Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans tingshusbgggnadsskgldiga. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 24 i första kammaren av herr Iwar Anderson och nr 57 i andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg.

1940-05-24 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1940:41, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans tingshusbgggnadsskgldiga. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 24 i första kammaren av herr Iwar Anderson och nr 57 i andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1940 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska

mellanhavandet mellan stad, som förenas med

domsaga, och domsagans tingshusbgggnadsskgldiga.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 24 i första kammaren av herr Iwar

Anderson och nr 57 i andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg. I

motionerna, vilka äro likalydande, hemställes att riksdagen måtte besluta att

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning med förslag

rörande det ekonomiska mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga,

och domsagans tingshusbyggnadsskyldiga.

I fråga om de skäl som ligga till grund för motionärernas hemställan får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

motionerna.

Sedan utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt

yttrande över motionerna från Svea hovrätt, har sådant yttrande inkommit

(se bilaga A). Utskottet har därjämte berett styrelserna för Svenska stadsförbundet

och Svenska landskommunernas förbund tillfälle att yttra sig över

motionerna, och sådana yttranden ha jämväl kommit utskottet till handa (se

bilaga B och C).

Numera är icke häradet utan tingslaget jurisdiktionsenhet på landsbygden.

Bestämmelserna i 26 kap. 4 § byggningabalken om skyldighet att bygga och

underhålla tingshus och häradsfängelse torde därför numera böra så förstås,

att denna skyldighet åvilar tingslaget. Detsamma gäller föreskriften i 2

kap. 7 § rättegångsbalken, att å varje tingstad skall finnas en häradskista.

Skyldigheten att deltaga i kostnaderna för byggnad och underhåll av tingshus

och häradsfängelse regleras genom en lag i ämnet den 5 juni 1909, vilken

innehåller föreskrift, att i dylika kostnader skola alla de, vilka inom

tingslaget erlägga kommunalutskylder, deltaga efter de grunder, som för

sådana utskylders utgörande i allmänhet äro stadgade.

Beträffande kostnaderna för s. k. tremansting finnas särskilda bestämmelser.

Enligt lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för

handläggning av vissa mål och ärenden skall i tingslag, där Konungen med

hänsyn till ortsförhållandena så prövar nödigt, häradsrätten under eller mellan

de lagtima tingen hålla särskilda sammanträden med s. k. tremansnämnd

för handläggning av vissa mål och ärenden. Dessa särskilda sammanträden

skola hållas å den ort och å de tider Konungen bestämmer. Varder förordnande

meddelat, att sammanträden skola hållas å annan ort än tingsstället,

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 41. >

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

ankommer det på Konungen att bestämma bland annat, huruvida utgifterna

för sammanträdeslokalen och övriga med dess upplåtande sammanhängande

kostnader skola gäldas av en eller flera kommuner inom tingslaget eller av

tingslaget i dess helhet samt, där flera tingslag eller kommuner skola deltaga

i kostnaderna, efter vilka grunder dessa skola fördelas dem emellan (7 §

nämnda lag).

Jämlikt förordningen den 30 juni 1933 örn debitering och uppbörd av tingshusmedel

har länsstyrelsen att på därom framställd begäran ombesörja att

av lingshusbyggnadsskyldiga till uttaxering beslutade medel debiteras och indrivas

i sammanhang med kronoskatterna. Enligt uppgift i den utredning

angående revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten, som

år 1936 verkställdes av särskilda sakkunniga (Stat. off. utredn. 1936: 37),

förekommer detta av lagen anvisade uppbördssätt allenast i ett femtiotal tingslag.

I de allra flesta tingslag tillgår det i stället så, att det till uttaxering beslutade

beloppet fördelas på de i tingslaget ingående kommunerna, vilka inleverera

sin lott till tingshusstyrelsen eller kassaförvaltaren samt uttaga motsvarande

summa av kommunmedlemmarna. I denna utredning uppges vidare

(sid. 9), att i ett antal tingslag har fastställts särskild utdebitering för delar

av tingslaget (härad, socknar, f. d. tingslag), beroende på att särskilda utgifter

endast åvila viss del av tingslaget eller att delarna deltaga i tingslagets

utgifter efter olika grunder.

I lagen den 17 juni 1932 örn stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende stadgas, att Konungen äger, på framställning av stadsfullmäktige eller

eljest med deras samtycke, förordna att rådhusrätt i stad skall upphöra

och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga (1 §). Beträffande

stad i vars rådshusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte

borgmästaren endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren, må Konungen,

när borgmästartjänsten är ledig, även utan stadsfullmäktiges samtycke

meddela förordnande som nyss nämnts, under förutsättning bland annat att

ändringen icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet

för staden (2 §). Innan förordnande meddelas enligt 2 § skall fullständig

utredning företagas angående åtgärdens verkningar med avseende på rättsvården

samt stadens förvaltning och ekonomi, varvid särskilt skall utredas

vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att bidraga till hållande

av tingshus (3 §). Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola

meddelas erforderliga bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och

skyldigheter i förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till

vilka stadens förening med domsaga må föranleda (5 §). — 1932 års lag ersatte

en tidigare lag i ämnet, nämligen lagen den 13 juni 1924 örn stads läggande

under landsrätt.

Beträffande ekonomiska frågor som uppkomma vid kommunal indelningsändring

givas särskilda bestämmelser i lagen den 13 juni 1919 örn ordning

och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. De av en in
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

