Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare ni. fl.: avlöningar ni. m. jämte en i ämnet väckt motion.

1939-05-12 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1939:171, Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare ni. fl.: avlöningar ni. m. jämte en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

1

Nr 171.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1939 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående

anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare

ni. fl.: avlöningar ni. m. jämte en i

ämnet väckt motion.

(3:e avd.)

I anslutning till sina i årets statsverksproposition under femte huvudtiteln,

punkterna 96, 97 och 99, gjorda framställningar har Kungl. Majit i propositionen

nr 237, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

socialärenden den 24 mars 1939, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av föredragande departementschefen förordad personalförteckning

och avlöningsstat för förste provinsialläkare och provinsialläkare

m. fl., den senare att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1939/40,

dels ock för budgetåret 1939/40 såsom förslagsanslag anvisa

a) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Avlöningar

3.670.000 kronor,

b) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Reseersättningar

200.000 kronor,

c) till Bidrag till extra provinsialläkares avlönande m. m. 10,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag har utskottet till behandling förehaft

en inom andra kammaren av herrar 1. Österström och G. Andersson i Rasjön

väckt motion nr 442, vari hemställts, att riksdagen i anledning av propositionen

nr 237 ville besluta, dels att tjugo nya provinsialläkartjänster skola

inrättas från och med den 1 januari 1940 och att personalförteckningen skall

upptaga 356 provinsialläkare med lön enligt löneplan D, dels ock att till

Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Avlöningar för budgetåret

1939/40 anvisa ett förslagsanslag av 3,760,000 kronor.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får

utskottet hänvisa till motionen.

Inledning.

Den civila tjänsteläkarorganisationen uppbäres för närvarande som regel i

städer och stadsliknande samhällen av kommunalt anställda och avlönade läkare

samt å landsbygden av helt statsanställda läkare. Undantag härifrån bilda

de extra provinsialläkarna, vilka äro landstingsanställda men till vilkas avlöning

Bihang till riksdagens protokoll 1939. C sami. Nr 171. tins sa 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

i åtskilliga fall utgå bidrag av statsmedel. En närmare redogörelse för nuvarande

förhållanden å detta område lämnas i propositionen, sid. 2—9.

Beträffande tjänsteläkarorganisationen i städer och stadsliknande samhällen

föreligger sedan 1932 ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande

(statens off. utredn. 1932: 23), vilket i huvudsak innebär, att städer med mindre

än 5,000 invånare samt alla köpingar och municipalsamhällen skulle

ingå i provinsialläkarorganisationen, medan i övriga städer tjänsteläkarna

alltjämt skulle behålla sin karaktär av kommunalt anställda läkare. Dock

skulle utnämningsrätten rörande sistnämnda läkare tillkomma ett centralt

organ samt statsbidrag utgå till deras avlöning. Samtidigt skulle skyldighet

införas för ifrågavarande städer att hava stadsläkare anställda. En sådan

skyldighet föreligger nämligen icke för närvarande.

Yid sidan härav har medicinalstyrelsen med skrivelse den 21 februari 1938

överlämnat förslag till ny provinsialläkardistriktsindelning i riket, vilket

i fråga örn gränsdragningen mellan stadsläkar- och provinsialläkarorganisationerna

i huvudsak ansluter sig till stadsläkar sakkunnigas riktlinjer samt

även i övrigt innebär en avsevärd utvidgning av provinsialläkarorganisationen.

Av de sålunda föreliggande förslagen har departementschefen till saklig

prövning allenast upptagit det sistnämnda. Beträffande tjänsteläkarorganisationen

i städer med 5,000 invånare och därutöver har departementschefen åter

ansett ytterligare utredning påkallad. Beträffande motiven härför får utskottet

hänvisa till propositionen, sid. 39—40.

Medicinalstyrelsens förslag jämte yttranden däröver.

