnahemsutredningen påpekat utesluter icke begreppet familjejordbruk,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
11
att främmande arbetskraft i viss mån utnyttjas. Om en fastighet skall tillmätas
på sådant sätt att, sedan barnen blivit vuxna, ett eller flera av dessa
skola ha arbete på fastigheten, måste tydligen arbetshjälp i viss utsträckning
användas, då barnen äro små eller familjens samlade arbetskapacitet av annan
anledning är begränsad.
Beträffande storleken å familjejordbruk har egnahemsutredningen verkställt
vissa beräkningar. Dessa torde sammanfattningsvis kunna sägas ha
lett till det resultatet, att jordbruksjorden å ett familjejordbruk bör uppgå
till omkring 15 hektar. Härtill bör utom i sydligaste Sverige komma viss
skogsmark, i mellansverige ungefärligen motsvarande arealen jordbruksjord
och i norra delarna av landet uppgående till 3 å 4 gånger denna areal. Utredningen
har understrukit, att med avseende å den lämpliga omfattningen
av olika ägoslag vid familjejordbruket betydande växlingar kunna förekomma,
orsakade av inbördes olika variationer av en mängd samverkande
faktorer. Jag finner i stort icke anledning till erinringar mot vad egnahemsutredningen
anfört i här förevarande hänseende. Givet är att, såsom också
framhållits i en del yttranden, jordbruksfastigheternas storlek icke bör bestämmas
alltför schablonmässigt. Plats finnes även för jordbruk av mindre
storleksordningar, i den mån möjligheter erbjuda sig till inkomster utanför
jordbruket. I fråga om jordbruk, som avses skola lia full bärkraft, förmenar
jag, att det icke sällan skall befinnas lämpligt, att jordbruken tilltagas
ytterligare något större än som framgår av de utav egnahemsutredningen
gjorda beräkningarna.
De hittills bildade egnahemsjordbruken ha i allmänhet icke uppfyllt de
krav på storlek, som böra uppställas med avseende å bärkraftiga jordbruk.
Ett fullföljande av de riktlinjer för den fortsatta egnahemsbildningen, som
nu förordats, kan antagas leda till mera tillfredsställande förhållanden på
förevarande område.
Av vad jag förut anfört rörande målsättningen för den framtida egnahemsverksamheten
följer, att jag i princip är ense med egnahemsutredningen, då
den täger avstånd från fortsatt jordbruksnybildning på obruten mark. En
sådan nybildning synes mig icke försvarlig ur vare sig ekonomiska eller sociala
synpunkter. Någon utökning av jordbrukets ram synes i nuvarande
läge icke vara att eftersträva annat än i den mån densamma betingas av
önskvärdheten att göra ofullständiga jordbruk mera bärkraftiga. De kostnader,
som måste nedläggas på ett iordningställande av jordbruk på obruten
mark, bliva regelmässigt alltför stora för att kunna förräntas genom jordbrukets
avkastning, och en mindre bemedlad jordbrukare, som inlåter sig
på ett dylikt företag, kommer alt bliva i hög grad beroende av statens stöd.
Anledning finnes i allmänhet icke för staten att stödja sådan oekonomisk
jordbruksnybildning. Möjligen kan såsom egnahemsutredningen framhållit
de särskilda förhållandena i övre Norrland motivera att — förutom den komplettering
av ofullständiga jordbruk som bör utgöra det närmaste målet för
egnahemsverksamheten — även en viss nybildning av jordbruk kommer till
stånd i denna del av landet. Egnahemsutredningen synes lia fog för sin upp
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
fattning, att den norrländska bygden i många fall behöver tätna, om människomas
ekonomiska och kulturella samspel skall kunna bliva rikare samt
utkomstmöjligheterna och trivseln i bygden ökas. En nybildning av jordbruk
torde därför i viss utsträckning kunna vara socialt riktig och ekonomiskt
försvarlig samt värd att stödjas från det allmännas sida. Jag biträder
egnahemsutredningens uppfattning, att anläggningen av enstaka gårdar eller
grupper av jordbruk i första hand bör ansluta sig till äldre bygd. Nykolonisation
i mer eller mindre ödebygdsbetonade trakter synes böra företagas
allenast med största varsamhet. I vad mån redan igångsatta större
kolonisationsföretag, enligt vad utredningen antytt, böra inskränkas till omfattningen
torde få bliva beroende av prövning för varje särskilt fall.
Nybildningen av jordbruk kan även taga formen av styckning av större
egendomar. Åtminstone om vid bebyggandet och iordningställandet i övrigt
av sålunda nybildade jordbruk kraven på en önskvärd rationalisering skola
redan från början tillgodoses, föranledas härav ofta, liksom vid nybildning
på obruten mark men ej i lika hög grad, så stora kostnader att kapitalinvesteringarna
i jordbruket ej kunna tillfredsställande förräntas. Egnahemsutredningen
har ansett sönderdelning av större egendomar böra ifrågakomma,
i den mån det kan ske utan att de ekonomiska uppoffringarna bliva
alltför stora. I åtskilliga yttranden har varnats för en egnahemsbildning, som
sker på bekostnad av stora jordbruk. Vad härutinnan anförts saknar icke fog.
Jag vill erinra örn att de mindre jordbruken, med hänsyn bland annat till det
i regel proportionsvis större byggnadskapitalet, i jordbruksekonomiskt hänseende
intaga en mera ogynnsam ställning än de större jordbruken. Härtill
kommer, att dessa senare, på sätt lantbruksstyrelsen med rätta framhållit,
även ur andra synpunkter ha en viktig uppgift att fylla inom jordbruksnäringen.
Stor varsamhet bör därför iakttagas vid styckning av större gårdar
för egnahemsändamål. Det synes exempelvis icke böra ifrågakomma, att
egnahemsverksamheten medverkar till att en gård med ändamålsenlig ägosammansättning,
där byggnaderna äro anpassade efter jordbruksdriftens omfattning
och där betingelser finnas för ett lämpligt ordnande av arbetsförhållandena,
styckas till mindre brukningsdelar, som härvid behöva förses
med nya byggnader och vilka kunna väntas bliva mindre bärkraftiga än den
ursprungliga fastigheten samt mindre väl ägna sig för en rationell arbetsfördelning.
Däremot kan en styckning vara motiverad, om den större egendomen
med hänsyn till naturförhållandena är lämpad för uppdelning på flera
brukningsenheter och byggnaderna äro i sådant skick, att om- eller nybyggnadsarbeten
under alla förhållanden äro påkallade, eller om fråga är om
avskiljande av ett eller flera arrendeställen eller om en styckning, som
kan i väsentlig omfattning utnyttjas för komplettering av ofullständiga jordbruk.
Utan olägenhet torde från egendomar med stora arealer, i första hand
kronans, kunna förvärvas jord för komplettering av ofullständiga jordbruk
liksom även för bildande av nya jordbruk åt personer, som vid sammanslagning
av mindre jordbruk avstått sin jord och önska erhålla ett nytt familjejordbruk.
Vad förut anförts örn angelägenheten av att familjejordbruk till
-
./ordbruksutskotlets utlåtande Nr 83.
13
tagas tillräckligt stora bör av naturliga skäl särskilt uppmärksammas i sådana
fall, då nya jordbruk tillskapas genom styckning.
Hittills bär det ansetts stå i strid med grunderna för egnaliemsverksamheten
att understödja förvärv av redan befintliga egnahemsfastigheter. Under
särskilda förhållanden har emellertid bistånd kunnat lämnas även i dylika
fall. Egnahemsutredningen har nu med avseende å jordbruksegnahem föreslagit,
att principen om egnahemsverksamhetens inriktning i första hand
på nybildade fastigheter helt bör övergivas, och utredningens förslag härutinnan
har i allmänhet icke mött erinringar i de avgivna yttrandena. Enligt
min mening är det uppenbart, att hinder icke under alla förhållanden
bör föreligga att understödja förvärv av redan befintliga jordbruk. Liksom
hittills bör egnahemsverksamheten sålunda kunna medverka vid friköp av
arrendeställe eller torp ävensom vid övertagande av en arvfallen gård genom
utlösning av medarvingar. Starka skäl kunna anföras för en utvidgning av
egnahemsverksamheten till att avse förvärv av färdiga ställen även i andra
fall än de nu nämnda. Det synes mig sålunda motiverat, att personer i
svag ekonomisk ställning, vilka sakna möjlighet att hos kreditinrättning upplåna
medel till finansiering av ett jordbruksföretag på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt, skola kunna erhålla bistånd härtill från egnahemsorganisationens
sida, även där fråga är om förvärv av redan befintliga jordbruk.
Härvid bör emellertid såsom förutsättning för egnahemsorganens medverkan
strängt fasthållas vid kravet, att jordbruket — där det icke allenast är avsett
såsom stödjordbruk -— är av den storlek och beskaffenhet att detsamma
kan antagas komma att utgöra ett bärkraftigt jordbruksföretag. Betänkligheter
synas så mycket mindre böra möta mot att underlätta förvärv av
sådana färdiga jordbruk, som det i dylika fall icke blir behövligt att lämna
jordbrukarna någon subvention i form av premielån eller liknande bidrag av
statsmedel. I övrigt vill jag förutskicka, att jag kommer att uttala mig för
alt egnahemslåntagares bottenkredit skall kunna placeras hos vanliga kreditinrättningar.
Med hänsyn härtill torde den av mig ifrågasatta utvidgningen
av egnahemsverksamheten till att även avse färdiga ställen icke komma
att medföra något mera kännbart intrång i kreditinrättningarnas verksamhet.
Den kanske mest väsentliga uppgiften för egnahemsverksamheten bör
emellertid vara, såsom jag redan understrukit, att befrämja förstärkningen
av ofullständiga jordbruk. Med den tyvärr alltför stora omfattning, som de
ofullständiga jordbruken ha i vårt land, finnes förvisso för långa tider framåt
plats för ett målmedvetet arbete på förevarande område.
I detta sammanhang vill jag beröra vissa farhågor, som framkommit för
att ett frånstyckande av skog från större skogskomplex för komplettering av
ofullständiga jordbruk icke skulle vara förenligt med skogsvårdens och
skogsbrukets intresse. Att avskilja skog till alltför små enheter torde kunna
ingiva vissa betänkligheter, även om här som eljest gäller, att skogsskötseln
i sista hand blir beroende av det individuella intresset lios skogens
ägare. En ökad upplysning örn skogens betydelse ur såväl allmän synpunkt
som med hänsyn till de enskilda jordbrukens bärkraft torde kunna med
-
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
verka till att bondeskogsbruket kan komma att framvisa förbättrade resultat
och erhålla ökad betydelse för det samlade folkhushållet. De olägenheter,
som kunna föranledas av en fördelning av skogsmark på flera händer,
torde för övrigt möjligen i vissa fall kunna undvikas genom att flera mindre
jordbruk kompletteras med ett gemensamt skogsskifte, vilket förvaltas
som en samfällighet med lämplig fördelning av arbetstillfällen och avkastning
mellan delägarna. En sådan anordning synes stundom böra ifrågakomma
även vid nybildning av jordbruksegnahem. Ibland torde det också
kunna vara lämpligt, att flera mindre jordbrukare förena sig om gemensamma
betesmarker.
Såsom av den föregående redogörelsen framgår har i åtskilliga yttranden
givits uttryck åt den uppfattningen att med ett ställningstagande till egnahemsutredningens
förslag borde anstå, till dess 1938 års jordbruksutredning
slutfört sitt arbete och framlagt resultaten av sina undersökningar. Enligt
min mening föreligga icke tillräckliga skäl för ett sådant uppskov. Det kan
visserligen vara sant, att jordbruksutredningen kan väntas komma att uttala
sig rörande de lämpligaste formerna för jordbruksdriftens inriktning i framtiden.
Emellertid kan jag icke finna, att dessa uttalanden i nämnvärd mån
skulle ha inverkan på de allmänna riktlinjerna för egnahemsverksamheten,
sådana de uppdragits av mig i det föregående. Örn önskvärdheten av att förstärkningen
av ofullständiga jordbruk effektivt främjas kunna knappast delade
meningar råda. Ej heller torde någon vägande erinran kunna göras
mot att statsmakterna framdeles — bortsett från de nordligaste länen —- inskränka understödjandet av jordbruksnybildning på obruten mark. Att
egnahemsverksamheten å andra sidan föreslagits skola i viss omfattning medverka
vid överlåtelser av redan befintliga jordbruk, motiveras väsentligen
av sociala hänsyn och torde knappast böra möta någon invändning ur jordbruksekonomisk
synpunkt. Däremot bör sistnämnda synpunkt tillmätas
stor vikt vid bedömandet av frågan, i vilken utsträckning behovet av jord
för egnahemsändamål, bortsett från komplettering av ofullständiga jordbruk,
bör tillgodoses genom styckning av större egendomar. Jag har i det föregående
intagit en restriktiv inställning med avseende å denna fråga, och jag
finner naturligt, att egnahemsorganen iakttaga särskilt stor varsamhet härvidlag
i avbidan på att jordbruksutredningen framkommer med resultaten av
sina undersökningar.
I detta sammanhang vill jag även fästa uppmärksamheten på att det vid
tillmätandet av erforderliga stödåtgärder för jordbruksnäringen givetvis är
ofrånkomligt att taga hänsyn till det faktiska förhållandet, att en mycket
stor del av landets jordbruk är av familjejordbrukets storleksklass eller
mindre. Detta måste ske oberoende av om egnahemsverksamheten inriktas
på större eller mindre fastighetsstorlekar.
På grund av vad jag här anfört kan jag icke finna några hinder möta att
fristående från resultaten av jordbruksutredningen redan nu upptaga till avgörande
frågan örn den framtida egnahemsverksamhetens bedrivande. Jag
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
15
finner fastmera starka skäl tala för att, då nu ett förslag föreligger som synes
innebära väsentliga fördelar i förhållande till nuvarande bestämmelser för
egnahemsverksamheten, detta förslag, med de jämkningar som kunna påkallas
däri, så snart som möjligt bringas till genomförande.
Hittills bär jag allenast uppehållit mig vid den gren av egnahemsverksamheten,
som avser att understödja förvärv av familjejordbruk. Härutöver bör
emellertid egnahemsverksamheten, liksom hittills, även medverka vid förvärv
av stödjordbruk eller arbetarsmåbruk samt bostadsegnahem. Vad stödjordbruken
angår är det utmärkande för dessa, att ett sådant jordbruk är
avsett att bereda innehavaren och hans familj sysselsättning och tillskott till
försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete. Arbetarsmåbruken utgöra
en art av stödjordbruk, men därmed plägar särskilt avses sådana lägenheter,
som understödjas med speciella s. k. arbetarsmåbrukslån. För såväl lönearbetare
som en del andra befolkningsgrupper utgöra stödjordbruken mången
gång en lämplig utfyllnad i försörjningen och sysselsättningen. Dessa
mindre jordbruk fylla ett framträdande behov bland landsbygdens befolkning,
som det måste vara en egnahemsverksamhetens uppgift att söka tillgodose.
I likhet med egnahemsutredningen vill jag emellertid understryka
vikten av att stödjordbruk endast tillskapas i den utsträckning, som är motiverad
med hänsyn till utsikten till stadigvarande bärgning å orten. Eljest
finnes risk för att stödjordbruken komma att öka det stora antalet redan befintliga
ofullständiga jordbruk. Ur samma synpunkt är det angeläget, att
stödjordbruken erhålla den storleksordning och beskaffenhet i övrigt, att
de lämpa sig såsom utfyllnad till annat förtjänstarbete. Såsom egnahemsutredningen
framhållit, torde arealtilldelningen för ett stödjordbruk i regel icke
behöva göras större än att å lägenheten kunna födas två kor jämte några
smådjur. På sina håll kan det vara lämpligt, att stödjordbruken tillmätas
något mindre.
Icke heller med avseende å stödjordbruken bör såsom villkor för hjälp
från statens sida krävas, att fråga är om nybildning. Fastmera synes det
vara ett önskemål, att stödjordbruk, bortsett från vissa delar av Norrland, ej
utläggas på helt och hållet icke odlad mark, eftersom jordbruket under sådana
förhållanden åtminstone icke från början kan tjäna till stöd för innehavaren.
Det bör även uppmärksammas, att befintliga ofullständiga jordbruk i vissa
fäll med större fördel böra användas till stödjordbruk, där behov av sådana
förefinnes, än förstärkas till fullständiga familjejordbruk. Till frågan örn
de särskilda förutsättningarna för arbetarsmåbrukslån återkommer jag i det
följande.
Vad slutligen angår bostadsegnahemmen har egnahemsutredningen, med
hänsyn bland annat till att hushållsbeståndct å landsbygden i vad gäller den
icke jordbrukande befolkningen torde komma att växa starkt inom de närmaste
decennierna, ansett förutsättningar finnas för en utökad bostadsegnahemsverksamhet
på landsbygden. Utredningen har med avseende å denna
verksamhet framhållit vikten ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt av att
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Utskottet.
icke arbetskraften å en ort helt blir bunden vid egna bostäder utan kan förflytta
sig allt efter utvecklingen på arbetsmarknaden. Beträffande bostadsegnahemmen
har utredningen icke funnit tillräckliga skäl för ett frångående
av den hittillsvarande principen, att egnahemslånestöd endast lämnas för
nybildning av egnahem. Till vad egnahemsutredningen i nu berörda hänseenden
uttalat kan jag ansluta mig. Likaledes finner jag ej skäl till erinran
mot de av utredningen gjorda uttalandena i fråga örn den lämpliga arealen
för bostadstomter och dessas beskaffenhet i övrigt.
Av vad jag här anfört framgår, att egnahemsverksamheten åtminstone i
vad angår jordbruksegnahem framdeles bör bedrivas med andra utgångspunkter
och med delvis andra mål för ögonen än hittills. Att verksamheten
sålunda erhåller en ändrad inriktning — vilken bör betraktas såsom ett uttryck
för den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen inom landet —
behöver uppenbarligen icke innebära, att densamma spelat ut sin roll. Enligt
min mening kommer egnahemsverksamheten, om den ledes efter sunda
och tidsenliga principer, att även framgent ha stora och betydelsefulla uppgifter
att fylla på det ekonomiska och sociala området.
De utredningar och förslag, som 1936 års egnahemsutredning framlagt,
synas bekräfta en allmänt rådande mening, att egnahemsverksamheten och därmed
sammanhängande verksamhetsgrenar numera tarva en grundlig översyn.
Det allmänna ekonomiska och sociala framåtskridandet har ställt nya krav
på egnahemsverksamheten, dess förutsättningar och mål ha undergått hastiga
och betydande förändringar, särskilt under de allra senaste åren. Hittills
ha statsmakterna sökt anpassa egnahemsverksamheten till den fortgående
utvecklingen genom vidtagande gång efter annan av mer eller mindre vittgående
förändringar och utbyggnader. Utan att vilja underskatta värdet av
dessa partiella reformer måste man dock såsom naturligt förutse, att inom
denna vittomfattande verksamhet förr eller senare framträda vissa olägenheter
av ett dylikt tillvägagångssätt och att de brister, som befinnas
vidlåda verksamheten, icke torde kunna i längden avhjälpas med mindre
hela egnahemsfrågan på en gång tages under allsidig omprövning. Åtskilliga
omständigheter, vilka utskottet skall beröra i det följande, synas tala
för att denna tidpunkt nu är inne. Särskilt torde frågorna om egnahemsfastigheternas
jordtilldelning och bebyggelse ha kommit i ett helt annat
läge än tillförne. Med dessa äro nära förbundna spörsmålen om det allmännas
ekonomiska stöd åt egnahemsbildarna och om organisationen av statsmakternas
åtgärder på området.
Beträffande till en början egnahemsverksamhetens allmänna inriktning så
ha departementschefens överväganden i likhet med utredningsmännens undersökningar
givit vid handen, att verksamheten, särskilt i vad angår jordbruksegnahem,
framdeles bör bedrivas med andra utgångspunkter och med
delvis andra mål för ögonen än hittills.
Då den första egnahemskommittén omkring sekelskiftet framlade sina
förslag i egnahemsfrågan och denna därefter blev föremål för statsmakter
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
17
lias åtgärder, voro dessa förslag och åtgärder helt naturligt betingade av de
förhållanden, som vid denna tid härskade i vårt land, enkannerligen på
landsbygden. Egnaliemslånerörelsen ansågs höra sammankopplas med å
ena sidan strävandena att bereda ökad sysselsättning inom jordbruksnäringen
åt en växande befolkning och å andra sidan önskemålen att främja jordbruksnybildning
för åstadkommande av en stegrad jordbruksproduktion.
Jämväl den nu föreslagna reformeringen av egnahemsverksamheten präglas
av tidsläget och framtidsutsikterna inom lantmannanäringarna. Jordbruksproduktionen
har nått en sådan volym att densamma i stort sett täcker
de avsättningsmöjligheter som erbjuda sig, och någon utökning av jordbruksbefolkningen
lärer icke kunna påräknas.
Av de motiv, som från början bildat bakgrund till egnahemsverksamheten,
kvarstår emellertid fortfarande ett, och det väsentligaste, nämligen hänsynen
till de mindre bemedlade, åt vilka genom denna verksamhet skall beredas
möjlighet att igångsätta ett eget jordbruk eller att anskaffa en egen bostad.
Alla torde vara ense örn att denna sociala synpunkt även i fortsättningen
måste utgöra grundval för egnahemsverksamheten, som i angivet syfte bör
lämna »hjälp till självhjälp». Men samtidigt torde ock böra framhållas vikten
av att det allmännas stöd icke kommer annan till del än den som har
goda personliga förutsättningar att kunna sköta ett eget företag. Detta gäller
i särskilt hög grad innehavare av jordbruksegnahem.
Med denna målsättning ha de nu föreliggande reformförslagen utarbetats
av departementschefen i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningsmännen
föreslagit.
Emellertid har utskottet icke ansett nödigt att närmare än som skett i utredningsmännens
betänkande och i Kungl. Maj:ts proposition ingå på riktlinjerna
för egnahemsverksamhetens nyorientering — vilken såsom departementschefen
påpekat bör betraktas som ett uttryck för den allmänna ekonomiska
och sociala utvecklingen inom landet.
Det praktiska reformprogrammet i förevarande hänseenden för egnahemsverksamheten
torde i korthet kunna angivas sålunda: Egnahemsverksamheten
för jordbruksändamål -—- vare sig fråga är om nyanläggning av jordbruk
eller örn utnyttjande av befintliga jordbruk — bör främst inriktas
på familjejordbruk, d. v. s. jordbruk som i möjligaste mån uppfylla kraven
att giva innehavaren och hans familj full sysselsättning och en i förhållande
lill andra medborgare likvärdig levnadsstandard. Tillkomsten av mindre bärkraftiga
jordbruk, s. k. ofullständiga jordbruk, bör motverkas. Allt efter
som svårigheterna för de redan befintliga småbruken att bestå såsom självständiga
företag framträda, bör stärkandet av dylika ofullständiga jordbruk
befrämjas såviil vid ägareskifte som eljest. Härjämte bör tillgodoses föreliggande
behov av tillgång till stödjordbruk eller arbetarsmåbruk, avsedda
alt drivas vid sidan av annan huvudsaklig näringsutövning än jordbruk.
Slutligen upptages bland egnahemsverksamhetens arbetsuppgifter den att
främja uppkomsten av bostadsegnahem.
I detta sammanhang och innan utskottet ingår på en behandling av övriga
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. AV 83. 2
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
föreliggande detaljförslag, har utskottet funnit anledning att något uppehålla
sig vid ett par egnahemsverksamhetens allmänna inriktning berörande spörsmål.
Departementschefen har —- med hänsyn till därmed förenade stora kostnader
och till jordbrukets svåra produktions- och avsättningsförhållanden —
tagit avstånd från fortsatt jordbruksnybildning på obruten mark, med undantag
möjligen för övre Norrland, där särskilda förhållanden måhända skulle
kunna motivera att dylik nybildning av jordbruk komme till stånd i viss
utsträckning genom anläggning av enstaka eller grupper av gårdar i anslutning
till äldre bygd.
Ehuru utskottet ansluter sig till denna uppfattning, kan utskottet dock
icke underlåta att uttala sig för att största försiktighet iakttages med avseende
på den sålunda ifrågasatta jordbruksnybildningen.
En fortgående sönderdelning av större egendomar har av utredningsmännen
förordats kunna äga rum dels i samband med förstärkning av ofullständiga
jordbruk och dels för enbart nybildning av jordbruk i mån detta
senare kan ske utan att de ekonomiska uppoffringarna bliva alltför stora.
Enligt departementschefens mening bör stor varsamhet iakttagas vid
styckning av större gårdar för egnahemsändamål och försiggå allenast, örn
i frågakommande egendom med hänsyn till naturförhållanden är lämpad för
uppdelning på flera brukningsenheter och åbyggnaderna äro i sådant skick
att betydande om- eller nybyggnadsarbeten under alla förhållanden äro påkallade
eller om fråga är att avskilja ett eller flera arrendeställen och torp
eller om en styckning, som kan i väsentlig omfattning utnyttjas för utvidgning
av ofullständiga jordbruk.
Dessa departementschefens uttalanden anser sig utskottet böra understryka.
Tillgången på jordbruk för egnahemsändamål måste följaktligen tillgodoses
på andra vägar än genom den rena nybildningen, och nybildningsprincipen
alltså avlysas såsom norm för egnahemsverksamheten i vad gäller
jordbruk sändamål.
Från angivna utgångspunkter ha utredningsmännen ansett, att egnahemsverksamheten
bör inriktas på att söka åstadkomma rationalisering och konsolidering
av de befintliga brukningsdelar, vilka kunna förväntas bliva i
stånd att hävda sin ställning såsom självständiga företag inom jordbruks
näringen. I första hand torde därvid böra tillvaratagas de bästa och tjänligaste
brukningsdelarna och därefter de, som i ett eller annat avseende äro
mindre goda, och samtidigt sörjas för att dessa senare i görligaste mån
iståndsättas och förstärkas. Slutligen och i mån av behov men med beaktande
av de ekonomiska förutsättningarna böra tillgripas möjligheterna att
bilda nya brukningsdelar genom styckning av större härför lämpliga egendomar
eller i landets nordligaste delar genom verklig kolonisation.
Med avseende på denna rationaliserings- och konsolideringsprocess inom
jordbruket bör egnahemslånestödet enligt utredningsmännens mening stå till
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
19
buds även vid förvärv av jordbruk, vilka på grund av sitt färdiga skick hitintills
varit undantagna för egnahemslånerörelsen.
Departementschefen har funnit det uppenbart, att hinder icke under alla
förhållanden hör föreligga att understödja förvärv av redan befintliga jordbruk.
Liksom hittills bör egnahemsverksamheten sålunda kunna medverka
vid friköp av arrendeställe eller torp ävensom vid övertagande av en arvfallen
gård genom utlösning av medarvingar. Starka skäl synas departementschefen
kunna anföras för en utvidgning av egnahemsverksamheten till
att avse förvärv av färdiga ställen även i andra fall än de nu nämnda. Det synes
sålunda motiverat, att personer i svag ekonomisk ställning, vilka sakna
möjlighet att hos kreditinrättningar upplåna medel till finansiering av ett
jordbruksföretag på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt, skola kunna erhålla
bistånd härtill från egnahemsorganisationernas sida, även där fråga är
om förvärv av redan befintliga jordbruk. Härvid hör emellertid såsom förutsättning
för egnaliemsorganens medverkan strängt fasthållas vid kravet,
att jordbruket — där det icke allenast är avsett såsom stödjordbruk — är av
den storlek och beskaffenhet, att detsamma kan antagas komma att utgöra
ett bärkraftigt jordbruksföretag.
Den av departementschefen sålunda gjorda begränsningen i utredningsmännens
förslag om ianspråktagande av färdiga jordbruk för egnahemsverksamheten
innebär, att dylika jordbruk i storleksklass mellan stödjordbruk
och familjejordbruk, d. v. s. ofullständiga jordbruk, endast i undantagsfall
skola kunna i befintligt skick förvärvas med stöd av egnahemslån.
Utskottet har ansett sig böra något närmare belysa detta spörsmål.
Åkerjordens och den för odling lämpade markens belägenhet liksom den
redan genomförda jorddelningen på många håll i landet medgiva icke förstärkningsåtgärder
i sådan omfattning att alla jordbruk kunna upplyftas till
full bärkraft. Det måste ändock anses önskvärt att genom egnahemsverksamheten
tillvarataga föreliggande kringskurna möjligheter till förstärkning.
Av nämnda anledningar finnas även åtskilliga ofullständiga jordbruk, som
icke alls kunna förstärkas men som likväl måste beräknas komma att bestå
såsom självständiga jordbruk. Liksom för de färdiga bärkraftiga jordbruken
skulle vid egnahemsbelåning ej heller erfordras någon subvention
för dessa färdiga ofullständiga jordbruk. Det anförda må belysas med ett
exempel: Av tvenne grann jordbruk, som båda äro ofullständiga, kan det
ena först sedan viss förstärkning vidtagits bliva av samma bärkraft som det
andra. Några ytterligare förstärkningsåtgärder kunna emellertid icke vidtagas
å det senare jordbruket. I detta fall skulle endast det först berörda
stället kunna förvärvas med stöd av egnahemslån.
Ehuru utskottet emellertid anser sig böra i huvudsak biträda den av departementschefen
föreslagna gränsdragningen mellan färdiga, bärkraftiga
och ofullständiga, jordbruk, vill utskottet samtidigt uttala sig för att möjlighet
bör stå öppen alt, där särskilda skäl föreligga, även andra färdiga jordbruk
än de fullt bärkraftiga skola kunna förvärvas med stöd av egnahemslån.
För övrigt må i detta sammanhang framhållas, att begreppen bärkraftiga
20
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
och ofullständiga jordbruk äro i hög grad relativa och att innebörden därav
är beroende på såväl växlande förhållanden i skilda landsdelar som enskilda
jordbrukares olika personliga förmåga att sköta ett jordbruk.
Vid detta ställningstagande har utskottet jämväl beaktat vad som anförts
i motionerna I: 306 och II: 467, likalydande, II: 466 samt I: 303 och II: 464,
likalydande, i vad dessa motioner gå ut på att från egnahemsverksamheten
utesluta redan befintliga egnahemsfastigheter i enlighet med hittillsvarande
bestämmelser. Utskottet har visserligen principiellt anslutit sig till den meningen,
att även vissa färdiga jordbruk skola kunna förvärvas medelst egnahemslån,
och sålunda icke biträtt ifrågavarande motioner. Men utskottet
vill i detta sammanhang liksom departementschefen framhålla, att dylika
egnahemsförvärv böra understödjas med stor urskillning och allenast
då fråga är örn väl kvalificerade personer i svag ekonomisk ställning, vilka
sakna möjlighet att på annat håll upplåna medel till finansiering av ett jordbruksföretag
på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt.
II. Tillhandahållande av jord för egnahemsbildning.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag får utskottet hänvisa till redogörelse
i propositionen sid. 46—53.
Departementschefen.
Såsom egnahemsutredningen framhållit, har erfarenheten visat, att egnahemsfastigheterna
ofta lämnat mycket övrigt att önska i fråga örn storlek och
ägosammansättning samt beskaffenhet i andra hänseenden. Det måste beklagas,
att egnahemsorganen i alltför hög grad synas ha inskränkt sin verksamhet
till kreditgivning och icke, särskilt när det gällt styckningar av större
egendomar, ingripit mera aktivt för en rationalisering av egnahemsbildningen.
Även om det givetvis icke alltid kunnat sörjas för att egnahemmen erhållit
i allo fullgod beskaffenhet, hade det varit önskvärt, örn större uppmärksamhet
ägnats åt att vid bestämmandet av priserna å respektive egnahemsfastigheter
tillräcklig hänsyn tagits till deras beskaffenhet och särskilt till
deras avkastningsförmåga. Jordsäljarna torde ofta för mer eller mindre underhaltiga
fastigheter ha kunnat betinga sig oskäligt höga priser.
Egnahemsorganens medverkan vid jordförvärven för egnahemsändamål bör
enligt min mening väsentligt effektiviseras. Nämnda organ böra genom sina
möjligheter att vägra egnahemslån kunna ganska effektivt motverka, att jordsökande
förvärva otjänliga fastigheter eller betala alltför höga köpeskillingar
för jordförvärv. Deras inflytande över egnahemsbildningen bör emellertid
ej inskränkas härtill. Egnahemsorganen böra även positivt medverka till att
jordsökande komma i besittning av ändamålsenliga fastigheter. En jordsö
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
21
kande bör sålunda kunna vända sig till vederbörande egnahemsorgan och
begära biträde för anskaffande av lämpligt jordbruk.
Det synes mig naturligt, att efterfrågan på egnahemsfastigheter i första
hand bör tillgodoses genom jordförmedling, vilken verksamhet ur statsfinansiell
synpunkt har mindre räckvidd än igångsättandet av jordanskaffningsföretag.
För en effektiv jordförmedlingsverksamhet erfordras, att egnahemsorganen
hålla sig väl underkunniga om fastigheter, som finnas eller kunna
väntas bliva till salu. Det synes härvid lämpligt att, såsom egnahemsutredningen
förordat, egnahemsorganen upplägga särskilda jordförsäljningsregister,
ur vilka uppgifter kunna lämnas till jordsökande.
I den mån det befinnes, att efterfrågan på egnahemsfastigheter icke kan på
ett tillfredsställande sätt tillgodoses enbart genom jordförmedling, bör egnahemsorganisationen
vara beredd att aktivt ingripa genom inköp och försäljning
av lämplig jord för egnahemsändamål. Statens verksamhet på förevarande
område har i viss mån en förebild i den nuvarande arrendeegnahemsverksamheten.
Jordanskaffningen bör uppenbarligen icke inriktas på att
bereda staten vinst. Men å andra sidan bör denna verksamhet icke heller behöva
i allmänhet bliva förlustbringande för staten. Staten bör kunna utnyttja
lämpliga tillfällen till jordförvärv på sådant sätt, att staten utan förlust
kan tillhandahålla egnahemsbildare jord till förmånligt pris.
Egnahemsorganisationens jordanskaffning torde i den utsträckning, det
lämpligen kan ske, böra taga formen av ianspråktagande av kronojord, som
står under domänverkets förvaltning. Vad egnahemsutredningen anfört rörande
en mera omfattande överflyttning av jord från domänverkets till egnahemsorganisationens
förvaltning föranleder för närvarande intet uttalande
från min sida.
Egnahemsorganen böra givetvis vid sin jordanskaffningsverksamliet låta
sig angeläget vara att tillse, att de av dem överlåtna fastigheterna erhålla
lämplig storlek, ägosammansättning och beskaffenhet i övrigt. Hänsyn bör
härvid tågås till förhållandena på olika orter. I detta sammanhang bör uppmärksammas,
att egnahemsorganisationen bör lia förutsättningar att betrakta
jordfördelningen mer i stort än enskilda styckningsföretag. Vid styckningar
av egendomar genom egnahemsorganens försorg bör sålunda beaktas,
att icke blott de nybildade egnahemmen göras ändamålsenliga utan även,
och i första hand, att kringliggande jordbruk, som anses vara i behov av
förstärkning, tillgodoses med lämplig tillskottsjord, eventuellt skogsmark, i
den utsträckning tillgång härtill finnes.
överhuvud taget måste det bliva en betydelsefull uppgift för egnahemsorganen
att vara innehavare av ofullständiga jordbruk, som prövas böra
kompletteras, behjälpliga med anskaffande av tillskottsjord. Härvidlag böra
egnahemsorganen icke avvakta framställningar från ifrågavarande jordbrukare''utan
själva taga initiativet och uppmuntra till lämpliga förstärkningsåtgärder.
Örn egnahemsorganen finna, att ett jordbruk fjor förstärkas genom
grundförbättringsarbeten, antingen enbart eller vid sidan av utökning
med tillskottsjord, böra egnahemsorganen, på sätt i det följande kommer
22
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
att närmare beröras, medverka till att vederbörande jordägare, om förutsättningar
finnas härför, kommer i åtnjutande av statligt stöd även för förbättringsarbetena.
För att egnahemsorganen effektivt skola kunna verka för en förstärkning
av ofullständiga jordbruk, synes det nödvändigt, att de skaffa sig noggrann
kännedom om förhandenvaron av sådana jordbruk inom respektive
verksamhetsområden. Huruvida detta bör ske genom på en gång verkställda
inventeringar — sådana ha redan igångsatts i ett par län genom hushållningssällskapens
försorg — eller mera efter hand torde få bli beroende av
förhållandena i de olika fallen. Med anledning av vad som anförts i ett yttrande
i ärendet torde böra understrykas, att de av egnahemsorganen samlade
uppgifterna om förekomsten av ofullständiga jordbruk naturligtvis under
inga förhållanden kunna inskränka sig till vissa schablonmässiga arealuppgifter
utan måste sammanställas med alla slag av faktorer, som kunna
påverka bedömandet av örn ett jordbruk bör betraktas såsom ofullständigt.
Sålunda bör även beaktas, i vilken utsträckning mindre jordbruk med hänsyn
till arbetsmöjligheterna utanför det egna jordbruket lämpligen kunna
utnyttjas som stödjordbruk.
I likhet med egnahemsutredningen utgår jag från att egnahemsorganisationens
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet i huvudsak skall
kunna inskränkas till att avse jordbruksegnahem. Vad angår egnahemsbildningen
i tättbebyggda samhällen torde det, såsom utredningen framhållit,
vara en kommunal angelägenhet att sörja för en ändamålsenlig reglering
av tomtanskaffningen.
Till de frågor, som ha avseende å organisationen av jordförmedlings- och
jordanskaffningsverksamheten, får jag tillfälle att återkomma i det följande.
