Konstitutionsutskottets memorial Nr 12
1939-04-28 · 61 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 61 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1939:12, Konstitutionsutskottets memorial Nr 12
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1939 kl. 5 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari
1938 till och med den 9 januari 1939 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över
justitiedepartementsårenden från och med den 11 januari 1938 till och
med den 4 januari 1939;
justitieärenden från och med den 28 januari 1938 till och med den 30
december 1938;
utrikesdepartementsärenden från och med den 14 januari 1938 till och
med den 4 januari 1939;
försvarsårenden från och med den 14 januari 1938 till och med den 4
januari 1939;
socialärenden från och med den 14 januari 1938 till och med den 4 januari
1939;
kommunikationsärenden från och med den 14 januari 1938 till och med
den 4 januari 1939;
finansärenden från och med den 14 januari 1938 till och med den 4 januari
1939;
ecklesiastikärenden från och med den 14 januari 1938 till och med den 4
januari 1939;
jordbruksärenden från och med den 14 januari 1938 till och med den 4
januari 1939; samt
handelsårenden från och med den 14 januari 1938 till och med den 4 januari
1939.
Därjämte hava på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats
dels
utdrag av det över utrikesdepartementsärenden den 10 mars 1939
förda protokoll, i vad det avser framställning från konstitutionsutskottet
örn utbekommande av vissa handlingar,
dels ock utdrag av det över jordbruksärenden den 3 mars 1939 förda protokoll,
i vad det avser tillstånd för 1938 års jordbruksutredning att anordna
en undersökning av produktionen och företagen inom den inhemska margarinindustrien
och eventuellt vissa andra industrier.
Slutligen har från utskottet den 15 februari 1939 framställning gjorts örn
överlämnande även av det eller de särskilda protokoll, som må hava förts i
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 5 sami. 2 avd. Nr 12.
1
2
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
statsrådet under år 1938 i Ålandsfrågan samt under hösten 1938 i anledning
av den s. k. septemberkrisen. Upplysning har vunnits, att särskilt protokoll
icke förts i något av dessa ämnen.
Till utskottet har jämlikt § 57 riksdagsordningen från andra kammaren
remitterats en av herr Bagge gjord anmälan örn anledning till anmärkning
mot statsrådet och chefen för socialdepartementet. Anmärkningsanledningen
har omförmälts uti ett till utskottet tillika överlämnat av herr Bagge undertecknat
skriftligt anförande och hänför sig till frågan om beredningen av
ärendet nr 3 i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari
1939 angående egentliga statsutgifter å tilläggsstaten till riksstaten för budgetåret
1938/39 i vad detta ärende avser bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning
m. m. , s
Å.
Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa
§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen
anmäla.
B.
Granskningen har ej heller givit utskottet anledning besluta någon anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot ledamot av statsrådet, vilket
utskottet får för riksdagen
anmäla.
C.
Vid granskningen av statsrådsprotokollen har utskottet uppmärksammat
nedan omförmälda förhållanden, som utskottet ansett sig böra bringa till
riksdagens kännedom.
1. I sitt dechargebetänkande nr 22 till 1922 års riksdag framhöll konstitutionsutskottet
inledningsvis bl. a., att avfattningen av rubrikerna till de i
statsrådsprotokollen upptagna ärendena icke alltid skett med tillräckligt angivande
av det väsentliga i de behandlade ärendena. Att sådant angivande
bör ske synes icke städse hava beaktats av de tjänstemän inom statsdepartementen,
som närmast svara för protokollens uppsättande. Det är emellertid
av en viss vikt för konstitutionsutskottet vid fullgörandet av dess granskningsuppgift,
att större omsorg ägnas åt dessa rubrikers avfattning. Utskottet
finner sig för den skull böra framhålla önskvärdheten av att ärendenas
huvudsakliga innehåll i görligaste mån angives i rubrikerna.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
3
2. Under punkten 2 i femtioårsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 4 januari 1939 beslöt Kungl. Majit »att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning göra riksdagen meddelande i viss fråga av sådan beskaffenhet,
som i sagda paragraf avses». Av statsrådsprotokollet framgår sålunda
icke, vilken eller vilka frågor meddelandet skulle avse. Utformningen av den
förevarande punkten i statsrådsprotokollet står i överensstämmelse med
den praxis, som varit rådande allt sedan den berörda grundlagsbestämmelsens
tillkomst. Utskottet skulle likvisst med tanke bl. a. på den framtida
forskningen finna en ändring i denna praxis önskvärd, så att i statsrådsprotokollet
den eller de frågor angivas, som ett meddelande jämlikt § 56 riksdagsordningen
avser att belysa.
3. Konstitutionsutskottet riktade i sina dechargebetänkanden till 1930
och 1931 års riksdagar (nr 26 resp. nr 9) erinringar mot att föreskriften i
§ 8 regeringsformen om att statsrådets samtliga ledamöter, där de icke äga
laga förfall, skola övervara alla mål av synnerlig vikt och omfattning, som
förekomma i statsrådet och röra rikets allmänna styrelse, icke alltid iakttagits.
Av samma anledning gjorde utskottet år 1937 (memorial nr 11) en
omförmälan till riksdagen. Under nu förevarande granskningsår hava den 17
och den 30 juni 1938 ärenden av nyssnämnda beskaffenhet avgjorts i statsrådet
å Stockholms slott i närvaro av förutom vederbörande föredragande departementschef
sex resp. fem statsråd. Sålunda hava vid dessa båda tillfällen
beslut fattats om utfärdande av ett flertal allmänna författningar samt vid
sistnämnda tillfälle angående undertecknande av flottavtal mellan Sverige,
Danmark, Finland, Norge och Storbritannien och angående den huvudsakliga
fördelningen av reservationsanslaget å 70 miljoner kronor till försvarsberedskapens
omedelbara stärkande.
Vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra för riksdagen
omförmäla.
Närvarande vid besluten under avdelning G: Herrar Hallén, Anton Pettersson, Strömberg**,
Gustaf Adolf Björkman, Källman, Björck, Karl August Johanson*, Karl Bodin,
Anders Andersson*, Hagström, Härdin, Fast, Andersson i Ovanmyra, Vougt, Eriksson
i Toftered, Hållgren*, Fält*, Hellberg, Nolin* och Annér*.
* Ej närvarande vid justeringen.
** Avstod från att rösta vid avgörandet av ärendet under C 3 och deltog ej i justeringen
av detta ärende.
Stockholm den 28 april 1939.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande vid memorialets justering: Herrar Hallén, Anton Pettersson, Strömberg,
Gustaf Adolf Björkman, Sandegård, Karl Bodin, Nils Andersson, Hagström, Härdin,
Söderkvist, Lindskog, Fast, Andersson i Ovanmyra, Vougt, Lundqvist, Nordström i Torsby
och Eriksson i Toftered.
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
Reservation er:
A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.
I.
Vid punkten C 2:
av herrar Strömberg, Karl August Johanson, Härdin och Fast, som ansett
skäl saknas för den av utskottet gjorda omförmälan.
Vid punkten C 3:
av herrar Källman, Karl August Johanson, Härdin och Fast, som ansett
skäl saknas för dert av utskottet gjorda omförmälan.
B. Reservationsvis framställda yrkanden.
a) Anmärkningsyrkanden jämlikt § 107 regeringsformen.
IL*
(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 21 oktober 1938.)
av herr Mosesson, som med instämmande av herrar öman, Lundqvist och
Hellberg ansett, att utskottet bort anföra följande:
»Den 22 februari 1937 framlade Kungl. Majit i proposition till riksdagen
förslag till lag angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i
inbördeskriget i Spanien. Förslaget antogs i oförändrat skick av riksdagen
och lagen utfärdades den 5 mars 1937 med ikraftträdande den 7 i samma
månad. Efter proposition den 7 maj 1937 gjordes en mindre ändring i lagen
utan intresse för förevarande fråga. Lagen skulle gälla t. o. m. den 28
februari 1938 eller den tidigare dag Konungen förordnade. Å överträdelse
som begåtts under lagens giltighetstid skulle jämväl efter utgången av nämnda
tid tillämpas de i lagen meddelade bestämmelserna.
I proposition till riksdagen den 4 februari 1938 föreslog Kungl. Majit riksdagen,
att lagen skulle äga fortsatt giltighet t. o. m. den 28 februari 1939 eller
den tidigare dag Konungen förordnade. Såsom motiv för lagens förlängande
anförde departementschefen allenast, att de skäl, som föranlett Sveriges
anslutning till noninterventionsöverenskommelsen syntes påkalla, att lagen
finge fortsatt tillämpning. Förslaget godkändes av riksdagen och lagen
utfärdades den 25 februari 1938.
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende: Herrar Hallén, Anton Pettersson,
Strömberg, Björck, Herlitz, Nils Andersson, Anders Andersson, Härdin, öman, Söderkvist,
Caap, Andersson i Ovanmyra, Mosesson, Lundqvist, Eriksson i Toftered, Hällgren, Fält,
Hellberg, Wallentheim och Spängberg.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
5
Emellertid hade under tiden inom den s. k. noninterventionskommittén i
London diskuterats diverse frågor, bl. a. en plan för evakuering från Spanien
av icke-spanska medborgare, vilka direkt eller indirekt deltagit i de i detta
land pågående striderna.
Under de mycket långvariga överläggningarna angående planens innehåll
föreslogs bl. a., att de intresserade staterna skulle överenskomma:
d) att bevilja amnesti åt de av sina medborgare, vilka tjänstgöra hos endera
av parterna i Spanien, i fråga om straff, vilka de skulle vara underkastade
genom att hava sådan tjänst i Spanien, varvid den tidrymd, under
vilken dessa personer skulle kunna komma i åtnjutande av denna amnesti
skulle vara en av den internationella kommittén efter rådfrågning av de berörda
regeringarna fastställd tidrymd;
e) att stadga ytterligare strängt straff för sådana av sina medborgare, som
icke di''oge fördel av den under d) ovan omförmälda amnestin;
Efter långvariga förhandlingar antog noninterventionskommittén den 5
juli 1938 en resolution örn bl. a. evakuering av de utländska frivilliga. Enligt
denna skulle respektive stater bl. a. besluta:
d) att vidtaga alla genomförbara åtgärder för att tillförsäkra att dess medborgare,
som direkt eller indirekt deltagit i den pågående konflikten i Spanien
(sådana de definierats i §§ 55—57 härovan) icke skola lida något förfång
enbart på grund av dylikt deltagande, på villkor att de frivilligt underkasta
sig evakuering på sätt föreskrives i § 60.’
Resolutionen kunde emellertid — enligt utrikesministerns uttalande —
icke träda i kraft.
Frågan örn de frivilligas evakuering synes därefter liava vilat, tills spanske
republikanske utrikesministern del Vayo vid folkförbundsförsamlingen i
Genéve i september 1938 förklarade, att spanska regeringen beslutat att omedelbart,
fullständigt och utan hänsyn till nationalitet evakuera alla å regeringens
sida stridande utlänningar, inbegripet dem som efter den 16 juli 1936
förvärvat spanskt medborgarskap. Åtgärder för evakueringens genomförande
vidtogos därefter under övervakning av en genom förmedling av Nationernas
förbunds råd utsedd internationell kommission.
Den 21 oktober 1938 beslöt därefter Kungl. Maj:t på föredragning och
hemställan av statsrådet Westman som följer:
1 anslutning till planer för hemsändande av utländska frivilliga i det
spanska inbördeskriget finner Kungl. Majit gott förordna, att den, som efter
att före denna dag hava tagit värvning till krigstjänst i Spanien återvänder
till Sverige, skall vara fri från åtal för brott varom ovan nämnts.’
Beslutet utgick som cirkulär till rikets domstolar samt åklagar- och polismyndigheterna
och intogs i Sv. förf.-samling (1938: 623).
6
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
Innan Kungl. Maj:ts förestående beslut fattades, hade undersökningar skett
om ett förfarande sådant som det av Kungl. Maj:t beslutade (abolition) vore
grundlagsenlig!. Det visade sig vid denna undersökning, att de rättslärdes
inställning var skiftande, något som ytterligare har understrukits vid genom
utskottets försorg sedermera gjorda undersökningar.
Det förefaller utskottet, som örn en så viktig rättighet som abolition ej
bör anses tillkomma Konungen utan uttryckligt stöd i grundlagen. En sådan
rättighet synes ej kunna härledas ur regeringsformen § 27; en motsatt
uppfattning skulle i en framtid kunna medföra ej önskvärd konsekvens.
Då emellertid åtskilliga auktoriteter kunnat anföras för att Kungl. Maj:ts
förfarande varit grundlagsenligt eller åtminstone i överensstämmelse med en
under mer än ett sekel visserligen ytterst sparsamt förekommande praxis,
önskar utskottet ej i detta avseende göra anmärkning mot vederbörande statsråd,
allra helst som lämplighetsskäl kunna anses tala till förmån för Kungl.
Maj:ts beslut. Utskottet vill dock understryka, att detta ställningstagande
ej är ett uttryck för någon uppfattning hos utskottet, att abolition i sådan
form som här meddelats står i god överensstämmelse med grundlagarna.
Utskottet finner emellertid, att Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1938
är anmärkningsvärt ur andra synpunkter.
Utskottet anser till en början, att det bort göras till förutsättning för inhiberande
av åtal, att vederbörande före viss på lämpligt sätt fixerad tidpunkt
återvänt till Sverige eller i varje fall för svenska myndigheter förklarat
sig villig att vid första tillfälle återvända. En sådan bestämmelse skulle
även ha understrukit motivet till åtalsupphävandet, nämligen önskan att på
allt sätt underlätta hemförandet av svenska medborgare, som deltagit i de
spanska striderna.
Kungl. Maj:ts beslut avser vidare enligt sin ordalydelse allenast svenska
medborgare, som under tiden mellan lagens ikraftträdande och den 21 oktober
1938 tagit krigstjänst i Spanien (likgiltigt härvid är på vilken sida i
inbördeskriget deltagandet ägt rum). Då lagen angående förbud för deltagande
i inbördeskriget i Spanien icke samtidigt upphävts utan automatiskt
upphörde att gälla den 28 februari 1939 innebär det sålunda, att åtalsrätt
ej efterskänkts gentemot sådana personer, som ev. efter den 21 oktober
1938 börjat deltaga i inbördeskriget. Det är ej säkert, att frågan saknar
praktisk betydelse, och det synes utskottet felaktigt att personer, som bryta
mot lagen efter sedan Kungl. Maj:t meddelat, att redan begångna överträdelser
ej komme att beivras, skola riskera att behandlas strängare än de,
som gjort överträdelsen på ett tidigare stadium.
Slutligen vill utskottet framhålla den omständigheten, att, bortsett från
den principiella frågan om abolitionens grundlagsenlighet, Kungl. Maj:ts
beslut den 21 oktober 1938 synes stå i strid med sista stycket av lagen av den
5 mars 1937. Där medgives visserligen Konungen rätt att förordna, att lagen
skall upphöra å en tidigare dag än den 28 februari 1938 resp. sedermera
28 februari 1939, därest Konungen så finner lämpligt. Man har på
sina håll härav dragit den slutsatsen, att den större rätten att upphäva lagen
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
7
även skulle inom sig innefatta den mindre rätten att förordna om inställande
av åtal. Man förbigår då sista punkten i lagen, som stadgar: ’Å överträdelse,
som begåtts under lagens giltighetstid, skola jämväl efter utgången av nämnda
tid tillämpas de i lagen meddelade bestämmelserna.’ Härav följer, att
även om lagen i sig själv medger Konungen rätt att sätta den ur kraft, den
dock uttryckligen kräver, att dess straffbestämmelser skola tillämpas, även
om de brott som begåtts under lagens giltighetstid skulle bli möjliga att beivra
först efter lagens upphörande. Detta särskilda stadgande borde ha
fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på, att ett abolitionsförfarande var direkt
stridande mot lagens uttryckliga formulering och att amnesti i stället
bort komma till användning. Hela denna svårbedömliga situation hade kunnat
undvikas, därest i lagen inrymts rätt för Kungl. Majit ej blott att upphäva
lagen utan även att inhibera åtal.
Med åberopande av det ovan anförda har utskottet beslutat anmärkning
mot föredragande departementschefen, statsrådet Westman, vilket utskottet
får för riksdagen
anmäla.»
lil.*
av herr Herlitz, som med instämmande av herrar Karl Bodin, Hagström,
Lundqvist och Arnemark anfört:
»Enligt lagen den 1 juni 1894 angående tiden för allmänna författningars
trädande i kraft skall i Svensk författningssamling införd lag eller annan allmän
författning, i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån den kommer att
gälla, eller av vars lydelse icke framgår, att den genast efter utfärdandet länder
till efterrättelse, träda i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen eller
författningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit.
Detta stadgande giver uttryck åt den viktiga grundsatsen, att lagar och
författningar icke böra vinna bindande kraft, förrän de utkommit från trycket
och härigenom möjlighet bereus för medborgarna såväl som för det
allmännas organ att vinna kännedom om deras innehåll. Lagen låter dessutom
i regel en tidrymd av 4 veckor förflyta från det författningen utkommer
från trycket till dess den träder i kraft. Den medgiver visserligen, att
viss kortare tid utsättes i författningen, ja t. o. m. att den förklaras skola
träda i kraft ''genast efter utfärdandet’. Sistnämnda förfaringssätt torde
emellertid numera ytterst sällan tillämpas; och endast då särskilda skäl det
föranleda, torde ikraftträdande före de fyra veckornas utgång — stundom
redan dagen efter den då författningen utkom från trycket — föreskrivas.
På detta sätt tillgodoses bland annat det för en rättsstat väsentliga kravet,
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende: Herrar Hallén, Anton Pettersson,
Strömberg, Sandegård, Källman, Björck, Herlitz, Karl Bodin, Nils Andersson, Anders
Andersson, Hagström, Fast, Andersson i Ovanmyra, Vougt, Lundqvist, Nordström i Torsby,
Arnemark, Fält, Johansson i Tväråselet och Annér.
8
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
att myndighetsakter av olika slag icke skola vinna bindande kraft, förrän
medborgarna åtminstone fått möjlighet att bereda sig kännedom om deras
innehåll och om möjligt någon tidsfrist för att inrätta sig efter dem.
För att nämnda krav skall tillgodoses fordras uppenbarligen icke blott att
författningarna i god tid ''utkomma från trycket’, utan även att de distribueras
med tillbörlig skyndsamhet. Under alla omständigheter måste det minimikravet
uppställas, att författningarna böra vara vederbörande myndigheter
tillhanda innan de träda i kraft. I k. k. 4 jan. 1928 ang. Svensk författningssamling
4 § medgives undantag från denna regel blott i det fall att
''särskilda omständigheter’ därtill föranleda.
Under den tryckerikonflikt, som ägde rum fr. o. m. den 11 juli t. o. m. den
31 augusti, förelöpte emellertid i nu angivet hänseende avsevärda och påfallande
oregelmässigheter. Det inträffade nämligen betydande dröjsmål
med avseende å författningarnas distribution. Härom upplyses i en av expeditionschefen
i justitiedepartementet till utskottet översänd promemoria
följande:
''Enligt ett mellan Kungl. Majit och Kronan samt Aktiebolaget P. A. Norstedt
& Söner gällande kontrakt angående tryckning m. m. av Svensk författningssamling
har bolaget åtagit sig att för varje årgång mot ett i kontraktet
bestämt belopp bland annat verkställa 26 utsändningar till statsmyndigheter
m. fl., som nied stöd av kungörelsen den 4 januari 1928 (nr 1) erhålla författningssamlingen
kostnadsfritt. Skulle ytterligare utsändningar påfordras,
skall statsverket ersätta bolaget härför med visst belopp för varje extra utsändning.
Utsändning sker regelmässigt två gånger i månaden; under juni månad beräknas
dock fyra utsändningar. Varje utsändning omfattar c:a 8 325 exemplar
och tager en tid av omkring fem dagar. Tidpunkten för utsändnings
påbörjande måste i viss mån avvägas dels efter vad som i författningssamlingen
föreligger utkommet av trycket, dels efter vad som inom närmaste tiden
förväntas i trycklov av brådskande natur. Stundom förekommer att en chefsmyndighet
—- exempelvis generaltullstyrelsen — redan vid tryckningen av en
för tillämpningen brådskande författning beställer viss upplaga, som då kan
erhållas samma dag, för att därav genast själv tillställa sina underordnade
myndigheter och befattningshavare erforderliga exemplar.
Beträffande distributionen under tiden juli—september 1938 meddelas följande.
Under den fr. o. m. 11 juli t. o. m. 31 augusti pågående arbetskonflikten
kunde bolaget, ehuru givetvis icke i samma takt som vanligt, genom
kontorspersonal och förmän utföra sättning av nya författningar. Särskilda
svårigheter vållade emellertid det stora förarbete och det bokbinderiarbete,
som sammanhänger med utsändning. I anledning härav kunde utsändning
icke ske i normal ordning. En under de sista dagarna i juni påbörjad utsändning
hade avslutats den 2 juli. Under tiden 5—8 juli verkställdes utsändning
av då i tryck föreliggande författningar. Den 28 juli—2 augusti
ägde utsändning rum av vissa författningar (jfr nedan). Bolaget kunde vid
denna tidpunkt icke medtaga samtliga då utkomna författningar, varför man
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
9
nödgades undantaga sådana, vilkas utsändning ansågs minst angelägna. Den
13—17 augusti utsändes de sålunda överhoppade författningarna samt de som
senare utkommit. Den 7—10 september verkställdes åter normal utsändning,
och den därpå följande påbörjades den 1 oktober.
I avsikt att förekomma svårare olägenheter under tiden för konflikten utsändes
från författningssamlingens redaktion den 25 juli följande cirkulärskrivelse:
•
»Till
Herrar Statssekreterare, Expeditionschefer och Lagbyråchefer.
I anledning av pågående arbetskonflikt vid tryckerierna ha vissa svårigheter
uppstått för utgivningen av Svensk författningssamling. Sättning och
tryckning kan alltjämt ske genom förmän och kontorspersonal hos Norstedts.
Däremot kan utsändning av författningarna icke äga rum i full utsträckning.
Genom extraordinära åtgärder har utsändning av följande nummer igångsatts,
nämligen 480—483, 490—504, 506—512, 530 och 531. Övriga utkomna
författningar efter nr 474 kunna för närvarande icke utsändas. Därest
någon sålunda icke utsänd författning anses med nödvändighet böra omedelbart
tillställas vissa myndigheter eller viss grupp av befattningshavare finnes
emellertid den möjligheten öppen att vederbörande departement hos
expeditionen av författningssamlingen rekvirerar ett antal exemplar och med
egen tjänstepost expedierar dessa.
Stockholm den 25 juli 1938.
Ragnar Kihlgren.i>
Vid den partiella utsändning som ägde rum 28 juli—2 augusti vidfogades
för mottagarnas upplysning ett (här bilagt) tryckt meddelande från
tryckeriet av följande innehåll:
»Observandum.
Utsändningen av Svensk författningssamling 1938 nr 475—479, 484—489,
505, 513—529, 532 och 533 har på grund av inträffad arbetskonflikt blivit
fördröjd men kommer expediering att ske snarast möjligt.»’