I sin skrivelse har medicinalstyrelsen inledningsvis framhållit, hurusom

utvecklingen å det socialhygieniska området medfört, att allt större krav kommit

att ställas på tjänsteläkarna, enkannerligen provinsialläkarna. Styrelsen

har ock till prövning upptagit frågan om en uppdelning av provinsialläkarnas

nuvarande tjänsteåligganden å socialmedicinskt verkande läkare, å den ena

sidan, och sjukvårdande läkare, å den andra, men funnit en sådan uppdelning

mindre lämplig. Styrelsen har därför utgått från att den nuvarande organisationen

med nämnda båda uppgifter samlade å en hand bör i princip bibehållas.

När det gäller att med denna utgångspunkt anpassa provinsialläkarorganisationen

efter de ökade krav, som måste ställas å densamma, har styrelsen

ansett två linjer kunna komma ifråga. Den ena är, att provinsialläkardistrikten

så avpassas, att vederbörande tjänsteläkare med presterande av fullgott arbete

men å andra sidan utan att pressas över hövan kan, i regel utan biträde, bestrida

all den vård, som bör tillkomma provinsialläkare. Den andra linjen är, att

läkarutbildade medhjälpare med mer eller mindre periodisk anställning skulle

anställas i distrikt, som äro särskilt arbetstyngda. Styrelsen har för

egen del intagit den ståndpunkten, att man borde söka anpassa provinsialläkardistrikten

efter en provinsialläkares genomsnittsförmåga att prestera allt

det arbete, som under vanliga förhållanden rimligen borde krävas av honom

vad angår såväl sjukvård som hälsovård. Läkarbiträden i sjukvården skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

*Statsutskottets utlåtande Nr 17L

6

därvid komma, till användning i den ökade omfattning, som kunde befinnas

motiverad.

Med ledning av denna princip och på grundval av ett år 1936 utarbetat

preliminärt förslag, vilket varit föremål för lokala överläggningar, har styrelsen

framlagt en i stort sett fullständig plan för hela rikets indelning i

provinsialläkardistrikt. Detta förslag innebär att —- med endast två undantag

— städer, köpingar och municipalsamhälle!! med 5,000 invånare eller däröver

skola vara skyldiga att hava egna tjänsteläkare, att däremot städer, köpingar

och municipalsamhällen med ett lägre invånarantal skola ingå i provinsialläkardistrikten

ävensom att de extra provinsialläkardistrikten skola försvinna.

Antalet ordinarie provinsialläkardistrikt skulle enligt förslaget bliva lägst

508 och högst 515, vilket innebär en ökning med 185 respektive 192 distrikt i

förhållande till antalet distrikt den 1 januari 1938 samt en ökning med 172

respektive 179 distrikt jämfört med det antal distrikt, som enligt statsmakternas

beslut medgivits för tiden från och med den 1 januari 1939. Då de extra

provinsialläkartjänsterna och ett stort antal stadsläkare köpings- och municipalläkartjänster

skulle bortfalla, beräkna!'' styrelsen nettoökningen i förhållande

till antalet läkartjänster den 1 januari 1938 till något över 100.

Medan det genomsnittliga antalet invånare per provinsialläkardistrikt den

1 januari 1938 utgjorde 12,725, skulle enligt förslaget motsvarande antal bliva

lägst 8,025 och högst 8,150. Högsta antalet invånare skulle nedgå från nära

70,000 till 15,000. Av de föreslagna distrikten skulle 41 procent erhålla ett

invånarantal liggande mellan 7,000 och 9,000 samt mer än 88 procent ett

invånarantal liggande mellan 5,000 och 12,000.

Provinsialläkarinstitutionen förutsättes utbyggd etappvis på så sätt, att i

första hand de extra provinsialläkardistrikten omändras till ordinarie distrikt,

att därefter de fall upptagas till prövning, där av administrativa orsaker önskvärda

indelningsåtgärder dittills icke kunnat vidtagas, samt att i en sista etapp

upptages övriga fall uteslutande efter behovsprincipen och alltså utan företräde

länen emellan. Sammanlagda utbyggnadstiden beräknas till högst 10 år.

Över medicinalstyrelsens förslag hava länsstyrelserna i samtliga län avgivit

yttranden efter hörande av förste provinsialläkarna i länen och landstingens

förvaltningsutskott.