Såsom framgår av vad förut anförts har 1936 års riksdag hemställt om
utredning av frågan om kontroll över i förvärvssyfte yrkesmässigt bedriven
enskild jordstycknings- och jordförmedlingsverksamhet. Egnahemsutredningen
har utgått från att en effektiv tillämpning av jorddelningslagens
bestämmelser samt en lämpligt anordnad jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet
genom statliga egnahemsorgan skall göra det onödigt att
vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder för att reglera enskild jordstyckning.
Jag delar utredningens uppfattning härutinnan. Enskilda jordspekulanter
och andra jordstyckningsföretag ha utan tvivel i många fall missbrukat sin
ställning som jordsäljare. Emellertid torde det finnas anledning att utgå från
att möjligheterna till sådana missbruk väsentligt komma att minskas, om
egnahemsorganen genom en aktiv jordförmedling och jordanskaffning ställa
jord till förfogande för jordsökande på förmånliga villkor. I avbidan på
erfarenheter av den verksamhet, som kommer att av de tilltänkta nya egnahemsorganen
utövas på förevarande område, anser jag mig åtminstona icke
för närvarande böra framlägga några förslag i syfte att reglera enskild jordstyckningsverksamhet.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
23
Utredningsmännen ha ingående belyst de missförhållanden, som alltifrån
egnahemslånerörelsens början förelegat nied avseende på tillhandahållandet
av jord för egnahemsändamål. Det synes numera vara en ganska samstämmig
mening, att effektiva åtgärder böra vidtagas för åstadkommande
av en välordnad jordförmedling och jordanskaffning genom egnahemsorganen.
Behovet av förbättrade anordningar för uppbringande och tillhandahållande
av jord inom egnahemsverksamheten torde med hänsyn till de uppställda
kraven på egnahemsjordbrukens beskaffenhet och önskemålen att
kunna anskaffa tillskottsjord för ofullständiga jordbruk numera framträda
starkare än tidigare. Emellertid vill utskottet å andra sidan i likhet med
utredningsmännen framhålla, att en stegrad jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet
måste med vaken uppmärksamhet anpassas till den
efterfrågan på jord, som verkligen kan komma att visa sig, och till sannolikheten
i varje särskilt fall att finna avsättning för de jordbruk och den
tillskottsjord, som uppbringas. Verksamheten får alltså icke bliva något
självändamål utan måste väl följa växlingarna mellan tillgång och efterfrågan
på jordmarknaden och städse hålla fast vid sin egentliga uppgift
att underlätta tillhandahållandet av ändamålsenliga och behövliga lägenheter.
Detta gäller alldeles särskilt i fråga om egnahemsorganens jordanskaffning
i egen regi och framförallt vid jordbruksnybildning å obruten
mark och styckning av större egendomar, då de ekonomiska förutsättningarna
måste noggrannt prövas. Erfarenheterna från den statliga jordanskaffningen
i de nordligaste länen och från arrendeegnahemsverksamheten torde
härutinnan giva värdefulla hållpunkter.
Utskottet delar departementschefens uppfattning, att egnahemsorganisationens
jordanskaffning bör i den utsträckning det lämpligen kan ske taga
formen av ianspråktagande av kronoegendomar. Utredningsmännen ha ock
ifrågasatt vissa ändringar i författningarna rörande försäljning av kronojord
i syfte att underlätta en sådan utveckling. Vad sålunda föreslagits finner
utskottet i huvudsak välbetänkt och torde utan dröjsmål böra upptagas
till prövning. Men även annan i allmän ägo varande jord, främst
kyrklig jord, bör kunna komma ifråga för egnahemsändamål. Emellertid
är det en allmän erfarenhet, att vissa svårigheter möta vid förvärv av sådan
jord. Den kyrkliga jorden kan nämligen icke exploateras under lika enkla
former som beträffande kronoegendomarna och ställer sig ofta dyr. Utredningsmännen
synas lia övervägt att föreslå ändring i hithörande bestämmelser.
Aven utskottet finner det önskvärt, att ett fortsatt sådant övervägande
skei-. Med ytterligare åtgärder härför torde emellertid lämpligen få bero
tillsvidare och i avvaktan på den ytterligare erfarenhet, som kan vinnas
under den fortsatta egnahemsverksamheten.
Med hänsyn till vad nu anförts synes det utskottet icke erforderligt, att
riksdagen, såsom det påyrkats i de likalydande motionerna I: 306 och II: 467,
avlåter särskild skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn utredning, huru
U tskottet.
24
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
även annan i allmän ägo varande jord än kronojord i viss utsträckning skall
kunna ställas till förfogande för egnahemsändamål.
I fråga om anskaffning av jord för jordbruksändamål torde egnahemsorganen
i enlighet med det anförda böra dels söka effektivt motverka, att
egnahemsbildarna förvärva otjänliga fastigheter eller betala alltför höga
köpeskillingar vid jordförvärv och dels positivt medverka till att egnahemsbildarna
komma i besittning av fastigheter, som lia lämplig storlek, ägosammansättning,
bebyggelse och beskaffenhet i övrigt.
Beträffande mark för bostadsegnahem synes det, såsom departementschefen
framhållit, i vad angår egnahemsbildning i tättbebyggda samhällen, vara
en kommunal angelägenhet att sörja för tomtanskaffningen och söka förhindra
osunda markspekulationer. Vid den spridda bostadsbebyggelsen på
landsbygden torde för egnahemsbildarna icke möta några svårigheter att
finna och förvärva lämpliga byggnadstomter till skäligt pris.
I anledning av skrivelse från riksdagen år 1936 lia utredningsmännen särskilt
behandlat frågan om kontroll över i förvärvssyfte yrkesmässigt bedriven
enskild jordstycknings- och jordförmedlingsverksamhet för jordbruksändamål.
Företagna undersökningar ha bekräftat, att vissa jordspekulanter
i många fall missbrukat sin ställning såsom jordsäljare. Emellertid lia
utredningsmännen ansett, att de år 1937 vidtagna ändringarna i jorddelningslagen
— varigenom införts kontroll å fastighetsbildningen och föreskrivits
att nybildade fastigheter skola göras i alla avseenden bärkraftiga
-—- torde motverka dylika missförhållanden. Vidare erinras, att Kungl.
Majit, när det gäller tillstånd till fastighetsförvärv för jordstyckande bolag
eller till försäljning av fideikommissegendomar, har i sin hand och numera
begagnar möjligheten att med sådant tillstånd förbinda villkor örn vissa
styckningsplaner och köpevillkor. I den mån egnaliemsorganen i fortsättningen
genom en aktiv jordförmedling och jordanskaffning ställa jord till
förfogande för jordsökande, torde de enskilda jordspekulanterna nödgas
anpassa sin verksamhet i enlighet med egnahemsorganens.
i likhet med departementschefen förmenar utskottet, att verkningarna av
berörda 1937 års lagändringar och den nya egnahemsorganisationen torde
avbidas, innan ytterligare lagstiftningsåtgärder vidtagas för ali hålla den enskilda
jordstyckningsverksamheten inom sunda gränser.
I detta sammanhang har utskottet till behandling upptagit motionen I: 214,
vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla att lägga en
ledande tanke och en ordnande hand över särskilt den norrländska jordfrågans
lagvägar samt därvid gå till grunden med denna sak ävensom att
därvid särskilt i fråga örn arrendatorernas frigörelse, komplettering av ofullständiga
jordbruk samt återvinning till allmogen av odlingslägenhet^- med
tillbehör gå väsentligen de vägar, som utstakats av jordkommissionerna av
åren 1901, 1912 och 1919.
Den föregående framställningen lärer giva vid handen, att utskottet funnit
den sociala jordfrågan, i vad den sammanhänger med egnahemsverksam
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
25
beten, bringas till åsyftad lösning genom de reformer på området, som
Kungl. Maj :t föreslagit. Vid sådant förhållande saknar utskottet anledning
att närmare ingå på de ytterligare spörsmål, som kunna innefattas i motionen.
lil. Frågan om åtgärder av tvångskaraktär för anskaffande av
jord till egnahemsändamål.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
sid. 58—63.
Departementschefen.
Såsom jag redan i annat sammanhang understrukit, bör en av egnahemsverksamhetens
allra viktigaste uppgifter vara att befrämja en sanering av
de många ofullständiga jordbruken i vårt land. Att en sådan sanering kommer
till stånd, är icke blott ett socialt utan även i hög grad ett jordbruksekonomiskt
intresse. Tillgodoseendet av detta intresse synes motivera avsevärda
uppoffringar från det allmännas sida, i vilket hänseende jag i det följande
ämnar framlägga vissa förslag. Med denna utgångspunkt kan jag icke vara
ense med dem, som med hänsyn därtill att kompletteringen av ofullständiga
jordbruk icke skulle utgöra ett allmänt intresse avvisat tanken på expropriationsåtgärder
för ifrågavarande ändamål. En komplettering av ofullständiga
jordbruk innebär i många fall, såsom Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
framhållit, ett tillrättaläggande av förhållanden, som ha sin rot i
ett olämpligt utnyttjande av tidigare alltför fria jorddelningsbestämmelser.
Att underlätta en sådan komplettering genom en lagstiftning av nu föreslagen
innebörd synes såtillvida behöva väcka mindre betänksamhet, som
expropriation icke skulle medgivas, örn genom densamma avsevärd olägenhet
skulle tillskyndas ägaren av åsyftad mark. Expropriationen skulle icke
bliva aktuell i andra fall än då en jordägare, på vilken expropriationslagen
vore tillämplig, utan tillräckliga skäl motsatte sig försäljning av ett mindre
jordområde till någon, som vore i behov härav för att stärka sitt ofullständiga
jordbruk.
Såvitt jag kan finna skulle emellertid en lagstiftning om expropriationsrätt
på detta område sannolikt icke komma att behöva tillämpas i någon
större utsträckning, i det att särskilt efter en effektivisering av egnaliemsorganens
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet jord för egnahemsändamål
i de flesta fall torde kunna ställas till förfogande utan tillgripande
av tvång. Det torde kunna antagas, att jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk i de flesta fall finnes att tillgå på frivillighetens
väg.
Tydligt är, att vid utarbetandet av en lagstiftning av förevarande art ett
synnerligen omsorgsfullt övervägande måste äga rum. Den koria tid, som
26
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
U IskolleX.
hittills stått till buds härför, har icke möjliggjort detta. Då ett dylikt lagförslag
dessutom före propositions avlåtande till riksdagen skall underkastas
granskning av lagrådet, kan detta ärende icke slutbehandlas inom
sadan tid, att förslag hinner föreläggas årets riksdag. Fortsatta överväganden
torde därför böra ske rörande denna fråga, som icke behöver lösas i
samband med de ekonomiska och organisatoriska sidorna av egnahemsfrågan.
I fråga örn åtgärder av tvångskaraktär för anskaffande av jord till egnahemsändamål
synes departementschefen i princip lia biträtt den uppfattning,
som utredningsmännens majoritet givit uttryck åt. Enligt denna anses tillräckliga
skäl icke föreligga att bereda möjlighet till tvångsupplåtelse av mark
för den egnahemsverksamhet, som avser att underlätta förvärv av hela
fastigheter till jordbruksändamål av skilda slag eller av tomter till bostadsändamål.
Däremot förklaras, att dylik möjlighet bör finnas till tryggande av
åtkomsten av tillskottsjord för stärkande av ofullständiga jordbruk. Utredningsmännen
ha också föreslagit, att föreskrift införes i expropriationslagen
om rätt till tvångsinlösen av jord för anskaffning av tillskottsjord.
Från den ståndpunkt departementschefen intagit till frågan örn sanering av
de många ofullständiga jordbruken i vårt land har han förklarat sig icke
kunna vara ense med dem, som med hänsyn därtill att kompletteringen av
dylika jordbruk icke skulle utgöra ett allmänt intresse avvisat tanken på expropriation
för ifrågavarande ändamål. Emellertid har departementschefen
funnit, att vid utarbetandet av en lagstiftning av förevarande art ett synnerligen
omsorgsfullt övervägande måste äga rum. Den tid som stått till buds
härför har icke möjliggjort detta, varför förslag icke kunnat föreläggas årets
riksdag.
I motionen 1:310 har däremot hemställts, att riksdagen ville taga avstånd
från propositionens tillämnade fattigdom i expropriationsfrågan samt uttala
sig för att nästa års proposition i ämnet överväger samtliga de ändamål, för
vilka den under så långa och stridfyllda år varit ifrågasatt såsom omistlig.
Då något Kungl. Maj:ts förslag i expropriationsfrågan icke medhunnits till
årets riksdag, anser utskottet annat uttalande från dess sida icke erfordras
än att utskottet ansluter sig till vad departementschefen härutinnan anfört.
Utvecklingen torde enligt utskottets uppfattning lia gått i den riktningen, att
viss överskottsjord från större egendomar bör göras åtkomlig för att tillgodose
de ofullständiga jordbrukens behov av ägoutvidgning.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83-
27
IV. Egnahemsfastigheternas bebyggande.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag återfinnes redogörelse i propositionen
sid. 70—74.
Departementschefen.
I likhet med egnahemsutredningen anser jag det vara av största vikt, att
egnahemsfastigheterna bebyggas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt.
Detta önskemål betingas både av ekonomiska synpunkter och av hänsyn
till ifrågavarande befolkningsgruppers levnadsstandard.
Hittills har i vissa fall sättet för egnahemsfastigheternas bebyggande lämnat
åtskilligt övrigt att önska. Detta gäller såväl planlösning som konstruktiva
förhållanden och utförande. Att avsevärda brister förefunnits härutinnan,
synes förklarligt, eftersom egnahemsbildarna själva icke kunnat besitta
erforderlig sakkunskap på förevarande område och egnahemsorganen endast
i ringa utsträckning varit dem behjälpliga med råd och anvisningar
och än mindre med mera aktivt bistånd vid egnahemsfastigheternas bebyg
gande. Egnahemsorganisationen har icke haft tillgång till tillräcklig byggnadssakkunskap
för att kunna utöva någon mera omfattande verksamhet
på byggnadsområdet. Under senare år har emellertid den byggnadssaltkunniga
personalen hos egnahemsorganisationen i någon mån utökats.
I framtiden torde byggnadsproblemen erhålla ytterligare ökad betydelse
inom egnahemsverksamheten. Det allmänna sociala framåtskridandet kan
antagas medföra en skärpning av kraven även på egnahemmens beskaffenhet.
Denna utveckling främjas genom teknikens fortsatta framsteg.
Det är enligt min mening ett angeläget önskemål, att egnahemsorganisationen
efter den reformering av densamma, som jag ämnar föreslå, ägnar ökat
intresse åt det viktiga led i egnahemsverksamheten, som utgöres av fastigheternas
bebyggande. Stegrade krav komma härvid att ställas på såväl egnahemsstyrelsen
som de lokala nämnderna. Egnahemsorganens medverkan
vid egnahemsbebyggelsen kan tänkas böra sträcka sig mer eller mindre
långt. Att en viss kontroll över bebyggelsen å egnahemsfastigheterna bör
utövas, följer redan av att denna påverkar fastigheternas värden och därmed
även säkerheten för egnahemslånen. Kontrollen hör icke enbart bestå i
ett avsynande av byggnaderna efter deras färdigställande utan i en mer
eller mindre fortlöpande tillsyn över byggnadsarbetena. Det är emellertid
uppenbart, att en sådan tillsyn icke kan bliva av enbart kontrollerande art
utan måste vara förbunden med en positiv medverkan i form av råd och anvisningar
för byggnadsarbetenas bedrivande. Även planer och kostnadskalkyler
böra bliva föremål för granskning genom egnahemsorganen. Det kan
härutöver också vara att förorda, att egnahemsorganen i viss omfattning biträda
med inköp och förmedling av bvggnadsvaror av olika slag. Slutligen
28
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
torde egnahemsorganen jämväl böra i lämpliga former bedriva undervisningsoch
upplysningsverksamhet på byggnadsområdet. Av vad jag nu anfört framgår,
att jag i stort sett ansluter mig till de uttalanden, som med avseende å
egnahemsfastigheternas bebyggande gjorts av egnahemsutredningen.
Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten på att önskemålet om en tillfredsställande
byggnadsstandard icke har avseende enbart på egnahemsfastigheterna
utan överhuvud taget gäller bebyggelsen på landsbygden. Det
kan givetvis tänkas, att anordningar, som redan vidtagits eller framdeles
komma att vidtagas för höjande av byggnadsstandarden i allmänhet, kunna
motivera, att egnahemsorganens arbete med egnahemsbebyggelsen i motsvarande
mån kan inskränkas. Härtill återkommer jag i samband med frågan
örn egnahemsnämndernas organisation.
När fråga är om egnahemsfastigheter, som tillhandahållas i egnahemsorganens
jordanskaffningsverksamhet, kunna skäl tala för att dessa organ i
egen regi även bebygga fastigheterna. Härigenom erhållas starkare garantier
för att byggnaderna bliva av tillfredsställande beskaffenhet, och möjligheterna
att standardisera egnahemsbebyggelsen kunna bättre utnyttjas för
att hålla nere byggnadskostnaderna. A andra sidan kan det emellertid tänkas,
att en egnahemsbildare, särskilt örn han är byggnadskunnig, kan för
nedbringande av byggnadskostnaderna utnyttja möjligheter, som icke stå
ett officiellt organ till buds. På grund av vad jag nu anfört synes mig icke
någon generell regel böra uppställas i förevarande hänseende. I varje fall
böra egnahemsorganen söka vinna ökade erfarenheter örn de fördelar och
olägenheter, som äro förenade med de här antydda båda systemen för bebyggande
av de i den statliga jordanskaffningsverksamheten ingående egnahemsfastigheterna.
Såväl i egnaliemsutredningens betänkande som i flera yttranden över detsamma
har ägnats uppmärksamhet åt de konsekvenser, som de senaste årens
stegring av byggnadskostnaderna å landsbygden kunna medföra med avseende
å egnahemsbebyggelsen. För att det skall bliva möjligt att i större
utsträckning förbättra byggnadsstandarden för såväl egnahemsfastigheterna
som landsbygdens byggnader i allmänhet, är det angeläget, att samtliga på
denna byggnadsverksamhet inverkande faktorer, byggnadssätt, material- och
arbetspriser, anpassas efter landsbygdens förhållanden.
Utskottet. I det föregående har utskottet huvudsakligen behandlat frågan om jordtilldelningen
för egnahemsfastigheterna. Av ej mindre vikt torde vara att
dessa fastigheter kunna förses med ändamålsenliga åbyggnader inom den
givna kostnadsramen. Erfarenheten har visat, att under årens lopp tillkommit
en mängd egnahem, där varken statens eller egnahemsbildarnas uppoffringar
och ansträngningar burit den frukt som varit önskvärd. Detta gäller
icke blott jordtilldelningen, utan synas bristerna vara än mera framträdande
beträffande bebyggelsen, vare sig fråga varit örn iståndsättande av äldre
hus eller uppförande av nya byggnader.
Utskottet har med särskild tillfredsställelse sett, att egnahemsbyggandet
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
29
nu blivit föremål för allvarlig uppmärksamhet. Såsom utredningsmännen
anfört föreligger uppenbarligen inom egnahemsväsendet mycket betydande
arbetsuppgifter med avseende på byggnadsverksamheten, otillräckligt beaktade
i hittillsvarande egnahemsförfattningar liksom framför allt i praktiken.
Ett framåtsiktande arbetsprogram måste uppställas även i detta viktiga led
i egnaliemsverksamheten.
Kraven på egnahemsbyggnaderna äro nu helt andra än tidigare, och det
torde böra förutses att dessa krav framdeles komma att än ytterligare stegras.
Med hänsyn till angelägenheten av att befordra större trivsel och ökad trevnad
på landsbygden måste iakttagas, att berättigade anspråk på tidsenliga bostäder
och ekonomibyggnader kunna tillgodoses.
De synpunkter och förslag rörande byggnadsproblemen, som utredningsmännen
angivit och departementschefen biträtt, synas utskottet riktiga oell
värda största beaktande. ETtskottet vill för sin del endast tillägga, att här
möta de kanske mest krävande arbetsuppgifterna för egnahemsorganen.
Dessa måste nämligen svara för att byggnadsstandarden beträffande såväl
bostadshus som ekonomihus hålles vid en nivå, som betingas av tidsförhållandena,
och påpasslig! vidtaga alla därför nödvändiga åtgärder. Men samtidigt
måste också beaktas, att icke byggnadskostnaderna bliva så höga att jordbruksföretagens
räntabilitet äventyras.
Vad departementschefen anfört med anledning av de senaste årens stegring
av byggnadskostnaderna å landsbygden vill utskottet särskilt understryka.
En förändring i denna utveckling torde i själva verket vara en viktig
förutsättning för alt det uppställda reformprogrammet i förevarande del
skall kunna förverkligas.
V. Egnahemslån till förvärv av jordbruks- och bostadsegnahem.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag får utskottet hänvisa till redogörelse
i propositionen sid. 79—100.
Departementschefen.
Då jag nu går att angiva min ställning till de olika frågor, som beröra egnahemslängivningen,
vill jag i likhet med egnahemsutredningen först upptaga
till behandling lånen till förvärv av jordbruksegnahem och därefter
lånen för bostadsändamål.
I ett tidigare sammanhang har jag förklarat mig i princip biträda egnahemsutredningens
förslag, att egnahemslånestöd i viss utsträckning skall
kunna lämnas även till förvärv av redan befintliga jordbruk. Beträffande
motiven för en sådan utvidgning av egnahemslåneverksamheten ber jag få
hänvisa till vad som förut anförts i denna fråga.
Jag har i det föregående också uttalat mig till förmån för att egnahemsverksamheten
bör inriktas på större jordbruk än hittills. Såsom konsekvens
30
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
härav anser jag de maximivärden, som äro fastställda för egnahemsfastigheter,
böra höjas. Härom gäller för närvarande, att egnahemslån ej får utgå,
där det beräknade värdet överstiger för obebyggd jordbrukslägenhet
15,000 kronor och för bebyggd sådan lägenhet 12,000 kronor, med möjlighet
dock för Kungl. Majit att för visst län eller särskild ort medgiva låneförmedlare
rätt att utlämna egnahemslån för obebyggda jordbrukslägenheten
där lägenhetens värde överstiger 15,000 kronor men icke 20,000 kronor,
ävensom för bebyggda jordbmkslägenheter, där lägenhetens värde överstiger
12,000 kronor men icke 16,000 kronor. Egnahemsutredningen har såsom
villkor för egnahemslån föreslagit, att det s. k. kostnadsvärdet å den ifrågavarande
fastigheten icke överstiger 32,000 kronor. Med kostnadsvärdet har
utredningen härvid avsett sammanlagda kostnaden för förvärv samt i förekommande
fall bebyggande och iordningställande av fastigheten, under det
att utredningen såsom bruksvärde betecknat det värde, som motsvarar vad
en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten med hänsyn
till den påräkneliga avkastningen av densamma under en följd av år. Mot
vad utredningen föreslagit i fråga örn höjning av maximivärdet å egnahemsfastigheter
har jag i stort sett icke något att erinra. Emellertid anser jag det
vara naturligast, att maximibeloppet hänför sig till vederbörande fastighets
bruksvärde och icke till dess kostnadsvärde. Detta synes även bättre ansluta
sig till vad jag kommer att föreslå i fråga om bestämmandet av belåningsprocenten
för egnahemsfastigheter. Maximivärdet synes härvid lämpligen
böra fastställas till 30,000 kronor. Dock anser jag befogenhet böra
lämnas egnahemsstyrelsen att i särskilda fall medgiva belåning av fastigheter
med ett värde överstigande 30,000 men icke 35,000 kronor. Behov av en
sådan höjning kan bland annat, såsom framgår av yttrandena från länsstyrelsen
och hushållningssällskapet i Malmöhus län, föreligga beträffande jordbruksegnahem
i de sydliga landskapen.
Egnahemsutredningen har framhållit, alt igångsättandet av ett jordbruk
delvis kan vara förenat med kapitalinvesteringar, beträffande vilka det redan
från början kan förutsättas, att de icke skola bliva i sin helhet räntabla.
Detta kan särskilt vara fallet nied kostnader för byggnader och grundförbättringar.
Med utgångspunkt härifrån har egnahemsutredningen gjort det
uttalandet, att statsmakterna böra, örn ur allmänna jord- och befolkningspolitiska
synpunkter även i förhållande till anskaffningskostnaden mindre
räntabla jordbruksföretag anses böra komma till stånd, vara beredda att
sörja för att erforderliga medel ställas till egnahemsbildarnas förfogande,
utan att dessa skola behöva belastas med en skuldbörda, som icke kan förräntas.
Utredningen har föreslagit, alt vad som av anskaffningskostnaden
för ett nybildat jordbruksegnahem icke motsvaras av bruksvärde skall, där
företaget anses böra understödjas, kunna täckas av statsmedel i form av ett
särskilt lån, avskrivningslån, som varken förräntas eller amorteras utan blir
föremål för avskrivning i viss ordning. Avskrivningslån skall enligt utredningens
förslag kunna uppgå till högst 40 procent av anläggningskostnaden
för fastigheten.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
31
Ett genomförande av egnahemsutredningens förslag i förevarande del skulle
vara ägnat att väsentligt stimulera en utvidgning av egnahemsverksamheten,
bland annat i form av nybildning av egnahem. Emellertid har jag
i det föregående uttalat mig emot en alltför stark utveckling av egnahemsbildningen
i nuvarande läge, vare sig det gäller nybildning på obruten mark
eller styckning av större egendomar. Jag har såsom uppgifter för egnaliemsverksamheten
i första hand angivit att lämna bistånd vid komplettering av
ofullständiga jordbruk, vid friköp av arrendeställen och vid inlösen av släktgårdar
i samband med arvfall, vartill kommer medverkan vid förvärv av stödjordbruk,
där förutsättningar för sådana finnas. Ett sålunda förvärvat jordbruk
bör i stort sett kunna lämna förräntning å däri investerat kapital, och
avkastningen av jordbruket — jämte därå nedlagt arbete — bör även kunna
förslå till viss amortering av kapitalinvesteringen. Som jag redan i annat sammanhang
understrukit, böra stränga krav ställas på att de, som erhålla bistånd
till förvärv av jordbruksegnahem, liro väl kvalificerade för sin uppgift. I allmänhet
lärer det bliva fråga örn personer, som redan från ungdomen deltagit
i jordbruksarbete, på föräldragården eller i anställning hos andra. Med hänsyn
till vad jag nu anfört bör det kunna räknas med att egnahemsjordbrukarna,
sedan de väl kommit i gång med sina jordbruk, skola lia förmåga att
reda sig. Några särskilda stödanordningar borde alltså icke vara behövliga.
Emot sådana anordningar kan också invändas, att desamma kunde te sig
orättvisa för ägare till jordbruk av liknande typ, vilka på grund av sin storlek
eller av annat skäl ej kunna egnahemsbelånas men där erforderliga byggnads-
eller grundförbättringsarbeten föranleda för jordägaren betungande
kostnader. Jag vill emellertid icke ställa mig helt avvisande mot tanken på
att en egnahemsbildare i sådana fall, som avsetts av egnahemsutredningen,
skall kunna erhålla visst stöd från det allmännas sida. Dylikt stöd bör kunna
givas för att underlätta för egnahemsbildaren att redan från början företaga
en rationalisering av byggnadsbeståndet eller en genomgripande grundförbättring,
vilken ur social och ekonomisk synpunkt är önskvärd men som
med hänsyn till sin kostnadskrävande art kunde tänkas få anstå, örn ej staten
träder emellan. Bistånd bör också under motsvarande förutsättningar kunna
lämnas i samband med en rekonstruktion av ett icke bärkraftigt jordbruk. Enligt
min mening bör ifrågavarande bistånd liksom hittills lämnas i form av
premielån, vilka emellertid böra kunna uppgå till högre belopp än de nuvarande.
Jag föreslår, att lånen i regel begränsas till högst 10 procent av respektive
fastighets värde. Egnahemsstyrelsen synes emellertid böra ha befogenhet
att i särskilda fall bevilja premielån intill 15 procent av fastighetsvärdet.
Lån inom förstnämnda 10-procentsgräns torde däremot icke behöva underställas
egnahemsstyrelsens prövning. Den av egnahemsutredningen föreslagna
anordningen med successiva avskrivningar synes mig lämpligen kunna
användas även med avseende å premielånen till förebyggande av att lånen
utnyttjas på ett obehörigt sätt.
Såvitt jag kan se, förlora de betänkligheter, som ur olika synpunkter uttalats
mot utredningens förslag örn införande av avskrivningslån, väsentligt
32
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
i styrka, om därmed avsett syfte tillgodoses i den mindre vittgående
form, som här av mig förordats.
Slutligen vill jag i detta sammanhang erinra örn egnahemsutredningens
förslag att, om egnahemsbildare har tre eller flera barn under sexton års
ålder och bostadsbyggnaden på grund härav göres större än eljest skulle
vara behövligt, bruksvärdet å fastigheten likväl icke skall beräknas högre än
om byggnaden varit avsedd för en familj med mindre antal sådana minderåriga
barn, vilket innebär att överstigande byggnadskostnader bliva föremål
för avskrivning. I likhet med statskontoret och lantbruksstyrelsen finner
jag det icke vara lämpligt, att åtgärder för stöd åt barnrika familjer inordnas
i egnahemsverksamheten, utan bör sådant stöd lämnas i annan ordning.
Även örn här avsedda bestämmelser uteslutas, torde emellertid i praktiken
motsvarande syfte kunna ernås genom att såsom bidrag till nyssnämnda
ökade byggnadskostnader premielån i dylika fall beräknas något frikostigare
än eljest, dock utan överskridande av de föreskrivna maximibeloppen.
Egnahemsutredningens förslag, att belåningsgränsen för jordbrukslån skall
böjas från omkring 83 till 90 procent av egnahemsfastighets värde, kan såsom
i vissa yttranden framhållits ingiva betänkligheter. En dylik hög skuldsättning
innebär för låntagaren en fara för att han vid en sjunkande konjunktur
med minskade inkomster av jordbruket skall komma i ett ohållbart
läge och för staten vissa risker för att låntagaren icke skall kunna göra rätt
för sig. Emellertid är det uppenbart att, i och med att egnahemsfastigheterna,
såsom jag ansett önskvärt, göras större och bärkraftigare, anskaffandet
av dem kommer att förutsätta större kapitaltillgång och därmed även medföra
större kreditbehov, så mycket mera som låntagaren även måste disponera
betydande kapital för förvärv av inventarier. Med hänsyn härtill finner
jag nödvändigt, att statskrediten utsträckes till den gräns, som föreslagits av
egnahemsutredningen, d. v. s. till 90 procent av fastighetsvärdet. Jag förutsätter
härvid, att det värde, som ligger till grund för belåningen, beräknas
försiktigt.
Enligt egnahemsutredningens förslag skulle låntagare med tre eller flera
barn under sexton års ålder kunna erhålla lån intill fastighetens hela värde.
Även om jag finner motivet för detta förslag — att en sådan låntagare icke
haft tillfälle att göra tillräckliga besparingar — i och för sig vara värt beaktande,
anser jag likväl alltför starka betänkligheter möta mot en så hög
skuldsättning som här föreslagits. Det synes mig lämpligare att bereda jordsökande
av detta slag möjlighet att bliva självständiga företagare genom
förvärv av arrendeegnahem i den utsträckning sådana bliva tillgängliga. Även
i övrigt hör enligt min mening, såsom jag redan framhållit, stöd åt barnrika
familjer lämnas i annan ordning än genom egnahemslån.
Vad härefter angår egnahemsutredningens förslag, att särskilda skogslån
skola kunna utlämnas intill 90 procent av den del av egnahemsfastighets
värde, som beräknas belöpa å växande skog, har jag ingen erinran att göra
mot att en dylik möjlighet till skogsbelåning införes. Avverkningen av så
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
33
lunda belånad skog bör vara underkastad reglering i särskild hushållningsplan.
Med anledning av vad som anförts i en promemoria, fogad vid
yttrandet från lånenämnden för sekundär jordbrukskredit, förordar jag emellertid,
att vederbörande egnahemsorgan skall kunna, om jordbruks- och skogslån
sammantagna nedbetalats så att kreditriskerna för staten väsentligt minskats,
eftergiva kravet på en sådan begränsning av avverkningsrätten.
Till vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsemas förbund anfört angående
önskvärdheten av en skärpning av de i skogsvårdslagen förekommande bestämmelserna
örn avverkning av husbehovsskog är jag icke beredd att nu
fatta ståndpunkt. Denna fråga torde böra bliva föremål för utredning i
samband med andra skogslagstiftningsfrågor.
Säkerheten för premielån, jordbrukslån och skogslån bör — bortsett från de
i det följande omnämnda fall, då botteninteckning skall få vara placerad
hos annan långivare — i princip utgöras av första inteckning i respektive
fastighet. Tillräcklig anledning synes mig icke föreligga att, såsom utredningens
majoritet föreslagit, i vissa fall låta låntagaren på bekostnad av statens
säkerhet för eventuellt premielån disponera över inteckningar till ett
belopp, som kan anses motsvara vad låntagaren själv investerat i fastigheten.
Örn däremot ägarehypotek uppkommer genom avbetalningar å jordbruksoch
skogslån, anser jag säkerheten för premielånet icke böra nedflyttas i
motsvarande grad utan ägarehypoteket böra få disponeras av låntagaren.
Utredningens uttalanden och förslag i fråga örn förfarandet vid jordbruksegnahems
övergång till ny ägare föranleda inga erinringar från min sida.
Vad jag i det föregående föreslagit innebär i flera avseenden en utvidgning
av egnahemslånerörelsen. Härutinnan må hänvisas till förslagen om belåning
i viss omfattning även av redan färdiga fastigheter, om höjning av
maximivärdet å egnahemsfastigheter, om införande av premielån efter nya
grunder, om höjning av belåningsprocenten för jordbruksegnahem och örn
införande av särskilda skogslån. Det har i en del yttranden framkommit
farhågor för att dessa utvidgningar av egnahemslåneverksamheten skulle inverka
stegrande på fastighetsvärden och måhända även på byggnadskostnader.
En sådan utveckling skulle drabba icke blott egnahemsbildarna själva
utan även andra jordbrukare, som vilja förvärva fastigheter. Enligt min
mening lia emellertid egnahemsorganen möjlighet att motverka ifrågavarande
olägenheter genom att strängt tillse, att icke jordsäljare betinga sig högre
priser för egnahemsfastigheter än dessa äro värda och att icke heller byggnadskostnaderna
uppdrivas mer än som är nödvändigt. För övrigt torde
här avsedda risker förlora i betydelse genom de modifikationer jag vidtagit
i egnahemsutredningens förslag. Än ytterligare minskas dessa risker, örn
anskaffningen av egnahemslägenheter i vart fall i statlig regi, såsom
antytts av egnahemsutredningen och även synes mig vara att förorda, i viss
utsträckning anpassas efter konjunkturerna, så att icke egnahemsfastigheter
i alltför stor omfattning tillskapas under intryck av en rådande högkonjunktur.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. .Nr 83.
3
34
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Vad härefter angår frågan om grunderna för förräntningen av egnahemslånen
gäller härutinnan för närvarande, att dessa lån i princip äro förbundna
med fast ränta. Emellertid ha statsmakterna under inflytande av de senare
årens sjunkande räntor å allmänna marknaden medgivit sänkning även av
räntorna å egnahemslån, varvid räntan å den sammanlagda fonderade statsskulden
lagts till grund för egnahemslåneräntans bestämmande men härutöver
viss ytterligare nedsättning skett beträffande jordbrukslån. Räntan har
provisoriskt för de tre åren 1937—1939 nedsatts för jordbrukslån till 3.6 procent
och för bostadslån till 4 procent.
Såsom jag förut framhållit bör en grundprincip för den föreslagna egnahemsverksamheten
vara att i den utsträckning så är möjligt åstadkomma bärkraftiga
jordbruk. Om statsmakterna ur sociala synpunkter skola understödja
vissa egnahemslåntagare, bör detta understöd begränsas till eventuella
premielån, varjämte bidrag kunna ifrågakomma till jordförbättringsåtgärder
å mindre jordbruk. I övrigt bör statens bistånd endast bestå däruti att egnahemsbildaren
får möjlighet att högbelåna sin fastighet under lämpliga former.
Någon subventionering av egnahemslåntagarna i räntehänseende, med de
uppoffringar densamma skulle innebära för staten, synes däremot icke böra
ifrågakomma. Räntan för egnahemslån bör därför även innesluta viss ersättning
för statens förvaltningskostnader.
Vid startandet av ett jordbruk är det till fördel att veta, till vilka belopp
ränteutgifterna komma att uppgå under en längre tid framåt. Härigenom
underlättas möjligheterna att genom någorlunda säkra kalkyler beräkna, huru
stort kapital som med utsikt till framgång bör kunna investeras i jordbruksföretaget.
Ur nu berörda synpunkt bör räntan å egnahemslån vara fast. Härvid
lärer det icke kunna undgås att, liksom fallet är med hypotekslån, räntans
höjd blir beroende av vid vilken tidpunkt krediten upptages. Detta kan antagas
föra med sig att, när ränteläget är högt, försiktighet kommer att iakttagas
nied igångsättandet av jordbruksföretag, örn icke fastighetsvärdena samtidigt
stå lågt eller konjunkturerna för jordbruksproduktionen märkbart förete
en stabil lönsamhet. Att sådana hänsyn tagas, synes mig väl sammanfalla
med förhållandena inom all ekonomisk verksamhet. Jag förbiser icke, att
sådana ränteförhållanden kunna inträda, som föranleda statsmakterna att
vidtaga åtgärder för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov till lägre räntor.