Rörande räckvidden och betydelsen av den försening, som ägt rum, må
nämnas att under konflikten och omedelbart efter dess avslutning 64 författningar
(nämligen nr 475—480, 482—490, 492—513, 515, 516, 518—529, 538,
539, 541, 542—551) synas hava utsänts så sent, att de icke kunnat vara myndigheterna
tillhanda före den tidpunkt, då de skulle ''träda i kraft’ eller ''lända
till efterrättelse’. Förseningen var i åtskilliga fall betydande, sålunda var
det 13 författningar som trädde i kraft den 1 juli men utsändes mellan
den 13 och 17 augusti. — Bland de författningar, som på nu angivet sätt
försenats, kunna nämnas (data inom parentes angivna tidpunkterna dels
för ikraftträdandet, dels för utsändandet): k. k. örn ändrad lydelse i vissa
delar av kung. den 10 nov. 1933 ang. indelning av riket i veterinärdistrikt
17 juni 1938 (nr 476, ändringar beträffande 8 län, 1 aug., 13—17 aug.), k.
10
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
stadgan angående nomadundervisningen 17 juni 1938 (nr 479, 1 juli, 13—
17 aug.), k. k. ang. tillfälliga ändringar i fridlysningstiderna för vissa djurslag
30 juni 1938 (nr 480, 15 juli, 28 juli—2 aug.), k. k. om ändring i
vissa delar av kung. den 20 april 1928 med vissa bestämmelser rörande
tillämpningen av förordningen den 26 maj 1922 örn luftfart 17 juni 1938
(nr 486, ang. besiktningar och avgifter därför m. m., 15 juli 13—17 aug.),
k. k. ang. ikraftträdande av allmänna familjepensionsreglementet för lärare
vid statens undervisningsväsende m. fl. 17 juni 1938 (nr 516, 1 juli,
13—17 aug.), k. k. om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ kung. den 30 juni
1937 angående reglering av införseln av slaktdjur samt kött och fläsk 30
juni 1938 (nr 527, inlörselavgift för rökt och saltat hästkött, höjning av
införselavgiften för fårkött, 16 juli, 13—17 aug.), k. k. om ändring i vissa
delar av kung. den 10 dec. 1937 ang. statsbidrag till avlöning av lärare
vid folk- och småskolor lii. m. 30 juni 1938 (nr 528, ''länder till efterrättelse’
i vissa delar fr. o. m. 1 jan., i andra delar fr. o. m. 1 juli, utsänd 13—17
aug.), k. k. ang. statsbidrag till fraktavgifter för frukt 30 juni 1938 (nr 538,
13 aug., 7—10 sept.), k. k. ang. tilläggspris för mjölk från vissa kreatursbesättningar
21 juli 1938 (nr 539, 13 aug., 7—10 sept.), k. k. med förordnande
om införselavgift å havre och majs m. m. 15 aug. 1938 (nr 543, 20 aug., 7—
10 sept.) och k. k. nied förordnande örn införselavgift å kli 31 aug. 1938 (nr
546, 1 sept., 7—10 sept.). Anmärkningsvärt är även ett och annat fall, där
ikraftträdandet ägt rum ungefär samtidigt nied utsändandet; så t. ex. trädde
k. k. angående förbud under viss tid mot ilandförande m. lii. av färsk skarpsill
som fångats nied trål 21 juli 1939 (nr 540), som ''utkom från trycket'' 12
aug., i kraft 9 sept. och utsändes 7—10 sept.; denna kungörelse innehåller
bl. a. straffbestämmelser.
Det framgår av denna översikt, att förseningen ingalunda enbart drabbat
sådana författningar, som allenast varit av betydelse för en begränsad krets
av statens ämbets- och tjänstemän, utan i åtskilliga fall även sådana som bestämt
om medborgares rättigheter och skyldigheter gentemot det allmänna
eller varit av betydelse för kommunalförvaltningen.
Ur rättssäkerhetens synpunkt äro de oregelmässigheter, som sålunda förelupit,
beklagliga. De utgöra ett beaktansvärt exempel på de allvarliga olägenheter,
som vissa slag av arbetsinställelser kunna medföra för det allmänna.
Det är känt, att samhället dessvärre ofta står maktlöst i sådana situationer.
I förevarande fall kunna dock svårigheterna icke hava varit oöverkomliga;
det skulle ju också varit i högsta grad oroande om staten verkligen varit
ur stånd att lösa en så jämförelsevis enkel uppgift. Det bör erinras, att det
icke var författningarnas tryckning utan deras utsändande, som blev försenat.
I den mån svårigheterna icke kunde övervinnas genom uppskov med
ikraftträdandet, hade det helt visst icke varit ogörligt att, då tryckeriet icke
var i stånd att fullgöra vad avtalet innehåller, vidtaga särskilda åtgärder för
utsändande i normal ordning. Det må icke invändas, att tiden var alltför
kort; det hade nämligen funnits anledning att på förhand — i all synnerhet
sedan arbetstvisten blivit akut — överväga erforderliga beredskapsåtgärder.
Konstitutionsutskottets memorial 1Vr 12.
11
Det må icke heller invändas, att de extraordinära åtgärder, som bort ifrågakomma,
skulle hava ådragit statsverket extra kostnader. Intresset av en
regelmässig publicering av allmänna författningar är av en sådan betydelse,
att det ej av sådan anledning får eftersättas.
En närmare undersökning av hur gällande ordning i avseende å författningars
distribuerande under normala förhållanden verkar, skulle tilläventyrs
giva vid handen, att utsändandet även under sådana förhållanden icke
äger rum med den snabbhet, som ur rättssäkerhetens synpunkt framstår
som påkallad. Det kan ifrågasättas, örn regeln, att utsändande normalt äger
rum endast 2 gånger i månaden, tillfullo motsvarar nutidens krav. Förvisso
vore denna fråga förtjänt av närmare övervägande. Men insikten om att
den nuvarande ordningen törhända är otillfredsställande är icke ägnad att
försvaga betydelsen av de erinringar, som här gjorts. Den utgör snarare ett
skäl att med alla medel undvika en ytterligare försämring av distributionsförfarandet.
För underlåtenheten att vidtaga särskilda åtgärder i och för utsändande
av författningar bär chefen för justitiedepartementet, som har överinseendet
över författningssamlingens utgivning, ansvaret.
På grund härav har jag inom utskottet framställt yrkande om anmärkning
mot statsrådet och chefen för justitiedepartementet samt de övriga statsråd,
vilka under den tid varom fråga är uppehållit chefskapet för departementet.
»
IT.*
(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 20 maj och 21 juli 1938.)
av herr Hellberg, som med instämmande av herrar Gustaf Adolf Björkman
och Arnemark ansett, att utskottet bort anföra följande:
»Sedan ministern för utrikes ärendena vid konselj på Stockholms slott den
20 maj 1938 anmält, att han från Amerikas Förenta Staters regering emottagit
en inbjudan till svenska regeringen att låta sig företrädas i en internationell
kommitté för flyktingsfrågor, vilken skulle sammanträda i Evian den 6
juli 1938, fann Kungl. Maj:t för gott att
dels antaga inbjudan ifråga,
dels förordna utrikesrådet G. Engzell och byråchefen C. A. M. Hallenborg
till Sveriges ombud vid sammanträdet i Evian ävensom sekreteraren E. G.
Drougge till sekreterare åt ombuden,
dels föreskriva, att fullmakter för ombuden i vanlig ordning skulle utfärdas,
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende: Herrar Hallén, Anton Pettersson,
Strömberg, Gustaf Adolf Björkman, Sandegård, Björck, Herlitz, Karl August Johanson,
Karl Bodin, Anders Andersson, Härdin, Fast, Andersson i Ovanmyra, Vougt, Nordström i
Torsby, Hällgren, Arnemark, Johansson i Tväråselet, Hellberg och Annér.
12 Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
dels slutligen medgiva berörda tjänstemän vissa rese- och traktamentsersättningar
m. m.
Någon instruktion för ombuden finnes ej bilagd protokollet ifråga.
I konselj på Särö den 21 juli 1938, femtioårsprotokollet punkt 2, förmälde
ministern för utrikes ärendena, att ovannämnda kommitté sammanträtt i
Evian under tiden 6—15 juli 1938 och den 14 samma månad beslutit sammankallandet
i London av en särskild internationell kommitté bestående av sådana
ombud, som må utses av de vid sammanträdet i Evian företrädda regeringarna,
och med uppgift att säkerställa fortsättandet och utvidgningen av
arbetet vid sammanträdet, samt hemställde, att Kungl. Majit måtte
dels utse sändebudet i London, envoyén B. G. Prytz, och, vid förfall för honom,
legationsrådet vid beskickningen i London S. IL Pousette till Sveriges
ombud i sistnämnda kommitté,
dels förordna utrikesrådet G. Engzell att, i fall av behov enligt ministerns
för utrikes ärendena bedömande, i nämnda personers ställe tjänstgöra såsom
ombud i kommittén,
dels ock medgiva berörda tjänstemän vissa rese- och traktamentsersättningar
m. m.
Kungl. Majit beslöt i enlighet med vad ministern för utrikes ärendena sålunda
hemställt.
Ej heller i detta fall finnes någon instruktion för ombuden fogad till protokollet.
Ändamålet med konferensen i Evian angavs i den inbjudan, som Amerikas
Förenta Staters minister i Stockholm å sin regerings vägnar den 24 mars 1938
tillställt ministern för utrikes ärenden, vara att underlätta politiska flyktingars
utvandring från Österrike och ''antagligen’ även från Tyskland. Ministern
uttalade, att det vore hans regerings tanke, att representanter till
konferensen borde utses av berörda inbjudna regeringar under förutsättning
av att finansieringen av den ifrågavarande nödtvungna emigrationen skedde
genom privata organisationer inom respektive länder och att intet land skulle
förväntas mottaga flera emigranter än som där redan gällande immigrationslagstiftning
tillät eller utsättas för någon begäran örn utvidgning av densamma.
Förenta staternas'' initiativ i frågan avsåge icke heller att på något sätt
utgöra något hinder för eller någon inblandning i det arbete, som redan igångsatts
i flyktingsfrågan av internationella arbetsbyrån eller andra redan existerande
hjälporganisationer. Det hade föranletts av insikt om nödvändigheten
av en snabb lösning av problemet genom samverkan mellan regeringarna
för att undvika en vidare spridning av mänskligt lidande.
I skrivelse den 16 juni 1938 meddelade amerikanske ministern vissa mera
preciserade upplysningar om ämnet för kommitténs överläggningar. De överensstämde
nära med ett av kommittén sedermera antaget arbetsprogram, omfattande
följande fem punkter:
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
13
1. Att överväga vilka åtgärder, som kunde vidtagas för att underlätta bosättningen
i andra länder av politiska flyktingar från Tyskland, inklusive
Österrike.
2. Att överväga vilka omedelbara hjälpåtgärder, som kunde vidtagas för
att bispringa särskilt ömmande fall. I detta samband skulle regeringarna
till strängt förtrolig information lämna redogörelser rörande varje
deltagande lands invandringslagstiftning och praxis samt uppgift å vilket
antal samt vad slags immigranter vederbörande land vore berett
mottaga.
3. Att överväga om godtagbar legitimationshandling för flyktingar, saknande
i normala fall erforderliga handlingar.
4. Att överväga bildandet av ett permanent organ av regeringsombud för
att studera problemet på lång sikt.
5. Att utarbeta en resolution, innefattande rekommendationer till de deltagande
regeringarna etc.
Bland de till konstitutionsutskottet på därom särskilt gjord framställning
överlämnade handlingarna märkes en promemoria av följande innehåll:
!P. M.
Enär inga konkreta underrättelser kunnat inhämtas örn vad som skall
förekomma vid konferensen i Evian hava några instruktioner för ombuden
icke kunnat fastställas.
Vid statsrådsberedning den 29 juni 1938 hava följande riktlinjer för ombudens
verksamhet lämnats:
Ombuden böra verka för genomförandet av en internationell verksamhet
under samarbete med Nationernas förbunds flyktingorgan för lösande av
det föreliggande flyktingproblemet, därvid bör framhållas nödvändigheten
av att åtgärder jämväl vidtagas för lösande av det europeiska judeproblemet
i sin helhet.
Därest konkreta förslag framkomma, till vilka ombuden hava att taga
ställning, böra instruktioner inhämtas.’
Utskottet anser att åtskilliga av de i inbjudan och i senare skrivelser angivna
frågorna givits så konkret form, att ett avgivande av instruktion från
Kungl. Maj:ts sida varit ej blott möjligt utan även lämpligt. Utskottet delar
sålunda ej den uppfattning som finnes återgiven i första punkten i ifrågavarande
P. M. Även om där angivet skäl till utebliven instruktion från Kungl.
Maj:ts sida för konferensen i Evian skulle vitsordas, är det icke bärande, då
det är fråga om instruktion för representanterna vid londonkominittén. De
frågor, som där skulle komma till behandling, voro väl kända efter konferensen
i Evian.
Utskottet har vidare iakttagit, att ifrågavarande P. M. ger instruktion för
ombuden avseende ''nödvändigheten av att åtgärder jämväl vidtagas för lösandet
av det europeiska judeproblemet i dess helhet’. Försåvitt utskottet
14 Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
kan finna, innebär detta en instruktion för ombuden att gå längre än i inbjudan
avsågs.
Utskottet, som ej avser göra någon invändning ifråga örn det materiella
innehållet i promemorians instruktioner, önskar dock framhålla, att flyktingfrågan
såsom varande en fråga av största vikt, i hög grad tilldragit sig svenska
folkets uppmärksamhet och intresse. Det synes därför utskottet ha varit
önskvärt, att instruktioner för ombuden fastställts av Kungl. Majit. Även
om man är beredd att i många frågor tillerkänna hans excellens ministern
för utrikes ärendena större handlingsfrihet än övriga statsråd, vittnar dock
tillkomsten av detta skriftliga beslut av statsrådsberedningen, att hans
excellens i förevarande fråga ej önskat ensam taga ansvaret. Men just tillkomsten
av detta ovanliga dokument från statsrådsberedningen, vilken ju
saknar befogenhet att fatta beslut eller meddela föreskrifter, borde erinrat
vederbörande om, att den föreliggande frågan var av karaktär att höra under
Kungl. Maj:ts beslut.
På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra besluta anmärkning
mot hans excellens ministern för utrikes ärendena, vilket utskottet
får för riksdagen
anmäla.»
V.*
(Protokoll över socialärenden den 10 juni 1938.)
av herr Hellberg, som med instämmande av herrar Karl Bodin och Nolin
ansett, att utskottet bort anföra följande:
»Inom Degerfors kommun i örebro län fanns före den 10 juni 1938 ett
municipalsamhälle, benämnt Jannelund. Samhället hade en folkmängd av
1,345 invånare (kommunen i sin helhet hade 5,570 invånare).
Genom resolution den 8 december 1936 hade länsstyrelsen i örebro län
förordnat, att ordningsstadgan för rikets städer samt vad i hälsovårdsstadgan
och brandstadgan är föreskrivet för stad skulle i tillämpliga delar gälla
inom ett invid Jannelunds municipalsamhälle beläget område om 133.2318
hektar av hemmanen Bottesbol och Strömsnäs i Degerfors socken.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 mars 1937 underställde länsstyrelsen
sin berörda resolution Kungl. Maj :ts prövning samt avgav förslag till huvudgrunder
för bringande till verkställighet inom samhället av ordningsstadgan
för rikets städer samt hälsovårdsstadgans och brandstadgans föreskrifter
rörande stad m. m.
Skrivelsen remitterades till medicinalstyrelsen och därefter till ortnamnskommissionen,
vilka avgåvo utlåtanden den 31 maj 1937 resp. 17 augusti
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende: Herrar Hallén, Anton Pettersson,
Strömberg, Gustaf Adolf Björkman, Sandegård, Källman, Björck, Karl August Johanson,
Karl Bodin, Hagström, Härdin, Fast, Andersson i Ovanmyra, Vougt, Mosesson, Eriksson
i Toftered, Hällgren, Fält, Hellberg och Nolin.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12
15
1937. Sistnämnda utlåtande inkom till socialdepartementet den 18 augusti
1937.
Först den 10 juni 1938 kom Kungl. Maj:ts beslut med bifall till framställningen.
Enligt socialdepartementets expeditionslista expedierades Kungl.
Maj:ts beslut till länsstyrelsen först den 30 juni 1938. Då röstlängd för
kommunala val skall vara upprättad senast den 30 juni, kom dröjsmålet med
ärendets avgörande hos Kungl. Majit, ytterligare tillspetsat genom dröjsmålet
med expedieringen av beslutet, att omöjliggöra upprättandet av röstlängd
avseende hela det nya municipalsamhället. Detta medförde i sin tur
framställning från Degerfors municipalsamhälle om särskild Kungl. Majits
åtgärd för undanröjande av den olägenhet, som skulle uppstå för de vid sammanslagningen
nytillkommande medlemmarna i det nya municipalsamhället,
vilka ej skulle bli röstberättigade men väl skattepliktiga i det nya municipalsamhället.
För den mycket svårbedömliga och invecklade situation, som
här uppstod, finnes närmare redogjort i Förvaltningsrättslig tidskrift 1938
häfte 4 (sid. 259). Kungl. Majits beslut blev, att år 1938 municipallullmäktige
för Degerfors municipalsamhälle skulle väljas allenast för år 1939 samt
att sistnämnda år nytt val av municipalfullmäktige skulle för tiden därefter
verkställas i den ordning som är stadgad för det fall, att val sker första
gången.
Detta Kungl. Majits beslut innebar sålunda, att över 400 röstberättigade
personer vid detta första val av municipalfullmäktige blevo berövade sin
rösträtt.
Utskottet önskar ej göra någon erinran mot Kungl. Majits sistnämnda beslut,
som meddelades av tillförordnad regering den 26 augusti 1938. Däremot
finner utskottet det anmärkningsvärt, att så lång tid behövt förflyta
från det sista handlingen inkom den 18 augusti 1937 och till dess ärendet
den 10 juni 1938 avgjordes av Kungl. Majit. Även örn övertygande skäl
skulle kunna anföras för detta dröjsmål på grund av arbetsanhopning eller
annat, synes det dock som om vid ärendets avgörande den 10 juni uppmärksamheten
bort vara riktad på nödvändigheten av omedelbar expedition avärendet
för möjliggörande av vederbörande röstlängds upprättande. Man
hade då undvikit att beröva de nya municipalsamhällsmedlemmarna deras
rösträtt.
På grund av det dröjsmål, som förekommit med ärendets avgörande och
beslutets expediering, har utskottet beslutat anmärkning mot chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, vilket utskottet får för riksdagen
anmäla.»
16
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
TI.*
(Protokoll över socialärenden den 8 juli och 12 augusti 1938.)
av herr Lundqvist, som med instämmande av herrar Gustaf Adolf Björkman,
Herlitz, Karl Bodin och Lindskog ansett, att utskottet bort uttala följande:
-
a)
Angående lån till aktiebolaget Junoförlag.
Efter vissa förberedande undersökningar uppdrog chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 oktober 1937, åt
civilingenjören E. Bosaeus samt arkitekterna S. Wallander och G. Heimburger
(den s. k. exporthuskommittén) att biträda vid utredning rörande möjligheterna
för ökad avsättning av svenska trähus på exportmarknaden samt
rörande åtgärder för rationellt utnyttjande till arbetslöshetens bekämpande
av de nya arbetstillfällen, som kunde vinnas genom sådan export.
I ett den 2 april 1938 avgivet betänkande anförde exporthuskommittén:
’Av tidigare utredningar har framgått, att kapaciteten hos nuvarande företag
i branschen icke alls medger exportförsäljning i sådan skala, som härvid
är att räkna med. Under den årliga byggnadssäsongen motsvarar denna
kapacitet i stort sett blott den inhemska marknadens behov. För den överskottskapacitet,
som finnes under vintermånaderna, kan svårligen ordnas
försäljning på en marknad, där efterfrågan är ungefär lika stor året runt.
Tyngdpunkten av tillverkningen för export måste därför läggas på en för
sådan marknad särskilt avsedd fabrik. Genom samarbete med de för inhemsk
marknad sedan gammalt intresserade företagen kan emellertid en
för alla parter fördelaktig utjämning av tillverkningen och ökning av försäljningen
ernås. Ur social synpunkt är den därmed följande utjämningen
av arbetstillgången vid de äldre företagen givetvis värdefull.
Såsom förläggningsort har ansetts böra komma i fråga blott samhälle med
ännu kvarstående avsevärd arbetslöshet. Det faller av sig självt, att industriekonomiska
synunkter, särskilt i avseende på virkestillgång och kommunikationer,
därjämte måste vederbörligen beaktas.
På dessa grunder har endera av städerna Uddevalla och Vänersborg ansetts
böra förordas bland det flertal orter, som varit föremål för kommitténs
överväganden.
Kommittén har ägnat ingående uppmärksamhet åt frågan örn råvarutillgången.
Sålunda har ej blott inhämtats de upplysningar, som stått att erhålla
genom vederbörande skogsvårdsstyrelser och revirförvaltare. En i virkesuppköp
förfaren person har på kommitténs uppdrag också rest över
de skogsområden, som ansetts vara av intresse för nyanläggningen samt
från skogs- och sågverksägare, trävaruhandlare m. fl. samlat uppgifter om
de lokala virkesresurserna. Den sannolikt disponibla råvarumängden i upp
*
Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende: Herrar Hallén, Gustaf Adolf
Björkman, Källman, Björck, Herlitz, Karl Bodin, Anders Andersson, Härdin, Anderberg,
Persson, Söderkvist, Andersson i Igelboda, Lindskog, Fast, Mosesson, Lundqvist, Nordström
i Torsby, Nilsson i Göteborg, Johansson i Tväråselet och Wolgast.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
17
landet till ovannämnda båda städer har ansetts vara tillräcklig för en anläggning
av sådan storlek, att räntabiliteten enligt föreliggande beräkningar
blir tillfredsställande. Däremot svarar denna virkestillgång icke emot de
verkligt betydande avsättningsmöjligheter för trähus, som, åtminstone såvitt
hittills kan bedömas, torde visa sig linnas i den mån marknaden hinner
att genomarbetas. Då städernas ifråga virkesfångsområden delvis äro gemensamma,
lärer en framtida utveckling av exporthustillverkningen böra ske
annorstädes än i västkustlandskapen. Av såväl ekonomiska som sociala skäl
torde lokalisering till Norrlandskustens sågverksdistrikt då böra övervägas.
Anläggningens kapacitet har med hänsyn till virkestillgången ansetts böra begränsas
till 1,000 hus årligen vid enskiftsdrift. Husens storlek motsvarar
då en genomsnittlig virkesmassa av c:a 1,375 kbf per hus. Anläggningskapitalet
kalkyleras därvid till 900,000 kronor och rörelsekapitalet till
2,100,000 kronor, det sammanlagda kapitalbehovet skulle alltså bli 3,000,000
kronor. I detta ingår dock icke inköpspris för tomt eller kostnad för tomtens
planering. Beträffande sannolika försäljningspris för husen ha samstämmande
uppgifter erhållits vid marknadsundersökningen. Dessa pris medgiva
tillfredsställande förräntning efter vederbörliga avskrivningar.
I friherre Bondes bilaga till denna skrivelse (här ej medtagen) redogöres
utförligt för fullföljandet under vintern 1937—38 av tidigare marknadsundersökning.
Arbetet har under nämnda tid koncentrerats på Skottland och
lett till ingående och till stor del löftesrika förhandlingar med ett fyrtiotal
statliga och kommunala myndigheter. Undertecknade Bosaeus och Wallander
ha under resa sistlidna mars månad beretts tillfälle att direkt taga del
av trähus-exportens möjligheter. Därvid lia sammanträffanden med ett antal
myndighetspersoner och andra intresserade i Glasgow och Edinburgh
bekräftat friherre Bondes gynnsamma uppfattning örn dessa möjligheter.