I yttrandena hava på vissa punkter framförts detaljanmärkningar mot den

föreslagna distriktsindelningen. Däremot hava de principer, på vilka förslaget

grundats, nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Departementschefens ståndpunkt.

Beträffande behovet av en utbyggnad av provinsialläkarorganisationen

anför departementschefen till en början:

Då det gäller att bedöma omfattningen av de åligganden, vilka åvila provinsialläkarna,

och de förändringar provinsialläkarnas arbete under årens lopp

undergått, har man att skilja mellan den del av ifrågavarande befattningshavares

verksamhet, som hänför sig till den enskilda sjukvården, och den del

av verksamheten, som avser allmän hälso- och sjukvård.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

Vad den enskilda sjukvårdande verksamheten angår, företer utvecklingen

°j någon fullt enhetlig bild. Tillkomsten av nya lasarett och andra sjukhus

samt inrättandet vid dessa anstalter av polikliniker och specialavdelningar

torde på sina håll hava medfört en minskning i provinsialläkarnas praktik. I

samma riktning lära ock stundom de avsevärt förbättrade kommunikationerna

verka, enär de för allmänheten å landsbygden underlätta att direkt söka vård

å sjukhus eller att vända sig till privatpraktiserande läkare i städerna.

Å andra sidan har utan tvivel trafikväsendets omgestaltning haft sorn

konsekvens, att provinsialläkarna numera jämförelsevis ofta anlitas av

patienter, som förut icke alls eller åtminstone blott i yttersta nödfall tagit

läkares tjänster i anspråk. Vidare har den stigande folkupplysningen och den

växande sjukkasserörelsen medfört ett allt större behov av läkarhjälp, som

säkerligen även till en viss grad lett till ökning av provinsialläkarnas praktikverksamhet.

I stort sett torde man kunna utgå från att någon minskning i provinsialläkarnas

ifrågavarande sjukvårdsarbete icke ägt rum under senare år, utan att

detsamma snarare erhållit vidgad omfattning.

Vidkommande härefter provinsialläkarnas uppgifter med avseende å den

allmänna hälso- och sjukvården, kan det, såsom medicinalstyrelsen framhållit,

icke råda någon tvekan örn att dessa uppgifter efter hand ökat alltmer

i betydelse — en utveckling som ännu ingalunda avstannat. Jag vill här

endast, till komplettering av vad medicinalstyrelsen anfört, erinra örn några

av de omständigheter, som varit ägnade att i detta hänseende påverka ifrågavarande

läkares arbete.

Jag vill då särskilt betona, hurusom distriktsvården — i enlighet med

de grunder som av statsmakterna beslutades vid 1935 års riksdag -— sedan

några år undan för undan utbygges och effektiviseras samt hurusom den

omedelbara tillsynen över nämnda vård — bland annat omfattande upplysande

och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och hälsovård

— åvilar provinsialläkaren såsom närmaste förman för de i distriktsvården

anställda befattningshavarna. Vidare vill jag påpeka, att medicinalstyrelsen

i enlighet med bestämmelserna i 1937 års kungörelse angående statsbidrag

till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande fastställt

planer för dispensärverksamhetens ordnande i samtliga län samt att enligt

dessa planer tjänsteläkarna med enstaka undantag inträtt såsom läkare

vid de i kungörelsen avsedda distriktsdispensärerna. Ävenledes vill jag omnämna,

att medicinalstyrelsen hittills för 16 län fastställt planer för anordnande

av förebyggande mödra- och barnavård i enlighet med föreskrifterna

i 1937 års kungörelse angående statsbidrag till dylik vård samt att man med

ledning av den erfarenhet, som numera föreligger på området, kan antaga

att efterhand så gott som samtliga provinsialläkare komma att tagas i anspråk

såsom ledare av organ för denna vård. Slutligen torde böra påpekas, hurusom

under de senaste åren folkskolebarnen å landsbygden i växande utsträckning

blivit föremål för läkarundersökningar. Sålunda omfattade dessa undersökningar

år 1937 mer än halva antalet skolbarn på landet. Undersökningarna

hava som regel utförts av provinsialläkarna. I den mån nya förlossningshem

samt anstalter för vård av kroniskt sjuka och lättskötta sinnessjuka

inrättas, kommer även detta att medföra en ökad arbetsbörda för provinsial

läkarna, vilka i allmänhet tagas i anspråk för läkarvården vid dessa anstalter.

