Utlåtande i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans tingshusbgggnadsskgldiga. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 24 i första kammaren av herr Iwar Anderson och nr 57 i andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg.
1940-05-24 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1940:41, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans tingshusbgggnadsskgldiga. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 24 i första kammaren av herr Iwar Anderson och nr 57 i andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1940 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska
mellanhavandet mellan stad, som förenas med
domsaga, och domsagans tingshusbgggnadsskgldiga.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 24 i första kammaren av herr Iwar
Anderson och nr 57 i andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg. I
motionerna, vilka äro likalydande, hemställes att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning med förslag
rörande det ekonomiska mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga,
och domsagans tingshusbyggnadsskyldiga.
I fråga om de skäl som ligga till grund för motionärernas hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.
Sedan utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
yttrande över motionerna från Svea hovrätt, har sådant yttrande inkommit
(se bilaga A). Utskottet har därjämte berett styrelserna för Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund tillfälle att yttra sig över
motionerna, och sådana yttranden ha jämväl kommit utskottet till handa (se
bilaga B och C).
Numera är icke häradet utan tingslaget jurisdiktionsenhet på landsbygden.
Bestämmelserna i 26 kap. 4 § byggningabalken om skyldighet att bygga och
underhålla tingshus och häradsfängelse torde därför numera böra så förstås,
att denna skyldighet åvilar tingslaget. Detsamma gäller föreskriften i 2
kap. 7 § rättegångsbalken, att å varje tingstad skall finnas en häradskista.
Skyldigheten att deltaga i kostnaderna för byggnad och underhåll av tingshus
och häradsfängelse regleras genom en lag i ämnet den 5 juni 1909, vilken
innehåller föreskrift, att i dylika kostnader skola alla de, vilka inom
tingslaget erlägga kommunalutskylder, deltaga efter de grunder, som för
sådana utskylders utgörande i allmänhet äro stadgade.
Beträffande kostnaderna för s. k. tremansting finnas särskilda bestämmelser.
Enligt lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för
handläggning av vissa mål och ärenden skall i tingslag, där Konungen med
hänsyn till ortsförhållandena så prövar nödigt, häradsrätten under eller mellan
de lagtima tingen hålla särskilda sammanträden med s. k. tremansnämnd
för handläggning av vissa mål och ärenden. Dessa särskilda sammanträden
skola hållas å den ort och å de tider Konungen bestämmer. Varder förordnande
meddelat, att sammanträden skola hållas å annan ort än tingsstället,
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 41. >
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
ankommer det på Konungen att bestämma bland annat, huruvida utgifterna
för sammanträdeslokalen och övriga med dess upplåtande sammanhängande
kostnader skola gäldas av en eller flera kommuner inom tingslaget eller av
tingslaget i dess helhet samt, där flera tingslag eller kommuner skola deltaga
i kostnaderna, efter vilka grunder dessa skola fördelas dem emellan (7 §
nämnda lag).
Jämlikt förordningen den 30 juni 1933 örn debitering och uppbörd av tingshusmedel
har länsstyrelsen att på därom framställd begäran ombesörja att
av lingshusbyggnadsskyldiga till uttaxering beslutade medel debiteras och indrivas
i sammanhang med kronoskatterna. Enligt uppgift i den utredning
angående revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten, som
år 1936 verkställdes av särskilda sakkunniga (Stat. off. utredn. 1936: 37),
förekommer detta av lagen anvisade uppbördssätt allenast i ett femtiotal tingslag.
I de allra flesta tingslag tillgår det i stället så, att det till uttaxering beslutade
beloppet fördelas på de i tingslaget ingående kommunerna, vilka inleverera
sin lott till tingshusstyrelsen eller kassaförvaltaren samt uttaga motsvarande
summa av kommunmedlemmarna. I denna utredning uppges vidare
(sid. 9), att i ett antal tingslag har fastställts särskild utdebitering för delar
av tingslaget (härad, socknar, f. d. tingslag), beroende på att särskilda utgifter
endast åvila viss del av tingslaget eller att delarna deltaga i tingslagets
utgifter efter olika grunder.
I lagen den 17 juni 1932 örn stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende stadgas, att Konungen äger, på framställning av stadsfullmäktige eller
eljest med deras samtycke, förordna att rådhusrätt i stad skall upphöra
och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga (1 §). Beträffande
stad i vars rådshusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte
borgmästaren endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren, må Konungen,
när borgmästartjänsten är ledig, även utan stadsfullmäktiges samtycke
meddela förordnande som nyss nämnts, under förutsättning bland annat att
ändringen icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet
för staden (2 §). Innan förordnande meddelas enligt 2 § skall fullständig
utredning företagas angående åtgärdens verkningar med avseende på rättsvården
samt stadens förvaltning och ekonomi, varvid särskilt skall utredas
vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att bidraga till hållande
av tingshus (3 §). Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola
meddelas erforderliga bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och
skyldigheter i förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till
vilka stadens förening med domsaga må föranleda (5 §). — 1932 års lag ersatte
en tidigare lag i ämnet, nämligen lagen den 13 juni 1924 örn stads läggande
under landsrätt.
