Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beredande av ökad säkerhet för dödsbodelägares intresse i fråga om dödsbos egendom. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 8 i första kammaren av herr Roos och nr 26 i andra kammaren av herrar Gezelius och Sundström i Vikmanshyttan.
1940-05-17 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1940:40, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beredande av ökad säkerhet för dödsbodelägares intresse i fråga om dödsbos egendom. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 8 i första kammaren av herr Roos och nr 26 i andra kammaren av herrar Gezelius och Sundström i Vikmanshyttan.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 40.
I
Nr 40.
Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1940 kl. 7 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beredande av
ökad säkerhet för dödsbodelägares intresse i fråga om
dödsbos egendom.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 8 i första kammaren av herr Roos och nr 26 i andra kammaren
av herrar Gezelius och Sundström i Vikmanshyttan. I motionerna, vilka
äro likalydande, föreslås, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa om utredning och förslag till lagstiftning örn sådana tillägg till och
ändringar i lagen den 9 juni 1933 örn boutredning och arvskifte, att ökad
säkerhet må vinnas för dödsbodelägarnas intresse i fråga om dödsbos egendom.
I fråga örn de skäl som ligga till grund för motionärernas förslag får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.
Enligt bestämmelserna i 2 kap. 1 § lagen den 9 juni 1933 om boutredning
och arvskifte skall rätten, då dödsbodelägare det begär, förordna att egendomen
skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt utse någon att
i sådan egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente
blivit utsedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella
testamentstagares ställe (testamentsexekutör), åge jämväl han påkalla sådant
beslut. Dylikt beslut skall också meddelas på begäran av den som erhållit
legat eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse,
där det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande,
eller på begäran av borgenär eller den som står i ansvar för betalning av
gäld efter den döde, där det måste antagas alt dödsboet är på obestånd eller
att sökandens rätt eljest äventyras.
Beträffande val av boutredningsman, sedan rätten förordnat att dödsbos
egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, stadgas i 2 kap.
3 § av lagen att valet skall så träffas, att uppdraget kan förväntas bliva utfört
med den insikt, som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall
fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är av utredningen beroende. Delägare
må förordnas till boutredningsman. Finnes boutredningsman icke vara
lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, skall
han entledigas, då det begäres av någon, vars rätt är av utredningen beroende,
eller förhållandet eljest varder kunnigt (2 kap. 5 §).
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 9 sami. 1 avd. Nr 40.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 40.
Angående boutredningsmans befogenheter föreskrives bland annat, att i fråga
om rättshandlingar, som i avsevärd mån inverka på delägarnas behållning
1 boet, samt beträffande andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring av
egendom, som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som
den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall boutredningsmannen
inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske. Fast egendom
eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas, utan att delägarna
skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där det ej kan erhållas,
rätten på ansökan tillåter åtgärden. Till dödsboet hörande penningmedel,
som göras räntebärande igenom insättning i bank, skola insättas i boets
namn. Dödsboets egendom må ej heller eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen
eller annan tillhörer (2 kap. 11, 13 och 14 §§).
Bestämmelser rörande kontroll av boutredningsmans förvaltning finnas i
2 kap. 17 § nämnda lag, vari det stadgas att, när dödsbodelägare det begär
eller rätten eljest prövar lämpligt, rätten skall förordna god man att öva tillsyn
å boutredningsmannens förvaltning, såframt boutredningsmannen icke
ställer säkerhet för ersättning, som han kan finnas skyldig att utgiva. Gode
mannen äger genomgå räkenskaper och andra handlingar ävensom verkställa
inventering av egendomen. Han skall, på föreläggande av rätten eller
framställning av delägare, meddela upplysningar örn boet och dess förvaltning
samt, där anledning förekommer till anmärkning, göra anmälan hos
rätten. Är god man ej utsedd, åge rätten, på ansökan av delägare eller
eljest, förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning
eller ock förordna någon att företaga granskning av förvaltningen och
däröver avgiva berättelse.
Slutligen stadgas i 2 kap. 18 § nämnda lag, att boutredningsman är pliktig
att ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet
eller någon, vars rätt är av utredningen beroende.
Vissa av de i lagen upptagna bestämmelserna örn boutredningsman, dock
icke kontrollföreskrifterna i 2 kap. 17 §, skola äga motsvarande tillämpning
å testamentsexekutör ävensom å den, som genom testamente förordnats att
allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde; jämväl i fråga om
entledigande skall gälla vad om boutredningsman är stadgat.
I lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte, vilket förslag
ligger till grund för 1933 års lag i ämnet, anföres beträffande 2 kap.