Med utgångspunkt från det nu anförda föreslår jag, att jordbrukslån skall
förräntas efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot, vilken icke må
understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de tre
budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av
en fjärdedels procent. Detta tillägg bör anses motsvara statens förvaltningskostnader.
Räntan torde efter dessa grunder fastställas av Kungl. Maj:t. I
nuvarande läge skulle en dylik ränteberäkning leda till en räntesats av cirka
3.2 procent.
Enligt min mening bör det nya räntesystemet tillämpas i fråga örn samtliga
lån, som utlämnas efter ingången av budgetåret 1940/41.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
35
Såsom framgår av det föregående utgår räntan för jordbrukslån för närvarande
efter 3.6 procent. Härom gälla vissa provisoriska bestämmelser, vilka
avse tiden till och med 1939 års utgång. Enligt vad jag inhämtat av chefen
för finansdepartementet, kommer en utredning att verkställas rörande
förräntningen av de statliga lånefonderna, varvid kommer att undersökas
möjligheten av en nedsättning av räntorna å lån från dessa fonder. Med hänsyn
härtill finner jag mig icke böra för årets riksdag föreslå någon ändring
beträffande ränteberäkningen för egnahemslån, som utlämnats före den 1
juli 1940. Jag förordar, att räntorna å dylika lån bestämmas skola för år
1940 utgå efter samma räntesats som provisoriskt är fastställd för år 1939 eller
3.6 procent.
Här må förutskickas, att jag i det följande kommer att uttala mig för att
egnahemslåntagares bottenkredit skall kunna placeras hos annan långivare
än staten. Egnahemslåntagaren kommer att på detta sätt kunna utnyttja en
eventuell möjlighet att hos kreditinrättning upptaga ett primärlån mot låg
ränta.
Skogslån böra förräntas efter samma grunder som jordbrukslån. Till frågan
örn förräntningen av bostadslån återkommer jag senare.
Utredningens förslag, att i de fall, där jordbruksfastighets åkerareal icke
uppgår till tre hektar, vederbörande egnahemsnämnd under angivna förutsättningar
skall kunna medgiva räntefrihet eller räntelindring under viss tid,
är enligt min mening ägnat att ingiva betänkligheter ur den synpunkten, att
härigenom skulle understödjas tillkomsten av jordbruk, som från början
icke vore bärkraftiga. Förvärv av sådant jordbruk — här bortses från stödjordbruk
— synes icke vara värt att uppmuntras, och en räntesubvention
synes så mycket mera vara obehövlig, som premielån ända upp till femton
procent av fastighetsvärdet kan erhållas för fastighetens iordningställande.
På grund av vad nu anförts kan jag icke tillstyrka egnahemsutredningens
förslag om räntelindring i här avsedda fall.
Frågan om grunderna för återbetalningen av egnahemslån har varit föremål
för delade meningar inom egnahemsutredningen. Enligt majoritetens
uppfattning skall jordbrukslån delas i en stående del, motsvarande 60 procent
av den ifrågavarande fastighetens bruksvärde, och en amorteringsdel omfattande
återstoden av lånet, vilken sistnämnda del skall återbetalas med lika
årliga annuiteter. I en vid utredningens betänkande fogad reservation har
däremot hävdats, att någon uppdelning av lånet icke bör förekomma och att
lånet i sin helhet bör bli föremål för återbetalning genom på förhand fastställda
amorteringar.
Enligt min mening är det till fördel, att redan vid låns utlämnande beräknas,
huru stor del av lånet som ungefär motsvarar vad som skulle kunna placeras
hos annan långivare. Målet för låntagarens avbetalningar blir att nedbringa
lånet till denna gräns, där statens stöd icke längre blir behövligt. Det
synes med hänsyn lill kreditinrättningarnas långivningspraxis vara riktigt,
att ifrågavarande gräns, såsom utredningen föreslagit, sättes vid 60 procent
36
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
av jordbruksfastighets värde. Om det skulle visa sig, sedan amorteringsdelen
av lån återbetalats, att den stående delen icke på skäliga villkor kan placeras
hos annan långivare — enligt det följande kan den stående delen redan tidigare
ha varit placerad på sådant sätt — bör möjlighet föreligga att lånet
tills vidare kvarbliver hos staten. Vad angår grunderna för återbetalningen
av låns amorteringsdel måste viss hänsyn tagas till örn räntan å egnahemslån
göres fast eller rörlig. Då jag i det föregående uttalat mig för en fast
ränta å egnahemslån, anser jag återbetalningen av sådant låns amorteringsdel
fortfarande böra ske medelst lika annuiteter. Vid fastställandet av amorteringsplan
för lån bör iakttagas, att amorteringsdelen skall ha återbetalats
inom 25 år efter amorteringsskyldighetens inträde. Möjlighet bör finnas att
även tillämpa amorteringsplaner, som äro ställda på kortare tid.
Jag tillstyrker egnahemsutredningens förslag, att amorteringsskyldigheten
beträffande jordbrukslån skall inträda med sjätte året efter det, då lånet beviljats.
I fråga om återbetalningen av skogslån biträder jag utredningens förslag,
att återbetalningen bör anpassas efter skogens avkastning.
övervägande skäl synas mig tala för att eventuella extra avbetalningar å
egnahemslån — låntagarna böra uppmuntras härtill — avföras å lånens
amorteringsdelar.
De utvidgningar av egnahemslåneverksamheten i olika hänseenden, som
här föreslagits, äro ägnade att öka omfattningen av statens kapitalinvesteringar
för egnahemsändamål, samtidigt som vissa placeringsmöjligheter
undandragas kreditinrättningarna. Dessa verkningar av förslagen kunna,
enligt vad egnahemsutredningen framhållit, motverkas genom att möjlighet
införes till placering av viss del av egnahemslåntagares bottenkredit hos annan
långivare än staten. Utredningen har i sådant avseende förordat att, om
egnahemsnämnd vid beviljandet av egnahemslån prövar det vara för låntagaren
lämpligt och för staten betryggande, första inteckning liggande inom 40
procent av den ifrågavarande fastighetens värde må pantförskrivas hos
annan långivare till säkerhet för lån, som icke är förenat med amortering.
Jag finner detta förslag innebära en viktig och välbetänkt reform. I anslutning
till vad som anförts i vissa yttranden vill jag emellertid förorda,
att de föreslagna möjligheterna att belåna botteninteckning på annat håll
utvidgas i ett par hänseenden. Sålunda synas botteninteckningar böra få
placeras hos annan långivare ända intill 60 procent av fastighetsvärdet,
varvid det emellertid med hänsyn till den risk en sådan anordning kan
innebära för staten bör förutsättas, att vederbörande egnahemsorgan
prövar den ifrågavarande långivarens lämplighet för ändamålet. Vidare
anser jag icke tillräckliga skäl finnas för att, såsom enligt utredningens förslag,
redan vid egnahemslåns utlämnande måste avgöras, om botteninteckning
skall placeras på annat håll. Även under lånetiden bör möjlighet föreligga
att överflytta sådan inteckning till annan kreditgivare, under förutsättning
att vederbörande egnahemsnämnd finner skäl medgiva detta. Slut
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
37
ligen synes det mig, med hänsyn till vad som anförts från hypoteksbankens
sida, att den omständigheten att lån — såsom i allmänhet är fallet med
hypoteksföreningslån — äro förbundna med någon mindre amortering icke
bör utgöra hinder för att egnahemslåntagares bottenkredit placeras i sådan
form. I detta sammanhang vill jag framhålla det för låntagarna förmånliga
i att vid låga räntor för bottenkrediter kunna binda dessa på längre
tid.
Med anledning av de invändningar, som från vissa håll framställts mot
att egnahemslåntagares bottenkredit enligt egnahemsutredhingens förslag
även skall kunna placeras hos jordbrukskassa, vill jag erinra om att grunderna
för jordbrukskasserörelsens framtida verksamhet för närvarande äro
föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. Med hänsyn härtill anser
jag icke lämpligt att för närvarande fatta någon bestämd ståndpunkt i
förevarande fråga.
Med avseende å bostadslån har jag redan i annat sammanhang anslutit
mig till egnahemsutredningens uppfattning, att sådana lån liksom hittills
skola åsyfta nybildning av bostadsegnahem.
Liksom i fråga om jordbruksegnahem har utredningen även i fråga örn
bostadsegnahem föreslagit en höjning av det maximivärde, som är fastställt
som villkor för egnahemsbelåning. Detta värde skall enligt utredningens
förslag för bostadsegnahem höjas från 10,000 till 12,000 kronor. I en del
yttranden har förordats en ytterligare höjning av maximivärdet. För min
del anser jag, att det nu fastställda värdet ofta är för lågt, särskilt när fråga
är örn bebyggelse inom samhällen. Även den av egnahemsutredningen föreslagna
höjningen torde stundom kunna visa sig vara knappt tilltagen. Emellertid
anser jag maximivärdet åtminstone tills vidare icke böra sättas högre
än till 12,000 kronor.
Egnahemsutredningens förslag, att belåningsgränsen för bostadsegnahem
skall bibehållas vid 75 procent av fastighetsvärdet, föranleder ingen erinran
från min sida. Behovet av högre liggande kredit torde, såsom utredningen
framhållit, böra tillgodoses i annan form av mera utpräglad subventionskaraktär.
I anslutning till vad jag anfört i fråga örn förräntningen av jordbrukslån
torde räntan å bostadslån, som utlämnas efter ingången av budgetåret 1940/
41, böra utgå efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, vilken icke
må understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de
tre budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg
av en fjärdedels procent. Någon anledning att vid en sådan ränteberäkning
göra skillnad mellan jordbrukson och bostadslån torde icke förefinnas.
För äldre lån torde det nuvarande provisoriet med en ränta å bostadslån av
4 procent böra, av skäl som anförts på tal örn jordbrukslånen, även gälla för
år 1940.
I överensstämmelse med egnahemsutredningens förslag förordar jag, att
stående delen av bostadslån skall ökas till att motsvara 50 procent av vederbörande
fastighets värde. Återbetalningen av bostadslån torde i övrigt böra
38
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
ske efter enahanda grunder, som föreslagits i fråga om jordbrukslån. Det
torde emellertid härvid vara lämpligt, att amorteringen begränsas till kortare
tid än för jordbrukslån, exempelvis till 20 år. Den amorteringsfria tiden
torde fortfarande böra utgöra tre år.
Förslaget örn särskilda tilläggslån för om- eller tillbyggnad av bostadsfastighet
synes mig ändamålsenligt.
Utskottet. Grunddragen för själva egnahemslånerörelsen bliva enligt Kungl. Maj:ts
förslag helt omlagda. I stort sett överensstämmer detta förslag med vad egnahemsutredningen
föreslagit i fråga om jordbrukslån, avskrivningslån och
skogslån för förvärv av jordbruksegnahem samt bostadslån för förvärv av
bostadsegnahem.
Det sålunda framlagda hjälpsystemet synes utskottet i huvudsak ändamålsenligt
och utformat efter välgrundade principer.
Egnahemsutredningen har utgått från att den ekonomiska hjälpen genom
egnahemsverksamheten i vad avser förvärv av jordbruksegnahem skall vara
så beskaffad att ifrågakommande egnahemslåntagare försättas i ett sådant
utgångsläge att de genom arbetsamhet och omtanke kunna upprätthålla
och så småningom förbättra sin ställning samt under tiden giva sina familjer
en skälig bärgning.
Emellertid har departementschefen särskilt i tvenne huvudpunkter icke
följt utredningsmännen, nämligen i fråga om avskrivningslån samt ränteoch
amorteringsvillkor för jordbrukslån.
Utredningsmännen ha såsom en allmän princip uttalat, att den del av
ett nybildat jordbruksegnahems anläggningskostnad, som icke motsvaras av
dess bruksvärde, borde kunna täckas av statsmedel i form av särskilt avskrivningslån.
Dylika lån, som endast skulle utgå i sådana fall där företagen
borde stödjas, skulle varken förräntas eller amorteras utan efterskänkas
i viss ordning, såvida icke speciella förhållanden inträffade, som medförde
återbetalningsskyldighet. Avskrivningslånen skulle även ersätta de hittillsvarande
premielånen.
Departementschefen har på anförda skäl icke biträtt detta förslag men ej
heller ställt sig avvisande mot tanken, att en egnahemsbildare i sådana
fall som avsetts av utredningsmännen skall kunna erhålla visst stöd från
det allmännas sida. Dylikt stöd bör enligt departementschefens mening
kunna givas för att underlätta för egnahemsbildarna att redan från början
företaga en rationalisering av byggnadsbeståndet eller en genomgripande
grundförbättring, vilken ur social och ekonomisk synpunkt är önskvärd men
med hänsyn till sin kostnadskrävande art kunde tänkas få anstå, om ej staten
trädde emellan. Bistånd bör också under motsvarande förutsättningar
kunna lämnas i samband med en rekonstruktion av ett icke bärkraftigt jordbruk.
Departementschefen har föreslagit, att ifrågavarande stöd skall lämnas
i form av premielån, som i regel bör begränsas till högst 10 procent av
respektive fastighets bruksvärde, men som efter egnahemsstyrelsens prov
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
39
ning i varje särskilt fall må kunna uppgå till 15 procent av fastighetsvärdet.
Den av utredningsmännen föreslagna anordningen med successiva avskrivningar
har synts departementschefen kunna användas även med avseende
på premielånen till förebyggande av att lånen utnyttjas på ett obehörigt
sätt.
I förevarande spörsmål ha motionsledes framförts vissa önskemål. I motionen
1:302 förordas avskrivningslån i enlighet med utredningsmännens
förslag. De likalydande motionerna 1:305 och II: 468 samt motionen
II: 454 avse, att premielånen skulle maximeras till absoluta belopp.
När utskottet övervägt de olika föreliggande förslagen rörande ifrågavarande
stödanordning, har utskottet funnit dem var för sig vara värda beaktande
ur skilda synpunkter. De synas lia det gemensamt, att de avse att bringa
egnahemsbildarna en bättre hjälp än de nuvarande premielånen, som äro
maximerade till 1,500 kronor. Detta finner ock utskottet vara påkallat. Vidare
finner utskottet det välbetänkt — till förebyggande av osund spekulation
med jordbruksegnahem och därav följande pressning uppåt av priserna på
jord — att bidraget lämnas i form av lån, som avskrives under vissa år.
Det synes utskottet jämväl ändamålsenligt, att stödet göres beroende av i
vad mån byggnads- och grundförbättringsarbeten komma till utförande och
alltså avser bestridandet av kostnader för vissa arbeten, som icke i sin helhet
kunna beräknas motsvaras av ökning i bruksvärdet hos fastigheten ifråga
men som likväl finnas böra vidtagas.
De skiljaktiga meningarna rörande stödformen hänföra sig huvudsakligen
till frågan om sättet för lånebeloppets bestämmande. Den relativa maximeringen
ställes i förhållande till fastighetsvärdet, medan den absoluta är oavhängig
detta värde. Såsom framhållits i motionerna medför den förra bestämningen,
att lånebeloppet blir tämligen litet och under vissa förhållanden
till och med mindre än för närvarande, örn icke procenttalet fastställes
ganska högt såsom utredningsmännen tänkt sig. Ehuru vissa skäl synas utskottet
tala för att premielånebeloppet göres beroende av fastighetsvärdet,
kan utskottet dock icke förorda förslaget härom utan vill i stället biträda
förslaget, att högsta beloppet bestämmes till fix summa. Med hänsyn till
den differentiering för olika fall, som är önskvärd, torde premielånebeloppet
böra angivas med ett maximum, som i särskilda undantagsfall må kunna
något höjas. I enlighet med dessa överväganden vill utskottet föreslå, att
premielån må utgå med högst 3,000 kronor och i särskilda undantagsfall efter
egnahemsstyrelsens prövning med högst 4,500 kronor. Utskottet förutsätter,
att närmare föreskrifter örn användningen av premielånen komma att
utfärdas.
Beträffande förräntningen av jordbrukslån lia utredningsmännen föreslagit,
att räntan skulle vara rörlig efter det allmänna ränteläget sålunda att
den skulle fastställas av Kungl. Maj:t för varje kalenderår och icke finge med
mer än */* procent över- eller understiga medelräntan för statens upplåning
40
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
mot obligationer under de tre närmast föregående budgetåren. Nämnda medelränta
för åren 1935—1937 har beräknats till omkring 2.97 procent.
Departementschefen har i stället förordat, att jordbrukslån skall förräntas
efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, vilken icke må understiga
medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de tre budgetår,
som närmast föregått det varunder lånet beviljats, med tillägg av */<* procent
såsom ersättning för statens förvaltningskostnader. Räntan skall fastställas
av Kungl. Maj:t. I nuvarande ränteläge skulle en dylik ränteberäkning leda
till en räntesats av cirka 3.2 procent.
Utskottet har funnit angeläget, att räntefrågan bringas till en sådan lösning
att egnahemslåntagarna komma i åtnjutande av den förmånligaste rån
ta som är förenlig med statens egen upplåning, utan att staten därigenom
åsamkas ränteförlust å lånerörelsen, önskvärt är också, att denna fråga
regleras på ett sätt, som kan förväntas undanröja de ständiga och störande
diskussionerna örn räntefotens storlek.
Meningarna torde icke vara delade därom att de olägenheter som äro förenade
med det nuvarande systemet med bundna räntor äro av den art, att
ett sådant system icke vidare bör ifrågakomma.
Erfarenheterna från de återkommande diskussionerna om räntesatsernas
storlek torde ha visat, såsom påpekats i ett remissyttrande, att egnahemslåntagarna
därvid uteslutande tagit jämförelsen med rådande allmänna ränteläge
såsom intäkt för räntesänkningar. Att krav på ränteändringar icke
framförts i de lägen, då egnahemslåneräntan varit den lägre, torde icke tarva
förklaring. Rättvisan synes emellertid bjuda, att egnahemslåneräntan får
följa den allmänna ränteutvecklingen i såväl stigande som sjunkande riktning.
En möjlighet att åtminstone vid beviljandet av egnahemslån anpassa räntesatserna
efter rådande ränteläge skulle öppnas genom att egnahemslånc
räntan, på sätt departementschefen föreslagit, fastställdes för varje årgång
av lån. Även utredningsmännen ha ifrågasatt en dylik lösning men tagit
avstånd därifrån av följande skäl: Därmed skulle visserligen kunna tillgodoses
önskemålet att erbjuda räntesatser, som vid egnahemslånens upptagande
överensstämde med räntemarknaden. Men å andra sidan skulle därigenom
uppkomma låneårgångar med sinsemellan olika, fasta räntesatser, vilka
framdeles skulle påverka egnahemsfastigheternas saluvärden såtillvida
att de fastigheter, som belånats i ett jämförelsevis lågt ränteläge, skulle bliva
värdefullare än de, som hade att bära lån med högre räntesatser. För
låntagarna skulle det givetvis framstå såsom orättvist, att den ene åtnjöt.e
större förmåner än den andre, beroende blott på att de startat sina egna
hemsföretag vid skilda tidpunkter. Slutligen skulle handhavandet av egnahemslånerörelsen
bliva betydligt invecklat och tungrott genom förekomsten
av olika sorters lån, särskilt som det torde bliva oundvikligt att för vissa
låntagargrupper, liksom hittills, vidtaga mer eller mindre tillfälliga sänkningar
av räntesatserna vid mera markerade räntefluktuationer. Att vissa
olägenheter skulle inträda i fråga om lånens amortering, kommer utskottet
att något belysa i det följande.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
41
Dessa av utredningsmännen anförda synpunkter finner utskottet böra tillmätas
sådan vikt att Kungl. Maj:ts förslag i denna del icke torde böra godtagas,
med mindre någon bättre lösning av räntefrågan icke står till buds.
Framförallt synes det utskottet betänkligt att stanna vid ett räntesystem,
som av allt att döma redan från början måste förutses icke kunna helt upprätthållas
med hänsyn till uppkommande skillnader i olika egnahemslåntagares
räntesatser.
Gentemot utredningsmännens system med rörlig och för alla egnahemslåntagare
lika ränta kan visserligen invändas, att viss olägenhet torde uppkomma
för låntagarna, örn de icke från början kunna exakt beräkna sina
kommande ränteutgifter. Uppenbart är dock att det icke låter sig göra att
lia en fast ränta men samtidigt begära att denna anpassas till det växlande
ränteläget. Invändningen att systemet med rörlig ränta skulle skapa ett
visst osäkerhetstillstånd för låntagarna synes vara överdriven. Dels skulle
eventuella ränteändringar företagas enligt på förhand angivna och för låntagarna
överskådliga enkla grunder, och dels torde ändringarna i ränteutgifterna
endast tämligen obetydligt påverka låntagarnas ekonomiska ställning.
Detta bekräftas också av erfarenheten från sparbankernas och jordbrukskassornas
lånerörelse, där räntorna äro rörliga men något missnöje
med detta förhållande icke försports. Fördelarna av systemet rörlig ränta
äro säkerligen för låntagarna av större betydelse än nyss angivna olägenhet
därav. Örn därjämte, såsom väl finnes anledning antaga, räntefluktuationerna
under normal utveckling på penningmarknaden bliva ganska obetydliga,
medger den av utredningsmännen uppdragna marginalen för egnahems
låneräntans bestämmande, att denna ränta behöver ändras blott under exceptionella
förhållanden. Men möjlighet till en automatisk anpassning finnes
även för en sådan händelse.
Det förtjänar framhållas, att förslaget örn införande av rörlig ränta å egnahemslån
i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som
samtliga egnahemsnämnder och förvaltningsutskott samt av egnahemsstyrelsen
ävensom bland andra av bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen
och styrelsen för svenska bankföreningen.
Från de myndigheters sida, som motsatt sig förslaget, har främst gjorts
den anmärkningen, att rörlig ränta knappast rimmar med vedertagna budgetprinciper.
Med denna anmärkning torde avses, att det av utredningsmännen
föreslagna räntesystemet vid ett räntefall skulle medföra, att en del
av det i lånerörelsen investerade kapitalet icke bleve fullt räntabelt. Genom
vidtagande av eventuellt erforderliga avskrivningsåtgärder lärer emellertid de
budgettekniska principerna kunna upprätthållas. Avskrivningsåtgärder torde
för övrigt ej heller vid det av Kungl. Majit föreslagna räntesystemet kunna
undvikas. Såsom utskottet redan framhållit måste man nämligen vid detta
system räkna nied möjligheten att vid vissa räntelägen nödgas sänka räntan
å vissa grupper egnahemslån. litt ställningstagande till frågan örn avskrivningsåtgärder
synes emellertid ej behöva ske, förrän ett sadant ränteläge
inträffar, som kan nödvändiggöra dylika åtgärder. I asyflade situation torde
42
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
emellertid vederbörlig hänsyn böra tagas till den vinst i räntehänseende, staten
kan erhålla genom att räntan å andra egnahemslån stigit eller kan komma
att stiga i förhållande till statens upplåningsränta för dessa lån. Slutligen
anser sig utskottet i detta sammanhang icke böra underlåta att framhålla,
att det icke torde ha varit riksdagens mening, att ett strängt fasthållande
vid en budgetprincip skall få äventyra genomförandet av önskvärda sociala
reformprogram efter praktiska och ändamålsenliga linjer.
Liksom utredningsmännen kan utskottet icke finna annat än att de olägenheter,
vilka äro förknippade med såväl det nuvarande som det i propositionen
föreslagna modifierade räntesystemet, torde kunna avhjälpas endast
därigenom att steget tages fullt ut och egnahemslåneräntan göres rörlig
och beroende av utvecklingen på allmänna räntemarknaden.
Då utskottet icke funnit anledning till erinran mot utredningsmännens utformning
av ränteregeln för egnahemslån, föreslår alltså utskottet, att densamma
må antagas. Emellertid torde räntan såsom departementschefen
föreslagit även böra innesluta ersättning för statens förvaltningskostnader
med V4 procent.
Liksom departementschefen har utskottet icke funnit anledning att i räntehänseende
göra skillnad mellan olika slag av egnahemslån.
Det nya räntesystemet bör såsom departementschefen föreslagit tillämpas
i fråga örn samtliga egnahemslån, som beviljas efter ingången av budgetåret
1940/41.
I olikhet mot utredningsmännen har utskottet icke ansett sig kunna förorda,
att möjlighet nu utan vidare bör öppnas för innehavare av tidigare beviljade
egnahemslån att få tillgodonjuta de nya räntevillkoren. Enligt utskottets
mening synes bestämmandet av räntan för år 1940 å dessa äldre egnahemslån
böra kunna anstå till 1940 års riksdag. Utskottet biträder sålunda
ej heller den av departementschefen föreslagna utsträckningen av nuvarande
provisorium. Emellertid vill utskottet uttala önskvärdheten av att
vid den förebådade utredningen rörande förräntningen av de statliga lånefonderna
undersökes, huruvida icke jämväl gamla egnahemslåntagare böra
kunna få övergå till samma eller möjligast likartade räntesystem, som antagits
för nya låntagare.
Med det nu anförda har utskottet angivit sin ståndpunkt dels till yrkandet
i motionen I: 309 om införande av rörlig ränta för samtliga egnahemslåntagare
dels ock till yrkandena i de likalydande motionerna I: 307 och II: 470
om samma ränta å gamla egnahemslån som å nya sådana lån. Beträffande
motionen II: 454, i vad den avser räntan å vissa bostadslån, får utskottet
åberopa de skäl, departementschefen anfört mot att i egnahemsverksamheten
införa åtgärder för stöd åt barnrika familjer. Utskottet kan alltså icke biträda
sistnämnda motion.
Vad angår grunderna för amorteringen av jordbrukslån har departementschefen
förklarat, att viss hänsyn måste tagas till om räntan å lånen göres
fast eller rörlig. Då departementschefen uttalat sig för en fast egnahemslåne
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
43
ränta, har han ansett återbetalningen av jordbrukslåns amorteringsdel böra
ske medelst lika årliga annuiteter, bestämda på sådant sätt att amorteringsdelen
är återbetald senast inom 25 år efter amorteringsskyldighetens inträde.
Möjlighet bör finnas att även tillämpa amorteringsplaner, som äro ställda på
kortare tid.
Utredningsmännens majoritet, som visserligen utgått från rörlig egnahemslåneränta,
har ävenledes tänkt sig att återbetalningen av jordbrukslån skulle
ske genom lika och fasta årliga annuiteter, men från början så bestämda att
de motsvarade 7 procent av amorteringsdelens ursprungliga belopp, därvid i
annuiteterna jämväl inräknats ränta å oguldet kapitalbelopp av amorteringsdelen.
Nämnda procentsats har angivits av utredningsmännen, sedan de med
utgångspunkt från en genomsnittsränta av 4 procent beräknat, att amorteringstiden
vid en annuitet av 7 procent skulle omfatta 22 år och vid en annuitet
av 6 procent 28 år. Den sålunda angivna procenten har beräknats kunna
upprätthållas oberoende av växlingarna i låneräntan, med förbehåll dock örn
rätt för staten att höja densamma i en åtminstone teoretiskt tänkbar situation
med exceptionellt hög räntenivå.
Utskottet är ense med utredningsmännen därom att amorteringsplanerna
böra vara på förhand fastställda genom angivandet av viss annuitetsprocent.
Emellertid förefaller det utskottet, som utredningsmännen därvid räknat med
en något för hög genomsnittlig ränta. Enligt utskottets mening torde amorteringsplaneima
böra beräknas efter en ränta på omkring 3.5 procent och en
annuitet av 6.5 procent. Amorteringstiden utgör då 23 år. Därmed vinnes
den fördelen, att låntagarnas årsutgifter för lånen i motsvarande grad minskas.
Utskottet finner det desto angelägnare att i görligaste mån begränsa egnahemslåntagarnas
amorteringsskyldighet, som man i egnahemsverksamheten
måste söka vidmakthålla även många redan från starten ekonomiskt sett mycket
ansträngda företag.
Därest de av departementschefen förordade räntebestämmelserna antagas,
får utskottet framhålla, att de i samband därmed föreslagna amorteringsbestämmelsernas
tillämpning torde medföra vissa olägenheter såtillvida
att för skilda låneårgångar skulle komma att bestämmas olika procentsatser
för annuitetsberäkningarna allt efter lånens olika räntesatser. Än
mera invecklad blir tillämpningen, om därjämte skulle räknas med olika
amorteringstider för skilda lån. Utskottet synes det lämpligast att även i
anslutning till nu ifrågasatta räntebestämmelser fastställa amorteringsplanerna
efter på förhand angiven annuitetsprocent, innefattande såväl ränta
sorn amortering, förslagsvis så bestämd att den motsvarar räntefoten för
lånen med tillägg av 3 procent. Om exempelvis räntefoten utgör 3.2 procent,
skulle annuiteterna alltså beräknas efter 6.2 procent av amorteringsdelens ursprungliga
belopp. Amorteringstiden skulle då bliva 24 år.
Enligt utredningsmännens förslag skall bostadslån amorteras på samma
sätt som jordbrukslån. Detta finner utskottet lämpligt.
Departementschefen åter bar ifrågasatt den skillnaden i förevarande hänseende
mellan jordbrukslån och bostadslån, att amorteringstiden för sist
-
44
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
nämnda lån skulle vara kortare, exempelvis 20 år. Vad utskottet erinrat i
fråga om jordbrukslåns amortering torde böra ha avseende även på bostadslån.
Vad departementschefen vidare i nära anslutning till utredningsmännen
föreslagit örn höjning av maximivärdet å egnahemsfastigheter till 30,000 undantagsvis
35,000 kronor för jordbruksegnahem och till 12,000 kronor för bostadsegnahem
samt av belåningsprocenten till 90 procent för jordbruksegnahem,
om ökning av jordbruks- och bostadslåns stående del till 60 respektive
50 procent av fastighetsvärdet, örn medgivande av bottenkredit intill 60 procent
i egnahemsfastigheter hos annan långivare än staten samt örn införande
av särskilda skogslån för jordbruksegnahem och tilläggslån till bostadslån
tillstyrkes av utskottet.
VI. Särskilda lån till förvärv av arbetarsmåbruk.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag hänvisar utskottet till redogörelse
i propositionen sid. 132—137.
Departementschefen.
Det synes mig uppenbart, att arbetarsmåbruksverksamheten under de år,
denna verksamhet pågått, varit av betydelse. I mångtaliga fall har den vanliga
egnahemslångivningen icke inneburit tillräckligt stöd för de befolkningslager,
varom här är fråga, medan däremot arbetarsmåbrukslånen bättre svarat
mot deras ekonomiska förutsättningar. Det har emellertid av naturliga
skäl icke kunnat helt undvikas, att ifrågavarande båda stödformer stundom
råkat i kollision med varandra. De särskilt förmånliga villkor, som varit
förenade med arbetarsmåbrukslånen, lära i en del fall ha förmått jordsökande
att med hjälp av sådant lån skaffa sig ett arbetarsmåbruk, även om han
haft förutsättningar att erhålla bistånd i form av vanligt egnahemslån för
att förvärva ett självständigt jordbruk. Sådana missförhållanden torde åtminstone
delvis ha kunnat undgås, om de båda ifrågavarande verksamhetsgrenarna
handhafts av samma organ.
Enligt min mening har arbetarsmåbruksverksamheten fortfarande en uppgift
att fylla särskilt i vissa delar av vårt land. Dess betydelse minskas emellertid
i och med att antalet arbetarsmåbruk eller överhuvud taget stödjordbruk
blir tillräckligt stort för att tillgodose behovet härav. Detta synes redan
nu vara fallet i stora delar av landet. Arbetarsmåbruksverksamheten har endast
i de norrländska länen samt Dalarna och Värmland någon nämnvärd utbredning.
Med hänsyn bland annat härtill har egnahemsutredningen föreslagit,
att verksamheten skall inskränkas till nämnda landsdelar. Ett annat
motiv för detta förslag har varit, Titt de av utredningen föreslagna avskrivningslånen
delvis skulle kunna fylla samma uppgift som arbetarsmåbruks
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83-
45
lånen. Förstnämnda lån skola emellertid enligt mitt förslag väsentligt begränsas
till beloppen, varigenom deras jämförbarhet med arbetarsmåbrukslånen
minskas. Med hänsyn härtill och då arbetarsmåbruksverksamheten
kan vara till nytta, låt vara i mindre utsträckning, även i andra delar av landet
än de nyss nämnda, finner jag icke tillräckliga skäl föreligga att nu genomföra
den av utredningen ifrågasatta begränsningen av tillämpningsområdet
för arbetarsmåbruksverksamheten. Det bör emellertid noga beaktas, att
arbetarsmåbruk icke nybildas i större utsträckning än att arbetsmöjligheter
förefinnas å orten även vid medelmåttig konjunktur. Framför allt är det viktigt
att icke tillskapa nya arbetarsmåbruk inom orter, där ett större antal
ofullständiga jordbruk finnas, som bättre lämpa sig såsom arbetarsmåbruk
än som jordbruksegnahem.
Att arbetarsmåbrukslånen gjorts så förmånliga för låntagarna som fallet
är förklaras åtminstone delvis därav att arbetarsmåbruken varit avsedda att
anläggas å mer eller mindre obruten mark. Redan med hänsyn härtill anser
jag det icke böra ifrågakomma, att arbetarsmåbrukslån, såsom föreslagits
i ett par yttranden, utlämnas även till förvärv av redan färdiga ställen.
Enligt vad jag nyss nämnt torde, där sådana ställen finnas i tillräcklig omfattning,
den särskilda arbetarsmåbruksverksamheten överhuvud taget icke
ha någon uppgift att fylla.
I fråga om maximibeloppet för arbetarsmåbrukslån biträder jag egnahemsutredningens
förslag, att detta belopp bör bestämmas till 7,000 kronor.
Ehuru jag med avseende å de vanliga egnahemslånen uttalat mig emot att
i egnahemsverksamheten inordnas åtgärder till stöd åt barnrika familjer, anser
jag mig med hänsyn till arbetarsmåbrukslånens speciella karaktär icke
böra motsätta mig, att dylikt lån i enlighet med egnahemsutredningens förslag
skall kunna kompletteras med särskilt statsbidrag till täckande av sådana
ökade byggnadskostnader, som föranledas av att låntagaren har mer
än två minderåriga barn. Maximibeloppet för dylikt bidrag torde, på sätt
utredningen föreslagit, böra bestämmas till 1,000 kronor.
Beträffande återbetalningen av arbetarsmåbrukslån biträder jag egnahemsutredningens
förslag, som synes mig grundat på bärande motiv.
Ej heller har jag något att erinra mot utredningens förslag, att kommuns
beslut angående beviljande av arbetarsmåbrukslån skall underställas vederbörande
egnahemsnämnd samt, i händelse lånet ej godkännes av denna,
prövas av egnahemsstyrelsen. Slutligen anser jag, i likhet med utredningen,
det vara lämpligt, att arbetarsmåbruk avsynas från egnahemsorganens sida.
Till arbetarsmåbruksverksamhetens organisation i övrigt återkommer jag
i det följande.
Arbetarsmåbruksverksamheten har utan tvivel en viktig uppgift att fylla,
särskilt i vissa landsdelar, för att bereda förbättrad bosättning för skogsarbetare
och därmed likställda arbetare. Bostäderna åt dessa arbetargrupper
lia tidigare lämnat mycket övrigt att önska och torde ännu på många håll
behöva ersättas med bättre. I skogsbygderna är det också naturligt och er
-
Ulskottet
46
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
forderlig!, att bosättningen förbindes med drivandet av jordbruk i mindre
omfattning såsom utökning av utkomstmöjligheterna.
Med hänsyn till dessa speciella uppgifter för ifrågavarande typ av stödjordbruk
föreligga onekligen vissa skäl för utredningsmännens uppfattning,
att arbetarsmåbrukslånerörelsen i fortsättningen bör begränsas till Norrland
samt vissa delar av Dalarna och Värmland. Denna förändring av verksamhetsområdet
har ock påyrkats i motionen II: 465.
Emellertid torde frågan örn tillämpningsområdet för bestämmelserna örn
arbetarsmåbrukslån i viss mån ha kommit i ett annat läge såsom departementschefen
framhållit, sedan utredningsmännens förslag att med jordbrukslån
förbinda avskrivningslån modifierats. Avskrivningslånen synas nämligen
för egnahemslåntagarna delvis lia kunnat betraktas såsom en ersättning för
de särskilda förmåner, som äro förenade med arbetarsmåbrukslånen. Vid sådant
förhållande ansluter sig utskottet till departemenstchefens förslag, att
arbetarsmåbrukslån alltjämt skola kunna utlämnas även i andra delar av
landet än de förut nämnda.
Utredningsmännens farhågor, att anläggandet av arbetarsmåbruk liksom
andra stödjordbruk, örn icke nödig varsamhet iakttages, kan komma att
medverka till en ökning av det redan alltför stora antalet ofullständiga jordbruk
i vårt land, synas utskottet befogade. En viss återhållsamhet är alltså
här på sin plats. Innan anläggning av arbetarsmåbruk tillätes måste, såvitt
görligt är, i varje särskilt fall noggrant prövas, dels huruvida icke redan
finnas tillräckligt många stödjordbruk i orten och dels om erforderlig stadigvarande
arbetstillgång där kan påräknas. Likaså bör tillses, att icke befintliga
bondejordbruk onödigtvis sönderstyckas till stödjordbruk — dylika
fall lära ha förekommit. Eljest kan befaras, att staten — samtidigt som ansträngningarna
inriktas på att få fram bärkraftiga familjejordbruk — motverkar
dessa strävanden genom en olycklig inriktning av arbetarsmåbruksverksamheten.
Med hänsyn bland annat till det sist anförda synes det utskottet välbetänkt,
att egnahemsorganen mera fast inkopplas i förevarande verksamhet med befogenhet
att pröva beviljandet av arbetarsmåbrukslån och att avsyna färdigställda
småbruk.