3

delningsändring berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden

skola ordnas genom uppgörelse, som fastställes av Konungen i sammanhang

med förordnande om ändringen; dock må uppgörelse i visst avseende

kunna, där Konungen så bestämmer, senare verkställas i den ordning och enligt

de grunder som i förordnandet angivas (4 §). I lagen meddelas särskilda

bestämmelser (5 §) hur det vid en indelningsändring skall gå med

rätten till mark som är utlagd till allmänna vägar, gator och torg. Därefter

föreskrives (6 §) att andra kommunala tillgångar ävensom kommunala förbindelser

må, där kommunen genom indelningsändringen delas, antingen

tilläggas endera av de ändrade eller nybildade kommunerna eller mellan dem

fördelas, efter ty skäligt prövas med hänsyn till förhållandet i beskattningsföremål

eller invånarantal mellan de områden, i vilka den äldre kommunen

delats, eller till annat förhållande, som må anses bestämmande för vartdera

områdets andel i den äldre kommunens tillgångar och förbindelser. Där

särskilda omständigheter därtill föranleda, må vid uppgörelse träffas bestämmelse,

varigenom kommunal tillgång eller förbindelse tillägges allenast

del av ändrad eller nybildad kommun. Har vid fördelning av tillgångar

eller förbindelser endera av de ändrade eller nybildade kommunerna

övertagit större andel av tillgångarna eller förbindelserna än som med

hänsyn till fördelningen i övrigt skäligen må anses på densamma belöpa, bör

utjämning ske genom ersättning i penningar (8 §). Där ej annat föranledes

av stadgandet i 5 § eller blivit vid uppgörelse som i 6 § sägs bestämt, gäller

att då kommuns område ökas kommunens tillgångar och ansvarigheten för

dess förbindelser tillkomma den ökade kommunen; att då kommuns område

minskas kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser

tillkomma den minskade kommunen; samt att då kommun införlivas med

annan kommun eller ingår i nybildad kommun kommunens tillgångar och

ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den ökade eller nybildade

kommunen (10 §). Med kommun förstås i 1919 års lag landskommun,

köping med egen kommunalförvaltning samt stad (1 §).

Till grund för 1919 års lag låg ett betänkande med förslag till lagstiftning

angående kommunala nybildningar, avgivet den 12 december 1917 av en

särskild kommitté. I betänkandet anfördes (sid. 110):

Kommittén anser, åtminstone för närvarande, icke nödigt att den avsedda

lagstiftningen utsträckes att omedelbart omfatta annat eller mera än den kommunala

och den ecklesiastika indelningen.---Vidkommande den kom
munala

indelningen har det synts kommittén ganska klart, att en lagstiftning

av här ifrågavarande beskaffenhet bör avse endast kommunerna i

egentlig mening, d. v. s. primärkommunerna, övriga förekommande formationer

med mera eller mindre utpräglat kommunal karaktär äro uppenbarligen

i allmänhet icke av den beskaffenhet, att en generell lagstiftning

med förevarande syfte skulle kunna för dem avpassas. I den mån laga bestämmelser

med avseende å dem vidkommande indelningsändringar skulle

finnas av nöden, torde desamma böra infogas i de förefintliga speciallagarna.

---Ehuru denna lagstiftning således av kommittén givits en jäm
förelsevis

inskränkt omfattning, bör dock, enligt kommitténs mening, icke

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

anses därav följa, att de ledande grundsatser, vilka i densamma innefattas,

skulle helt och hållet sakna tillämplighet utanför de för lagen uppdragna

gränserna. Det är fastmera kommitténs uppfattning, att det skall visa sig,

att vissa av dessa grundsatser skola av sig självt vinna tillämpning i erforderlig

utsträckning jämväl å de närliggande områden, som av den här ifrågavarande

lagen icke omedelbart omfattas.

Angående ekonomiska uppgörelser i samband med kommunala indelningsändringar

anförde kommittén (sid. 165—167) bland annat:

Ändring av indelningen i primärkommuner för ofta med sig eller äger

rum i sammanhang med ändringar jämväl i andra indelningshänseenden.

---

Samtliga dessa ändringar kunna föranleda ekonomiska uppgörelser av

varjehanda slag. Med hänsyn till de olika indelningarnas olika beskaffenhet

och ändamål samt betydelsen av att indelningarna icke sammanblandas, är

det av vikt, att de olika enheternas ekonomiska uppgörelser hållas omsorgsfullt

åtskilda från varandra.---

Vad angår de olika slag av uppgörelser, som kunna ifrågakomma, må påpekas,

att kommittén ansett sig böra föreslå, att stadgandena angående uppgörelse

vid kommunala indelningsändringar skola vara tillämpliga jämväl i

fråga örn kyrkoförsamlingar och skoldistrikt. Dessa indelningsenheters likhet

med de borgerliga primärkommunerna i struktur, förvaltning och ekonomi

synes göra sådan anordning påkallad.

För andra slags indelningsändringar finner kommittén särskilda stadganden

angående de ekonomiska förhållandenas ordnande icke vara erforderliga.

För den händelse och i mån sådana stadganden emellertid skulle komma

att visa sig behövliga, torde plats lämpligast beredas dem i de särskilda

författningar, som reglera dessa indelningsenheters funktioner, såsom landstingsförordningen

och väglagen. För närvarande göres icke något förslag

därom. Såsom i fråga örn stadgandet angående rätten till väg- och gatumark

redan nämnts, håller nämligen kommittén före, att de föreslagna huvudreglerna

för ordnandet av den ekonomiska uppgörelsen mellan primärkommunerna

komma, så mycket hellre som de stödja sig på redan gängse praxis

och rättsuppfattning, att av sig självt vinna användning jämväl vid de uppgörelser,

Kungl. Majit kan finna skäligt att vid andra indelningsändringar

fastställa. Visserligen höra de särskilda reglerna örn rätt till överflyttning av

skuld och om fordringsägarens skyddande vid sådant tillfälle icke anses inbegripna

i sådan utvidgning av stadgandenas tillämpning, men det torde

kunna antagas, att behov härutinnan icke föreligger.

Vidkommande de uppgörelser, som ofta nog förekomma emellan stad å

ena sidan samt väghållningsdistrikt, tingslag och landstingskommun å andra

sidan, torde närmare redogörelse här icke vara erforderlig. Såsom påvisats,

synes det vara självklart, att väghållningsdistriktets rätt till vägarna följer

området. I fråga örn tingslagets och landstingskommuns förvaltningsförmögenhet

synes det icke vid något tillfälle, vare sig uttrycklig föreskrift därom

meddelats eller icke, hava varit ifrågasatt annat än att densamma, med

hänsyn till beskaffenheten och ändamålet, skulle odelad förbliva hos sin ursprunglige

ägare. De särskilda föreskrifter, som vid utbrytning ur kommuner

av här avsedda slag meddelats, hava merendels, beträffande väghållningsdistriktet,

gällt skyldighet att bekosta beslutade men ännu icke fullbordade

väganläggningar samt reglerandet av vissa fastigheters naturaunderhållsskvldighet

och i övrigt haft avseende å skulderna. Härvid har det särdeles

ofta inträffat, att staden, oaktat den icke tillerkänts andel i tillgångar,

förpliktats lämna bidrag till betalning av skuld. Säkerligen har vid sådana

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

5

tillfällen stundom skatteersättningssynpunkten i viss mån gjort sig gällande,

örn ock den icke framträtt uppenbart.