14 § bland annat följande:
I första stycket av denna paragraf har upptagits föreskrift om att dödsboets
egendom ej må sammanblandas med vad boutredningsmannen eller
annan tillhörer. Innehållet i denna regel kan synas onödigt, då redan 1 §
och grunderna för boutredningsmannainstitutet angiva, att boets egendom
skall upprätthållas såsom en särskild förmögenhetsmassa, skild från annan
egendom. Denna sida av förvaltningen är emellertid så viktig, att uttrycklig
bestämmelse i ämnet icke är opåkallad. Regeln har sin praktiska betydelse
med avseende å förvaltning av penningar och annan fungibel
egendom. Här inskärpes sålunda, att boutredningsmannen icke får
Första lagutskottets utlåtande Nr 40.
3
hava boets medel innestående å bankräkning tillsammans med medel,
som utgöra bans enskilda tillhörighet. I fråga om ting, vilkas identitet utan
svårighet kan fastslås, hindrar regeln däremot icke förvaring på samma
rum som annan egendom. Det är exempelvis icke nödvändigt att ur ett lösörebo,
i vilket finnes egendom med olika ägare, utbryta och särskilt förvara
de till dödsboet hörande föremålen. Emellertid föreligger i dylikt fall
icke sammanblandning i juridiskt-teknisk mening, och det har därför icke
varit behövligt att betunga lagtexten med undantag från den allmänna princip,
som här fastslagits för förvaltningens utövande.
I lagen hava icke upptagits närmare föreskrifter om förvaring av den
egendom, som boutredningsmannen har under sin förvaltning. Det har icke
funnits nödigt eller ens lämpligt att binda honom vid detaljerade bestämmelser
på samma sätt som skett i fråga örn förmyndare. Reglerna i 8 kap.
förmynderskapslagen kunna dock i vissa hänseenden vara till ledning även
för boutredningsmannaförvaltningen.
Angående kontrollen å boutredningsmannens förvaltning anför lagberedningen:
Den
vidsträckta befogenhet, som följer av uppdraget att vara boutredningsman,
uppkallar frågan, huruvida rättsägarna i boet äro tillräckligt
skyddade genom den ersättningsplikt, som åligger boutredningsmannen på
grund av försummelse eller vårdslöshet. Därest denna fråga besvaras nekande,
blir det lagstiftningens uppgift att ytterligare säkerställa rättsägarna.
Till en början kan tänkas, att erforderlig trygghet vunnes genom skyldighet
för boutredningsmannen att ställa borgen eller annan säkerhet för sin
förvaltning. En sådan ordning skulle emellertid uppfattas såsom ett personligt
misstroende, och den skulle för övrigt verka ekonomiskt betungande
i många fall. Att lösa frågan genom någon form av ansvarighetsförsäkring
torde ej heller vara lämpligt. Den ekonomiska belastning, som härigenom
åsamkas samtliga dödsbon under boutredningsmannaförvaltning, synes icke
uppvägd av den fördel, som ett sådant system innebär för rättsägarna i ett
eller annat dödsbo.
Den här väckta frågan får emellertid icke förfalla i och med att ovannämnda
utvägar icke funnits framkomliga. Det återstår att undersöka, huruvida
icke rättsägarna böra skyddas genom anordnande av särskild kontroll.
Visserligen ligger i den prövning, som skall föregå valet av boutredningsman,
en förhandskontroll, men denna kan icke alltid bliva så fullständig,
att vidare kontroll är obehövlig. För övrigt kan redan den omständigheten,
att rätten utser boutredningsmannen, anses innebära ett visst ansvar
trän det allmännas sida med avseende å boutredningsmannainstitutets verkningar.
Det är under sådana omständigheter nödvändigt att i en eller annan
form bereda möjlighet till en kontroll å förvaltningen eller till en övervakning
av boutredningsmannens verksamhet.
Står det sålunda klart, att en kontroll icke kan undvaras, är det å andra
sidan förenat med ganska stora svårigheter att finna den rätta formen för
kontrollen. Värdet av ifrågavarande institut ligger väsentligen i den jämförelsevis
självständiga ställning, som tillkommer boutredningsmannen. Utan
denna kommer förvaltningen hilt nog att drabbas av enahanda svårigheter,
som det med boutredningsmannaförordnandet gällt att undvika. En kontroll,
som binder boutredningsmannen i hans verksamhet, bör sålunda icke
komma till stånd. En mycket sträng övervakning skulle för övrigt i normalfallen
kunna uppfattas såsom ett ogrundat underkännande av boutred
-
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 40.
ningsmannens duglighet och hederlighet och på den grund bland de för uppgiften
mest lämpade alstra obenägenhet att åtaga sig densamma.
