Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner, om ändrad kommunal indelning i syfte att åstadkomma större kommunala enheter m. m. Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft de inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 50 av herr Wallentheim m. fl. och nr 187 av herr Lundqvist.

1939-05-24 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1939:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner, om ändrad kommunal indelning i syfte att åstadkomma större kommunala enheter m. m. Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft de inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 50 av herr Wallentheim m. fl. och nr 187 av herr Lundqvist.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1939 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner,

om ändrad kommunal indelning i syfte att åstadkomma

större kommunala enheter m. m.

Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft de

inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 50 av

herr Wallentheim m. fl. och nr 187 av herr Lundqvist.

I motionen II: 50 hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa om en skyndsam och allsidig utredning av frågan angående

behovet av och möjligheterna för en ändrad kommunal indelning i syfte att

åstadkomma större kommunala enheter samt för riksdagen framlägga de

förslag ifråga örn vilka riksdagens medverkan anses betingad».

I motionen II: 187 hemställes, »att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla

om utredning i vad mån municipalsamhälles befolkning må kunna befrias

från skyldigheten att deltaga i kostnaderna för sådana föranstaltningar

inom moderkommunen, som endast avse landsbygdsdelen av denna, och för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda förslagen får

utskottet hänvisa till vederbörande motioner.

Över motionen II: 50 har utskottet dels låtit inhämta kammarkollegii utlåtande

med stöd av § 46 riksdagsordningen, dels berett styrelserna för

.svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund tillfälle

att avgiva yttranden. Yttrandena äro såsom bilagor (Bil. 1—3) fogade

till förevarande utlåtande.

Sockenindelningen i vårt land är av kyrkligt ursprung. Från att socknens

behörighet ursprungligen var begränsad till kyrkliga angelägenheter, kom

den med tiden att omfatta även ärenden av rent borgerlig natur. I samma

mån som socknens borgerligt kommunala betydelse växte, blev behovet

av föreskrifter till närmare reglering av dess självförvaltande verksamhet

starkare. I de bestämmelser härom, som innehöllos i 1817 och 1843 års

sockenförfattningar, var emellertid — oaktat de borgerliga ärendenas överhandtagande

vikt och mängd — samtliga angelägenheters behandling alltjämt

förbehållen sockenstämman med dess företrädesvis kyrkliga organisation.

Det var delvis kravet på ett åtskiljande av den kyiddiga och den borgerliga

stämman, som gav anledning till den nya lagstiftning, vilken innefattas

i 1862 års kommunalförfattningar. Genom denna skedde en fullständig

utskiftning mellan de kyrkliga och de borgerliga intressena. Härvid avBihang

till riksdagens protokoll 1939. 5 sami. 2 avd. Nr 18. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

sågs emellertid icke att för någon av dessa båda intressegrupper skapa nå

gon ny indelningsenhet, ehuru frågan om en ändring härutinnan under förarbetena

varit under övervägande. Den gamla indelningen i socknar (och

städer) bibehölls alltså. Anmärkningsvärt är sålunda, att den nya kommunala

lagstiftningen icke gjorde den borgerliga kommunen till en i förhållande

till den förutvarande, äldre indelningen självständig områdesenhet; kommunen

blev vilande på och beroende av annan indelning. I 1 § i kommunalförordningen

för landet fastslogs också uttryckligen som grundregel, att »varje

socken på landet utgör för sig en särskild kommun». Från att kommunen

alltså varit en av den kyrkliga indelningen avsevärt beroende enhet, löstes

detta samband genom 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i

kommunal och ecklesiastik indelning. Men enligt grunderna för denna lagstiftning

skall även härefter den kyrkligt och den borgerligt kommunala indelningen

i allmänhet inbördes överensstämma; skiljaktigheter dem emellan

böra även i fortsättningen endast undantagsvis förekomma. Principen

örn att varje socken skall utgöra en kommun, har därför också kunnat komma

till förnyat uttryck i 1 § i 1930 års lag om kommunalstyrelse på landet.

Ett betydande antal kommuner i vårt land har ett mycket ringa invånarantal

— vilket på många håll visar en tendens att ytterligare minskas genom

utflyttning från landsbygden. I trots av dessa kommuners litenhet har

inom dem mångenstädes utförts ett kommunalt arbete, som förtjänar det

största erkännande och medfört värdefulla resultat. Det bör vidare framhållas

att tillvaron av mycket små kommuner icke, såsom ofta antages, utgör den

enda eller ens den huvudsakliga anledningen till den under nuvarande förvaltningsordning

rådande stora ojämnheten i skattebelastningen olika kommuner

emellan. Men då de verkligt små kommunala enheterna av naturliga

skäl i regel måste äga en ringa ekonomisk bärkraft äro de mycket

känsliga för även i och för sig obetydliga utgifter. Allt eftersom de kommunala

uppgifterna vuxit i omfattning och fått en allt större ekonomisk

räckvidd icke minst på grund av ålägganden från statens sida på socialverksamhetens

m. fl. områden, har det blivit allt svårare för de ifrågavarande

kommunerna att på ett tillfredsställande sätt tillgodose dem. Det har där

också ofta visat sig svårt att erhålla lämpliga personer att handhava de kommunala

förvaltningsuppgifterna. I alltför små kommunala enheter möta

sålunda, i varje fall numera, synnerliga svårigheter för en rationellt bedriven

kommunalverksamhet.

Vissa försök hava gjorts att genom lagstiftningsåtgärder undanröja de eljest

ogynnsamma verkningarna av förefintligheten av en mångfald små kommuner.

Sålunda kunna två eller flera kommuner för handhavande av en

kommunal förvaltningsuppgift sammansluta sig till ett kommunalförbund

eller förenas till ett fattigvårdssamhälle eller skoldistrikt. Men dels kan kommunalförbundsinstitutionen

icke tänkas erhålla en så vidsträckt tillämpning,

att olägenheterna med den nuvarande splittringen i en mångfald små kommunala

enheter därigenom undanröjes, dels har dess användning i tillämpningen

ingalunda visat enbart goda resultat. Förfaringssättet att bilda spe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18. *

cialkommuner för handhavande av särskilda förvaltningsuppgifter kan också,

om det tillgripes i mera vidsträckt omfattning, äventyra planmässigheten

i den kommunala förvaltningen och i längden t. o. m. kommunens fortbestånd

såsom bärare av den kommunala självstyrelsen. Genom 1919 års

indelningslag hava visserligen skapats ökade möjligheter att sammanslå

smärre kommuner, något som också skett i vissa fall. Men mot vederbörande

kommuners bestridande är en sådan sammanslagning endast möjlig i en

mycket begränsad utsträckning. Däremot banar lagstiftningen i sin nuvarande

utformning i viss mån vägen för en ytterligare utveckling i riktning

mot en förminskning av kommunernas omfång. Sålunda förekommer det»

att de skattekraftiga delarna av landskommuner inkorporeras med städer och

köpingar samt att socknar uppdelas på nya kommunalbildningar genom att

municipalsamhällen brytas ut till särskilda köpingskommuner.