Beträffande ekonomiska frågor som uppkomma vid kommunal indelningsändring
givas särskilda bestämmelser i lagen den 13 juni 1919 örn ordning
och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. De av en in
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
3
delningsändring berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden
skola ordnas genom uppgörelse, som fastställes av Konungen i sammanhang
med förordnande om ändringen; dock må uppgörelse i visst avseende
kunna, där Konungen så bestämmer, senare verkställas i den ordning och enligt
de grunder som i förordnandet angivas (4 §). I lagen meddelas särskilda
bestämmelser (5 §) hur det vid en indelningsändring skall gå med
rätten till mark som är utlagd till allmänna vägar, gator och torg. Därefter
föreskrives (6 §) att andra kommunala tillgångar ävensom kommunala förbindelser
må, där kommunen genom indelningsändringen delas, antingen
tilläggas endera av de ändrade eller nybildade kommunerna eller mellan dem
fördelas, efter ty skäligt prövas med hänsyn till förhållandet i beskattningsföremål
eller invånarantal mellan de områden, i vilka den äldre kommunen
delats, eller till annat förhållande, som må anses bestämmande för vartdera
områdets andel i den äldre kommunens tillgångar och förbindelser. Där
särskilda omständigheter därtill föranleda, må vid uppgörelse träffas bestämmelse,
varigenom kommunal tillgång eller förbindelse tillägges allenast
del av ändrad eller nybildad kommun. Har vid fördelning av tillgångar
eller förbindelser endera av de ändrade eller nybildade kommunerna
övertagit större andel av tillgångarna eller förbindelserna än som med
hänsyn till fördelningen i övrigt skäligen må anses på densamma belöpa, bör
utjämning ske genom ersättning i penningar (8 §). Där ej annat föranledes
av stadgandet i 5 § eller blivit vid uppgörelse som i 6 § sägs bestämt, gäller
att då kommuns område ökas kommunens tillgångar och ansvarigheten för
dess förbindelser tillkomma den ökade kommunen; att då kommuns område
minskas kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser
tillkomma den minskade kommunen; samt att då kommun införlivas med
annan kommun eller ingår i nybildad kommun kommunens tillgångar och
ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den ökade eller nybildade
kommunen (10 §). Med kommun förstås i 1919 års lag landskommun,
köping med egen kommunalförvaltning samt stad (1 §).
Till grund för 1919 års lag låg ett betänkande med förslag till lagstiftning
angående kommunala nybildningar, avgivet den 12 december 1917 av en
särskild kommitté. I betänkandet anfördes (sid. 110):
Kommittén anser, åtminstone för närvarande, icke nödigt att den avsedda
lagstiftningen utsträckes att omedelbart omfatta annat eller mera än den kommunala
och den ecklesiastika indelningen.---Vidkommande den kom
munala
indelningen har det synts kommittén ganska klart, att en lagstiftning
av här ifrågavarande beskaffenhet bör avse endast kommunerna i
egentlig mening, d. v. s. primärkommunerna, övriga förekommande formationer
med mera eller mindre utpräglat kommunal karaktär äro uppenbarligen
i allmänhet icke av den beskaffenhet, att en generell lagstiftning
med förevarande syfte skulle kunna för dem avpassas. I den mån laga bestämmelser
med avseende å dem vidkommande indelningsändringar skulle
finnas av nöden, torde desamma böra infogas i de förefintliga speciallagarna.
---Ehuru denna lagstiftning således av kommittén givits en jäm
förelsevis
inskränkt omfattning, bör dock, enligt kommitténs mening, icke
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
anses därav följa, att de ledande grundsatser, vilka i densamma innefattas,
skulle helt och hållet sakna tillämplighet utanför de för lagen uppdragna
gränserna. Det är fastmera kommitténs uppfattning, att det skall visa sig,
att vissa av dessa grundsatser skola av sig självt vinna tillämpning i erforderlig
utsträckning jämväl å de närliggande områden, som av den här ifrågavarande
lagen icke omedelbart omfattas.
Angående ekonomiska uppgörelser i samband med kommunala indelningsändringar
anförde kommittén (sid. 165—167) bland annat:
Ändring av indelningen i primärkommuner för ofta med sig eller äger
rum i sammanhang med ändringar jämväl i andra indelningshänseenden.
---
Samtliga dessa ändringar kunna föranleda ekonomiska uppgörelser av
varjehanda slag. Med hänsyn till de olika indelningarnas olika beskaffenhet
och ändamål samt betydelsen av att indelningarna icke sammanblandas, är
det av vikt, att de olika enheternas ekonomiska uppgörelser hållas omsorgsfullt
åtskilda från varandra.---
Vad angår de olika slag av uppgörelser, som kunna ifrågakomma, må påpekas,
att kommittén ansett sig böra föreslå, att stadgandena angående uppgörelse
vid kommunala indelningsändringar skola vara tillämpliga jämväl i
fråga örn kyrkoförsamlingar och skoldistrikt. Dessa indelningsenheters likhet
med de borgerliga primärkommunerna i struktur, förvaltning och ekonomi
synes göra sådan anordning påkallad.