Då chefen för civildepartementet för 1919 års lagtima riksdag framlade

den proposition (nr 310) som sedermera ledde till 1919 års lag, förklarade

lian sig i likhet med kommittén finna den föreslagna lagen icke böra åtminstone

tills vidare avse annat än kommunal och ecklesiastik indelning. Bland

de förekommande formationer, utöver primärkommunerna, av mera eller

mindre utpräglat kommunal karaktär, för vilka den föreslagna lagen ej var

tillämplig, nämnde departementschefen landstingsområden och väghållningsdistrikt

(prop. sid. 89).

Till grund för 1924 års lag om stads läggande under landsrätt låg en av

dåvarande docenten Nils Herlitz verkställd utredning angående vissa spörsmål

rörande städernas domstolsväsen (stat. off. utr. 1923:6). I denna utredning

omtalas i avsnittet rörande frågor om landsrättsförläggningar under

tiden 1813—1876, att spörsmålet om skyldigheten att bidraga till tingshusbyggnad

framkommit i ett ärende angående Lindesbergs förläggande under

häradsrätt, där liäradsborna framställde anspråk på bidrag. Svea hovrätt

godkände för sin del så till vida detta anspråk att dess tillstyrkande av

stadens framställning gjordes beroende av förbindelse för staden att deltaga

i häradernas utgifter för rättskipningens uppehållande, allt efter den

grund som genom överenskommelse eller annorledes kunde varda bestämd.

Beträffande innebörden av landsrättsförläggning enligt då gällande rätt

anför Herlitz i fråga örn de ekonomiska förpliktelser med avseende å häradsrättens

rättskipning, som kunna uppkomma för stad som lägges under

landsrätt:

Tingshus- och fängelsebyggnadsskyldigheten åvilar som bekant dem som

inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, enligt de grunder som för sådana

utskylders utgörande i allmänhet äro stadgade (lag 5 juni 1909). Med

tillämpning härav läge det närmast till hands, att vid landsrättsförläggning

samtliga kostnader bleve enligt den av lagen angivna grund jämnt fördelade

på stad och landsbygd inom tingslaget. Kungälvs stadsfullmäktige hava

t. ex. i förhandlingarna om stadens förläggande under landsrätt förutsatt,

att så skulle ske. Intet hinder torde emellertid förefinnas att genom frivillig

överenskommelse mellan staden och häradet stadga andra grunder. Så

t. ex. har vid Öregrunds och Östhammars landsrättsförläggning spörsmålet

sammankopplats med frågan örn tremanstingssammanträdena och lösts så,

att städerna bestå sammanträdeslokaler för sammanträden enligt 1918 års

lag, varemot från städerna inga bidrag till tingslagets tingshuskassa uttaxeras.

Under rubriken »Frågan örn lagstiftningsåtgärder i och för vissa städers

förläggande under landsrätt» anföres bland annat följande:

Det torde vidare, i likhet med vad som föreskrivits i lagen örn ändring i

kommunal indelning § 4, vara anledning att bestämma, alt de ekonomiska

förhållanden, som boröras av ändringen, skola ordnas i omedelbart samband

med denna. En sådan regel är i bär förevarande fall så gott sorn ofrånkomlig,

då ju Kungl. Maj:ts befogenhet i vissa fall förutsatts vara beroende av

förändringens ekonomiska innebörd. Kungl. Maj:t bör således, då förordnandet

meddelas, fastställa, vilka staden tillkommande rättigheter som med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

anledning av förändringen skola upphöra att gälla. Sedermera bör ej Kungl.

Maj:t vara befogad att, med åberopande av rådstuvurättens upphörande,

väcka fråga örn sådana rättigheters avskaffande. Staden bör även få fastställt,

vilka nya förpliktelser som komma att åvila densamma (i avseende

å tingshus’ byggnad och underhåll o. s. v.).

I den av Herlitz gjorda sammanfattningen av det huvudsakliga innehållet

i en ifrågasatt lagstiftning i ämnet upptages, att särskild utredning bör verkställas

örn möjligheten och lämpligheten av rådstuvurätts upphörande, av

vilken utredning bör framgå bland annat de ökade bördor, som förändringen

kan medföra för staden t. ex. genom dess deltagande i de med upprätthållandet

av rättskipningen å landsbygden förenade kostnaderna.

I den proposition som ligger till grund för 1932 års lag (1932 nr 206) anförde

chefen för justitiedepartementet angående förfarandet vid en ifrågasatt

förening av stad och domsaga bland annat följande:

För att möjliggöra en allsidig prövning av frågan, huruvida förutsättningarna

för rådhusrättens indragning äro för handen, måste i varje särskilt fall

en fullständig utredning äga rum beträffande åtgärdens verkningar i olika

hänseenden. Denna utredning bör avse förändringens innebörd med avseende

å såväl rättsvården som stadens ekonomi och förvaltning. — — -—-

Såsom redan framhållits bör utredningen även avse den föreslagna ändringens

ekonomiska verkningar. Härvid bör beräkning verkställas rörande

den minskning i kostnader, som kan vinnas genom rådhusrättens upphörande.

Å andra sidan bör hänsyn tagas till de kostnader, som kunna betingas

av stadens ändrade kommunala organisation. Särskilt beaktande bör

skänkas de utgifter, som kunna bliva erforderliga för staden, därest denna

blir nödsakad att taga del i kostnaderna för byggande och underhåll av

tingshus.

Jämväl första lagutskottet uttalade i sitt i anledning av propositionen avgivna

utlåtande (1932 nr 36), att vid övervägande av frågan huruvida förening

av stad och domsaga skall ske särskilt beaktande även bör skänkas

de utgifter, som kunna uppstå för staden genom ändringen i dess kommunalförvaltning

och genom eventuellt uppkommande skyldighet att taga del i

kostnaden för byggande och underhåll av tingshus.