Vid konferenser i London har framkommit, att vissa betydelsefulla avsättningsområden
utöver tidigare uppmärksammade sådana torde förtjäna närmare
undersökning.
A andra sidan lia undertecknade funnit, att upparbetandet av ifrågavarande
marknad av ett flertal anledningar icke kan ske utan betydande tidsutdräkt,
varjämte risken för oförutsedda svårigheter givetvis påkallar försiktighet.
Då Sveriges exportkapacitet, såsom ovan framhållits, för närvarande
är såväl till kvalitet som tid av året ganska begränsad och då en för
exporten .särskilt byggd fabrik först örn c:a ett år kan beräknas vara i full
verksamhet, synes dock en relativt långsam utveckling av försäljningen närmast
vara önskvärd.
Exportförsäljningen synes böra organiseras i samarbete emellan samtliga
större svenska tillverkare. Önskvärt vore givetvis, örn sådant samarbete
i likhet med vad redan skett inom andra träförädlingsindustrier kan
utsträckas till de nordiska grannländerna. Ekonomiskt skulle samarbetet
väsentligt höja konkurrenskraften genom ökade möjligheter till standardisering
samt minskade totala försäljningskostnader. Det nya företag,
som kommittén föreslår här nedan, avses ju inriktat på exportmarknaden,
medan de äldre företagen i Sverige och övriga nordiska länder väl alltjämt
som hittills torde räkna med hemlandet som viktigaste avsättningsområde.
Det synes därför böra bli till alla intresserades gagn, örn det nya företagets
engelska försäljningskontor kan tjänstgöra som gemensamt organ enligt
emellan tillverkarna avtalade bestämmelser.----------
På framställning av undertecknad Bosaeus har Hyresgästernas Sparkasseoch
Byggnadsföreningars Riksförbund u. p. a. förklarat sig villigt att under
förutsättning av visst understöd från stat och kommun ingå såsom hu
Bihnng
lill riksdagens protokoll 1939. 3 somt. 2 avil. .Xr 12. 2
18
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
vudintressent i ett nytt företag i aktiebolagsform för tillverkning av trähus
på exportmarknad. Riksförbundet har såsom ägare av Aktiebolaget
Borohus med en betydande anläggning för monteringsfärdiga trähus till sitt
förfogande den erfarenhet och den tekniskt och merkantilt tränade personal,
som erfordras för en snabb organisation av det nya företaget. Detta
avses förlagt till endera av de platser, som undertecknade här angivit. Dess
kapacitet och kapitalbehov skall ävenledes motsvara vad enligt denna utredning
befunnits lämpliga och erforderliga. Arbetsstyrkan vid anläggningen
beräknas till c:a 200 man vid enskiftsdrift och egen försågning av c:a hälften
av använt virke. Stödet från statsverket förutsättes skola lämnas i form
av amorteringslån till ett belopp av 1,500,000 kronor enligt riksdagens direktiv
för socialdepartementets anslag till lån till främjande av enskild företagsamhet,
på vilket anslag sådant belopp ännu finnes disponibelt. Det kommunala
stödet påräknas i upplåtelse utan kostnad för företaget av lämplig
och planerad tomtmark med ordnad anslutning till kommunikationsleder
samt borgen för banklån intill ett belopp av 500,000 kronor. Riksförbundet
kommer att hos Kungl. Maj:t ansöka om ovannämnda statslån.
Med överlämnande av denna redogörelse för utvecklingen av exporthusfrågan
samt hittills på grund av åt oss lämnat uppdrag vidtagna åtgärder
få undertecknade vördsamt
dels tillstyrka bifall till den underdåniga ansökan örn lån till belopp av
1,500,000 kronor från anslaget till främjande av enskild företagsamhet, vilken
Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund u. p. a.
kommer att i enlighet med ovan angivna program överlämna;
dels hemställa örn medgivande att fullfölja uppdraget genom fortsatta
marknadsundersökningar i England och utredning om eventuellt motiverad
ytterligare nyanläggning för här avsedd tillverkning, varvid Alnön eller annan
av Norrlandskustens kommuner med kvarstående arbetslöshet skulle
ifrågakomma som förläggningsort.’
Den 8 april 1938 framlade Kungl. Majit proposition nr 284 angående anslag
till statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m. i vilken frågan
om statligt stöd för en trähusfabrik något berördes.
Sålunda anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, bl. a.
(s. 76):
’Arbetet på att främja åtgärder för att inom de arbetslöshetstyngda områdena
skapa såväl nya industrier som eljest förbättrade försörjningsmöjligheter
för befolkningen bör alltså fortsätta.-----------r
—- Under året hava, såsom jag nyss erinrat, genom tillkallade sakkunniga
undersökningar rörande möjligheterna att förvärva marknad för export av
färdiga trähus verkställts. De sakkunniga hava efter jämförelsevis grundliga
studier i England, vilkas resultat peka i avgjort gynnsam riktning, avgivit
förslag, som för närvarande är föremål för närmare prövning. Det är
min avsikt att, därest riksdagen icke däremot framställer någon erinran,
med anlitande av tillgängliga anslag för främjande av enskild företagsamhet
ställa medel till förfogande för ett bolag, som kan bildas i syfte att för tillverkning
av färdiga trähus i huvudsak för export anlägga ett industriföretag
å sådan ort, att arbetslösa kunna beredas sysselsättning. Blir resultatet av
detta försök tillfredsställande, torde böra övervägas, huruvida ytterligare någon
fabrik lämpligen kan anläggas.’
Statsutskottet yttrade med anledning härav i utlåtande nr 182 (s. 8):
’Det förslag, som av exporthuskommittén framlagts rörande möjligheterna
att förvärva marknad för export av färdiga trähus, anser utskottet beaktans
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
19
värt. Därest under ärendets fortsatta behandling skulle visa sig lämpligt,
att staten understöder bolag, som kan bildas i syfte att för tillverkning av
färdiga trähus för export anlägga industriföretag å sådan ort, att arbetslösa
kunna beredas sysselsättning, har utskottet icke något att erinra mot att
tidigare till främjande av enskild företagsamhet anvisade medel anlitas för
ändamålet.’
Mot utskottets uttalande avgavs reservation av 6 högermän, vilka ansågo.
att utskottet i förevarande hänseende hort uttala följande:
Vid sidan av reservarbeten och beredskapsarbeten böra åtgärder vidtagas,
som kunna vara ägnade att inom områden med kvardröjande arbetslöshet
befrämja försörjningsmöjligheter för befolkningen, under förutsättning
dock att härigenom icke vållas intrång i redan bestående företag och
verksamhetsgrenar. Utskottet har därför icke något att erinra mot departementschefens
förslag att i samband med anslag till reservarbeten anvisa särskilda
medel till främjande av företagsverksamhet. Däremot kan utskottet
icke dela departementschefens uppfattning rörande lämpligheten och ändamålsenligheten
av att staten ställer medel till förfogande för bolag, som eventuellt
kan komma att bildas i syfte att för tillverkning av färdiga trähus för
export anlägga industriföretag. Det kan enligt utskottet mening icke undvikas,
att ett dylikt förfarande skulle åstadkomma en för den fria företagsamheten
menlig konkurrens. Rent principiellt anser utskottet att den hittills
med medel från de tidigare beviljade anslagen till lån och subventioner till
främjande av enskild företagsamhet bedrivna statliga understödsverksamheten
bör avvecklas.’
Riksdagen beslöt den 31 maj 1938 i enlighet med utskottsmajoritetens förslag.
I framställning till Kungl. Majit den 25 maj 1938 anförde aktiebolaget
Junoförlag huvudsakligen följande:
''Undertecknat bolag avser att på grundval av exporthuskommitténs utredning
enligt skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet den 2
april 1938 i Uddevalla, Vänersborg eller annan ur arbetsmarknads- och industriell
synpunkt lämplig ort anlägga och driva en fabrik för tillverkning
av monteringsfärdiga trähus, väsentligen för exportmarknad. Företaget skall
erhålla form av aktiebolag och har förslagsvis benämnts A.-B. Junolius.
Såsom av härtill fogad finansieringsplan framgår, beräknas företagets totala
kapitalbehov till 3,150,000 kronor, vari ingå intill 100,000 kronor för
av statsverket och Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund
u. p. a. förskjutna kostnader för den sedan juni månad 1937 och
intill innevarande maj månads utgång verkställda undersökningen av marknaden
för trähus i Storbritannien, leverans av provhus till Glasgow samt
(ivriga förberedande åtgärder för introduktion av svenska trähus på marknaden
i fråga.
Enligt finansieringsplanen erfordrar företaget ett belopp av 1,600,000 kronor
utöver de 1,550,000 kronor, som genom bankkredit (1,000,000 kronor)
och kredit från kommunen (500,000 kronor) samt insats från oss själva
(50,000 kronor) förväntas kunna ställas till förfogande. Vi hemställa i underdånighet,
att förenämnda belopp, 1,600,000 kronor, beviljas oss såsom lån
från anslaget till främjande av enskild företagsamhet.
Vid företaget beräknas kunna sysselsättas för själva husfabrikalionen c:a
1 70 arbetare, varav flertalet icke behöva äga yrkesutbildning, samt därjämte
dårest företaget förläggas lill ort i Bohuslän eller till detta gränsande land
-
20
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
skap, ytterligare 30—60 arbetare för i samband med husfabriken bedriven
sågverksrörelse. Skulle företaget förläggas till norrlandskusten, torde dess
virkesförsörjning lämpligen kunna i sin helhet ordnas genom inköp från redan
befintliga sågverk.
Beträffande företagets avsättningsmöjligheter och utsikter i övrigt bedja
vi få hänvisa till förut omnämnda kommittéutredning.
Såsom förutsättning från vår sida för genomförandet av ifrågavarande
plan gäller, att den kommun, där det nya företaget förlägges, understödjer
detta på sätt, som framgår av ovanstående.
Rörande säkerhet för lånet, dettas förräntning och återbetalning samt övriga
därmed förenade villkor tillåta vi oss att i underdånighet framlägga följande
förslag:
Lånet beviljas oss för likvidering av aktier i AB. Junohus till belopp av
1.600.000 kronor. Såsom säkerhet för lånet överlämna vi aktier till belopp
av 1,650,000 kr., varjämte Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförenings
Riksförbund u. p. a. ikläder sig borgen, gällande för 300,000 kronor från
och med den 1 april 1939, 600,000 kronor från och med den 1 april 1940,
900.000 kronor från och med den 1 april 1941, 1,200,000 kronor från och
med den 1 april 1942 samt för lånebeloppet i dess helhet från och med den
1 april 1943.
Vi hemställa örn räntefrihet för de två första åren efter lånets lyftande
samt att ränta sedermera får utgå efter 4 % för år att erläggas årligen i efterskott.
Vi hemställa, att amorteringen får ske för ett belopp av 1,500,000 kronor
under 15 år med första inbetalningen på 3:e årsdagen av lånets utlämnande
samt för ett belopp av 100,000 kronor under 3 år med samma tid för
första inbetalningen som nyss angivits ävensom att ränta och amortering
får utgå med likstora annuiteter under amorteringstiden.
Vi förbinda oss att i samråd med av Kungl. Majit anvisade arbetsförmedlingsorgan
anställa erforderlig arbetspersonal från de kommuner, som av
Kungl. Majit bestämmes, dock under förutsättning att de arbetssökande fylla
skäliga krav på arbetsduglighet och lämplighet i övrigt.
Vi förbinda oss att, intill dess statslånet tillfullo inbetalats, behålla aktierna
i AB. Junohus i vår ägo samt att icke från nämnda bolag uttaga vinstmedel
i någon form utöver vad för betalning av annuiteterna på statslånet
erfordras utan använda eventuella överskott till fondbildning, förbättring av
anläggningarna samt försöksverksamhet.
Vi förbinda oss slutligen att, intill dess statslånet tillfullo inbetalats, underställa
vår verksamhet såväl i vad den direkt gäller beredande av arbetstillfällen
som beträffande dess egen och dess i form av särskilda bolag organiserade
försäljningsorgans drift och ekonomiska förhållanden den kontroll,
som av Kungl. Majit kan komma att föreskrivas.’
Den vid framställningen fogade finansplanen och kostnadsberäkningen innehöll
i sammandrag följande:
Husfabrik .......
Kraftcentral .....
Brädgårdsanläggning
Driftskapital .....
övriga kostnader . ..
kronor 575,000
» 2,100,000
» 150,000
165.000
160.000
Kronor 3,150,000.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
21
Framställningen remitterades till kommerskollegium, som i sin tur inhämtade
yttrande från Sveriges industriförbund. Dettas yttrande av den 30 juni
1938 utmynnade i följande hemställan:
’att den remitterade framställningen icke må föranleda beslut från Kungl.
Maj:ts sida, innan de ytterligare utredningar verkställts, vartill såväl läget
inom den hithörande svenska industrien som ock förhållandena på den avsedda
exportmarknaden giver anledning och vilka därutöver erfordras för
åvägabringande av större klarhet rörande åtskilliga med själva låneprövningen
förenade ekonomiska och tekniska omständigheter,
samt att, därest dessa utredningar skulle visa, att de farhågor rörande den
tilltänkta anläggningens avsättningsmöjligheter eller återverkan på den inhemska
industriens verksamhet, åt vilka i det föregående givits uttryck,
skulle vara befogade eller ock att tillfredsställande upplysningar eller erforderlig
rättelse icke kan vinnas ifråga om de mot finansieringsplan och
kostnadsberäkningar framställda erinringarna, Kungl. Maj:t ville lämna ansökan
utan bifall.’
Kommerskollegium yttrade i utlåtande den 2 juli 1938:
’Vid granskning såväl av remissakten och nyssnämnda utredning som av
från Industriförbundet den 30 juni 1938 avgivet yttrande har Kollegium funnit,
att för frågans allsidiga bedömande ytterligare utredning i flera hänseenden
torde vara erforderlig. Särskilt synes det Kollegium i detta avseende
vara angeläget få klarlagt vilken tillverkningskapacitet, som inom landet
redan befintliga företag för monteringsfärdiga trähus besitta, och i vilken
utsträckning denna kapacitet skulle kunna tagas i anspråk för påbörjande
av en export av trähus eller delar därtill i av sökanden antydd omfattning.
Med hänsyn dock till under hand från Socialdepartementet mottagna
upplysningar har Kollegium till undvikande av dröjsmål ansett sig redan
nu böra avgiva yttrande i ärendet, utan att dessförinnan hava införskaffat
en sådan ytterligare utredning, vilken jämväl torde kunna beräknas bliva
tämligen tidsödande.
Vad beträffar företagsorganisationen har Kollegium funnit anmärkningsvärt,
att ett särskilt förlagsaktiebolag, örn vilket för övrigt inga som helst
närmare upplysningar lämnas i ansökningen, skall i egenskap av aktieägare
stå som förmedlare av statsunderstödet till tillverkningsbolaget. Några skäl
för tillämpandet av en dylik mindre överskådlig organisationsform hava
icke anförts.
Kollegium finner även skäl framhålla, att den av sökanden erbjudna lånesäkerheten,
såvitt av ansökningen framggår, enligt Kollegii åsikt finge anses
såsom föga betryggande med hänsyn bland annat till, att under den tid,
intill den 31 mars 1939, som största delen av lånet beräknas disponera,
skulle lånet löpa praktiskt taget utan någon realsäkerhet. Värdet av de aktier
i aktiebolaget .Tunohus, som sökanden erbjudit som lånesäkerhot, finge
nämligen enligt Kollegii åsikt vid denna tid anses hava föga eller intet reellt
värde.
I övrigt anser sig Kollegium, utan att därvid närmare ingå på de olika
spörsmålen, kunna ansluta sig till de av Industriförbundet i nämnt yttrande
framförda synpunkterna. De farhågor rörande den tilltänkta anläggningens
avsättningsmöjligheter och återverkan på den inhemska marknaden, som
förbundet därvid bland annat givit uttryck åt, synes Kollegium vara värt
det största beaktande, linder åberopande härav finner Kollegium därför sådana
skäl för närvarande knappast föreligga, som ur de synpunkter Kollegium
närmast torde hava att företräda, kunna motivera ett bifall till framställningen
ifråga.
22
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
Kommerskollegium hemställer, att framställningen icke måtte föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.’
Till socialdepartementet inkommo i ärendet åtskilliga skrifter:
Representanter för Strömstads stad hemställde, att fabriken måtte förläggas
till norra Bohuslän.
Sveriges snickeriexportförening u. p. a. (12U 1938) hemställde, att örn utsikterna
till en större avsättning av trähus för export skulle realiseras, föreningens
exportfabriker måtte få tillfälle visa vad de förmådde. Föreningen
vore av den uppfattningen, att mycket stora leveranser kunde påräknas
från dessa. Skulle ett verkligt behov av ytterligare fabriker senare visa sig
uppstå, vore det säkerligen ej för sent att då upptaga frågan om uppförande
av sådana till prövning. — I en senare skrivelse (10/e 1938) meddelade föreningen
bl. a., att dess fabriker kunde åtaga sig en tillverkning av minst
2,000 trähus per år av normal storlek och under förutsättning av acceptabelt
prisläge samt att de skulle kunna åtaga sig ett dylikt uppdrag utan ett
öres utlägg från statens eller kommuns sida i form av lån.
Sköns kommun (26A 1938) hemställde, att trähusfabriken måtte förläggas
till någon av Sundsvallsdistriktets arbetslöslietskommuner.
Representanter för träindustriens arbetare i Göteborg (15/s 1938) anförde
följande:
’Då det givetvis inte ur arbetarnas synpunkter kan vara fördelaktigt med
en ny fabrik inom träindustrien och denna tillkommer med hjälp av Statliga
medel och det inte kan lämnas någon varaktig garanti för att denna
fabrik i fortsättningen enbart kommer att syssla med export av s. k. färdiga
hus på utlandet, anse vi, att det ligger en stor fara i att fabriken kommer
till stånd, och när det talas örn, att i händelse England kommer att lägga
tullar i vägen arbetarna då kunna beredas arbete enbart på den inhemska
marknaden och att det inte kan vara rätt att H. S. B. lämnas statliga medel
för att kanske taga död på gamla företag och därmed äldre arbetarestammars
fortsatta möjligheter om utkomst inom industrien äventyras.
Till detta kommer ytterligare frågan om råvaruanskaffningen, och är vår
åsikt, att en stegrad efterfrågan på råvaror kommer att utlösa nya svårigheter
för de äldre företagen inom träindustrien att till rimliga priser anskaffa
råvaror för sina behov, och har därmed ett nytt hinder lagts i vägen för
vår del. Till detta kan möjligen invändas, att den planerade Uddevallafabriken
inte kommer att tillverka samma produkter som de redan befintliga
företagen, men anse vi, att de produkter som den planerade fabriken
skall tillverka lämpligen kunde placeras i de företag, som inte kunna ge
full sysselsättning åt sina anställda.
Då några särdeles svåra hinder för en omläggning för tillverkning av färdiga
hus inte kan, enligt vår åsikt, föreligga, hemställa vi, att socialministern
bör taga under omprövning hela frågan, då, evad det gäller Göteborgs träindustri,
några nya påfrestningar i form av konkurrens av ena eller andra
slaget kan bliva den absoluta dödsstöten åt de företag som finnas och som
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
23
för sin existens är hänvisad till utlandsmarknaden med dess oerhörda konkurrens.
Vi arbetare i Göteborg ha inte någon anledning att gentemot de arbetslösa
i Bohuslän visa oss oförstående, men vi lia ytterst svårt att förstå, att
ett projekt »Uddevalla» kommer till stånd då det för oss träindustriarbetare
kommer att ytterligare fördärva och komplicera vårt förut sedan år tillbaka
svåra sysselsättningsproblem.’
Svenska trävaruexportföreningen (2/r 1938) instämde i industriförbundets
erinringar samt framhöll den förargelse, som trähusimporten kunde framkalla
bland de engelska trävaruimportörerna och vilken kunde gå ut över vår
export av hyvlade trävaror och lådor.
Laxarby kommunalfullmäktige (*/i 1937) uttalade sig för att de befintliga
sågverken i Bengtsforstrakten skulle få tillverkningen av råvara till trähusfabriken
(och nytt sågverk sålunda ej anläggas), eftersom de till synes av
brist på timmer ej kunde drivas för fullt.
Svenska pappersindustriarbetareförbundets avd. 119, Skåpafors, (12/r
1938) uttalade sig i huvudsaklig överensstämmelse med Laxarby kommunalfullmäktige.
Den 10 juni 1938 fattade stadsfullmäktige i Uddevalla med 27 röster mot 4
följande beslut:
’att gratis och med full äganderätt till A. B. Juno-Hus överlämna den mark
inom det behövliga och å vid förhandlingarna föreliggande karta utmärkt
tomt- och fabriksområde, vartill staden är ägare, c:a 110,000 kvm., .eller det
större område dock högst 120,000 kvm., som drätselkammaren efter förhandlingar
kan finna lämpligt,
att utan kostnad för A. B. Juno-Hus uppfylla och planera den salunda
överlämnade tomtmarken till en höjd av c:a 2 meter över stadens nollplan på
sätt som närmare angives å bifogad ritning,
att till tomtens gräns å för ändamålet lämplig plats framdraga såväl smalsom
bredspårigt järnvägsspår jämte ledningar för vatten och elektrisk ström,
att utanför tomten å hela sträckan intill Uddevallaån iordningställa kajoch
kajplan,
att bidraga till fastställandet av låga hamnavgifter samt låga fraktsatser
för virke å de båda järnvägar, i vilka staden har huvudintresset och vilka
närmast ifrågakomma för transport av råmaterial till fabriken, och
att antingen själv bevilja A. B. Juno-Hus ett lån å 500,000 kr. eller också
ikläda sig borgen för lån till detta belopp mot säkerhet av såväl förlagsinteckning
i bolagets förlagsegendom som inteckning i bolagets fastighet; i
båda fallen liggande närmast efter inteckningar å 1,000,000 kronor,
allt under förutsättning och villkor likväl, att statsbidrag med 90 °/o av
sammanlagda kostnaderna erhålles till utförande av de i förutnämnda vidfogade
bilaga angivna arbeten och anläggningar,
att Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund
u. p. a. successivt och med en tiondel varje år ikläder sig borgensansvar för
det lån å 500,000 kr. till A. B. Juno-Hus, som staden antingen själv lämnat
eller också tecknat borgen för — så att borgensansvaret för detta lån tio år
efter länets lyftande åvilar riksförbundet,
att vid anställning av arbetare vid företaget företräde lämnas åt i Uddevalla
mantalsskrivna personer under förutsättning, att de arbetssökande därifrån
fylla skäliga krav på arbetsduglighet och lämplighet i övrigt,
24
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
att styrelsen för A. B. Juno-Hus skall hava sitt säte i Uddevalla och slutligen
att
staden kan erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd till antingen utlämning av
eller borgensteckning för förenämnda lån å 500,000 kronor.’
Den 8 juli 1938 beviljade Kungl. Maj.t aktiebolaget Junoförlag ett lån å
1,600,000 kr. för tecknande av aktier i ett fabriksbolag för tillverkning av
trähus i Uddevalla. Beslutet meddelades av t. f. regering bestående av utrikesministern
Sandler samt statsråden Pehrsson Bramstorp, Sköld och Forslund.
b)
Angående statsbidrag till Uddevalla stad.