Provinsialläkarnas åligganden med avseende å den allmänna hälso- och

sjukvården torde med den utveckling, som ägt rum under senare år och som

här endast i korthet skisserats, hava erhållit en sådan omfattning, att åtgärder

bliva nödvändiga för åvägabringande av en lättnad i dessa befattningshavares

arbetsbörda. Man kan eljest riskera att särskilt det hälsovårdande arbete, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

5

provinsialläkarna hava att utföra, icke alltid kommer att kunna fullgöras med

erforderlig effektivitet.

Till frågan örn sättet för organisationens utbyggande intager departementschefen

samma ställning som medicinalstyrelsen och yttrar därvid:

Såsom medicinalstyrelsen framhållit, kan man tänka sig en lösning efter

väsentligen tre olika linjer. Enligt det första alternativet skulle man överlåta

provinsialläkarnas hälsovårdande uppgifter åt särskilda socialmedicinskt

verkande läkare. Det andra alternativet innebär, att man i väsentligt större

utsträckning än som hittills skett skulle anställa medicinskt utbildade

assistenter att bistå provinsialläkarna i mera betungade distrikt. Det tredje

alternativet slutligen bygger helt på nuvarande system och innebär, att den

önskvärda arbetslättnaden skulle ernås genom en minskning av provinsialläkardistriktens

omfattning.

Yad angår det första av dessa alternativ, måste jag i likhet med medicinalstyrelsen

ställa mig avvisande till detsamma. Flertalet av provinsialläkarnas

nuvarande arbetsuppgifter hör i själva verket på ett naturligt sätt samman.

Varken hälsovården eller sjukvården skulle för närvarande vinna på att

åtskiljas.

Mindre betänkligt skulle det säkerligen vara att i huvudsak tillgodose det

ökade behovet av arbetskrafter genom anställande av ett större antal läkarutbildade

assistenter. Icke heller denna väg synes mig emellertid vara att

förorda, då det är att befara, att den enhetlighet, som kännetecknar den nuvarande

organisationen, med ett dylikt system delvis skulle gå förlorad.

I själva verket synes mig tillräcklig anledning icke föreligga att frångå det

system, på vilket den hittillsvarande organisationen bygger och vilket i stort

sett fungerat tillfredsställande. Jag utgår alltså liksom medicinalstyrelsen

från att provinsialläkaren bör kunna under normala förhållanden ensam

medhinna såväl det sjukvårdande som det hälsovårdande arbete, som nu författningsenligt

åvilar honom. Vill man med bibehållande av detta system

lätta provinsialläkarnas arbetsbörda, lärer ingen annan väg stå öppen än att

minska provinsialläkardistriktens storlek. Självfallet innebär detta en ökning

av antalet distrikt.

Beträffande organisationens omfattning anför departementschefen

härefter:

I sitt förslag till omreglering av provinsialläkardistrikten har styrelsen

utgått från att de extra provin sialläkartjänsterna skulle helt

och hållet försvinna och ersättas med ordinarie tjänster. I stort sett kan jag

på denna punkt ansluta mig till medicinalstyrelsens ståndunkt, som innebär

att å statsverket skola överflyttas de kostnader för provinsialläkarinstitutionen,

vilka ännu åvila vissa landsting och kommuner. Jag vill i detta sammanhang

erinra, att medicinalstyrelsens förslag knappast innebär någon principiell

nyhet, då under de senaste decennierna de extra provinsialläkardistrikten,

som tidigare voro mycket talrika, till allra största delen utbytts mot

ordinarie distrikt. Emellertid räknar jag med att det även i fortsättningen

stundom kan visa sig lämpligt att bibehålla eller nyinrätta extra provinsialläkardistrikt,

särskilt i sådant fall, där ett påtagligt behov av provinsialläkare

föreligger men där tvekan råder, huruvida detta behov är av stadigvarande

natur.

