Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beredande av ökad säkerhet för dödsbodelägares intresse i fråga om dödsbos egendom. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 8 i första kammaren av herr Roos och nr 26 i andra kammaren av herrar Gezelius och Sundström i Vikmanshyttan.

1940-05-17 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1940:40, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beredande av ökad säkerhet för dödsbodelägares intresse i fråga om dödsbos egendom. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 8 i första kammaren av herr Roos och nr 26 i andra kammaren av herrar Gezelius och Sundström i Vikmanshyttan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 40.

I

Nr 40.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1940 kl. 7 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beredande av

ökad säkerhet för dödsbodelägares intresse i fråga om

dödsbos egendom.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta

motioner, nr 8 i första kammaren av herr Roos och nr 26 i andra kammaren

av herrar Gezelius och Sundström i Vikmanshyttan. I motionerna, vilka

äro likalydande, föreslås, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa om utredning och förslag till lagstiftning örn sådana tillägg till och

ändringar i lagen den 9 juni 1933 örn boutredning och arvskifte, att ökad

säkerhet må vinnas för dödsbodelägarnas intresse i fråga om dödsbos egendom.

I fråga örn de skäl som ligga till grund för motionärernas förslag får utskottet,

i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

motionerna.

Enligt bestämmelserna i 2 kap. 1 § lagen den 9 juni 1933 om boutredning

och arvskifte skall rätten, då dödsbodelägare det begär, förordna att egendomen

skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt utse någon att

i sådan egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente

blivit utsedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella

testamentstagares ställe (testamentsexekutör), åge jämväl han påkalla sådant

beslut. Dylikt beslut skall också meddelas på begäran av den som erhållit

legat eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse,

där det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande,

eller på begäran av borgenär eller den som står i ansvar för betalning av

gäld efter den döde, där det måste antagas alt dödsboet är på obestånd eller

att sökandens rätt eljest äventyras.

Beträffande val av boutredningsman, sedan rätten förordnat att dödsbos

egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, stadgas i 2 kap.

3 § av lagen att valet skall så träffas, att uppdraget kan förväntas bliva utfört

med den insikt, som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall

fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är av utredningen beroende. Delägare

må förordnas till boutredningsman. Finnes boutredningsman icke vara

lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, skall

han entledigas, då det begäres av någon, vars rätt är av utredningen beroende,

eller förhållandet eljest varder kunnigt (2 kap. 5 §).

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 9 sami. 1 avd. Nr 40.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 40.

Angående boutredningsmans befogenheter föreskrives bland annat, att i fråga

om rättshandlingar, som i avsevärd mån inverka på delägarnas behållning

1 boet, samt beträffande andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring av

egendom, som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som

den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall boutredningsmannen

inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske. Fast egendom

eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas, utan att delägarna

skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där det ej kan erhållas,

rätten på ansökan tillåter åtgärden. Till dödsboet hörande penningmedel,

som göras räntebärande igenom insättning i bank, skola insättas i boets

namn. Dödsboets egendom må ej heller eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen

eller annan tillhörer (2 kap. 11, 13 och 14 §§).

Bestämmelser rörande kontroll av boutredningsmans förvaltning finnas i

2 kap. 17 § nämnda lag, vari det stadgas att, när dödsbodelägare det begär

eller rätten eljest prövar lämpligt, rätten skall förordna god man att öva tillsyn

å boutredningsmannens förvaltning, såframt boutredningsmannen icke

ställer säkerhet för ersättning, som han kan finnas skyldig att utgiva. Gode

mannen äger genomgå räkenskaper och andra handlingar ävensom verkställa

inventering av egendomen. Han skall, på föreläggande av rätten eller

framställning av delägare, meddela upplysningar örn boet och dess förvaltning

samt, där anledning förekommer till anmärkning, göra anmälan hos

rätten. Är god man ej utsedd, åge rätten, på ansökan av delägare eller

eljest, förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning

eller ock förordna någon att företaga granskning av förvaltningen och

däröver avgiva berättelse.

Slutligen stadgas i 2 kap. 18 § nämnda lag, att boutredningsman är pliktig

att ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet

eller någon, vars rätt är av utredningen beroende.

Vissa av de i lagen upptagna bestämmelserna örn boutredningsman, dock

icke kontrollföreskrifterna i 2 kap. 17 §, skola äga motsvarande tillämpning

å testamentsexekutör ävensom å den, som genom testamente förordnats att

allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde; jämväl i fråga om

entledigande skall gälla vad om boutredningsman är stadgat.

I lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte, vilket förslag

ligger till grund för 1933 års lag i ämnet, anföres beträffande 2 kap.