I framställning till Kungl. Majit den 13 juni 1938 anhöll drätselkammaren
i Uddevalla, under åberopande av stadsfullmäktiges ovan under A intagna
beslut den 10 i samma månad, örn statsbidrag med 90 procent för utförande
såsom kommunalt beredskapsarbete av vissa arbeten och anläggningar
i staden, kostnadsberäknade till 1,320,000 kronor.
I infordrat yttrande över framställningen anförde länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län den 2 juli 1938:
''Ifrågavarande förarbeten måste anses nödvändiga för att trähusfabrik av
planerad storlek skall kunna anläggas i Uddevalla. Även örn innevarande
år hittills visat en glädjande nedgång i arbetslösheten inom länet, vågar länsstyrelsen
icke räkna med annat, än att denna ljusning är av tillfällig beskaffenhet
och att även i fortsättningen särskilda åtgärder i betydande omfattning
krävas till beredande av arbetsmöjligheter. Då det i förevarande
fall är fråga om arbeten, vilka icke blott själva i stor utsträckning kunna
sysselsätta arbetslösa utan också utgöra förutsättning för igångsättande av
en industri, som kan väntas giva stadigvarande arbetsmöjligheter för framtiden
åt ett stort antal personer och verksamt bidraga till länets förkovran i
ekonomiskt avseende, synes det länsstyrelsen angeläget, att de i remissen avsedda
arbetena få komma till stånd, givetvis dock under villkor, att själva
fabriksanläggningen med statligt stöd utföres.
Att statsbidrag i begärd omfattning får komma Uddevalla stad till del, är
enligt länsstyrelsens mening behövligt, därest arbetenas utförande skall bliva
möjligt.
Under förutsättning att statligt stöd lämnas åt den planerade trähusfabriken
får länsstyrelsen alltså tillstyrka den nu föreliggande framställningen om
statsbidrag till de för densamma erforderliga förarbetena.’
Statens arbetslöshetskommission anförde i utlåtande den 25 juli 1938:
''Arbetslösheten och hjälpverksamhetens omfattning i Uddevalla stad vid
slutet av april, maj och juni månader 1938 framgå av nedan lämnade sammanställning
av till kommissionen inkomna rapporter från stadens arbetslöshetskommitté.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
25
T i d
Hela
antalet
arbets-
lösa
Därav statligt hjälpta medelst
syssels. i
statligt
reservarbete
syssels. i
statskom.
reservarbete
deltag, i
frivillig
arbetstjänst
dag-
under-
stöd
1938
april ..........................
160
55
20
—
30
maj............................
152
76
21
—
—
juni............................
135
61
13
—
Uppgifter om hela antalet hos stadens arbetslöshetskommitté anmälda arbetslösa
den 30 juni och 31 december under vart och ett av åren 1928—1937
återfinnas i den vid den remitterade framställningen fogade bil. B., ehuruväl
de där uppgivits avse den offentliga arbetsförmedlingens i staden rapporter.
Då i framställningen uppgives, att ''för dagen är antalet hjälpbehövande
i staden omkring 200’, bör här framhållas, att antalet hjälpsökande arbetslösa
den 30 juni utgjorde 135 och att av dessa större delen (103) åtnjöt
hjälp av stat eller kommun.
Anvisandet till beredskapsarbete genom stadens arbetslöshetskommitté av
hos kommittén anmälda hjälpsökande arbetslösa samt den av kommittén rapporterade
sysselsättningen av dylika personer vid beredskapsarbete belyses
av följande tablå.
Beredskapsarbetets
namn
Statligt (S)
elier kommu-
Antal platser till ar- betslöshetskommitténs
förfogande enligt
Antal syssel- satta, genom
arbetslöshets- kommittén
anvisade
arbetare den
30/6 1938
nalt (K)
arbete
statens
a. k: s
förslag
vederbör- ande myn- dighets beslut
Ombyggnad av den s. k. Göteborgsvägen----
K
50
50
17
Omläggning av (vägen från Uddevalla stads
gräns vid Kuröd till Älvsborgs läns gräns
vid Risån ..............................
S
21
21
15
Anordnande av broförbindelse över Nordre
älv ....................................
s
10
10
Summa
81
81
32
Såsom av denna sammanställning framgår har stadens arbetslöshetskommitté
ännu icke varit i tillfälle att utnyttja tillsammans 49 platser vid beredskapsarbeten.
I den remitterade framställningen hänvisas icke endast till arbetslösheten
i Uddevalla stad utan även till den arbetslöshet, som är för handen inom andra
delar av Göteborgs och Bohus län. På grund härav torde en kort redogörelse
för det nuvarande arbetslöshetsläget inom länet böra lämnas.
I hela länet (utom Göteborgs stad) rapporterades den 30 sistlidne juni sammanlagt
833 hjälpsökande arbetslösa. Av dessa återfunnos inom de delar av
länet, som äro att betrakta såsom i nämnvärd grad berörda av arbetslöshet,
nämligen städerna Lysekil, Strömstad och Uddevalla samt landskommunerna
Askum, Bottna, Brastad, Bro, Foss, Hogdahl, Kville, Lommeland, Lyse,
Malmön, Näsinge, Skee, Svarteborg, Svenneby, Tanum och Tossene, 647 arbetslösa,
varav 421 voro försörjningspliktiga. Av nyss nämnda 647 arbetslösa
voro den 30 juni hjälpta genom
26
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
statligt reservarbete .......................... 213
statskommunalt reservarbete .................. 213
kommunalt reservarbete...................... 35
kontantunderstödsverksamhet ................ 3;
ohjälpta voro .............................. 183.
I beredskapsarbeten voro nämnda dag sysselsatta 633 genom arbetslöshetskommittéer
hänvisade personer. Antalet den 18 innevarande juli därutöver
disponibla platser vid beredskapsarbeten, som av olika skäl ännu ej kunnat
av respektive kommittéer tagas i bruk, utgjorde 183 eller samma som antalet
ohjälpta den 30 juni.
Inom Bohuslän bedrivas för närvarande ett antal statliga och statskommunala
reservarbeten, huvudsakligen vägarbeten, vilka det med hänsyn till
trafikintressen anses angeläget att snarast slutföra. Statliga och kommunala
beredskapsarbeten äro i förhållandevis stor omfattning igångsatta, och ytterligare
sådana arbeten beräknas under den närmaste tiden komma att igångsättas
eller arbetsstyrkan vid nu pågående att utökas. Vid uttagningen avarbetskraft
till såväl statliga reservarbeten som beredskapsarbeten ha på
senare tid i vissa fall uppstått svårigheter för kommuner att besätta hela antalet
dem tilldelade platser. För de arbeten, som äro nyligen startade eller
vilka i varje fall endast avarbetats till en mindre del, är ett sådant förhållande
tekniskt sett utan betydelse, men vid arbeten, som närma sig sin fullbordan,
kunna nyss antydda förhållanden medföra väsentliga olägenheter. Anledningen
till att arbetslöshetskommittéerna icke kunnat besätta platser är icke
så mycket att arbetslösa saknas; kommuner med obetydligt antal ohjälpta arbetslösa
tilldelas givetvis platser vid hjälparbeten endast undantagsvis och
då i sparsam utsträckning. En undersökning på ort och ställe, som kommissionen
nyligen låtit verkställa genom ett socialt ombud, har givit vid handen,
att större delen av de hos kommittéerna registrerade ohjälpta arbetslösa
och en förhållandevis betydande del av de i statskommunalt reservarbete sysselsatta
av olika anledningar, såsom ålder, familjeförhållanden, bristande arbetskuullighet
etc. icke lämpligen kunna hänvisas till arbetsplats, belägen
utanför hemorten. En ökning av hjälpmöjligheterna för de arbetslösa i Bohuslän
i form av beredskapsarbete eller reservarbete kan sålunda för närvarande
få avsedd effekt endast under förutsättning, att arbetsobjekt kunna
ställas till förfogande just på de orter, där ifrågavarande arbetslösa för närvarande
äro tillfinnandes.
I Uddevalla stads framställning anföres, att arbetslöshetsläget fram på
hösten kommer att i avsevärd omfattning förvärras, på grund av att tändsticksfabriken,
som för närvarande sysselsätter 170 man, då helt nedlägges.
Vid ärendets behandling i Uddevalla stadsfullmäktige synes något yttrande
från arbetslöshetskommittén ej ha förelegat. Kommissionen har hos Uddevalla
arbetslöshetskommitté och Uddevalla tändsticksfabrik inhämtat följande
rörande den tillämnade driftsinskränkningens inverkan på behovet av arbetslöshetshjälp.
Entledigade bliva 76 kvinnliga och 104 manliga arbetare. De förra beräknas
icke komma att anmäla sig som hjälpsökande, då brist alltjämt råder på
kvinnlig arbetskraft. Av de senare, som till den övervägande delen (86) äro
i åldern 31—50 år, torde flertalet utan svårighet komma att erhålla arbete på
annat håll. Ett 30-tal personer beräknas komma i åtnjutande av pension
med belopp varierande från 270 till 450 kronor per år. Samtliga icke pensionsberättigade
med en tjänstetid av minst 10 år erhålla engångsersättningar,
varierande från 70 till 1,850 kronor. De relativt låga understödsbeloppen förklaras
av förtidspensionering vid tidigare driftsinskränkningar. Till Udde
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
27
valla stad betalar bolaget 50,000 kronor att användas för understödsändamål
i samband med fabrikens nedläggande.
Erfarenhetsmässigt kan med stöd av nu angivna förhållanden beräknas,
att endast en mindre del av den vid Uddevalla tändsticksfabrik ledigblivande
arbetsstyrkan kommer att ansöka örn arbetslöshetshjälp. Det ökade hjälpbehov,
som kan väntas instundande höst och vinter i Uddevalla, kan väl
tillgodoses genom utökning av arbetsstyrkorna vid närbelägna statliga reservarbeten.
Enligt kommissionens förmenande är det även ur olika synpunkter
lämpligast, att pågående reservarbeten bringas till slutförande, innan nya
företag startas, för vilka ej oavvisligt behov föreligger.
Vad beträffar arbetena i den remitterade framställningen, vilka avses komma
till utförande såsom kommunala beredskapsarbeten, vill kommissionen,
som givetvis icke underkastat förslagen någon teknisk granskning, dock framhålla,
att en väsentlig del av kostnaderna utgå till materialanskaffning och
att arbetena dessutom i viss utsträckning erfordra yrkes- och fackkunnig
arbetskraft av förhållandevis hög kvalité och därför endast till mindre delar
kunna bliva av betydelse för det hjälpsökande arbetslöshetsklientelet. Visserligen
äro dessa arbeten nödvändiga för att en ifrågasatt, av otillräckliga
försörjningsmöjligheter i orten betingad fabriksrörelse skall kunna komma till
stånd, men kvar står dock, att endast en förhållandevis obetydlig del av den
beräknade totalkostnaden, 1,320,000 kronor, kan komma att bliva av direkt
betydelse för arbetslöshetens bekämpande.
Sammanfattningsvis vill kommissionen framhålla följande. Väsentligt utökade
sysselsättningsmöjligheter för arbetslösa från Bohuslän äro icke för
närvarande av behovet påkallade. Även örn den planerade trähusfabriken i
full drift kan komma att spela en betydelsefull roll vid beredandet av framtida
sysselsättning åt ett antal personer, kan dock icke det med fabrikens uppbyggande
sammanhängande arbetet sägas vara behövligt just nu för arbetslöshetens
motverkande. Vidare kunna här ifrågavarande arbeten endast i begränsad
omfattning utföras av de hos arbetslöshetskommittéerna hjälpsökande
arbetslösa.
Till hjälpverksamhet för oförvållat arbetslösa åtnjuter Uddevalla stad för
närvarande statsbidrag med 35 procent.
För kommissionen, som givetvis anser sig ha att bedöma förevarande spörsmål
endast ur arbetslöshetspolitiska synpunkter och som sålunda icke kalott
taga hänsyn till de skäl av annan art, som kunna anföras för eller emot
de ansökta företagen, synes den närmast till hands liggande slutsatsen vara,
att dessa företag icke nu böra komma till stånd. För den händelse att
Kungl. Majit ändock anser sig böra bifalla framställningen, vill kommissionen,
med hänsyn till att förberedande konstruktionsarbeten och detaljberäkningar
komma att kräva en avsevärd tid, föreslå, att Kungl. Majit vid sådant
bifall fäster det villkoret, att arbetena icke må påbörjas annat än efter av
Kungl. Majit lämnat särskilt medgivande.’
Med anledning av kommissionens utlåtande inkom drätselkammaren i Uddevalla
med en skrift, vari den nya trähusfabrikens betydelse ur arbetslöshetssynpunkt
underströks.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgav utlåtande den 5 augusti 1938. Detta
innehåller uteslutande erinringar mot de sölvia arbetena i tekniskt avseende
och förbigås här.
Tändsticksarbetarna i Uddevalla inkommo den 8 äng. 1938 med en skritt,
vari de bl. a. vädjade till socialministern ’att göra allt vad som vore möjligt
för att få till stånd nya företag i Bohuslän och nu bevilja bidrag till de av
28
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
Uddevalla stad föreslagna arbetena, vilka vore av nöden för att den planerade
trähusfabriken skulle kunna komma till på det av Uddevalla stad
upplåtna området’.
Den 12 augusti 1938 fattade Kungl. Majit beslut i sistnämnda ärende och
beviljade därvid med anledning av ansökningen Uddevalla stad statsbidrag
med 90 procent av styrkta verkliga kostnaden för utförande av vissa närmare
angivna arbeten, dock med högst 1,119,600 kronor. Av det sålunda
beviljade statsanslaget ställde Kungl. Majit omedelbart till förfogande
400.000 kronor. Beslutet meddelades av t. f. regering bestående av statsministern
Hansson, statsråden Westman, Engberg och Quensel.
Utskottet vill erinra örn att när förslaget om statsåtgärder för trähusexport
behandlades vid 1938 års riksdag, frågan endast gällde, huruvida ett ifrågasatt
lån på c:a 1,500,000 kr. skulle av statsverket för ändamålet lämnas.
Ingenting var vid den tidpunkten känt eller i varje fall nämnt om att därtill
även skulle kunna komma ett direkt anslag av statsmedel för tomtens iordninggörande
m. m. av icke mindre än c:a 1,100,000 kronor.
Genom de beslut Kungl. Majit nu fattat har för berörda ändamål dels
lämnats ett lån på 1,600,000 kronor, dels beviljats statsbidrag på över
1.100.000 kronor.
Vidare framgår av såväl departementschefens uttalande i prop. nr 284/
1938 som statsutskottets utlåtande i ärendet ävensom av debatten i kamrarna
vid ärendets behandling, att när riksdagen villkorligt — ''därest under
ärendets fortsatta behandling skulle visa sig lämpligt’ — förklarade sig
icke lia något att erinra emot att lån på sätt departementschefen anfört
lämnades, alla förutsatte, att det slutliga avgörandet hos Kungl. Majit skulle
bli beroende av utfallet bl. a. av den då pågående utredningen i frågan.
Av handlingarna i ärendet framgår nu, såsom synes härovan, att förslaget
från nära nog samtliga håll rönt starkt motstånd och att tungt vägande
skäl anförts mot detsamma. Utskottet har särskilt fäst sig vid att förslaget
sålunda icke blott utsatts för en synnerligen stark kritik både från företagare-
och arbetarehåll utan att jämväl såväl kommerskollegium som arbetslöshetskommissionen
bestämt avstyrkt de gjorda framställningarna.
Utskottet kan således icke finna, att den fortsatta utredningen visat, att
förslagets realiserande vore lämpligt. Då därtill kommer, att genom Uddevalla
stads krav på högst avsevärt extra statsbidrag hela frågan kommit i
ett väsentligen annat läge än som förutsattes vid riksdagsbehandlingen av
ärendet, har utskottet icke kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt,
att de olika framställningarna av Kungl. Majit bifallits.
Med stöd av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra besluta
anmärkning mot ledamöterna av tillförordnad regering dels utrikesministern
Sandler, statsråden Pehrsson Bramstorp, Sköld och Forslund, dels ock
statsministern Hansson, statsråden Westman, Engberg och Quensel, vilket
utskottet får för riksdagen
anmäla.»
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
29
VII.*
(Protokoll över socialärenden den 30 december 1938.)
av herr Lundqvist, som med instämmande av herrar Gustaf Adolf Björkman,
Björck, Herlitz, Karl Bodin, Arnemark och Annér ansett, att utskottet
bort uttala följande:
»I november 1938 inkommo till Kungl. Majit framställningar från Sköns
och Alnö kommuner, vari hemställdes, att såsom statligt eller kommunalt
beredskapsarbete måtte utföras en för båda kommunerna gemensam vattenoch
avloppsledningsanläggning, till vilken även Timrå kommun skulle kunna
ansluta sig, om kommunen så önskade. Skön anhöll om 90 procent statsbidrag
och Alnö örn 95 procent. Kostnaderna beräknades enligt ansökningar
-
na till följande belopp:
Anläggningar för Skön ............................ 2,918,000
> » Alnö.............................. 2,491,000
> > Timrå............................ 432,800
Summa kr. 5,841,800
Ur framställningarnas motivering må återgivas följande:
Skön: Då stort behov av vattentillförsel såväl som av avloppsledningar
finnes inom ifrågavarande del av kommunen, särskilt inom Gångvikens municipalsamhälle
och de efter kusten liggande industriplatserna Skönvik,
Sund, Johannedal och Tunadal, samt tillgång till tillräcklig mängd sötvatten
är en nödvändig förutsättning för uppkomst och drift av en hel del industriell
verksamhet, anser kommunalnämnden det välbetänkt, att anläggningen
gives sådan kapacitet, att relativt högt ställda fordringar på vattenförsörjning
i framtiden kunna infrias, då man härigenom i icke ringa mån torde
bidraga till att underlätta uppkomsten av nya försörjningsmöjligheter inom
kommunen.
Arbetslösheten inom kommunen är fortfarande mycket stor. Antalet hos
arbetslöshetskommittén anmälda hjälpsökande (inbegripet de, som sysselsättas
i statliga eller kommunala beredskapsarbeten) har under 1938 varierat
mellan 687 och 382 man pr månad. Genomsnittet torde komma att överstiga
500 pr månad. Motsvarande siffra under 1937 var 558 man. Då någon
förbättring i arbetstillgången knappast torde vara att förvänta de närmaste
åren, utan kanske hellre en försämring, skulle detta arbetsföretag bliva
av stor betydelse för dessa arbetslösas försörjning. Härfcr erfordras emellertid
ett mycket stort statsbidrag. Kommunalskatten i Skön är ju, som känt,
så hög, att den i ej ringa grad torde vara till direkt hinder för uppkomst av
nya utkomstmöjligheter inom kommunen. Detta skattetryck accentueras än
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende: Herrar Hallén, Strömberg, Gustaf
Adolf Björkman, Oscar Gottfrid Karlsson, Björck, Herlitz, Karl Bodin, Per Andersson,
Anders Andersson, Härdin, Söderkvist, Andersson i Ovanmyra, Lundqvist, Eriksson i
Toftered, Nilsson i Göteborg, Hällgren, Arnemark, Sundström i Skövde, Spängberg och
Annér.
30
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
mera därav, att kommunen gränsar intill kommuner med väsentligt lägre
skatt. Ett statsbidrag av 90 procent till förevarande byggnadsföretag skulle
därför vara önskvärt och bör även med hänsyn till nyssnämnda sakförhållanden
vara förenligt med statens intressen.
Alnö: Kommunalnämnden får framhålla att förslagets realiserande ur
kulturell och hygienisk synpunkt skulle vara av allra största värde för kommunen.
Förslaget skulle ge möjlighet till vattenförsörjning för småindustrier.
Möjligheter skulle även beredas för ordnat brandskydd.
Ett arbete av denna omfattning skulle givetvis även få den största betydelse
som hjälp åt kommunens många arbetslösa.
Då det gäller företagets ekonomiska sida måste dock kommunalnämnden
framhålla, att de tillskott som kunna beräknas från kommunen och dess innebyggare
äro mycket ringa. Det får framhållas att enligt uppgifter för år
1937 över en tredjedel av innevånarna åtnjutit understöd av fattigvården och
att ytterligare en mycket stor procent av befolkningen åtnjutit arbetslöshetsunderstöd.
På grund av dessa kända förhållanden mäst.''; de avgifter som
skola uttagas av fastigheterna sättas mycket lågt, örn man skall kunna räkna
med någon mera allmän anslutning. Enligt en beräkning som verkställts
efter mantalslängden utgör antalet fastigheter inom området för vattenledningen
1,037, antalet hushåll 1,754 och personer 5,850. På grund av förhållanden
i kommunen får man till en början ej räkna med mer än högst 1,000
hushåll. En avgift av högst 30 kronor per år och hushåll för vatten och av
-
lopp och 25 kronor för endast vatten beräknas ge ....... kronor 27,000
Avgift för vattenklosetter och badrum 10 kr. för varje . . » 1,000
Leveranser till industrier och lantgårdar m. m........... » 10,000
Kronor 38,000.
Kommunalnämnden anser sig böra framhålla, att det också måste vara ett
intresse för statsmakterna, att ett beslut om statsbidrag till detta ur många
synpunkter högst önskvärda arbete bör taga hänsyn till Alnö kommuns
mångåriga svårigheter och höga skatter, så att ett genomförande av förslaget
icke ytterligare försämrar kommunens ekonomiska läge.
Timrå kommun hade redan i juni 1937 gjort ansökan örn att såsom kommunalt
beredskapsarbete måtte få utföras utbyggnad av kommunens vattenoch
avloppsledningsnät för en kostnad av 446,500 kronor, vilken kostnad
sedermera beräknades böra höjas till 516,000 kronor. Ansökan, som tillstyrkts
av länsstyrelsen den 31 juli 1937, hade remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som emellertid låtit ifrågan om remissens besvarande
vila i avbidan på undersökningar om ordnandet av kommunens vattenförsörjning
på bättre sätt.
I gemensamt utlåtande över Sköns och Alnö kommuners framställningar
anförde länsstyrelsen i Västernorrlands län bl. a.:
''Enligt de av Allmänna ingenjörsbyrån i Stockholm upprättade förslagen
äro anläggningarna avsedda att till viss del utföras gemensamt, eventuellt
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
31
även nied Timrå kommun. På sätt framgår av bifogade avskrift1 av skrivelse
från den av Timrå kommunalfullmäktige utsedda vattendirektionen till
kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har Timrå kommun förklarat sig
villig att under i skrivelsen närmare angivna villkor bestrida viss del av
kostnaderna för anläggningen. Ett samgående mellan dessa tre kommuner
är enligt länsstyrelsens mening den ändamåsenliga lösningen av frågan om
vattenförsörjningens ordnande för kommunen.
Av de av länsstyrelsen gjorda sammanställningarna av de inkomna rapporterna
från arbetslöshetskommittéerna framgår, att antalet anmälda arbetslösa
kraftigt ökat. På grund härav och då arbetslösheten med stor sannolikhet
torde komma att öka än ytterligare under stundande vinter, anser
länsstyrelsen det absolut nödvändigt, att genom det allmännas försorg arbetstillfällen
skapas för de arbetslösa. Ifrågavarande arbeten torde vara väl
lämpade i sådant avseende.