Från dessa utgångspunkter har lagberedningen övervägt, huruvida kontroll
skulle kunna anordnas på sådant sätt, att boutredningsmännen ställdes
under inspektion av en central myndighet. Onekligen skulle härigenom
kunna ernås vissa fördelar; boutredningsmannen behövde icke besväras med
en ständig tillsyn, och övervakningen kunde anförtros åt ett fåtal verkligt
sakkunniga personer. Emellertid kan ifrågasättas, om ett sådant system i
det hela komme att verka tillräckligt effektivt, och själva organisationsproblemet,
inberäknat frågan om kostnaderna och deras gäldande, erbjuder
mycket stora svårigheter. Ett förslag om att för kontrollen anlita de personer,
som fungera såsom överförmyndare, har ej heller visat sig medföra
någon tillfredsställande ordning. Beredningen har därför trott sig böra söka
lösningen i ett kontrollförfarande, vilket ytterst grundas på självverksamhet
av rättsägarna i förening med övervakning från domstolens sida. I enlighet
härmed har beredningen öppnat möjlighet till anordnande av kontroll
genom en av rätten förordnad god man, som skall hava till uppgift att utöva
tillsyn å förvaltningen. Dessutom skall det enligt förslaget vara möjligt att
åvägabringa en tillfällig revision, därest god man ej blivit utsedd.
I sitt den 19 januari 1933 avgivna utlåtande över lagberedningens förslag
till lag om boutredning och arvskifte yttrade lagrådet bland annat:
I fråga om boutredningsmans befogenheter och kontrollen över hans förvaltning
kunde det ligga nära till hands att under intrycken av de senare
årens talrika exempel på oredlighet och egennytta vid handhavandet av förtroendeuppdrag
låta sig föranledas att uppställa stränga och snävt bindande
föreskrifter. Det är med tillfredsställelse lagrådet konstaterar att förslaget
härutinnan är präglat av klok måttfullhet. Avvecklingen av ett dödsbo är
en verksamhet som i hög grad måste lämpas efter de skiftande omständigheterna
och för sitt lyckosamma utfall är beroende av tillräcklig frihet i
de ofta ömtåliga angelägenheternas behandling. Sin nödvändiga och självklara
begränsning finner utredningsmannens befogenhet i uppdragets egenskap
att gälla blott en utredning av boet. Kontrollerande verksamhet i
egentlig mening och av verklig praktiskt ingripande betydelse kan tydligen
icke på ett område sådant sorn det ifrågavarande direkt utövas av våra för
sådan uppgift icke organiserade och därmed icke av gammalt förtrogna domstolar.
Ämbetsmannatillsyn av annan typ lärer icke kunna på allvar sättas
i fråga såsom lämplig. Vad åter angår den kontroll genom organ utom statsförvaltningen
som enligt 17 § detta kap. skall kunna på delägares begäran
eller av domstols eget initiativ anordnas, är det en omdömesfråga, där goda
skäl kunna givas för olika meningar, huru den lämpligast skall vara reglerad
och om förslaget lyckats träffa det rätta. Göres emellertid godmanskontrollen
till ett vid all boutredningsmannaförvaltning obligatoriskt institut,
torde detta medföra fördyring utan motsvarande nytta och antingen för
mycket tynga förvaltningsapparaten eller ock leda till slentrian i kontrollen.
Mot bestämmelsen att boutredningsmannen skall kunna avböja godmanskontroll
genom att ställa säkerhet kunna principiella invändningar göras.
Men praktiskt sett synes delägarnas intresse vara fullt så väl tillgodosett
genom att tillfredsställande säkerhet ställes, och särskild granskningsman
för revision av förvaltningen kan ju ändock tillsättas enligt andra stycket
i paragrafen.
Första lagutskottets utlåtande Nr 40.
5
Första lagutskottet behandlade den proposition (nr 7 år 1933) genom vilken
förslaget till lag om boutredning och arvskifte framlades för riksdagen
och anförde därvid i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 34, bland
annat:
Den svåra frågan om kontroll å förvaltning genom boutredningsman
synes hava vunnit en tillfredsställande lösning, vilken icke i och för sig
kan bliva mindre antaglig därigenom, att kontrollorgan tillkommer genom
rättens förmedling. Utskottet vill även understryka, att kontroll kan bliva
anordnad icke blott på begäran av dödsbodelägare utan även i övriga rättsägares
intresse. En borgenär, som finner sig hava anledning att ställa
förvaltningen under uppsikt, kan sålunda vända sig till vederbörande domstol,
och efter prövning, huruvida åtgärd är påkallad, har rätten att ex
officio fatta beslut i ärendet.