14 § bland annat följande:

I första stycket av denna paragraf har upptagits föreskrift om att dödsboets

egendom ej må sammanblandas med vad boutredningsmannen eller

annan tillhörer. Innehållet i denna regel kan synas onödigt, då redan 1 §

och grunderna för boutredningsmannainstitutet angiva, att boets egendom

skall upprätthållas såsom en särskild förmögenhetsmassa, skild från annan

egendom. Denna sida av förvaltningen är emellertid så viktig, att uttrycklig

bestämmelse i ämnet icke är opåkallad. Regeln har sin praktiska betydelse

med avseende å förvaltning av penningar och annan fungibel

egendom. Här inskärpes sålunda, att boutredningsmannen icke får

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 40.

3

hava boets medel innestående å bankräkning tillsammans med medel,

som utgöra bans enskilda tillhörighet. I fråga om ting, vilkas identitet utan

svårighet kan fastslås, hindrar regeln däremot icke förvaring på samma

rum som annan egendom. Det är exempelvis icke nödvändigt att ur ett lösörebo,

i vilket finnes egendom med olika ägare, utbryta och särskilt förvara

de till dödsboet hörande föremålen. Emellertid föreligger i dylikt fall

icke sammanblandning i juridiskt-teknisk mening, och det har därför icke

varit behövligt att betunga lagtexten med undantag från den allmänna princip,

som här fastslagits för förvaltningens utövande.

I lagen hava icke upptagits närmare föreskrifter om förvaring av den

egendom, som boutredningsmannen har under sin förvaltning. Det har icke

funnits nödigt eller ens lämpligt att binda honom vid detaljerade bestämmelser

på samma sätt som skett i fråga örn förmyndare. Reglerna i 8 kap.

förmynderskapslagen kunna dock i vissa hänseenden vara till ledning även

för boutredningsmannaförvaltningen.

Angående kontrollen å boutredningsmannens förvaltning anför lagberedningen:
Den

vidsträckta befogenhet, som följer av uppdraget att vara boutredningsman,

uppkallar frågan, huruvida rättsägarna i boet äro tillräckligt

skyddade genom den ersättningsplikt, som åligger boutredningsmannen på

grund av försummelse eller vårdslöshet. Därest denna fråga besvaras nekande,

blir det lagstiftningens uppgift att ytterligare säkerställa rättsägarna.

Till en början kan tänkas, att erforderlig trygghet vunnes genom skyldighet

för boutredningsmannen att ställa borgen eller annan säkerhet för sin

förvaltning. En sådan ordning skulle emellertid uppfattas såsom ett personligt

misstroende, och den skulle för övrigt verka ekonomiskt betungande

i många fall. Att lösa frågan genom någon form av ansvarighetsförsäkring

torde ej heller vara lämpligt. Den ekonomiska belastning, som härigenom

åsamkas samtliga dödsbon under boutredningsmannaförvaltning, synes icke

uppvägd av den fördel, som ett sådant system innebär för rättsägarna i ett

eller annat dödsbo.

Den här väckta frågan får emellertid icke förfalla i och med att ovannämnda

utvägar icke funnits framkomliga. Det återstår att undersöka, huruvida

icke rättsägarna böra skyddas genom anordnande av särskild kontroll.

Visserligen ligger i den prövning, som skall föregå valet av boutredningsman,

en förhandskontroll, men denna kan icke alltid bliva så fullständig,

att vidare kontroll är obehövlig. För övrigt kan redan den omständigheten,

att rätten utser boutredningsmannen, anses innebära ett visst ansvar

trän det allmännas sida med avseende å boutredningsmannainstitutets verkningar.

Det är under sådana omständigheter nödvändigt att i en eller annan

form bereda möjlighet till en kontroll å förvaltningen eller till en övervakning

av boutredningsmannens verksamhet.

Står det sålunda klart, att en kontroll icke kan undvaras, är det å andra

sidan förenat med ganska stora svårigheter att finna den rätta formen för

kontrollen. Värdet av ifrågavarande institut ligger väsentligen i den jämförelsevis

självständiga ställning, som tillkommer boutredningsmannen. Utan

denna kommer förvaltningen hilt nog att drabbas av enahanda svårigheter,

som det med boutredningsmannaförordnandet gällt att undvika. En kontroll,

som binder boutredningsmannen i hans verksamhet, bör sålunda icke

komma till stånd. En mycket sträng övervakning skulle för övrigt i normalfallen

kunna uppfattas såsom ett ogrundat underkännande av boutred
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 40.

ningsmannens duglighet och hederlighet och på den grund bland de för uppgiften

mest lämpade alstra obenägenhet att åtaga sig densamma.