Frågan om en lagstiftning, som syftar till en mera rationell kommunal

indelning än den nuvarande, är alltså av den aktualitet och betydelse, att

utskottet i anledning av motionen 11:50 finner sig böra föreslå, att den

göres till föremål för allsidig utredning. Visserligen är det förevarande

spörsmålet till en del redan under övervägande inom vissa statliga kommittéer,

främst kommunalskatteberedningen och socialvårdskommittén, men

dessa kunna, med de för dem nu givna direktiven, icke pröva föreliggande

fråga annat än ur vissa speciella synpunkter, vilket icke kan vara tillräckligt

för en lösning av ett så invecklat och omfattande spörsmål som det förevarande.

Vid utredningen i ämnet bör beaktas, att befolkningssiffrorna givetvis icke

ensamt kunna läggas till grund för åstadkommandet av en mera rationell

kommunal indelning. Det är också av vikt, att kommunernas gränser uppdragas

med beaktande av bygdens geografiska läge, bebyggelsen, kommunikationerna

och dylikt. Det bör vidare tillses, att kommunerna genom en

sammanslagning icke komma upp till en sådan storleksordning, att den personliga

kontakten mellan kommunmedlemmarna eller det lekmannamässiga

inflytandet på kommunalförvaltningens praktiska handhavande äventyras.

I den mån så kan ske utan åsidosättande av andra mera vägande intressen,

bör härvid också hänsyn tagas till de faktorer, delvis av traditionsbunden

karaktär, som hittills föranlett ett betydande motstånd från kommunernas

sida mot sammanslagning med andra kommuner. Det har i nu avgivna yttranden

och även tidigare ifrågasatts, huruvida icke i större eller mindre utsträckning

pastoratsindelningen, vilken efter tillkomsten av 1932 års ecklesiastika

boställslagstiflning fått ökad betydelse skulle kunna läggas till grund

för en mera rationell kommunal indelning. I frågans nuvarande läge är utskottet

icke berett att göra något uttalande örn lämpligheten härav.

Frågan örn en av förhållandena påkallad mera ändamålsenlig gränsdragning

än den nuvarande mellan vissa kommuner synes vidare böra beaktas

vid en blivande utredning.

För att icke ett sammanförande av mindre kommunala enheter till större

sådana skall äventyra syftemålet med 1930 års lag örn skolstyrelse i vissa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

kommuner — enligt vilken skolärendena kunna bliva borgerligt kommunala

angelägenheter endast i kommuner, som sammanfalla med skoldistrikt — bör

vid utredningen även beaktas frågan om en efter de nya kommunala enheheterna

anpassad skoldistriktsindelning.

Vid undersökning av spörsmålet, på vilket sätt en fortsatt uppdelning av

landskommuner genom utbrytning av ekonomiskt mera bärkraftiga delar

från dessa skall kunna förhindras, bör uppmärksamhet ägnas även åt municipalsamhällsbildningens

problem. Skulle det visa sig möjligt att gå vidare på

den väg, som vissa kommuner redan beträtt, att utan municipalsamhällsbildning

sörja för de mera tättbebyggda delarnas särskilda behov, torde man

mången gång kunna undvika tillgripandet av denna organisationsform, vilken

onekligen erbjuder vissa olägenheter bl. a. så till vida att — såsom framhållits

i motionen II: 187 — municipalsamhällenas invånare understundom

måste deltaga i kostnaderna för åtgärder, som endast avse den icke-municipala

delen av den kommun de tillhöra. För redan bestående municipalsamhällen

erfordras emellertid andra åtgärder för avhjälpande av påtalade olägenhet.

Det är möjligt, att Kungl. Maj:t redan enligt gällande municipallagstiftning

kan för särskilda fall meddela undantag från dennas allmänna

regler i vidare utsträckning än som hittills skett i praxis. Måhända kan dock

en lagstiftning även i detta hänseende befinnas erforderlig. I varje fall synes

det utskottet lämpligt, att riksdagen fäster Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

på spörsmålet. Utskottet vill sålunda uttala sig för att frågan om municipallagstiftningen,

som är av påtaglig betydelse för lösande av spörsmålet

om en rationell kommunal indelning, tages under omprövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna II: 50 och II: 187

i skrivelse till Kungl. Majit ville hemställa om utredning,

med beaktande av ovan anförda synpunkter, av frågan örn

ändrad lagstiftning, syftande till en rationell kommunal indelning.

Stockholm den 24 maj 1939.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande: Herrar Hallén, Anton Pettersson, Gustaf Adolf Björkman, Oscar Gottfrid

Karlsson, Björck, Herlitz, Karl Bodin,, Nils Andersson, Härdin, Anderberg,

Söderkvist, Andersson i Igelboda, Fast, Andersson i Ovanmyra, Mosesson,

Lundqvist, Hällgren*, Wallentheim, Wolgast* och Nolin.

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

5

SVENSKA LANDSTINGSFÖRBUNDET.

Bilaga 1.

Till Riksdagens Konstitutionsutskott.

Genom remiss den 3 februari har konstitutionsutskottet berett styrelsen

för Svenska landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över en inom

riksdagen väckt motion nr 11:50 angående ändring av den kommunala indelningen

i syfte att åstadkomma större kommunala enheter. Ehuru det

föreliggande spörsmålet icke direkt berör landstingen, vill styrelsen dock ej

underlåta att i korthet angiva sin inställning till detsamma och får i sådant

avseende vördsamt anföra följande.

Det är, såsom i motionen framliålles, ett gammalt önskemål att kunna

åstadkomma större kommunala enheter. Det försök, som genom tillskapande

av kommunalförbundsinstitutet gjorts, att i vissa avseenden undanröja

olägenheterna av den nuvarande splittringen i småkommuner, kan

knappast sägas hava utfallit lyckligt. Kommunalförbunden hava också vunnit

relativt liten utbredning, varför det synes otänkbart, att man på denna

väg kan komma fram till en rationell lösning av det föreliggande problemet.