I 1936 års förut omnämnda utredning angående revision av bestämmelserna

om tingshusbyggnadsskyldigheten framhålles, att under den fortskridande

avvecklingen av de mindre magistratsstädernas eget rättsväsende genom

förening av stad och landsbygd i judiciellt hänseende gång efter annan uppkommit

tvist angående stads inlösen i redan befintliga tingshus eller andra

de tingshusbyggnadsskyldigas tillgångar. Några bestämmelser till ledning

för avgörande av dylika tvister finnas ej i gällande lagstiftning, vilket även

måste anses vara en brist. Det av de sakkunniga upprättade förslaget till

lag om tingshusbyggnadsskyldighet innehåller bestämmelser i ämnet i en

särskild paragraf (3 §), vilken lyder:

Kan vid förändring av häradsrätts domsområde uppgörelse mellan de

tingshusbyggnadsdistrikt eller särskilda kommuner, som beröras av förändringen,

icke träffas angående lösen av andel i redan befintligt tingshus eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

7

i annan, tingshusbyggnadsdistrikt tillhörig egendom, varde frågan hänskjuten

till Konungens avgörande.

I förklarande noter till denna paragraf anföres:

I samband med stads förenande med domsaga i judiciellt hänseende kan

fråga uppkomma angående eventuell inlösningsskyldighet från stadens sida i

tingshus eller tingshusfond, som äges av det tingshusbyggnadsdistrikt, vari

staden skall uppgå. Då stadgandet i 5 § lagen den 17 juni 1932 om stads

och landsbygds förenande i judiciellt hänseende icke torde hava avseende ä

dylika ekonomiska frågor, har det ansetts nödigt att i denna lag intaga bestämmelse

i ämnet. Fråga om inlösningsskyldighet kan även uppkomma

vid sammanslagning av tingslag eller delar av tingslag. Hithörande frågor

äro av den beskaffenhet, att de böra omedelbart avgöras av Kungl. Maj:t.

Beträffande den utredning som skall företagas innan förordnande meddelas

enligt 2 § lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende

stadgas i lagen (3 §), att den skall verkställas av länsstyrelsen, som där

det finnes erforderligt äger förordna utredningsman till sitt biträde. I utredningen

äga stadsfullmäktige deltaga genom utsedda ombud. I de ärenden

som hittills förekommit enligt 1932 års lag har, enligt vad utskottet inhämtat,

särskild utredningsman brukat utses.

Vid de verkställda utredningarna har i regel fråga uppkommit örn skyldighet

för staden att erlägga lösen för andel i tingshus eller andra för rättsvården

avsedda tillgångar i det tingslag med vilket staden skolat förenas.

Det förekommer emellertid även exempel på att sådan inlösningsskyldighet

icke blivit från tingslagets sida ifrågasatt. Någon gång ha de tingshusbyggnadsskyldiga

yrkat, att staden skulle ersätta tingslaget kostnaderna för viss

ombyggnad av kansli- och arkivlokaler, vilken föranletts av sammanslagningen.

I de flesta fall synas utredningsmännen hava utgått från att skyldighet

för staden att lösa in sig i tingslagets behållna förmögenhet skulle

föreligga. Vid försök att beräkna lösenbeloppets storlek lia utredningsmännen

i allmänhet utgått från att det skall bestämmas med ledning av förhållandet

mellan skattekronornas antal i staden och tingslaget. I vissa fall

har dock en för staden fördelaktigare fördelningsgrund förordats. På vad

sätt en slutlig reglering av det ekonomiska mellanhavandet skall åstadkommas

ha utredningsmännen i regel icke uttalat sig om. I ett fall har man

vid utredningen utgått från att tingshuset icke skulle bliva gemensam egendom

för hela det nybildade tingslaget samt att stadens framtida utgifter

skulle kunna bestämmas efter det att förening kommit till stånd.

I förevarande motioner anföres bland annat:

I och med att stad förenas med domsaga ha stadens invånare att betala

tingshusmedel liksom övriga tingshusbyggnadsskyldiga. De få sålunda deltaga

i de löpande utgifterna och i amorteringen av eventuella lån. De få likaså

vara med och bekosta nyanskaffningar där sådana erfordras. Frågan gäller

därför huruvida de skola vara skyldiga att därutöver prestera något till

de övriga tingshusbyggnadsskyldiga (staden som sådan är ju icke tingsbusbyggnadsskyldig).

Mot en sådan skyldighet talar avgjort det faktum, att

övriga tingshusbyggnadsskyldiga en dylik ersättning förutan inhösta enbart

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

fördelar av att stadens skatteunderlag tillkommer, varigenom ofta en betydande

nedsättning av utdebiteringen av tingshusmedel möjliggöres. En

jämförelse med en vanlig kommunal indelningsändring ger samma resultat.

När en landskommun inkorporeras med en stad och sålunda utbrytes ur ett

tingshusbyggnadsdistrikt behöver den på grund av stadgande i 10 § indelningslagen

icke erlägga någon ersättning för att dess invånare utan vidare

bli delaktiga i t. ex. stadens rådhus, och detta fastän landskommunen icke

tillför staden några tillgångar från tingshusbyggnadsdistriktet. På samma

sätt behöver landskommunen icke erlägga någon ersättning för att den blir

delaktig i det brandväsen, som staden, kanske med stora uppoffringar, skaffat

sig, och detta alldeles oavsett om kommunen kanske alldeles försummat

sitt eget brandväsen. De indelningsändringar, som genomfördes i samband

med att genom 1934 års väglagstiftning större vägdistrikt bildades, äro måhända

ännu mera jämförbara med den här aktuella. Huvudregeln var även

där, att några engångsersättningar icke skulle förekomma, och till stöd härför

hänvisade propositionen till 10 § indelningslagen. De undantag från huvudregeln,

som enligt 69 § lagen om vägdistrikt i vissa fall kunde förekomma,

berodde på särskilda förhållanden.

Det anförda ger vid handen att, även när en stad förenas med domsaga,

huvudregeln bör vara, att varken staden eller dess invånare eller övriga tingshusbyggnadsskyldiga

skola behöva erlägga någon ersättning därför att stadens

invånare bliva tingshusbyggnadsskyldiga och därmed delaktiga i övriga

tingshusbyggnadsskyldigas behållna tillgångar. Det är likväl tänkbart,

att undantag från huvudregeln i vissa fall kunna behöva göras. Så t. ex.

kan det vara skäligt, att i analogi med nyssnämnda stadgande i vägdistriktslagen

tingshusbyggnadsskyldiga, som i avvaktan på att stad skall förenas

med domsagan uppskjutit sedvanlig amortering av skulder, utdebiterat oskäligt

låga belopp och därigenom ådragit sig skulder e. d., åläggas utge ersättning

till staden.

