Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående inrättande av elektrisk drift å statsbanorna Gävle—Härnösand— Sollefteå.

1939-03-10 · 2 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1939:68, Utlåtande i anledning av väckt motion angående inrättande av elektrisk drift å statsbanorna Gävle—Härnösand— Sollefteå.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 68.

Utskottet.

Nr 68.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående inrättande av

elektrisk drift å statsbanorna Gävle—Härnösand—

Sollefteå.

(4:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr N. V. Sandström väckt motion, nr

276, har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa

örn en allsidig utredning angående behovet och nyttan av inrättande

av elektrisk drift å statsbanorna Gävle—Härnösand—Sollefteå, ävensom

beträffande kostnaden för ett sådant företag och därav föranledda arbeten

samt att Kungl. Majit ville till riksdagen inkomma med de förslag, vartill

denna utrednnig kunde giva anledning.

Frågan örn en elektrifiering av Ostkustbanan—Gävle—Härnösand (300

km) -— jämte den anslutande numera jämväl helt statsägda linjen Härnösand—Långsele

(102 km) — behandlades rätt ingående i samband med

den år 1933 beslutade elektrifieringen av norra stambanan upp till Ånge.

I ett sammanfattande omdöme uttalade järnvägsstyrelsen, att det måste

betraktas som en grov nationell misshushållning att utrusta landet med två

relativt nära varandra parallellöpande huvudbanor för den nedre norrlandstrafiken,

då denna trafik kunde ombesörjas av den utvecklingskraftiga norra

stambanan. Även om dessa faktorer numera något förändrats genom att

linjen Uppsala—Gävle omlagts till elektrisk drift, torde dock en elektrifiering

av Ostkustbanan alltjämt få betraktas som ett mindre räntabelt företag,

i all synnerhet som den väl också drager med sig en motsvarande elekrifiering

av anslutande tvärbanor.

För att en övergång till den elektriska driftformen skall vara motiverad,

förutsättes en stor och koncentrerad trafik, enkannerligen godstrafik. I

detta avseende har den inre av de båda parallellöpande banorna, norra

stambanan, med sina grövre Täler, sina större och för både tågmöten och

godstågsrangering bättre tilltagna stationsanordningar samt sin redan nu för

nattåg anpassade trafiktjänst en stor och ännu långt ifrån helt utnyttjad

kapacitet.

Vad kustlinjen beträffar, fordras vid en elektrifiering — såsom för övrigt

av motionären även antydes — omfattande banförstärkningsarbeten. Särskilt

gäller detta Ostkustbanans norra del, Sundsvall—Härnösand, samt i

än högre grad den fortsatta linjen — av tertiärbanetyp — Härnösand—

Långsele.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 68.

5

Av motionären har ej utan skäl erinrats örn den svarartade permanenta

arbetslöshet som råder i vissa delar av den norrländska kustbygden och

särskilt inom Västernorrlands län. Men då detta främst genom industriella

omläggningar uppkomna vanskliga läge av motionären framskjutes som

ett huvudskäl för en Ostkustbanans elektrifiering, må häremot erinras, att

en banelektrifiering jämte därmed sammanhängande banförstärkningsarbeten

är ett företag, som i stort sett endast lämnar sysselsättning för specialutbildad

arbetskraft. För befolkningen i de bygder, genom vilka banan går

fram, torde väl de ökade arbetstillfällena bliva obetydliga. Rätt uppenbart

för envar bör i varje fall vara, att nämnda rent lokala sysselsättningseffekt

ej kan komma att stå i något som helst rimligt förhållande till de högst avsevärda,

i huvudsak på monterings- och bantekniska arbeten samt leveranser

av elektriskt materiel belöpande kapitalutläggen.

Trots vad som sålunda anförts kan måhända motionärens tanke på denna

norrländska kustlinjes elektrifiering framdeles befinnas böra förverkligas.

Insatt i ett större sammanhang kan företaget då måhända befinnas

motiverat även som en åtgärd mot arbetslöshet och depression. Enligt vad

utskottet inhämtat är en sådan möjlighet ingalunda för järnvägsstyrelsen

främmande. Förutsättas får också, att det i god tid före de nu föreslagna

elektrifieringarnas slutförande omkring år 1943 och än tidigare i den mån

konjunkturerna så påkalla har tillfyllest klarlagts i vad man den elektriska

driftens utsträckning även till andra linjer däribland de av motionären angivna

norrländska kustlinjerna kan böra förekomma.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att motionen II: 276 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 mars 1939.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Närvarande: se under utlåtandet nr 67.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.