Befintligheten av vattenledningar inom kommunerna torde komma att befrämja
anläggandet av smärre industrier inom kommunerna och sålunda
härigenom även indirekt bidraga till minskning av de arbetslösas antal. Härtill
kommer, att det för befolkningen inom de områden, som beröras av de
föreslagna vatten- och avloppsledningarna, skulle vara av stort värde, om anläggningarna
komrne till utförande. Även ur eldsläckningssynpunkt skulle
anläggningarna bliva av stor betydelse, i synnerhet som ledningarna komma
att beröra relativt tätt bebyggda områden. Enligt förslaget äro brandposter
inrättade till betryggande antal.
Under åberopande av vad länsstyrelsen sålunda anfört vill länsstyrelsen
uttala att skäl synas föreligga för beviljande av bidrag av statsmedel till
kommunerna för utförande av ifrågavarande vatten- och avloppsledningsanläggningar
såsom beredskapsarbeten.’
I avgivna särskilda utlåtanden den 15 och 19 december 1938 anförde vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen huvudsakligen
vidkommande Sköns ansökan:
''Beträffande anordningarna för vattenförsörjning är ifrågavarande anläggning
avsedd att i vissa delar vara gemensam för Skön och grannkommunerna
Alnö och Timrå. Samgåendet är för Alnös vidkommande betingat av att
denna kommun saknar annan möjlighet att anskaffa användbart vattenledningsvatten
i tillräcklig mängd. Timrå kommuns deltagande är beroende av
att kommunen härigenom kan erhålla ett bättre och billigare vatten än om
ett inom kommunen befintligt mindre vattenverk skulle utbyggas till för
hela kommunens behov erforderlig kapacitet.
De i föreliggande framställning ifrågasatta arbetena kunna sålunda uppdelas
i tvenne delar, avseende å ena sidan anläggningar enbart för Sköns behov
samt å andra sidan anläggningar, gemensamma för samtliga tre kommuner
eller två av dem. Kostnaderna beräknas för de förstnämnda arbetena
till 1,749,200 kronor eller — med tillägg för projekteringskostnaderna —
omkring 1,779,400 kronor samt för de sistnämnda till 1,168,800 kronor eller
med motsvarande tillägg 1,226,100 kronor.
1 Här ej medtagen.
32
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
Vid en eventuell uppdelning i byggnadsstadier böra i första hand de arbeten
komma till utförande, efter vilkas färdigställande vatten i huvudledningar
kan serveras till samtliga tre kommuner. Dessa arbeten äro:
1) Grundvattenintag och pumpstation ................ kronor 192,200
2) Högreservoar .................................... » 46,400
3) Huvudledning från pumpstationen till förgreningarna
till Timrå och Alnö samt till högreservoaren...... » 930,200
Summa kronor 1,168,800.
I avsikt att såvitt möjligt hålla nere kostnaderna för första utbyggnaden
ha här ovan ej medtagits några sido- eller servisledningar inom Sköns kommun.
För att emellertid öka möjligheterna att ändock i viss utsträckning servera
vatten inom denna kommun efter första utbyggnadens färdigställande,
synes i denna utbyggnad böra ingå jämväl följande arbete:
4) Huvudledning från förgreningen till Alnö fram till Tu
nadal
..........................................kronor 182,100.
Enär för huvudledningarna erforderligt rörledningsmaterial ej kan anskaffas
omedelbart, kommer arbetenas påbörjande att försenas, därest ej i första
utbyggnaden medtagas vissa arbeten, som utan dröjsmål kunna igångsättas.
Lämpliga dylika arbeten äro:
5) Avloppsledningar från Ålderdomshemmet och Barnhem
met
samt från vid kyrkan belägna skolor .......... kronor 140,600.
Kostnaderna för under 1)—5) upptagna arbeten beräknas sålunda till
1,491,500 kronor. Läggas härtill de totala projekteringskostnaderna, omkring
87,500 kronor, erhålles en totalsumma av 1,579,000 kronor.
Enligt inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställd granskning av
föreliggande arbetsplan, vilken upprättats av Allmänna ingenjör sby rån,
Stockholm, äro de föreslagna anordningarna efter allt att döma ändamålsenliga.
De beräknade kostnaderna torde i vad avser administrations- och kontrollkostnader
vara för lågt beräknade, varför en höjning med 21,000 kronor
synes vara nödvändig. Det belopp, som bör läggas till grund för beräkning
av eventuellt statsbidrag, uppgår därför till 1,600,000 kronor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för sin del intet att erinra emot att
här ifrågavarande anläggning — i enlighet med vad kommunen bland annat
föreslagit — utföres såsom statligt beredskapsarbete. Därigenom skulle vid
arbetenas bedrivande ernås vissa organisatoriska fördelar. Vid utförande
såsom kommunalt beredskapsarbete finner styrelsen statlig kontroll vara
erforderlig.’
vidkommande Alnäs ansökan:
’I vad avser anordningarna för vattenförsörjning är ifrågavarande anläggning
ej i sig själv komplett och funktionsduglig utan beroende av vattenleverans
från en av Sköns kommun beslutad anläggning, vilken dimensionerats
med tanke härpå.
Föreliggande förslag har, i likhet med arbetsplanen för anläggningen inom
Sköns kommun, upprättats av Allmänna ingeniörsbyrån, Stockholm. En
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
33
ligt inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställd granskning av detsamma
äro de föreslagna anordningarna efter allt att döma ändamålsenliga.
Kostnaderna beräknas av förslagsställaren till 2,491,000 kronor jämte utr
edningskos tnader.
Därest anläggningen skall utföras i etapper, synas följande arbeten lämpligen
kunna ingå i en första utbyggnad:
1) Huvudledning från Skön till nedre högreservoaren på
Alnö ......................................... kronor 155,300
2) Nedre högreservoaren på Alnö ...................... » 26,400
3) Huvudledning längs Alnösundet, norrut till Nyvik—Röde
—Båräng samt söderut till Strand, inklusive sido- och
servisledningar .............................. ... » 428,300
Summa kronor 610,000.
Kostnaderna för dessa arbeten hava beräknats genom utdrag ur föreliggande
kostnadsberäkning. Läggas härtill de totala projekteringskostnaderna,
omkring 22,900 kronor, erhålles en totalsumma av 632,900 kronor. Detta
belopp bör emellertid höjas till 641,000 kronor, enär kostnaden för administration
och kontroll synes vara för lågt beräknad.
Sistnämnda summa torde kunna läggas till grund för beräkning av eventuellt
statsbidrag.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för sin del intet att erinra emot att
här ifrågavarande anläggning — i enlighet med vad kommunen bland annat
föreslagit — utföres såsom statligt beredskapsarbete. Därest arbetena komma
att utföras såsom kommunalt beredskapsarbete, torde statlig kontroll
vara erforderlig.’
Timrå kommuns ansökan avstyrktes av väg- och valtenbyggnadsstyrelsen,
då förslaget icke innebure den bästa lösningen av frågan örn kommunens
vattenförsörjning. Styrelsen förklarade sig emellertid i stället intet ha att
erinra mot att kommunen tillerkändes statsbidrag för utbyggnad av sitt
vatten- och avloppsledningsnät genom anslutning till den av Sköns och Alnö
kommuner planerade ledningen. Sådan utbyggnad beräknades kosta
432,800 kixmor. Vid en eventuell uppdelning borde i första hand vissa närmare
angivna arbeten, kostnadsberäknade till 251,500 kronor, komma till utförande.
I gemensamt utlåtande över alla 3 kommunernas framställningar anförde
statens arbetslöshctskommission den 27 december 1938:
''Arbetslösheten inom kommunerna i fråga är---- omfattande. An
ordnande
av allmänna arbeten för arbetslösa från dessa kommuner måste
därför anses väl motiverat.
Totalkostnaderna för de nu ansökta arbetena uppgå till närmare 6 miljoner
kronor, varav för arbeten avseende vattenförsörjningen inom Alnö kommun
cirka 2.5 miljoner kronor. Kommissionen har, på grund av att ärendet
måst behandlas skyndsamt, icke varit i tillfälle att verkställa någon teknisk
granskning av förslagen. Aven oavsett detta anser sig kommissionen icke
kulina bedöma, huruvida nu ifrågavarande arbeten endast medgiva en nödDihang
till riksdagens protokoll 1939. 6 sami. 2 avd. Nr 12.
3
34
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
torftig vattenförsörjning inom berörda områden eller om ledningsnätet vid
planläggningen dimensionerats med tanke på eventuellt ökad vattenkonsumtion
i framtiden.
Att behov av sanitära anläggningar i dessa orter föreligger, torde utan
vidare vara klart. Vad särskilt Alnö kommun beträffar, där befolkningen
på senare år undergått minskning, kan det dock ifrågasättas örn man icke
bör göra sig förtrogen med den tanken, att befolkningen även i fortsättningen
kommer att reduceras med hänsyn till de inom kommunen till buds stående
arbetstillfällena, vilka icke lämna försörjning åt hela den nuvarande
befolkningen. Kommissionen vill därför ifrågasätta, om icke Alnö kommuns
vattenförsörjning skulle kunna ordnas på annat och billigare sätt än
det nu föreslagna. Huruvida uttömmande undersökningar härom utförts,
har kommissionen sig icke bekant.
Såvitt kommissionen vid en flyktig granskning kunnat finna framgår icke
av handlingarna, i vilken utsträckning de beräknade kostnaderna avse arbetslöner
av sådan art, att de kunna beräknas komma hänvisade arbetslösa
tillgodo.
Ifrågavarande arbeten äro intimt förbundna med varandra, varför det
måste anses ofrånkomligt, att desamma utföras i gemensam regi. Med hänsyn
till svårigheten för de kommuner, varest arbetena skola utföras, att på
ett tillfredsställande sätt administrera arbeten av denna storleksordning, vill
kommissionen ifrågasätta lämpligheten av att de utföras i kommunal regi.
Det synes önskvärt finna en sådan organisationsform för arbetena, att därigenom
tillgodoses kravet på att hjälpsökande arbetslösa må i största möjliga
utsträckning vinna anställning vid desamma.’
Vid kommissionens utlåtande fanns fogat vissa statistiska uppgifter rörande
arbetslösheten inom de berörda kommunerna, vilka i sammanställd
form här återgivas:
Tid
1938
Därav
Härtill kom-
Hela antalet
arbetslösa
sysselsatta
i reserv- arbeten
med kon- tantunder- stöd
ma i bered- skapsarbeten
sysselsatta
Skön
september ..........................
192
92
49
—
oktober ............................
234
76
102
—
november ..........................
340
63
191
117
Alnö
september ..........................
262
66
180
—
oktober ............................
301
65
190
—
november ..........................
400
41
250
48
Timrå
september ..........................
133
56
25
—
oktober ............................
158
56
50
—
november ..........................
269
67
110
21
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
35
Beräknat i procent av invånarantalet utgjorde antalet arbetslösa i kommunerna
vid utgången av november 1938:
i Skön ungefär 2.3 %, i Alnö 6.2 °/o och i Timrå 2.9 %>.
Under budgetåren 1936/37 och 1937/38 samt första hälften av budgetåret
1938/39 har Kungl. Maj:t beviljat Sköns, Alnö och Timrå kommuner stats
-
bidrag till beredskapsarbeten i den utsträckning, som framgår av följande
sammanställning:
Total-
Bidrags-
Beviljat
kostnad
procent
belopp
Skön
Budgetåret 1936/37
Tilläggsanslag för skolbyggnadsarbeten i
Kubikenborg.........................
26,910
60
16,140
Reparationsarbeten vid Skönsbergs folkskola
46,400
90
41,760
Budgetåret 1937/38
Tillbyggnad av kommunalhuset..........
128,500
80
102,800
Spåromläggning vid Filland.............
80,000
90
72,000
Dränering kring Sköns församlings kyrka
m. m................................
18,665
90
16,800
Gatuarbeten samt vatten- och avloppsled- ningsarbeten i Skönsmons municipalsam- hälle ................................
332,000
90
298,800
Vissa ledningsarbeten i Skönsbergs munici- palsamhälle ..........................
135,000
90
121,500
Budgetåret 1938/39
Vissa arbeten i Skönsbergs municipalsam- hälle ................................
95,000
90
85,500
Tilläggsanslag till pump- och reningsverk i
Selånger.............................
61,980
70
43,390
Vissa gatu- och ledningsarbeten i Skönsbergs
municipalsamhälle....................
77,200
90
69,480
Vatten- och avloppsledningsanläggning,
etapp I..............................
1,600,000
90
1,440,000
Alnö
Budgetåret 1936/37
Värme- och sanitetsanläggning i prästgården
16,135
75
12,100
Diverse arbeten vid 6 skolanläggningar ...
235,600
95
223,830
Budgetåret 1937/38
Fiskehamn vid Stenvik.................
75,000
90
67,500
Budgetåret 1938/39
Ombyggnad av hamnen vid Alvik.......
121,700
90
109,500
Konservering av murrester efter Alnö gamla
kyrkas kastal........................
2,800
90
2,520
Reparation av apoteksbyggnad..........
37,000
90
33,300
Tilläggsanslag för reparation av skolbygg- nader ................................
101,000
95
95,950
36
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
Vatten- och avloppsledningsanläggning.
Total-
kostnad
Bidrags-
procent
Beviljat
belopp
etapp I ..............................
Timrå
Budgetåret 1936/37
641,000
95
608,950
Begravningskapell......................
Budgetåret 1937/38
48,000
35
16,800
Utvidgning av Timrå församlings kyrkogård
Budgetåret 1938/39
60,980
50
30,490
Tilläggsanslag för utvidgning av kyrkogården
20,000
50
10,000
Vatten- och avloppsledningar, etapp I ....
251,500
60
150,900.
I akten till Kungl. Maj:ts beslut den 16 december 1938 — varigenom statsbidrag
beviljades Sköns kommun för utförande såsom kommunalt beredskapsarbete
av ovan i sammanställningen angivna Vissa gatu- och ledningsarbeten
i Skönsbergs municipalsamhälle 77,200 kronor’ — finnes en vid ärendets
behandling i Sköns kommunalfullmäktige den 29 januari 1938 avgiven
reservation av ledamoten Karl Dahlström i Skönsberg, vilken är av en viss
principiell räckvidd. Reservationen är av följande lydelse:
''Enligt min mening bör kommunalfullmäktige begrunda den arbetslöshetspolitik
vi hittills fört inom Skön och ta ställning till principfrågan: ''Kan vi
fortsätta enligt samma system?’ I varje fall måste det vara oklokt, alt just
nu då vi stå mitt uppe i en högkonjunktur sätta i gång ett större arbete än
någonsin tidigare. Vad blir följden? Jo, att arbetslösheten i Skön konserveras,
så att när detta stora arbete är fullbordat — om det nu blir bifallet —
så inte bara kvarstår vår nuvarande stab av arbetslösa, utan den ökas säkert,
alldeles oberoende hur konjunkturutvecklingen blir. Genom att igångsätta
stora arbeten konkurrerar kommunen örn arbetskraften på den öppna arbetsmarknaden.
Så länge vi besluta arbeten ha vi folk, som vill utföra dem. Det är lika
naturligt som att t. ex. Ortvikens sulfitfabrik har just så många arbetare, som
den sysselsätter.
Då vi inom de kommunala myndigheterna i Skön ha beslutat om de olika
arbetsprojekten lia vi letts av tre bevekelsegrunder
1. en uppriktig önskan att hjälpa arbetslöshetens offer,
2. förtjusning över att få nyttiga arbeten utförda med större eller mindre
statsbidrag, och
3. en viss avundsjuka de olika kommundelarna emellan, så att inte en del
av kommunen skall komma i åtnjutande av väsentligt större välsignelse än en
annan.
Detta skapar också en dubbelhet i hela vår inställning till arbetslöshetsproblemet.
Som privatpersoner beklaga vi den arbetslöses svåra lott och
jämra oss över den höga kommunalskatten, men som kommunalmän hoppas
vi, att arbetslösheten skall räcka åtminstone tills det eller det arbetet är slut
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
37
fört. Arbetslösheten i Skön får inte bli ett ont som för så mycket gott med
sig att vi inte vill bli av med den.
Enligt min mening kan detta inte längre få fortgå. Nu under högkonjunkturen
och då vi gå mot vår och sommar måste vi pröva nya linjer. Jag
tillåter mig därför föreslå:
1. att samtliga arbetsförslag, som i dag ligga på fullmäktiges bord, bordläggas,
till dess lågkonjunkturen sätter in. Härifrån undantagas lämpligen
sådana arbeten som avse färdigställande av förut påbörjade, exempelvis
servisledningen i östra Petersviksområdet, samt vatten- och avloppsledningar
i Medborgaregatan, som i vår skall utbyggas av vägstyrelsen;
2. att arbetslöshetskommittén bemyndigas att fullborda påbörjade och tidigare
beslutade arbeten och efterhand vidtaga de inskränkningar i sin verksamhet
som kunna bliva erforderliga;
3. att arbetslöshetskommittén hos Statens A. K. begär tillräckligt antal platser
vid de statliga arbetsplatserna under övergångstiden; och
4. att arbetsföretaget ''Vatten och avlopp i norra Skön’ rekommenderas att
utföras i statens regi i samband med vattenfrågans ordnande i angränsande
delar av Timrå samt i Alnö, om så finnes lämpligt.
Sammanfattningsvis må sägas, att jag med dessa förslag inte vill göra de
oförskyllt arbetslösas lott svårare, utan jag menar att omsorgen örn dem skall
överflyttas från kommunen till staten.’
Genom beslut den 30 december 1938 uppdrog Kungl. Majit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att såsom statligt beredskapsarbete utföra de av styrelsen
till utförande i första hand förordade arbetena och skulle statsbidrag utgå
med följande procentsatser och följande belopp:
Procent
Totalkostnad
Beviljat
belopp
till anläggningen för Skön ......
............. 90
1,600,000
1,440,000
» » » Alnö ......
............. 95
641,000
608,950
> > » Timrå......
............. 60
251,500
150,900
Summa kronor
2,492,500
2,199,850
Att arbetslösheten är stor i de kommuner, det här gäller, är obestridligt.
Detta kan emellertid icke i och för sig motivera eller försvara vilka och
hur omfattande nya hjälparbeten som helst.
Utskottet anser det ur olika synpunkter högeligen tvivelaktigt, örn det kan
vara ändamålsenligt eller ens försvarligt att besluta här ifrågavarande hjälparbeten,
vilka, innan de bli färdiga, beräknas draga en kostnad av c:a 6
miljoner kronor, utan att därmed i någon nämnvärd utsträckning nya utkomstmöjligheter
i orten skapas.
Betänksamheten inför dessa omfattande arbeten blir så mycket större på
grund av de högst avsevärda materialkostnader, som ingå i totalkostnader
-
38
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
lia. Icke mindre än c:a 3 miljoner kronor torde sålunda komma att åtgå till
material, som måste anskaffas från annat håll.
Av arbetslöshetskommissionens yttrande framgår vidare dels att utredningen
i ärendet icke skett med önskvärd grundlighet, dels att kommissionen
själv ej minst med tanke på de försämrade utkomstmöjligheterna i dessa
trakter och på grund av därför förutsebar successiv utflyttning står synnerligen
tveksam rörande ändamålsenligheten av att sätta i gång ett vattenledningsföretag
av denna storleksordning.
För egen del finner utskottet, att det knappast torde gå att komma till
rätta med den arbetslöshet, som sedan många år tillbaka råder i dessa kommuner
och särskilt Alnö till följd av den omfattande sågverksnedläggningen,
med mindre åtgärder vidtagas för att stimulera och på olika sätt underlätta
utflyttning i görlig mån till andra delar av landet av den arbetsföra
befolkningen i dessa trakter. Att med omfattande hjälparbeten av det slag,
som nu och tidigare beslutits, under rådande högkonjunktur på konstlad
väg hålla arbetskraften kvar inom dessa ’arbetslöshetsöar’ och därvid inge
de arbetslösa förhoppningar örn att utkomstmöjligheter i orten framdeles
kunna påräknas synes icke lämpligt vare sig med hänsyn till det allmänna
eller — ännu mindre —- till de arbetslösa.
På grund av vad här ovan anförts har utskottet funnit sig böra besluta
anmärkning mot föredragande departementschefen, statsrådet Forslund, vilket
utskottet får för riksdagen
anmäla.»
Till.*
(Protokoll över socialärenden den 4 januari 1939.)
av herr Gustaf Adolf Björkman, som med instämmande av herrar Herlitz,
Hagström, Lindskog och Lundqvist ansett, att utskottet bort uttala följande:
»Sedan enligt protokollsutdrag från andra kammaren av den 4 mars 1939
herr Bagge inom kammaren yttrat, att anledning förefunnes till anmärkning
mot statsrådet och chefen för socialdepartementet, varå remiss begärts
till konstitutionsutskottet, inför vilket anledningen skulle uppgivas, bär jämlikt
föreskriften i § 57 riksdagsordningen detta yttrande tillika med ett av
herr Bagge i sammanhang härmed avlämnat förseglat konvolut blivit till
utskottet överlämnat.
Ifrågavarande förseglade konvolut befanns vid öppnandet innehålla en
skrivelse av följande lydelse:
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende: Herrar Hallén, Anton Pettersson,
Gustaf Adolf Björkman, Källman, Björck, Herlitz, Anders Andersson, Hagström, Härdin,
Anderberg, Söderkvist, Andersson i Igelboda, Lindskog, Fast, Mosesson, Lundqvist,
Nordström i Torsby, Nilsson i Göteborg, Johansson i Tväråselet och Wolgast.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
39
''Till Konstitutionsutskottet.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 2 med förslag till tilläggsstat för budgetåret
1938/39 liemställes, att till bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning
m. m. måtte anvisas ett reservationsanslag av 500,000 kronor.
Motiveringen till detta förslag innefattas i statsrådets och chefens för socialdepartementet
i propositionen återgivna yttrande till statsrådsprotokollet
den 4 januari, vilket är av följande lydelse:
»I enlighet med humanitetens bud har vårt land, i likhet med en del andra
länder, under senare år mottagit ett antal flyktingar. Med hänsyn till våra
egna medborgares intressen har tillströmningen dock måst begränsas. Antalet
flyktingar, som vistas i landet, torde också vara relativt litet i förhållande
till antalet i vissa andra länder. Enligt en av socialstyrelsen gjord
beräkning lära den 1 november 1938 ha funnits lägst 1,800 och högst 2,300
flyktingar i landet. Antalet torde sedan dess ha vuxit, och man måste räkna
med en ytterligare ökning.
En del av flyktingarna ha här kunnat finna arbetsanställning eller på
annat sätt själva ordna sin försörjning. Andra ha för sitt uppehälle blivit
beroende av understöd från enskilda personer eller organisationer. Frånsett
vissa anslag av lotterimedel till de s. k. intellektuella flyktingarna har staten
hittills icke bidragit till flyktingarnas försörjning. Med hänsyn till det
växande antalet av dessa synes det emellertid rimligt, att staten stöder det
uppoffrande arbete, som enskilda personer och organisationer utföra på detta
område. Jag förordar därför, att ett anslag på 500,000 kronor för ändamålet
äskas av riksdagen.
Anslagets användande torde få bli beroende på Kungl. Maj:ts prövning
från fall till fall. Det bör kunna användas dels för direkta bidrag till flyktingarnas
uppehälle här, dels för alt bereda vissa flyktingar tillfälle till yrkesutbildning
och dels för att underlätta avresa härifrån till annat land för
flyktingar, som där kunna finna utkomst. Vid anslagets användande bör
tillses, att statens bidrag icke tages till intäkt för inskränkning i den enskilda
hjälpverksamheten.»