Under här antydda förutsättningar torde det kunna uppdragas åt Kungl.

Majit att fatta beslut rörande det ekonomiska mellanhavandet mellan stad

som förenas med domsaga och domsagans tingshusbyggnadsskyldiga.

Utskottet. Enligt gällande lag skall, innan förordnande meddelas om stads förening

med domsaga utan att samtycke från stadens sida föreligger, fullständig utredning

lia verkställts, bland annat angående åtgärdens verkningar med avseende

å stadens ekonomi. Denna utredning skall, enligt uttryckligt lagstadgande,

särskilt avse bland annat vilka utgifter som kunna uppstå för staden

genom förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus. Detta uttryck torde

syfta på de framtida årliga utgifter för rättsvården som kunna komma att

falla på det tingslag, med vilket staden införlivas, eller på staden själv, om

den skall bilda eget tingslag. Av utskottets redogörelse torde framgå, alt vid

utredningarna regelmässigt jämväl uppkommit ett annat spörsmål av ekonomisk

natur som hänför sig till förhållandet mellan staden och vederbörande

tingslag, nämligen huruvida staden är skyldig att till tingslaget utgiva ersättning

med ett engångsbelopp för att vinna delaktighet i tingshus eller andra

tingslagets tillgångar. Säkra hållpunkter saknas för avgörande av frågan huruvida

sådan skyldighet i princip kan anses föreligga. Till stöd för ståndpunkten

att staden utan erläggande av något engångsbelopp äger vinna delaktighet

i tingslagets tillgångar kan åberopas den huvudregel, som finns fastslagen

i 10 § lagen örn ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, att då

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

9

kommun införlivas med annan kommun eller ingår i nybildad kommun,

kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den

ökade eller nybildade kommunen. Enligt det lagförslag som framlagts av

sakkunniga angående revision av bestämmelserna örn tingshusbyggnadsskyldigheten

skall emellertid, därest vid förändring av häradsrätts domsområde

uppgörelse icke kan träffas angående lösen av andel i tingshus eller annan

egendom, frågan hänskjutas till Konungens avgörande. Denna bestämmelse

synes snarast vara byggd på den uppfattningen, att skyldighet föreligger för

staden att lösa in sig.

Vid en närmare utredning av nyssnämnda principfråga kommer det sannolikt

att visa sig, att någon allmängiltig regel icke kan uppställas, utan torde

avgörandet få träffas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

Sådana särskilda omständigheter kunna vara, att tingslaget samlat nybyggnadsfond

eller med tanke på en kommande sammanslagning nedlagt kostnader

på kansli- och arkivlokalernas utökning, eller ock i avvaktan på beslut om

införlivning använt upplånade medel för ändamål som bort täckas genom utdebitering.

Den nu rådande oklarheten i principfrågan försvårar givetvis

möjligheterna till en frivillig uppgörelse mellan de berörda intressentgrupperna.

Därest enighet mellan dessa skulle råda därom, att en engångsersättning

skall erläggas, visa sig nya svårigheter när det gäller att finna en norm

för bestämmande av ersättningens storlek.

Vid den utredning som städse föregår en judiciell förändring av ifrågavarande

slag är det en uppgift för utredningsmannen att vid sin undersökning

av de ekonomiska verkningarna av en ifrågasatt sammanslagning söka

komma fram till en lösning. Vanligen har han därvid till grund för sina beräkningar

lagt det antagandet, att inlösningsskyldighet föreligger för staden.

Vid bedömandet av frågan vilka ekonomiska bördor införlivning kan medföra

för staden har han icke någon fast grund i denna del utan måste röra

sig med osäkra faktorer. Att märka är att det härvidlag kan gälla belopp av

den storleksordning att de kunna äga avgörande inflytande på ärendets slutliga

prövning.

I vissa fall träffas uppgörelse mellan intressenterna på grundvalen av den

förebragta utredningen. Där så ej sker kan, sedan Konungen meddelat beslut

om stadens förenande med tingslaget, osäkerhet rörande det ekonomiska

mellanhavandet kvarstå och vålla stridigheter. Konungen plägar nämligen

icke i sitt beslut meddela föreskrifter angående ekonomiska spörsmål av

denna art. Huru den erforderliga regleringen vid bristande enighet skall

åvägabringas under nu gällande ordning har varit föremål för delade meningar.

Enligt utskottets uppfattning föreligger ett klart behov av lagbestämmelser

på förevarande område och utskottet tillstyrker för den skull

utredning i saken. Utskottet finner ej anledning att nu taga ståndpunkt i

frågan om det närmare innehållet i dessa bestämmelser. Av vad utskottet

redan anfört torde emellertid framgå lämpligheten av att det ekonomiska

mellanhavandet mellan staden och domsagan regleras i samband med beskhet

örn .stadens införlivning med domsagan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning av frågan örn

det ekonomiska mellanhavandet mellan stad som förenas med

tingslag och de tingshusbyggnadsskyldiga i tingslaget samt

för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen föranleder.

Stockholm den 24 maj 1940.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Wagnsson, Ewerlöf*, Caap, Ahlkvist,

Lindblom och Anton Svensson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark, Ryberg,

Olsson i Mellerud, Björling*, Hansson i Vännäsby och Landgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

11

Bilaga A.

KUNGL. MAJ:TS OCH RIKETS

SVEA HOVRÄTT.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom remiss den 9 februari 1940 har Kungl. Maj:t anbefallt Svea hovrätt

att avgiva och till riksdagens första lagutskott överlämna yttrande över två

vid innevarande års riksdag väckta likalydande motioner, nr 24 i första kammaren

och nr 57 i andra kammaren. I anledning härav får hovrätten anföra

följande.

I motionerna hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om skyndsam utredning med förslag angående ordnandet av det ekonomiska

mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans

tingshusbyggnadsskyldiga. Motionärerna finna det ligga närmast till

hands att i 1932 års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende

införes ett stadgande, att förordnande om sådan förening icke får meddelas,

förrän det fastställts vilka nya förpliktelser genom ett sådant förordnande

komma att åvila staden. Detta stadgande borde emellertid kompletteras

med en anvisning, på vad sätt och på vilka grunder en reglering skall ske.