En höjning av maximibeloppet för arbetarsmåbrakslån från 6,000 kronor
till 7,000 kronor synes vara påkallad särskilt för möjliggörande av bättre
åbyggnader. Att bamrika familjer med hänsyn till arbetarsmåbruksverksamhetens
speciella karaktär härutöver skola kunna tilldelas särskilt statsbidrag
å högst 1,000 kronor till täckande av ökade byggnadskostnader för
uppförande av tillräckligt rymliga bostadshus, vill utskottet ej motsätta sig.
I fråga örn arbetarsmåbrukslånens uppdelning i stående del och amorteringsdel
innebär Kungl. Maj:ts förslag, att i den stående delen skall inräknas
kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, 60 procent av
beräknad kostnad för nyodling eller annat jordförbättringsarbete.
Under åberopande av särskilt den sist föreslagna förbättringen i hjälpen
till nyodling finner utskottet icke skäl att tillstyrka yrkandet i motionen
II: 336 örn införande av särskilda odlingsbidrag till innehavare av arbetar
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
47
småbrukslån. Ett bifall till motionen ifråga skulle dessutom vara ägnat att
sammanblanda arbetarsmåbruk och ofullständiga jordbruk, mellan vilka en
bestämd gränsdragning måste upprätthållas. Emellertid kommer den förbättrade
odlingshjälpen genom arbetarsmåbrukslån allenast nytillkommande
låntagare tillgodo. Även äldre låntagare torde, med hänsyn till att deras odlingsmark
kan vara svårodlad eller på grund av bland annat ekonomiska svårigheter,
vara i behov av ytterligare hjälp i förevarande hänseende. Utskottet
förutsätter därför, att Kungl. Maj:t låter verkställa en utredning härom
samt vidtager därav betingade åtgärder.
I motionen II: 254 har påkallats möjlighet till visst anstånd med amorteringsskyldighetens
inträde för arbetarsmåbrukslån. I anslutning härtill får
utskottet erinra, att Kungl. Majit redan på grund av särskilda bemyndiganden
av riksdagen äger befogenhet att medgiva låntagare betalningsuppskov
beträffande lån ur de statliga utlåningsfonderna, med rätt för Kungl. Majit
att delegera denna befogenhet å underordnad myndighet. Självfallet torde,
därest de för egnahemsverksamheten inrättade fonderna överflyttas från
statskontorets till egnahemsstyrelsens förvaltning, riksdagens nämnda bemyndigande
likväl fortfarande böra gälla. Med det anförda torde förevarande
motion få anses besvarad.
VII. Upplåtelser av arrendeegnahem.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag hänvisas till propositionen sid.
142—147.
Departementschefen.
Upplåtandet av arrendeegnahem utgör enligt min mening en betydelsefull
gren av den statliga egnahemsverksamheten. Det synes icke råda några delade
meningar om att tillkomsten av sådana egnahem allt fortfarande bör
stödjas från statens sida. Den kritik, som framkommit mot ifrågavarande
verksamhet, har huvudsakligen riktat sig mot beskaffenheten av bebyggelsen
å arrendeegnahemmen. Då denna för närvarande är föremål för undersökning
genom särskilda sakkunniga, har jag ej anledning att i detta läge
göra något uttalande härutinnan. Resultaten av nämnda undersökning böra
i varje fall icke påverka bedömandet av arrendeegnahemsverksamheten som
sådan. Undersökningen bör däremot kunna erhålla stor betydelse för den
framtida bebyggelsen av arrendeegnahemmen.
Även ur ekonomisk synpunkt är handhavandet av arrendeegnahemmens
bebyggelse förtjänt av den största uppmärksamhet. Kostnaderna för denna
lia, liksom byggnadskostnad^^ överhuvud taget på landsbygden, undan för
undan stegrats. Dessa stegrade byggnadskostnad^'' bära en väsentlig del av
skulden till att arrendeegnahemsverksamheten föranlett större uppoffringar
för staten än som skulle lia varit önskvärt. Det bör uppenbarligen med all
48
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
kraft eftersträvas, att kostnaderna för iordningställandet av arrendeegnahemmen
i möjligaste mån begränsas. Till egnahemsutredningens uttalanden
härutinnan kan jag i stort sett ansluta mig. Liksom utredningen vill jag betona,
att begränsningen av ifrågavarande kostnader icke får ske på bekostnad
av byggnadsbeståndets beskaffenhet.
Mot utredningens förslag, att arrendeegnahemsverksamheten framdeles i
förekommande fall även skall avse färdiga lägenheter, har jag intet att
erinra.
Ej heller finner jag något att invända mot vad utredningen anfört rörande
villkoren för inlösen av arrendeegnahem. I fråga om egnahemslån, som beviljas
i samband med sådan inlösen, böra givetvis gälla samma bestämmelser,
som av mig förordats med avseende å egnahemslån i allmänhet.
Slutligen tillstyrker jag utredningens förslag om höjning av maximibeloppet
för arrendelån från 4,000 till 4,500 kronor. Tillräcklig anledning synes
mig icke föreligga att, såsom förordats från något håll, ändra amorteringsvillkoren
för nu avsedda lån.
Frågorna om arrendeegnahemsverksamhetens organisation och örn finansieringen
av denna verksamhet komma att behandlas i andra sammanhang.
Utskottet. Medan arbetarsmåbruksverksamheten bereder möjlighet för obemedlade
personer att förvärva egna stödjordbruk, är genom arrendeegnahemsverksamheten
möjlighet öppnad för personer utan egna medel att komma i besittning
av familjejordbruk. Sistnämnda verksamhet utgör sålunda ett viktigt
led i den statliga egnahemsverksamheten. Dess betydelse torde ökas, om densamma
i fortsättningen även kommer att avse färdiga jordbruksfastigheter.
Utskottet vill alltså tillstyrka departementschefens förslag i sistberörda
hänseende. Jämväl övriga förevarande förslag, att utlämna egnahemslån
för friköp av arrendeegnahem och att höja maximibeloppet för arrendelån
från 4,000 till 4,500 kronor, lämnas utan erinran från utskottets sida.
Med den ståndpunkt utskottet intagit i fråga om anskaffande av jordbruk
för egnahemsändamål finner utskottet icke skäl att föreslå någon åtgärd med
anledning av de likalydande motionerna I: 306 och II: 467 i vad påyrkats,
att arrendeegnahemsverksamheten måtte omfatta blott i allmän ägo varande
jord och i enskild ägo varande arrendejordbruk.
I detta sammanhang har utskottet till behandling upptagit motionerna
I: 311 och 312. I förstnämnda motion har hemställts, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t påkalla, att för disponerande av statens egen jord för jordbruksändamål
instiftas ett institut, kallat åborätt, jämförligt med tomträtt
efter Stockholms stads förebild, och omfattande även s. k. arrendeegnahem
och arbetarsmåbruk, genom förbättringar i gällande åborättslag för ändamålet.
Denna hemställan tillstyrkes av svenska kvinnors vänsterförbund och
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund i en till utskottet ingiven skrivelse.
Motionen I: 312 utmynnar i hemställan, att riksdagen — i anledning av
propositionens ensidiga inställning till att statens egnahemsrörelse på egen
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
49
mark bör numera begränsas till landsbygden — ville anhålla, att Kungl.
Majit måtte överväga och för riksdagen framlägga förslag till en social egnahemsrörelse
på statens mark även i städerna och framför allt i huvudstaden
med upplåtelse uteslutande med tomträtt, utbildad efter Stockholms stads
förebild. — Såvitt utskottet kunnat finna torde förevarande båda motioner
i vad de behandla spörsmål, som falla inom propositionens ram, vara besvarade
genom utskottets ställningstagande till omfattningen av statlig egnahemsverksamhet
på kronan tillhörig mark. Motionerna torde alltså icke
böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
VIII. Lån och bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag får utskottet hänvisa till redogörelse
i propositionen sid. 150—155.
Av 1936 års skogsutredning avgivet förslag om
statsbidrag till betesförbättringar.
I fråga örn skogsutredningens förslag återfinnes redogörelse i propositionen
sid. 155—156.
Departementschefen.
Såsom jag redan i ett tidigare sammanhang understrukit bör egnahemsverksamheten
under kommande år betrakta det som en av sina allra viktigaste
uppgifter att medverka till förstärkning av ofullständiga jordbruk. Sådan
förstärkning kan åvägabringas antingen genom förvärv av tillskottsjord,
genom sammanslagning av två eller flera ofullständiga jordbruk eller genom
förbättringar inom de nuvarande ägoområdena. Vilken eller vilka av nu
nämnda åtgärder, som företrädesvis böra anlitas, måste bliva beroende av
omständigheterna i de särskilda fallen. Jag vill här endast fästa uppmärksamheten
på att möjligheterna att sammanslå ofullständiga jordbruk till mera
bärkraftiga enheter hittills synas ha förbisetts i alltför hög grad.
Vad som gäller förstärkning av ofullständiga jordbruk till större bärkraft
bör, såsom egnahemsutredningen framhållit, även äga tillämpning å åtgärder,
som avse att förbättra stödjordbruks användbarhet för därmed avsedda ändamål.
Beträffande grunderna för utlämnandet av lån till förstärkning av ofullständiga
jordbruk innefattar egnahemsutredningens förslag i stort sett icke
några nyheter i förhållande till nu gällande bestämmelser utöver vad som
följer av de i det föregående behandlade reformerna i fråga om egnahemslångivningen
överhuvud taget. Bland dessa reformer må här erinras om införandet
av avskrivningslån — vilka av mig föreslagits skola betecknas som
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. Nr 83. 4
50
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
premielån — höjningen av maximivärdet å egnahemsfastigheter och av belåningsprocenten
för jordbrukslån, införandet av särskilda skogslån, ändrade
ränte- och amorteringsbestämmelser samt möjlighet att placera viss del av
egnahemslåntagares kredit hos annan långivare. Utredningens förslag angående
grunderna för lån till förstärkning av ofullständiga jordbruk.kan för övrigt
sägas innebära en rationalisering av gällande bestämmelser på förevarande
område. Jag har intet att erinra mot utredningens ifrågavarande förslag.
I detta sammanhang vill jag erinra om vad jag förut anfört angående lämpligheten
av att mindre jordbrukare i vissa fall förena sig om inköp av skogseld
betesmark till stöd för sina respektive jordbruks bärkraft. Möjlighet
synes böra beredas att erhålla egnahemslån till underlättande av dylika förvärv.
Tillkomsten av samfälligheter av här berörda art synes emellertid åtminstone
i vad gäller betesmarker försvåras genom nuvarande bestämmelser
i jorddelningslagen. Frågan om behovet av lagändring härutinnan torde i
lämpligt sammanhang böra bliva föremål för övervägande.
Med avseende å statsbidragen till förstärkning av ofullständiga jordbruk
har egnahemsutredningen föreslagit vissa icke oväsentliga förhöjningar. Enligt
utredningens förslag skall sådant bidrag kunna uppgå till 60 procent av
kostnaden för respektiv^ arbete. Motsvarande maximisiffra utgör nu 50 procent,
men i praktiken ha bidragsbeloppen i genomsnitt stannat vid 33 å 35
procent av kostnaderna. Vidare har utredningen föreslagit höjning av de absoluta
maximibeloppen för bidragen, nämligen för nyodling från 250 till 400
kronor, för stenröjning från 250 till 350 kronor, för jordkörning från 200
till 250 kronor och för betesförbättring från 125 till likaledes 250 kronor,
allt per hektar räknat. Utredningen har även uttalat sig för en höjning av
anslagsmedlen för ifrågavarande ändamål. Beträffande principerna för fördelningen
av bidragen har utredningen förutsatt, att bidrag skola få utgå endast
där verkligt behov av sådant föreligger, och att det icke alltid skall visa
sig nödvändigt att utsträcka bidragsbeloppen ända till den fastställda maximigränsen.
I det yttrande, som avgivits av lantbruksstyrelsen, har däremot
avråtts från att utdelningen av bidragen skall grundas på behovsprövning.
Styrelsen har ansett tillräckligt, att det årliga anslaget för bidragsverksamheten
ökas därhän att bidraget till varje särskilt arbete må kunna utgå med
redan nu medgivet maximibelopp, 50 procent av kostnaden. Enligt lantbruksstyrelsen
mening skulle alltså icke någon höjning vara behövlig i fråga örn
vare sig nämnda relativa maximibelopp eller de fastställda absoluta maximibeloppen.
För min del får jag till en början erinra om att enligt gällande bestämmelser
företräde till erhållande av statsbidrag till jordförbättring skall givas
den, som för sin bärgning är mest i behov av jordförbättringen, samt den,
som på grund av svag ekonomi eller av andra orsaker har större svårigheter
att erhålla lån av för ändamålet tillgängliga statsmedel och med hänsyn härtill
eller av andra anledningar är i mera trängande behov av statsbidrag. En
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
51
ligt min mening böra dessa principer upprätthållas vid den fortsatta bidragsverksamheten.
Med utgångspunkt härifrån anser jag det vara lämpligt, att
— jämte det de årliga statsanslagen för ändamålet utökas i enlighet med
vad jag i annat sammanhang kommer att förorda — maximibeloppen för
bidragen tillmätas på sådant sätt, att de medgiva en tillräcklig differentiering
av bidragen och ett effektivt stöd även i sådana fall, där betingelserna för
förbättringsåtgärder äro relativt ogynnsamma men desamma ändock anses
böra komma till stånd. Erinras må, att riksdagens revisorer i sin år 1937
avgivna berättelse funnit det förtjänt att tagas under övervägande, huruvida
icke genom ändring av grunderna för statsbidrag till betesförbättringar möjlighet
skulle beredas markägare att erhålla förhöjning av bidraget, därest
en särskilt kostsam beredning av marken måste verkställas för ernående äv
det med förbättringsarbetet avsedda syftet. Vad sålunda anförts synes mig
även tillämpligt med avseende å andra bidrag än för betesförbättring. Ett genomförande
av de utav egnahemsutredningen föreslagna förhöjningarna av
bidragsbeloppen är tydligen ägnat att underlätta tillgodoseendet av här framställda
önskemål, och jag finner mig följaktligen böra biträda ifrågavarande
förslag. Vad särskilt angår betesförbättringsbidragen torde böra uppmärksammas,
att icke blott egnahemsutredningen utan även skogsutredningen
föreslagit höjning av maximibeloppet till 250 kronor för hektar.
I enlighet med vad egnahemsutredningen föreslagit torde i kostnader för
nyodling, till vilken förbättringsbidrag utgår, böra få inbegripas även kostnad
för anläggande av väg, som erfordras för utnyttjande av det nyodlade
området och icke bekostas med anlitande av särskilt anvisade statsmedel.
Mot egnahemsutredningens förslag i fråga örn införande av statsbidrag
jämväl för avloppsförbättringar har jag i huvudsak intet att erinra. Maximibeloppet
för sådant bidrag torde på grund av vad lantbruksstyrelsen anfört
böra bestämmas till 250 kronor per företag räknat. Icke heller bidrag av
detta slag bör få uppgå till mer än 60 procent av kostnaderna. Vad lantbruksstyrelsen
uttalat med avseende å denna bidragsverksamhet synes vara
värt beaktande.
Egnahemsutredningens förslag, att statsbidrag skall kunna lämnas till
täckande av kostnader för byggnader, som bliva överflödiga vid sammanläggning
av alltför små brukningsdelar, anser jag vara synnerligen välbetänkt.
Med hänsyn till den stora betydelsen ur jordbruksekonomisk synpunkt
av att sådan sammanläggning främjas synes emellertid bidrag böra
ifrågakomma även utan samband med egnahemslån.
Då jag i det föregående uttalat mig för att förslag örn expropriationsrätt
för stärkande av ofullständiga jordbruk ej bör föreläggas årets riksdag, saknas
anledning att här ingå på utredningens förslag om statsbidrag till täckande
av vissa expropriationskostnadcr.
Vad i vissa yttranden anförts rörande önskvärdheten av bidrag till en del
andra, här ej berörda ändamål, bland annat skogsodling, anser jag mig icke
kunna upptaga i förevarande sammanhang.
I överensstämmelse med egnahemsutredningens förslag torde nu gällande
52
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
bestämmelse, att statsbidrag till förbättring av ofullständigt jordbruk icke
på en gång må tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa
500 kronor, böra ändras på det sätt, att ifrågavarande maximibelopp höjes
till 800 kronor. Detta belopp bör jämväl innefatta eventuellt avloppsförbättringsbidrag.
Även om sådana bidrag icke beräknas per person utan
per företag, synes kunna bestämmas, huru mycket av bidrag som faller på
olika bidragstagare. Däremot kunna tydligen nyssnämnda statsbidrag till
inlösen av byggnader icke inräknas i ifrågavarande maximibelopp.
Egnahemsutredningen har föreslagit upphävande av nu gällande villkor
för statsbidrag, enligt vilket jordbrukets areal åker icke får överstiga 10 hektar.
För min del håller jag i likhet med lantbruksstyrelsen före, att en gräns
härvidlag fortfarande bör finnas. Jag förordar emellertid, att gränsen höjes
till 20 hektar åker. Därest så sker torde det icke vara behövligt att, såsom
förordats av skogsutredningen, för betesförbättringsbidrag fastställa en särskild
arealgräns av 25 hektar.
Vad nu föreslagits bör emellertid icke innebära ett uppgivande av principen,
att bidrag endast bör få utgå, där respektive jordbruk är att betrakta
som ofullständigt. Att såsom föreslagits från något håll även lämna bidrag
till förstärkningsåtgärder å redan fullständiga jordbruk synes obehövligt och
rent av stå i strid med den i det föregående uttalande uppfattningen, att en
utökning av jordbrukets ram i nuvarande läge icke är att eftersträva annat
än i den mån densamma betingas av önskvärdheten att göra ofullständiga
jordbruk mera bärkraftiga. Av skäl, som anförts av skogsutredningen, synes
emellertid betesförbättringsbidrag böra utgå även till andra jordbruk än
ofullständiga.
Även vad i övrigt av skogsutredningen föreslagits med avseende å bidragen
till betesförbättringar finner jag mig kunna i allt väsentligt biträda. Sålunda
synes det lämpligt, att dylikt bidrag får utgå jämväl till betesanläggning å
odlad jord. Statsbidrag bör vidare efter vissa grunder kunna utgå också för
samfällda kulturbeten, som iordningställas genom enskild persons, särskilt
för ändamålet bildat bolags eller förenings eller vederbörande hushållningssällskaps
försorg.
De inskränkningar, som av statskontoret ifrågasatts beträffande utlämnandet
av betesförbättringsbidrag, finner jag så mycket mindre behövliga, som
föreskrifter i huvudsaklig anslutning till egnahemsutredningens och skogsutredningens
förslag torde böra införas angående skyldighet för bidragstagare
att vidmakthålla jordförbättring, som verkställts med anlitande av
statsbidrag.
Slutligen vill jag med anledning av vad som från visst håll uttalats fästa
uppmärksamheten på att, om egnahemsorganisationen medverkar till sammanslagning
av två eller flera ofullständiga jordbruk, såsom förutsättning
härför bör gälla, att ifrågavarande fastigheter sammanläggas även i judiciellt
avseende. Det ligger i sakens natur, att en delning av en sålunda nybildad
fastighet sedermera endast i särskilda fall kan komma att medgivas av
vederbörande jorddelningsmyndigheter.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
53
Till effektivisering och intensifiering av verksamheten för främjande av
ofullständiga jordbruks förstärkning till ökad bärkraft utan samband med
ägareskifte har departementschefen, i huvudsaklig anslutning till utredningsmännens
uppfattning, föreslagit flera samverkande åtgärder, avseende dels
utvidgning av ifrågavarande jordbruks marktillgång och dels förbättringar
inom redan befintligt ägoområde.
Beträffande utvidgningen av de ofullständiga jordbrukens markinnehav
synes det utskottet vara av största vikt, att alla möjligheter till sammanslagning
av dylika jordbruk tillvaratagas. Därigenom vinnes icke blott att en del
jordbruk kunna erhålla bättre bärkraft utan samtidigt att otjänliga brukningsdelar
kunna bringas att helt upphöra såsom självständiga jordbruksföretag.
Jordbrukslån — i vissa fall förenade med premielån — samt skogslån
ävensom statsbidrag i flera former äro avsedda att utlämnas för att befordra
en utveckling i angivna riktning.
Den föreslagna möjligheten att med statsbidrag ersätta värdet av åbyggnader,
som bliva överflödiga vid sammanslagning av brukningsdelar eller
eljest vid förvärv av tillskottsjord, finner utskottet synnerligen välbetänkt.
Likaså vill utskottet tillstyrka de föreslagna höjningarna av såväl de relativa
som de absoluta beloppen av ifrågavarande statsbidrag till nyodling,
stenröjning, jordkörning och betesförbättring. Samtliga dessa bidrag torde
alltså höjas från 50 till 60 procent av kostnaden för respektive arbete samt
per hektar för nyodling från 250 till 400 kronor, för stenröjning från 250 till
350 kronor, för jordkörning från 200 till 250 kronor och för betesförbättring
från 125 till likaledes 250 kronor.
Såsom en ytterligare nyhet har upptagits inrättandet av statsbidrag för
avloppsförbättringar. Detta bidrag har maximerats till 60 procent av kostnaderna
och till 250 kronor för företag.
I anslutning till omförmälda ändringar i förevarande bidragsverksamhet
har maximibeloppet av det statsbidrag, som må på en gång tilldelas en och
samma person, höjts från 500 till 800 kronor, däri dock icke inräknats bidrag
till inlösen av byggnader.
Enligt departementschefens förslag skola jordbrukare, som förena sig om
gemensamma inköp av skogs- eller betesmark, kunna erhålla egnahemslån.
Till iordningställande av samfällda kulturbeten skall betesförbättringsbidrag
kunna utgå.
Slutligen har departementschefen bland andra åtgärder i förevarande syfte
förordat, att arealgränsen för ofullständiga jordbruk med avseende på bidragsverksamheten
skall höjas från 10 till 20 hektar åker.
Vad departementschefen sålunda föreslagit synes utskottet vila på väl genomtänkta
grunder och vara ägnat att påskynda en trängande lösning av den
kanske främsta uppgiften inom egnahemsverksamheten, nämligen att medverka
till en rationalisering och konsolidering av den stora mängden ofullständiga
jordbruk i landet.
Utskottet.
54
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
I motionen II: 31 har hemställts, att stenröjningsbidrag måtte kunna utlämnas
även för borttagande av stengärdesgårdar. Utskottet finner icke tillräckliga
skäl föreligga för en dylik utvidgning av bidragsverksamheten.
Den i motionen II: 33 föreslagna höjningen av statsbidragen för nyodling,
stenröjning, jordkörning och betesförbättring torde tillgodoses genom de
av utskottet härigenom tillstyrkta förslagen.
Ehuru utskottet finner vissa skäl tala för den i de likalydande motionerna
1:306 och 11:467 begärda utredningen, huru lämpliga arbetsmöjligheter
skulle kunna beredas innehavare av ofullständiga jordbruk, anser utskottet
likväl icke lämpligt att nu påkalla en dylik utredning.
IX. Allmänna grunder för egnahemsverksamhetens organisation.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag får utskottet hänvisa till redogörelse
i propositionen sid. 165—173.
Departementschefen.
Hushållningssällskapens egnahemsnämnder och statens egnahemsstyrelse
kunna sägas utgöra ryggraden i den nuvarande egnahemsorganisationen. En
allvarlig brist hos denna synes vara, att förhållandet varken mellan egnahemsnämnderna
inbördes eller mellan dessa nämnder och egnahemsstyrelsen
är fast reglerat. Detta förklaras därav att hushållningssällskapen i sitt
handhavande av egnahemslångivningen intaga en självständig ställning gentemot
staten och åtminstone formellt ansvara för de förluster, som kunna
uppkomma å de av dem utlämnade egnahemslånen. Det är då naturligt, att
de även själva måste ha beslutanderätten rörande långivningen och att egnahemsstyrelsen
icke kan ha något avgörande inflytande över denna. På
grund härav lia hushållningssällskapen allt efter sin egen inställning till
egnahemslångivningen kunnat bedriva denna mer eller mindre aktivt. Icke
blott kvantitativt utan även kvalitativt har stor ojämnhet rått, och egnahemsstyrelsen
har varit ur stånd att åvägabringa önskvärd enhetlighet. Att
förhållandena icke heller varit tillfredsställande i vad gäller egnahemsnämndernas
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet, har belysts i ett
föregående sammanhang.
Med de utvidgningar av egnahemsverksamheten i olika hänseenden, som
jag i det föregående föreslagit — låt vara att dessa utvidgningar icke i alla
punkter gå så långt, som förordats av egnahemsutredningen — synas mig
kraven på ökat statligt inflytande över egnahemsverksamhetens bedrivande
ha vuxit i styrka. De ökade ekonomiska engagemang från statens sida, som
kunna förutsättas bliva följden av ett genomförande av de nya reglerna för
egnahemslångivningen, måste ingiva betänkligheter, om tillämpningen av
dessa regler blir beroende av ett stor antal vart för sig självständiga organ.
Jordbrulcsutskottets utlåtande Nr 83.
55
Stalén bör lia garantier för att ifrågavarande statsmedel utnyttjas på ett
ändamålsenligt sätt och fördelas efter enhetliga principer.
Till vad nu sagts kommer, att tiden enligt min mening är inne att närmare
än hittills med den allmänna egnahemsverksamheten samordna utlåningen
till arbetarsmåbruk och upplåtandet av arrendeegnahem. Sistnämnda
verksamhet handhaves redan nu av ett rent statligt organ, statens jordnämnd.
Även för andra med egnahemsrörelsen sammanhängande verksamhetsgrenar
kan det vara önskvärt att lia tillgång till organ av övervägande
statlig karaktär.
Med hänsyn till de olika förhållanden, som jag här angivit, finner jag
det vara ett bestämt önskemål, att statens inflytande över egnahemsverksamhetens
bedrivande blir väsentligt effektivare än nu är fallet. Måhända skulle
det ligga närmast till hands att söka nå detta mål genom att, såsom antytts
i en del yttranden, öka det antal ledamöter i egnahemsnämnd, nu två av
fem, som utses av staten, och sålunda giva staten majoritet inom nämnden.
Detta skulle knappast kunna ske utan att staten även formellt övertoge det
ekonomiska ansvaret för egnahemsnämndernas verksamhet. Man ställes
emellertid då inför frågan, om det icke är mera rationellt att taga steget
fullt ut och göra dessa nämnder helt statliga. Egnahemsutredningen har
föreslagit, att egnahemsverksamheten omorganiseras i sistnämnda riktning.
Mot detta förslag ha i många yttranden framförts starka betänkligheter.
Dessa lia särskilt grundats därpå att hushållningssällskapen sedan gammalt
haft egnahemsverksamheten om hand och anpassat sin organisation härefter.
Ett avskiljande av egnahemsnämnderna från hushållningssällskapen
har befarats kunna medföra svårigheter med hänsyn till att dessa nämnder
hade en del personal gemensam med hushållningssällskapen i övrigt. Örn
egnahemsverksamheten undantoges från hushållningssällskapen och för densamma
tillskapades nya organ, skulle en viss dualism uppstå till följd av att
hushållningssällskapen och de särskilda egnahemsorganen skulle behöva tillgång
till sakkunskap av enahanda art. Även för allmänheten skulle det, enligt
vad som gjorts gällande, kunna medföra olägenheter, örn man i egnahemsfrågor
behövde frånvända sig till andra organ än dem, som eljest handhade
jordbrukets angelägenheter, och kanske samtidigt nödgas påkalla förrättningar
från två olika håll. Vidare har ifrågasatts, huruvida man hos
statliga organ kunde påräkna den smidighet och anpassning efter lokala förhållanden,
som vore nödvändig för ifrågavarande verksamhet. Enligt min
mening torde sistnämnda farhågor utan vidare kunna avvisas. Det finnes
ej anledning att antaga, att statliga organ sammansatta av representanter för
orterna i högre grad än hushållningssällskapens organ skulle komma att
brista i fråga om smidighet och anpassningsförmåga. Ej heller finner jag den
omständigheten, att hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna, bortsett
från de särskilda egnahemskonsulenterna, till stor del lia gemensam personal,
i synnerhet för kassa- och kontorsgöromål, innebära något avgörande
skäl mot ett avskiljande av egnahemsverksamheten. Det torde i allmänhet
icke möta några större svårigheter att uppdela kontorspersonalen mellan hus
-
56
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
hållningssällskapen och eventuella nya statsorgan. I fråga om vissa befattningshavare,
närmast skattmästare eller kassörer, torde det icke vara omöjligt
att, om de båda institutionerna icke var för sig kunde bereda tillräckligt
arbete för en heltidstjänst, låta sådan befattningshavare fortfarande, på
lämpliga villkor, fullgöra arbete för bägge institutionernas räkning. Den omständigheten,
att både egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen
skulle ha behov av personal med agronomutbildning, finner jag icke heller
kunna åberopas som stöd för ett bibehållande av egnahemsverksamheten hos
sällskapen, eftersom det kan antagas, att sådan personal skulle kunna utnyttjas
i full utsträckning på båda hållen. Vad slutligen angår den kanske mest
vägande invändningen mot ett förstatligande av egnahemsnämnderna, nämligen
att hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas tjänstemän i en
del fall skulle komma att samtidigt behöva anlitas för förrättningar å en och
samma ort i och för olika slag av förstärkningsåtgärder, vill jag fästa uppmärksamheten
på att motsvarande olägenheter göra sig gällande även inom
den nuvarande organisationen, där egnahemsorganen ha särskilda konsulenter
för uteslutande egnahemsnämndernas uppgifter.
Vid övervägande av förevarande fråga har jag i likhet med egnahemsutredningen
kommit till den uppfattningen, att vad som till äventyrs kan anföras
emot att egnahemsnämnderna förstatligas väger tämligen lätt i jämförelse med
de för den fortsatta egnahemsverksamheten betydelsefulla skäl, som tala till
förmån för ett sådant förstatligande. Jag finner mig följaktligen böra förorda
egnahemsutredningens förslag i förevarande del.
Enligt egnahemsutredningens förslag skall till de statliga egnahemsnämnderna
även överflyttas bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga
jordbruk, vilken nu handhaves av hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Delvis samma skäl, som blivit anförda gentemot egnahemsverksamhetens
avkoppling från hushållningssällskapen, ha även, och med än större
skärpa, riktats mot den föreslagna överflyttningen från sällskapen av nyssnämnda
bidragsverksamhet. Såvitt jag kan finna, få de betänkligheter, som
i vissa yttranden framförts härutinnan, en väsentligt ökad tyngd, då det gäller
sist avsedda reform. Visserligen vill jag ingalunda förneka, att det kunde
medföra vissa fördelar, om de nya egnahemsnämnderna kunde handhava
allt arbete med förstärkning av ofullständiga jordbruk, vare sig fråga vore
om komplettering med tillskottsjord eller grundförbättringar. Emellertid
finner jag bidragsverksamheten för förevarande ändamål vara så intimt sammankopplad
med hushållningssällskapen, såväl med hänsyn till sambandet
med dessas övriga uppgifter som i organisatoriskt hänseende, att jag åtminstone
i nuvarande läge, i avbidan på erfarenheter av den föreslagna omläggningen
av egnahemsverksamheten, icke kan tillstyrka, att bidragsverksamheten
till förstärkning av ofullständiga jordbruk lösryckes från hushållningssällskapen.
Beträffande avgränsningen mellan egnahemsnämndernas och hushållningssällskapens
uppgifter torde böra följas den principen att de förra handhava
den sociala jordanskaffningsverksamheten och de senare den produktions
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
57
främjande verksamheten. Grundlinjerna för denna uppdelning torde, i vad
gäller förstärkningen av ofullständiga jordbruk, kunna skisseras på ungefär
följande sätt. Egnahemsnämnderna böra verkställa inventering av ofullständiga
jordbruk och planlägga den verksamhet, som avser förstärkning av sådana
jordbruk, vare sig jordbruken äro egnahemsbelånade eller icke, ävensom
medverka vid anskaffning av tillskottsjord och vid sammanslagning av
alltför små brukningsdelar. Innan det kan avgöras, huruvida tillskottsjord
behöver inköpas, bör ha undersökts, huruvida och i vilken utsträckning odlingsmark
finnes inom fastigheternas gränser, ävensom prövats, vilka fastigheter
som i första hand böra bliva föremål för produktionsförbättrande åtgärder
av olika slag. Hushållningssällskapen böra från egnahemsnämnderna
erhålla förteckningar över ifrågavarande ofullständiga jordbruk. Själva bidragsverksamheten
bör — där icke det statliga stödet lämnas i form av premielån
i samband med förvärv eller utökning av jordbruk — omhänderhavas
av hushållningssällskapen, vilka även ha befattning med täckdikningsoch
den därmed sammanhängande avdikningsverksamheten. Däremot torde
tilldelningen av sådana bidrag, som förutsatts skola kunna utgå till täckande
av kostnader för överflödiga byggnader å tillskottsjord, böra ankomma på
egnahemsnämnderna. Dessa torde vidare böra handhava den statliga bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden. Kraven på en rekonstruktion
och rationalisering av jordbrukets byggnadsbestånd i allmänhet torde
komma att göra sig gällande med allt större styrka. I arbetet för en förbättrad
byggnadsstandard på landsbygden synes en intim samverkan mellan
egnahemsorganen och hushållningssällskapen vara önskvärd. En sådan samverkan
är även på andra områden nödvändig för undvikande av dubbelarbete.
Såsom ett led i denna samverkan synes det mig vara ett önskamål att
ordförandena eller andra representanter för hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna
och egnahemsnämnderna ävensom överlantmätarna emellanåt
komma samman till överläggningar i frågor rörande olika sociala jordbruksspörsmål.
Skäl kunna tala för att dylika överläggningar försiggå i närvaro
av landshövdingen i respektive län.
Därest riksdagen bifaller det av mig föreslagna förstatligandet av egnahemsnämnderna,
ankommer det därefter på Kungl. Maj:t att instruktionsvis
meddela närmare föreskrifter rörande de nya nämndernas arbetsuppgifter
m. m.
I likhet med egnaliemsutredningen finner jag nödvändigt, att egnahemsstyrelsen
tar aktiv del i jordanskaffningsverksamheten. Detta bör uppenbarligen
icke hindra, att även egnahemsnämnderna, alltefter förhållandena i olika
landsdelar, komma att lia en mer eller mindre betydelsefull uppgift att fylla
med avseende å ifrågavarande verksamhet. Jordförmedlingen bör helt ankomma
på länsorganen, vilka dock även härvidlag böra stå under egnahemsstyrelsens
överinseende och följa dennas direktiv, överhuvud taget kan jag
i nu berörda delar i allt väsentligt ansluta mig till de av egnahemsutredningen
gjorda uttalandena.
58
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Beträffande arbetarsmåbruksverksamheten har jag redan förut biträtt utredningens
förslag att kommunernas beslut om beviljande av arbetarsmåbrukslån
framdeles skola underställas egnahemsnämnderna och i vissa fall
egnahemsstyrelsen.
Att statens jordnämnd, som är inrättad för arrendeegnahemsverksamheten,
nu bör inordnas i den nya egnahemsorganisationen, finner jag uppenbart.
Slutligen böra, såsom jag redan antytt, egnahemsorganen liksom hittills
handhava vissa med egnahemsverksamheten sammanhängande uppgifter. Egnahemsorganisationen
är för närvarande inkopplad i bostadsförbättringsverksamheten
och i långivningen till byggandet av lantarbetarbostäder. Utan tvivel
kan det tänkas, att det i framtiden kan befinnas lämpligt att även anförtro
andra uppgifter åt nämnda organisation.
Egnahemsutredningen har antytt, att de statliga egnahemsnämnderna, även
utan samband med den egentliga egnahemsverksamheten, skulle kunna lia
vissa uppgifter att fylla vid domänverkets försäljningar av kronojord. I
denna frågas nuvarande läge saknar jag emellertid anledning att ingå härpå.
Vad angår egnahemsutredningens förslag om en fullständig centralisering
av den med egnahemsverksamheten sammanhängande kassarörelsen anser
jag, i överensstämmelse med den uppfattning som kommit till uttryck i ett
flertal yttranden, sådana olägenheter vara förenade med en dylik anordning,
särskilt med hänsyn till egnahemsorganens förbindelser med allmänheten, att
jag icke kan biträda detta förslag. Däremot synas mig de av statskontoret föreslagna
grunderna för kassarörelsen vara i stort sett ändamålsenliga. Kungl.
Majit torde framdeles böra meddela föreskrifter i dessa ämnen. Det torde
kunna förutsättas, att arbetsfördelningen mellan riksräkenskapsverket såsom
reviderande myndighet och egnahemsstyrelsen såsom övervakare av egnahemsnämndernas
långivnings- och övriga verksamhet skall kunna ordnas på
ett rationellt och praktiskt sätt.
I såväl egnahemsutredningens betänkande som i en del yttranden har berörts
frågan, huruvida den omständigheten, att framdeles en särskild organisation
kunde tänkas bliva tillskapad för statens allmänna bostadsfrämjande
verksamhet, borde föranleda uppskov med en omorganisation av egnahemsverksamheten.
I likhet med egnahemsutredningen håller jag emellertid före
att, även om den verksamhet, som har avseende å bostadsegnahemmen, skulle
kunna tänkas i större eller mindre utsträckning avskiljas från egnahemsorganisationen,
tillräckliga uppgifter likväl skulle återstå, för att denna organisation
skulle böra bibehållas med i stort sett den uppbyggnad som nu föreslagits.
En annan sak är att vid bestämmandet av den ordinarie personalens omfattning
hos olika egnahemsorgan viss hänsyn kan böra tagas till en eventuell omläggning
av bostadsegnahemsverksamheten.