Frågan om åstadkommande av större kommunala enheter är därför alltjämt

lika aktuell. För närvarande är den föremål för överväganden inom åtminstone

ett par statliga kommittéer, nämligen kommunalskatteberedningen

och socialvårdskommittén. Man får emellertid giva motionärerna rätt i,

att det vore mest rationellt, att frågan utredes under beaktande av alla de

synpunkter, som härvidlag kunna spela in. Även om mycket stora svårigheter

möta, när det gäller att komma fram till en lösning, anser emellertid styrelsen

det vara värdefullt, att de möjligheter, som förefinnas för åstadkommande

av en rationellare kommunindelning, underkastas en allsidig prövning.

Styrelsen har sålunda för sin del intet att erinra mot att den ifrågasatta

utredningen kommer till stånd.

Stockholm den 3 mars 1939.

För Svenska landstingsförbundets styrelse:

E. v. HOFSTEN.

Ivar Dahlgren.

Bilaga 2.

SVENSKA LANDSKOMMUNERNAS FÖRBUND.

Till Konstitutionsutskottet.

Då konstitutionsutskottet berett Svenska landskommunernas förbund tillfälle

att avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion nr

11:50 angående ändring av den kommunala indelningen i syfte att åstadkomma

större kommunala enheter, får förbundets styrelse anföra följande.

Rikets kommunala indelning på landet bygger på den vid kristendomens

införande uppkomna sockenindelningen. 1 lagen örn kommunalstyrelse på

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

landet fastslås denna grundsats i lagens första ord, där det heter: »Varje socken

utgör en kommun.» Denna regel kan dock brytas genom Konungens

förordnande jämlikt lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning. Dessutom kunna kommuner för visst ändamål

tillsammans bilda kommunalförbund och två eller flera kommuner 1 örenas

till ett fattigvårdssamhälle, som då har att som självständig kommun ordna

fattigvården och barnavården inom området. Med stöd av dessa lagar pågår

en ständig förskjutning i den kommunala indelningen, ehuru dock icke

alltid i sådan riktning, som motionärerna med motionen avse. Visserligen

skapas icke sällan, genom att hela socknar förenas med städer och i enstaka

fall jämväl genom socknars sammanslagning, större kommunala enheter.

Men å andra sidan undermineras många landskommuners ekonomiska bärkraft

genom att de ofta skattekraftigaste sockendelanm inkorporeras nied

angränsande stad eller köping. Den minskade socknen far da mangen gång

svårt att tillfredsställande fylla sina kommunala uppgifter. Liknande svårigheter

följa i allmänhet med uppdelning av socknar genom utbrytningar

av samhällsbildande delar till köpingskommuner, då tvenne mindre kommunala

enheter uppstå mot förut en större sådan.

Socknen, som synes hava tillkommit med den ursprungliga uppgilten alt

bygga kyrka och tillsätta präst, har så småningom visat sig mindre lämplig

sorn förvaltningsenhet för dessa ecklesiastika angelägenheter. För uppgiften

att hålla kyrka har den ursprungliga socknen ganska väl kunnat uppehållas

såsom församlingsenhet. Beträffande däremot angelägenheter, som

röra prästerskapets avlöning och prästgårdarnas förvaltning, har det mångenstädes

icke varit möjligt att bibehålla sockenenheten för dessa uppgifter.

Sålunda bestod hela riket i början av år 1938 av 2,564 församlingar men

av blott 1,378 pastorat. Pastoratens antal har visserligen icke för hela riket

genomgått någon större förskjutning under de senaste årtiondena. Pastoratens

antal voro nämligen år 1915 1,403, år 1920 1,419, år 1925 1,401, år

1930 1,395, år 1935 1,378. Denna relativt minimala förskjutning får anses

bero på att samtidigt som mindre pastorat sammanslagits ha större sådana

uppdelats. Gör man en undersökning av den pågående förskjutningen

av pastoratsindelningen mellan olika storleksgrupper finner man en påtaglig

tendens att sammanslå småpastoraten. År 1920 fanns 115 pastorat

med under 1,000 invånare, medan inom samma grupp antalet pastorat år

1930 utgjorde 59. I folkmängdsgruppen mellan 1,000 och 2,000 voro motsvarande

siffror år 1920 419 och år 1930 394. Samtidigt ökades i gruppen

2,000—3,000 antalet pastorat från 279 till 330.

En jämförelse mellan antalet församlingar inom dessa olika grupper ger

vid handen, att medan det i riket år 1930 var 59 pastorat, som hade ett invånareantal

å 1,000 och därunder, fanns det samtidigt 1,100 församlingar

med angivna invånareantal. Antalet landskommuner med mindre än 1,000

invånare var vid samma tid 1,102.

De förskjutningar i den ursprungliga sockenbildningen till större pastorat

har ansetts oundgängligen nödvändig för att icke utgifterna till prästerskapets

avlönings- och bostadsförmåner skulle bli för betungande för dessa små

församlingar med deras begränsade skatteunderlag. Vården av själva kyrkan

och tillhörande kyrkogård lia församlingarna på landet, som ingått i

större pastorat, som regel fått behålla såsom en enskild församlingsangelägenhet,

ett förhållande, som dock mera sällan är fallet med socknar, som

inkorporerats med städer. Även om inkorporeringen icke alltid omedelbart

även omfattat den ecklesiastika indelningen har detta dock så småningom

skett. Församlingarna ingå då som regel i ett för staden gemensamt pastorat

och bilda för de rent kyrkliga angelägenheterna en kyrklig samfällighet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

7

Här blir följaktligen den ursprungliga socknen borteliminerad även som

självständig församling.