Medicinalstyrelsen har vidare räknat med att städer med mindre

än 5,0 0 0 invånare skola ingå i provinsialläkardistrikten, men städer

med högre invånarantal hava egna tjänsteläkare. Styrelsen har

sålunda i denna del anslutit sig till stadsläkarsakkunnigas förut återgivna

s. 6 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

6

förslag och samtidigt frångått sin — i utlåtande över sistnämnda förslag —

intagna ståndpunkt, att det i stad med ett invånarantal av mellan 5,000 och

10,000 skulle ankomma på Kungl. Majit att avgöra, huruvida staden skulle

hava egen tjänsteläkare eller införlivas med provinsialläkardistrikt. För min

del kan jag på denna punkt biträda den åsikt, som intagits av stadsläkarsakkunniga

och nu senast av medicinalstyrelsen. Jag anser således, att regeln

bör vara den, att provinsialläkarorganisationen skall omfatta alla städer med

en folkmängd understigande 5,000 invånare, medan övriga städer böra falla

utanför denna organisation. Kungl. Majit torde dock böra äga möjlighet att,

där omständigheterna därtill föranleda, göra undantag från sagda regel.

Beträffande köpingar och municipalsamhäll en föreslogo

stadsläkarsakkunniga, att dessa samhällen oberoende av folkmängden skulle

ingå i provinsialläkardistrikten och att alltså köpings- och municipalläkare

icke vidare skulle finnas. I motsats härtill utgår nu medicinalstyrelsen principiellt

från att köpingar och municipalsamhällen med minst 5,000 invånare

skulle liksom städer med motsvarande folkmängd hava egna tjänsteläkare.

Erfarenheten torde emellertid hava givit vid handen, att även jämförelsevis

stora köpingar och municipalsamhällen utan olägenhet kunna undvara särskild

tjänsteläkare. Jag förutsätter därför, att samtliga köpingar och municipalsamhällen

skola ingå i provinsialläkarorganisationen.

Av det anförda framgår, att en utökning av antalet ordinarie provinsialläkartjänster

bör äga rum ej blott av det skälet, att de nuvarande provinsialläkardistrikten

måste minskas utan även därför, att flertalet extra provinsialläkardistrikt

bör indragas, samt att köpingar, municipalsamhällen och mindre

städer böra införlivas med provinsialläkarorganisationen.

När det gäller att bedöma, i vilken utsträckning antalet

ordinarie provinsialläkartjänster behöver utökas, yppa

sig stora svårigheter. Att bestämma behovet av nya tjänster med utgångspunkt

från en viss genomsnittlig befolkningssiffra per distrikt synes mig knappast

möjligt. Det är ju nämligen uppenbart, att folkmängden är endast en av de

faktorer, till vilken hänsyn bör tagas vid bestämmande av gränserna för ett

distrikt. Sålunda måste i lika hög grad beaktas de geografiska förhållandena,

kommunikationerna, tillgången till lasarett och andra sjukhus samt bebyggelsens

karaktär. Man torde emellertid kunna utgå från att provinsialläkardistrikten

i allmänhet ej böra hava en folkmängd understigande 5,000

eller överstigande 12,000 invånare.

Någon anledning att nu på förhand bestämma det antal ordinarie provinsialläkartjänster,

som inom en viss angiven tidrymd bör nyinrättas, synes mig så

mycket mindre föreligga, som utvecklingen med avseende å provinsialläkarnas

verksamhetsområde ännu icke till fullo kan överblickas och nya omständigheter

kunna tillkomma av beskaffenhet att i den ena eller andra riktningen

påverka behovet av dylika tjänster. Det torde för närvarande vara tillfyllest

att konstatera, att från angivna utgångspunkter ett betydande behov av nya

ordinarie tjänster förefinnes ävensom att åtgärder successivt böra vidtagas för

tillgodoseende av detta behov. Jag vill därför ■— i nära anslutning till den

praxis, som tillämpats under senare tid -— förorda, att under nästa budgetår

inrättas 10 nya ordinarie provinsialläkartjänster. Den ingående utredning

rörande de lokala förhållandena på förevarande område, som förebragts av

medicinalstyrelsen, är givetvis ägnad att i väsentlig omfattning underlätta den

omreglering av distriktsindelningen, som efter hand bör komma till stånd.