Vid 1939 års lagtima riksdag väcktes två motioner, nr 97 i första kammaren
och nr 100 i andra kammaren, vari hemställdes om utredning och förslag
till lagstiftning, innefattande skyldighet för advokater oell vissa andra
därmed jämförliga yrkesidkare att ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse,
som uppkommit i deras rörelse. Dessa motioner behandlades av
första lagutskottet, som i sitt utlåtande (nr 34) hemställde att desamma
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottet omnämnde i
utlåtandet, att spörsmålet om olika åtgärder i det angivna syftet ingående
dryftats vid överläggningar inom Sveriges advokatsamfund, och utskottet
fann anledning icke föreligga för statsmakterna att ingripa i det sålunda
pågående arbetet, med mindre en lagstiftning berörande samtliga ifrågavarande
yrkesgrupper kunde anses böra komma till stånd. Vidare anförde
utskottet:
I motionerna beröras jämväl vissa andra yrkesutövare än advokater. Här
torde i första hand komma i betraktande sådana, som driva inkasseringsrörelse
samt olika slag av egendomsförvaltning, som ej är hänförlig till
egentlig advokatverksamhet, t. ex. förvaltning av dödsbon. Det synes icke
föreligga tillräcklig anledning att göra framställning örn en särskild utredning
beträffande dessa yrkeskategorier, som för övrigt svårligen kunna avgränsas
från andra yrkesutövare, utan torde spörsmålet om införande av
skyldighet för dem att ställa säkerhet för omliänderhavda medel lämpligen
böra anstå i avbidan på lösningen av motsvarande spörsmål för advokaternas
vidkommande.
Utskottets ovannämnda hemställan bifölls av riksdagen.
I de förevarande motionerna anföres bland annat:
Bestämmelserna rörande en av rätten förordnad boutredningsmans skyldigheter
lämna så mycket mindre önskvärd garanti för medelsförvaltningen,
som tillsättandet av boutredningsman icke är obligatoriskt utan beror på särskild
framställning av någon av de i stärbhusutredningen intresserade. En
i den avlidnes testamente förordnad testamentsexekutör eller en med stärbhusdelägarnas
fullmakt utrustad boutredningsman är, så länge dylik framställning
icke gjorts, ej heller underkastad de i 1933 års lag lämnade kontrollföreskrifter.
Innan boutredningen är avslutad, lia icke ens de till omyndigs
skydd utfärdade reglerna sin lulla verkan.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 40.
Erfarenheten har tyvärr visat, att bristerna i det här i landet rådande boutredningsförfarandet
ingalunda avhjälpts genom den kontroll i fråga om boutredningsmans
förvaltning, som genom boufredningslagen införts. I åtskilliga
fall har det förekommit, att boutredningsmannen uppsåtligen
tillägnat sig boets medel eller att dessa, såsom icke avskilda från hans tillgångar,
kunnat vid boutredningsmannens insolvens tagas i anspråk till gäldande
av hans egna förbindelser. Bland orsakerna härtill torde en av de
viktigaste böra sökas i det ovan anmärkta förhållandet, att lagens kontrollsystem
praktiskt taget icke träder i verksamhet annat än efter framställning
från någon av dödsbodelägarna, och att det hittills endast undantagsvis förekommit,
att dödsbodelägare redan i samband med att boutredningsmannen
omhändertagit boets egendom gjort framställning om att kontroll måtte
anordnas. I regel ha arvingarna av såväl ekonomiska som andra skäl dröjt
härmed, tills de fått visshet eller sannolik misstanke om att boutredningsmannen
åsidosatt lagens bestämmelser om skyldighet att hålla boets medel
avskilda. En fortsatt lagstiftning på området synes därför böra taga sikte
på en ordning, enligt vilken skyldigheten att tillgodose dödsbodelägarnas
krav på nödig säkerhet blir obligatorisk och icke beroende av att en enskild
framställning göres om tillämpningen av lagens kontrollsystem.
Å andra sidan får icke förbises, att såsom lagberedningen och lagrådet anfört
vissa svårigheter möta att anordna ett kontrollsystem, vilket samtidigt
som det är effektivt icke lägger hinder i vägen för boutredningsmannen att
såsom hittills fritt besluta om de förvaltningsåtgärder, som böra vidtagas.
Härtill kommer, att kontrollsystemet bör anordnas så, att utredningen icke
belastas med kostnader, som icke stå i proportion till den nytta man kan
vänta av en förstärkning av kontrollen.