Från dessa utgångspunkter har lagberedningen övervägt, huruvida kontroll

skulle kunna anordnas på sådant sätt, att boutredningsmännen ställdes

under inspektion av en central myndighet. Onekligen skulle härigenom

kunna ernås vissa fördelar; boutredningsmannen behövde icke besväras med

en ständig tillsyn, och övervakningen kunde anförtros åt ett fåtal verkligt

sakkunniga personer. Emellertid kan ifrågasättas, om ett sådant system i

det hela komme att verka tillräckligt effektivt, och själva organisationsproblemet,

inberäknat frågan om kostnaderna och deras gäldande, erbjuder

mycket stora svårigheter. Ett förslag om att för kontrollen anlita de personer,

som fungera såsom överförmyndare, har ej heller visat sig medföra

någon tillfredsställande ordning. Beredningen har därför trott sig böra söka

lösningen i ett kontrollförfarande, vilket ytterst grundas på självverksamhet

av rättsägarna i förening med övervakning från domstolens sida. I enlighet

härmed har beredningen öppnat möjlighet till anordnande av kontroll

genom en av rätten förordnad god man, som skall hava till uppgift att utöva

tillsyn å förvaltningen. Dessutom skall det enligt förslaget vara möjligt att

åvägabringa en tillfällig revision, därest god man ej blivit utsedd.

I sitt den 19 januari 1933 avgivna utlåtande över lagberedningens förslag

till lag om boutredning och arvskifte yttrade lagrådet bland annat:

I fråga om boutredningsmans befogenheter och kontrollen över hans förvaltning

kunde det ligga nära till hands att under intrycken av de senare

årens talrika exempel på oredlighet och egennytta vid handhavandet av förtroendeuppdrag

låta sig föranledas att uppställa stränga och snävt bindande

föreskrifter. Det är med tillfredsställelse lagrådet konstaterar att förslaget

härutinnan är präglat av klok måttfullhet. Avvecklingen av ett dödsbo är

en verksamhet som i hög grad måste lämpas efter de skiftande omständigheterna

och för sitt lyckosamma utfall är beroende av tillräcklig frihet i

de ofta ömtåliga angelägenheternas behandling. Sin nödvändiga och självklara

begränsning finner utredningsmannens befogenhet i uppdragets egenskap

att gälla blott en utredning av boet. Kontrollerande verksamhet i

egentlig mening och av verklig praktiskt ingripande betydelse kan tydligen

icke på ett område sådant sorn det ifrågavarande direkt utövas av våra för

sådan uppgift icke organiserade och därmed icke av gammalt förtrogna domstolar.

Ämbetsmannatillsyn av annan typ lärer icke kunna på allvar sättas

i fråga såsom lämplig. Vad åter angår den kontroll genom organ utom statsförvaltningen

som enligt 17 § detta kap. skall kunna på delägares begäran

eller av domstols eget initiativ anordnas, är det en omdömesfråga, där goda

skäl kunna givas för olika meningar, huru den lämpligast skall vara reglerad

och om förslaget lyckats träffa det rätta. Göres emellertid godmanskontrollen

till ett vid all boutredningsmannaförvaltning obligatoriskt institut,

torde detta medföra fördyring utan motsvarande nytta och antingen för

mycket tynga förvaltningsapparaten eller ock leda till slentrian i kontrollen.

Mot bestämmelsen att boutredningsmannen skall kunna avböja godmanskontroll

genom att ställa säkerhet kunna principiella invändningar göras.

Men praktiskt sett synes delägarnas intresse vara fullt så väl tillgodosett

genom att tillfredsställande säkerhet ställes, och särskild granskningsman

för revision av förvaltningen kan ju ändock tillsättas enligt andra stycket

i paragrafen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 40.

5

Första lagutskottet behandlade den proposition (nr 7 år 1933) genom vilken

förslaget till lag om boutredning och arvskifte framlades för riksdagen

och anförde därvid i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 34, bland

annat:

Den svåra frågan om kontroll å förvaltning genom boutredningsman

synes hava vunnit en tillfredsställande lösning, vilken icke i och för sig

kan bliva mindre antaglig därigenom, att kontrollorgan tillkommer genom

rättens förmedling. Utskottet vill även understryka, att kontroll kan bliva

anordnad icke blott på begäran av dödsbodelägare utan även i övriga rättsägares

intresse. En borgenär, som finner sig hava anledning att ställa

förvaltningen under uppsikt, kan sålunda vända sig till vederbörande domstol,

och efter prövning, huruvida åtgärd är påkallad, har rätten att ex

officio fatta beslut i ärendet.