I överensstämmelse med det anförda förordar jag, att antalet ordinarie

provinsialläkartjänster från och med den 1 januari 1940 ökas från 336 till 346.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

7

I anslutning härtill har departementschefen verkställt vissa beräkningar

av medelsbehovet för provinsialläkarorganisationen under

nästa budgetår.

Anslaget till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Avlöningar,

vilket i gällande riksstat är upptaget med 3,055,000 kronor, föreslås sålunda

i första hand uppräknat med hänsyn till dels den vid 1938 års riksdag beslutade

löneregleringen för förste provinsialläkarna, dels ock det för årets riksdag i

propositionen nr 200 framlagda förslaget rörande lönereglering för provinsialläkarna,

vilket är avsett att träda i tillämpning från och med den 1 juli 1939.

Enligt sistnämnda förslag skola provinsialläkarna — liksom förste provinsialläkarna

— inordnas under det nya civila avlöningsreglementet men uppbära

lön enligt en särskild löneplan, benämnd löneplan D och innehållande fyra

lönegrupper, vardera med fyra löneklasser. Tillfälligt lönetillägg skall i fortsättningen

endast utgå till provinsialläkaren i Arjeplogs distrikt med 600

kronor. Vidare beräknas en höjning med 45,000 kronor för avlöning under ett

halvt år av 10 nya provinsialläkare.

I den föreslagna personalförteckningen upptagas för enkelhetens skull 346

provinsialläkareänster, ehuru 10 av dessa äro avsedda att inrättas först från

och med den 1 januari 1940.

Anslaget till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Reseersättningar

föreslås med hänsjm till anslagets belastning under sistförflutna

budgetår och den föreslagna utökningen av antalet provinsialläkare höjt med

35,000 till 200,0000 kronor.

Anslaget till Bidrag till extra provinsialläkares avlönande m. m. beräknas

åter komma att nedgå på grund av det ökade antalet ordinarie provinsialläkartjänster

och föreslås därför sänkt från 15,000 till 10,000 kronor.

Utskottet, som för egen del är övertygat örn behovet av en utbyggnad av

tjänsteläkarorganisationen på landsbygden, ansluter sig till den av medicinalstyrelsen

och departementschefen hävdade uppfattningen, att denna utbyggnad

bör ske på grundval av det system, varpå nuvarande organisation vilar.

Provinsialläkardistrikten böra alltså så avpassas, att provinsialläkaren normalt

medhinner såväl det sjukvårdande som det hälsovårdande arbetet inom

distriktet. Det synes utskottet jämväl rimligt och ändamålsenligt, att staten

principiellt övertager ansvaret för hälso- och sjukvårdens handhavande i de

nuvarande extra provinsialläkardistrikten samt i köpingar och municipalsamhällen

ävensom städer med mindre än 5,000 invånare genom desammas

införlivande med den ordinarie provinsialläkarorganisationen. På sätt departementschefen

framhållit bör dock möjlighet föreligga för Kungl. Majit att i

speciella fall medgiva undantag från denna regel.

Örn utskottet sålunda i allt väsentligt kan giva Kungl. Majits förslag sin

anslutning, har utskottet å andra sidan i likhet med motionärerna icke kunnat

undgå intrycket, att en snabbare utbyggnadstakt jin vad Kungl. Maj :t tänkt sig

är både önskvärd och möjlig. Kungl. Majit har i denna del begränsat sig till

att föreslå inrättandet av tio nya pro vinsialläkartjänster från och med den 1

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

januari 1940. Utskottet vill i anledning härav erinra, att enär de extra provinsialläkardistrikten