Frågan om skyldighet för staden eller dess invånare att utgiva ersättning för

att bliva delaktiga i tingshus och andra de tingshusbyggnadsskyldigas tillgångar

borde lösas efter i huvudsak de linjer som i liknande fall följts i lagen

den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning. Rätten att, med tillämpning av sålunda meddelade bestämmelser,

besluta i hithörande frågor borde ankomma på Kungl. Maj:t.

Då en stad i judiciellt hänseende förenas med domsaga, innebär detta den

ändringen beträffande domstolsorganisationen, att rådhusrätten upphör och

dess rättsvårdande uppgifter övergå på häradsrätten i det tingslag, till vilket

staden skall höra. Man kan emellertid tala om en ändring icke blott av den

judiciella utan även av den kommunala indelningen. Tingslaget utgör nämligen

en kommunal enhet, ehuru en sådan med mycket begränsade uppgifter

och utan författningsenligt utformad organisation. Såsom kommun betraktat

har tingslaget till uppgift att fullgöra den tingshusbyggnadsskyldighet, som

avses med de ålderdomliga och föga upplysande bestämmelserna i 26 kap.

4 § byggningabalken och vissa därtill anknutna författningar. Det sammanhållande

bandet är sålunda en till sina gränser ganska oklar förpliktelse i den

statligt organiserade rättsvårdens tjänst, en förpliktelse som enligt lag den

5 juni 1909 åligger dem vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder.

Angående de former, i vilka de tingshusbyggnadsskyldiga skola behandla

sina gemensamma angelägenheter, samt angående verkställandet av fattade

beslut, vården av tingslagets egendom och handhavandet av löpande angelägenheter

givas i gällande lag blott några spridda antydningar. På många

håll hava de tingshusbyggnadsskyldiga antagit reglementen eller stadgar, på

andra tillämpas en i huvudsak sedvancmässigt utbildad ordning, i viss mån

växlande från ort till annan. På förevarande område är för övrigt den kommunala

självstyrelsen begränsad genom bestämmelser örn ärendenas prövning

av länsstyrelsen, som i vissa fall har att örn ärendet göra anmälan hos

Kungl. Majit.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

Så föga utvecklade som reglerna i detta ämne sålunda överhuvud äro, kan

det knappast väcka förvåning, att bestämmelser saknas angående verkningarna

av ändringar i denna art av kommunal indelning. Ehuru 1919 års lag

örn ändring i kommunal och ecklesiastik indelning ej har avseende på dessa

fall, ligger det nära till hands att här tillämpa lagens i 10 § uttalade ledande

principer: att då kommuns område ökas, kommunens tillgångar och ansvarigheten

för dess förbindelser tillkomma den ökade kommunen; att då kommuns

område minskas, kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess

förbindelser tillkomma den minskade kommunen; samt att, då kommun införlivas

med annan kommun eller ingår i nybildad kommun, kommunens

tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den ökade eller

nybildade kommunen. Såvitt angår stads förenande med tingslag, skulle

detta innebära, att staden bleve utan lösen delaktig i tingshus och övriga tillgångar,

men också medansvarig för tingslagets förbindelser; utskylderna skulle

efter föreningen drabba alla kommunalskattepliktiga i det utvidgade tingslaget

efter samma grund. En sådan ordning kan också i det enskilda fallet

framstå såsom naturlig och billig. I ett betydelsefullt hänseende skiljer sig

emellertid den indelningsändring varom här är fråga från normalfallen. Då

en primärkommun förenas med en annan, föra håda regelmässigt med sig

ett överskott av tillgångar. Vid inkorporering av ett mindre område kan väl

händelsen vara en annan, men då förhåller det sig i stället så, att vad som

vinnes genom delaktigheten i den kommuns tillgångar, med vilken området

inkorporeras, har sin motsvarighet i vad som förloras genom utbrytningen

ur det tidigare sammanhanget. På motsvarande sätt förhåller det sig i regel

också, då två tingslag förenas till ett eller då en del av ett tingslag överflyttas

till ett annat eller inkorporeras med en stad som har egen jurisdiktion; de

sammanslagna tingslagen tillföra i regel den nya enheten var sitt tingshus, låt

vara att oftast blott det ena skall användas för rättsskipningen, och det inkorporerade

området förlorar sin delaktighet i en byggnad och får i stället del

i en annan. Då en stad förenas med ett tingslag, kommer däremot rådhuset

ej att tillhöra det utvidgade tingslaget, utan rådhusrättens lokaler frigöras i

regel för andra uppgifter, vilket kan innebära en icke obetydlig fördel för

staden. Det saknas emellertid ej exempel på att efter stads förening med domsaga

rådhuset i begränsad omfattning användes för rättsskipningen. Detta

är händelsen i Arboga, där sammanträden med tremansnämnd hållas på rådhuset.

Även städerna Öregrund och Östhammar tillhandahålla lokaler för

sådant ändamål, något som vid dessa städers förening med angränsande

tingslag föranledde en överenskommelse om befrielse i övrigt från tingshusbyggnadsskyldighet.

Det får ej heller förbises, att föreningen med staden också

för tingslaget kan medföra ekonomisk förmån på den grund att kostnaderna

för rättsvården bliva fördelade på en större krets utan att utgifterna i motsvarande

mån ökas.

Ett exempel på de svårlösta problem som här kunna uppstå framgår av

den utredning som för några år sedan gjordes beträffande frågan örn staden

Söderhamns förening med Sydöstra Hälsinglands domsaga. Örn, såsom därvid

ifrågasattes, domsagans båda tingslag, Ala och Enångers, blivit med staden

förenade till ett tingslag med tingshus i Söderhamn, skulle detta hava

inneburit, att Ala tingslags tingshus blivit obehövligt för rättsskipningen, vilket

sannolikt medfört, att däri nedlagda kostnader varit till stor del förspillda. I

Enångers tingslag användes förhyrda rättslokaler; här hade .sålunda de tingshusbyggnadsskyldiga

ej haft några byggnadskostnader att bära. Vad slutligen

angår Söderhamn, skulle vissa lokaler i rådhuset hava frigjorts för

andra ändamål. I detta fall hade det tydligen varit obilligt att tillämpa reglerna

i 1919 års lag 10 §, vilket skulle hava inneburit, att de tingshusbygg
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

13

nadsskyldiga i Ala tingslag haft att lika med övriga tingshusbyggnadsskyldiga

i det nybildade tingslaget deltaga i kostnaderna för ett nytt tingshus

och jämväl fått finna sig i att dessa senare blivit delägare i Ala tingslags

tingshus.