Utskottet. Den kanske främsta förutsättningen för en framgångsrik egnahemsverksamhet
torde, enligt vad utredningsmännen funnit, hänföra sig till den organisatoriska
sidan. Örn icke organisationen av verksamheten blir effektiv,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
59
synas dem statens uppoffringar icke kunna förväntas komma till bästa nytta.
En av grundorsakerna till att egnahemsverksamheten hitintills icke ansetts
vara tillfredsställande ha utredningsmännen funnit ligga i den nuvarande organisationens
bristande möjligheter att vara aktivt verksam samt i en otillräcklig
inbördes samverkan mellan de skilda organ, som liandha ifrågavarande
uppgifter.
Vid olika tillfällen, då egnahemsfrågan tidigare behandlats av statsmakterna,
ha krav framställts på ökat statligt inflytande över egnahemsverk
samhetens bedrivande. I likhet med departementschefen anser utskottet, att
organisationsfrågan kommit i ett nytt läge, örn hänsyn tages till nu förevarande
genomgripande reformförslag.
Åtskilliga i och för sig vägande skäl ha framförts såväl för som emot det
nu ifrågasatta förstatligandet av egnahemsverksamheten. Det torde icke
vara erforderligt, att här återgiva alla de synpunkter, som kunna anläggas
på frågan örn egnahemsverksamhetens organisation och som blivit inom utskottet
ingående och allsidigt dryftade. Olika meningar ha härutinnan framförts
inom utskottet och tre lösningar ifrågasatts, nämligen antingen att bibehålla
den nuvarande organisationen i stort sett oförändrad eller att på statliga
organ överflytta hela egnahemsverksamheten eller ock att uppdela verksamheten
på statliga organ och hushållningssällskapen. Utskottet har ansett
sig böra tillstyrka departementschefens förslag om en omorganisation i sist
angivna riktning.
Enligt utskottets mening bör alltså den verksamhet, som hittills handhafts
av hushållningssällskapens egnahemsnämnder, övertagas av statliga egnahemsnämnder,
men bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga
jordbruk bibehållas hos hushållningssällskapen.
Vid ställningstagandet i sistberörda hänseende har utskottet tagit fasta på
departementschefens förklaring, att han åtminstone i nuvarande läge, i avbidan
på erfarenheter av den föreslagna omläggningen av egnahemsverksamheten,
icke kunnat tillstyrka, att ifrågavarande bidragsverksamhet lösryckes
från hushållningssällskapen. Fördelarna med en fullständig överflyttning
av verksamheten för förstärkning av ofullständiga jordbruk på egnahemsorganen
äro emellertid ovedersägliga med hänsyn till de därigenom ökade
möjligheter till ett enhetligt bedömande av ifrågakommande förstärkningsåtgärder.
Den verksamhetsgren, som nu ställes utanför egnahemsorganisationen,
torde jämväl utgöra den kanske viktigaste inom egnahemsverksamheten.
Utskottet vill härvid erinra örn den förebådade utredningen rörande
hushållningssällskapens omorganisation, vilken torde böra igångsättas
med det snaraste och vars resultat synes höra avvaktas, innan några
mera avsevärda förändringar vidtagas med avseende på sällskapens verksamhetsområden.
Utskottet betraktar sålunda den nu tillstyrkta organisationen
närmast såsom ett provisorium. En ändamålsenlig avgränsning mellan
egnahemsorganens och hushållningssällskapens uppgifter torde nämligen
innebära, att de förra skola handha alla åtgärder sorn äro förenade
med statens ekonomiska stöd för iordningställandet av familjejordbruk och
60
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
de senare sådana åtgärder som därefter visa sig behövliga för att innehavarna
av dylika jordbruk skola kunna reda sig och förbättra sin ställning såsom
jordbrukare.
Med det anförda har utskottet angivit sin ståndpunkt till de yrkanden,
som framställts dels i motionen I: 302 om bifall till utredningsmännens förslag,
dels i de likalydande motionerna I: 303 och II: 464 om avslag å Kungl.
Maj :ts förslag till omorganisation och dels i motionen 1: 304 om förnyad
prövning av organisationsfrågan i samband med utredning rörande hushållningssällskapens
framtida verksamhet och organisation.
Utskottet ansluter sig slutligen till förslaget om att i egnahemsorganisationen
inordna statens jordnämnd. Egnahemsorganisationen torde åtminstone
tillsvidare ytterligare böra handha den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten
på landet och långivningen till byggandet av lantarbetarbostäder.
Att departementschefen tagit avstånd från utredningsmännens förslag om
fullständig centralisering av den med egnahemsverksamheten sammanhängande
kassarörelsen, finner utskottet väl motiverat. De av departementschefen
förordade grunderna för denna kassarörelse synas utskottet ändamålsenliga
och tillstyrkas således av utskottet.
Liksom departementschefen vill utskottet framhålla önskvärdheten och
behovet av att även efter egnahemsnämndernas förstatligande en intim
samverkan sker mellan dessa nämnder och hushållningssällskapen liksom
ock att de inom de tvenne organisationerna anställda tjänstemännen utnyttjas
inom varandras områden i den mån så lämpligen kan ske. Departementschefen
bygger på att hushållningssällskapen allt fortfarande skola ombesörja
de uppgifter, som i övrigt nu påvila dem. De i de likalydande
motionerna I: 303 och II: 464 i detta hänseende framförda synpunkterna torde
ej stå i strid med berörda uppfattning och föranleda därför intet uttalande
från utskottets sida.
X. Egnahemsverksamhetens centrala organisation.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
sid. 194—199.
Departementschefen.
Med hänsyn till de förslag, som i det föregående i olika sammanhang framställts
med avseende å egnahemsverksamhetens framtida bedrivande, innebärande
bland annat att egnahemsnämnderna hädanefter såsom statsorgan skola
bliva direkt underställda egnahemsstyrelsen, finner jag ett uppenbart behov
föreligga av en förstärkning och rationalisering av styrelsens organisation.
Emellertid kan jag icke tillstyrka egnahemsutredningens organisationsförslag
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
61
i hela dess vidd. I avvaktan på erfarenheter av den reform av egnahemsverksamheten,
som av mig föreslås, och av behovet av arbetskrafter för densamma
anser jag personaluppsättningen inom egnahemsstyrelsen böra begränsas
något i förhållande till vad utredningen föreslagit. Örn så sker, kan
jag icke finna tillräckliga skäl tala emot att styrelsen — med undantag för
vissa i det följande angivna befattningar — upptages på ordinarie stat. I
samband härmed torde, såsom egnahemsutredningen förordat, beteckningen
»statens egnahemsstyrelse» böra förkortas till enbart »egnahemsstyrelsen».
Beträffande grunderna för egnahemsstyrelsens organisation biträder jag
egnahemsutredningens förslag örn införande av viss byråindelning inom styrelsen,
varvid byråcheferna böra erhålla ställning av ledamöter. Med hänsyn
till karaktären av de uppgifter, egnahemsstyrelsen har att fullgöra, finner
jag det önskvärt, att densamma vid sidan av byråindelningen har tillgång
till praktisk sakkunskap på de olika områden, som beröras av egnahems
verksamheten. Egnahemsutredningen har med denna utgångspunkt
föreslagit, att i styrelsen skola, liksom hittills, ingå tre särskilt förordnade
ledamöter. I en del yttranden har gjorts gällande, att utredningen tillagt
dessa ledamöter alltför vittgående uppgifter och befogenheter och att de
allenast borde ha ställning av sakkunniga med rådgivande uppgifter. För
min del anser jag övervägande skäl tala för att ifrågavarande ledamöter
även skola deltaga i fattande av beslut inom styrelsen. Emellertid synes
det icke behövligt, att de deltaga i behandlingen av andra ärenden än sådana
som äro av större betydelse, särskilt författnings- och anslagsfrågor,
viktigare organisationsfrågor samt principiella ståndpunktstaganden beträffande
egnahemsverksamhetens bedrivande. I behandlingen av dessa liksom
andra frågor böra även deltaga båda de byråchefer, vilka enligt vad jag
i det följande förordar böra finnas hos styrelsen. De särskilda ledamöternas
antal, som av egnahemsutredningen föreslagits skola liksom hittills utgöra
tre, bör enligt min mening ökas till fyra, för att de skola kunna företräda
en så allsidig sakkunskap som möjligt, särskilt på jordbrukets, skogsbrukets,
fastighetsbildningens och kreditväsendets område samt byggnadsområdet.
Jag kan icke finna tillräckliga skäl att biträda byggnadsstyrelsens
förslag, enligt vilket, i vad angår sistnämnda sakkunskap, denna styrelse
skulle äga utse en särskild representant. Däremot förutsätter jag i likhet
med egnahemsutredningen, att egnahemsstyrelsen kommer att i erforderlig
utsträckning samråda med myndigheter, vilkas uppgifter delvis sammanfalla
med egnahemsstyrelsens.
Med hänsyn till betydelsen av att för chefskapet för egnahemsstyrelsen kunna
förvärva en person med önskvärd kompetens förordar jag — med biträdande
av egnahemsutredningens förslag — att styrelsens chef, vilken torde
böra tillsättas medelst förordnande för en tid av högst sex år, såsom överdirektör
placeras i lönegrad C 10 i det från och med den 1 juli 1939 gällande
civila avlöningsreglementet. Byråcheferna torde i enlighet med vad som i
allmänhet gäller inom allmänna civilförvaltningen böra placeras i lönegrad
A 30. Arvodena till de särskilda ledamöterna synas mig böra bestämmas
62
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
till 1,800 kronor för envar av dem, vartill kominer eventuell resekostnadsoch
traktamentsersättning.
Vad härefter angår byråindelningen inom egnahemsstyrelsen finner jag
uppenbart, att en särskild jordanskaffningsbyrå bör tillskapas med de huvudsakliga
uppgifter, som angivits av egnahemsutredningen. Denna byrå kommer
delvis att utgöra en efterföljare till statens jordnämnd, vilken avses
skola indragas, och jag vill i detta sammanhang framhålla det såsom naturligt,
att den hos nämnden för närvarande sysselsatta personalen såvitt möjligt
bör utnyttjas inom den utvidgade egnahemsstyrelsen. Även beträffande inrättandet
av en s. k. allmän byrå inom egnahemsstyrelsen, vilken byrå dels
skulle handlägga administrativa ärenden och dels ha viss befattning med
egnahemslångivningen, bland -annat i form av övervakning av egnahemsnämndernas
verksamhet, biträder jag egnahemsutredningens förslag. Däremot
finner jag mig icke övertygad om behovet av en särskild byggnadsbyrå.
Åtminstone tills vidare torde de uppgifter, som skulle ankomma på
en sådan byrå och som nu handhavas av särskilda befattningshavare hos
egnahemsstyrelsen och jordnämnden, kunna inlemmas i någondera av de
nyss föreslagna byråerna, och jag finner härvidlag mest ändamålsenligt, att
jordanskaffningsbyrån anförtros förevarande uppgifter. I avvaktan på en
lösning av frågan om byggnadssakkunskapens anordnande inom egnahemsverksamheten
överhuvud taget — jag återkommer till denna fråga i nästföljande
avsnitt av propositionen — synas mig de befattningar, som inrättas
för byggnadsfrågor, tills vidare icke böra uppföras på ordinarie stat. Egnahemsstyrelsens
förslag, att vid sidan av byråerna skulle inrättas en särskild
befattning såsom egnahemsinspektör, kan jag för närvarande icke biträda,
övervakning över egnahemsnämndernas verksamhet torde, förutom i lämplig
omfattning av verkschefen, böra utövas av personal å styrelsens allmänna
byrå, varjämte viss tillsyn över nämnderna bör kunna anordnas i samband
med de resor, som föranledas av styrelsens jordanskaffningsverksamhet.
Å jordanskaffningsbyrån torde böra för den egentliga jordanskaffningsverksamheten
anställas en byrådirektör i lönegrad A 26 och en byråassistent
i lönegrad A 21 samt för byggnadsverksamheten likaledes en byrådirektör i
26 lönegraden ävensom en byråingenjör i 21 lönegraden. Sistnämnda båda
befattningar torde enligt vad nyss anförts tills vidare böra erhålla extra ordinarie
karaktär. Å den allmänna byrån torde böra finnas en byrådirektör i
lönegrad A 26 och en notarie i lönegrad A 21. Vad särskilt angår byrådirektörerna
för jordanskaflningsverksamheten och å allmänna byrån har jag
vid mitt ståndpunktstagande till befattningarnas benämning och löneställning
ansett det önskvärt, att ifrågavarande befattningshavare komma att stå något
högre än de i det följande omnämnda egnahemsdirektörerna hos egnahemsnämnderna,
vilka föreslås skola placeras i lönegrad A 24.
Även om den av egnahemsverksamheten betingade kassarörelsen, i den
mån den hänför sig till egnahemsnämnderna, decentraliseras på dessa, synes
behov komma att föreligga av ett kamrerarkontor hos egnahemsstyrelsen.
Personalbeståndet på detta kontor torde emellertid kunna tillmätas väsent
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
63
ligt mindre än egnahemsutredningen föreslagit. De där anställda befattningshavarna
torde böra utgöras av en kamrerare i lönegrad A 24 och en revisor i
lönegrad A 21.
Utöver den nu angivna personalen, vilken med nyss berörda undantag torde
böra erhålla ställning av ordinarie befattningshavare, torde hos egnahemsstyrelsen
böra anställas förslagsvis fem amanuenser med motsvarande löneställning
som tillämpas för andra liknande befattningar inom statsförvaltningen.
Liksom nu torde hos egnahemsstyrelsen böra vara anställda fem byggnadskontrollanter
med årsarvoden å 4,800 kronor. Åtminstone tillsvidare torde
kostnaderna för fyra av dessa kontrollanter böra, på samma sätt som för
närvarande, bestridas av anslaget till främjande av bostadsbyggande på
landsbygden.
För registratorsgöromålen hos egnahemsstyrelsen, vilka för närvarande
handhavas av ett kanslibiträde i 7 lönegraden, torde böra inrättas en ordinarie
befattning som kansliskrivare i lönegrad All. Med anledning av vad egnahemsstyrelsen
anfört till stöd för en höjning av löneställningen för sistnämnda
befattningshavare torde böra uppmärksammas, att arbetet med avlöningsuträkning
framdeles bör ankomma på det nyinrättade kamrerarkontoret.
Såsom ordinarie befattningshavare torde vidare böra anställas ett kanslibiträde
i lönegrad A 7 och tre kontorsbiträden i lönegrad A 4. Den betydande
reduceringen av ifrågavarande personal i förhållande till vad utredningen
föreslagit förklaras i huvudsak med hänsyn till decentraliseringen av
kassarörelsen. Slutligen bör hos egnahemsstyrelsen vara anställd en ordinarie
expeditions vakt i lönegrad A 5.
Utöver den nyss angivna ordinarie biträdespersonalen torde det böra räknas
med behov av ytterligare en eller annan exti’a ordinarie befattningshavare.
Vidare kan det bliva erforderligt att i viss utsträckning anställa extra
och tillfällig personal. Detta gäller icke blott biträdespersonal utan även annan
arbetskraft, exempelvis representerande sakkunskap på byggnadsområdet
eller på skogsväsendets område.
I enlighet med vad jag i det föregående förordat torde personalförteckningen
för egnahemsstyrelsen böra erhålla följande utseende.
Befattning Lönegrad
Tjänstemän å ordinarie stat.
1 överdirektör och chef........................................ C 10
2 byråchefer .................................................. A 30
2 byrådirektörer .............................................. A 26
1 kamrerare .................................................. A 24
1 byråassistent ................................................ A 21
1 notarie .................................................... A 21
1 revisor .................................................... A 21
1 kansliskrivare .............................................. A 11
1 kanslibiträde ........... A 7
64
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Befattning Lönegrad
1 expeditionsvakt ............................................ A 5
3 kontorsbiträde!! ............................................ A 4.
Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än 20.
1 byrådirektör .............................................. Eo 26
1 byråingenjör .............................................. Eo 21.
Till anslagsberäkningen för egnahemsstyrelsen återkommer jag i ett annat
sammanhang.
Sedan riksdagen meddelat sitt beslut rörande egnahemsstyrelsens organisation,
bör ny instruktion utfärdas för styrelsen.
Utskottet. Kungl. Maj:ts förslag om egnahemsverksamhetens centrala organisation
har icke föranlett någon huvudsaklig erinran från utskottets sida.
De begränsningar i fråga örn personaluppsättningen, som förevarande förslag
innebär i förhållande till utredningsmännens, sammanhänger bland annat
med att bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga jordbruk
lämnats utanför egnahemsorganisationen samt att kassarörelsen icke helt centraliserats.
I anslutning till motionen I: 296, vari påyrkats viss utökning av egnahemsstyrelsens
arbetskrafter, vill utskottet framhålla, att behovet av en särskild
byggnadsbyrå måhända blivit något underskattat i propositionen. I varje fall
torde någon utökning av personalen för byggnadsärendenas handläggning
komma att visa sig erforderlig. Behovet av byggnadssakkunskap hos styrelsen
blir icke mindre genom den av departementschefen förordade begränsningen
i styrelsens arbetsuppgifter. Däremot torde den nu tillstyrkta organisationen
av kassarörelsen möjligen medgiva ytterligare ^knäppning av kamrerarkontorets
personal. Sålunda finner utskottet det tveksamt, om den föreslagna
revisorsbefattningen är erforderlig.
Emellertid anser sig utskottet för sin del svårligen kunna nu närmare ingå
på dessa personalfrågor. Det torde få ankomma på den nya egnahemsstyrelsen,
som skall börja sin verksamhet den 1 juli 1939, att i sinom tid framlägga
de förslag härutinnan, som styrelsen finner påkallade. Förevarande motion
torde alltså icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
XI. Egnahemsverksamhetens läns- och lokala organisation.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag återfinnes redogörelse i propositionen
sid. 210—218.
Departementschefen.
I ett föregående avsnitt angående de allmänna grunderna för egnahemsverksamhetens
organisation har jag förordat ett förstatligande av egnahems
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
65
nämnderna. Däremot har jag frångått egnahemsutredningens förslag örn
överflyttning från hushållningssällskapens förvaltningsutskott till egnahemsnämnderna
av bidragsverksamheten för stärkande av ofullständiga jordbruk.
Likaså har jag avvisat förslaget örn centralisering av egnahemsverksamhetens
kassarörelse. Det är uppenbart, att mitt ståndpunktstagande till dessa frågor
måste påverka egnahemsnämndernas personalbehov.
Då de nya egnahemsnämnderna i enlighet med egnahemsutredningens förslag
torde böra träda i verksamhet först den 1 juli 1940, torde det icke vara
nödvändigt att till innevarande års riksdag framlägga något slutgiltigt förslag
i fråga om organisationen av dessa nämnder. Det synes fastmera ändamålsenligt,
att egnahemsstyrelsen erhåller tillfälle att ytterligare utreda härmed
sammanhängande spörsmål, vilket lämpligen kan ske jämsides med de underhandlingar
med hushållningssällskapen, som kunna förutsättas skola äga
rum med avseende å egnahemsverksamhetens överflyttning från dessa. Emellertid
torde det kunna vara till fördel, bland annat för det ungefärliga bedömandet
av omorganisationens innebörd i kostnadshänseende, att jag redan
nu preliminärt antyder vissa synpunkter beträffande personalbehovet för
egnahemsnämnderna.
Innan jag ingår härpå, vill jag något uppehålla mig vid frågan örn egnahemsnämndernas
verksamhetsområden. Eftersom dessa nämnder för närvarande
äro hushållningssällskapens organ, ha de även samma verksamhetsområden
som dessa, vilket innebär att det i Kalmar och Älvsborgs län finnes
två egnahemsnämnder och i ett vart av övriga län en sådan nämnd. I
likhet med egnahemsutredningen finner jag det med hänsyn till verksamhetens
effektivitet icke vara möjligt att tilldela egnahemsnämnderna större
verksamhetsområden än som motsvara länen. Egnahemsutredningens förslag,
att i Kalmar och Älvsborgs län i motsats till vad nu är fallet allenast
skall finnas en egnahemsnämnd, finner jag visserligen kunna möjligen motiveras
av egnahemsverksamhetens omfattning i dessa län. Emellertid anser
jag ändock på grund av de lokala förhållandena samt önskvärdheten av ett
fortsatt samarbete mellan egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen
övervägande skäl tala för att i nämnda båda län fortfarande bibehållas två
egnahemsnämnder. Sist angivna skäl synes mig också motivera, att egnahemsnämnderna
såväl i dessa som andra län förläggas till samma orter som
hushållningssällskapen.
Egnahemsnämnderna torde i enlighet med vad egnahemsutredningen föreslagit
böra bestå av antingen fem eller tre ledamöter, beroende på verksamhetsområdenas
utsträckning. Ledamöterna böra förordnas av Kungl. Maj:t,
som även bör utse en av dem till ordförande. Den i det följande omnämnde
egnahemsdirektören torde böra vara självskriven ledamot. Vid utseendet
av ledamöterna bör beaktas önskvärdheten av alt kontakten mellan egnahemsnämnderna
och hushållningssällskapen underlättas. Vad utredningen
föreslagit i fråga örn ersättningen åt ledamöterna ger mig ej anledning till erinran.
[Ullan;] till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. Nr 83.
5
66
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Jag ansluter mig till utredningens förslag, att hos varje egnahemsnämnd
bör finnas anställd en egnahemsdirektör med huvudsakligen de uppgifter,
som angivits av utredningen. Befattningen torde böra uppföras å ordinarie
stat. I likhet med utredningen anser jag karaktären av de med befattningen
förenade uppgifterna betinga befattningens placering i lönegrad A 24. Att
såsom föreslagits i ett yttrande göra lönegradsplaceringen beroende av egnahemslånens
omfattning hos respektive nämnd kan jag ej finna lämpligt.
De krav på skicklighet och arbetsförmåga, som handhavandet av egnahemsverksamheten
på ett rationellt sätt ställer på sin man, behöver ingalunda stå
i relation till långivningens omfattning. Överhuvud taget torde det vara
ogörligt att finna en objektiv och allmängiltig måttstock, som skulle kunna
läggas till grund för en differentiering av egnahemsdirektörernas löner. Det
nu sagda synes emellertid icke böra utgöra hinder för egnahemsstyrelsen att,
på grundval av nyss avsedda undersökning rörande personalbehovet hos
egnahemsnämnderna, föreslå något lägre löneställning i sådana län, där arbetsuppgifterna
måste anses vara särskilt begränsade. Vad angår benämningen
å ifrågavarande befattning finner jag visserligen den av egnahemsutredningen
föreslagna benämningen egnahemsdirektör på ett riktigt sätt
giva uttryck åt den ansvarsfulla ställning, som dessa befattningshavare komma
att intaga. I synnerhet om en del av befattningarna enligt vad nyss sagts
komma att placeras lägre än i lönegrad A 24, synes likväl möjligen någon
annan benämning kunna vara lämpligare. Utan att nu vilja fatta definitiv
ställning till denna fråga kommer jag i det följande att använda benämningen
egnahemsdirektör.
Enligt utredningens förslag skola egnahemsdirektörerna biträdas av egnahemskonsulenter,
egnahemsassistenter och egnahemsrättare. Emellertid får
jag erinra örn att detta organisationsförslag grundats på förutsättningen att
bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga jordbruk skulle överflyttas
från hushållningssällskapen till egnahemsnämnderna. Om i enlighet
med vad jag föreslagit dylik överflyttning icke sker, torde egnahemsdirektörerna
i flertalet län icke bliva i behov av sådant biträde, som nyss avsetts. I
varje fall synes det icke komma att finnas nämnvärd användning för personal
med den kompetens, som skulle företrädas av egnahemsrättarna.
Inom en del län torde emellertid behov komma att förefinnas av någon
egnahemskonsulent eller egnahemsassistent. De uppgifter rörande arbetsåtgången
hos de olika hushållningssällskapen, som lämnats i egnahemsutredningens
betänkande, synas närmast tyda på att egnahemskonsulenler
skulle behöva anställas i tre län och egnahemsassistenter i ungefär åtta län.
Mot att egnahemskonsulenterna såsom ordinarie befattningshavare placeras
i lönegrad A 21 och egnahemsassistenlerna såsom icke ordinarie tjänstemän
i 16 lönegraden synes intet vara att erinra. Det torde vara lämpligt, att
medel även finnas tillgängliga för anställande tillfälligtvis av extra egnahemsassistenter.
Det kan räknas med att såväl egnahemsdirektörerna som egnahemskonsulenterna
och egnahemsassistenterna i stor utsträckning komma att belin
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
67
lia sig på tjänsteresor. Enligt egnahemsutredningens förslag skulle å egnahemsnämndernas
expeditioner vid sådana tider icke finnas någon högre
befattningshavare än ett kanslibiträde. Ett sådant förhållande synes mig
icke tillfredsställande. Frågan om egnahemsnämndernas kontorspersonal
kommer emellertid i ett nytt läge genom att den av utredningen föreslagna
centraliseringen av kassarörelsen icke genomföres. För liandhavandet av
egnahemsnämndernas medelsförvaltning torde, örn denna bibehålies decentraliserad,
erfordras en befattningshavare i högre ställning än kanslibiträdesgraden.
Ett hänsyntagande till nu berörda förhållanden synes leda till att
hos egnahemsnämnd bör finnas anställd en kassör och kontorsföreståndare,
som under egnahemsnämndens och egnahemsdirektörens överinseende kan
omhänderhava medelsförvaltningen, inberäknat räntedebitering m. m., och
samtidigt stå allmänheten till tjänst med upplysningar i olika egnahemsverksamheten
berörande frågor. Om denne befattningshavare erhåller heltidsanställning
hos egnahemsnämnden, torde han lämpligen böra placeras i
lönegrad A 17 eller eventuellt såsom icke ordinarie tjänsteman i motsvarande
lönegrad. Emellertid torde det kunna ligga i såväl egnahemsnämndens
som vederbörande hushållningssällskaps intresse, att ifrågavarande befattningshavare
kan på lämpligt sätt dela sin arbetstid mellan nämnden och
sällskapet, varvid dock uppenbarligen måste förutsättas att garantier skapas
mot missbruk av ställningen som förvaltare av två kassor. Där sist angivna
anordning befinnes lämplig, torde befattningshavaren i fråga böra
anställas hos egnahemsnämnden mot visst arvode. Vilketdera av nu berörda
alternativ som är att föredraga, blir beroende av förhållandena i olika
fall. Det bör ankomma på egnahemsstyrelsen att vid den i det föregående
avsedda undersökningen rörande personalbehovet hos egnahemsnämnderna
även överväga förevarande fråga. Jag vill i detta sammanhang tillägga, att
de här åsyftade alternativa anordningarna för anställande av kassörer eller
kontorsföreståndare hos egnahemsnämnderna synas i hög grad undanröja de
svårigheter i organisatoriskt avseende, som befarats vara förbundna med en
överflyttning av egnahemsarbetet från hushållningssällskapen.
Om befattningar såsom kassörer eller kontorsföreståndare inrättas hos
egnahemsnämnderna, torde hos dessa i allmänhet icke behöva anställas
några kanslibiträden. Med hänsyn till kontorsarbetets omfattning torde
detta vara erforderligt allenast i tre eller fyra län. Däremot torde hos samtliga
egnahemsnämnder behov komma att finnas av lägre biträdesbefattningar.
Sammanlagt torde approximativt böra räknas med ett trettiotal
kontorsbiträdesbefattningar och ett tjugotal skrivbiträdesbefattningar. Nu
nämnda biträdesbefattningar, vilka böra placeras i samma lönegrader som
motsvarande befattningar inom civilförvaltningen i övrigt, böra på lämpligt
sätt fördelas på ordinarie och icke ordinarie. Härutöver torde kunna föreligga
behov av anställande av tillfällig personal.
Mot vad egnahemsutredningen anfört rörande egnahemsnämndernas behov
att i viss utsträckning anlita juridisk expertis och särskild skogsutbildad
personal synes mig intet vara att erinra. Jag vill i detta sammanhang fästa
68
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
uppmärksamheten på att egnahemsnämnderna även kunna behöva sörja
för tillgång till sakkunskap på trädgårdsodlingens område.
I personaluppsättningen för egnahemsnämnderna har egnahemsutredningen
icke upptagit några befattningshavare med speciell byggnadssakkunskap.
Utredningen har förutsatt, att den föreslagna byggnadsbyrån hos egnahemsstyrelsen,
under medverkan av de utav styrelsen anställda byggnadskontrollanterna
skulle göra nämndernas tjänstemän förtrogna med byggnadsfrågor
genom anordnande av kurser, tillhandahållande av typritningar och anvisningar
m. m. Om särskilda byggnadskonsulentbefattningar skulle inrättas
i länen, borde de emellertid i första hand knytas till egnahemsnämnderna.
I avvaktan härpå borde dessa nämnder i viss utsträckning kunna anlita länsarkitekterna.
Enligt min mening bör frågan om byggnadssakkunskapen inom egnahemsorganisationen
icke betraktas isolerad utan ses i samband med det mera
allmänna problemet örn möjligheterna att tillgodose behovet av byggnadssakkunskap
på landsbygden och härigenom underlätta tillkomsten av ändamålsenliga
och billiga byggnader. Detta problem är av stor betydelse icke
minst för jordbrukarna och kräver sin lösning inom en nära framtid. Jag
vill erinra om att nyligen på initiativ från jordbrukarhåll bildats en särskild
byggnadsförening med uppgift att verka för bättre förhållanden på förevarande
område, och det torde finnas skäl att hoppas på lyckliga resultat
av dessa strävanden. Vidare bör nämnas, att frågan örn tillgodoseendet av
landsbygdens behov av byggnadssakkunskap även har varit föremål för
övervägande hos 1937 års utredning angående det mindre jordbrukets arbetsförhållanden.
Denna utredning har i sitt betänkande den 25 februari
1939 angående underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen
bland annat uttalat sig för att byggnadskonsulentbefattningar böra inrättas
vid hushållningssällskapen. Slutligen har byggnadsstyrelsen i sitt
förut återgivna yttrande fäst uppmärksamheten på behovet av en byggnadsstadga
för landsbygden. Jag är icke beredd att för närvarande framlägga
några förslag med avseende å landsbygdens byggnadsfrågor. Å andra sidan
kan jag ej heller förorda, att lösningen av desamma föregripes genom
att egnahemsnämnderna nu förses med särskild byggnadssakkunnig personal.
Tills vidare torde behovet av byggnadssakkunskap hos dessa nämnder
böra tillgodoses på huvudsakligen det sätt, som förordats av egnahemsutredningen.
Emellertid anser jag, i motsats mot utredningen, någon nämnvärd
medverkan i förevarande hänseende icke kunna förväntas från länsarkitekternas
sida.
Jag biträder egnahemsutredningens förslag, att förmedlingen av egnahemslån
genom kommuner samt ekonomiska föreningar och aktiebolag bör
inskränkas till bostadsändamål och endast avse lokalt begränsade områden.
Vad angår municipalsamhällena torde det icke vara erforderligt att för
egnahemsverksamheten anlita vederbörande municipala organ utan torde
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
69
denna verksamhet kunna omhänderhavas av kommunens gemensamma
organ.
Mot utredningens förslag i övrigt rörande den kommunala egnahemsorganisationen
har jag intet att erinra.
Organisationen av bidragsverksamheten för ofullständiga jordbruk och av
egnahemsverksamhetens kassarörelse torde i stor utsträckning inverka på behovet
av arbetskrafter hos de föreslagna statliga egnahemsnämnderna i länen.
Emellertid har departementschefen med hänsyn till att egnahemsnämnderna
skola träda i verksamhet först den 1 juli 1940 icke funnit nödvändigt att nu
framlägga slutgiltigt förslag i fråga om organisationen i förevarande del.
Denna angelägenhet har ansetts kunna bero till nästkommande års riksdag,
då egnahemsstyrelsen bör lia ytterligare utrett härmed sammanhängande
spörsmål.
Vissa allmänna synpunkter för bedömande av egnahemsnämndernas organisation
ha dock redan nu framhållits av departementschefen. Dessa föranleda
ingen erinran från utskottets sida.
I de likalydande motionerna I: 303 och II: 464 har uttalats, att de befattningshavare,
som skola handha medelsförvaltningen och vad därtill hör,
böra placeras i lönegraden A 21 i stället för, såsom departementschefen förordat,
A 17. De i motionerna anförda synpunkterna synas utskottet böra komma
under övervägande vid nyssberörda egnahemsstyrelsens utredning. Detsamma
gäller ock frågan örn anlitande av bank för kassarörelsen hos egnahemsnämnderna.
Enligt departementschefens förslag skall inom varje kommun finnas en
egnahemskommitté, som i fortsättningen skall handha även arbetarsmåbruksverksamheten.
Denna verksamhet kommer alltjämt såsom en i första
hand kommunal angelägenhet att intaga en i viss mån fristående ställning.
Utskottet delar den uppfattningen, att kommunernas egnahemsverksamhet
torde bliva bäst betjänad av att vara samlad på ett enda organ så att erforderlig
översikt och likformighet vinnes.
I detta sammanhang har departementschefen upptagit utredningsmännens
förslag örn förändring av tillämpningsområdet för egnahemslånerörelsen.
Enligt detta må egnahemslån för bostadsfastigheter ej utlämnas inom stad,
köping eller annat samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, med mindre Kungl. Maj:t efter framställning av staden,
köpingen eller samhället meddelat bestämmelser därom.
Vidare har departementschefen i huvudsaklig överensstämmelse med förslag,
som framlagts av utredningsmännen, förordat att egnahemslångivningen
beträffande jordbruksegnahem uteslutande bör förbehållas de statliga
egnahemsnämnderna och att förmedlingen av egnahemslån för bostadsegnahem
genom kommuner samt ekonomiska föreningar och aktiebolag bör avse
endast lokalt begränsade områden.
Vad sålunda föreslagits bar ävenledes vunnit utskottets tillstyrkande.
Utskotta.
70
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
XII. Egnahemsreformens ikraftträdande och vissa därmed
sammanhängande spörsmål.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
sid. 231—238.
Departementschefen.
.lag biträder egnahemsutredningens förslag, att den föreslagna egnahemsreformen
utom i vissa delar bör träda i verkställighet med det budgetår, som
börjar den 1 juli 1940. Omorganisationen av egnahemsstyrelsen bör emellertid
genomföras redan under nu närmast stundande budgetår, d. v. s. budgetåret
1939/40. Ändringarna med avseende å bidragsverksamheten för stärkande
av ofullständiga jordbruk torde böra träda i kraft den 1 januari 1940.
Skäl torde icke finnas att, såsom enligt utredningens förslag, uppskjuta genomförandet
av de nya bestämmelserna om avloppsförbättringsbidrag till en
senare tidpunkt. Slutligen torde även de ändrade föreskrifterna om lånemaximum
för arbetarsmåbrukslån och om sådant låns uppdelning i stående del och
amorteringsdel böra vinna giltighet redan med ingången av år 1940.
I enlighet med vad jag förut föreslagit torde de nya bestämmelserna i fråga
om egnahemslånens förräntning böra gälla i fråga örn lån, som utlämnas
efter ingången av budgetåret 1940/41. Beträffande äldre lån böra nuvarande
bestämmelser fortfarande tillämpas och bör den för åren 1937—1939
provisoriskt medgivna räntenedsättningen erhålla fortsatt giltighet för år
1940.
Möjligheten att placera bottenkredit hos annan långivare än staten torde
böra stå öppen även beträffande stående delen av lån, som utlämnats enligt
tidigare gällande författning.
I detta sammanhang får jag erinra örn att egnahemsutredningen ifrågasatt,
huruvida icke en del egnahemslåntagare befunne sig i så svag ekonomisk ställning,
att de vöre i behov av hjälp. Enligt vad utredningen anfört, borde det
ankomma på egnahemsstyrelsen att undersöka, i vilken utsträckning sådant
hjälpbehov förelåge.
Överflyttningen av hushållningssällskapens nuvarande egnahemslånestock
till egnahemsnämnderna, i den mån icke sällskapen mot förmodan motsätta
sig en sådan överflyttning, torde böra genomföras så snart som möjligt efter
den 1 juli 1940, då de nya nämnderna träda i funktion.
Utredningens förslag beträffande dispositionen av hushållningssällskapens
riskfonder finner jag välbetänkt. Huruvida hushållningssällskap, som icke
har några fonder men däremot underskott å egnahemslånerörelsen, bör erhålla
täckning härför av statsmedel, torde böra bliva beroende av närmare
prövning av orsakerna till att ifrågavarande underskott uppkommit.
Det bör också bliva beroende av förhållandena i de särskilda fallen, i vad
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83. 71
män gottgörelse bör lämnas sådana befattningshavare hos hushållningssällskapen,
vilka på grund av egnahemsreformen komma att lida minskning i sina
inkomster. Med hänsyn icke minst till de av mig ifrågasatta anordningarna
med avseende å handhavandet av kassagöromalen utgår jag fran att gottgörelser
av här avsedd art skola bliva behövliga allenast i något enstaka
undantagsfall. Då det vidare synes önskvärt, att samarbetet mellan egnahemsnämnderna
och hushållningssällskapen även tager sig uttryck i lokalt
hänseende, torde det knappast heller vara erforderligt att räkna med några
ersättningar till hushållningssällskapen för skada, som skulle kunna uppsta
genom att sällskapen icke längre finge användning för de av nuvarande egnahemsnämnder
disponerade lokalerna. Huruvida ersättningar i något av nu
berörda hänseenden böra utgå, torde böra prövas i samband med de närmare
undersökningar, som egnahemsstyrelsen förutsättes skola verkställa
rörande avvecklingen av de nuvarande egnahemsnämndernas verksamhet.
Förslag i dessa ämnen böra, i den män så befinnes påkallat, underställas
1940 års riksdag.