För andra slags indelningsändringar finner kommittén särskilda stadganden
angående de ekonomiska förhållandenas ordnande icke vara erforderliga.
För den händelse och i mån sådana stadganden emellertid skulle komma
att visa sig behövliga, torde plats lämpligast beredas dem i de särskilda
författningar, som reglera dessa indelningsenheters funktioner, såsom landstingsförordningen
och väglagen. För närvarande göres icke något förslag
därom. Såsom i fråga örn stadgandet angående rätten till väg- och gatumark
redan nämnts, håller nämligen kommittén före, att de föreslagna huvudreglerna
för ordnandet av den ekonomiska uppgörelsen mellan primärkommunerna
komma, så mycket hellre som de stödja sig på redan gängse praxis
och rättsuppfattning, att av sig självt vinna användning jämväl vid de uppgörelser,
Kungl. Majit kan finna skäligt att vid andra indelningsändringar
fastställa. Visserligen höra de särskilda reglerna örn rätt till överflyttning av
skuld och om fordringsägarens skyddande vid sådant tillfälle icke anses inbegripna
i sådan utvidgning av stadgandenas tillämpning, men det torde
kunna antagas, att behov härutinnan icke föreligger.
Vidkommande de uppgörelser, som ofta nog förekomma emellan stad å
ena sidan samt väghållningsdistrikt, tingslag och landstingskommun å andra
sidan, torde närmare redogörelse här icke vara erforderlig. Såsom påvisats,
synes det vara självklart, att väghållningsdistriktets rätt till vägarna följer
området. I fråga örn tingslagets och landstingskommuns förvaltningsförmögenhet
synes det icke vid något tillfälle, vare sig uttrycklig föreskrift därom
meddelats eller icke, hava varit ifrågasatt annat än att densamma, med
hänsyn till beskaffenheten och ändamålet, skulle odelad förbliva hos sin ursprunglige
ägare. De särskilda föreskrifter, som vid utbrytning ur kommuner
av här avsedda slag meddelats, hava merendels, beträffande väghållningsdistriktet,
gällt skyldighet att bekosta beslutade men ännu icke fullbordade
väganläggningar samt reglerandet av vissa fastigheters naturaunderhållsskvldighet
och i övrigt haft avseende å skulderna. Härvid har det särdeles
ofta inträffat, att staden, oaktat den icke tillerkänts andel i tillgångar,
förpliktats lämna bidrag till betalning av skuld. Säkerligen har vid sådana
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
5
tillfällen stundom skatteersättningssynpunkten i viss mån gjort sig gällande,
örn ock den icke framträtt uppenbart.
Då chefen för civildepartementet för 1919 års lagtima riksdag framlade
den proposition (nr 310) som sedermera ledde till 1919 års lag, förklarade
lian sig i likhet med kommittén finna den föreslagna lagen icke böra åtminstone
tills vidare avse annat än kommunal och ecklesiastik indelning. Bland
de förekommande formationer, utöver primärkommunerna, av mera eller
mindre utpräglat kommunal karaktär, för vilka den föreslagna lagen ej var
tillämplig, nämnde departementschefen landstingsområden och väghållningsdistrikt
(prop. sid. 89).
Till grund för 1924 års lag om stads läggande under landsrätt låg en av
dåvarande docenten Nils Herlitz verkställd utredning angående vissa spörsmål
rörande städernas domstolsväsen (stat. off. utr. 1923:6). I denna utredning
omtalas i avsnittet rörande frågor om landsrättsförläggningar under
tiden 1813—1876, att spörsmålet om skyldigheten att bidraga till tingshusbyggnad
framkommit i ett ärende angående Lindesbergs förläggande under
häradsrätt, där liäradsborna framställde anspråk på bidrag. Svea hovrätt
godkände för sin del så till vida detta anspråk att dess tillstyrkande av
stadens framställning gjordes beroende av förbindelse för staden att deltaga
i häradernas utgifter för rättskipningens uppehållande, allt efter den
grund som genom överenskommelse eller annorledes kunde varda bestämd.
Beträffande innebörden av landsrättsförläggning enligt då gällande rätt
anför Herlitz i fråga örn de ekonomiska förpliktelser med avseende å häradsrättens
rättskipning, som kunna uppkomma för stad som lägges under
landsrätt:
Tingshus- och fängelsebyggnadsskyldigheten åvilar som bekant dem som
inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, enligt de grunder som för sådana
utskylders utgörande i allmänhet äro stadgade (lag 5 juni 1909). Med
tillämpning härav läge det närmast till hands, att vid landsrättsförläggning
samtliga kostnader bleve enligt den av lagen angivna grund jämnt fördelade
på stad och landsbygd inom tingslaget. Kungälvs stadsfullmäktige hava
t. ex. i förhandlingarna om stadens förläggande under landsrätt förutsatt,
att så skulle ske. Intet hinder torde emellertid förefinnas att genom frivillig
överenskommelse mellan staden och häradet stadga andra grunder. Så
t. ex. har vid Öregrunds och Östhammars landsrättsförläggning spörsmålet
sammankopplats med frågan örn tremanstingssammanträdena och lösts så,
att städerna bestå sammanträdeslokaler för sammanträden enligt 1918 års
lag, varemot från städerna inga bidrag till tingslagets tingshuskassa uttaxeras.