Såvitt av detta yttrande framgår, är den utredning, på vilken departementschefen
grundat sin hemställan till Konungen, ytterst ofullständig. Föreskriften
om »nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk»
(regeringsformen § 10) synes ej ha blivit iakttagen. Icke heller
giver yttrandet vid handen, att ärendet blivit med tillbörlig omsorg berett
inom departementet.
I varje fall har —• därest mera ingående överväganden föregått Kungl.
Maj:ts beslut — ingen upplysning härom kommit till riksdagens kännedom.
Riksdagen har i följd härav haft att taga ståndpunkt till Kungl. Maj:ts förslag
utan att äga sådan kännedom örn de föreliggande behoven och de av
regeringen åsyftade utvägarna för deras avhjälpande, som med skäl kan
fordras vid prövningen av ett så betydande anslagskrav.
Jag finner i följd av vad nu anförts anledning föreligga till anmärkning
mot statsrådet och chefen för socialdepartementet och hemställer, att kon
-
40
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
stitutionsutskottet — efter att hava tagit kännedom om den utredning, som,
utöver vad det publicerade utdraget ur statsrådsprotokollet giver vid handen,
kan hava föregått Kungl. Maj:ts beslut — ville vidtaga de åtgärder, som i
anledning av denna min anmälan grundlagsenligt kunna ankomma på utskottet.
Stockholm den 4> mars 1939.
Gösta Bagge.’
Till svar på utskottets begäran hos vederbörande att utfå handlingarna till
Kungl. Maj:ts proposition nr 2, femte huvudtiteln, punkt G 10, angående
Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. reservationsanslag,
ingick en skrivelse av följande innehåll:
''Socialdepartementet.
Till Riksdagens Konstitutionsutskott.
I skrivelse den 7 mars 1939 till Statsrådet N. J. E. Quensel har Konstitutionsutskottet
anhållit, att till utskottet måtte överlämnas handlingarna till
Kungl. Maj:ts proposition nr 2, femte huvudtiteln, G 10, angående bidrag
till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. reservationsanslag.
Jag får härmed meddela, att några dylika handlingar icke finnas.
Stockholm den 11 mars 1939.
Åke Natt och Dag.’
Kungl. Maj:ts stadga angående fördelning av ärendena mellan statsdepartementen
föreskriver i § 4, att ärende, som faller inom två eller flera departements
verksamhetsområden, skall handläggas inom det departement, till
vilket ärendet huvudsakligen hör, och beredas i samråd med cheferna för
det eller de övriga departementen.
Enligt § 10 regeringsformen skola regeringsärendena, innan de hos Konungen
i statsrådet föredragas, genom nödiga upplysningars inhämtande från
vederbörande ämbetsverk av den föredragande beredas.
Kungl. Maj:ts i proposition nr 2 med förslag till tilläggsstat för budgetåret
1938/39 gjorda framställning om anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning
m. m. innebar från Kungl. Maj:ts sida ett principbeslut i en stor
och betydelsefull fråga. Den berörde ett problem, som flerfaldiga gånger
dryftats vid internationella konferenser, och ägde ett omedelbart samband
med planläggningen av hela vår främlingspolitik. Den avsåg också anvisande
av ett betydande anslag. Det är under sådana förhållanden synnerligen
påfallande, att ingen annan utredning legat till grund för Kungl. Maj:ts
beslut än de knapphändiga upplysningar, som innefattas i statsrådets av anmärkningsanmälaren
åberopade yttrande till statsrådsprotokollet. Särskilt
bör erinras, att ärendet varit förtjänt av att skärskådas jämväl ur andra synpunkter
än dem, som socialdepartementet företräder. Att beslutet örn framställningen
det oaktat fattats utan föregången gemensam beredning mellan
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
41
chefen för socialdepartementet och vissa andra departementschefer står ej
väl överens med de regler, som Kungl. Majit fastställt för beredningen av
regeringsärenden.
I varje fall hade dock statsrådet och chefen för socialdepartementet bort
inhämta nödiga upplysningar från vederbörande ämbetsverk före sitt ställningstagande
till frågan. Att så ej skett framgår av svaret på konstitutionsutskottets
begäran hos vederbörande att utfå handlingarna till ifrågavarande
proposition. Det synes utskottet jämväl obestridligt, att, såsom anmärkningsanmälaren
framhållit, underlåtenheten att höra vederbörande ämbetsverk
försvårat riksdagens behandling av propositionen. Enighet rådde visserligen
inom riksdagen örn att medel av humanitära skäl borde ställas till Kungl.
Majits förfogande för att användas till hjälp åt flyktingarna. Men man saknade
utredningar om medelsbehovets omfattning och planläggningen av yrkesutbildningen.
Även de, som förordade bifall till propositionen i oförändrat
skick, erkände beredningens bristfällighet genom att upplysa, att statsutskottet
för att bliva informerat örn vad Kungl. Majit avsåg med yrkesutbildning
tillkallat en representant för socialstyrelsen, d. v. s. en representant för
ett verk, som icke yttrat sig i ärendet och följaktligen icke heller kunnat
lämna någon upplysning om motiven för propositionen. Det visade sig ock
vid behandlingen i kamrarna av ärendet, att olika meningar gjorde sig gällande
vid tolkningen av den kungliga propositionen.
Det är ett ofrånkomligt krav, att den föredragande bereder ärendena på
ett omsorgsfullt sätt, särskilt genom inhämtande av nödiga upplysningar
från vederbörande ämbetsverk, innan Kungl. Majit fattar sitt beslut. Det
har likaledes städse ansetts såsom synnerligen betydelsefullt, att riksdagen,
då den tager ståndpunkt till ett av Kungl. Majit framlagt förslag, kan göra
det i medvetande om, att Kungl. Majit haft tillgång till all den administrativa
sakkunskap och erfarenhet, som står Kungl. Majit till buds. I dessa hänseenden
ha beträffande förevarande proposition reglerna om ärendenas betryggande
beredning icke iakttagits.
På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra besluta
anmärkning mot föredragande departementschefen, statsrådet Forslund, vilket
utskottet får för riksdagen
anmäla.»
IX.*
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 30 december 1938.)
av herr Hagström, som med instämmande av herrar Gustaf Adolf Björkman,
Karl Bodin, Lindskog och Nolin anfört:
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende: Herrar Hallén, Anton Pettersson,
Strömberg, Gustaf Adolf Björkman, Kullman, Karl Bodin, Nils Andersson, Anders Andersson,
Hagström, Härdin, Albertsson, Lindskog, Fast, Andersson i Ovanmyra, Vougt, Mosesson,
Nordström i Torsby, Eriksson i Tollered, Norén och Nolin.
42
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
»I skrivelse till Konungen den 2 december 1936 föreslog Härnösands domkapitel
enligt 2 § lagen den 13 november 1936 örn domkapitel överläraren
vid Härnösands folkskolor filosofie kandidaten Yngve Zacharias Näsström
till ledamot med särskild sakkunskap på folkundervisningens område.
Genom beslut den 18 december 1936 förordnade emellertid Kungl. Maj:t
lektorn vid högre allmänna läroverket i Härnösand Erik Ivar Timelin att
under sex år, räknat från och med den 1 januari 1937, vara ledamot av
domkapitlet i Härnösand.
I skrivelse till Konungen den 22 november 1938 begärde Timelin, som
den 21 oktober 1938 utnämnts till rektor vid högre allmänna läroverket i Motala,
att från och med den 1 januari 1939 varda entledigad från förordnandet
som ledamot av domkapitlet i Härnösand. Domkapitlet, som under hand
inhämtat, att den av Kungl. Maj:t förordnade ersättaren för Timelin, folkskolläraren
Sten Berglund i Bollstabruk, sett sig urståndsatt att mottaga förordnande
som ordinarie domkapitelsledamot, föreslog i skrivelse den 17
december 1938 ånyo överläraren Yngve Zacharias Näsström till ledamot med
särskild sakkunskap på folkundervisningens område.
Genom beslut den 30 december 1938 entledigade Kungl. Majit Timelin
från det honom givna uppdraget att vara ledamot av domkapitlet i Härnösand
samt förordnade, efter tillstyrkan av föredragande departementschefen,
statsrådet Engberg, dels föreståndaren för folkhögskolan i Hola filosofie kandidaten
Bror Josef Olsson att under sex år vara ledamot av domkapitlet i
Härnösand, dels ock folkskolläraren Sten Verner Villy Berglund att under
samma tid vara suppleant för Olsson.
Näsström, som är född år 1900, avlade filosofie kandidatexamen 1923 och
folkskollärarexamen påföljande år. Under tiden från och med hösten 1924
till och med våren 1935 var han lärare vid Vänersborgs folkskolor; samtidigt
därmed var han från år 1925 lärare vid stadens lärlings- och yrkesskolor
och från år 1929 rektor därsammastädes. Överlärartjänsten i Härnösand
tillträdde han vid början av höstterminen 1935. Under en tid av omkring
tio månader har han uppehållit folkskolinspektörstjänst. Med hänsyn till att
Näsström sålunda förenar mångsidig praktisk erfarenhet med akademisk
och folkskollärarutbildning, ansåg domkapitlet honom särskilt väl lämpad
för uppgiften.
Föreståndaren Bror Josef Olsson är född 1890 och har avlagt filosofie kandidatexamen.
Han har sedan tjänstgjort vid olika folkhögskolor, innan han
år 1929 blev föreståndare för folkhögskolan i Hola. Någon tjänstgöring vid
folkskola kan han icke uppvisa.
Rörande tillsättande av ledamot av domkapitel stadgas följande i 2 § 1 mom.
lagen om domkapitel:
»Domkapitel i stift består av följande ledamöter, nämligen:
en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad,
i allmänna värv förfaren lekman;
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
43
en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad
ledamot, som äger särskild sakkunskap på folkundervisningens område;
Folkundervisning är i svenskt lagspråk en hävdvunnen beteckning på undervisning
i folkskola. Redan den för vårt folkskoleväsendes grundläggning
så betydelsefulla stadgan den 18 juni 1842 använder uttrycket i denna begränsade
betydelse. Detsamma gäller om av Kungl. Majt senare utfärdade
folkskolestadgor. Sålunda har första kapitlet i 1921 års folkskolestadga till
rubrik Skolor för folkundervisningen samt behandlar folkskolor, småskolor
och i visst sammanhang fortsättnings- och ersättningsskolor, däremot
ej folkhögskolor.
Domkapitlets uppsikt över folkskolorna i stiftet har likaledes gamla anor.
Den är utan gensägelse den viktigaste uppgift, som i skolfrågor åligger domkapitlet.
Någon befattning med de från folkskolorna helt artskilda folkhögskolorna
har domkapitlet däremot ej.
Av förarbetena till 1936 års lag örn domkapitel framgår med all önskvärd
tydlighet, att lagen med särskild sakkunskap på folkundervisningens område
avser kunskap och erfarenhet om folkskoleundervisningen. Vid granskning
av de vid utarbetandet av 1936 års lag om domkapitel tillkallade sakkunnigas
förslag framhöll skolöverstyrelsen, att en av Konungen förordnad,
på folkskoleväsendets område sakkunnig skolman måste anses erforderlig
för domkapitlens kompetens såsom skolmyndighet. Departementschefen underströk
vid framläggande inför 1936 års riksdag av proposition (nr 241)
med förslag till lag örn domkapitel i anföi''ande till statsrådsprotokollet, att
domkapitlens behov av sakkunskap på folkundervisningens område borde
tillgodoses med personer, som »innehaft eller uppehållit befattning i denna
undervisnings tjänst». Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 42)
över propositionen, vilken i denna del bifölls av 1936 års riksdag, att utskottet
i allt väsentligt kunde biträda de av skolöverstyrelsen framförda synpunkterna
och att således, så länge domkapitlen i stiften i samma utsträckning
som för närvarande handlade ärenden angående folkundervisningsväsendet,
sakkunskapen och erfarenheten på detta område borde representeras
av en ledamot i kapitlet. Med den utformning utskottet givit förslaget
i denna del syntes icke föreligga tillräcklig anledning att låta domkapitelsreformen
anstå i avvaktan på lösningen av frågan örn inrättande av
särskilda mellaninstanser för folkskoleärenden.
Tvenne gånger har Härnösands domkapitel under åberopande av 2 § i
lagen örn domkapitel föreslagit Kungl. Majit att utnämna en i lolkskolefrågor
särskilt sakkunnig person till ledamot av domkapitlet. Domkapitlet har
härvid letts av en begriplig önskan att följa lagens bud och åt sig förvärva
den sakkunskap, som enligt skolöverstyrelsens ovan refererade yttrande
måste anses erforderlig för domkapitels kompetens såsom skolmyndighet.
Statsrådet Engbergs åtgärd att under sådana förhållanden i konselj den 30
december 1938 råda Kungl. Majit att utse en person, som icke innehaft eller
44
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
uppehållit befattning i folkundervisningens tjänst, till ledamot av Härnösands
domkapitel med särskild sakkunskap på folkundervisningens område,
anser jag vara så anmärkningsvärd, att konstitutionsutskottet i anledning
därav bort besluta anmärkning.»
X.*
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 9 december 1938.)
av herr Lindskog, som med instämmande av herrar Björck, Herlitz, Hagström,
Caap, Andersson i Ovanmyra, Mosesson och Lundqvist anfört:
»Till en ledigförklarad ordinarie folkskollärartjänst, med vilken var förenad
överlärartjänsten i Hässleholms skoldistrikt, uppsatte skolöverstyrelsen,
efter att lia inhämtat yttrande av t. f. folkskolinspektören Ernhard, följande
tre sökande på förslag: Ericson, Dorff och J. E. Carlsson i nu nämnd
ordning. Över förslaget besvärade sig sökanden William Gravé, under yrkande
att han måtte jämte de tre å förslaget uppförda sökandena erhålla
förslagsrum eller, alternativt, att Carlsson måtte avföras från förslaget och
Gravé i stället uppföras å tredje förslagsrummet. Under loppet av de följande
2 å 3 månaderna utvecklade Gravé sin talan i icke mindre än 12 olika
inlagor, varav 7 ställda till konungen och 5 till skolöverstyrelsen.
I sitt utlåtande över besvären anförde skolöverstyrelsen (generaldirektör
Holmdahl samt undervisningsråden Engvall och Wagnsson, den sistnämnde
föredragande):
’Handlingama i målet utvisa, att sökanden Carlsson och klaganden äro
jämställda enligt första befordringsgrunden, att klaganden äger ett bestämt
företräde enligt andra befordringsgrunden samt att enligt tredje befordringsgrunden
Carlsson är klaganden något överlägsen.
Enligt folkskolestadgans 19 § 5 mom. skall hänsyn jämväl tagas till sådana
egenskaper, som företrädesvis erfordras för utövande av ledningen
och tillsynen av arbetet i folkskolan. Folkskolinspektören i Nordskånes
östra inspektionsområde har i ett yttrande den 7 november 1938 förklarat,
att klaganden saknar de egenskaper, vilka företrädesvis erfordras för ett
framgångsrikt utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan.
Tillförordnade inspektören i samma inspektionsområde, överläraren i
Hässleholms skoldistrikt, har i sitt till överstyrelsen den 22 juli 1938 avgivna
yttrande ansett Carlsson böra före Gravé ifrågakomma till överlärartjänsten.
De av klaganden i olika inlagor framförda synpunkterna samt
den på hans föranstaltande igångsatta och i hans hem bland lärare vid Hässleholms
folkskola företagna öppna omröstningen rörande Carlssons lämplighet
för överlärartjönsten synas överstyrelsen vittna om en sådan brist på
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende: Herrar Hallén, Anton Pettersson,
Strömberg, Oscar Gottfrid Karlsson, Sandegård, Björck, Herlitz, Nils Andersson, Anders
Andersson, Hagström, Caap, Lindskog, Andersson i Ovanmyra, Mosesson, Lundqvist,
Eriksson i Toftered, Hällgren, Norén, Sundström i Skövde och Spångberg.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
45
omdöme, att klaganden därigenom visat sig sakna de för utövande av ledningen
och tillsynen av arbetet i folkskolan erforderliga egenskaperna.
På grund av vad sålunda anförts hemställer överstyrelsen i underdånighet,
att Eders Kungl. Majit måtte lämna besvären utan bifall.’
Det är att märka, att de tre ledamöter av skolöverstyrelsen, som här yttrat
sig, voro andra än de tre, som upprättat förslaget.
Som kommentar till skolöverstyrelsens yttrande och till belysning av
klaganden Gravés utomordentliga omdömeslöshet och därigenom ådagalagda
olämplighet att inneha en chefspost må här några av hans skrivelser eller
utdrag av desamma återgivas.
Den 24 oktober 1938 insände Gravé följande skrivelse till skolöverstyrelsen:
''Med
stöd av bifogade yttrande från lärarkåren vid Hässleholms folkskola
får jag vördsamt meddela, att jag hos Kungl. Majit kommer att underdånigt
anhålla om, att J. E. Carlsson definitivt avföres från förslagsrum,
då hans kvarstående måste anses strida mot sunda principer. På förfrågan
huruvida lärarna och lärarinnorna önskade honom till Överlärare ha tio
(10) av tolv (12) svarat nej.’
Vid skrivelsen fanns fogat följande uttalande:
''Med anledning av vår kamrats, folkskollärare W. Gravé, besvärsmål
rörande Kungl. Skolöverstyrelsens förslag till överlärartjänst vid Hässleholms
folkskola, få vi undertecknade, lärare och lärarinnor vid Hässleholms folkskola,
beträffande folkskollärare J. E. Carlssons lämplighet för överlärartjänsten
göra följande uttalande.
Vi ha på en gång samlade, besvarat en viss fråga, ställd till var och en
av de närvarande. Denna fråga lyder så:
»Anser Ni, att folkskollärare J. E. Carlsson åtnjuter Edert förtroende i
så hög grad och i sådan omfattning, att Ni önskar honom till Överlärare vid
Hässleholms folkskola?»
De närvarande ha på det sätt, som framgår av nedanstående, besvarat frågan
och var för sig med sina namnteckningar bekräftat det svar, de själva
nedskrivit.
Namn
William Gravé .............................
Libert Johnsson ............................
Gust. Widell ...............................
Maria Pihl .................................
Anna Johnsson .............................
Greta Carlsson .............................
Anna Jönsson ...............................
Maria Fribrock .............................
Kerstin Svensson ...........................
Ruth Johnsson .............................
(Lärarnas antal vid Hässleholms folkskola är
yttra sig i berörda fråga, är givetvis endast 12.)’
Svar (Ja eller Nej)
............ Nej
............ Nej
............ Nej
............ Nej
............ Nej
............ Nej
............ Nej
............ Nej
............ Nej
............ Nej
14, men de, som kunnat
Påföljande dag, den 25 oktober 1938, ingav Gravé följande skrivelse till
Kungl. Majit:
’1 djupaste underdånighet får jag med hänvisning till mina föregående
besvärsskrivelser rörande Kungl. Skolöverstyrelsens förslag till överlärar
-
46
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
tjänst vid Hässleholms folkskola förete ett dokument, som utan tvivel måste
anses utgöra sådan bevisning för J. E. Carlssons olämplighet för överlärartjänsten,
att han måste avföras från förslagsrum.
Vid sammanträde med lärarkåren vid Hässleholms folkskola den 24 okt.
1938 ha tio av tolv röstberättigade lärare och lärarinnor förklarat sig icke
vilja ha J. E. Carlsson till Överlärare, emedan han icke åtnjuter deras »förtroende
i så hög grad och i sådan omfattning», som vore önskvärt.
Då vissa lärarinnor, i detta fall två, till synes av principiella skäl aldrig
uttala sig i dylika frågor, måste lärarkårens uttalande betraktas som praktiskt
taget enhälligt.
Jag hänvisar till bifogade vidimerade avskrift av lärarkårens uttalande.
Då det självfallet måste anses som olidligt för vederbörande folkskolestyrelse,
att på förslag få en kandidat, som under alla förhållanden betraktas
som ovalbar, måste det för lärarkåren kännas mer än hårt, om J.
E. Carlsson finge kvarstå på förslagsrum och mot all rimlig förmodan bleve
vald till Överlärare. Konsekvenserna därav kunna på förhand bedömas.
Med den utformning som lärarkårens uttalande fått, måste jag betrakta
det som ett förtroendevotum av visst värde för mig.
Med anledning av nu företedd bevisning av avgörande betydelse får jag
härmed underdånigst anhålla, att J. E. Carlsson avföres från förslagsrum
och att i stället jag uppföres å tredje förslagsrummet.’
Vid skrivelsen var fogat det ovan intagna uttalandet av vissa lärare.
Ur en längre inlaga till Kungl. Majit den 11 oktober 1938 må följande utdrag
återgivas:
''Ingen torde kunna förneka, att de slätstrukna tjänsteåren äro bundna av
schemat, och att alla, till och med en jämförelsevis lat och ohågad person,
så småningom komma fram till denna merit.
Så är icke fallet med t. ex. fortsatta studier, med studieresor, med
kurser, med pedagogiskt författarskap, med arbetet på att förbättra undervisningsmateriellen.
I sådana fall utgör det egna initiativet, den goda viljan
till skolans bästa, drivfjädern. Med avseende på dessa mina meriter
kan jag tryggt citera ecklesiastikministerns egna ord: ’Det är därför nödvändigt
att se till, att endast de bästa, de ur skolans synpunkt värdefullaste,
kommer fram till högre befattningar.’
Nu återstår frågan: vilket är i detta fall mest värdefullt — en lärare, som
bevisligen av egen fri vilja offrar mycket av bekvämlighet och fritid på
fortsatta, verkliga studier, kostsamma resor, många kurser, pedagogiskt författarskap,
som bråkar sin hjärna med försök till uppfinningar, avsedda
att göra undervisningen mera effektiv, eller — en lärare, som bevisligen uträttat
påfallande litet eller intet utanför tjänsteårens och schemats givna,
tvångsmässiga ram?
Min överklagning, folkskolestyrelsens påtagliga tvekan, inspektörens uttalande,
allmänhetens inställning bottnar helt enkelt i den sunda, svenska
rättskänsla, som ännu förmår skilja på två slag av meriter.
Hela min sak utgör i dubbel bemärkelse ett skolexempel på hur rätt ecklesiastikministern
har i sitt uttalande.
Skall alltså i detta fall ecklesiastikministerns linje
följasellerinte?
Jag vagar i detta lall vädja direkt till statsrådet lingberg och uttalar den
fasta förhoppningen, att jag åtminstone inför ecklesiastikministern har lyckats
bevisa det berättigade i mina krav.
På grund av härvarande folkskolstyrelses och inspektörs yttrande i frå
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
47
gan och även genom J. E. Carlssons ''försvar’, som i stor utsträckning ger
relief åt mina meriter och på många punkter dömer hr Carlsson själv samt
genom de riktlinjer ecklesiastikministern själv angivit, då det gäller befordringsgrunder,
anser jag min position stärkt i väsentlig grad och i väsentliga
stycken.
Jag står fast i mitt yrkande beträffande förslagsrum och vågar underdånigst
ånyo anhålla att bli i varje fall jämställd med J. E. Carlsson, och
helst före honom bli placerad å förslagsrum, enär allt tyder på att jag är
bättre meriterad än han.’
En skrivelse till Kungl. Maj:t av den 29 oktober 1938 hade följande lydelse:
''Med
anledning av ett sammanträde hållet hos folkskolinspektör Ii. Holmquist
i Kristianstad, vid vilket förutom inspektören även Överlärare N. Ernhard,
J. E. Carlsson och undertecknad voro närvarande, får jag med viss
reservation återtaga min senast inlämnade besvärsskrivelse, där jag yrkar, att
J. E. Carlsson avföres från förslagsrum och jag i stället uppföres på tredje
förslagsrummet, och jag vidbliver i stället mitt ursprungliga, alternativa yrkande,
som återfinnes i min första besvärsskrivelse. Detta sker dock med
den reservationen från min sida, att lärarkårens uttalande beträffande J. E.