Utan en närmare utredning av samtliga på denna fråga inverkande omständigheter
torde det vara omöjligt att närmare angiva vilka åtgärder, som
kunna och böra vidtagas för att göra det nuvarande säkerhets- och kontrollsystemet
mer effektivt. Dock synes det oss, att en periodisk redovisningsskyldighet
efter mönster av omyndigas och konkursbos medelsförvaltning
lämpligen kunde övervägas. Närmast till hands synes emellertid ligga att
överväga, örn icke skyldighet bör föreskrivas om omedelbar deposition i
bank eller likvärdigt säkerställande av de boets tillgångar, som av boutredningsmannen
omhändertagas. Härvid torde den utländska lagstiftningen,
särskilt den danska, kunna tjäna till ledning. Genomfördes sådana anordningar,
skulle man, under bibehållande av den värdefulla frihet den svenska boutredningslagen
giver boutredningsmannen att avgöra vilka förvaltningsåtgärder
som lämpligen böra vidtagas, kunna uppnå, att dödsbodelägarna mot
endast obetydligt ökade kostnader erhölle säkerhet för boets till förvaltning
avträdda tillgångar.
På grundval av ett av särskild sakkunnig utarbetat betänkande med förslag
till ändringar i förmynderskapslagstiftningen har utarbetats och för
innevarande riksdag framlagts proposition (nr 107) med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av förmynderskapslagen den 27 juni 1924 m. m.
Den sakkunnige har i betänkandet särskilt uppmärksammat det fall, att
omyndig är ensam delägare i dödsbo. I betänkandet har uttalats, att i sådan
händelse borde de föreskrifter, som inskränka förmyndarens handlingsfrihet
i fråga om förmynderskap i allmänhet, tillämpas redan före den tidpunkt
då dödsboförvaltningen avvecklats. På grund av detta önskemål har den
sakkunnige i 7 kap., som handlar örn vård av omyndigs rätt i oskiftat bo,
Första lagutskottets utlåtande Nr 40.
7
intagit en bestämmelse, enligt vilken de stadganden i förslaget, som röra deposition
av omyndigs värdehandlingar, spärrning av omyndigs tillgodohavanden
och förmyndares behörighet att mottaga värdehandlingar och penningar,
skola tillämpas, därest omyndig är ensam delägare i dödsbo.
Enligt propositionen skall i 7 kap. förmynderskapslagen införas ett nytt
stadgande (12 §) av följande lydelse: Är omyndig ende delägaren i dödsbo
eller äro underåriga syskon, som hava gemensam förmyndare, ensamma delägare
i oskiftat bo, skall, om boet förvaltas av förmyndaren, å förvaltningen
tillämpas vad i 8 och 9 kap. stadgas.
Till motivering för detta stadgande anför föredragande departementschefen:
I
7 kap. torde böra införas ett stadgande, varav framgår att bestämmelserna
i 8 och 9 kap. skola tillämpas å förmyndares förvaltning av dödsbo, i vilket
omyndig är ensam delägare. Att låta nämnda för förmynderskapsförhållanden
avpassade bestämmelser bliva tillämpliga även då dödsboet förvaltas av
boutredningsman eller testamentsexekutör synes däremot icke vara lämpligt.
Någon särskild föreskrift, att bestämmelserna i 10 kap. örn tillsyn å
förmyndares förvaltning enligt 8 kap. skola tillämpas, då förmyndarförvaltningen
avser dödsbos egendom, torde icke erfordras.
Det nya stadgandet synes även böra gälla för det fall att underåriga syskon
som ha gemensam förmyndare äro ensamma delägare i oskiftat bo.
I betänkandet anför den sakkunnige: »Även i det fall att omyndig är jämte
andra personer delägare i dödsbo kan det emellertid tänkas, att överförmyndaren
skulle kunna finna en strängare kontroll över förmyndaren erforderlig.
Detta kan mycket enkelt ernås, om man ger överförmyndaren rätt att
framtvinga att dödsboet avträdes till förvaltning av boutredningsman. Då
några berättigade invändningar icke synas kunna göras mot ett stadgande
härom, har jag föreslagit ett tillägg av denna innebörd till 2 kap. 1 § lagen
om boutredning och arvskifte.»
Nyssnämnda proposition upptager jämväl förslag till ändrad lydelse av 2
kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte av innebörd, att om dödsbodelägare
eller den som erhållit legat är omyndig eller om god man förordnats
för honom enligt 11 kap. 3 eller 4 § förmynderskapslagen, skall dödsboet
avträdas till förvaltning av boutredningsman, om överförmyndaren det
begär och rätten finner skäl därtill.
I propositionen anföres härom: »I 2 kap. 1 § lagen örn boutredning och
arvskifte har den sakkunnige upptagit en bestämmelse, att om dödsbodelägare
är omyndig eller för honom förordnats god man, boutredningsman
skall av rätten förordnas, såframt överförmyndaren begär det. Denna bestämmelse
torde vara lämplig. Rätten synes dock böra äga att pröva, huruvida
överförmyndarens framställning bör bifallas. Dessutom torde bestämmelsen
böra utvidgas till att omfatta det fall att den som erhållit legat är
omyndig eller att god man förordnats för honom.»