Vid 1939 års lagtima riksdag väcktes två motioner, nr 97 i första kammaren

och nr 100 i andra kammaren, vari hemställdes om utredning och förslag

till lagstiftning, innefattande skyldighet för advokater oell vissa andra

därmed jämförliga yrkesidkare att ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse,

som uppkommit i deras rörelse. Dessa motioner behandlades av

första lagutskottet, som i sitt utlåtande (nr 34) hemställde att desamma

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottet omnämnde i

utlåtandet, att spörsmålet om olika åtgärder i det angivna syftet ingående

dryftats vid överläggningar inom Sveriges advokatsamfund, och utskottet

fann anledning icke föreligga för statsmakterna att ingripa i det sålunda

pågående arbetet, med mindre en lagstiftning berörande samtliga ifrågavarande

yrkesgrupper kunde anses böra komma till stånd. Vidare anförde

utskottet:

I motionerna beröras jämväl vissa andra yrkesutövare än advokater. Här

torde i första hand komma i betraktande sådana, som driva inkasseringsrörelse

samt olika slag av egendomsförvaltning, som ej är hänförlig till

egentlig advokatverksamhet, t. ex. förvaltning av dödsbon. Det synes icke

föreligga tillräcklig anledning att göra framställning örn en särskild utredning

beträffande dessa yrkeskategorier, som för övrigt svårligen kunna avgränsas

från andra yrkesutövare, utan torde spörsmålet om införande av

skyldighet för dem att ställa säkerhet för omliänderhavda medel lämpligen

böra anstå i avbidan på lösningen av motsvarande spörsmål för advokaternas

vidkommande.

Utskottets ovannämnda hemställan bifölls av riksdagen.

I de förevarande motionerna anföres bland annat:

Bestämmelserna rörande en av rätten förordnad boutredningsmans skyldigheter

lämna så mycket mindre önskvärd garanti för medelsförvaltningen,

som tillsättandet av boutredningsman icke är obligatoriskt utan beror på särskild

framställning av någon av de i stärbhusutredningen intresserade. En

i den avlidnes testamente förordnad testamentsexekutör eller en med stärbhusdelägarnas

fullmakt utrustad boutredningsman är, så länge dylik framställning

icke gjorts, ej heller underkastad de i 1933 års lag lämnade kontrollföreskrifter.

Innan boutredningen är avslutad, lia icke ens de till omyndigs

skydd utfärdade reglerna sin lulla verkan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 40.

Erfarenheten har tyvärr visat, att bristerna i det här i landet rådande boutredningsförfarandet

ingalunda avhjälpts genom den kontroll i fråga om boutredningsmans

förvaltning, som genom boufredningslagen införts. I åtskilliga

fall har det förekommit, att boutredningsmannen uppsåtligen

tillägnat sig boets medel eller att dessa, såsom icke avskilda från hans tillgångar,

kunnat vid boutredningsmannens insolvens tagas i anspråk till gäldande

av hans egna förbindelser. Bland orsakerna härtill torde en av de

viktigaste böra sökas i det ovan anmärkta förhållandet, att lagens kontrollsystem

praktiskt taget icke träder i verksamhet annat än efter framställning

från någon av dödsbodelägarna, och att det hittills endast undantagsvis förekommit,

att dödsbodelägare redan i samband med att boutredningsmannen

omhändertagit boets egendom gjort framställning om att kontroll måtte

anordnas. I regel ha arvingarna av såväl ekonomiska som andra skäl dröjt

härmed, tills de fått visshet eller sannolik misstanke om att boutredningsmannen

åsidosatt lagens bestämmelser om skyldighet att hålla boets medel

avskilda. En fortsatt lagstiftning på området synes därför böra taga sikte

på en ordning, enligt vilken skyldigheten att tillgodose dödsbodelägarnas

krav på nödig säkerhet blir obligatorisk och icke beroende av att en enskild

framställning göres om tillämpningen av lagens kontrollsystem.

Å andra sidan får icke förbises, att såsom lagberedningen och lagrådet anfört

vissa svårigheter möta att anordna ett kontrollsystem, vilket samtidigt

som det är effektivt icke lägger hinder i vägen för boutredningsmannen att

såsom hittills fritt besluta om de förvaltningsåtgärder, som böra vidtagas.

Härtill kommer, att kontrollsystemet bör anordnas så, att utredningen icke

belastas med kostnader, som icke stå i proportion till den nytta man kan

vänta av en förstärkning av kontrollen.