Under rubriken »Frågan örn lagstiftningsåtgärder i och för vissa städers
förläggande under landsrätt» anföres bland annat följande:
Det torde vidare, i likhet med vad som föreskrivits i lagen örn ändring i
kommunal indelning § 4, vara anledning att bestämma, alt de ekonomiska
förhållanden, som boröras av ändringen, skola ordnas i omedelbart samband
med denna. En sådan regel är i bär förevarande fall så gott sorn ofrånkomlig,
då ju Kungl. Maj:ts befogenhet i vissa fall förutsatts vara beroende av
förändringens ekonomiska innebörd. Kungl. Maj:t bör således, då förordnandet
meddelas, fastställa, vilka staden tillkommande rättigheter som med
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
anledning av förändringen skola upphöra att gälla. Sedermera bör ej Kungl.
Maj:t vara befogad att, med åberopande av rådstuvurättens upphörande,
väcka fråga örn sådana rättigheters avskaffande. Staden bör även få fastställt,
vilka nya förpliktelser som komma att åvila densamma (i avseende
å tingshus’ byggnad och underhåll o. s. v.).
I den av Herlitz gjorda sammanfattningen av det huvudsakliga innehållet
i en ifrågasatt lagstiftning i ämnet upptages, att särskild utredning bör verkställas
örn möjligheten och lämpligheten av rådstuvurätts upphörande, av
vilken utredning bör framgå bland annat de ökade bördor, som förändringen
kan medföra för staden t. ex. genom dess deltagande i de med upprätthållandet
av rättskipningen å landsbygden förenade kostnaderna.
I den proposition som ligger till grund för 1932 års lag (1932 nr 206) anförde
chefen för justitiedepartementet angående förfarandet vid en ifrågasatt
förening av stad och domsaga bland annat följande:
För att möjliggöra en allsidig prövning av frågan, huruvida förutsättningarna
för rådhusrättens indragning äro för handen, måste i varje särskilt fall
en fullständig utredning äga rum beträffande åtgärdens verkningar i olika
hänseenden. Denna utredning bör avse förändringens innebörd med avseende
å såväl rättsvården som stadens ekonomi och förvaltning. — — -—-
Såsom redan framhållits bör utredningen även avse den föreslagna ändringens
ekonomiska verkningar. Härvid bör beräkning verkställas rörande
den minskning i kostnader, som kan vinnas genom rådhusrättens upphörande.
Å andra sidan bör hänsyn tagas till de kostnader, som kunna betingas
av stadens ändrade kommunala organisation. Särskilt beaktande bör
skänkas de utgifter, som kunna bliva erforderliga för staden, därest denna
blir nödsakad att taga del i kostnaderna för byggande och underhåll av
tingshus.
Jämväl första lagutskottet uttalade i sitt i anledning av propositionen avgivna
utlåtande (1932 nr 36), att vid övervägande av frågan huruvida förening
av stad och domsaga skall ske särskilt beaktande även bör skänkas
de utgifter, som kunna uppstå för staden genom ändringen i dess kommunalförvaltning
och genom eventuellt uppkommande skyldighet att taga del i
kostnaden för byggande och underhåll av tingshus.
I 1936 års förut omnämnda utredning angående revision av bestämmelserna
om tingshusbyggnadsskyldigheten framhålles, att under den fortskridande
avvecklingen av de mindre magistratsstädernas eget rättsväsende genom
förening av stad och landsbygd i judiciellt hänseende gång efter annan uppkommit
tvist angående stads inlösen i redan befintliga tingshus eller andra
de tingshusbyggnadsskyldigas tillgångar. Några bestämmelser till ledning
för avgörande av dylika tvister finnas ej i gällande lagstiftning, vilket även
måste anses vara en brist. Det av de sakkunniga upprättade förslaget till
lag om tingshusbyggnadsskyldighet innehåller bestämmelser i ämnet i en
särskild paragraf (3 §), vilken lyder:
Kan vid förändring av häradsrätts domsområde uppgörelse mellan de
tingshusbyggnadsdistrikt eller särskilda kommuner, som beröras av förändringen,
icke träffas angående lösen av andel i redan befintligt tingshus eller
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
7
i annan, tingshusbyggnadsdistrikt tillhörig egendom, varde frågan hänskjuten
till Konungens avgörande.