Carlssons lämplighet för överlärartjänsten tillmätes samma vikt och betydelse,
som jag angivit i min föregående besvärsinlaga.
Orsaken, varför jag anser den senaste skärpningen av mitt yrkande onödig,
är i första hand den, att samförstånd vid förut nämnda sammanträde
uppnåddes beträffande min placering å förslagrum. Sålunda har J. E. Carlsson
förklarat, att han icke har något emot, att även jag erhåller förslagsrum;
dessutom tillkommer lärarkårens yttrande, vilket bifogas även denna
skrivelse, och vilket kvarligger i orubbat skick. Samtliga mina kamrater,
som underskrivit detta uttalande, ha dessutom förklarat, att de undertecknat
det ’av fri vilja och utan påtryckning från något håll’.
Med framhållande av det alternativa i mitt yrkande och under förutsättning,
att det blir satt i fråga att välja mellan de båda alternativen, får jag
alltså härmed underdånigt överlämna till Kungl. Majds betänkande och beslut,
huruvida det kan befinnas lämpligt och för skolan fördelaktigt, att
J. E. Carlsson med hänsyn till vad i ärendet framkommit, kvarstår å förslagsrum,
eller örn jag i hans ställe bör placeras å tredje förslagsrummet.’
Den 4 november 1938 mottog Kungl. Majit en ny inlaga av Gravé:
’De båda sista inlagorna ha inlämnats i samband med den bilaga, där
vissa lärare och lärarinnor vid Hässleholms folkskola uttala sig angående
J. E. Carlsson, och de beriktiganden och ursäkter, jag önskar göra, gäller
speciellt den första av dessa båda inlagor, emedan jag i denna besvärsskrivelse
i samband med lärarkårens yttrande gjort vissa kommentarer, vilka i
detta sammanhang måste anses som onödiga och opåkallade; t. ex. den mening,
där jag säger, att ’det måste anses såsom olidligt för vederbörande
folkskolstyrelse’ o. s. v.
Emedan jag och många med mig anse, att lärarnas och lärarinnornas uttalande
är av den vikt och betydelse, att dess värde icke bör förringas av ett
enda för starkt eller opåkallat ord, anser jag det vara min ofrånkomliga
plikt, att härmed underdånigst anhålla, att Kungl. Majit ville ursäkta mig
och betrakta saken med förståelse.
Jag vågar samtidigt lika underdånigt anhålla, att Kungl. Maj:t måtte bedöma
och värdesätta omskrivna bilaga med hänsyn till dess eget värde och
48
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
med helt bortseende från sådant, som genom mitt förvållande annars skulle
kunna skada en i sig självt principiellt betydelsefull och rättvis sak.’
Till sist må lämnas ett utdrag av det yttrande som ordinarie folkskolinspektören
i distriktet H. Holmquist efter anmodan ingivit till skolöverstyrelsen
den 7 november 1938:
?_
Det är ett genomgående drag i klagandens besvärsskrivelser att han lämnar
missvisande och vilseledande uppgifter.
Sammanträdet hade kommit till stånd i anledning av klagandens oförsvarliga
åtgärd att till Kungl. Majit och skolöverstyrelsen insända yttrande i
detta ärende från lärarekåren. Klagandens här berörda åtgärd syntes mig
vara så pass upprörande och vittna om så stor brist på omdöme, att jag för
klagandens egen skull ville söka få yttrandet återkallat.
Av vad sålunda i detta mål förekommit, torde det stå klart att klaganden
Gravé saknar de egenskaper, vilka företrädesvis erfordras för ett framgångsrikt
utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan, varför hans
besvär avstyrkas.’
Genom beslut den 9 december 1938 prövade Kungl. Majit — på föredragning
och hemställan av statsrådet Engberg — skäligt att, med Carlssons uteslutande
från förslaget, i tredje rummet å detsamma uppföra Gravé.
Innehållet och utformningen i alla de inlagor, vilka Gravé insänt till Kungl.
Majit och skolöverstyrelsen, ävensom hans handlingssätt i övrigt, klarlägger
med all önskvärd tydlighet huru fullständigt rätt skolöverstyrelsen handlat,
då den icke uppfört Gravé på förslagsrum. Han har uppenbarligen visat sig
sakna de för utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan erforderliga
egenskaperna och därmed dokumenterat sin fullkomliga inkompetens
för en överlärarbefattning. Hans olika inlagor tala i detta hänseende
för sig själva.
För min del har jag funnit Kungl. Majits förevarande beslut vara av den
allvarliga beskaffenhet, att jag ansett, att utskottet i anledning därav bort
besluta anmärkning mot statsrådet Engberg.»
XI.*
(Protokoll över jordbruksärenden den 20 maj 1938.)
av herr Lundqvist, som med instämmande av herr Mosesson ansett, att
utskottet bort uttala följande:
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende: Herrar Anton Pettersson,
Strömberg, Gustaf Adolf Björkman, Oscar Gottfrid Karlsson, Sandegård, Herlitz, Anders
Andersson, Hagström, Näslund, Anderberg, Andersson i Igelboda, Fast, Mosesson, Lundqvist,
Eriksson i Toftered, Hällgren, Fält, Wolgast, Spängberg och Nolin.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
49
»I samband med överlåtande på andra organisationer av en rad arbetsuppgifter,
som dittills ankommit på domänverket, föreläde Kungl. Maj:t år
1933 riksdagen en proposition, nr 233, angående indragning av viss personal
vid domänverket m. m. I ett yttrande till statsrådsprotokollet anförde departementschefen
bl. a.: ''Jag anser ävenledes lämpligt, att personalöverskottet
inom domänverket utnyttjas vid besättande av nyinrättade eller ledigblivande
befattningar hos skogsvårdsstyrelserna, vilkas verksamhet till väsentlig
del bedrives med anlitande av statsmedel. Detta syfte skulle nås, utan att
skogsvårdsstyrelsernas intressen träddes för nära, därest skogsvårdsstyrelserna
i första hand kungjorde dylika befattningar till ansökan för domänverkets
tjänstemän samt för personal med mera fast anställning hos skogsvårdsstyrelse.
Först därest lämplig sökande därvid icke anmält sig, skulle befattningen efter
Kungl. Maj:ts beprövande få förklaras till allmän ansökan ledig. Jag har
för avsikt att föreslå Kungl. Majit att såsom villkor för uppbärande av statsbidrag
från det extra reservationsanslaget till skogsvårdens befrämjande föreskriva
nämnda ordning för besättande av befattningar hos skogsvårdsstyrelserna.
''
Sammansatta banko- och jordbruksutskottet, vars utlåtande nr 1 åberopades
i riksdagsskrivelsen (nr 269), yttrade i anledning härav: ''Självfallet
är det angeläget, att kostnaderna för avskiljande av övertalig personal, i den
mån så är möjligt, nedbringas genom överförande av personal
till andra skogsvårdande organisationer. I detta syfte
har departementschefen, bland annat, för befrämjande av personalöverskottets
utnyttjande vid tillsättande av befattningar hos skogsvårdsstyrelserna
ansett det böra såsom villkor för statsunderstöd till dessa styrelser föreskrivas,
att nyinrättade eller ledigblivande dylika befattningar i första hand kungöras
till ansökan för domänverkets tjänstemän samt för personal med mera
fast anställning hos skogsvårdsstyrelse. För egen del ställer sig utskottet
tveksamt till förslaget om en dylik föreskrift av generell giltighet. I fråga
om de skogsvårdsstyrelser, vilka på grund av 1932 års lag om vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden
komma att inom ifrågavarande områden övertaga arbetsuppgifter från domänverket,
synes visserligen påkallat, att företräde vid nyanställning gives
åt domänverkets personal, och enligt utskottets mening bör det kunna förutsättas,
att rekrytering från domänverket där äger rum i samma utsträckning
som utökning sker av antalet nu befintliga befattningar. Att de i propositionen
uttalade önskemålen i förevarande hänseende beaktas av skogsvårdsstyrelserna
i nu ifrågavarande områden framgår av att, enligt vad till utskottet
överlämnade handlingar utvisa, skogsvårdsstyrelserna i Norrbottens,
Västerbottens och Kopparbergs län i skrivelser till Kungl. Majit anmält sina
beslut att vid nyanställning av personal i anledning av de ökade uppgifterna
lämna företräde för domänverkets tjänstemän samt för personal med mera
fast anställning hos skogsvårdsstyrelse. Vad däremot angår skogsvårdsstyrelserna
inom övriga delar av riket, synes efter utskottets mening hinder icke
Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 5 sami. 2 avd. Nr 12.
4
50
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
böra möta för ett omedelbart kungörande av ledigblivande befattningar till
allmän ansökning.’
Under debatten i andra kammaren den 27 maj 1933 i anledning av utskottets
utlåtande yttrade herr Lindman bl. a.:
’Nu hade Kungl. Majit begärt, att man åtminstone skulle åt en del av dessa
personer bereda sysselsättning i skogsvårdsstyrelserna eller såsom stiftsjägmästare
och biträden åt dessa stiftsjägmästare. Man hade framlagt det förslaget,
men stiftsjägmästare och extra sådana äro redan i regel tillsatta, så
att det är ej mycket att tala om. Men utskottet vill ej vara med därom för
skogsvårdsstyrelserna för bela riket, utan tillstyrker endast förslaget i fråga
om skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län.
Vid behandling av ansökningar till befattningar där skola sådana personer
äga företräde, som varit anställda i domänverket.’
Herr Johansson i Uppmälby anförde i anslutning härtill bl. a.:
''Herr Lindman och statsrådet (Sköld) påpekade, att då det gällt anställning
hos skogsvårdsstyrelserna, har utskottet icke i motiveringen gått in för
att det skulle givas företrädesrätt vid första ansökan åt domänstyrelsens
övertaliga personal. Jag tror icke, att det för närvarande finns just några
platser inom skogsvårdsstyrelserna med undantag av de skogsvårdsstyrelser,
som övertagit uppgiften att sköta lappmarksskogarna. De övriga skogsvårdsstyrelserna
äro under de nu rådande förhållandena överorganiserade,
och man har mycket stora svårigheter att bibehålla den personal man har,
därför att under senare tider skogsvårdsavgifterna sjunkit för varje år. Det
är endast under förutsättning att det blir ett uppsving på trävarumarknaden,
som det är möjligt att i framtiden behålla de skogsvårdstjänstemän, som respektive
skogsvårdsstyrelser ha. Det är klart, att på det området har domänstyrelsens
avskedade personal samma rätt att söka som andra, men utskottet
har icke ansett, att de skogsvårdsstyrelser, som icke övertagit några uppgifter
från domänverket, skulle vara pliktiga att i första hand anställa domänstyrelsens
tjänstemän. Jag tror jag vågar uttala, att den uppfattningen varit
den rådande inom södra och mellersta delarna inom riket, och även inom
centralstyrelsen för skogsvårdsstyrelsernas förbund har man varit enig örn
att gå den vägen.’
Genom skyddsskogarnas överförande från och med den 1 januari 1938 till
skogsvårdsstyrelsernas i Jämtlands och Kopparbergs läns administration aktualiserades
ånyo frågan örn indragning av viss domänverkspersonal. I proposition
(nr 204) till 1937 års riksdag, där denna fråga behandlades, anförde
departementschefen: ’I likhet med skogslagkommissionen anser jag det
ur statens synpunkt vara önskvärt, att den övertaliga personalen i möjl^rr
mån utnyttjas vid tillsättande av de tjänster, som komma att vid skogsvårdsstyrelserna
i Kopparbergs och Jämtlands län bliva erforderliga i anledning
av skogsvårdsstyrelsernas övertagande av tillsynen över skyddsskogarna. Detta
syfte torde kunna vinnas, därest skogsvårdsstyrelserna i nämnda län åtaga
sig att i första hand kungöra nyssnämnda befattningar hos styrelserna lediga
till ansökan för domänverkets tjänstemän eller personal med mera fast an
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
51
ställning hos skogsvårdsstyrelserna samt, därest lämpliga sökande därvid icke
anmält sig, allenast efter Kungl. Maj:ts medgivande ledigförklara sagda befattningar
även för andra sökande. Genom ett sådant tillvägagångssätt
skulle de påtalade olägenheterna i samband med indragningarna till största
delen kunna undgås. Jag tillstyrker därför i enlighet med vad skogslagkommissionen
föreslagit, att såsom villkor för beviljandet av statsbidrag till
skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län från nionde huvudtitelns
anslag till skogsvårdens befrämjande stadgas, att omförmälda ordning
tillämpas vid tillsättandet hos styrelserna av sådana befattningar, som nu
nämnts.’
Jordbruksutskottet återgav i sitt utlåtande nr 67, som bifölls av riksdagen,
departementschefens ovan refererade yttrande utan erinran.
I brev till statskontoret den 21 juli 1937 angående anslag till skogsvårdsstyrelserna
föreskrev Kungl. Maj:t såsom villkor för åtnjutande av de skogsvårdsstyrelserna
i Kopparbergs och Jämtlands läns landstingsområden tilldelade
beloppen att vid tillsättandet hos nämnda styrelser av sådana befattningar,
som bleve erforderliga i anledning av skogsvårdsstyrelsernas övertagande
av tillsynen över skyddsskogarna, dessa skulle i första hand kungöras
lediga till ansökan för domänverkets tjänstemän eller personal med
mera fast anställning hos skogsvårdsstyrelserna samt, därest lämpliga sökande
därvid icke anmälde sig, allenast efter Kungl. Maj:ts medgivande ledigförklara
sagda befattningar även för andra sökande.
Den 4 augusti 1937 kungjorde skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län till ansökan
tre distriktsjägmästaretjänster och tre extra länsskogvaktarebefattningar
med ansökningsrätt för domänverkets tjänstemän eller personal med
mera fast anställning hos skogsvårdsstyrelserna. 27 ansökningar inkommo
till de förstnämnda befattningarna och 43 till de sistnämnda.
Vid skogsvårdsstyrelsens sammanträde den 24 september 1937 anförde
länsjägmästaren, att en fullt objektiv granskning av de sökandes meriter
visade att fyra sökande, som nu innehade skogsvårdsstyrelsetjänst, bomme
före någon domänverkets tjänsteman.
Länsjägmästaren yttrade vidare bl. a.: ''Med hänsyn till givna direktiv för
tjänsternas kungörande anser jag mig emellertid böra till närmare granskning
upptaga meriterna för de domänverkstjänstemän, vilka i första hand skulle
kunna komma i fråga, nämligen G. Mebius, L. Kjerrulf och E. Rainer. Gentemot
dessa uppställer jag aspiranterna bland styrelsens egna tjänstemän, nämligen
Y. Fornander, S. Forsberg och P. O. Bristulf. Fornander och Forsberg
äro utexaminerade från Skogsbögskolan samma år som förstnämnda tre sökande
och äro genom sin långvariga tjänstgöring här avgjort mera meriterade
än dessa. Rainers och Bristulfs meriter väga tämligen jämnt, men Bristulfs
långa tjänstgöring här — första året redan 1929 och från och med juni 1933
i en följd — synes mig väga tyngre än Rainers tjänstgöring, som till mer
än tre fjärdedelar av liden omfattar enskild tjänst och f. ö. tjänst inom do
-
52
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
mänverket under betydligt kortare tid än Bristulfs tjänstgöring här. Härtill
kommer, att Bristulf äger behörighet att handlägga syneförrättning rörande
vissa företag enl. 7 kap. vattenlagen samt att han genomgått beteskurs vid
Hasselfors, meriter, som alla tre domänverkets tjänstemän sakna, men som
äro mycket betydelsefulla i skogsvårdsstyrelsetjänst.
Med stöd av vad jag sålunda anfört får jag föreslå att Fornander, Forsberg
och Bristulf erhålla distriktsjägmästaretjänsterna.’
Skogsvårdsstyrelsen beslöt i enlighet med länsjägmästarens förslag att för
en tid av tre år räknat från den 1 jan. 1938 och med sex månaders ömsesidig
uppsägningsrätt till distriktsjägmästare utse: i Jämtlands västra skogsvårdsdistrikt
Y. Fornander, i Härjedalens skogsvårdsdistrikt S. Forsberg och
i Jämtlands norra skogsvårdsdistrikt P. O. Bristulf.
Därefter upptogos till prövning ansökningarna till extra länsskogvaktare.
För många av de mest meriterade sökandena ansåg styrelsen deras ålder utgöra
ett hinder för deras antagande. Med hänsyn till länsskogvaktarekårens
föryngring borde enligt styrelsens mening åldersgränsen 35 år icke överskridas.
Skogsvårdsstyrelsen beslöt att för en tid av ett år, räknat från den 1 januari
1938 och med sex månaders ömsesidig uppsägningsrätt, till extra länsskogvaktare
antaga: i Undersåkers distrikt Ando Sjödin, i Bergs distrikt Sven
Göransson och i Hede distrikt Bertil Löfgren. Ingen av de antagna tillhörde
domänverkets personal.
över skogsvårdsstyrelsens omförmälda båda beslut anfördes besvär hos
Kungl. Maj:t.
a)
Över beslutet att utse Bristulf till ordinarie distriktsjägmästare i Jämtlands
norra skogsvårdsdistrikt anfördes besvär av e. o. assistenterna G. Mebius
och G. Eriksson.
Mebius anförde bl. a.:
’Då min väl vitsordade tjänstgöring dels inom skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län åren 1926—1928 dels som skogsvårdsassistent inom domänverket
åren 1932—1933 omfattat enahanda arbetsuppgifter, vilka inom
samma verksamhetsgren ålegat Bristulf, med endast cirka två år torde understiga
dennes motsvarande tjänstgöring, innebär skogsvårdsstyrelsens beslut
— om grundlagens bestämmelser om skicklighet och förtjänst skola
fälla utslaget — en stark undervärdering av bland annat min relativt långa
tjänstetid i övrigt inom domänverket. En sådan undervärdering kan jag
ej i detta sammanhang finna objektivt grundad, så mycket mindre som
föredragande departementschefens uttalanden å sid. 9—10 i propositionen
nr 204 till 1937 års riksdag synes förutsätta en åtminstone likvärdig behandling
av sökande från domänverket och personal med mera fast anställning
hos vederbörande skogsvårdsstyrelse.’
I ärendet inkom från de extra jägmästarnas förbund en skrivelse, varur
följande må anföras:
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
53
’Att förbundet nu funnit anledning göra framställning i denna fråga sammanhänger
därmed, att skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län genom beslut
den 24 september 1937 tillsatt de ledigförklarade nya tjänsterna inom det
s. k. skyddsskogsområdet. Ehuru flera fullt kvalificerade tjänstemän från
domänverket anmält sig såsom sökande, har skogsvårdsstyrelsen ändock vid
tillsättandet helt förbigått dessa tjänstemän, såvida icke styrelsen dit räknat
förordnade extra länsskogvaktaren Ando Sjödin. Sjödin saknar emellertid
antagningsbevis som tjänsteman i domänverket och har endast tillfälligt
tjänstgjort inom verket under sammanlagt knappt 5 månader.
De tre distriktsjägmästarbefattningarna, som närmast intressera till förbundet
ansluten personal, ha besatts med tre i skogsvårdsstyrelsens tjänst
förut anställda tjänstemän. Under förutsättning att ett rimligt värde tillmätes
tjänstgöringen inom domänverket, vilket i detta sammanhang synes
så mycket mera berättigat som de flesta sökande därifrån — i motsats till
de utnämnda — inneha rätt betydande erfarenhet från tjänstgöring å
skyddsskogarna, äro flera bland domänverkstjänstemännen klart överlägsna
en av de utnämnda och i varje fall icke underlägsna de båda övriga. Skogsvårdsstyrelsens
beslut synes sålunda knappast förenligt med det förut åberopade
utskottsuttalandet — som enligt förbundets mening torde böra gälla
även nu föreliggande fall — om företräde för sökande från domänverket
och torde även stå i dålig överensstämmelse med de av Kungl. Maj:t givna
direktiven.
Möjligen har skogsvårdsstyrelsen tolkat Kungl. Maj:ts av riksdagen godkända
direktiv på sådant sätt, att enbart ett kungörelseförfarande i föreskriven
ordning vore tillfyllest. Att en dylik formalistisk tolkning av direktiven
icke är rimlig, torde emellertid ligga i öppen dager. Man kan
nämligen icke gärna till någon del och ännu mindre, såsom departementschefen
uttryckt det, till största delen undgå »de påtalade olägenheterna i
samband med indragningarna» endast genom att inbjuda en viss personalgrupp
att söka en del ledigförklarade tjänster, vilka sedan besättas med
andra, i fråga om skicklighet och förtjänst i vissa fall underlägsna tjänstemän.
Under åberopande av vad ovan anförts får De extra jägmästarnas förbund
hemställa, att Eders Kungl. Majit täcktes bifalla de i ärendet anförda
besvären genom att bereda skogsvårdsstyrelsen tillfälle att upptaga
frågan till förnyad omprövning.’
Till följd av remiss avgavs utlåtande i ärendet bl. a. av centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund, som i utlåtande den 13 december 1937 anförde:
''Rätt
att överklaga skogsvårdsstyrelses beslut lärer föreligga allenast i de
fall, då dylik rätt i lagstiftningen uttryckligen medgivits. I 30 § skogsvårdslagen
äro intagna bestämmelser örn anförande av besvär över vissa
av skogsvårdsstyrelse meddelade beslut. Dessa beslut avse frågor, som angå
tillstånd till avverkning eller omläggning av skogsmark, avverkningsför
-
54
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
bud eller meddelande av föreskrifter om avverknings utförande eller vidtagande
av återväxtåtgärder. Att besvärsrätt med avseende å dylika beslut
medgivits, är en naturlig följd därav, att besluten innefatta avgöranden, som
direkt beröra den enskilde skogsägarens rätt. Vad däremot angår andra av
skogsvårdsstyrelse meddelade beslut, upptagas varken i skogsvårdslagen eller
skogsvårdsstyrelseförordningen några bestämmelser om överklagande av
dylika beslut. Författningarnas tystnad härutinnan torde få anses innebära,
att rätt till klagan över dylika beslut ej är förhanden.
Från regeln, att skogsvårdstyrelses beslut må överklagas allenast i nyssangivna
fall, torde dock visst undantag böra göras. Därest skogsvårdsstyrelse
vid meddelande av beslut överskridit sin befogenhet eller beslutet ej
tillkommit i laga ordning, torde beslutet få överklagas, även örn det är av
det innehåll, att med hänsyn därtill klagan över beslutet i allmänhet ej är
medgiven. En dylik ldagorätt följer av allmänna rättsgrundsatser och lärer
böra utövas genom besvär direkt hos Kungl. Majit såsom den högsta
administrativa myndigheten.
I nu förevarande fall torde alltså klagorätt förekomma med avseende på
det sätt, varpå skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län givit tillämpning åt de i
proposition nr 204 till 1937 års riksdag angivna och av riksdagen godkända
bestämmelser för tillsättandet av de tjänster, som vid skogsvårdsstyrelserna
i Kopparbergs och Jämtlands län blivit erforderliga i anledning av styrelsernas
övertagande av tillsynen över skyddsskogarna. Bestämmelserna i fråga
innebära, att skogsvårdsstyrelserna i nämnda län skola åtaga sig att i första
hand kungöra nyssnämnda befattningar hos styrelserna lediga till ansökan
för domänverkets tjänstemän eller personal med mera fast anställning hos
skogsvårdsstyrelserna samt, därest lämpliga sökande därvid icke anmält sig,
allenast efter Kungl. Maj :ts medgivande ledigförklara sagda befattningar
även för andra sökande.