Utan en närmare utredning av samtliga på denna fråga inverkande omständigheter

torde det vara omöjligt att närmare angiva vilka åtgärder, som

kunna och böra vidtagas för att göra det nuvarande säkerhets- och kontrollsystemet

mer effektivt. Dock synes det oss, att en periodisk redovisningsskyldighet

efter mönster av omyndigas och konkursbos medelsförvaltning

lämpligen kunde övervägas. Närmast till hands synes emellertid ligga att

överväga, örn icke skyldighet bör föreskrivas om omedelbar deposition i

bank eller likvärdigt säkerställande av de boets tillgångar, som av boutredningsmannen

omhändertagas. Härvid torde den utländska lagstiftningen,

särskilt den danska, kunna tjäna till ledning. Genomfördes sådana anordningar,

skulle man, under bibehållande av den värdefulla frihet den svenska boutredningslagen

giver boutredningsmannen att avgöra vilka förvaltningsåtgärder

som lämpligen böra vidtagas, kunna uppnå, att dödsbodelägarna mot

endast obetydligt ökade kostnader erhölle säkerhet för boets till förvaltning

avträdda tillgångar.

På grundval av ett av särskild sakkunnig utarbetat betänkande med förslag

till ändringar i förmynderskapslagstiftningen har utarbetats och för

innevarande riksdag framlagts proposition (nr 107) med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av förmynderskapslagen den 27 juni 1924 m. m.

Den sakkunnige har i betänkandet särskilt uppmärksammat det fall, att

omyndig är ensam delägare i dödsbo. I betänkandet har uttalats, att i sådan

händelse borde de föreskrifter, som inskränka förmyndarens handlingsfrihet

i fråga om förmynderskap i allmänhet, tillämpas redan före den tidpunkt

då dödsboförvaltningen avvecklats. På grund av detta önskemål har den

sakkunnige i 7 kap., som handlar örn vård av omyndigs rätt i oskiftat bo,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 40.

7

intagit en bestämmelse, enligt vilken de stadganden i förslaget, som röra deposition

av omyndigs värdehandlingar, spärrning av omyndigs tillgodohavanden

och förmyndares behörighet att mottaga värdehandlingar och penningar,

skola tillämpas, därest omyndig är ensam delägare i dödsbo.

Enligt propositionen skall i 7 kap. förmynderskapslagen införas ett nytt

stadgande (12 §) av följande lydelse: Är omyndig ende delägaren i dödsbo

eller äro underåriga syskon, som hava gemensam förmyndare, ensamma delägare

i oskiftat bo, skall, om boet förvaltas av förmyndaren, å förvaltningen

tillämpas vad i 8 och 9 kap. stadgas.

Till motivering för detta stadgande anför föredragande departementschefen:
I

7 kap. torde böra införas ett stadgande, varav framgår att bestämmelserna

i 8 och 9 kap. skola tillämpas å förmyndares förvaltning av dödsbo, i vilket

omyndig är ensam delägare. Att låta nämnda för förmynderskapsförhållanden

avpassade bestämmelser bliva tillämpliga även då dödsboet förvaltas av

boutredningsman eller testamentsexekutör synes däremot icke vara lämpligt.

Någon särskild föreskrift, att bestämmelserna i 10 kap. örn tillsyn å

förmyndares förvaltning enligt 8 kap. skola tillämpas, då förmyndarförvaltningen

avser dödsbos egendom, torde icke erfordras.

Det nya stadgandet synes även böra gälla för det fall att underåriga syskon

som ha gemensam förmyndare äro ensamma delägare i oskiftat bo.

I betänkandet anför den sakkunnige: »Även i det fall att omyndig är jämte

andra personer delägare i dödsbo kan det emellertid tänkas, att överförmyndaren

skulle kunna finna en strängare kontroll över förmyndaren erforderlig.

Detta kan mycket enkelt ernås, om man ger överförmyndaren rätt att

framtvinga att dödsboet avträdes till förvaltning av boutredningsman. Då

några berättigade invändningar icke synas kunna göras mot ett stadgande

härom, har jag föreslagit ett tillägg av denna innebörd till 2 kap. 1 § lagen

om boutredning och arvskifte.»

Nyssnämnda proposition upptager jämväl förslag till ändrad lydelse av 2

kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte av innebörd, att om dödsbodelägare

eller den som erhållit legat är omyndig eller om god man förordnats

för honom enligt 11 kap. 3 eller 4 § förmynderskapslagen, skall dödsboet

avträdas till förvaltning av boutredningsman, om överförmyndaren det

begär och rätten finner skäl därtill.

I propositionen anföres härom: »I 2 kap. 1 § lagen örn boutredning och

arvskifte har den sakkunnige upptagit en bestämmelse, att om dödsbodelägare

är omyndig eller för honom förordnats god man, boutredningsman

skall av rätten förordnas, såframt överförmyndaren begär det. Denna bestämmelse

torde vara lämplig. Rätten synes dock böra äga att pröva, huruvida

överförmyndarens framställning bör bifallas. Dessutom torde bestämmelsen

böra utvidgas till att omfatta det fall att den som erhållit legat är

omyndig eller att god man förordnats för honom.»