I förklarande noter till denna paragraf anföres:
I samband med stads förenande med domsaga i judiciellt hänseende kan
fråga uppkomma angående eventuell inlösningsskyldighet från stadens sida i
tingshus eller tingshusfond, som äges av det tingshusbyggnadsdistrikt, vari
staden skall uppgå. Då stadgandet i 5 § lagen den 17 juni 1932 om stads
och landsbygds förenande i judiciellt hänseende icke torde hava avseende ä
dylika ekonomiska frågor, har det ansetts nödigt att i denna lag intaga bestämmelse
i ämnet. Fråga om inlösningsskyldighet kan även uppkomma
vid sammanslagning av tingslag eller delar av tingslag. Hithörande frågor
äro av den beskaffenhet, att de böra omedelbart avgöras av Kungl. Maj:t.
Beträffande den utredning som skall företagas innan förordnande meddelas
enligt 2 § lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende
stadgas i lagen (3 §), att den skall verkställas av länsstyrelsen, som där
det finnes erforderligt äger förordna utredningsman till sitt biträde. I utredningen
äga stadsfullmäktige deltaga genom utsedda ombud. I de ärenden
som hittills förekommit enligt 1932 års lag har, enligt vad utskottet inhämtat,
särskild utredningsman brukat utses.
Vid de verkställda utredningarna har i regel fråga uppkommit örn skyldighet
för staden att erlägga lösen för andel i tingshus eller andra för rättsvården
avsedda tillgångar i det tingslag med vilket staden skolat förenas.
Det förekommer emellertid även exempel på att sådan inlösningsskyldighet
icke blivit från tingslagets sida ifrågasatt. Någon gång ha de tingshusbyggnadsskyldiga
yrkat, att staden skulle ersätta tingslaget kostnaderna för viss
ombyggnad av kansli- och arkivlokaler, vilken föranletts av sammanslagningen.
I de flesta fall synas utredningsmännen hava utgått från att skyldighet
för staden att lösa in sig i tingslagets behållna förmögenhet skulle
föreligga. Vid försök att beräkna lösenbeloppets storlek lia utredningsmännen
i allmänhet utgått från att det skall bestämmas med ledning av förhållandet
mellan skattekronornas antal i staden och tingslaget. I vissa fall
har dock en för staden fördelaktigare fördelningsgrund förordats. På vad
sätt en slutlig reglering av det ekonomiska mellanhavandet skall åstadkommas
ha utredningsmännen i regel icke uttalat sig om. I ett fall har man
vid utredningen utgått från att tingshuset icke skulle bliva gemensam egendom
för hela det nybildade tingslaget samt att stadens framtida utgifter
skulle kunna bestämmas efter det att förening kommit till stånd.
I förevarande motioner anföres bland annat:
I och med att stad förenas med domsaga ha stadens invånare att betala
tingshusmedel liksom övriga tingshusbyggnadsskyldiga. De få sålunda deltaga
i de löpande utgifterna och i amorteringen av eventuella lån. De få likaså
vara med och bekosta nyanskaffningar där sådana erfordras. Frågan gäller
därför huruvida de skola vara skyldiga att därutöver prestera något till
de övriga tingshusbyggnadsskyldiga (staden som sådan är ju icke tingsbusbyggnadsskyldig).
Mot en sådan skyldighet talar avgjort det faktum, att
övriga tingshusbyggnadsskyldiga en dylik ersättning förutan inhösta enbart
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
fördelar av att stadens skatteunderlag tillkommer, varigenom ofta en betydande
nedsättning av utdebiteringen av tingshusmedel möjliggöres. En
jämförelse med en vanlig kommunal indelningsändring ger samma resultat.
När en landskommun inkorporeras med en stad och sålunda utbrytes ur ett
tingshusbyggnadsdistrikt behöver den på grund av stadgande i 10 § indelningslagen
icke erlägga någon ersättning för att dess invånare utan vidare
bli delaktiga i t. ex. stadens rådhus, och detta fastän landskommunen icke
tillför staden några tillgångar från tingshusbyggnadsdistriktet. På samma
sätt behöver landskommunen icke erlägga någon ersättning för att den blir
delaktig i det brandväsen, som staden, kanske med stora uppoffringar, skaffat
sig, och detta alldeles oavsett om kommunen kanske alldeles försummat
sitt eget brandväsen. De indelningsändringar, som genomfördes i samband
med att genom 1934 års väglagstiftning större vägdistrikt bildades, äro måhända
ännu mera jämförbara med den här aktuella. Huvudregeln var även
där, att några engångsersättningar icke skulle förekomma, och till stöd härför
hänvisade propositionen till 10 § indelningslagen. De undantag från huvudregeln,
som enligt 69 § lagen om vägdistrikt i vissa fall kunde förekomma,
berodde på särskilda förhållanden.