Mot vad utredningen i övrigt anfört beträffande de olika spörsmål, som lia
sammanhang med egnahemsreformens ikraftträdande, har jag intet att erinra.
Vad departementschefen föreslagit rörande egnahemsreformens ikraftträdande
och vissa därmed sammanhängande spörsmål skiljer sig något
från utredningsmännens förslag. Avvikelsen hänför sig emellertid huvudsakligen
till frågan om räntan å äldre egnahemslån, vilken utskottet redan
behandlat i en föregående avdelning av detta utlåtande. Vidare har depuitementschefen
föreslagit, att även äldre egnahemslåntagare må kunna placera
bottenkredit hos annan långivare än staten.
De av departementschefen föreslagna övergångsanordningarna utom i
vad angår nyssberörda räntefråga -— föranleda ingen utskottets enman.
I de likalydande motionerna I: 308 och II: 469 har ifragasatts nödvändigheten
att vid tillsättandet första gången av egnahemsdirektörer hos egnahemsnämnderna
ovillkorligen upprätthålla kravet, att vederböiande avlagt
agronomexamen. Enligt utskottets uppfattning bör det ej möta formellt hinder
att till egnahemsdirektörsbefattning utse tjänsteman hos de nuvarande
egnahemsnämnderna, även örn denne icke avlagt nämnda examen men ändock
befinnes lämplig för befattningen ifråga. En ofrånkomlig förutsättning
härvid torde dock böra vara, att vederbörande uteslutande ägnar sig åt sin
tjänst hos den statliga egnahemsnämnden. I detta sammanhang vill utskottet
understryka, vad utredningsmännen anfört därom att det är angeläget, att
till de nya egnahemsnämnderna knytas befattningshavare med erfarenhet
från den hittillsvarande egnahemsverksamheten. Manga av de gamla egnahemsnämndernas
befattningshavare böra salunda i man av duglighet och
lämplighet kunna beredas anställning hos staten och torde alltså icke behöva
bliva lidande på grund av omorganisationen.
Utskottet.
72
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
XIII. Finansiering och anslagsberäkning.
Egnahemsutredningen.
Beträffande egnahemsutredningens förslag hänvisas till redogörelse i propositionen
sid. 241—248.
Departementschefen.
Då de nya bestämmelserna för egnahemsverksamheten föreslagits skola i
de flesta delar träda i tillämpning först den 1 juli 1940, påverkar reformen
icke kapitalanvisningen till de för egnahemsändamål inrättade fonderna för
budgetåret 1939/40. Anslagsäskandena för nämnda budgetår böra därför
grundas på nuvarande förhållanden. Med hänsyn härtill finner jag icke
heller nödvändigt att nu fatta ståndpunkt till de- olika frågor, som ha avseende
på den framtida finansieringen av förevarande verksamhet.
I skrivelse den 19 augusti 1938 har egnahemsstyrelsen uttalat sig för att,
i likhet med vad som varit medgivet för år 1939, utlåningen från egnahemslånefonden
även för år 1940 måtte få uppgå till ett belopp av 22,000,000
kronor med motsvarande fördelning på jordbrukslån och bostadslån som för
år 1939. Något kapitalökningsanslag för egnahemslånefonden har ej ansetts
erforderligt för budgetåret 1939/40. Styrelsen har förordat, att betalningsuppskov
jämväl för sistnämnda budgetår, liksom för det innevarande, måtte
få beviljas intill ett belopp av 100,000 kronor. Mot vad egnahemsstyrelsen
sålunda föreslagit har jag intet annat att erinra, än att maximibeloppen för
utlåningen nu endast böra beräknas för tiden intill den 1 juli 1940 och därför
allenast upptagas med hälften av de föreslagna beloppen.
Beträffande jordförmedlingsfonden har egnahemsstyrelsen i nyssnämnda
skrivelse anfört att, därest denna fond under år 1940 skulle disponeras efter
samma grunder som tidigare, något nytt kapitaltillskott till fonden ej vore
behövligt. Anslag till jordförmedlingsfonden torde sålunda icke erfordras
för budgetåret 1939/40. Liksom förordats i fråga om egnahemslånefonden tor- *
de även det beslut, som av innevarande års riksdag bör meddelas rörande
dispositionen av jordförmedlingsfonden, böra inskränkas till att avse första
halvåret 1940. Tillräcklig anledning torde emellertid här icke föreligga att
i motsvarande mån begränsa de disponibla medlen.
I enlighet med förslag av statens jordnämnd i skrivelse den 24 augusti 1938
torde till arrendeegnahemsfonden för budgetåret 1939/40 böra anvisas ett
reservationsanslag av 500,000 kronor. Med hänsyn till medelstillgången å
arrendelånefonden torde något kapitaltillskott till denna lånefond icke erfordras
för budgetåret 1939/40.
Beträffande utlåningen från arbetarsmåbrukslånefonden har egnahemsstyrelsen
i sin skrivelse den 19 augusti 1938 förordat, att utlåningsbeloppet för
år 1940 måtte sättas till högst 10,000,000 kronor, varvid till kapitalökning för
fonden borde anvisas ett anslag av 7,000,000 kronor. Enligt vad jag nu
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
73
mera inhämtat torde, även örn utlåningen för år 1940 beräknas till förstnämnda
belopp, det för budgetåret 1939/40 erforderliga reservationsanslaget
till kapitalökning för arbetarsmåbrukslånefonden icke behöva anvisas med
högre belopp än 4,000,000 kronor.
Vad härefter angår de med egnahemsverksamheten sammanhängande anslagen
under driftbudgeten, bör i enlighet med vad jag redan förordat omorganisationen
av egnahemsstyrelsen komma till stånd redan under nästa
budgetår, låt vara att densamma icke i sin helhet kan genomföras omedelbart
vid budgetårets ingång.
Med utgångspunkt från vad jag i det föregående föreslagit med avseende
å personaluppsättningen hos egnahemsstyrelsen torcft- anslagsposterna å avlöningsstaten
böra beräknas på följande sätt. Anslagsposten till avlöningar
till tjänstemän å ordinarie stat torde böra beräknas till förslagsvis 124,100
kronor. Under rubriken arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj:t, torde böra upptagas dels arvoden till de fyra särskilda ledamöterna
hos egnahemsstyrelsen med sammanlagt 7,200 kronor och dels arvode
till en byggnadskontrollant med 4,800 kronor. Anslagsposten till grundavlöningar
m. lii. till övrig icke-ordinarie personal torde böra uppföras med
50.000 kronor, i vilket belopp ingå avlöningar till förut omnämnda byrådirektör
och byråingenjör för byggnadsärenden samt viss amanuens- och biträdespersonal
ävensom ett mindre belopp för anlitande av särskild expertis.
För avlöningsförhöjningar m. m. till nyssnämnda personal torde böra beräknas
en anslagspost å förslagsvis 5,900 kronor. Slutligen torde för rörligt tilllägg
beräknas en anslagspost å förslagsvis 10,800 kronor.
Avlöningsstaten kommer alltså att sluta å ett sammanlagt belopp av
202,800 kronor.
Under omkostnadsstoten för egnahemsstyrelsen torde böra räknas nied en
anslagspost till reseersättningar å förslagsvis 60,000 kronor, en anslagspost till
expenser å förslagsvis 15,000 kronor och en anslagspost till publikationstryck
å förslagsvis 5,000 kronor, eller sammanlagt 80,000 kronor. För nästkommande
budgetår torde emellertid ifrågavarande anslag böra utökas något för
möjliggörande av inköp av möbler m. m. i samband med egnahemsstyrelsens
utvidgning. Jag föreslår, att anslaget för budgetåret 1939/40 uppföres med
95.000 kronor.
Bortsett från sistnämnda tillägg skulle enligt vad nu anförts anslagen till
egnahemsstyrelsen tillhopa uppgå till 282,800 kronor. Till jämförelse må
erinras om att motsvarande anslag av egnahemsutredningen beräknats till
sammanlagt 403,800 kronor. För budgetåret 1938/39 ha anvisats dels ett avlöningsanslag
till den nuvarande egnahemsstyrelsen å 71,300 kronor, dels ett
omkostnadsanslag till styrelsen å 26,200 kronor och dels ett anslag till statens
jordnämnd å 80,000 kronor. Härjämte ha tinder vissa år omkring 10,000
kronor tillgodoförts egnahemsstyrelsen av under socialdepartementets huvudtitel
anvisade anslag till den särskilda bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden.
74
./ordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Beträffande behovet av anslagsmedel för egnahemsverksamhetens läns- och
lokala organisation får jag erinra om att omläggningen härav förutsatts skola
genomföras först med budgetåret 1940/41 och att jag i det föregående icke
intagit någon slutgiltig ståndpunkt till personaluppsättningen och löneställningen
för personalen hos de nya egnahemsnämnderna. Emellertid har jag
angivit vissa allmänna synpunkter på dessa organisationsfrågor. Med utgångspunkt
härifrån har jag gjort en överslagsberäkning rörande det antagliga
behovet av avlöningsanslag för egnahemsnämnderna och härvid kommit
till en siffra å approximativt 650,000 kronor. För omkostnader vid nämnderna
torde kunna räknas med ett anslagsbehov av omkring 325,000 kronor,
huvudsakligen avseende reseersättningar. Pensions- och hyreskostnader komma
att bestridas i särskild ordning. Härjämte blir det erforderligt att anvisa
medel för ersättningar åt egnahemsombuden — av egnahemsutredningen
• beräknade till 60,000 kronor — vilka ersättningar nu bestridas av de till
hushållningssällskapen anvisade förvaltningsbidragen. I jämförelse med statens
nuvarande utgifter för egnahemsnämnderna och egnahemsombuden torde
de framdeles erforderliga anslagen komma att innebära en viss ökning, vilken
emellertid icke. kan antagas bliva mera avsevärd. I detta sammanhang
må uppmärksammas, att förvaltningsbidrag även i fortsättningen förutsättas
skola utgå till kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar, vilka förmedla
egnahemslån för bostadsändamål.
Enligt vad jag nyss anfört bör den nya läns- och lokala organisationen
träda i funktion först den 1 juli 1940. För budgetåret 1939/40 bör därför
räknas med att bidrag böra utgå till egnahemslåneförmedlare efter nu gällande
grunder. I överensstämmelse med en beräkning, som verkställts av
egnahemsstyrelsen i skrivelse den 19 augusti 1938, torde till förvaltningsbidrag
till egnahemslåneförmedlare för sistnämnda budgetår böra anvisas ett
förslagsanslag av 1,290,000 kronor. Vidare torde till bidrag till hushållningssällskap
för jordanskaffningsverksamhet böra anvisas ett förslagsanslag till
samma belopp som för innevarande budgetår, d. v. s. 1,000 kronor.
De av mig föreslagna premielånen torde liksom de redan nu utgående
lånen av motsvarande slag böra bestridas av en därför avsedd diversemedelsfond,
till vilken anslag anvisas under nionde huvudtiteln. Icke heller i fråga
örn premielånen skola de nya grunderna för lånens beräkning vinna tillämpning
förrän den 1 juli 1940. För budgetåret 1939/40 bör följaktligen anslagsberäkningen
utgå från nu gällande bestämmelser. Egnahemsstyrelsen
har i sin nyssnämnda skrivelse hemställt, att för avsättning till fonden för
premielån till egnahemslåntagare för nämnda budgetår måtte anvisas ett anslag
av 1,200,000 kronor. I avbidan på genomförandet av de nya bestämmelserna
för premielån och då de medel, som av årets riksdag anslås till
ifrågavarande ändamål, komma att avse utlåning allenast under första halvåret
1940, torde emellertid anslaget icke böra i riksstaten för budgetåret
1939/40 upptagas med högre belopp än 500,000 kronor.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
75
Det sedan en följd av år utgående reservationsanslaget till byggande av
nybyggesvägar Ilar av egnahemsstyrelsen i skrivelse den 20 september 1938
för budgetåret 1939/40 beräknats till 175,000 kronor. Egnahemsutredningen
har ännu icke inkommit med av utredningen förebådat förslag rörande ändrade
grunder för ifrågavarande bidragsverksamliet. Denna torde därför under
nästkommande budgetår böra fortsättas efter nu gällande regler. Av
skäl, som av chefen för finansdepartementet i årets statsverksproposition
angivits vid anmälan av för flera huvudtitlar gemensamma frågor, torde
anslaget till förevarande ändamål i fortsättningen böra lia karaktär av förslagsanslag.
Med en beräknad bidragstilldelning av 175,000 kronor torde
anslagsanvisningen kunna begränsas till 100,000 kronor.
För jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län har egnahemsstyrelsen i sin skrivelse den 20
september 1938 — med utgångspunkt från att den 1 juli 1939 komme att
finnas en reservation å anslaget av i runt tal 500,000 kronor hemställt
örn anvisande härutöver av ett reservationsanslag för budgetåret 1939/40 av
500,000 kronor. Efter genomförandet av den föreslagna egnahemsreformen
komma icke särskilda anslagsmedel att erfordras för ifrågavarande ändamål,
i det att all jordanskaffningsverksamhet förutsatts skola ske med anlitande
av den s. k. jordfonden. I avbidan på de nya grunderna för egnahemsverksamheten
torde här avsedda anslag för nästkommande budgetår böra upptagas
med mindre belopp än som förordats av egnahemsstyrelsen. Jag föreslår,
att för ändamålet anvisas ett reservationsanslag av 300,000 kronor.
I det föregående har jag uttalat mig för att de av mig föreslagna nya bestämmelserna
angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. skola träda i kraft den 1 januari 1940. Anslaget för ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1939/40, med vilket anslag avses bidragsverksamheten
under år 1940, kommer alltså att disponeras enligt de nya grunderna.
Vid beräkningen av anslaget bör emellertid iakttagas, att statsbidragen utbetalas
successivt och att anslaget därför kan väsentligt understiga det belopp,
vartill bidrag beviljas. Bidragstilldelningen för år 1940 torde, i avvaktan
på erfarenhet av de nya bestämmelsernas tillämpning, böra maximeras
till 2,500,000 kronor. För budgetåret 1939/40 torde härvid böra för
ändamålet anvisas ett förslagsanslag av 1,250,000 kronor.
Vid beräkningen i 1938 års statsverksproposition av bidragstilldelningen
för år 1939, 2,000,000 kronor, har preliminärt räknats med att av nämnda
belopp komme alt användas 850,000 kronor till nyodling, 600,000 kronor till
betesförbättring, 450,000 kronor till stenröjning och 100,000 kronor till jordkörning.
Den av mig föreslagna höjningen av bidragstilldelningen kommer
delvis att tågås i anspråk för de föreslagna nya avloppsförbättringsbidragen
ävensom för den utvidgade betesförbättringsverksamheten. Det synes icke
behövligt att på förhand närmare specificera ifrågavarande bidragstilldelning
på olika ändamål. Med anledning av förslag, som härom framställts fran
vissa håll, kommer jag att vid fördelningen av ifrågavarande anslagsmedel
76
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Utskottet.
Utskottet.
mellan hushållningssällskapen vidtaga åtgärder för att medlen mera smidigt
än hittills skola kunna utnyttjas för de ändamål, för vilka de i de särskilda
fallen bäst behövas.
I detta sammanhang må nämnas, att från och med budgetåret 1940/41 anslagsmedel
också böra anvisas till de i det föregående föreslagna bidragen
till täckande av kostnader för byggnader, som bliva överflödiga vid sammanläggning
av alltför små brukningsdelar.
Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på att det i händelse av försämrade
konjunkturer eller eljest för att bereda ökade arbetstillfällen kan
vala motiverat att ställa särskilda medel till förfogande för jordförbättring
utöver eljest disponibla anslag. I överensstämmelse med denna uppfattning
anser jag vissa anslagsmedel för ifrågavarande ändamål böra upptagas å
beredskapsstat. Förslag härom har framställts i annat sammanhang.
Enär utskottets prövning av departementschefens förslag till finansiering
och anslagsberäkning icke givit anledning till någon erinran, har utskottet
sålunda ej funnit skäl tillstyrka motionerna II: 32 och II: 455 om höjning av
anslaget för statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk.
Bestämmelsernas utformning och specialmotivering
till desamma.
\ id den omskrivning av författningarna rörande egnahemsväsendet, som
egnahemsutredningen ansett nödvändig, har utredningen funnit det för underlättande
av tillämpningen och i övrigt av praktiska skäl vara lämpligt
att sammanföra de för närvarande i skilda kungörelser upptagna bestämmelserna
i en författning, betecknad kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten.
Härvid har emellertid gjorts det undantaget, att kungörelsen
angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet förutsatts
skola bibehållas såsom särskild författning.
Uti edningsmännens författningsförslag lia varit föremål för omarbetning
inom jordbruksdepartementet i anslutning till de av departementschefen förordade
ändringarna i grunderna för egnahemsverksamheten. Bidragsverksamheten
för förstärkning av ofullständiga jordbruk, som av departementschefen
föreslagits skola bibehållas hos hushållningssällskapen, har med
hänsyn härtill ansetts böra liksom hittills regleras genom en speciell kungörelse.
De sålunda omarbetade förslagen fogas såsom bilagor A, B och C vid
detta utlåtande.
De framlagda författningsförslagen ha icke föranlett något annat utskottets
uttalande än att utskottet förutsätter, att vid den ytterligare överarbetning
av förslagen, som torde komma att äga rum inom jordbruksdepartementet,
erforderlig hänsyn tages till de av utskottet här ovan föreslagna
ändringarna i Kungl. Maj:ts förslag.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
77
XV. Utskottets hemställan.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
A) att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
I) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, med hänsynstagande
till vad utskottet här ovan anfört och i huvudsaklig överensstämmelse
med de i bilagorna A, B och C till detta utlåtande
intagna bestämmelser, utfärda
a) kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten,
b) kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,
c) kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av
ofullständiga jordbruk m. m.;
II) dels för egnahemsstyrelsen fastställa följande
Personalförteckning.
Befattning Lönegrad
Tjänstemän å ordinarie stat.
1 överdirektör och chef .......................... G 10
2 byråchefer ................................... A 30
2 byrådirektörer ................................ A 26
1 kamrerare .................................... A 24
1 byråassistent ................................. A 21
1 notarie ...................................... A 21
1 revisor ...................................... A 21
1 kansliskrivare ................................ A 11
1 kanslibiträde ................................. A 7
1 expeditionsvakt ............................... A 5
3 kontorsbiträden .............................. A 4
Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad
än 2 0.
1 byrådirektör ................................ Eo 26
1 byråingenjör ................................ Eo 21;
III) dels godkänna följande avlöningsstat för egnahemsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1939/40:
78
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie
stat, förslagsvis ................... kronor 124,100
2. Arvoden och särskilda ersättningar, be
stämda
av Kungl. Maj:t:
a) Arvoden till fyra
särskilda styrelseledamöter
å 1,800
kronor .......... kronor 7,200
b) Arvode till en bygg
nadskontrollant
. . » 4,800 » 12,000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per
sonal:
a)
Grundavlöningar
m. m.............kronor 50,000
b) Avlöningsförhöjning
-
ar m. m., förslagsvis » 5,900 » 55,900
4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............ » 10,800
Summa kronor 202,800;
*
IV) dels för budgetåret 1939/40 under nionde huvudtiteln
anvisa:
till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 202,800 kronor;
till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 95,000 kronor;
till Egnahemsbildning: Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare
ett förslagsanslag av 1,290,000 kronor;
till Egnahemsbildning: Bidrag till hushållningssällskap för
jordanskaffning sverksamhet ett förslagsanslag av 1,000 kronor;
till
Egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premielån
till egnahemslåntagare ett anslag av 500,000 kronor;
till Egnahemsbildning: Byggande av nybyggesvägar ett förslagsanslag
av 100,000 kronor;
till Jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ett reservationsanslag
av 300,000 kronor;
till Grund förbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m. ett förslagsanslag av 1,250,000
kronor;
Vl dels medgiva, att Kungl. Majit må för budgetåret 1939/
40 bevilja statsanslag intill 175,000 kronor för utlämnande
av statsbidrag till byggande av nybyggesvägar;
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
79
VI) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må för år 1940 bevilja
statsanslag intill 2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag
till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m;
VII) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må för tiden 1 januari
—30 juni 1940 bevilja statslån från egnahemslånefonden
intill ett belopp av 11,000,000 kronor, därav 7,250,000 kronor
för jordbrukslägenheter och 3,750,000 kronor för bostadslägenheter,
med rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena
skulle därtill giva anledning och i den mån så utan
förfång för lånerörelsen för jordbruksändamål kan ske, för
bostadslägenheter taga i anspråk större belopp än det sist angivna;
VIII)
dels medgiva, att i huvudsaklig överensstämmelse
med hittills tillämpade riktlinjer under budgetåret 1939/40
uppskov till ett sammanlagt belopp av 100,000 kronor må
kunna beviljas med erläggande av ränta och amortering å
lån från egnahemslånefonden;
IX) dels medgiva, att av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning
må under tiden 1 januari—30 juni 1940 till jordanskaffningslån
åt hushållningssällskap av egnahemsstyrelsen
disponeras tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår
i beviljade jordanskaffningslån icke vid något tillfälle
under sagda tid må överstiga 1,500,000 kronor;
X) dels medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens
för ny utlåning disponibla kapitaltillgång, som ej anvisas såsom
jordanskaffningslån, må under tiden 1 januari—30 juni
1940 av Kungl. Majit användas för utlämnande av förlagslån
åt kommuner, aktiebolag och föreningar;
XI) dels å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder
till Arrendeegnahems fonden för budgetåret 1939/40 anvisa
ett reservationsanslag av 500,000 kronor;
XII) dels medgiva, att för år 1940 må från arbetarsmåbrukslånef
onden beviljas statslån intill ett belopp av
10,000,000 kronor;
XIII) dels ock å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder
till Arbetarsmåbrukslånefonden för budgetåret 1939/
40 anvisa ett reservationsanslag av 4,000,000 kronor;
Ii) att följande motioner, nämligen 1:214, 1:296, 1:302,
1:303 och 11:464, likalydande, 1:304, 1:305 och 11:468, likalydande,
I: 306 och II: 467, likalydande, I: 307 och II: 470,
likalydande, 1:308 och 11:469, likalydande, 1:309, 1:310,
1:311, 1:312, 11:31, 11:32, 11:33, 11:254, 11:336, 11:454,
II: 455, II: 465 samt II: 466,
80
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
må, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad
utskottet här ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 26 maj 1939.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sederholm, Carl Eriksson, Granath*, Alfred Andersson,
Gabrielsson, Hansson, von Stockenström och Bror Nilsson samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Hedlund i Häste, Olsson i
Rödningsberg, Gustafson i Vimmerby, Andersson i Löbbo, Carlström, Casenberg* och Andersson
i Tungelsta.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Sederholm, Gabrielsson, Hedlund i Häste och Casenberg,
vilka ansett, att utskottets motivering å sid. 26 (i fråga örn åtgärder av tvångskaraktär
för anskaffande av jord till egnahemsändamål) bort lia följande
lydelse:
»I fråga om---(lika med utskottet)---såsom omistlig.
Ehuru något Kungl. Maj:ts förslag i expropriationsfrågan ej föreligger,
vill utskottet dock med anledning av departementschefens uttalande i denna
fråga anföra:
En utvidgning av expropriationsrätten, på sätt som av utredningsmännen
föreslagits och av departementschefen förordats, synes utskottet under nuvarande
förhållanden icke påkallad. Erforderlig tillskottsjord för utvidgning
av ofullständiga jordbruk lärer i de allra flesta fall kunna erhållas på
frivillighetens väg och, där så icke är fallet, torde grannfastighetens ägare
såsom skäl för sin vägran att avyttra tillskottsjord kunna påvisa, att avståendet
av mark skulle för honom vålla avsevärt men i hans egen näring. Ett en
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
81
skilt intresse står här emot ett annat enskilt intresse. De fall, då vägran att
avstå behövlig tillskottsjord föranledes av ren tredska, torde vara så sällsynta
att en särskild lagstiftning för mötande av dylika fall ej är motiverad.
Ett expropriationsförfarande skulle under sådana förhållanden icke blott
innebära ett onödigt och skadligt ingripande i den enskilde jordägarens rätt
utan även bliva till föga eller intet gagn för egendomsbildningen.
Utskottet kan sålunda icke förorda ifrågavarande utvidgning av expropriationsrätten.
»
2) av herrar von Stockenström och Carlström, vilka ansett, att utskottets
motivering å sid. 26 (i fråga örn åtgärder av tvångskaraktär för anskaffande
av jord till egnahemsändamål) bort ha följande lydelse:
»I fråga om---(lika med utskottet)---såsom omistlig.
Utskottet som icke känner sig övertygat om att expropriationsförfarande
av jord på här ifrågavarande område hittills visat sig vara nödvändigt finner
i varje fall att frågan örn en lagstiftning för detta ändamål bör anstå till
dess — sedan den nya organisationen någon tid varit i verksamhet — vidare
erfarenheter vunnits, om mera betydande svårigheter för åtkomsten av lämplig
tillskottsjord för stärkande av ofullständiga jordbruk yppa sig. Utskottet
kan sålunda ej tillstyrka motionen och ej heller ansluta sig till departementschefens
uttalande som synes tyda på att expropriationslagstiftning i
enlighet med utredningsmännens förslag bör komma till stånd, så snart ett
närmare övervägande från Kungl. Maj:ts sida hunnit ske.»
3) av herrar Gustafson i Vimmerby, Andersson i Löbbo och Carlström,
vilka ansett, att utskottets motivering å sid. 39—44 (angående förräntning
och amortering av egnahemslån) bort ha följande lydelse.
»Beträffande förräntningen----(lika med utskottet)---cirka 3.2
procent.
Till stöd för sitt ståndpunkttagande har departementschefen anfört bland
annat följande:
Vid startandet av ett jordbruk är det till fördel att veta, till vilka belopp
ränteutgifterna komma att uppgå under en längre tid framåt. Härigenom
underlättas möjligheterna att genom någorlunda säkra kalkyler beräkna, huru
stort kapital som med utsikt till framgång bör kunna investeras i jordbruksföretaget.
Ur nu berörda synpunkt bör räntan å egnahemslån vara fast. Härvid
lärer det icke kunna undgås att, liksom fallet är med hypolekslån, räntans
höjd blir beroende av vid vilken tidpunkt krediten upptages. Detta kan antagas
föra med sig att, när ränteläget är högt, försiktighet kommer att iakttagas
med igångsättandet av jordbruksföretag, örn icke fastighetsvärdena
samtidigt stå lågt eller konjunkturerna för jordbruksproduktionen märkbart
förete en stabil lönsamhet. Att sådana hänsyn tagas, synes väl sammanfalla
med förhållandena inom all ekonomisk verksamhet.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. Nr 83. 6
82
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Utskottet, som ansluter sig till vad departementschefen sålunda anfört,
vill vidare erinra, att såväl fullmäktige i riksgäldskontoret som fullmäktige
i riksbanken ur statens synpunkt anfört vissa betänkligheter mot det av
utredningsmännen framlagda förslaget om en rörlig ränta. Det har sålunda
ifrågasatts, örn den av utredningsmännen åberopade utjämningen av
ränteförlusterna för staten under tider av låg ränta mot räntevinster under
tider av hög ränta vid tillämpning av utredningsmännens räntesystem verkligen
kommer till stånd. Om, trots de betänkligheter som kunna anföras mot
ett rörligt räntesystem, ett sådant likväl skulle införas i statens lånerörelse,
synes det — såsom fullmäktige i riksgäldskontoret framhållit — vara av vikt
att, innan ett avgörande träffas, en allsidig undersökning verkställes rörande
de konsekvenser ur statsfinansiell synpunkt, som detta skulle medföra icke
blott för egnahemslånefondens del utan även för övriga utlåningsfonder. Det
torde nämligen ligga nära till hands, att därest den under nuvarande ränteläge
fördelaktiga nya beräkningsgrunden skulle fastställas för egnahemslånefonden,
krav komma att uppstå från låntagare hos andra fonder att jämväl
komma i åtnjutande av de omedelbara förmåner en rörlig ränta erbjuder.
Även för låntagarnas del torde det av utredningsmännen förordade räntesystemet
i vissa fall komma att bliva ofördelaktigt, nämligen under en period
av stigande räntor. Man torde med säkerhet kunna förutse, att från deras
sida anspråk då komma att framställas på förmånligare ränteberäkning.
Slutligen må framhållas, att vid högt ränteläge fastighetsvärdena i regel ligga
lägre än vad fallet är under tider med lågt ränteläge, varför olikhet mellan
skilda låneårgångars ränteläge ej medför samma skillnad i låntagarnas ekonomiska
belastning.
Med hänsyn till anförda omständigheter och till vad departementschefen i
övrigt andragit, tillstyrker utskottet, att räntan å nya egnahemslån bestämmes
på sätt departementschefen föreslagit. Då någon subventionering av egnahemslåntagarna
i räntehänseende icke bör ifrågakomma, torde räntan såsom
departementschefen föreslagit även böra innesluta viss ersättning för statens
förvaltningskostnader.
Liksom departementschefen---(lika med utskottet sid. 42)---
budgetåret 1940/41.
I olikhet---- (lika med utskottet)--- 1940 års riksdag. Utskottet
biträder sålunda ej den av departementschefen föreslagna utsträckningen av
nuvarande provisorium.
Med det---(lika med utskottet)---hög räntenivå.
Utskottet finner övervägande skäl tala för departementschefens förslag i
förevarande del och vill sålunda tillstyrka detta liksom den modifiering härutinnan,
som han förordat i fråga om bostadslån.
Vad departementschefen vidare — — — (lika med utskottet sid. 44)
---av utskottet.»
4) av herr Andersson i Tungelsta, vilken ansett, att utskottets motivering
å sid. 48—49 (angående viss åborätt) bort ha följande lydelse:
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
83
»Medan arbetarsmåbruksverksamheten — — — (lika med utskottet)
---varande arrendejordbruk.
I detta---(lika med utskottet)---stads förebild.
Vad beträffar innehållet uti förstberörda motion vill utskottet framhålla,
att det givetvis kommer att uppstå vissa svårigheter för innehavare av arrendeegnahem
att kunna hopspara erforderliga medel för att friköpa sina arrendegårdar.
Ej heller är det alldeles klart, att alla önska förvärva äganderätt.
Däremot är det säkerligen ett bestämt önskemål, att besittningsrätten blir
mera tryggad än som nu är fallet. Det synes därför utskottet som goda
skäl tala för att en undersökning göres i det syfte, som motionären angivit.
Utskottet förutsätter sålunda, att Kungl. Majit i anslutning till vad som anförts
i motionen I: 311 låter verkställa utredning i ämnet och framlägger därav
föranlett förslag.
Utskottet finner däremot icke tillräckliga skäl att i detta sammanhang
föreslå någon åtgärd i anledning av motionen I: 312.»
5) av herrar Sederholm, Hedlund i Häste och Casenberg, vilka med avseende
på egnahemsverksamhetens organisation anfört följande:
»Förslaget örn egnahemsnämndernas förstatligande skulle innebära ett allvarligt
ingrepp i hushållningssällskapens organisation och verksamhet, enär
sällskapen inrättat sitt arbete i allmänhet och särskilt konsulentarbetet jämväl
med hänsyn till egnahemsverksamheten. Då nu en utredning angående
sällskapens organisation är nära förestående, synes det betänkligt att, innan
denna utredning föreligger, fråntaga sällskapen så betydelsefulla uppgifter,
som nu föreslagits. Jämväl för 1938 års jordbruksutredning, som har till
uppgift att verkställa utredning av jordbrukets produktionsbetingelser och
avgiva förslag till organisatoriska åtgärder med avseende på jordbruket,
torde en så genomgripande omorganisation, som nu föreslås, kunna komma
att föregripa utredningens resultat.
Av dessa skäl synes det föreslagna förstatligandet av egnahemsnämnderna
böra tills vidare anstå, allra helst som nödiga reformer även inom nuvarande
organisationer säkerligen kunna genomföras.»
84
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Bilaga A.
Förslag
till
kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Inledande bestämmelser.
1 §•
Den statliga egnahemsverksamheten har till ändamål att i enlighet med
bestämmelserna i denna kungörelse främja möjligheterna för mindre bemedlade
och obemedlade att förvärva familjejordbruk, stödjordbruk eller
bostadsegnahem, att utvidga ofullständiga jordbruk med tillskottsjord eller
att företaga ny-, om- eller tillbyggnad eller upprustning av byggnader å
egnahemsfastigheter.
Egnahemsverksamheten må i fråga om bostadsegnahem ej utövas inom
stad, köping eller annat samhälle, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall iakttagas, med mindre Kungl. Majit efter framställning av
staden, köpingen eller samhället meddelat bestämmelser härom.
2 §•
I denna kungörelse förstås med
familjejordbruk: jordbruk, som icke är större än att det kan brukas av
innehavaren och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft,
ej heller mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav,
stödjordbruk: jordbruk, som är avsett att bereda innehavaren och hans
familj sysselsättning och tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete,
ofullständigt jordbruk: jordbruk, som utgör brukarens enda eller huvudsakliga
förvärvskälla men som icke har tillräcklig bärkraft för att utgöra
familjejordbruk.
Såsom jordbruk anses jämväl brukningsdel, som användes till trädgårdsbruk
eller specialodling.
Brukningsdel, å vilken icke kunna födas två kor, må ej i annat fall än i
nästföregående stycke sagts hänföras till jordbruk, där icke egnahemsstyrelsen
för viss landsdel eller för visst fall bestämt, att även brukningsdel, å
vilken endast kan födas en ko, skall anses såsom jordbruk.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
85
Med bostadsegnahem förstås i denna kungörelse lägenhet, som helt eller
huvudsakligen är avsedd att utnyttjas till bostad för innehavaren och vilken
icke, enligt vad ovan stadgats, må hänföras till jordbruk.
3 §.
Vad i denna kungörelse är stadgat örn förstärkning av ofullständigt jordbruk
skall äga motsvarande tillämpning beträffande åtgärder för åstadkommande
av ökad ändamålsenlighet hos stödjordbruk samt för omläggning av
bostadsegnahem till jordbruk.
2 KAP.
Egnahemsorganisationen.
4 §•
Den statliga egnahemsverksamheten står under ledning och tillsyn av egnahemsstyrelsen
och handhaves inom varje hushållningssällskaps område av
en egnahemsnämnd.
För varje kommun utses av vederbörande egnahemsnämnd ett egnahemsombud.
Dock må ombuds område, där särskilda skäl sådant betinga, omfatta
allenast del av kommun.
De statliga egnahemsorganen skola handhava de uppgifter, som enligt denna
kungörelse och eljest givna föreskrifter ankomma på dem, ävensom i övrigt
verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling.
Närmare bestämmelser om den statliga egnahemsorganisationen och dess
verksamhet meddelas av Kungl. Majit.
5 §.
Kommun må, där ej annat föranledes av vad nedan sägs, genom det organ,
som utövar kommunens beslutanderätt, välja två representanter att
jämte det enligt 4 § för kommunen utsedda egnahemsombudet bilda kommunens
egnahemskommitté med uppgift att, under egnahemsombudets ordförandeskap,
biträda egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamhetens
ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom kommunen. Är
kommunen delad i två eller flera ombudsområden, må två sådana representanter
väljas för vart och ett av dessa områden. För de av kommunen utsedda
representanterna i egnahemskommitté må även utses suppleanter. Ledamöter
och suppleanter utses för en tid av fyra år. Till ledamöter och suppleanter
böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer inom
kommunen, företrädande de jord- och lånesökandes samt den jordbrukande
befolkningens intressen. Kommun, som valt representanter i egnahemskommitté
och suppleanter för dem, har att underrätta egnahemsnämnden härom.
I stället för att utse representanter i egnahemskommitté må kommun upp
-
86
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
draga åt kommunalnämnden eller motsvarande organ att jämte egnahems - ombudet handhava i första stycket avsedda uppgifter.
Landskommun, som bedriver statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,
bör i stället för att utse representanter i egnahemskommitté, som ovan
sagts, lämna motsvarande uppdrag åt den egnahemskommitté, som är utsedd
att utöva nämnda verksamhet, eller, där sådan kommitté ej är utsedd,
åt kommunalnämnden.
6 §■
De som handhava uppgifter inom egnahemsverksamheten må icke åtaga
sig enskilda uppdrag av jordsäljare eller leverantörer av byggnadsmaterial.
Ledamöter av egnahemsorgan vare ansvariga för skada, som av dem uppsåtligen
eller av vårdslöshet tillskyndas staten.
7 §•
Om särskild egnahemsverksamhet genom kommuner samt aktiebolag och
ekonomiska föreningar är stadgat i 8 kap.
3 KAP.
Statlig jordförmedling och jordanskaffning.
8 §•
För tillgodoseende av mindre bemedlade och obemedlade personers efterfrågan
på familjejordbruk, stödjordbruk, tillskottsjord för utvidgning av
ofullständiga jordbruk samt bostadsegnahem skall den statliga egnahemsorganisationen
handhava erforderlig jordförmedling ävensom ombesörja
jordanskaffning för tillhandahållande av jord till försäljning och på arrende.
Där så lämpligen kan ske, skall efterfrågan på jord i första hand tillgodoses
genom förmedlingsverksamhet.
I den mån det kan ske utan intrång på ovan angivna uppgifter, må den
statliga egnahemsorganisationen även biträda andra än mindre bemedlade
och obemedlade med förmedling av jord till ändamål, som avses i denna
kungörelse.
9 §•
Med avseende å familjejordbruk skall eftersträvas, att fastigheten erhåller
lämplig storlek och ägosammansättning samt bildar ett bärkraftigt jordbruk.