Av vad i målet blivit upplyst kan centralrådet icke finna annat, än att
skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län vid utseendet av befattningshavare till
omförmälda tjänster hos styrelsen förfarit lagligt och helt i överensstämmelse
med ifrågavarande direktiv. Med hänsyn härtill får centralrådet avstyrka
bifall till klagandens hemställan om ärendets återförvisning till skogsvårdsstyrelsen
för förnyad prövning i enlighet med i omnämnda riksdagsproposition
angivna bestämmelser.
Vad härefter angår klagandens yrkande om att, efter undanröjande av
skogsvårdsstyrelsens beslut rörande förordnandet för Bristulf, bliva utnämnd
till distriktsjägmästare hos skogsvårdsstyrelsen, anser centralrådet,
med stöd dels av vad inledningsvis blivit anfört, dels ock av Kungl. Majits
beslut den 25 april 1930 angående besvär i fråga örn utseende av länsjägmästare
hos skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län, att ett dylikt yrkande icke
i förevarande ordning kan upptagas till prövning.
Därest Eders Kungl. Majit det oaktat anser ifrågavarande yrkande böra
bliva föremål för prövning, vill centralrådet beträffande klagandens och
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
55
Bristulfs meriter för tjänsten som distrikts jägmästare i Jämtlands norra
skogsvårdsdistrikt anföra följande.
Enligt vad i ärendet blivit utrett har Bristulf intill den dag, då ansökningstiden
till ifrågavarande befattning utgick, tjänstgjort hos skogsvårdsstyrelse
sammanlagt 1,880 dagar, under det att klaganden haft motsvarande tjänstgöring
endast under 679 dagar. Av Bristulfs skogsvårdsstyrelsetjänst faller
icke mindre än 1,839 dagar på skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län med övervägande
delen förlagd till de trakter av länet, som skola tillhöra Jämtlands
norra skogsvårdsdistrikt. Till skillnad mot klaganden har Bristulf vidare
genomgått fortbildningskurs i skogsdikning vid Skogshögskolan ävensom
betes- och vallkulturkurs vid Hasselfors, vilken specialutbildning är av särskilt
värde för skogsvårdsstyrelsetjänst. Oaktat klaganden kan redovisa en
c:a 4 år längre tjänstgöring inom skogsmannayrket än Bristulf, anser centralrådet
sålunda, att för den befattning, varom här är fråga, Bristulf är avgjort
bättre meriterad än klaganden.
Även en realprövning av ärendet ger alltså enligt centralrådets mening vid
handen, att klagandens besvär böra ogillas.
Under åberopande av vad sålunda anförts får centralrådet i underdånighet
hemställa, det ifrågavarande besvär måtte av Eders Kungl. Majit lämnas
utan avseende.’
I en i avgörande delar likalydande skrift avstyrkte centralrådet Erikssons
besvär under åberopande av bl. a. att Bristulf vore honom överlägsen.
Domänstyrelsen yttrade i ärendet den 28 januari 1938:
T fråga örn tillkomsten av vissa i-eglerande bestämmelser i samband med
personalindragningarna vid domänverket åren 1933 och 1937 jämte vissa i
samband därmed från vederbörande departementschefers och utskotts sida
gjorda uttalanden finnes en redogörelse i en remissakterna bifogad skrivelse
från De extra jägmästarnas förbund, vilken skrivelses sakuppgifter domänstyrelsen
kan vitsorda. Styrelsen förbigår därför dessa förhållanden här
och får anföra följande.
Av nu ifrågavarande tre distriktsjägmästarbefattningar med tjänstgöring
inom bland annat det förutvarande skyddsskogsområdet av Jämtlands län
torde två, motsvarande det antal befattningshavare med jägmästarutbildning,
som enligt statsmakternas beslut skola avskiljas från domänverket,
utgöra ökning av antalet befattningar hos skogsvårdsstyrelsen på grund av
arbetsuppgifter, som övertagits från domänverket.
I nådigt brev den 11 augusti 1933 till statskontoret angående fördelning av
anslaget till skogsvårdens befrämjande för budgetåret 1933/1934 och de hos
statskontoret vid 1932 års utgång redovisade skogsvårdsavgifterna har
Kungl. Majit erinrat, att sammansatta banko- och jordbruksutskottet i sitt
över propositionen nr 233 till 1933 års riksdag angående indragning av viss
personal vid domänverket m. m. avgivna, av riksdagen godkända utlåtande
nr 1 förutsatt, att rekrytering från domänverket koinrne att äga rum i samma
utsträckning, som utökning skedde av antalet då befintliga befattningar
56
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
hos skogsvårdsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Kopparbergs län,
varjämte Kungl. Maj:t i anslutning därtill uttalat, att vid tillsättande i övrigt
av befattningar inom dessa skogsvårdsstyrelser i tävlan med övertalig personal
inom domänverket endast borde ifrågakomma hos skogsvårdsstyrelse
årsanställd personal.
Av handlingarna från denna tid — exempelvis en underdånig framställning
från skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län den 29 december 1933, varå
nådigt beslut meddelades den 19 januari 1934, och en liknande skrivelse från
skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län — framgår ävenledes, att då av
direktiven berörda skogsvårdsstyrelser, ehuru väl kvalificerade personer funnos
hos styrelserna anställda, likväl hos Kungl. Majit begärde särskilt tillstånd
att å vissa tjänster få utnämna sina egna befattningshavare. Ur den
formulering Kungl. Majits beslut i dessa fall givits, synes också, enligt styrelsens
mening, kunna utläsas, att Kungl. Majit upptagit ärendena till saklig
prövning.
Vid fördelning av anslaget till skogsvårdens befrämjande för innevarande
budgetår har Kungl. Majit i nådigt brev till statskontoret den 21 juli 1937
framställt en liknande erinran som den ovannämnda beträffande, bland annat,
skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län. Ehuru ordalagen i denna senare
erinran givits en annan formulering, finnes, enligt domän styrelsens mening,
intet i vare sig den kungl, propositionen eller i jordbruksutskottets utlåtande
eller i riksdagsbehandlingen i övrigt, som tyder på att någon förändring i sak
åsyftats i nu förevarande fall. Formuleringen, som direkt ansluter till ett
uttalande av departementschefen i propositionen nr 204 till 1937 års riksdag,
är sålunda nästan exakt lika med föredragande departementschefens uttalande
i propositionen nr 233 till 1933 års riksdag. Ej heller ur skogslagkommissionens
betänkande eller ur de däröver avgivna yttrandena synes något
dylikt kunna utläsas. Tvärtom har exempelvis statskontoret i första hand
förordat sådana anordningar, att den övertaliga domänverkspersonalen, eventuellt
efter ansökning, bereddes tjänstgöring hos skogsvårdsstyrelserna. Styrelsen
håller för sin del alltså före, att bestämmelsen örn företräde för domänverkets
personal i avsikt att nedbringa kostnaderna för statsverket allt
fortfarande äger giltighet, i förevarande fall beträffande två av de tre ledigförklarade
befattningarna.
Därest den ändrade formuleringen i sistnämnda nådiga brev likväl skulle
innebära, att en viss lättnad för skogsvårdsstyrelsen nu avsetts i förhållande
till de tidigare direktiven, synes det dock domänstyrelsen otvetydigt, att åtminstone
jämställdhet vid bedömningen åsyftats mellan sökande från domänverket
å ena sidan och från skogsvårdsstyrelse å andra sidan. Vore icke detta
senare fallet, skulle nämligen domänverkspersonalen överhuvud taget svårligen
kunna beredas en av statsmakterna ur besparingssynpunkt förutsatt
möjlighet att med framgång kunna konkurrera om befattningar av nu ifrågavarande
slag. En given förutsättning vid avgörandet av ett ärende som
det nu förevarande är således, att domänverkspersonalens föregående tjänstgöring
i det allmännas tjänst tillmätes minst samma värde som tjänstgöring
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
57
hos skogsvårdsstyrelse. Denna princip synes också genomgående lia följts
av vederbörande skogsvårdsstyrelser vid tillsättandet av nytillkomna befattningar
i samband med indragningarna år 1933 av personal inom domänverket.
I nu förevarande fall synes skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län lia tillmätt
skogsvårdsstyrelsetjänstgöring ett avsevärt högre värde, varom under förutsättning
av fri och öppen tävlan intet är att säga, men vilket i föreliggande
tvångsläge icke torde överensstämma med innebörden i givna direktiv. Av
skogsvårdsstyrelsens, remissakten bifogade protokoll den 24 september 1937
framgår ävenledes, att skogsvårdsstyrelsen gjort en jämförelse mellan sina
egna två i merithänseende främsta tjänstemän och de tre enligt skogsvårdsstyrelsens
beräkningar främsta bland de sökande från domänverket. Därefter
har skogsvårdsstyrelsen jämfört sin egen tredje man, icke med de två
främsta från domänverket utan med det tredje namnet bland domänverkspersonalen.
Oavsett det värde, som i det enskilda fallet tillmätts olika slag
av tjänstgöring, kan ju en dylik metod knappast betecknas som tillfredsställande
ur objektiv synpunkt. Av remissakten tillhörande handlingar framgår
också, att även skogsvårdsstyrelsen ur meritsynpunkt placerat assistenten
Bristulf efter klaganden Mebius. Styrelsen kan därför icke undgå att
finna, att därest ärendet handlagts i enlighet med direktiven åtminstone
Mebius bort före Bristulf ifrågakomma till en av de sökta befattningarna.
I detta sammanhang torde det även erbjuda ett visst intresse att konstatera,
att Mebius — i likhet för övrigt med flera bland de sökande domänverkstjänstemännen
-— icke alltför kort tid varit anställd hos skogsvårdsstyrelse.
Därjämte har han under ett flertal säsonger verkställt utsyningar enligt
lappmarkslagen, en verksamhet, som nära överensstämmer med arbetet
inom skogsvårdsstyrelserna men däremot ligger domänverkets förvaltande
uppgifter mera fjärran. Den andre av de båda klagandena har bland annat
tjänstgjort ett flertal år å de skogar, som nu övergått till skogsvårdsstyrelsens
administration. Även här gäller det tjänstgöring, som nära anknyter
till skogsvårdsstyrelseverksamhet, med direkt kontakt med ett stort antal enskilda
skogsägare inom berörda områden, där skogsvårdsstyrelsens egna
tjänstemän hittills icke haft sin tjänstgöring fö''lagd.
Då såväl assistenten Bristulf sorn skogsvårdsstyrelsen och centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund tämligen utförligt uppehållit sig vid de särskilda
meriter, den förstnämnde i motsats till de sökande domänverkstjänsteinännen
förskaffat sig till följd av genomgången fortbildningskurs i skogsdikning,
får domänstyrelsen något beröra denna sida av saken. Det synes
styrelsen därvid å ena sidan obestridligt, att en viss vikt måste tillmätas den
formella kompetens att handlägga syneförrättningar rörande vissa företag
enligt 7 kap. vattenlagen, vartill en genomgång av sagda kurs giver behörighet.
Å andra sidan torde man, enligt styrelsens mening, icke böra överdriva
det rent sakliga värde en kurs på 15 dagar kan anses lia i förhållande till en
4-årig högskoleutbildning och därpå följande mångårig praktisk tjänstgöring.
Vid anställningarna år 1933 av domänverkstjänstemän i skogsvårds
Dihang
till riksdagens protokoll 1930. 5 sami. 2 avd. Nr 12. 5
58
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
styrelsetjänst synes ej heller någon avgörande vikt lia lagts vid en genomgången
kurs av nu ifrågavarande slag, då av de nyanställda 14 tjänstemännen
endast 3, därav 1 till dikningsledare utnämnd, erhållit denna utbildning.
Därjämte lärer skogsvårdsstyrelsen även i fortsättningen vara oförhindrad
utnyttja Bristulfs arbetskraft bland annat inom de specialområden, där denne
särskilt meriterat sig.
Av ovanstående torde framgå att domänstyrelsen icke anser, att de båda
olika tolkningar, som berörda skogsvårdsstyrelser å ena sidan år 1933 —
med, som det vill synas styrelsen, Kungl. Maj :ts godkännande — och å andra
sidan år 1937 givit direktiven, samtidigt kunna vara riktiga. Styrelsen håller
därför för sin del före, att skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län i nu förevarande
fall icke följt de av Kungl. Majit med riksdagens medgivande utfärdade
direktiven och att således villkoren för åtnjutande av det skogsvårdsstyrelsen
tilldelade beloppet från anslaget till skogsvårdens befrämjande icke
äro uppfyllda. Under sådana förhållanden lärer anledning föreligga för
ärendets återupptagande till behandling. Styrelsen får därför hemställa, att
Kungl. Majit ville i så måtto bifalla de av e. o. assistenterna Mebius och
Eriksson anförda besvären, att ärendet återförvisas till skogsvårdsstyrelsen
i Jämtlands län för förnyad provning.’
Genom beslut den 20 maj 1938 fann Kungl. Majit — på föredragning och
hemställan av statsrådet Pehrsson Bramstorp — Mebius’ och Erikssons besvär
icke föranleda någon vidare åtgärd.
b)
Över skogsvårdsstyrelsens i Jämtlands län beslut att vid tillsättande av e.
länsskogvaktare förbigå honom anförde Carl Bäckman, Svenstavik, besvär
hos Kungl. Majit. Han yttrade bl. a.:
''Bifogade tjänstgöringsbetyger och meritförteckning torde tillfyllest visa,
det jag en längre tid tjänstgjort vid domänverket, huvudsakligen å skyddsskogarna,
och då jag dessutom placerats i första förslagsrummet är det mer
än märkligt, det skogsvårdsstyrelsen vid tillsättandet av befattningarna uraktlåtit
iakttaga de tydliga föreskrifter, som i anledning av omorganisationen
utfärdats av riksdagen och Kungl. Majit. Säkerligen lia dessa föreskrifter
utformats med hänsyn till det rättsvidriga i att äldre, välmeriterade tjänstemän
vid domänverket skulle ställas utan försörjningsmöjligheter och med
tanke på att yngre anställda under alla hänseenden så småningom kunna erhålla
befordran. Under hänvisning till förestående anhålles i underdånighet
det Eders Kungl. Maj :t måtte upphäva skogsvårdsstyrelsens beslut samt förelägga
styrelsen att vid tillsättande av befattningarna följa de av Kungl. Majit
givna föreskrifterna.’
över besvären anförde centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund i
skrivelse den 25 februari 1938 bl. a.:
’Av vad i målet blivit upplyst kan centralrådet icke finna annat, än att
skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län vid utseendet av befattningshavare till
omförmälda tjänster hos styrelsen förfarit lagligt och helt i överensstämmelse
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
59
med ifrågavarande direktiv. Med hänsyn härtill får centralrådet avstyrka
bifall till klagandens hemställan örn ärendets återförvisning till skogsvårdsstyrelsen
för förnyad prövning. Vad härefter angår klagandens alternativa
anhållan, att Eders Kungl. Majit måtte förhjälpa honom till hans rätt och
upphäva skogsvårdsstyrelsens ifrågavarande beslut, anser centralrådet,
med stöd av vad ovan blivit anfört ävensom av Kungl. Majits beslut
den 25 april 1930 angående besvär i fråga om utseende av länsjägmästare
hos skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län, att ett dylikt yrkande icke i förevarande
ordning kan upptagas till prövning. Under åberopande av vad sålunda
anförts får centralrådet i underdånighet hemställa, det ifrågavarande
besvär måtte av Eders Kungl. Majit lämnas utan avseende.’
Domänstyrelsen anförde i skrivelse den 14 mars 1938: ’I underdånigt utlåtande
den 28 januari 1938, till vilket domänstyrelsen får hänvisa, angående
av e. o. assistenterna G. Eriksson och G. Mebius anförda besvär över skogsvårdsstyrelsens
i Jämtlands län beslut den 24 september 1937 rörande tillsättandet
av en distriktsjägmästarbefattning har styrelsen angivit sin principiella
uppfattning i frågor av nu förevarande art. Styrelsen får därutöver
anföra dels att samtliga tre av skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län nu tillsatta
extra länsskogvaktarbefattningar äro att anse som en ökning av antalet
befattningar hos skogsvårdsstyrelsen på grund av arbetsuppgifter, som
övertagits från domänverket, dels att klaganden i egenskap av extra kronojägare
tillhör domänverket och såsom sådan kunnat tillerkännas avskedsersättning.
Då klaganden synes vara de å ifrågavarande befattningar förordnade överlägsen
beträffande tjänstemeriter och den omständigheten, att hans ålder
överstiger 35 år, icke i detta sammanhang bort utgöra hinder för hans antagande,
får styrelsen, under förutsättning att den sena tidpunkten för besvärens
ingivande icke anses lägga hinder i vägen för ett bifall till desamma, tillstyrka,
att ärendet återförvisas till skogsvårdsstyrelsen för förnyad prövning.
’
Genom beslut den 20 maj 1938 fann Kungl. Majit — på föredragning och
hemställan av statsrådet Pehrsson Bramstorp — besvären icke föranleda någon
vidare åtgärd.
Av handlingarna framgår, att minst två av de ledigförklarade distriktsjägmästartjänsterna
och samtliga tre extra länsskogvaktartjänster tillkommit
som en direkt följd av överflyttandet på skogsvårdsstyrelsen av arbetsuppgifter,
som övertagits från domänverket. Samtliga dessa tjänster tillhörde
alltså den kategori av befattningar, för vilka det ovan omhandlade särskilda
ansökningsförfarandet bort tillämpas.
Utskottet delar den uppfattning, som bl. a. domänstyrelsen uttalat, att,
därest här omhandlade utnämningsärenden hade handlagts i enlighet med
direktiven för statsbidragens utgående, åtminstone e. o. assistenten G. Mebius
och extra kronojägaren Carl Bäckman bort lia erhållit sökta befattningar.
60
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
Samtliga sex tjänster tillsattes nu med skogsvårdsstyrelsens egna befattningshavare.
Å vissa håll synes den meningen vara rådande, att statsmakterna med sina
direktiv icke velat sträcka sig längre än att ansökningsrätten skulle begränsas
på angivet sätt men att skogsvårdsstyrelsernas handlingsfrihet vid själva
tjänstetillsättningen däremot alltjämt skulle vara fullständigt obunden och styrelserna
alltså icke ha någon som helst skyldighet att vid utnämningarna ta
hänsyn till de f. d. domänverkstjänstemännens meriter m. m. Denna mening
synes utskottet orimlig.
Med stöd av vad utskottet sålunda anfört och under framhållande dessutom
av att, även örn meningarna eljest kunna vara delade örn Kungl. Maj:ts
rätt att ingripa i skogsvårdsstyrelses utnämningar, Kungl. Majit under alla
förhållanden måste anses ha befogenhet tillse, att av statsmakterna särskilt
meddelade direktiv följas, har utskottet i likhet med bl. a. domänstyrelsen ansett,
att här omhandlade utnämningsärenden bort av Kungl. Majit återförvisas
till skogsvårdsstyrelsen för förnyad prövning.
På grund av vad sålunda uttalats har utskottet beslutat anmärkning mot
föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson Bramstorp, vilket utskottet
får för riksdagen
anmäla.»
to) Yrkanden om omförmälanden.
XII.*
av herr Gustaf Adolf Björkman, som yrkat, att utskottet, i anledning av
vad utskottet uppmärksammat vid handläggning av ovan under XI intagna,
av herr Lundqvist anmärkta utnämningsärenden, skulle bringas till riksdagens
kännedom, att utskottet funnit, att anstalter bort träffas i syfte att direkti
ven för statsbidrags utgående till skogsvårdens befrämjande erhölle sådan
avfattning att, i avsikt att kostnaderna för statsverket nedbringades, ett bestämt
företräde vid besättande av befattningar hos skogsvårdssyrelsema
skulle säkerställas för domänverkets personal.
XIII.**
(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 4 januari 1939.)
av herr Hellberg, som ansett, att utskottet bort under C såsom punkt 2
göra följande omförmälan:
* Vid behandlingen av förevarande ärende hava närvarit samma medlemmar av utskottet
som vid behandlingen av reservationsanmärkningen XI.
** Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende: Herrar Hallén, Anton Pettersson,
Strömberg, Gustaf Adolf Björkman, Källman, Björck, Karl August Johanson, Karl Bodin,
Anders Andersson, Hagström, Härdin, Fast, Andersson i Ovanmyra, Vougt, Eriksson i
Toftered, Hällgren, Fält, Hellberg, Nolin och Annér.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 12.
61
»Utskottet har iakttagit, att i det statsrådsprotokoll, som förts med anledning
av Kungl. Maj:ts beslut av den 4 januari 1939 att i den i § 56 R. O.
stadgade ordning göra riksdagen meddelande i viss fråga av sådan beskaffenhet
som i sagda § avsetts, ej finnes angivet, vilken fråga Konungen funnit
vara av den vikt att böra meddelas riksdagen inför lyckta dörrar. Ej
heller finnes till protokollet ifråga eller till något senare protokoll såsom
bilaga någon avskrift av innehållet i detta meddelande.
Enligt vad utskottet inhämtat har man härvid följt praxis.
Det synes emellertid utskottet värt att taga under övervägande, örn ej ändring
bör ske i hittills tillämpad praxis. Då statsrådsprotokollen sakna varje
uppgift både om frågans art och meddelandets innehåll, och då ej heller
riksdagsprotokollen härutinnan lämna någon som helsi upplysning, finnes
för framtida forskning ingen tillgång till autentiska dokument. Det är visserligen
ej uteslutet, att i kritiska tider ett dylikt meddelande kan behöva
avse händelser, som inträffat kanske timmarna närmast före sammanträdet,
och att det därigenom omöjliggöres att anförandet ifråga i definitiv form
föreligger redan vid det tillfälle, då Kungl. Maj:t fattar sitt beslut örn meddelande
till riksdagen. Då emellertid R. O. § 56 uppenbarligen avser att
meddelandet, som ju skall vara likalydande i båda kamrarna och som till
och med kan frambäras av olika statsråd i de skilda kamrarna, skall vara
skriftligen avfattat, möter ju intet hinder för att den definitiva avfattningen
intages i ett senare statsrådsprotokoll.
Då vidare tillkomsten av Konungens meddelande förutsätter en kontrasignation
av vederbörande statsråd, synes det ligga i sakens natur att texten
till meddelandet som bilaga fogas till protokollet. Ett motsatt förfaringssätt
gör den konstitutionella ansvarigheten för föredragande statsrådet illusorisk.
Vederbörande statsråd bör dessutom inför historien kunna redovisa, vad han
i kritiska tider å Konungens vägnar anfört i frågor som kunna vara av
yttersta vikt för nationen. Då dylika hemliga sammanträden, som ju kunna
avse ej blott utrikespolitiska utan även inrepolitiska frågor, alltid behandla
frågor av största vikt, synes det utskottet betänkligt att fortsätta nu
gällande praxis.
Utskottet anser sig därför böra uttala önskvärdheten av att för framtiden
i liknande fall i statsrådsprotokollet angives, vilken fråga som avses, och
att som bilaga till något statsrådsprotokoll fogas en bestyrkt avskrift av
meddelandet.»
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 5 sami. i avd. Nr 12.
6
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.