Det anförda ger vid handen att, även när en stad förenas med domsaga,
huvudregeln bör vara, att varken staden eller dess invånare eller övriga tingshusbyggnadsskyldiga
skola behöva erlägga någon ersättning därför att stadens
invånare bliva tingshusbyggnadsskyldiga och därmed delaktiga i övriga
tingshusbyggnadsskyldigas behållna tillgångar. Det är likväl tänkbart,
att undantag från huvudregeln i vissa fall kunna behöva göras. Så t. ex.
kan det vara skäligt, att i analogi med nyssnämnda stadgande i vägdistriktslagen
tingshusbyggnadsskyldiga, som i avvaktan på att stad skall förenas
med domsagan uppskjutit sedvanlig amortering av skulder, utdebiterat oskäligt
låga belopp och därigenom ådragit sig skulder e. d., åläggas utge ersättning
till staden.
Under här antydda förutsättningar torde det kunna uppdragas åt Kungl.
Majit att fatta beslut rörande det ekonomiska mellanhavandet mellan stad
som förenas med domsaga och domsagans tingshusbyggnadsskyldiga.
Utskottet. Enligt gällande lag skall, innan förordnande meddelas om stads förening
med domsaga utan att samtycke från stadens sida föreligger, fullständig utredning
lia verkställts, bland annat angående åtgärdens verkningar med avseende
å stadens ekonomi. Denna utredning skall, enligt uttryckligt lagstadgande,
särskilt avse bland annat vilka utgifter som kunna uppstå för staden
genom förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus. Detta uttryck torde
syfta på de framtida årliga utgifter för rättsvården som kunna komma att
falla på det tingslag, med vilket staden införlivas, eller på staden själv, om
den skall bilda eget tingslag. Av utskottets redogörelse torde framgå, alt vid
utredningarna regelmässigt jämväl uppkommit ett annat spörsmål av ekonomisk
natur som hänför sig till förhållandet mellan staden och vederbörande
tingslag, nämligen huruvida staden är skyldig att till tingslaget utgiva ersättning
med ett engångsbelopp för att vinna delaktighet i tingshus eller andra
tingslagets tillgångar. Säkra hållpunkter saknas för avgörande av frågan huruvida
sådan skyldighet i princip kan anses föreligga. Till stöd för ståndpunkten
att staden utan erläggande av något engångsbelopp äger vinna delaktighet
i tingslagets tillgångar kan åberopas den huvudregel, som finns fastslagen
i 10 § lagen örn ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, att då
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
9
kommun införlivas med annan kommun eller ingår i nybildad kommun,
kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den
ökade eller nybildade kommunen. Enligt det lagförslag som framlagts av
sakkunniga angående revision av bestämmelserna örn tingshusbyggnadsskyldigheten
skall emellertid, därest vid förändring av häradsrätts domsområde
uppgörelse icke kan träffas angående lösen av andel i tingshus eller annan
egendom, frågan hänskjutas till Konungens avgörande. Denna bestämmelse
synes snarast vara byggd på den uppfattningen, att skyldighet föreligger för
staden att lösa in sig.
Vid en närmare utredning av nyssnämnda principfråga kommer det sannolikt
att visa sig, att någon allmängiltig regel icke kan uppställas, utan torde
avgörandet få träffas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.
Sådana särskilda omständigheter kunna vara, att tingslaget samlat nybyggnadsfond
eller med tanke på en kommande sammanslagning nedlagt kostnader
på kansli- och arkivlokalernas utökning, eller ock i avvaktan på beslut om
införlivning använt upplånade medel för ändamål som bort täckas genom utdebitering.
Den nu rådande oklarheten i principfrågan försvårar givetvis
möjligheterna till en frivillig uppgörelse mellan de berörda intressentgrupperna.
Därest enighet mellan dessa skulle råda därom, att en engångsersättning
skall erläggas, visa sig nya svårigheter när det gäller att finna en norm
för bestämmande av ersättningens storlek.
Vid den utredning som städse föregår en judiciell förändring av ifrågavarande
slag är det en uppgift för utredningsmannen att vid sin undersökning
av de ekonomiska verkningarna av en ifrågasatt sammanslagning söka
komma fram till en lösning. Vanligen har han därvid till grund för sina beräkningar
lagt det antagandet, att inlösningsskyldighet föreligger för staden.
Vid bedömandet av frågan vilka ekonomiska bördor införlivning kan medföra
för staden har han icke någon fast grund i denna del utan måste röra
sig med osäkra faktorer. Att märka är att det härvidlag kan gälla belopp av
den storleksordning att de kunna äga avgörande inflytande på ärendets slutliga
prövning.
I vissa fall träffas uppgörelse mellan intressenterna på grundvalen av den
förebragta utredningen. Där så ej sker kan, sedan Konungen meddelat beslut
om stadens förenande med tingslaget, osäkerhet rörande det ekonomiska
mellanhavandet kvarstå och vålla stridigheter. Konungen plägar nämligen
icke i sitt beslut meddela föreskrifter angående ekonomiska spörsmål av
denna art. Huru den erforderliga regleringen vid bristande enighet skall
åvägabringas under nu gällande ordning har varit föremål för delade meningar.