Bestämmelserna i 2 kap. 14 § boutredningslagen örn skyldighet för boutredningsmannen
att hålla boets egendom avskild såsom en särskild förmo
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 40.
genhetsmassa må jämföras med liknande stadganden i förmynderskapslagen
och konkurslagen. I förmynderskapslagen stadgas, att den omyndiges medel
skola göras räntebärande. För sådant ändamål må förmyndaren förvärva
vissa slag av värdehandlingar. Medlen kunna ock i myndlingens namn
insättas hos postsparbanken eller annan bank. Värdehandlingar skola, så
framt sammanlagda värdet överstiger 2,000 kronor, i den omyndiges namn
deponeras i bank. (8 kap. 4 och 8 §§.) Penningar och värdepapper som av
förmyndaren innehavas för den omyndiges räkning skola förvaras så, att de
icke sammanblandas med motsvarande egendom som är förmyndaren eller
annan tillhörig (8 kap. 7 §). Enligt föreskrift i konkurslagen skola penningar
som inflyta under förvaltningen av konkursbo, i den mån de icke äro erforderliga
för bestridande av löpande utgifter, inom en vecka insättas i bank
ä konkursboets räkning. Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren
ha boets medel insatta i bank, tills lyftning påkallas av därtill berättigad
borgenär (58 § konkurslagen).
Utskottet. Under förarbetena till lagen om boutredning och arvskifte blev, såsom av
utskottets redogörelse framgår, frågan örn på vilket sätt dödsbodelägare
skulle skyddas mot förluster genom boutredningsmans försummelse eller
vårdslöshet föremål för ingående överväganden. Därvid berördes även den i
nu förevarande motioner upptagna tanken på att föreskriva skyldighet för
boutredningsmannen att ställa borgen eller annan säkerhet för sin förvaltning.
Lagberedningen anförde därom att en sådan ordning skulle uppfattas såsom
ett personligt misstroende och att den för övrigt skulle verka ekonomiskt betungande
i många fall. Att lösa frågan genom någon form av ansvarighetsförsäkring
vore enligt lagberedningens mening ej heller lämpligt; den ekonomiska
belastning, som härigenom åsamkades samtliga dödsbon under boutredningsmannaförvaltning,
syntes icke uppvägd av den fördel som ett sådant
system innebure för rättsägarna i ett eller annat dödsbo. De skäl som
sålunda anförts till stöd för den ståndpunkt lagen intager i förevarande avseende
synas alltjämt äga giltighet. Utskottet vill dock — i anslutning till
vad utskottet uttalat i utlåtande över två vid 1939 års riksdag väckta motioner
om skyldighet för advokater och vissa andra därmed jämställda yrkesidkare
att ställa säkerhet för förbindelse som uppkommit i deras rörelse —
framhålla att frågan om skyldighet för boutredningsman att ställa dylik säkerhet
givetvis kommer i ett annat läge därest till övervägande upptages
spörsmålet om införande av allmänna bestämmelser om skyldighet för förvaltare
av annans egendom att ställa säkerhet.
Det finns emellertid andra sätt att bereda dödsbodelägare ökad säkerhet i
fråga örn dödsbos egendom. I motionerna beröres sålunda möjligheten av
att införa föreskrifter om skyldighet för boutredningsman att deponera boets
egendom i bank eller på annat likvärdigt sätt säkerställa den. I boutredningslagen
(2 kap. 14 §) fastslås uttryckligen den huvudregeln, att dödsboets
egendom skall hållas avskild från annans egendom såsom en särskild förmögenhetsmassa,
varjämte den detaljbestämmelsen gives, att dödsboets penning
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 40.
9
medel, därest de insättas i bank, skola insättas i boets namn. I lagberedningens
motiv till boutredningslagen uttalas, att det icke funnits nödigt eller ens
lämpligt att binda boutredningsmannen vid detaljerade bestämmelser på
samma sätt som skett i fråga örn förmyndare, men att reglerna i 8 kap. förmynderskapslagen
dock i vissa hänseenden kunde vara till ledning även för
boutredningsmannaförvaltningen. Frågan huruvida ytterligare föreskrifter
skola givas beträffande boutredningsmannens disposition av boets egendom
är uppenbarligen beroende av det sätt på vilket kontroll över hur boutredningsmannen
fullgör sitt uppdrag skall anordnas. Vid boutredningslagens
tillkomst hade man här att mot varandra väga å ena sidan behovet av
kontroll och å andra sidan intresset av att boutredningsmannens förvaltning
icke omgärdas av föreskrifter i sådan grad att hans verksamhet för en snabb
och ändamålsenlig utredning av boet hindras. Svårigheter föreligga också
att finna ett lämpligt kontrollorgan. De överväganden i detta hänseende
som skedde under förarbetena resulterade, på sätt av utskottets redogörelse
framgår, i bestämmelserna i 2 kap. 17 § boutredningslagen om möjlighet att,
på delägares begäran eller av domstols eget initiativ, förordna person som utövar
kontroll över boutredningsmannen. Det för innevarande riksdag framlagda
förslaget till ändringar i förmynderskapslagen m. m. innebär på vissa
punkter ökade kontrollmöjligheter beträffande dödsbo, där omyndig är delägare.