Såsom förutsättningar för bildandet av stödjordbruk skall beaktas, att i
orten finnes stadigvarande arbetstillgång eller möjlighet till försörjning genom
hemslöjd, hemindustri, fiske, pälsdjursuppfödning eller dylikt, så att
innehavaren och hans familj kunna erhålla sin huvudsakliga utkomst utom
jordbruket, ävensom att fastigheten är av lämplig storlek och ägosammansättning
för att tjäna det avsedda syftet.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
87
Där fråga är om tillskottsjord för utvidgning av ofullständigt jordbruk,
skall iakttagas, att tillskottsjorden med avseende å läge, ägoslag och andra
på frågan inverkande omständigheter är av sådan beskaffenhet, att jordbruket
kan antagas komma att efter sammanläggningen erhålla förbättrad
bärkraft.
Beträffande område, som avses skola användas till bostadsegnahem, skall
tillses, att området är av tillräcklig storlek, att dess läge är tillfredsställande
ur sanitära synpunkter samt med hänsyn till kommunikationer med arbetsplatser
och skolor ävensom att tillgång till vattentäkt finnes.
10 §.
Jord, som anskaffats av egnahemsorganisationen, må jämväl bebyggas och
i övrigt iordningställas för sitt ändamål genom dess försorg.
Härvid skall iakttagas, att bostadsbyggnad erhåller för avsett ändamål
lämplig storlek och typ. Bostaden bör, där så kan ordnas inom rimlig kostnad,
förses med vatten- och avloppsledningar samt central uppvärmningsanordning,
varjämte bostaden även i övrigt bör utrustas så, att hygienen befordras
och det husliga arbetet underlättas.
Vid uppförande av ladugårdsbyggnad bör iakttagas, att den erhåller tillräcklig
storlek och göres ändamålsenlig med avseende å värme-, belysningsoch
ventilationsförhållanden. Byggnaden bör, där så kan ordnas inom rimlig
kostnad, förses med vattenledning. Jämväl i övrigt bör byggnaden uppföras
och utrustas på sådant sätt, att hygienen befordras, djurens hälsa och
trivsel främjas samt arbetsförhållandena i ladugården bliva tillfredsställande.
Till ladugården bör höra erforderlig gödselvårdsanläggning.
Även annan ekonomibyggnad bör göras tjänlig för sitt ändamål.
4 KAP.
Egnahemslån till förvärv av jordbruksegnahem.
11 §•
I den ordning och under de villkor nedan sägs må från egnahemslånefonden
utlämnas egnahemslån i form av jordbrukslån och skogslån till underlättande
för låntagaren att förvärva äganderätt till jordbruksegnahem, och
må i samband härmed av statsmedel jämväl beviljas premielån.
Utan hinder därav att låntagaren icke erhåller äganderätt till jordområdet,
må egnahemslån utgå till uppförande eller inlösen av byggnader å fastighet,
som upplåtits under åborätt enligt lagen örn upplåtelse under åborätt
av viss jord.
Med egnahemslån må livförsäkring förenas på sätt härom särskilt föreskrives.
88
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
12 §.
Ansökning om egnahemslån till förvärv av jordbruksegnahem skall göras
hos vederbörande egnahemsnämnd.
13 §.
Egnahemslån må utgå allenast under förutsättning, att sökanden är svensk
medborgare, minst tjuguett år gammal och känd för skötsamhet och ekonomisk
förtänksamhet, att han befinnes äga goda personliga förutsättningar för
genomförande av åsyftat företag, däri inbegripet drivande av sådant jordbruk
som avses med detsamma, samt att han visserligen ej saknar medel att i
någon mån bidraga till företaget men är i behov av kraftigt bistånd härför.
Den som åtkommer jordbruksfastighet genom arv eller testamente må,
även om han ej uppnått en ålder av tjuguett år och ej heller hunnit vinna
erfarenhet om jordbruksdrift, likväl kunna erhålla egnahemslån.
14 §.
Med egnahemslån bör, där ej annat betingas av förhållandena, i första
hand främjas förvärv av fastighet av sådan storlek och beskaffenhet i övrigt,
som avsetts i 9 och 10 §§.
Lan må ej beviljas, med mindre kostnaderna för förvärvet av fastigheten
och för dess iordningställande befinnas skäliga.
15 §.
Egnahemslån må ej beviljas till förvärv av fastighet, vars värde överstiger
30,000 kronor. Dock må egnahemsstyrelsen i särskilda fall medgiva, att lån
må utgå till förvärv av fastighet med värde intill 35,000 kronor.
Värdet å fastigheten skall beräknas till belopp, som motsvarar vad en förståndig
köpare kan antagas vilja betala för fastigheten med hänsyn till den
påräkneliga avkastningen eller nyttan av densamma under en följd av år.
Värdet beräknas med avseende å det skick, vari fastigheten kan väntas komma
efter utförandet av åsyftade arbeten för fastighetens iordningställande.
16 §.
Jordbrukslån må beviljas intill ett belopp högst motsvarande nittio procent
av fastighetens värde. Dock må, örn å fastigheten finnes växande skog
till ett värde av minst 1,000 kronor, vid bestämmandet av jordbrukslånets
belopp hänsyn icke tagas till värdet å den växande skogen. I sådant fall,
varom sist sagts, må skogslån beviljas till ett belopp högst motsvarande
nittio procent av den del av fastighetens värde, som beräknas belöpa å den
växande skogen.
17 §.
Där det med hänsyn till arten och omfattningen av de åtgärder, som erfordras
för fastighetens iordningställande, befinnes skäligt, att lånesökanden
erhåller bistånd till täckande av kostnaderna för dessa åtgärder, må utöver
jordbruks- och skogslån beviljas premielån.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
89
Premielån må i regel icke beviljas till belopp överstigande tio procent av
fastighetens värde. Dock må egnahemsstyrelsen, efter prövning i varje särskilt
fall, medgiva, att sådant lån må uppgå till femton procent av fastighetsvärdet.
18 §.
Till minst ett mot sammanlagda beloppet av jordbrukslån, skogslån och
premielån svarande belopp skall, där ej annat föranledes av vad nedan sägs,
finnas säkerhet av första inteckning i fastigheten.
Örn det prövas vara för låntagaren lämpligt och för staten betryggande,
må första inteckning liggande inom sextio procent av fastighetens värde pantförskrivas
till säkerhet för lån hos annan langivare. I sadant fall skall inteckningen
i andra hand pantförskrivas jämväl till säkerhet för statens
fordran på grund av jordbruks- och skogslån. Utan hinder härav må
likväl i särskilt fall medgivas, att den låntagaren såsom ägare av den intecknade
fastigheten tillkommande andel av sådan inteckning må pantförskrivas
för annat lån.
Vid bedömandet av intecknings läge må inteckningar, som avse annat
än fordran, lämnas ur räkningen, om säkerheten för egnahemslånet likväl
prövas vara tillräckligt betryggande.
Oavsett vad sålunda stadgats må, sedan lånekontrakt upprättats, såsom
förskott å beviljat egnahemslån utbetalas större eller mindre del därav mot
säkerhet, som egnahemsnämnden prövar tillfredsställande, i vilket fall emellertid
inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för hela lånet ställd
före början av det år, med vilket amorteringsskyldighet för jordbrukslånet
inträder, vid äventyr att lånet anses hava i sin helhet förverkats och vad i
förskott utbetalats jämte ränta genast skall återbetalas.
I den mån låntagaren verkställer avbetalningar å jordbruks- och skogslån,
må motsvarande del av inteckningssäkerheten, med företräde framför säkerheten
för utestående premielån, kunna ställas till låntagarens förfogande.
19 §.
Där skogslån beviljas, skall egnahemsnämnden med låntagaren överenskomma
örn viss hushållningsplan beträffande skogen a den belanade fastigheten
ävensom göra förbehåll därom att lagen om begränsning av rätten att
avverka skog å intecknad fastighet skall äga tillämpning med avseende å lånet.
Sådan överenskommelse och sådant förbehåll må även träffas, där allenast
jordbrukslån beviljas men å den belånade fastigheten finnes skog. Har
låntagarens gäld genom avbetalningar nedbragts på sådant sätt, att statens
risk för jordbruks- och skogslänen väsentligt minskats, må egnahemsnämnden
eftergiva kravet på att avverkningen av skog skall vara underkastad sådan
begränsning, som nyss avsetts.
20 §.
Jordbrukslån och skogslån delas vart för sig med avseende å återbetalningen
i en stående del, motsvarande sextio procent av det värde, som legat
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
till grund för lånets beräknande, saint en amorteringsdel, utgörande återstoden
av lånet.
Har låntagaren, enligt vad i 18 § andra stycket stadgats, lån hos annan
långivare mot första inteckning i fastigheten, skall motsvarande belopp avdragas
å jordbrukslånets stående del samt, i den mån denna ej förslår härtill,
å skogslänets stående del.
21 §.
Å stående delen av jordbruks- och skogslån skall erläggas ränta men ej
amortering.
Stående delen kan icke, utom i fall som angivas i 27 och 28 §§, uppsägas
förr än amorteringsdelen till fullo guldits. Låntagaren skall härvid
åtnjuta sex månaders uppsägningstid.
Finner egnahemsnämnden, då uppsägningsrätt sålunda inträder, att svårigheter
möta för låntagaren att på godtagbara villkor uppbringa ett mot
stående delen svarande lån hos annan långivare, må nämnden medgiva, att
lånet tills vidare må kvarbliva hos nämnden mot den ränta, som eljest gäller
för egnahemslån, samt på de återbetalningsvillkor, som nämnden finner
lämpliga.
22 §.
Å jordbrukslåns amorteringsdel skall till och med femte kalenderåret efter
det, då lånet beviljats, allenast erläggas ränta. Därefter skall amorteringsdelen
förräntas och amorteras genom lika årliga annuiteter, bestämda på sådant
sätt att amorteringsdelen är återbetald senast inom tjugufem år efter
amorteringsskyldighetens inträde.
Låntagaren äger, närhelst han så önskar, verkställa avbetalningar utöver
de fastställda annuiteterna. Sådana avbetalningar skola avföras å amorteringsdelen.
23 §.
Å skogslåns amorteringsdel skall, jämte ränta, erläggas amortering enligt
grunder, som bestämmas med hänsyn till låntagarens möjligheter att
med tillämpning av den enligt 19 § överenskomna hushållningsplanen tillgodogöra
sig skogen. Såvitt möjligt skall återbetalningen bestämmas i form
av lika annuiteter och på sådant sätt, att skogslänets amorteringsdel är till
fullo gulden senast vid tiden för slutbetalningen av jordbrukslånets amorteringsdel.
Medgiver egnahemsnämnden avverkning vid sidan av fastställd hushållningsplan,
bör nämnden i regel göra förbehåll om däremot svarande återbetalning
utöver eljest tillämpad amorteringsplan. Sådan ytterligare återbetalning
må ock, närhelst låntagaren så önskar, göras av denne. Avbetalningar,
varom i detta stycke sägs, skola avföras å skogslänets amorteringsdel.
Hänföra sig avbetalningarna till sådana skogsavverkningar, som kunna
antagas väsentligt rubba möjligheterna att framdeles följa fastställd hushållningsplan,
må såväl denna som även amorteringsplanen jämkas i motsvarande
omfattning.
91
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
24 §.
Av premielån skall, sedan amorteringsskyldighet för jordbrukslånet inträtt,
under vart och ett av följande tio år efterskänkas en tiondel, såvitt icke på
grund av bestämmelserna i 27 och 28 §§ skyldighet inträder att återbetala av
premielånet återstående belopp.
Å premielån erlägges ej ränta i annat fall än som avses i 25 § andra stycket.
25 §.
Jordbrukslån och skogslån skola förräntas efter fast vid lånets beviljande
bestämd räntefot. Denna fastställes av Kungl. Maj :t och må icke understiga
medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de tre budgetår,
som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels
procent.
Örn förfallet kapitalbelopp av jordbrukslån, skogslån eller premielån icke
inbetalas inom behörig tid, skall låntagaren vara skyldig att, därest så påfordras,
å det förfallna beloppet erlägga dröjsmålsränta enligt de grunder,
som kunna varda i särskild ordning bestämda.
26 §.
Innan någon del av beviljat egnahemslån utbetalas, skall egnahemsnämnden
med låntagaren ha upprättat kontrakt i två exemplar, av vilka vardera
kontrahenten skall taga ett. I kontraktet skola finnas intagna bestämmelser
i bland annat följande avseenden, nämligen
beträffande vederbörlig benämning å den fastighet, för vars förvärvande
egnahemslånet lämnas, samt storleken å fastigheten,
rörande egnahemslånets belopp med fördelning i förekommande fall på
jordbrukslån, skogslån och premielån samt på stående del och amorteringsdel,
angående säkerheten för egnahemslånet samt villkoren i fråga om ränta
och återbetalning,
huruvida egnahemslånet må lyftas på en gång eller i särskilda terminer,
samt angående sättet och villkoren i övrigt för lånets utbekommande,
angående viss tid, inom vilken egnahemslånet skall vara till fullo uttaget,
vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara förverkad,
vilka förbättringsarbeten som böra utföras å fastigheten, deras art och
tiden, inom vilken de böra vara fullbordade,
vilka ny-, om- eller tillbyggnader som böra komma till stånd å fastigheten,
deras beskaffenhet och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade,
rörande låntagarens skyldigheter i fråga om fastighetens hävdande och
underhållande samt örn förpliktelse för honom att hålla byggnader och i förekommande
fall skog brandförsäkrade i försäkringsinrättning, som godkännes
av egnahemsnämnden,
92
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
angående den kontroll från egnahemsnämndens sida, som låntagaren skall
vara skyldig underkasta sig, samt
därom, att möjligen uppkommande tvister mellan staten och låntagaren
beträffande tillämpningen av lånekontraktets bestämmelser skola, där icke
ärendet ankommer på prövning av överexekutor, avgöras av skiljemän i enlighet
med därom gällande lag.
Varken tiden för lånets uttagande till fullo eller för förbättrings- eller
byggnadsarbetens fullbordande må bestämmas senare än till den tidpunkt, då
amorteringsskyldigheten för jordbrukslånet inträder.
r
27 §.
I lånekontraktet skall egnahemsnämnden förbehålla sig rätt att, förutom
i fall som avses i 28 §, under nedan angivna förutsättningar helt eller delvis
uppsäga egnahemslånet till betalning å tid, som egnahemsnämnden bestämmer,
nämligen
örn låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets eller därmed förenad
livförsäkrings beviljande,
om låntagaren ej fullgör vad i lånekontraktet föreskrivits i fråga om
fastighetens bebyggande och iordningställande i övrigt,
örn låntagaren visar försumlighet i fråga örn erläggandet av föreskriven
ränta och avbetalning eller livförsäkringsavgift,
örn låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för fastigheten
eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor,
om låntagaren avverkar skog å fastigheten utöver fastställd hushållningsplan,
om fastigheten vanvårdas med avseende å jord eller byggnad eller om
byggnad nedrives eller bortflyttas och värdet å fastigheten därigenom eller
eljest väsentligt minskas,
om låntagaren avflyttar från fastigheten under sådana omständigheter,
att det skäligen kan antagas att han eller hans familj icke vidare ämna bebo
densamma, eller
om eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till
det med egnahemslånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
lånet.
28 §.
övertages fastigheten i sin helhet av låntagarens efterlevande make eller
av bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla
fastigheten oskiftad, må återstående jordbrukslån, skogslån och premielån
överflyttas på nye ägaren under enahanda villkor, som varit gällande folden
tidigare ägaren.
Övergår eljest äganderätten till fastigheten i dess helhet eller del därav
genom köp eller annat fång från låntagaren till ny innehavare, skola återstående
jordbrukslån och skogslån vara förfallna till betalning å tid, som
egnahemsnämnden bestämmer. Dock må lånen, där den nye ägaren upp
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
93
fyller förutsättningarna för erhållande av egnahemslån, kunna på oförändrade
villkor överflyttas på denne.
Är fastigheten i annat fall, än i första stycket sagts, vid överlåtelsen belastad
med premielån, skall, om priset för fastigheten överstiger det vid
lånets utlämnande beräknade värdet, återbetalning av länet ske med salunda
överskjutande belopp. Dock må, i den mån ökningen av fastighetens värde
hänför sig till särskild av låntagaren vidtagen åtgärd, motsvarande belopp
av premielånet kunna enligt egnahemsnämndens bestämmande efterskänkas.
Vad som härefter återstår av lånet må, om även nye ägaren till fastigheten
erhåller jordbrukslån, kunna på oförändrade villkor överflyttas pa denne.
Om skäl därtill äro, må egnahemsstyrelsen ock eljest, på framställning av
egnahemsnämnden, medgiva, att premielån sålunda överflyttas pa ny ägare
till fastigheten.
Om återstående premielån icke enligt vad i nästföregående stycke sagts
överflyttas på nye ägaren, skall lånet vara förfallet till betalning å tid, som
egnahemsnämnden bestämmer.
29 §.
Räntor och avbetalningar skola för varje år inbetalas till vederbörande egnahemsnämnd
före utgången av juni manad nästföljande ar. Tiderna för
uppbörden fastställas av egnahemsstyrelsen.
30 §.
I fråga om egnahemslån, som beviljas för uppförande eller inlösen av
byggnader å fastighet, som upplåtits under åborätt enligt lagen om upplåtelse
under åborätt av viss jord, skola, jämte de beträffande egnahemslån
för förvärv av jordbruksegnahem i allmänhet gällande villkor och bestämmelser,
i den mån de äro tillämpliga och ej strida mot vad här nedan stadgas,
följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse, nämligen,
„ ....
att såsom fastighetens värde allenast må räknas värdet å de åbon tdlhöriga
byggnader, som finnas eller äro avsedda att uppföras a fastigheten,
att vad ovan i 28 § stadgats för det fall att fastigheten övergår till ny ägare
skall äga motsvarande tillämpning, då åborätt övergår till ny innehavare, dock
med iakttagande att, därest denne godtages såsom åbo på grund av 5 § andra
stycket förenämnda lag, överflyttning på honom av återstående jordbrukslån
och premielån i regel ej må förvägras,
att det åligger egnahemsnämnden att ofördröjligen hos länsstyrelsen för
antecknande i den i 46 § förenämnda lag omförmälda bok göra anmälan om
fordran hos åbo för utlämnat egnahemslån så ock om lämnat medgivande om
överflyttning av betalningsansvaret för sådant lån å ny åbo; samt
att, därest åbo vill inlösa fastigheten enligt 33 § förenämnda lag, egnahemsnämnden
är berättigad lämna samtycke därtill samt låta lånet utestå under
villkor att för lånet, som därefter underkastas de för egnahemslån eljest gällande
bestämmelser, ställes inteckningssäkerhet i fastigheten.
94
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
5 KAP.
Egnahemslån till förvärv av bostadsegnahem.
31 §.
I den ordning och under de villkor nedan sägs må från egnahemslånefonden
utlämnas egnahemslån i form av bostadslån till underlättande för låntagaren
att förvärva äganderätt till bostadsegnahem.
Utan hinder därav att låntagaren icke erhåller äganderätt till jordområdet,
må bostadslån utgå till förvärv av bostadsegnahem, för vilket mark upplåtits
med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörande
mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt.
Vad i 11 § tredje stycket, 12 § samt 13 § första stycket är stadgat skall i
tillämpliga delar även gälla i fråga om bostadslån.
32 §.
Bostadslån må i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar
att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem. Om särskilda skäl därtill föranleda,
må bostadslån likväl kunna beviljas, ändock att nybyggnad icke är
avsedd att komma till utförande, såsom då fråga är om inlösen av jord till
byggnad å ofri grund eller inköp av bostadsfastighet, som sökanden innehar
under nyttjanderätt.
Ej heller må bostadslån beviljas till förvärv av fastighet, vars värde överstiger
12,000 kronor.
Bostadslån må uppgå till högst sjuttiofem procent av fastighetens värde.
Bestämmelserna i 14 § och 15 § andra stycket skola i tillämpliga delar
även gälla med avseende å bostadslån.
33 §.
Till minst ett mot bostadslånet svarande belopp skall, där ej annat föranledes
av vad nedan sägs, finnas säkerhet av första inteckning i fastigheten.
Om det prövas vara för låntagaren lämpligt och för staten betryggande,
må första inteckning liggande inom sextio procent av fastighetens värde pantförskrivas
till säkerhet för lån hos annan långivare. I sådant fall skall inteckningen
i andra hand pantförskrivas jämväl till säkerhet för statens fordran.
Utan hinder härav må likväl i särskilt fall medgivas, att den låntagaren
såsom ägare av den intecknade fastigheten tillkommande andel av sådan inteckning
må pantförskrivas för annat lån.
Vid bedömandet av intecknings läge må inteckningar, som avse annat än
fordran, lämnas ur räkningen, örn säkerheten för bostadslånet likväl prövas
vara tillräckligt betryggande.
Oavsett vad sålunda stadgats må, sedan lånekontrakt upprättats, såsom
förskott å beviljat bostadslån utbetalas större eller mindre del därav mot
/
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
95
säkerhet, som egnahemsnämnden prövar tillfredsställande, i vilket fall emellertid
inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för lånet ställd före
början av det år, med vilket amorteringsskyldighet inträder, vid äventyr
att lånet anses hava förverkats och vad i förskott utbetalts jämte ränta genast
skall återbetalas.
34 §.
Där bostadsegnahem i större omfattning bildas till förmån för personer,
som äro anställda vid visst industri- eller annat affärsdrivande företag, må
egnahemsnämnden, om skäl därtill äro, utöver inteckning som sagts i 33 §
betinga sig borgen eller annan lämplig säkerhet av företaget.
35 §.
Bostadslån delas med avseende å återbetalningen i en stående del, som
motsvarar femtio procent av det värde, som legat till grund för lånets beräknande,
samt en amorteringsdel, utgörande återstoden av lånet.
Har låntagaren, enligt vad i 33 § andra stycket stadgats, lån hos annan
långivare mot första inteckning i fastigheten, skall motsvarande belopp i
första hand avdragas å bostadslånets stående del.
Bestämmelserna i 21, 22, 25, 26 och 27 §§, 28 § första och andra styckena
samt 29 § skola i tillämpliga delar även gälla beträffande bostadslån; dock
skall amorteringsskyldighet i fråga om bostadslån inträda redan med fjärde
kalenderåret efter det, då lånet beviljats.
36 §.
Om å bostadsegnahem, för vilket bostadslån utestår, erfordras om- eller
tillbyggnad, må ytterligare lån beviljas för detta ändamål.
Sådant lån må ej utgå, där värdet å fastigheten efter om- eller tillbyggnaden
kommer att överstiga 12,000 kronor.
Lån, som här avses, må icke uppgå till högre belopp än att lånet och återstående
del av tidigare lån sammanlagt motsvara sjuttiofem procent av värdet
å fastigheten efter om- eller tillbyggnaden.
Till minst ett mot lånet svarande belopp skall finnas säkerhet av inteckning,
belägen inom sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Med bättre rätt
intecknad gäld må kunna utgöras av lån hos annan långivare under förutsättning,
att egnahemsnämnden finner sistnämnda lån vara ordnat på ett
för låntagaren lämpligt och för staten betryggande sätt.
I detta kapitel meddelade bestämmelser skola i övrigt äga motsvarande
tillämpning i fråga örn lån, som här sagts; dock skall sådant lån till hela sitt
belopp räknas såsom amorteringsdel.
37 §.
I fråga örn egnahemslån, som beviljas till förvärv av bostadsegnahem, för
vilket mark upplåtits med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendie
-
96
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
inrättningen tillhörande mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt,
skola, jämte de beträffande bostadslån i allmänhet gällande villkor och bestämmelser,
i den mån de äro tillämpliga och ej strida mot vad här nedan
stadgas, följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse,
nämligen
att lånet må utgå med högst sjuttiofem procent av värdet å de innehavaren
tillhöriga åbyggnader, som finnas eller äro avsedda att uppföras å fastigheten,
att för lån till bostadsegnahem å Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörig
mark egnahemsnämnden äger antaga den säkerhet, nämnden prövar
lämplig, samt
att inteckningar i tomträtt må kunna godtagas såsom säkerhet för bostadslån
i samma utsträckning som inteckningar i fast egendom; dock under villkor
dels att vid tiden för lånets beviljande återstår av upplåtelsetiden så
mycket, att denna återstod med minst tjugu år överskjuter den tid, som åtgår
till inbetalning av egnahemslånets amorteringsdel, dels ock att tomträttsavtalet
är så avfattat, att tomträtten icke under upplåtelsetiden kan förverkas
eller eljest upphöra.
6 KAP.
Egnahemslån till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.
38 §.
I den ordning och under de villkor nedan sägs må från egnahemslånefonden
utlämnas egnahemslån till underlättande av förstärkning av ofullständigt
jordbruk genom förvärv och i förekommande fall förbättring av
lämpligt område avsett att tilläggas den ursprungliga fastigheten (tillskottsjord)
eller genom ny-, örn- eller tillbyggnad å dylikt jordbruk.
Bestämmelserna i 11 § tredje stycket samt 12—14 §§ skola i tillämpliga
delar även gälla i fråga om egnahemslån till förstärkning av ofullständiga
jordbruk.
39 §.
Äro de i 38 § åsyftade åtgärderna av den omfattning, att härigenom åstadkommes
en väsentlig förändring av fastighetens beskaffenhet och användningssätt,
må egnahemslån med avseende å fastigheten i dess helhet beviljas
enligt bestämmelserna i 4 kap.
Har fastighetens innehavare redan förut egnahemslån, skall detta lån härvid
återbetalas.
40 §.
Sker förstärkning av ofullständigt jordbruk antingen genom förvärv av
tillskottsjord eller genom sådant jordförvärv i förening med därav föranledd
ny-, örn- eller tillbyggnad eller ock genom dylikt byggnadsarbete
utan samband med förvärv av tillskottsjord och är ej sådant fall för handen,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
97
som avses i 39 §, må egnahemslån i form av jordbrukslån, skogslån och
premielån beviljas enligt bestämmelserna i 4 kap., dock med iakttagande,
att, där fråga icke enbart är örn förvärv av tillskottsjord, till grund för
bestämmandet av egnahemslåns belopp skall läggas ökningen i fastighetens
värde på grund av åtgärdernas vidtagande,
att, där förstärkningen enbart sker genom förvärv av tillskottsjord, jordbruks-
och skogslärl skola grundas på tillskottsjordens och den därå växande
skogens värde vid förvärvet samt att i sådant fall premielån icke må
utgå,
att lån till sådan ny-, om- eller tillbyggnad, som ej är föranledd av förvärv
av tillskottsjord, icke må beviljas annan än den, som förut innehar egnahemslån,
att lån ej må beviljas, där värdet å fastigheten efter de med lånet åsyftade
åtgärderna kommer att överstiga belopp, som sagts i 15 § första stycket,
att säkerheten för lån skall vara av beskaffenhet, som sägs i 41 §, samt
att jordbrukslån liksom skogslån skall till hela sitt belopp räknas såsom
amorteringsdel.
41 §.
Såsom säkerhet för egnahemslån, som sagts i 40 §, skall lämnas inteckning
i låntagarens fastighet till minst ett belopp, som svarar mot beviljat lån.
Är egnahemslånet avsett till förvärv av tillskottsjord, skall inteckningen,
örn förutsättningar finnas för sammanläggning av tillskottsjorden med den
ursprungliga fastigheten, gälla i hela den genom sådan sammanläggning bildade
fastigheten. I dylikt fall, så ock då fråga är om lån till ny-, om- eller
tillbyggnad utan samband med förvärv av tillskottsjord, skall inteckningen
till så stor del, som motsvarar jordbruks- och skogslån, vara belägen inom
nittio procent av fastighetens beräknade värde efter vidtagandet av de med
lånet åsyftade åtgärderna. Till den del inteckningen motsvarar premielån,
skall densamma, där ej annat föranledes av att fastigheten förut är
belastad med dylikt lån, vara belägen med förmånsrätt närmast efter säkerheten
för jordbruks- och skogslänen. Möter hinder mot sammanläggning av
tillskottsjorden och den ursprungliga fastigheten, må såsom säkerhet godtagas
gemensam inteckning i dessa, om inteckningen har bästa rätt i tillskottsjorden
och sådan förmånsrätt i den ursprungliga fastigheten, som nyss sagts.
Med bättre rätt intecknad gäld må kunna utgöras av lån hos annan långivare
under förutsättning, att egnahemsnämnden finner sistnämnda lån
vara ordnat på ett för låntagaren lämpligt och för staten betryggande sätt.
42 §.
Vilja två eller flera ägare av ofullständiga jordbruk förstärka dessa genom
gemensamt förvärv av tillskottsjord, må egnahemslån utlämnas till underlättande
härav.
Lån må beviljas allenast under förutsättning att den ifrågavarande sammanslutningen
av jordägare erbjuder trygghet för ändamålsenlig skötsel av
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. Nr 83.
98
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
det gemensamma företaget, att jordägarna var för sig uppfylla de villkor,
som gälla för erhållande av jordbrukslån, att jordägarna, om de äro flera
än fyra, äro sammanslutna i en ekonomisk förening med begränsad personlig
ansvarighet, att jordägarnas ansvarighet i sådant fall sammanlagt är av den
omfattning, att lånets belopp därigenom täckes, samt att, då fråga icke är
om dylik förening, avtalet om sammanslutningen är slutet för en tid av minst
fem år.
I övrigt skola bestämmelserna i 4 kap. i tillämpliga delar gälla i fråga om
lån, som här avses.
43 §.
Om vid förvärv av tillskottsjord till ofullständigt jordbruk byggnad å tillskottsjorden
blir överflödig för jordbrukets behov och icke kan finna lämplig
användning, må vederbörande egnahemsnämnd bevilja ägaren av det ofullständiga
jordbruket, vare sig han för förvärvet av tillskottsjorden erhåller
egnahemslån eller icke, bidrag av statsmedel, motsvarande högst skillnaden
mellan det värde, som kan antagas hava av köpeskillingen för tillskottsjorden
belöpt å byggnaden, samt det minskade värde, byggnaden prövas
hava erhållit under de efter tillskottsjordens sammanläggning med den ursprungliga
fastigheten inträdda förhållandena.
7 KAP.
Arrendeegnahem och arrendelån.
44 §.
I den ordning och under de villkor nedan sägs må från kronan tillhörig
jord fastighet kunna upplåtas på arrende med rätt för arrendator att inlösa
till honom upplåten fastighet (arrendeegnahem).
I samband med upplåtelsen av arrendeegnahem må enligt vad nedan angles
till arrendatorn kunna utlämnas lån från arrendelånefonden (arrendelän).
Ansökning om upplåtelse av arrendeegnahem och om arrendelån prövas
av vederbörande egnahemsnämnd.
45 §.
Arrendeegnahem må ej upplåtas till annan än svensk medborgare, som är
minst tjuguett ar gammal, känd för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet
samt genom sin föregående verksamhet förtrogen med jordbruk och i
övrigt lämplig att sköta företag, som här avses.
Till erhållande av arrendeegnahem må allenast den ifrågakomma, vilkens
ekonomiska ställning är sådan, att bistånd i form av egnahemslån icke är
tillfyllest för att sätta honom i stånd att förvärva eget jordbruk av arrendeegnahems
storlek.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
99
46 §.
Arrendeegnahem skall i regel utgöras av familjejordbruk. Fastigheten skall
vid upplåtelsen vara försedd med nödiga byggnader och övriga för jordbrukets
drift erforderliga anläggningar.
Upplåtelse av arrendeegnahem skall, där icke annorledes här nedan stadgas
eller särskilda skäl föranleda annat, ske i enlighet med bestämmelserna i lagen
örn nyttjanderätt till fast egendom. De ytterligare villkor för upplåtelsen,
som kunna finnas erforderliga, bestämmas av egnahemsnämnden.
Arrendeavgiften må ej sättas högre än som finnes skäligt med hänsyn till
den avkastning, som under arrendetiden kan utvinnas av fastigheten.
47 §.
Upplåtelse av arrendeegnahem skall i regel ske för en tid av fem år.
Har arrendator vid arrendetidens utgång innehaft arrendet fem år och har
han väl brukat fastigheten, skall, därest densamma ånyo skall utarrenderas
enligt bestämmelserna i detta kapitel, arrendet på då fastställda arrendevillkor
hembjudas honom.
Har under de sista fem arrendeåren arrendet övergått å arrendatorns dödsbodelägare
eller överlåtits å hans maka, barn eller måg, äger vid ny ularrendering
sådan innehavare av arrendet för åtnjutande av optionsrätt räkna sig
till godo den tid, varunder företrädaren varit i besittning av arrendet.
48 §.
Arrendator skall äga att med äganderätt förvärva den arrenderade fastigheten
under förutsättning, att han dels i förekommande fall återbetalt till
honom utlämnat arrendelån, dels ock under arrendetiden ådagalagt duglighet
och skötsamhet samt jämväl med hänsyn till övriga omständigheter kan
antagas vara i stånd att genomföra köpet.
Då egnahemsnämnden så prövar skäligt, må fastigheten kunna av arrendatorn
med äganderätt förvärvas utan hinder därav att till honom utlämnat
arrendelån icke till fullo återbetalts.
Köpeskillingen vid arrendeegnahems försäljning till arrendatorn bestämmes
av egnahemsnämnden med hänsyn till värdet vid tiden för försäljningen.
I arrendekontraktet må förbehåll ske örn rätt för egnahemsnämnden att,
där nämnden finner statens intresse sådant påkalla, vid försäljningen undantaga
viss del av fastigheten.
Till underlättande av förvärv av arrendeegnahem må egnahemslån beviljas
enligt bestämmelserna i 4 kap.
49 §.
Arrendelån, som i 44 § sagts, utlämnas till belopp, som prövas oundgängligen
erforderligt för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen,
foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande
av driften å fastigheten.
Arrendelån må dock i intet fall överstiga 4,500 kronor.
100
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
50 §.
Arrendelån skall från och med andra kalenderåret efter det, då lånet beviljats,
återbetalas till vederbörande egnahemsnämnd med en sextondel årligen.
Därest egnahemsnämnden så prövar skäligt, må tiden för amorteringsfriheten
utsträckas med ett år. På framställning av egnahemsnämnden
må egnahemsstyrelsen, om särskilda skäl därtill äro, medgiva anstånd med
erläggande av avbetalning under ett eller flera år.
Låntagaren äger, närhelst han så önskar, göra avbetalningar utöver fastställda
belopp.
Å arrendelån erlägges ej ränta. Dock skall låntagaren, om förfallet kapitalbelopp
icke inbetalas inom behörig tid, vara skyldig att, därest så påfordras,
å det förfallna beloppet erlägga dröjsmålsränta enligt de grunder,
som kunna varda i särskild ordning bestämda.
51 §.
Innan någon del av beviljat arrendelån utbetalas, skall egnahemsnämnden
med låntagaren ha upprättat kontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten
skall taga ett. I kontraktet skola finnas intagna bestämmelser i bland
annat följande avseenden, nämligen
rörande lånets belopp, säkerheten för lånet och villkoren i fråga om återbetalning
och ränta,
angående sättet och villkoren för lånets utbekommande,
angående den kontroll, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig,
samt
angående skyldighet för låntagaren att hålla de med anlitande av lånet inköpta
inventarierna försäkrade.
52 §.
I lånekontraktet skall egnahemsnämnden förbehålla sig rätt att under nedan
angivna förutsättningar helt eller delvis uppsäga arrendelånet till betalning
å tid, som nämnden bestämmer, nämligen
om låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande,
om låntagaren visar försumlighet i fråga om erläggandet av föreskriven
avbetalning,
om låntagaren försummar att erlägga försäkringsavgift eller eljest åsidosätter
för försäkringens giltighet stadgade villkor,
om låntagaren avhänder sig erforderliga jordbruksinventarier,
örn låntagaren frånträder arrendet eller, därest han med äganderätt förvärvat
fastigheten, överlåter densamma å annan, eller
om eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till det
med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
lånet.
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
101
Därest i samband med frånträdande av arrendet eller överlåtelse, som nyss
sagts, för jordbruket erforderliga inventarier överlåtas å den nye arrendatorn
eller den nye ägaren, må egnahemsnämnden, om skäl därtill äro, medgiva
denne att övertaga betalningsansvaret för oguldet lånebelopp på oförändrade
villkor.
8 KAP.
Egnahemslåneförmedling och jordanskaffning av kommuner, aktiebolag
och ekonomiska föreningar.
53 §.
Kommun må av egnahemsstyrelsen antagas till förmedlare av egnahemslån
till förvärv av bostadsegnahem under förutsättning, att kommunen fastställt
instruktion med reglementariska föreskrifter rörande verksamheten,
vilken instruktion skall vara godkänd av egnahemsstyrelsen.
1 instruktionen skola bland annat bestämmelser finnas intagna angående
det kommunala organ, som skall handhava kommunens hithörande verksamhet,
samt om detta organs sammansättning och befogenhet med avseende
å verksamheten ävensom angående det område, inom vilket verksamheten
må utövas.
54 §.
Aktiebolag eller förening må av egnahemsstyrelsen antagas till förmedlare
av egnahemslån till förvärv av bostadsegnahem under förutsättning,
att aktiebolaget är behörigen registrerat;
att föreningen är registrerad såsom ekonomisk förening;
att aktiebolaget eller föreningen, där ej egnahemsstyrelsen av särskilda
skäl medgiver undantag, har till uteslutande uppgift att befrämja förvärvandet
av egnahem medelst statslån samt att egnahemsstyrelsen finner aktiebolaget
eller föreningen vara lämplig såsom egnahemslåneförmedlare och
bereda tillräcklig trygghet för att syftet med den statliga egnahemsverksamheten
befrämjas på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt;
att en å statens vägnar av egnahemsstyrelsen utsedd ledamot i bolagets
eller föreningens styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten;
att
ett av egnahemsstyrelsen tillsatt ombud skall äga å statens vägnar deltaga
i granskningen av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning;
att
bolagets bolagsordning eller föreningens stadgar äro upprättade i överensstämmelse
med de grunder, som angivas i 55 §, samt
att bolaget eller föreningen skall hava antagit instruktion med reglementariska
föreskrifter rörande hithörande verksamhet, vilken instruktion skall
vara godkänd av egnahemsstyrelsen.