Beträffande de rent borgerligt kommunala uppgifterna kan det knappast

anföras någon omständighet, som ger de små förvaltningsenheterna företräde

framför större. Visserligen kan det ha ett vissst värde, att en förvaltningsenhet

har gammal tradition bakom sig, och man får förvisso ej

heller underskatta betydelsen av den intimare samhörighet, människor inom

en trängre krets ofta känna med varandra. Särskilt inom den sociala verksamheten

torde den personliga kännedomen vara av stor betydelse. Men

här som på andra områden sker förskjutningar. De förbättrade kommunikationerna

bidraga givetvis till en vidgad kännedom om bygdens förhållanden,

och en ganska god personkännedom utvecklas inom betydligt större

områden än vad de minsta kommunerna utgöra. Genom socialverksamhetens

utbyggnad och hälsovårdsuppgifternas ökade betydelse har det för de

små enheterna blivit alltmera svårt att på ett rationellt sätt tillgodose dessa

uppgifter. Det sammanförande av små kommuner, som för vissa ändamål

måst tillgripas under kommunalförbundsformen, främjar icke alltid ett gott

samarbete. Det bryter snarare på ett mer allvarligt sätt sönder den kommunala

självstyrelsen, än om socknarna helt förenades i större kommuner.

En annan omständighet, varav småkommunerna lida, är den känslighet de

ha för även ganska obetydliga utgifter, och det överskrider ofta den mänskliga

förmågan att objektivt bedöma medmänniskors hjälpbehov, örn den erforderliga

åtgärden på ett kännbart sätt direkt verkar på skattetrycket. Det

är ju ett känt förhållande, att de minsta kommunerna ofta lia så lågt skatteunderlag,

att enstaka fattigvårdsfall omedelbart kan medföra kännbar skatteökning.

Små kommunala enheter kunna icke vara till fördel för en rationellt bedriven

kommunalverksamhet. Den ringa erfarenhet, som det fåtal specialfall

inom dessa kommuner bringar sina verkställande förtroendemän, talar

också emot de små enheterna.

Det är emellertid svårt, för att ej säga omöjligt, att angiva någon viss gräns

för en lagom stor kommun. Antalet invånare bör heller icke enbart utgöra

ledning för den kommunala indelningen. En kommuns gränser hör ansluta

sig till bygdens geografiska läge, bebyggelsen, kommunikationer o. dyl. Utan

att i egentlig mening redan på detta stadium uttala sig örn huru långt en

eventuellt företagen sammanslagning av mindre kommuner hör gå, anser

styrelsen för sin del lämpligt, att kommunerna och pastoraten så långt möjligt

hållas samman som geografiska enheter. Med denna utgångspunkt för

en reform skulle kommunerna icke komma upp i sådan storleksordning, att

den personliga kontakten mellan kommunmedlemmarna äventyrades, men

kommunerna likväl vinna i bärkraft.

En utredning om den kommunala indelningen i avsikt att skapa för sina

uppgifter bärkraftiga kommuner borde emellertid icke blott omfatta möjligheterna

att sammanslå småkommuner. Spörsmålet örn kommuners uppdelning

genom inkorporering med städer och köpingar av de skattekraftiga

delarna av landskommuner, och socknars uppdelning på nya kommunbildningar,

synes jämväl samtidigt höra göras till föremål för omprövning.

Den förskjutning i bebyggelsen, som ständigt pågår på landsbygden till

mer eller mindre tättbebyggda delar, bar gjort frågan örn landskommunernas

ställning till dessa samhällsbildningars kommunala behov allt mer aktuell.

Enligt den ordning, som anses vara giltig härför, ankommer det på

dylika samhällen, att, när en viss bebyggelse uppkommit, bilda municipalsamhälle

med tillämpning av samtliga stadsstadgor eller vissa av dem. Härigenom

komma dessa samhällens invånare under ett hårdare skattetryck än

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

övriga sockenbor. De få då icke blott bära sitt eget samhälles speciella utgifter

utan få jämväl deltaga i kommunens samtliga utgifter och t. o. m. i

vissa sådana, varav de icke lia direkt gagn. Skatteunderlaget blir emellertid

mer koncentrerat i samhället än i den glest bebyggda sockendelen med resultat,

att samhällena per individ räknat genomgående lia större skatteunderlag

än socknen i övrigt. Vid en kalkyl över det tillstånd, som i skatteavseende

skulle uppkomma, om samhället bröte sig ut ur socknen och bildade

egen köpingskommun, visar det sig, att köpingen ofta skulle kunna tillgodose

sina samtliga kommunala behov nied lägre skatt än samhället hade, då

det tillhörde moderkommunen. I varje fall skulle det som självständig

kommun iner tillfredsställande kunna tillgodose sina samhälleliga behov. En

motsvarande försämring i skattetillståndet följer vid en utbrytning som regel

för den minskade moderkommunen. Eli dylik uppdelning är emellertid

sällan i längden till fördel för någondera parten. Det har också visat sig, att

fråga i flera fall uppkommit örn återförenande av tidigare på dylikt sätt åtskilda

kommuner.

Enda möjligheten att undgå dylik kommunklyvning synes vara, att landskommunerna

mera allmänt och så långt möjligt tillgodose de tätbebyggda

delarnas municipala behov, så att samhällena härför icke behöva bilda egna

municipalsamhälle!! eller inkorporeras.

Genom hälsovårdsstadgans nuvarande lydelse har i stort sett samma uppgifter

lagts på en landskommun som på en stad. Brandstadgans bestämmelser

för landsbygden medger landskommunen stor befogenhet att vidtaga åtgärder

för brandskydd och eldsläckning. Likaså innehåller stadsplanelagen

och byggnadsstadgan särskilda bestämmelser för landsbygden, som ge

landskommun vidsträckt befogenhet att vidtaga åtgärder för ordnad bebyggelse.

Sålunda kan för visst område inom en landskommun fastställas utomplansbestämmelser

eller upprättas byggnadsplan med byggnadsplanebestämmelser,

vari kan föreskrivas tillsättande av byggnadsnämnd, som har att

granska ritningar för byggnader och meddela byggnadslov samt i övrigt övervaka

bebyggelsen.

Med stöd av dessa stadgor kan en landskommun ganska tillfredsställande

ordna ett samhälles bebyggelse och sanitära förhållanden och andra angelägenheter

utan att tillämpa de delar av stadsstadgorna, som gälla för stad.

Genom att en landskommun sålunda tillgodoser de samhällsbildande delarnas

särskilda behov skulle dessa delar ej behöva bilda speciella municipalsamhället!

med egen förvaltning, som i regel utgör embryot till en kommunal

nybildning. Den pressning, som inom olika delar av landet ständigt pågår

å samhällena att bilda municipalsamhället!, behövde icke äga rum, örn å ena

sidan myndigheterna nöjde sig med tillämpning av de delar i stadsstadgorna,

som gälla för landsbygden, och å andra sidan landskommunerna ådagalade

större intresse för samhällenas bebyggelse och de sanitära förhållandenas

ordnande.