Härigenom komma motionärernas syften att i viss mån tillgodoses.
Otvivelaktigt kunna vissa skäl anses tala för att, när det gäller dylika dödsbon,
överväga bestämmelser om ytterligare kontroll över förvaltningen, i
synnerhet som man här har att tillgå ett redan existerande kontrollorgan,
nämligen överförmyndarna. Såvitt till utskottets kännedom kommit, har
dock något större praktiskt behov av en dylik utbyggnad av bestämmelserna
icke framträtt. Härtill kommer att med hänsyn till tidsläget nya utredningar
icke böra igångsättas utan synnerligen vägande skäl. Utskottet har därför
icke ansett sig böra tillstyrka någon framställning i sådan riktning.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 maj 1940.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 40.
2
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 40.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson, Karl Karlsson,
Brandt, Ahlkvist, Lindblom och Anton Svensson;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Ryberg, Olsson i Mellerud,
Gezelius, Dahlbäck, Hansson i Vännäsby och Landgren.
Reservation
av herrar Karl Karlsson och Gezelius, vilka ansett att utskottets yttrande
och hemställan bort hava följande lydelse:
»Boutredningslagens och förmynderskapslagens olika kontrollsystem avse
i princip olika förvaltningsstadier. Den förstnämnda lagens regler äro tilllämpliga
på utredningsstadiet, alltså innan dödsboförvaltningen avvecklats
och kvarlåtenskapen definitivt övergått till dödsbodelägarna. Förmyndarkontrollen
skall i regel taga vid först efter det att själva utredningsarbetet
är avslutat och omyndigs lott utbetalts till förmyndaren eller avtal träffats
örn sammanlevnad i oskiftat bo.
Enligt de nya bestämmelser som i propositionen nr 107 till innevarande
riksdag föreslås skola införas i 8 kap. 11 a § förmynderskapslagen skall boutredningsman
eller testamentsexekutör, när omyndig äger att av honom
utfå värdehandling eller penningar, i regel fullgöra sin prestationsskyldighet
genom att nedsätta värdehandlingen eller inbetala medlen hos bank. Förmyndarkontrollen
kommer således att omedelbart ansluta sig till boutredningen
i de fall, då utredningen omhänderhafts av boutredningsman eller
testamentsexekutör.
I särskilda fall skall förmyndarkontrollen, enligt de genom nämnda proposition
framlagda förslagen, träda till redan på utredningsstadiet. Jämlikt
propositionen skall nämligen i 7 kap. förmynderskapslagen införas en ny
bestämmelse (12 §) av innebörd, att vad i 8 och 9 kap. förmynderskapslagen
stadgas skall tillämpas å förmyndarens förvaltning av dödsbo i sådana
fall, då omyndig är ende delägaren däri eller då underåriga syskon, som
ha gemensam förmyndare, ensamma äro delägare i oskiftat bo. Denna nya
bestämmelse är dock icke avsedd att omfatta de situationer då dödsboet
förvaltas av boutredningsman eller testamentsexekutör. Principen att de
båda lagarnas kontrollsystem icke samtidigt skola äga tillämpning upprätthålles
således även i de fall, då förmyndarkontrollen skall ingripa redan
på utredningsstadiet.
Den granskning och övervakning som en förmyndare är underkastad får
anses vara väsentligt strängare än den som kan anordnas enligt boutred
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 40.
11
ningslagen. Behovet av en skärpt kontroll redan på utredningsstadiet för
de situationer, då i ett dödsbo jämte andra personer finnes omyndig delägare,
har blivit berört i nämnda proposition. Detta behov har ansetts kunna
tillgodoses genom införande av rätt för överförmyndare att hos domstol
påkalla boets avträdande till förvaltning av boutredningsman. Ett tillägg
av detta innehåll föreslås skola göras till 2 kap. 1 § boutredningslagen.
Någon ändring av själva kontrollföreskrifterna i boutredningslagen har
icke ifrågasatts i samband med den verkställda översynen av förmynderskapslagstiftningen.