102
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
55 §.
Bolagsordning eller föreningsstadgar för bolag eller förening, som avsetts
i 54 §, skola bland annat innehålla bestämmelser,
att föremålet för bolagets eller föreningens verksamhet är att främja förvärvandet
av bostadsegnahem inom visst angivet område,
att under bolagets eller föreningens bestånd ej till aktieägarna eller medlemmarna
må för något år såsom vinstutdelning utbetalas mer än viss, i bolagsordningen
eller stadgarna bestämd procent å inbetalade aktiekapitalet
eller insatserna,
huruvida, i händelse till aktieägarna eller medlemmarna under något år
icke utbetalts såsom vinstutdelning vad de må i sådant avseende för ett år
högst utbekomma, underskjutande beloppet må kunna framdeles under bolagets
eller föreningens bestånd eller vid dess upplösning till dem utbetalas
eller ej;
att, örn bolaget eller föreningen upplöses, av dess tillgångar ej må till aktieägarna
eller medlemmarna utbetalas mer, än som motsvarar inbetalade
aktiekapitalet eller insatserna jämte vad enligt bestämmelse, meddelad på
grund av föreskriften i nästföregående stycke, må kunna till dem utgå; samt
att ändring i bolagsordningen eller stadgarna icke är giltig, med mindre
egnahemsstyrelsen lämnat medgivande till ändringen.
56 §.
Styrelseledamot liksom granskningsombud, som enligt 54 § förordnats av
egnahemsstyrelsen, äger att, där fattat beslut icke överensstämmer med hans
mening, få denna avvikande mening antecknad i protokollet, respektive revisorernas
berättelse.
Ledamot och granskningsombud, som nu nämnts, äga att av bolaget eller
föreningen åtnjuta ersättning med belopp, som i brist av åsämjande bestämmes
av egnahemsstyrelsen.
57 §.
Kommun, aktiebolag eller förening, varom sagts i 53 och 54 §§, må från
egnahemslånefonden erhålla egnahemsstatslån för utlämnande av bostadslån
i enlighet med bestämmelserna i 31—37 §§.
Ansökning örn egnahemsstatslån skall senast den 15 oktober året näst före
det, för vilket lånet sökes, ingivas till egnahemsstyrelsen. På styrelsen ankommer
att pröva dylik ansökning.
Aktiebolag eller förening skall, innan någon del av beviljat statslån må utbekommas,
till egnahemsstyrelsen avlämna av denna godkänd säkerhet för
avgiven skuldförbindelses uppfyllande.
58 §.
Vad av beviljat egnahemsstatslån icke vid utgången av det år, under vilket
lånet beviljats, blivit till bostadslån disponerat, skall till egnahemsstyrelsen
inbetalas före utgången av mars månad nästföljande år.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
103
59 §.
Av låneförmedlare utbekommet egnahemsstatslån skall återbetalas och förräntas
efter grunder, som motsvara villkoren för de av låneförmedlaren utlämnade
bostadslånen. För tid innan av låneförmedlaren lyftade statslånemedel
blivit utlämnade skall ränta utgå efter den räntefot, som då gäller för
bostadslån.
60 §.
Ränta och amortering å egnahemsstatslån skola för varje år av låneförmedlare
inbetalas till egnahemsstyrelsen före utgången av juni månad nästföljande
år.
Om förfallet kapitalbelopp icke inbetalas inom behörig tid, skall låneförmedlaren
vara skyldig att, därest så påfordras, å det förfallna beloppet erlägga
dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna varda i särskild ordning
bestämda.
61 §.
Har av låneförmedlare beviljat bostadslån icke till fullo utbetalts vid
tiden för amorteringstidens inträde eller rätten till utbekommande av detsamma
eller del därav av låntagaren förverkats eller har redan utbetalt bostadslån
helt eller delvis till låneförmedlaren återbetalts i annan ordning än
såsom kapitalavbetalning å amorteringsdelen i överensstämmelse med
amorteringsplanen, skall det lånebelopp, till vars utbekommande rätten förfallit
eller förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts, före mars
månads utgång året efter det, då sagda rätt förföll eller förverkades eller
återbetalningen ägde rum, jämte ränta inbetalas till egnahemsstyrelsen.
62 §.
Kommun, aktiebolag eller förening, varom sagts i 53 och 54 §§, må från
jordförmedlingsfonden erhålla förlagslån för användning såsom rörelsekapital
vid inköp och exploatering av fastighet, lämplig att helt eller huvudsakligen
användas för bildande av bostadsegnahem.
Ansökning örn förlagslån göres hos egnahemsstyrelsen, på vilken det ankommer
att pröva dylik ansökning.
Sedan egnahemsstyrelsen beviljat förlagslån samt därvid fastställt plan för
lånets återbetalning, må lånet, mot avlämnande av skuldförbindelse, på en
gång eller i skilda delar lyftas i egnahemsstyrelsen. Där fråga är örn lån
till aktiebolag eller förening, skall för lånet ställas säkerhet, som egnahemsstyrelsen
godkänner.
63 §.
Å lyftat förlagslån skall erläggas ränta efter fyra procent om året, vilken
ränta skall inbetalas till egnahemsstyrelsen före mars månads utgång följande
år.
Bestämmelsen i 60 § andra stycket skall äga motsvarande tillämpning i
fråga örn förlagslån.
104
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
64 §.
Kommun, aktiebolag eller förening, som tilldelats egnahemsstatslån eller
förlagslån, är skyldig att beträffande sålunda avsedd egnahemsverksamhet
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som egnahemsstyrelsen
må meddela, samt att lämna styrelsen omedelbar tillgång till samtliga
verksamheten berörande räkenskaper och handlingar ävensom att till
styrelsen avgiva de redogörelser över verksamheten, som .skola lämnas enligt
instruktion eller av styrelsen meddelade särskilda föreskrifter.
Vid planläggning av styckning av område till egnahemsfastigheter skall
preliminär plan för områdets styckning, exploatering och försäljning jämte
kalkyler för styckningsföretagets genomförande ingivas till egnahemsstyrelsen
senast åtta dagar innan åtgärder vidtagas för styckningslotts utbjudande
till försäljning.
Finner egnahemsstyrelsen, att kommun, aktiebolag eller förening, som tilldelats
egnahemsstatslån eller förlagslån, använt sådant belopp i strid mot
gällande bestämmelser eller eljest brustit i sina skyldigheter rörande tillgodonjutandet
av lånet eller, beträffande förlagslån, icke är i behov av att fortfarande
innehava lånebeloppet, äger styrelsen bestämma, huruvida beloppet
skall vara förfallet till återbetalning.
65 §.
Till bestridande av låneförmedlares med egnahemsverksamheten förenade
förvaltningskostnader och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster
åtnjuter en var låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande 0.5 procent
av låneförmedlarens kapitalskuld för egnahemsstatslån vid nästföregående
års utgång.
9 KAP.
övergångsbestämmelser.
66 §.
Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1940. Från och med
nämnda dag skola nedanstående författningar upphävas, nämligen
kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten;
kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter
rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten;
kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 219) med reglementariska föreskrifter rörande
den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten;
kungörelsen
den 26 juni 1933 (nr 382) angående statsunderstödd samfälld
jordbruksdrift;
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
105
kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 279) om arrendeegnahem;
kungörelsen den 29 maj 1936 (nr 212) angående särskild jordanskaffningsverksamhet
i Västerbottens och Norrbottens län; samt
kungörelsen den 11 juni 1937 (nr 424) om utsträckt tillämpning av kungörelsen
den 29 maj 1936 (nr 212) angående särskild jordanskaffningsverksamhet
i Västerbottens och Norrbottens län.
Dock skola äldre bestämmelser, med undantag som i 67 § sägs, alltjämt
gälla beträffande jordbruks- och bostadsfastigheter, som beröras av nämnda
bestämmelser.
67 §.
Föreskrifterna örn rätt för låntagare att pantförskriva första inteckning i
egnahemsfastigheten hos annan långivare än staten må äga tillämpning med
avseende å stående delen av egnahemslån, som utlämnats enligt tidigare gällande
författning.
Egnahemslån må beviljas till förvärv av arrendeegnahem med äganderätt,
även örn arrendeegnahemmet upplåtits före denna kungörelses ikraftträdande.
68 §.
De uppgifter, som jämlikt bestämmelser i kungörelsen den 15 juni 1934
(nr 279) om arrendeegnahem ankomma på statens jordnämnd, skola från
och med den 1 juli 1939 handhavas av egnahemsstyrelsen.
69 §.
Föreskrifter som i övrigt må erfordras för övergången till de i denna kungörelse
stadgade bestämmelser meddelas av Kungl. Majit.
106
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Bilaga B.
Förslag
till
kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruks
verksamhet.
Härigenom förordnas som följer:
Om arbetarsmåbruksstatslån.
1 §•
Landskommun må i den ordning och under de villkor, nedan sägs, kunna
tilldelas statslån från arbetarsmåbrukslånefonden (arbetarsmåbruksstatslån)
att användas för utlämnande av arbetarsmåbrukslån, varom i det följande
förmäles.
2 §•
I denna kungörelse avsedd statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet
skall inom kommun handhavas av en särskild kommitté (egnahemskommitté)
eller, där verksamheten kan antagas bliva av mindre omfattning, av
kommunalnämnden.
Innan statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet må av kommun utövas,
skall kommunen hava antagit av egnahemsstyrelsen godkänd instruktion
med reglementariska föreskrifter rörande verksamheten. I instruktionen
skall finnas angivet, huruvida verksamheten skall utövas av egnahemskommitté,
varom i första stycket sagts, eller av kommunalnämnden.
Egnahemskommitté skall bestå av tre av kommunalfullmäktige eller, där
kommunalfullmäktige ej finnas, av kommunalstämma utsedda ledamöter
jämte lika antal suppleanter. Ledamöter och suppleanter utses för en tid
av fyra år. Till ledamöter och suppleanter böra utses för uppdraget lämpliga
och sakkunniga personer inom kommunen, företrädande de lånesökandes
och den jordbrukande befolkningens intressen ävensom kommunala synpunkter.
Därjämte bör tillses, att någon av ledamöterna är förtrogen med
den statliga egnahemsverksamheten.
Egnahemskommittés ledamöter vare ansvariga för skada, som av dem uppsåtligen
eller av vårdslöshet tillskyndas staten eller kommunen.
De som handhava i denna kungörelse avsedda uppgifter må icke åtaga sig
enskilda uppdrag av jordsäljare eller leverantörer av byggnadsmaterial.
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
107
3 §•
Kommun, som önskar erhålla arbetarsmåbruksstatslån, skall senast den
15 oktober året näst före det, för vilket lånet sökes, till vederbörande egnahemsnämnd
därom ingiva till egnahemsstyrelsen ställd ansökning enligt av
styrelsen fastställt formulär. Det åligger egnahemsnämnden att så snart ske
kan med eget utlåtande överlämna ansökningen till egnahemsstyrelsen.
4 §•
Av egnahemsstyrelsen beviljat arbetarsmåbruksstatslån må efter ingången
av det år, för vilket lånet beviljats, dock sist före utgången av sjätte året
efter berörda tidpunkt, av vederbörande kommun i mån av behov lyftas i
egnahemsstyrelsen mot skuldförbindelse enligt formulär, som styrelsen fastställer.
Behovet skall styrkas på sätt egnahemsstyrelsen föreskriver. Vid behovets
beräknande skall hänsyn tagas till å ena sidan det belopp, som kan
förväntas bliva under skälig tid framåt, i regel ett halvt år, utbetalt å beviljade
arbetarsmåbrukslån, samt å andra sidan den tillgång, som kommunen
redan innehar av lyftade men ej utbetalda statslånemedel.
5 §•
Vad av beviljat arbetarsmåbruksstatslån icke vid utgången av det år, för
vilket lånet beviljats, blivit till arbetarsmåbrukslån disponerat, må ej därefter
av kommunen disponeras och skall, örn det lyftats, aterbetalas till egnahemsstyrelsen
före utgången av mars månad nästföljande år.
6 §.
Kommun skall av utbekommet arbetarsmåbruksstatslån årligen före mars
månads utgång till egnahemsstyrelsen inbetala de ränte- och kapitalbelopp
å från statslånet beviljade arbetarsmåbrukslån, som under nästföregående år
influtit till kommunen, ävensom de belopp, till vilkas utbekommande rätten
under sistnämnda år förfallit eller förverkats; dock vare kommun ej redovisningsskvldig
för ränta, som på grund av stadgandet i 11 § andra stycket
kan komma att inflyta till kommunen utöver vad enligt första stycket i samma
paragraf skolat till kommunen erläggas.
Uppkomnmer förlust å utlämnat arbetarsmåbrukslån, sedan amorteringsskyldighet
enligt 10 § inträtt beträffande lånet, skall förlusten, om lånet enligt
vad i 14 § stadgas godkänts av vederbörligt egnahemsorgan och den med lånet
åsyftade lägenheten vid avsyning jämlikt 18 § likaledes vunnit egnahemsorganets
godkännande, bäras till en fjärdedel av kommunen och till återstående
del av staten. I annat fall än nu sagts skall uppkommen förlust å arbetarsmåbrukslån
helt bårås av kommunen. Belopp för vilket kommunen salunda
har att svara skall inbetalas till egnahemsstyrelsen före mars månads
utgång året efter det, varunder förlusten uppkommit.
Ilar kommun använt arbetarsmåbruksstatslån i strid mot gällande bestämmelser
eller brustit i kommunens skyldigheter rörande lånets tillgodonjuta!!-
108
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
de, vare kommunen pliktig att, örn egnahemsstyrelsen så förordnar, inbetala
utestående lånebelopp eller del därav jämväl i annan ordning än som
följer av det ovan sagda.
7 §•
Å till betalning förfallet belopp, som ej av kommunen inbetalas till egnahemsstyrelsen
inom behörig tid, skall kommunen erlägga dröjsmålsränta enligt
de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda.
8 §.
Kommun, som tilldelats arbetarsmåbruksstatslån, är skyldig att beträffande
här avsedd låneverksamhet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och
anvisningar, som vederbörande egnahemsnämnd meddelar, samt att lämna
nämnden omedelbar tillgång till samtliga verksamheten berörande räkenskaper
och handlingar ävensom att till nämnden avgiva de redogörelser över
verksamheten, som skola lämnas enligt instruktion eller av nämnden meddelade
särskilda föreskrifter.
Det åligger egnahemsnämnden att med ledning av sålunda erhållna redogörelser
årligen senast den 1 mars meddela egnahemsstyrelsen erforderliga
uppgifter angående de belopp, en var kommun, som tilldelats arbetarsmåbruksstatslån,
har att jämlikt 5 § samt 6 § första och andra styckena inbetala
till egnahemsstyrelsen.
Om arbetarsmåbrukslån.
9 §.
Arbetarsmåbrukslån må utlämnas till skogsarbetare eller därmed likställd
arbetare för att giva honom tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att
bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan
verksamhet. Medelst lånet bör nytt jordbruk bildas.
Arbetarsmåbrukslån må utgå allenast under förutsättning, att sökanden
är svensk medborgare, minst tjuguett år gammal och känd för skötsamhet
och ekonomisk förtänksamhet, att han befinnes äga goda personliga förutsättningar
för drivande av mindre jordbruk samt att hans ekonomiska ställning
är sådan, att det bistånd, som enligt gällande kungörelse angående den
statliga egnahemsverksamheten kan ifrågakomma, icke är tillfyllest för att
sätta honom i stånd att förvärva den lägenhet, varom i första stycket sagts.
10 §.
Arbetarsmåbrukslån må ej utgå med högre belopp än som motsvarar kostnaderna
för förvärv och färdigställande av den lägenhet, lånet avser; och
vare högsta lånebelopp 7,000 kronor.
Lånet skall med avseende å återbetalningen delas i en stående del och en
amorteringsdel. Den stående delen skall fastställas till belopp, motsvarande
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
109
kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, sextio procent av
beräknad kostnad för sådant förbättringsarbete, som avses i gällande kungörelse
angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m.
Lånets stående del må icke från kommunens sida uppsägas till betalning
under annan förutsättning än i 16 § omförmäles. Amorteringsdelen skall
från och med sjätte kalenderåret efter det, då lånet beviljats, återbetalas
med en trettiondel årligen, låntagaren dock obetaget att verkställa inbetalningar
härutöver.
11 §.
Å amorteringsdelen av arbetarsmåbrukslån erlägges ej ränta. Å den stående
delen skall efter amorteringstidens utgång gäldas ränta efter den räntefot,
som Kungl. Maj:t med hänsyn tagen till räntesatsen å egnahemslån för
jordbrukslägenheter bestämmer.
Om till betalning förfallet kapitalbelopp qj inbetalas till kommunen inom
behörig tid, skall, oavsett vad i första stycket sagts, därest kommunen så
påfordrar, å beloppet gäldas dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna
varda i särskild ordning bestämda.
12 §.
Som säkerhet för arbetarsmåbrukslån skall lämnas första inteckning i
lägenheten, dock må sådana inteckningar, som avse annat än fordran och
icke hava avsevärd betydelse för lägenhetens värde såsom säkerhet, kunna
få kvarstå med bättre förmånsrätt än som tillkommer inteckning, vilken lämnas
till säkerhet för lånet.
Utan hinder av vad sålunda föreskrivits må, sedan lånekontrakt upprättats,
såsom förskott å beviljat arbetarsmåbrukslån mot skuldförbindelse och
inteckningsmedgivande av låntagaren utbetalas större eller mindre del därav
i den mån så erfordras för att gälda utgifter, nödvändiga för förvärvet och
iordningställandet av lägenheten, i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet,
som ovan sagts, skall vara för hela lånet ställd senast före början av
det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder, vid äventyr att lånet
anses hava förverkats och vad i förskott utbetalts genast skall återbetalas
till kommunen.
13 §.
Den, som önskar erhålla arbetarsmåbrukslån, skall därom skriftligen ansöka,
enligt fastställt formulär, hos den kommun, inom vars område den lägenhet
är belägen, för vars förvärvande lånet sökes.
Kommunen skall låta verkställa besiktning av lägenheten samt lämna lånesökanden
råd och hjälp i frågor, vilka angå lägenhetens förvärvande, uppodling
och bebyggande.
Låneansökningar skola prövas och avgöras minst fyra gånger örn året pa
fastställda tider, för såvitt särskilda hinder härför ej möta.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
14 §.
Kommuns beslut att bevilja arbetarsmåbrukslån skall underställas vederbörande
egnahemsnämnd för godkännande.
Finner egnahemsnämnden icke skäl att godkänna lånet, skall frågan av
nämnden underställas egnahemsstyrelsens prövning.
15 §.
Rörande varje arbetarsmabrukslan skall, innan någon del därav må av låntagaren
uppbäras, mellan kommunen och låntagaren upprättas fullständigt
lånekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett.
I lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden finnas intagna,
nämligen:
beträffande lägenhetens benämning och storlek;
rörande länets belopp, säkerheten för lånet och villkoren i fråga örn återbetalning
och ränta;
angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;
vilka byggnader som böra uppföras å lägenheten, deras beskaffenhet och
tiden, inom vilken de böra vara fullbordade;
vilka förbättringsarbeten som böra utföras å lägenheten, deras art och tiden,
inom vilken de böra vara fullbordade;
rörande låntagarens skyldigheter att hävda och underhålla lägenheten
samt brandförsäkra byggnaderna;
angående den kontroll, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig;
samt
o därom, att möjligen uppkommande tvister beträffande tillämpningen av
lånekontraktets bestämmelser skola, där icke ärendet ankommer på prövning
av överexekutor, avgöras av skiljemän i enlighet med därom gällande
lag.
I lånekontraktet må icke tiden för vare sig lånets uttagande till fullo eller
i kontraktet bestämda byggnaders eller förbättringsarbetens fullbordande bestämmas
senare än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten inträder.
16 §.
Kommun skall i lånekontrakt, varom i 15 § förmäles, förbehålla sig och
staten rätt att under nedan angivna förutsättningar uppsäga lånet till inbetalning
å tid, som kommunen eller staten bestämmer, nämligen:
örn låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande;
om låntagaren ej fullgör vad i kontraktet föreskrivits i fråga om lägenhetens
bebyggande och iordningställande i övrigt;
om låntagaren visar försumlighet i fråga örn erläggandet av föreskriven
ränta eller kapitalavbetalning;
om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för lägenheten
eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;
-
tv
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
lil
om lägenheten vanvårdas till jord eller byggnad eller om byggnad nedrives
eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom eller till följd av
skogsavverkning eller eljest så minskas, att säkerheten för lånet ej vidare kan
anses fullt betryggande;
örn äganderätten till lägenheten i dess helhet eller del därav genom köp
eller annat fång från låntagaren övergår till ny innehavare i andra fall, än
då lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make eller av
bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla lägenheten
oskiftad, eller ock av annan person, vilken är behörig till erhållande
av arbetarsmåbrukslån;
örn låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter,
att det skäligen kan antagas, att han eller hans familj icke vidare ämnar
bebo densamma, eller
om eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till det
med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet.
Den rätt, som enligt förbehåll, varom i första stycket sagts, tillkommer staten,
utövas av egnahemsstyrelsen. Finner vederbörande egnahemsnämnd sådant
förhållande hava inträffat, att uppsägning av arbetarsmåbrukslån bör
ske, och verkställes ej uppsägning av vederbörande kommun, skall nämnden
därom underrätta egnahemsstyrelsen.
17 §.
Kommun skall genom sakkunnig person verkställa erforderlig inspektion
å lägenheter, för vilka arbetarsmåbrukslån beviljats.
18 §.
Efter fullbordandet av de byggnader och förbättringsarbeten, som bestämts
i lånekontraktet, skall lägenheten för godkännande avsynas av vederbörande
egnahemsnämnd.
Om särskilda statsbidrag till låntagare nied barnrika familjer.
19 §.
Har lånesökande tre eller flera barn under sexton års ålder och göres med
hänsyn härtill bostadsbyggnaden större än som skulle hava varit behövligt,
örn familjen varit mindre, må lånesökanden till täckande av den härigenom
föranledda kostnadsökningen kunna, i mån av behov, åtnjuta bidrag av
statsmedel intill ett belopp av högst 1,000 kronor.
Sådant statsbidrag må ock under motsvarande förutsättning, som i första
stycket sagts, utgå till innehavare av arbetarsmåbrukslån för att täcka kostnad
för tillbyggnad av bostad.
112
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Om jordförmedling och jordanskaffning.
20 §.
För att tillgodose jordsökandes önskan och behov att förvärva jord för
ändamål, som avses i denna kungörelse, bör kommun, som utövar arbetarsmåbrukslåneverksamhet,
vidtaga av förhållandena påkallade åtgärder för
att anskaffa och tillhandahålla jord, som med hänsyn till jordmån, läge, pris
och andra på frågan inverkande omständigheter antages kunna tjänligen användas
för ändamålet. Jord, som tillhandahålles, bör upplåtas till sådant
pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdarens kostnad för förvärvet
och vad därmed sammanhänger icke blir högre, än att företaget bör av honom
i fortsättningen kunna genomföras.
21 §.
Till främjande av sådan jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet,
som i 20 § avses, må kommun kunna av egnahemsstyrelsen tilldelas förlagslån
från jordförmedlingsfonden, därvid i tillämpliga delar skola lända
till efterrättelse de bestämmelser, vilka gälla för beviljande av dylikt lån
enligt 8 kap. kungörelsen angående den statliga egnahemsverksamheten.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1940; dock skola bestämmelserna
i 10 § gälla redan från och med den 1 januari 1940.
Föreskrifterna i 19 § andra stycket skola äga tillämpning jämväl i fall,
där arbetarsmåbrukslån utlämnats före kungörelsens ikraftträdande.
Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen den 14 juni 1933 (nr 331)
angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
113
Bilaga C.
Förslag
till
kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
I den ordning och under de villkor nedan sägs må av statsmedel utlämnas
bidrag till täckande av kostnaderna för förstärkning av ofullständigt jordbruk,
för förbättring av stödjordbruk till ökad ändamålsenlighet eller för anläggande
av kulturbete till förmån för mindre jordbruk, ändå att det icke är
att anse såsom ofullständigt.
Sådant statsbidrag kan avse följande särskilda slag av åtgärder, nämligen
uppodling till åker av därför lämplig odlingsbar jord (ngodlingsbidrag),
stenröjning å odlad jord (sternöjningsbidrag),
påförande av mineraljord — grus, sand och lera — på myrjord (jordkörningsbidrag),
befordrande av rationell beteskultur (betesförbättringsbidrag) samt
fördjupning av avloppsdiken (avloppsförbättringsbidrag).
2 §.
För åtnjutande av statsbidrag skola, där icke fråga är örn fall som avses i
tredje stycket, följande förutsättningar gälla, nämligen
att det av bidragstagaren innehavda jordbrukets åkerareal, inberäknat i
förekommande fall den areal, för vars uppodling till åker statsbidrag ifrågasättes,
icke överstiger tjugu hektar;
att jordbruket icke brukas gemensamt med annat sådant av den storlek,
att deras sammanlagda åkerareal överstiger tjugu hektar;
att bidragstagaren vinnlagt sig om nöjaktig skötsel av jordbruket; samt
att lån eller bidrag av allmänna medel icke i annan ordning beviljats för
ifrågavarande ändamål.
Statsbidrag beviljas den, som brukar fastigheten, evad han är dess ägare
eller ej och, i sistnämnda fall, oberoende av brukningstidens längd.
Betesförbättringsbidrag må ock beviljas hushållningssällskap, enskild person,
bolag eller förening, som avser att upplåta det med bidraget åsyftade
området för betesändamål, under förutsättning att bidragstagaren förbinder
sig dels att vid upplåtelser av betesrätt lämna företräde åt jordbrukare, som
på grund av den av honom brukade fastighetens ringa storlek eller beskaffenBihang
till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. Nr 83. 8
114
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
het i övrigt icke kan å fastigheten utföra betesanläggning utan oskäliga kostnader
eller olägenhet, dels att för upplåtelse av betesrätt icke upptaga högre
ersättning än som fordras för täckande av bidragstagarens självkostnader,
dels ock att underkasta sig den kontroll och de föreskrifter rörande anläggningens
användande, varom vederbörande hushållningssällskap eller, då
fråga är om bidrag till sådant sällskap, lantbruksstyrelsen må besluta.
3 §■
Bland dem, som jämlikt bestämmelserna i 2 § första stycket må kunna
komma i fråga till erhållande av statsbidrag, bör företräde givas den, som
för sin bärgning är mest i behov av den med bidraget avsedda förstärkningen
av jordbruket, samt den, som på grund av svag ekonomi eller andra
orsaker har större svårigheter att erhålla lån av för ändamålet tillgängliga
statsmedel och med hänsyn härtill eller av andra jämförliga anledningar är
i mera trängande behov av bidrag.
4 §•
Nyodlingsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av den beräknade
kostnaden för företaget, dock icke till mer än 400 kronor för hektar
av den jord, som är avsedd att nyodlas.
Vid beräkning av kostnad, som nu sagts, upptages kostnaden såväl för
själva odlingsarbetet som ock för sådan erforderlig dikning, vartill lån eller
bidrag av statsmedel förut icke utgått.
I kostnaden för nyodling må jämväl inräknas kostnad för anläggande av
väg, som erfordras för utnyttjande av det nyodlade området och icke bekostas
med anlitande av särskilt anvisade statsmedel.
5 §•
Stenröjningsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av den beräknade
kostnaden, dock icke till mer än 350 kronor för hektar av den areal
som är avsedd att röjas.
I kostnad, varom här är fråga, inräknas kostnad för brytning och bortförande
av sten ävensom, i förekommande fall, för inköp av sprängämne
och för borrning.
6 §•
Jordkömingsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av den beräknade
kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den jord,
som är avsedd att förbättras.
I kostnad, som här avses, inräknas kostnad för jordkörning intill 400 kubikmeter
för hektar samt för utbredning av jorden, men ej kostnad för nedbrukning
av densamma.
Jordkömingsbidrag må ej beviljas med mindre det område, företaget avser,
omfattar en areal av minst en fjärdedels hektar samt detta område är tillfredsställande
torrlagt eller dylik torrläggning äger rum i samband med
jordkömingen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
115
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
7 §•
Betesförbättringsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av den
beräknade kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den
för förbättring avsedda arealen.
Vid beräkning av kostnad, som nu sagts, upptages kostnaden för sådan
röjning, som sker genom upprotning av växande träd och buskar, samt för
stenröjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling av betesmarken
ävensom fröanskaffning och stängseluppsättning, allt i den mån nämnda åtgärder
erfordras för ändamålet och lån eller bidrag av statsmedel icke på annat
sätt utgått för täckande av dylik kostnad.
8 §•
Avloppsförbättringsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av
den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för varje särskilt
företag.
I här avsedd kostnad inräknas kostnaden för själva arbetet ävensom, i
förekommande fall, för inköp av material till förstärkning av dikeskanter,
för inköp av sprängämne samt för borrning.
9 §•
Statsbidrag må icke, utom i fall som avses i 2 § tredje stycket, på en gång
tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa 800 kronor.
Utan hinder av att statsbidrag redan åtnjutits för viss fastighet, må fastighetens
brukare kunna ånyo erhålla sådant bidrag, försåvitt i samband med
tidigare bidrag för fastigheten föreskrivet förbättringsarbete blivit, i vad
på honom beror, utfört samt ovan angivna förutsättningar för bidrags erhållande
fortfarande äro för handen.
10 §.
Ansökan örn statsbidrag skall, där ej annat följer av föreskrifterna i 15 §,
ingivas till vederbörande hushållningssällskap på sätt och i den ordning hushållningssällskapet
närmare bestämmer. Sådan ansökan skall vara åtföljd
av:
då fråga är örn nyodlingsbidrag: ej mindre plan och kostnadsförslag för
nyodlingsföretaget samt, där sällskapet finner sådant vara av nöden för företagets
bedömande och kontroll, karta eller kartskiss däröver, skolande
nämnda handlingar vara upprättade av lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent
eller annan person, som sällskapet prövat därtill kompetent, än även
yttrande av förrättningsmannen dels angående markens lämplighet till åker
med avseende på dess beskaffenhet och läge, dels ock huruvida stadgade
villkor för bidrags erhållande äro uppfyllda, samt
då fråga är örn stenröjnings-, jordkörnings-, betesförbättrings- eller avloppsförbättringsbidrag:
plan och kostnadsförslag för företaget, uppgjorda av jordbrukskonsulent
eller annan person, som sällskapet prövat därtill kompetent,
116
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
jämte yttrande av förrättningsmannen dels angående behovet av stenröjningen,
jordkörningen eller avloppsförbättringen eller, då ansökningen gäller
betesförbättringsbidrag, angående markens lämplighet ur olika synpunkter
till betesmark, dels ock huruvida stadgade villkor för bidrags erhållande äro
uppfyllda.
11 §•
Innan av hushållningssällskap beviljat statsbidrag till någon del utbetalas,
skall hushållningssällskapet med bidragstagaren hava upprättat kontrakt i
två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett. I kontraktet
skola finnas intagna bestämmelser i bland annat följande avseenden, nämligen
angående
arten och omfattningen av samt den beräknade kostnaden för
det eller de företag, för vilkas utförande bidraget beviljats;
rörande bidragets storlek samt tid och ordning för bidragets utbetalande;
angående den tid, då varje arbete skall vara fullbordat;
beträffande de bidragstagaren jämlikt 2 § tredje stycket åvilande förpliktelser;
samt
rörande skyldighet för bidragstagaren att, därest han bryter mot föreskrifterna
i denna kungörelse eller mot kontraktets bestämmelser, återbetala uppburet
bidragsbelopp jämte ränta från tiden för bidragets lyftande till dess
återbetalning sker, beräknad efter fem procent för år.
I fråga örn bidragets utbetalande skall bestämmas, att bidraget må utbetalas,
i den mån föreskrivet arbete vederbörligen utförts och avsynats av den,
som hushållningssällskapet utser härtill.
Tiden för arbetets fullbordande må icke fastställas till senare tidpunkt än
utgången av andra kalenderåret efter det, då bidraget beviljats. Där till följd
av oförutsedda omständigheter skäl föreligger till arbetstidens förlängning
utöver nyss angivna tid, må sådan förlängning i vart fall medgivas med ett år
av hushållningssällskapet samt, på framställning av sällskapet, med ytterligare
ett år av lantbruksstyrelsen.
12 §.
Där förhållandena giva anledning därtill, må i kontrakt angående statsbidrag
jämväl intagas föreskrift, att förbättring, som verkställts med anlitande
av statsbidrag, skall av bidragstagaren vidmakthållas under minst tio år
från tiden för förbättringens vidtagande, att det åligger bidragstagaren att
tillse, att, därest det område, som företaget angår, av bidragstagaren inom
nyss angivna tid överlåtes till annan, denne före överlåtelsen till hushållningssällskapet
avgiver skriftlig utfästelse att fullgöra bidragstagarens nyss
avsedda förpliktelse samt att i sin tur ej överlåta området till annan, utan
att denne gör enahanda utfästelse gentemot hushållningssällskapet, ävensom
att, därest bidragstagaren eller senare ägare ej fullgör de förpliktelser, som
sålunda åvila honom, han skall vara skyldig att, där hushållningssällskapet
finner det skäligt, till sällskapet återbetala det statsbidrag, som lämnats till
företaget, jämte ränta enligt grunder, som sagts i 11 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83-
117
I kontrakt rörande betesförbättringsbidrag må, där hushållningssällskapet
efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse så finner i särskilda fall
lämpligt och skäligt, sällskapet tillförbinda bidragstagaren att, i den mån kulturbete
iordningställes, icke släppa beteskreatur å skogsmark eller att inom
viss tid upphöra med skogsbete.
13 §.
Det skall ankomma på hushållningssällskapet att övervaka, att av sällskapet
beviljat statsbidrag användes för sitt syfte samt att bidragstagaren fullgör
sina förpliktelser med avseende å anläggningen.
14 §.
Hushållningssällskap, som önskar erhålla statsanslag för utlämnande av
här avsedda statsbidrag, skall före ingången av det kalenderår, för vilket
statsanslag sökes, till lantbruksstyrelsen ingiva till Kungl. Maj :t ställd ansökning,
innehållande beräkning rörande det begärda statsanslagets fördelning
på olika bidragsändamål. Det åligger lantbruksstyrelsen att så snart ske kan
med eget yttrande överlämna ansökningarna till Kungl. Majit.
15 §.
önskar hushållningssällskap erhålla statsbidrag för att själv anlägga kulturbete,
avsett att upplåtas mot ersättning, skola angående ansökan härom
gälla enahanda föreskrifter, som meddelats i 14 §.
Vad i 7, 11 och 12 §§ finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning med
avseende å bidrag till hushållningssällskap. Härvid skall den befattning med
bidragsverksamheten, som enligt nämnda stadganden ankommer på hushållningssällskap,
i stället åvila lantbruksstyrelsen.
16 §.
Statsanslag, som av Kungl. Majit beviljats hushållningssällskap, må under
det år, för vilket anslaget beviljats, så ock, där anslaget under sagda år blivit
till här avsett bidrag disponerat, jämväl under de därpå följande två åren
av sällskapet i mån av behov lyftas i lantbruksstyrelsen mot avlämnande av
en utav hushållningssällskapet utställd, av styrelsen godkänd förbindelse, som
skall innefatta sällskapets åtagande dels att använda statsanslaget i enlighet
med därför gällande föreskrifter, dels ock att till lantbruksstyrelsen eller order
återbetala statsanslaget eller del därav under de förutsättningar och i den
ordning, som nedan stadgas.
17 §.
Hushållningssällskap skall i avseende å sin här berörda verksamhet stå
under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen.
Bihang till riksdagens protokoll 1939,. 10 sami. Nr 83.
9
118
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Årligen före januari månads utgång skall hushållningssällskap till lantbruksstyrelsen
avgiva redogörelse enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär
över av hushållningssällskapet under nästföregående kalenderår bedriven
verksamhet.
18 §.
Vad av anvisat statsanslag icke vid utgången av det år, för vilket anslaget
beviljats, blivit till statsbidrag disponerat, skall inbetalas till lantbruksstyrelsen
före utgången av mars månad följande år, där ej Kungl. Maj:t på av
sällskapet före utgången av januari månad ingiven ansökning medgiver detta
rätt att ytterligare ett år innehava sålunda odisponerat anslagsbelopp.
19 §.
Finnes statsanslagsbelopp vara av hushållningssällskap disponerat i strid
mot gällande föreskrifter, är sällskapet skyldigt att, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande,
omedelbart till lantbruksstyrelsen inbetala sådant belopp.
20 §.
Varder, sedan statsbidrag beviljats, bidraget icke till fullo utbetalt inom
föreskriven tid för dess utbekommande eller varder redan utlämnat bidrag
till sällskapet helt eller delvis återbetalt, skall det belopp, till vars utbekommande
rätten förfallit eller som till sällskapet återbetalts, före utgången av
mars månad året efter det, då sagda rätt förföll eller återbetalning ägde rum,
av sällskapet till lantbruksstyrelsen inbetalas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1940, från och med vilken
dag kungörelsen den 12 oktober 1934 (nr 498) angående statsbidrag till jordförbättring
å ofullständiga jordbruk skall upphöra att gälla.
398047. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1939:444 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner. a1 i texten