En påtaglig förskjutning härutinnan synes emellertid hålla på att inträda

mot förut gängse kutym. En hel del landskommuner ha börjat att fullt tillfredsställande

tillgodose samhällenas behov utan tillämpning av municipalfonnen,

och Kungl. Majit synes även hava intagit en i viss mån ändrad inställning

till dylika frågor än tidigare. Sålunda har t. ex. en kommun,

Domnarvet, hållits samman som landskommun, ehuru stadsstadgorna där

tillämpas på vissa delar av kummunen, och inom Karlsborgs kommun skola

stadsstadgorna tillämpas med bibehållande av den landskommunala styrelseformen.

Vidare Ilar det förekommit fall, då Kungl. Majit icke funnit

skäl meddela fastst å länsstyrelses förordnande örn bildande av muni
cipalsamhälle,

sås-! .nJiiråga örn Sollentuna kommun, där ärendet återremitte
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

9

rades till länsstyrelsen för förnyad utredning i syfte att bibehålla kommunen

som en enhet. Ur detta Kungl. Maj:ts den 10 maj 1936 meddelade beslut

må följande anföras: »Med hänsyn emellertid till i ärendet upplysta förhållanden

och särskilt därtill, att uppkomsten av skilda municipalsamhällen i

socknen skulle innebära en splittring av de kommunala uppgifternas handhavande

därstädes, vilken måste anses ägnad att medföra avsevärt men,

finner Kungl. Majit nu ifrågavarande del av socknen icke böra i detta hänseende

bilda en enhet tillsammans med socknen i övrigt eller i allt fall huvuddelen

därav.»

Denna tendens är emellertid inte genomgående. Samtidigt härmed bildas

municipalsamhällen, vars angelägenheter sannolikt kunde ombesörjas

av landskommunen. Framställningar göras ständigt om utbrytningar till

köpingar och örn inkorporeringar till städer av delar av landskommuner,

där motivet för en sådan åtgärd oftast synes vara att skaffa staden ökade

skatteobjekt.

De myndigheter, som ha att pröva dessa angelägenheter, göra visserligen

gällande, att, i de fall, då förslagen vunnit deras stöd, förutsättningarna för

municipal- och köpingsbildning eller för inkorporering varit för handen

och att åtgärden följaktligen skett i överensstämmelse med gällande författning.

önskar man därför en ändring i dessa förhållanden måste nog författningsändringar

vidtagas, varigenom för de municipala behovens tillgodoseende

anvisas andra utvägar än åtgärder, som samtidigt söndra och försvaga

den kommunala förvaltningen.

Med hänvisning till vad sålunda anförts anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka,

att frågan om den kommunala indelningen göres till föremål för

utredning med den begränsning, som motionärerna ifrågasatt. Det förefaller

vara av samma stora betydelse att förhindra uppkomsten av små och

mindre bärkraftiga enheter som att förena de små. Styrelsen anser sig

därför böra tillstyrka att frågan om den kommunala indelningen i sin

helhet på sätt, som här anförts, företages till utredning.

Stockholm den 16 mars 1939

Styrelsen för Svenska Landskommunernas Förbund.

ANDERS RÅSTOCK.

J. A. Zander.

KUNGL. MAJ:TS OCH RIKETS

KAMMARKOLLEGIUM

Bilaga 3.

Till riksdagens konstitutionsutskott.

På grund av därom gjord framställning har Kungl. Majit den 10 februari

1939 anbefallt kungl, kammarkollegiet att till Eder avgiva yttrande över

en vid årets riksdag väckt motion, nr 50 i andra kammaren, angående ändring

i den kommunala indelningen i syfte att åstadkomma större kommunala

enheter.

Med anledning härav har kollegiet från länsstyrelserna i samtliga län

utom de norrländska och Kopparbergs län begärt yttranden, i vad män ett

mera allmänt känt behov av sammanslagning av lr kommuner till större

enheter gjort sig gällande inom respektive län. Ko. - ! It har därvid utgått

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

från att i de nordliga länen kommunernas väsentligt större areal i allmänhet

lägger hinder i vägen för dylika sammanslagningar. Yttranden hava avgivits

av samtliga ifrågavarande 18 länsstyrelser. Sex länsstyrelser, i Uppsala,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Göteborgs och Bohus och Skaraborgs

län, hava förordat en utredning i motionens syfte delvis under vitsordande

av behovet därav för länets vidkommande; särskilt gäller detta Skaraborgs

län. Två, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, hava förklarat

sig icke hava något att erinra mot en dylik utredning utan att vitsorda behovet

för länets del. Tio länsstyrelser, i Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, örebro

och Västmanlands län hava icke ansett något dylikt allmänt behov

föreligga för länets del. Länsstyrelsen i sistnämnda län har likväl, under

betonande särskilt av svårigheten att besätta kommunala förtroendeuppdrag

med lämpliga personer ansett den av motionärerna framförda frågan värd

allt beaktande.

För egen del får kollegiet, med överlämnande av nämnda från vissa länsstyrelser

inhämtade yttranden, anföra följande.

Kollegiet har tidigare haft tillfälle att taga ståndpunkt till en med den föreliggande

frågan likartad nämligen i sammanhang med yttrande den 15

maj 1933 över den s. k. skatteutjämningsberedningens betänkande III (1932),

i vilket ifrågasattes att i och för en rationell utjämning av skattetrycket inom

kommunerna omlägga den landskommunala indelningen till i allmänhet

större enheter. Kollegiet framförde i sitt nämnda yttrande tanken på att i

dylika fall — utan ändring av den primära kyrkliga indelningen — lägga

pastoratsindelningen till grund för nybildningarna, där så lämpligen kunde

ske, samt att i samband därmed göra kommunalfullmäktigeinstitutionen

obligatorisk för samtliga landskommuner. En avskrift av yttrandet i fråga

bifogas.