Det i förevarande motioner upptagna spörsmålet kommer
således att i allt väsentligt kvarstå olöst även efter genomförandet av de
genom propositionen nr 107 föreslagna nya bestämmelserna. Snarare torde
det kunna sägas, att behovet av bättre kontroll över boutredningsmannen
framdeles kommer att framträda med ökad styrka.
Under förarbetena —--(lika med första stycket i utskottsmajorite
tens
yttrande)---ställa säkerhet.
Det finns emellertid andra vägar än de nu berörda att bereda dödsbodelägare
ökad säkerhet i fråga örn dödsbos egendom. I motionerna pekas på
möjligheten av att införa föreskrifter örn skyldighet för boutredningsman
att deponera boets egendom i bank eller på annat likvärdigt sätt säkerställa
den. I boutredningslagen (2 kap. 14 §) fastslås uttryckligen den huvudregeln,
att dödsboets egendom skall hållas avskild från annans egendom
såsom en särskild förmögenhetsmassa. Detaljbestämmelser härom givas
icke i vidare mån än att det stadgas att dödsboets penningmedel, därest de
insättas i bank, skola insättas i boets namn. I lagberedningens motiv till
boutredningslagen uttalas, att det icke funnits nödigt eller ens lämpligt att
binda boutredningsmannen vid detaljerade bestämmelser på samma sätt
som skett i fråga om förmyndare, men att reglerna i 8 kap. förmynderskapslagen
dock i vissa hänseenden kunna vara till ledning även för boutredningsmannaförvaltningen.
Emellertid torde de vunna erfarenheterna rörande
boutredningsinstitutets praktiska tillämpning hava ådagalagt behovet
av skärpta kontrollföreskrifter för utredningsstadiet. En nära till hands
liggande möjlighet är att utbygga bestämmelserna i 2 kap. 14 § boutredningslagen,
varvid motsvarande stadganden i förmynderskapslagen och
konkurslagen torde kunna tjäna såsom förebild, ehuru boutredningslagen
givetvis icke kan upptaga lika ingående regler på området som dessa lagar.
Skyldighet för boutredningsman alt deponera penningmedel och värdehandlingar
i bank torde icke medföra kostnader av någon betydenhet. Därest
densamma genom lagstadgande införes för boutredningsmän i allmänhet
och icke ställes i beroende av yrkande i det särskilda fallet, torde den
icke kunna uppfattas såsom ett personligt misstroende mot boutredningsmannen.
Den synes icke heller kunna betecknas såsom ett olämpligt ingrep])
i boutredningsmannens självständiga ställning vid boets avveckling.
Införandet av deponeringsskyldighet för boutredningsman torde kunna
betraktas såsom ett fullföljande av samma tanke sorn ligger lill grund för
förslaget, att penningar och värdehandlingar, som omyndig äger utfå av
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 40.
boutredningsman, i regel skola redovisas genom deras placering i bank för
den omyndiges räkning.
Frågan huruvida ytterligare föreskrifter skola givas beträffande boutredningsmans
disposition av boets egendom är uppenbarligen beroende av
det sätt, varpå kontrollen över dessa föreskrifters efterlevande kan anordnas.
Beträffande kontrollen över boutredningsmans sätt att fullgöra sitt
uppdrag har man att mot varandra väga å ena sidan behovet av kontroll
och å andra sidan intresset att föreskrifterna icke hindra boutredningsmannens
verksamhet för en snabb och ändamålsenlig utredning av boet. Svårigheter
föreligga också att finna ett lämpligt kontrollorgan. De överväganden
som i detta hänseende skedde vid boutredningsiagens tillkomst resulterade,
på sätt av utskottets redogörelse framgår, i bestämmelserna i 2 kap.
17 § boutredningslagen om möjlighet att, på delägares begäran eller av domstols
eget initiativ, förordna person som utövar kontroll över boutredningsmannen.
Därest frågan om kontrollen begränsas till att avse fullgörande av skyldigheten
att deponera penningar och värdehandligar torde dess lösande icke
böra stöta på alltför stora svårigheter. Vad beträffar dödsbon, vari omyndig
delägare finnes, har man att tillgå ett redan existerande kontrollorgan,
nämligen överförmyndarna, vars anlitande redan på utredningsstadiet möjligen
kan visa sig ändamålsenligt.
Med hänsyn till vikten av det i förevarande motionär framförda spörsmålet
torde en närmare utredning vara påkallad. Då densamma endast
gäller ett begränsat spörsmål synes den icke behöva bliva omfattande eller
kostsam. Dess igångsättande torde också kunna bero på vad tidsläget
medgiver.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj: måtte låta verkställa utredning av frågan örn
beredande av ökat skydd i av utskottet angivet hänseende
för dödsbodelägares intresse i fråga om dödsbos egendom
samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen
kan föranleda.»
407900. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.