Enligt utskottets uppfattning föreligger ett klart behov av lagbestämmelser
på förevarande område och utskottet tillstyrker för den skull
utredning i saken. Utskottet finner ej anledning att nu taga ståndpunkt i
frågan om det närmare innehållet i dessa bestämmelser. Av vad utskottet
redan anfört torde emellertid framgå lämpligheten av att det ekonomiska
mellanhavandet mellan staden och domsagan regleras i samband med beskhet
örn .stadens införlivning med domsagan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning av frågan örn
det ekonomiska mellanhavandet mellan stad som förenas med
tingslag och de tingshusbyggnadsskyldiga i tingslaget samt
för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen föranleder.
Stockholm den 24 maj 1940.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Wagnsson, Ewerlöf*, Caap, Ahlkvist,
Lindblom och Anton Svensson;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark, Ryberg,
Olsson i Mellerud, Björling*, Hansson i Vännäsby och Landgren.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
11
Bilaga A.
KUNGL. MAJ:TS OCH RIKETS
SVEA HOVRÄTT.
Till riksdagens första lagutskott.
Genom remiss den 9 februari 1940 har Kungl. Maj:t anbefallt Svea hovrätt
att avgiva och till riksdagens första lagutskott överlämna yttrande över två
vid innevarande års riksdag väckta likalydande motioner, nr 24 i första kammaren
och nr 57 i andra kammaren. I anledning härav får hovrätten anföra
följande.
I motionerna hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning med förslag angående ordnandet av det ekonomiska
mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans
tingshusbyggnadsskyldiga. Motionärerna finna det ligga närmast till
hands att i 1932 års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende
införes ett stadgande, att förordnande om sådan förening icke får meddelas,
förrän det fastställts vilka nya förpliktelser genom ett sådant förordnande
komma att åvila staden. Detta stadgande borde emellertid kompletteras
med en anvisning, på vad sätt och på vilka grunder en reglering skall ske.
Frågan om skyldighet för staden eller dess invånare att utgiva ersättning för
att bliva delaktiga i tingshus och andra de tingshusbyggnadsskyldigas tillgångar
borde lösas efter i huvudsak de linjer som i liknande fall följts i lagen
den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning. Rätten att, med tillämpning av sålunda meddelade bestämmelser,
besluta i hithörande frågor borde ankomma på Kungl. Maj:t.
Då en stad i judiciellt hänseende förenas med domsaga, innebär detta den
ändringen beträffande domstolsorganisationen, att rådhusrätten upphör och
dess rättsvårdande uppgifter övergå på häradsrätten i det tingslag, till vilket
staden skall höra. Man kan emellertid tala om en ändring icke blott av den
judiciella utan även av den kommunala indelningen. Tingslaget utgör nämligen
en kommunal enhet, ehuru en sådan med mycket begränsade uppgifter
och utan författningsenligt utformad organisation. Såsom kommun betraktat
har tingslaget till uppgift att fullgöra den tingshusbyggnadsskyldighet, som
avses med de ålderdomliga och föga upplysande bestämmelserna i 26 kap.
4 § byggningabalken och vissa därtill anknutna författningar. Det sammanhållande
bandet är sålunda en till sina gränser ganska oklar förpliktelse i den
statligt organiserade rättsvårdens tjänst, en förpliktelse som enligt lag den
5 juni 1909 åligger dem vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder.
Angående de former, i vilka de tingshusbyggnadsskyldiga skola behandla
sina gemensamma angelägenheter, samt angående verkställandet av fattade
beslut, vården av tingslagets egendom och handhavandet av löpande angelägenheter
givas i gällande lag blott några spridda antydningar. På många
håll hava de tingshusbyggnadsskyldiga antagit reglementen eller stadgar, på
andra tillämpas en i huvudsak sedvancmässigt utbildad ordning, i viss mån
växlande från ort till annan. På förevarande område är för övrigt den kommunala
självstyrelsen begränsad genom bestämmelser örn ärendenas prövning
av länsstyrelsen, som i vissa fall har att örn ärendet göra anmälan hos
Kungl. Majit.