Den nu föreliggande motionen åsyftar i huvudsak att till bättring av de

brister, som göra sig gällande vid fullgörandet av de kommunala förvaltningsuppgifterna

i de små landskommunerna, företrädesvis av agrar natur,

samt ett förbilligande av de åtgärder, som i följd av statsbidragssystemet

ankomma på statsverket, sammanföra sådana kommuner gruppvis till större

enheter. I de avgivna yttrandena har av åsyftade brister uppmärksamheten

ägnats väsentligen åt svårigheten att erhålla kompetenta personer för de

kommunala förvaltningsposterna. För visst län (Jönköpings) har sådan

brist ej kunnat av länsstyrelsen vitsordas, under det att av andra länsstyrelser

(i Uppsala, Gotlands, Skaraborgs och Västmanlands län) den särskilt

framhållits. En förbättring härutinnan skulle otvivelaktigt vinnas genom

ett allmännare införande av kommunalfullmäktigeinstitutionen. Förutsättningen

härför är emellertid ett visst minimum i avseende å folkmängdstalet.

Sedan gränsen för ett obligatoriskt införande av fullmäktiginstitutionen

numera nedsatts till en folkmängd av 700, skulle även genomförandet

av ett blygsamt program för sammandragning av den landskommunala

indelningen kvarlämna mycket få landskommuner utan kommunalfullmäktige.

Därmed skulle bl. a. en rationalisering av förvaltningen vinnas

samt därmed ock förutsättningar skapas för en vidgad tillämpning

av lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner och anlitande i större omfattning

än hittills skett av fackutbildade biträden vid det kommunala förvaltningsarbetet.

Emellertid står det också utom tvivel, att uppehållandet av

särskilda kommunala förvaltningsorganisationer för mycket små kommuner

medför icke oväsentliga kostnader, vilka vid en sammanslagning i större

skala skulle kunna väsentligen nedbringas.

Den kommunala indelningen är emellertid även bunden vid vissa fak
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

11

torer, delvis av traditionskaraktär, vilka icke kunna åsidosättas. Sådana

faktorer hava i många fall föranlett kommuner att motsätta sig eljest väl

motiverade indelningsändringar, vilket också, med hänsyn till avfattningen

av gällande lagstiftning, hindrat genomförande av dylika ändringar. Det

är dock givet att dessa faktorer icke böra vid en allmän reglering från de

synpunkter, varom nu är fråga, tillerkännas alltför stor vikt, utan därvid

måste andra omständigheter av avgörande betydelse för den tekniska förvaltningen

bliva utslagsgivande. Hit hör behovet av tillgång på kommunala

förtroendemän och att hålla förvaltningsutgifterna inom en för skattebetalarna

rimlig ram. Likväl måste man vid en dylik reglering taga hänsyn

till förhållandena i varje särskilt fall och medgiva undantag från tilllämpningen

av de allmänna principerna för regleringen, där en sammanslagning

skulle göra mera skada än nytta.

Vad beträffar det närmare utformandet av dessa allmänna principer kan

det ifrågasättas, huruvida icke förutom pastorat, varom ovan förmälts, även

polisdistrikt, som bestå av flera kommuner, eller fattigvårdssamhällen kunna

komma ifråga såsom lämplig bas för en dylik sammandragning; och

givet är att detta i vissa fall kan gälla även sådana enheter, som utgöras

av kyrkliga samfälligheter, annan kyrkogemenskap eller kommunalförbund.

Vad angår innebörden av nu gällande lagstiftning och tillämpningen av

densamma vill kollegiet erinra att, ehuru ett antal under de senaste årtiondena

genomförda landskommunala indelningsändringar kunna betecknas

såsom »geografiska» (motionen s. 9), ändringarna knappast i något fall

åsyftat en geografisk reglering såsom sådan utan så gott som alltid ett tillgodoseende

av praktiska behov. Lagen örn ordning och villkor för ändring

i kommunal och ecklesiastik indelning ger emellertid i 3 § 2 st. vissa garantier

för kommun mot sådan indelningsändring mot dess bestridande, som nedför

avsevärd olägenhet för kommunen. Kommunens utplånande såsom

självständig enhet genom en sammanslagning med annan Ilar ansetts utgöra

dylik olägenhet. En utredning i motionens syfte måste därför taga

sikte ej blott på att uppdraga grundlinjerna för en revidering av den kommunala

indelningen på landet utan ock på erforderliga ändringar i nämnda

lag.

Kollegiet, som håller före, att en utredning i motionens syfte efter ovan

angivna linjer bör kunna lämna ett positivt resultat, förordar alltså en dylik

utredning.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit

kammarråden Skoglund och Grönvall.

Stockholm den 15 mars 1939.

LENNART BERGLÖF.

Erik Schalling.

Föredragande.

Bilaga till Bilaga 3.

Utdrag ur kammarkollegiets yttrande den 15 maj 1933 angående skatteutjämningsbcredningens

betänkande III.

Innan kollegiet övergår till behandling av beredningens olika förslag

tillåter sig kollegiet framställa vissa erinringar i fråga örn de skäl, som föranlett

beredningen att lämna å sido frågan örn revision av den primärkommunala

indelningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

A sidorna 57—60 hava behandlats skälen för och emot en nygruppering

inom det primärkommunala indelning sväsendet efter tre alternativ för skapande

av nya utdebiteringsenheter, motsvarande 1) pastoraten, II) häraderna

eller landsfiskalsdistrikten, III) landstingsområdena. Beredningen,

som i princip accepterat landstingsområdet såsom utdebiteringsenhet men

förordat denna utsträckning blott för vissa förvaltningsuppgifter, har såsom

avgörande skäl mot alternativ I) (s. 58) åberopat, att en sammanföring

av kommuner på angivet sätt säkerligen skulle medföra nästan oöverkomliga

svårigheter i alla de enstaka fall, då därav verkligen skaile följa

en mera betydande utjämning av skatteunderlag och skattetryck. Det läge

nämligen i sakens natur, att ju färre de kommuner vore, som skulle sammanföras,

desto starkare framträdde motsättningarna i dessa hänsenden,

desto mer komme de skattskyldiga i de bättre situerade kommunerna att

förlora och i de sämre situerade att vinna på sammanföringen, och desto

häftigare samt mera berättigat bleve motståndet från de torras sida. Örn

det oaktat lagstiftningen utformades enligt detta alternativ, bleve en oundgänglig

följd, att under någon form ekonomiskt vederlag tillförsäkrades de

kommuner, vilkas ställning i skattehänseende väsentligen försämrades. Ett

sådant vederlag kunde staten knappast undandraga sig att lämna, och därmed

förbundna utgifter skulle säkerligen för statsverket bliva ansenliga. I

de täll åter där pastoraten bestode av kommuner med ungefär lika starkt

skatteunderlag och skattetryck, skulle någon utjämningseffekt att tala örn

ej ens i det enstaka fallet vinnas. Såsom avgörande skäl mot alt. II) har

beredningen anfört (s. 59), att de olika slagen av utdebiteringsområden

skulle till antalet ökas, flera nya och kostnadskrävande organ (lokala hjälporgan)

behöva skapas jämte det förutvarande och det nätverk av gränser

för dylika områden, som för närvarande genomkorsade landet, ytterligare

tilltrasslas.