Bestämmelserna i 2 kap. 14 § boutredningslagen örn skyldighet för boutredningsmannen

att hålla boets egendom avskild såsom en särskild förmo

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 40.

genhetsmassa må jämföras med liknande stadganden i förmynderskapslagen

och konkurslagen. I förmynderskapslagen stadgas, att den omyndiges medel

skola göras räntebärande. För sådant ändamål må förmyndaren förvärva

vissa slag av värdehandlingar. Medlen kunna ock i myndlingens namn

insättas hos postsparbanken eller annan bank. Värdehandlingar skola, så

framt sammanlagda värdet överstiger 2,000 kronor, i den omyndiges namn

deponeras i bank. (8 kap. 4 och 8 §§.) Penningar och värdepapper som av

förmyndaren innehavas för den omyndiges räkning skola förvaras så, att de

icke sammanblandas med motsvarande egendom som är förmyndaren eller

annan tillhörig (8 kap. 7 §). Enligt föreskrift i konkurslagen skola penningar

som inflyta under förvaltningen av konkursbo, i den mån de icke äro erforderliga

för bestridande av löpande utgifter, inom en vecka insättas i bank

ä konkursboets räkning. Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren

ha boets medel insatta i bank, tills lyftning påkallas av därtill berättigad

borgenär (58 § konkurslagen).

Utskottet. Under förarbetena till lagen om boutredning och arvskifte blev, såsom av

utskottets redogörelse framgår, frågan örn på vilket sätt dödsbodelägare

skulle skyddas mot förluster genom boutredningsmans försummelse eller

vårdslöshet föremål för ingående överväganden. Därvid berördes även den i

nu förevarande motioner upptagna tanken på att föreskriva skyldighet för

boutredningsmannen att ställa borgen eller annan säkerhet för sin förvaltning.

Lagberedningen anförde därom att en sådan ordning skulle uppfattas såsom

ett personligt misstroende och att den för övrigt skulle verka ekonomiskt betungande

i många fall. Att lösa frågan genom någon form av ansvarighetsförsäkring

vore enligt lagberedningens mening ej heller lämpligt; den ekonomiska

belastning, som härigenom åsamkades samtliga dödsbon under boutredningsmannaförvaltning,

syntes icke uppvägd av den fördel som ett sådant

system innebure för rättsägarna i ett eller annat dödsbo. De skäl som

sålunda anförts till stöd för den ståndpunkt lagen intager i förevarande avseende

synas alltjämt äga giltighet. Utskottet vill dock — i anslutning till

vad utskottet uttalat i utlåtande över två vid 1939 års riksdag väckta motioner

om skyldighet för advokater och vissa andra därmed jämställda yrkesidkare

att ställa säkerhet för förbindelse som uppkommit i deras rörelse —

framhålla att frågan om skyldighet för boutredningsman att ställa dylik säkerhet

givetvis kommer i ett annat läge därest till övervägande upptages

spörsmålet om införande av allmänna bestämmelser om skyldighet för förvaltare

av annans egendom att ställa säkerhet.

Det finns emellertid andra sätt att bereda dödsbodelägare ökad säkerhet i

fråga örn dödsbos egendom. I motionerna beröres sålunda möjligheten av

att införa föreskrifter om skyldighet för boutredningsman att deponera boets

egendom i bank eller på annat likvärdigt sätt säkerställa den. I boutredningslagen

(2 kap. 14 §) fastslås uttryckligen den huvudregeln, att dödsboets

egendom skall hållas avskild från annans egendom såsom en särskild förmögenhetsmassa,

varjämte den detaljbestämmelsen gives, att dödsboets penning
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 40.

9

medel, därest de insättas i bank, skola insättas i boets namn. I lagberedningens

motiv till boutredningslagen uttalas, att det icke funnits nödigt eller ens

lämpligt att binda boutredningsmannen vid detaljerade bestämmelser på

samma sätt som skett i fråga örn förmyndare, men att reglerna i 8 kap. förmynderskapslagen

dock i vissa hänseenden kunde vara till ledning även för

boutredningsmannaförvaltningen. Frågan huruvida ytterligare föreskrifter

skola givas beträffande boutredningsmannens disposition av boets egendom

är uppenbarligen beroende av det sätt på vilket kontroll över hur boutredningsmannen

fullgör sitt uppdrag skall anordnas. Vid boutredningslagens

tillkomst hade man här att mot varandra väga å ena sidan behovet av

kontroll och å andra sidan intresset av att boutredningsmannens förvaltning

icke omgärdas av föreskrifter i sådan grad att hans verksamhet för en snabb

och ändamålsenlig utredning av boet hindras. Svårigheter föreligga också

att finna ett lämpligt kontrollorgan. De överväganden i detta hänseende

som skedde under förarbetena resulterade, på sätt av utskottets redogörelse

framgår, i bestämmelserna i 2 kap. 17 § boutredningslagen om möjlighet att,

på delägares begäran eller av domstols eget initiativ, förordna person som utövar

kontroll över boutredningsmannen. Det för innevarande riksdag framlagda

förslaget till ändringar i förmynderskapslagen m. m. innebär på vissa

punkter ökade kontrollmöjligheter beträffande dödsbo, där omyndig är delägare.