samt köpingar, municipalsamhällen och mindre städer, av

vilka åtskilliga nu hava egna läkare, skola ingå i de ordinarie provinsialläkardistrikten,

kommer den av Kungl. Majit föreslagna ökningen av antalet ordinarie

provinsialläkareänster att i realiteten betyda ett mycket ringa tillskott

av läkarkrafter ute i orterna. Någon brist på för ändamålet kvalificerade läkare

kan ej heller sägas vara för handen. Utskottet finner under sådana förhållanden

vägande skäl tala för att medel beräknas för anställandet under nästa

budgetår av ytterligare ett antal ordinarie provinsialläkare utöver vad Kungl.

Majit föreslagit. Med hänsyn till det omständliga och tidsödande administrativa

förfarande, som i regel är förenat med nya provinsialläkardistrikts inrättande,

är utskottet dock icke berett att helt tillstyrka det i motionen lii 442

framförda yrkandet örn tjugo nya provinsialläkareänster för nästa budgetår

utan vill begränsa sig till att förorda, att femton dylika tjänster inrättas från

och med den 1 januari 1940.

Yad härefter angår anslagsberäkningen får utskottet erinra om, att riksdagen

numera bifallit Kungl. Maj :ts proposition nr 200 angående lönereglering

för provinsialläkarna. Vid sådant förhållande har utskottet intet att i och för

sig invända mot departementschefens beräkning av medelsbehovet till avlöningar

åt förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl. under nästa budgetår.

Vid bifall till vad utskottet ovan förordat bör dock ifrågavarande anslag

höjas med 20,000 kronor utöver Kungl. Majits förslag och alltså upptagas med

3,690,000 kronor.

Under åberopande härav och då Kungl. Majits förslag i övrigt icke givit

utskottet anledning till erinran, hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Majits förslag och

motionen lii 442, må

Ilo) godkänna följande personalförteckning för förste provinsialläkare

och provinsialläkare:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

24 förste provinsialläkare ....................................... V 30

351 provinsialläkare, lön enligt löneplan D ............... —,

Anm. I antalet provinsialläkareefattningar ingår icke befattningen såsom

provinsialläkare i Visby distrikt. Sistnämnda befattning bestrides utan

särskild ersättning av förste provinsialläkaren i Gotlands län.

Illo) godkänna följande avlöningsstat för förste provinsialläkare

och provinsialläkare m. fl., att tillämpas tills vidare från

och med budgetåret 1939/40:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 171.

9

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat

(förste provinsialläkare och provinsialläkare)

, förslagsvis ................................. kronor 3,420,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majt:

a. Arvoden till biträdande

förste provinsialläkare ... kronor 11,600

b. Avlöning åt civila läkar
stipendiater,

förslagsvis... » 8,400

3. Särskilda löneförmåner till

ordinarie tjänstemän:

a. Tillfälligt lönetillägg åt en

provinsialläkare ............ » 600

b. Ersättning till förste pro
vinsialläkare

för vissa expenser

...,4...................... » 43,100

4. Rörligt tillägg, förslagsvis........................

Summa förslagsanslag kronor 3,690,000,

III:o) för budgetåret 1939/40 såsom förslagsanslag anvisa

a) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.:

Avlöningar 3,690,000 kronor,

b) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.:

Reseersättningar 200,000 kronor,

c) till Bidrag till extra provinsialläkares avlönande m. m.

10,000 kronor.

Stockholm den 12 maj 1939.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

20,000

43,700

206,300

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Gränebo, Olof Olsson, Johansson i Fredrikslund,

Nilsson i Malmö, Svensson i Kompersmåla, Asplund, Andersson i Fältenborg,

Bergström, Gustafsson i Benestad, Lindström, Sundberg och Andersson i Rixö; samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,

Persson i Falla, Andersson i Prästbol, Närlinge, Isacsson, Andersson i Södergård,

Persson i Tidaholm, Staxäng, Bergström och Bergvall.

Bihang till riksdagens protokoll 11)39. 6 sami. Nr 171.

1158 39

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare m.jl.: avlöningar m. rn. jämt s. 4 i texten