Kollegiet vill beträffande alt. I) erinra, att därest en dylik sammandragning

av den primärkommunala indelningen skedde samtidigt med en överflyttning,

såsom beredningen förordat, av mera betydande förvaltningsuppgifter

till staten eller landstingen, — vilken överflyttning redan den komme

att motväga och i de flesta fall vida överväga den ökade utdebitering, som

för vissa orter bleve en följd av sammandragningen — vederlag, varom

beredningen talar, blott i undantagsfall behövde ifrågakomma. Det synes

vid sådant förhållande kollegiet, som örn det av beredningen mot alternativet

anförda, på vederlagstanken grundade skäl icke har tillräcklig giltighet.

I detta sammanhang må erinras örn beredningens ställning (s. 145 f.)

till den i princip nekande besvarade frågan, huruvida ersättning bör av

staten utgöras till kommunerna vid övertagande av deras fattigvårdsanstalten

Den förenkling och det förbilligande av förvaltningskostnaderna, som

småkommunernas uppgående i de större komme att föranleda, skulle sannolikt

åstadkomma, om icke direkt någon större utjämningseffekt (jfr s.

58), dock en betydande förenkling i förvaltningen och därmed i såväl kommunala

som statliga förvaltningskostnader samt, på sätt nedan angives

(under rubriken »Vissa spörsmål rörande den primärkommunala indelningen

och ändringar däri») möjlighet till koncentration av skolor och

andra anstalter. Städer och köpingar, som hava särskilda förvaltningsuppgifter,

sammanhängande med stadsmannanäringarna och tätare bebyggelse,

torde emellertid få lämnas utom en sådan reglering.

Av den genom beredningen utgivna »Statistisk utredning angående det

kommunala skattetrycket» Skatteutjämningsberedningen 1) framgår (s.

480), att inom riket år 1929 funnos 2,374 landskommuner (utom köpingar),

var 1 4 4 med ett folkmängdsantal av högst 300, 2 9 0 med en folkmängd

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr IS.

13

av 301—500, 660 med en folkmängd av 501—1,000, 435 med en folkmängd

av 1,001—1,500, 5 2 3 med en folkmängd av 1,501—3,000 och 32 2

med en folkmängd av över 3,000. De smärre av dessa, nied en folkmängd

av intill 1,500 eller 1,5 2 9 stycken, torde i regel vara i ecklesiastikt hänseende

gruppvis sammanförda till pastorat, som med relativt lå undantag

(c:a 200) hava en folkmängd över 1,500 personer. Antalet pastorat utgör

för närvarande 1,386 (den 1 jan. 1933), varav 593 beslå av en församling,

alla de övriga 793 av flera församlingar. Av flerförsamlingspastoraten

äro blott 5 belägna inom stad. Antalet pastorat med folkmängd under

1,000 utgör omkring 50; i ett flertal fall har ökaraktär ansetts omöjliggöra

förening med andra församlingar, ett antal komma framdeles att sammanslås

med andra pastorat. Antalet pastorat med folkmängd av 1,000—1,500

utgör c:a 165.

Pastoraten utgöra redan kommunala enheter, som omhänderhava omsorgen

om prästerskapets avlöning och prästgårdar samt förvalta ett betydande

fastighets- och fondkapital. De moderna kommunikationsmedlen hava skapat

förutsättningarna för dessa enheters utvidgning och deras utveckling från

att vara mer eller mindre lösa förband av församlingar till verkliga kommuner.

Har en förstoring av de kyrkliga förvaltningsområdena kunnat ske

på denna bas, synes det som om densamma skulle kunna tjäna såsom territoriellt

underlag även för borgerligt kommunala förvaltningsuppgifter. Lika

litet som beträffande pastoratsförbanden synes hinder möta för att sammansluta

de smärre med landsförsamlingarna sammanfallande landskommunerna

till större enheter för besörjande av sistnämnda uppgifter. Dessa havn,

vare sig de röra folkundervisning, folkpensionering, fattigvård, barnavård,

hälsovård, brandväsen eller polisväsen, blivit föremål för en noggrann reglering

i författningsväg, och de bedömanden, som tillkomma den kommunala

representationen, äro av huvudsakligen ekonomisk karaktär. Det motstånd

mot ändring i den kommunala indelningen, som synes vara en allmän företeelse,

är sannolikt i väsentlig mån att hänföra till de värden, vilka äro förbundna

med den gamla sockenkyrkan och dess roll såsom medelpunkt för

bygdens liv. Dessa värden skulle icke genom en reform i antydd riktning

beröras. Däremot ligger huvudvikten vid de borgerligt kommunala förvaltningsuppgifternas

fullgörande på de ekonomiska synpunkterna, och bliva

dessa tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt, föreligger anledning antaga

att motståndet avsevärt försvagas. Det bör ock erinras, att inom två av de

undersökta länen, Skaraborgs och Älvsborgs, synes en. stark opinion förefinnas

för pastoratsområdena såsom underlag tor nya primärkommuner (s.

287 f.). . 0

Det är emellertid givet, att icke alla pastorat lämpa sig såsom nya primärkommuner.

Först och främst må erinras att, i den man stad eller köping

ingår i ett flerförsamlingspastorat, blott de i pastoratet ingående landskommunerna

böra bilda den nya kommunen. Där — undantagsvis — ett dylikt

pastorat, förutom stad eller köping, omfattar endast en landskommun av

måhända obetydlig storlek (mindre än 1,500 inv.), torde man kunna tills

vidare lämna dennas omfattning orubbad oell söka att medelst mdelningsändring

enligt indclningslagen, kommunalförbund eller dylikt undanröja de

största olägenheterna härav. Det är vidare tänkbart, att i särskilda tall Iva

angränsande pastorat kunna sammanföras till en borgerlig kommun.