Härigenom komma motionärernas syften att i viss mån tillgodoses.

Otvivelaktigt kunna vissa skäl anses tala för att, när det gäller dylika dödsbon,

överväga bestämmelser om ytterligare kontroll över förvaltningen, i

synnerhet som man här har att tillgå ett redan existerande kontrollorgan,

nämligen överförmyndarna. Såvitt till utskottets kännedom kommit, har

dock något större praktiskt behov av en dylik utbyggnad av bestämmelserna

icke framträtt. Härtill kommer att med hänsyn till tidsläget nya utredningar

icke böra igångsättas utan synnerligen vägande skäl. Utskottet har därför

icke ansett sig böra tillstyrka någon framställning i sådan riktning.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 maj 1940.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 40.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 40.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson, Karl Karlsson,

Brandt, Ahlkvist, Lindblom och Anton Svensson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Ryberg, Olsson i Mellerud,

Gezelius, Dahlbäck, Hansson i Vännäsby och Landgren.

Reservation

av herrar Karl Karlsson och Gezelius, vilka ansett att utskottets yttrande

och hemställan bort hava följande lydelse:

»Boutredningslagens och förmynderskapslagens olika kontrollsystem avse

i princip olika förvaltningsstadier. Den förstnämnda lagens regler äro tilllämpliga

på utredningsstadiet, alltså innan dödsboförvaltningen avvecklats

och kvarlåtenskapen definitivt övergått till dödsbodelägarna. Förmyndarkontrollen

skall i regel taga vid först efter det att själva utredningsarbetet

är avslutat och omyndigs lott utbetalts till förmyndaren eller avtal träffats

örn sammanlevnad i oskiftat bo.

Enligt de nya bestämmelser som i propositionen nr 107 till innevarande

riksdag föreslås skola införas i 8 kap. 11 a § förmynderskapslagen skall boutredningsman

eller testamentsexekutör, när omyndig äger att av honom

utfå värdehandling eller penningar, i regel fullgöra sin prestationsskyldighet

genom att nedsätta värdehandlingen eller inbetala medlen hos bank. Förmyndarkontrollen

kommer således att omedelbart ansluta sig till boutredningen

i de fall, då utredningen omhänderhafts av boutredningsman eller

testamentsexekutör.

I särskilda fall skall förmyndarkontrollen, enligt de genom nämnda proposition

framlagda förslagen, träda till redan på utredningsstadiet. Jämlikt

propositionen skall nämligen i 7 kap. förmynderskapslagen införas en ny

bestämmelse (12 §) av innebörd, att vad i 8 och 9 kap. förmynderskapslagen

stadgas skall tillämpas å förmyndarens förvaltning av dödsbo i sådana

fall, då omyndig är ende delägaren däri eller då underåriga syskon, som

ha gemensam förmyndare, ensamma äro delägare i oskiftat bo. Denna nya

bestämmelse är dock icke avsedd att omfatta de situationer då dödsboet

förvaltas av boutredningsman eller testamentsexekutör. Principen att de

båda lagarnas kontrollsystem icke samtidigt skola äga tillämpning upprätthålles

således även i de fall, då förmyndarkontrollen skall ingripa redan

på utredningsstadiet.

Den granskning och övervakning som en förmyndare är underkastad får

anses vara väsentligt strängare än den som kan anordnas enligt boutred
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 40.

11

ningslagen. Behovet av en skärpt kontroll redan på utredningsstadiet för

de situationer, då i ett dödsbo jämte andra personer finnes omyndig delägare,

har blivit berört i nämnda proposition. Detta behov har ansetts kunna

tillgodoses genom införande av rätt för överförmyndare att hos domstol

påkalla boets avträdande till förvaltning av boutredningsman. Ett tillägg

av detta innehåll föreslås skola göras till 2 kap. 1 § boutredningslagen.

Någon ändring av själva kontrollföreskrifterna i boutredningslagen har

icke ifrågasatts i samband med den verkställda översynen av förmynderskapslagstiftningen.