Förutom i det fall att stadens förenande med tingslaget föranleder ett behov

av ny- eller tillbyggnad av tingshus, kan en från den ledande grundsatsen

i 1919 års lag avvikande reglering vara påkallad exempelvis därav,

att tingslaget samlat en nybyggnadsfond, i vilken staden ej skäligen bör

bliva delaktig. Såsom motionärerna framhålla är det å andra sidan tänkbart,

att tingslagets byggnadsskyldiga i avvaktan på föreningen uppskjutit

sedvanlig amortering av skulder, utdebiterat alltför låga belopp och därigenom

ådragit sig skulder och att på den grund staden kan hava skäligt anspråk

på kompensation. Något sådant fall har hovrätten sig emellertid ej

bekant.

Om en förening kommer till stånd utan att frågor av denna art vunnit sin

lösning, torde en sådan knappast stå att vinna genom en vädjan till domstol.

Frånsett spörsmålet vilken rättsgrund skulle kunna anföras till stöd

för en talan örn utjämning, torde hinder ur processuell synpunkt möta mot

en rättegång mellan de båda intressentgrupper, om vilka här är fråga, sedan

vardera gruppen förlorat egen organisation genom att uppgå i det nybildade

tingslaget. Kan ej godvillig uppgörelse träffas, lärer sålunda följden bliva

att någon utjämning ej kommer till stånd.

Hovrätten finner det vara önskligt att nu berörda frågor lösas genom uttryckliga

lagbestämmelser. Spörsmål om inlösen väckes snart sagt i varje

ärende beträffande stads förenande med domsaga och har sålunda stor praktisk

betydelse.

Det bör erinras, att inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga år

1936 verkställt utredning angående revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten

och framlagt lagförslag, berörande även det i motionerna

avsedda ämnet (Statens offentliga utredningar 1936: 37). I de sakkunnigas

förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldighet har nämligen i 3 § upptagits

följande bestämmelse:

»Kan vid förändring av häradsrätts domsområde uppgörelse mellan de

tingshusbyggnadsdistrikt eller särskilda kommuner, som beröras av förändringen,

icke träffas angående lösen av andel i redan befintligt tingshus eller

i annan, tingshusbyggnadsdistrikt tillhörig egendom, varde frågan hänskjuten

till Konungens avgörande.»

Det lärer vara ovisst, huruvida sådana avgöranden i frågor om inlösen,

som här avses, enligt gällande lag kunna träffas av Kungl. Maj:t. Enligt

förslaget skulle Kungl. Maj:t, om godvillig uppgörelse ej kunde träffas, efter

fri prövning av omständigheterna i det särskilda fallet besluta i ärendet.

Förslagets mening lärer vara, att Kungl. Maj:ts beslut i inlösningsfrågan

skulle meddelas i samband med beslutet örn ändring i den judiciella indelningen.

I den 7 december 1936 avgivet underdånigt yttrande över de sakkunnigas

betänkande har hovrätten ej framställt någon erinran mot förslaget

i denna del.

Med de remitterade motionerna åsyftas emellertid ej blott en reglering av

inlösningsfrågan. Såsom redan nämnts förorda motionärerna dels ett allmänt

stadgande av innebörd att förordnande örn stads förenande med domsaga

icke får meddelas, förrän det fastställts vilka förpliktelser genom ett

sådant förordnande komma att åvila staden, dels att detta stadgande kompletteras

med en anvisning, på vad sätt och på vilka grunder en reglering

skall ske.

Av motiveringen att döma synes meningen vara, att de ekonomiska kon
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

sekvenserna av föreningen skola, såvitt staden angår, på sådant sätt fixeras,

att staden ej riskerar att drabbas av kostnader utöver visst angivet belopp

till exempel för till- eller nybyggnad av tingshus eller för avlönande av kommunalborgmästare

eller andra befattningshavare. Huru garanti skulle vinnas

för att de beräknade kostnaderna ej bleve överskridna angnes icke.

Möjligen har den stundom framförda meningen föresvävat motionärerna,

att staten skulle vara i förhållande till staden ansvarig för merkostnaden;

möjligen har man i stället tänkt sig, att merkostnaden skulle drabba det

tingslag, med vilket staden förenas.

En pä ett eller annat sätt anordnad statlig garanti för kostnadsberäkningarnas

hållbarhet kan ej av hovrätten tillstyrkas. Att dessa beräkningar i ena

eller andra hänseendet jävas av händelsernas utveckling kan hava sin förklaring

i mycket växlande omständigheter. Örn kostnadsberäkningarna för

ett bygge överskridas, kan anledningen vara, att på grund av ändrade konjunkturer

materialpriser och arbetslöner stigit eller ock räntenivån höjts och

därmed annuiteten för ett byggnadslån blivit högre än beräknat. Att lägga ansvaret

härför på staten vore föga rimligt. Än orimligare vore tydligen att på

staten skjuta över den på staden belöpande delen av en sådan merkostnad,

som hade sin grund däruti, att de tingshusbyggnadsskyldiga i det nya tingslaget

löst byggnadsfrågan på ett kostsammare sätt än Kungl. Majit vid indelningsärendets

prövning funnit nödvändigt, exempelvis genom nybyggnad i

stället för genom om- eller tillbyggnad. Beträffande lönekostnader göra sig

i viss mån liknande synpunkter gällande; sålunda kan det inträffa, att staden

tillerkänner de befattningshavare om vilka fråga är högre löneförmåner

än Kungl. Majit funnit nödigt. Det förtjänar tilläggas, att kompensation för

merkostnad naturligtvis icke under några förhållanden kunde ifrågasättas,

med mindre det finge anses utrett, att stadens kostnader verkligen hade blivit

ringare, om indelningsändringen ej kommit till stånd. Det måste sålunda

bland annat utredas, huruvida icke även i detta fall utvecklingen skulle hava

medfört ökade kostnader.