Med en förstoring på angivet sätt av småkommunerna kan man ifrågasätta,

huruvida ej kommunalfullmäktigeinstitutionen bör bliva obligatorisk

för samtliga landskommuner. En given konsekvens härav och av grundel na

för lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner skulle bliva, att folkskoleväsendet

— i den mån detta fortfar att vara en kommunal angelägenhet — kommer

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

att helt kommunaliseras och alltså enhetlighet härutinnan råda över hela

landet. Undantag synes böra göras blott där särskilda skäl påkalla avvikelse,

t. ex. där ett skoldistrikt består av en landskommun jämte i dess centrum

belägen köping. Antalet utdebiteringsområden skulle genom en sådan sammandragning

av landskommunerna, i stort sett till överensstämmelse med

pastoratsterritorierna (köpingar och städer frånräknade), nedskäras från omkring

2,400 till c:a 1,300. Ungefär 480 landskommuner bleve oberörda av

sammandragningen. Den sålunda berörda frågan torde emellertid icke kunna

tillförlitligen bedömas utan ytterligare utredning.

Vad angår den av beredningen under alt. II) diskuterade sammanslagningen

av landskommuner till än större enheter, motsvarande landsfiskalsdistrikt

eller härad, synes kollegiet mot en sådan lösning kunna, förutom vad beredningen

själv anfört, invändas, att man här saknar en bestående förvaltningsorganisation

att anknyta till.

Beredningen har (s. 234, 235) erinrat därom, att behov kunde tänkas uppkomma

av utvidgad befogenhet för Kungl. Majit att förordna om sammanslagning

av fattigvårdssamhällen och skoldistrikt till större enheter. Då de

förvaltningsuppgifter, som tillkomma dylika samhällen och distrikt, omfatta

huvudparten av de primärkommunala uppgifterna, torde även beredningens

nämnda erinran peka på den lösning av det primärkommunala indelningsproblemet,

som kollegiet ovan ifrågasatt. Erfarenheten giver vid

handen, att ett regleringsarbete på grundval av gällande lagstiftning icke

kan få någon större verkan för det avsedda syftet. Ett genomförande med

stöd av ny lagstiftning av den av kollegiet ifrågasatta indelningsregleringen

skulle visserligen icke medföra någon större direkt effekt i skatteutjämningshänseende,

men på densamma skulle säkerligen följa avsevärda indirekta

vinster, möjlighet till en med den nuvarande indelningen svårgenomförbar

koncentration såväl av skolväsendet som anstaltsvården samt därmed

nedläggande av icke erforderliga skolor och ålderdomshem (jfr s. 79, 120,

327 f). Det lärer vidare såsom en följd därav kunna förväntas ett bättre

urval vid besättande av de kommunala förvaltningsuppdragen samt en minskning

av det av beredningen (s. 79 ff., 135) påtalade slöseri med kapital och

arbetskraft, som till väsentlig del framkallats av uppgiftens splittring på för

många enheter. För framtiden komme behovet av partiella indelningsändringar

(överflyttningar) säkerligen att minskas; och, i den mån uppkommande

sådana fall hänförde sig till de utvidgade kommunerna, kunde de i regel

lättare tillgodoses därför att de nya kommunerna hade en bredare ekonomisk

bas än de gamla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Antalet landskommuner i riket ordnade länsvis efter folkmängdens storlek. Ar 1988. Bilaga 4.

Län

Under

100

inv.

100-

200

200-

300

300-

400

400-

500

500-

600

600-

700

700-

800

800-

900

900-

1,000

1,000-

1,100

1,100-

1,200

1,200-

1,300

1,300-

1,400

1,400-

1,500

1,500-

2,000

över

2,000

inv.

Summa

kom-

muner

Stockholms........

—

2

4

3

6

5

16

6

4

5

5

3

4

3

5

10

31

112

Uppsala ..........

—

4

4

9

10

7

5

8

3

6

5

3

1

2

3

5

11

86

Södermanlands ....

—

—

5

4

6

8

1

6

5

7

4

8

3

6

—

10

16

89

Östergötlands ......

—

1

5

9

9

11

13

12

10

5

13

7

3

6

12

8

21

145

Jönköpings ........

—

2

2

9

7

10

9

4

9

7

6

8

7

4

9

13

22

128

Kronobergs........

—

1

1

5

3

5

3

4

4

4

6

5

6

5

1

5

28

86

Kalmar............

—

1

—

6

4

8

5

8

4

2

4

2

10

2

4

17

29

106

Gotlands ..........

—

3

16

20

16

11

8

2

10

1

1

—

—

2

—

1

—

91

Blekinge ..........

—

—

—

1

1

—

1

—

1

1

1

2

1

—

1

3

23

36

Kristianstads ......

—

—

1

3

13

4

4

11

6

9

14

4

7

9

4

25

33

147

Malmöhus ........

—

11

17

21

21

20

17

13

15

11

15

12

8

2

8

23

21

235

Hallands..........

—

—

2

10

1

8

3

11

5

5

5

2

2

5

1

10

16

86

Göteborgs o. Bohus..

—

—

—

—

6

8

1

3

3

6

4

5

5

4

3

16

23

87

Älvsborgs..........

1

8

14

27

20

14

18

17

13

8

11

6

10

4

2

16

28

217

Skaraborgs ........

—

18

33

32

35

21

26

16

11

18

8

10

5

4

1

11

10

259

Värmlands ........

—

—

1

1

3

2

4

2

2

2

6

2

1

4

2

17

39

88

Örebro............

—

—

1

3

—

2

1

2

—

2

2

2

1

4

5

8

27

60

Västmanlands......

—

—

4

3

5

2

4

1

5

3

3

7

2

2

9

16

66

Kopparbergs ......

—

—

—

—

—

1

—

—

1

-

—

1

1

—

1

10

37

52

Gävleborgs ........

—

1

—

—

1

—

1

—

1

—

1

1

1

1

7

38

53

Västernorrlands____

—

—

—

—

1

—

1

—

—

2

1

3

3

2

—

8

42

63

Jämtlands ........

—

—

1

1

2

2

—

1

3

1

1

8

2

1

2

12

24

61

Västerbottens......

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

1

—

—

3

25

30

Norrbottens........

—

—

—

——

—

—

—

—

—

—

—

1

—

—

—

1

23

25

Riket

1

51 |

108

169 |

167 |

153

138 |

131

110 |

108

116

97

89

72

67

249

582

2,408

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:387 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrad kommunal indelning i syfte att åstadkomma större kommunala enheter m. m. H s. 1 i texten