Det i förevarande motioner upptagna spörsmålet kommer

således att i allt väsentligt kvarstå olöst även efter genomförandet av de

genom propositionen nr 107 föreslagna nya bestämmelserna. Snarare torde

det kunna sägas, att behovet av bättre kontroll över boutredningsmannen

framdeles kommer att framträda med ökad styrka.

Under förarbetena —--(lika med första stycket i utskottsmajorite
tens

yttrande)---ställa säkerhet.

Det finns emellertid andra vägar än de nu berörda att bereda dödsbodelägare

ökad säkerhet i fråga örn dödsbos egendom. I motionerna pekas på

möjligheten av att införa föreskrifter örn skyldighet för boutredningsman

att deponera boets egendom i bank eller på annat likvärdigt sätt säkerställa

den. I boutredningslagen (2 kap. 14 §) fastslås uttryckligen den huvudregeln,

att dödsboets egendom skall hållas avskild från annans egendom

såsom en särskild förmögenhetsmassa. Detaljbestämmelser härom givas

icke i vidare mån än att det stadgas att dödsboets penningmedel, därest de

insättas i bank, skola insättas i boets namn. I lagberedningens motiv till

boutredningslagen uttalas, att det icke funnits nödigt eller ens lämpligt att

binda boutredningsmannen vid detaljerade bestämmelser på samma sätt

som skett i fråga om förmyndare, men att reglerna i 8 kap. förmynderskapslagen

dock i vissa hänseenden kunna vara till ledning även för boutredningsmannaförvaltningen.

Emellertid torde de vunna erfarenheterna rörande

boutredningsinstitutets praktiska tillämpning hava ådagalagt behovet

av skärpta kontrollföreskrifter för utredningsstadiet. En nära till hands

liggande möjlighet är att utbygga bestämmelserna i 2 kap. 14 § boutredningslagen,

varvid motsvarande stadganden i förmynderskapslagen och

konkurslagen torde kunna tjäna såsom förebild, ehuru boutredningslagen

givetvis icke kan upptaga lika ingående regler på området som dessa lagar.

Skyldighet för boutredningsman alt deponera penningmedel och värdehandlingar

i bank torde icke medföra kostnader av någon betydenhet. Därest

densamma genom lagstadgande införes för boutredningsmän i allmänhet

och icke ställes i beroende av yrkande i det särskilda fallet, torde den

icke kunna uppfattas såsom ett personligt misstroende mot boutredningsmannen.

Den synes icke heller kunna betecknas såsom ett olämpligt ingrep])

i boutredningsmannens självständiga ställning vid boets avveckling.

Införandet av deponeringsskyldighet för boutredningsman torde kunna

betraktas såsom ett fullföljande av samma tanke sorn ligger lill grund för

förslaget, att penningar och värdehandlingar, som omyndig äger utfå av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 40.

boutredningsman, i regel skola redovisas genom deras placering i bank för

den omyndiges räkning.

Frågan huruvida ytterligare föreskrifter skola givas beträffande boutredningsmans

disposition av boets egendom är uppenbarligen beroende av

det sätt, varpå kontrollen över dessa föreskrifters efterlevande kan anordnas.

Beträffande kontrollen över boutredningsmans sätt att fullgöra sitt

uppdrag har man att mot varandra väga å ena sidan behovet av kontroll

och å andra sidan intresset att föreskrifterna icke hindra boutredningsmannens

verksamhet för en snabb och ändamålsenlig utredning av boet. Svårigheter

föreligga också att finna ett lämpligt kontrollorgan. De överväganden

som i detta hänseende skedde vid boutredningsiagens tillkomst resulterade,

på sätt av utskottets redogörelse framgår, i bestämmelserna i 2 kap.

17 § boutredningslagen om möjlighet att, på delägares begäran eller av domstols

eget initiativ, förordna person som utövar kontroll över boutredningsmannen.

Därest frågan om kontrollen begränsas till att avse fullgörande av skyldigheten

att deponera penningar och värdehandligar torde dess lösande icke

böra stöta på alltför stora svårigheter. Vad beträffar dödsbon, vari omyndig

delägare finnes, har man att tillgå ett redan existerande kontrollorgan,

nämligen överförmyndarna, vars anlitande redan på utredningsstadiet möjligen

kan visa sig ändamålsenligt.

Med hänsyn till vikten av det i förevarande motionär framförda spörsmålet

torde en närmare utredning vara påkallad. Då densamma endast

gäller ett begränsat spörsmål synes den icke behöva bliva omfattande eller

kostsam. Dess igångsättande torde också kunna bero på vad tidsläget

medgiver.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj: måtte låta verkställa utredning av frågan örn

beredande av ökat skydd i av utskottet angivet hänseende

för dödsbodelägares intresse i fråga om dödsbos egendom

samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen

kan föranleda.»

407900. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.