En tillämpning av motionärernas tankegång skulle sålunda föranleda till en

mycket vansklig efterprövning i det särskilda fallet. Såvitt hovrätten har sig

bekant, kan behovet av sådana garantier som motionärerna efterlysa ej anses

vara bestyrkt av erfarenheten. Vad särskilt angår den av motionärerna åberopade

risken för att staden nödgas deltaga i kostnaderna för en nybyggnad,

som icke av Kungl. Majit tagits i beräkning vid prövning av indelningsärendet,

vill hovrätten erinra därom, att frågan om nybyggnad skall avgöras av

länsstyrelsen, som ej äger besluta om nybyggnad utan att ärendet anmälts

hos Kungl. Majit. Har Kungl. Majit vid prövning av indelningsärendet funnit,

att ett redan befintligt tingshus kan, måhända efter om- eller tillbyggnad,

tillgodose även det större tingslagets lokalbehov, lärer det knappast inträffa,

att efter föreningens genomförande samtycke gives till uppförande av nytt

tingshus, örn staden reser motstånd mot en så dyrbar lösning av lokalfrågan.

Örn sålunda risken för att indelningsändringen ekonomiskt drabbar staden

hårdare än beräknat icke kan läggas på statsverket, lärer det än mindre

kunna ifrågakomma att denna risk skjutes över på det tingslag, med vilket

staden förenas. Indelningsändringen företages för främjande av rättsvården,

och det är härvid främst stadens och icke tingslagets intressen som skola

bättre tillgodoses.

Hovrätten hyser även tvivel beträffande lämpligheten att i lag fixera allmänna

riktlinjer för prövningen av frågor örn inlösen i tingslagets egendom

och örn indelningsändringens ekonomiska verkningar i det hela. Så växlande

som förhållandena här kunna vara, skulle sådana bestämmelser knappast

erbjuda någon verklig vägledning, men väl kunde de lägga ur skilda

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41. 15

synpunkter besvärande band på Kungl. Maj :ts prövning och avgörande. Något

behov av regler härutinnan synes icke vara ådagalagt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig hovrätten böra tillstyrka

lagstiftningsåtgärder på förevarande område allenast såvitt angår inlösningsfrågans

reglering genom Kungl. Maj:ts beslut, ett ämne som lämpligen bör

legislativ! behandlas i samband med den på dagordningen stående frågan

om tingshusbyggnadsskyldigheten i det hela. Skulle spörsmålet om fastställande

av stads förpliktelser i anledning av dess förening med domsaga upptagas

till legislativ behandling i större utsträckning, bör tydligen en sådan

utredning avse även förpliktelser, som vid ändringar i den judiciella indelningen

kunna uppstå för tingslag eller del därav.

Stockholm den 18 mars 1940.

På Kungl, hovrättens vägnar:

BIRGER EKEBERG.

Nils R. Piehl.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

Bilaga B.

SVENSKA STADSFÖRBUNDET.

Till riksdagens första lagutskott.

Sedan svenska stadsförbundets styrelse beretts tillfälle att avge yttrande

över tvenne likalydande motioner angående det ekonomiska mellanhavandet

mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans tingshusbyggnadsskyldiga,

får styrelsen härmed anföra följande.

Redan i sitt yttrande 1932 över det då föreliggande förslaget till lagstiftning

om stads förläggande under landsrätt framhöll styrelsen, att frågan

örn tingshusbyggnadsskyldigheten borde upptagas till behandling (se svenska

stadsförbundets tidskrift 1932 sid. 14). I sitt yttrande över ett, aldrig

realiserat, förslag år 1936 till lagstiftning örn tingshusbyggnadsskyldigheten

har styrelsen ytterligare framhållit nödvändigheten av, att frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten

i det aktuella fallet är klarlagd före beslutet örn

landsrättsförläggningen (se tidskriften 1936 sid. 569). I förbundets tidskrift

har frågan om de landsrättsförlagda städernas tingshusbyggnadsskyldighet

behandlats av andre sekreteraren i förbundet Eric Törngren (se tidskriften

1935 sid. 357 o. ff.), och i de fortlöpande översikterna i tidskriften angående

behandling av frågor om landsrättsförläggning har alltemellanåt uppmärksamheten

riktats på olägenheterna av nu tillämpad praxis.

Med hänvisning till vad ovan meddelats vill styrelsen för sin del livligt

tillstyrka bifall till den föreliggande motionen. Särskilt vill styrelsen understryka

den i motionen framförda meningen, att i regel »varken staden eller

dess invånare eller övriga tingshusbyggnadsskyldiga skola behöva erlägga

någon ersättning, därför att stadens invånare bliva tingshusbyggnadsskyldiga

och därmed delaktiga i övriga tingshusbyggnadsskyldigas behållna tillgångar».

Stockholm den 14 februari 1940.

För Svenska stadsförbundets styrelse:

JOHAN-OLOV JOHANSSON

Dess ordförande.

Henning Karlson.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

17

SVENSKA LANDSKOMMUNERNAS

FÖRBUND

Bilaga C.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom remiss den 6 februari 1940 har utskottet lämnat Svenska landskommunernas

förbund tillfälle att avgiva yttrande över två särskilda inom

riksdagen väckta likalydande motioner nämligen nr 1:24 av herr Iwar Anderson

och nr II: 57 av herr Andersson i Falkenberg angående det ekonomiska

mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans

tingshusbyggnadsskyldiga. I anledning härav får förbundets styrelse

härmed vördsamt anföra följande.

o De av motionärerna påtalade förhållandena få givetvis anses vara av

sådan art att åtgärder böra vidtagas till förekommande av nu rådande osäkerhet

på området. Utan att för närvarande taga ställning till frågan på

vad sätt man härutinnan bör åstadkomma en lämpligare reglering än som

nu står till buds, anser sig styrelsen därför, ur de synpunkter densamma

har att företräda, icke hava någonting att erinra emot att utredning verkställes

i ämnet.

Stockholm den 28 februari 1940.

Styrelsen för Svenska Landskommuners Förbund:

ISRAEL LAGERFELT

J. A. Zander.

Hannig till riksdagens protokoll 1UM.

!) saint.

1 avil. Nr 41.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:317 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska mellanhavandet mellan stud, som förenäs med domsaga, och domsagans tingshusbyggna s. 1 i texten