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
Så föga utvecklade som reglerna i detta ämne sålunda överhuvud äro, kan
det knappast väcka förvåning, att bestämmelser saknas angående verkningarna
av ändringar i denna art av kommunal indelning. Ehuru 1919 års lag
örn ändring i kommunal och ecklesiastik indelning ej har avseende på dessa
fall, ligger det nära till hands att här tillämpa lagens i 10 § uttalade ledande
principer: att då kommuns område ökas, kommunens tillgångar och ansvarigheten
för dess förbindelser tillkomma den ökade kommunen; att då kommuns
område minskas, kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess
förbindelser tillkomma den minskade kommunen; samt att, då kommun införlivas
med annan kommun eller ingår i nybildad kommun, kommunens
tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den ökade eller
nybildade kommunen. Såvitt angår stads förenande med tingslag, skulle
detta innebära, att staden bleve utan lösen delaktig i tingshus och övriga tillgångar,
men också medansvarig för tingslagets förbindelser; utskylderna skulle
efter föreningen drabba alla kommunalskattepliktiga i det utvidgade tingslaget
efter samma grund. En sådan ordning kan också i det enskilda fallet
framstå såsom naturlig och billig. I ett betydelsefullt hänseende skiljer sig
emellertid den indelningsändring varom här är fråga från normalfallen. Då
en primärkommun förenas med en annan, föra håda regelmässigt med sig
ett överskott av tillgångar. Vid inkorporering av ett mindre område kan väl
händelsen vara en annan, men då förhåller det sig i stället så, att vad som
vinnes genom delaktigheten i den kommuns tillgångar, med vilken området
inkorporeras, har sin motsvarighet i vad som förloras genom utbrytningen
ur det tidigare sammanhanget. På motsvarande sätt förhåller det sig i regel
också, då två tingslag förenas till ett eller då en del av ett tingslag överflyttas
till ett annat eller inkorporeras med en stad som har egen jurisdiktion; de
sammanslagna tingslagen tillföra i regel den nya enheten var sitt tingshus, låt
vara att oftast blott det ena skall användas för rättsskipningen, och det inkorporerade
området förlorar sin delaktighet i en byggnad och får i stället del
i en annan. Då en stad förenas med ett tingslag, kommer däremot rådhuset
ej att tillhöra det utvidgade tingslaget, utan rådhusrättens lokaler frigöras i
regel för andra uppgifter, vilket kan innebära en icke obetydlig fördel för
staden. Det saknas emellertid ej exempel på att efter stads förening med domsaga
rådhuset i begränsad omfattning användes för rättsskipningen. Detta
är händelsen i Arboga, där sammanträden med tremansnämnd hållas på rådhuset.
Även städerna Öregrund och Östhammar tillhandahålla lokaler för
sådant ändamål, något som vid dessa städers förening med angränsande
tingslag föranledde en överenskommelse om befrielse i övrigt från tingshusbyggnadsskyldighet.
Det får ej heller förbises, att föreningen med staden också
för tingslaget kan medföra ekonomisk förmån på den grund att kostnaderna
för rättsvården bliva fördelade på en större krets utan att utgifterna i motsvarande
mån ökas.
Ett exempel på de svårlösta problem som här kunna uppstå framgår av
den utredning som för några år sedan gjordes beträffande frågan örn staden
Söderhamns förening med Sydöstra Hälsinglands domsaga. Örn, såsom därvid
ifrågasattes, domsagans båda tingslag, Ala och Enångers, blivit med staden
förenade till ett tingslag med tingshus i Söderhamn, skulle detta hava
inneburit, att Ala tingslags tingshus blivit obehövligt för rättsskipningen, vilket
sannolikt medfört, att däri nedlagda kostnader varit till stor del förspillda. I
Enångers tingslag användes förhyrda rättslokaler; här hade .sålunda de tingshusbyggnadsskyldiga
ej haft några byggnadskostnader att bära. Vad slutligen
angår Söderhamn, skulle vissa lokaler i rådhuset hava frigjorts för
andra ändamål. I detta fall hade det tydligen varit obilligt att tillämpa reglerna
i 1919 års lag 10 §, vilket skulle hava inneburit, att de tingshusbygg
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
13
nadsskyldiga i Ala tingslag haft att lika med övriga tingshusbyggnadsskyldiga
i det nybildade tingslaget deltaga i kostnaderna för ett nytt tingshus
och jämväl fått finna sig i att dessa senare blivit delägare i Ala tingslags
tingshus.
Förutom i det fall att stadens förenande med tingslaget föranleder ett behov
av ny- eller tillbyggnad av tingshus, kan en från den ledande grundsatsen
i 1919 års lag avvikande reglering vara påkallad exempelvis därav,
att tingslaget samlat en nybyggnadsfond, i vilken staden ej skäligen bör
bliva delaktig. Såsom motionärerna framhålla är det å andra sidan tänkbart,
att tingslagets byggnadsskyldiga i avvaktan på föreningen uppskjutit
sedvanlig amortering av skulder, utdebiterat alltför låga belopp och därigenom
ådragit sig skulder och att på den grund staden kan hava skäligt anspråk
på kompensation. Något sådant fall har hovrätten sig emellertid ej
bekant.
Om en förening kommer till stånd utan att frågor av denna art vunnit sin
lösning, torde en sådan knappast stå att vinna genom en vädjan till domstol.
Frånsett spörsmålet vilken rättsgrund skulle kunna anföras till stöd
för en talan örn utjämning, torde hinder ur processuell synpunkt möta mot
en rättegång mellan de båda intressentgrupper, om vilka här är fråga, sedan
vardera gruppen förlorat egen organisation genom att uppgå i det nybildade
tingslaget. Kan ej godvillig uppgörelse träffas, lärer sålunda följden bliva
att någon utjämning ej kommer till stånd.
Hovrätten finner det vara önskligt att nu berörda frågor lösas genom uttryckliga
lagbestämmelser. Spörsmål om inlösen väckes snart sagt i varje
ärende beträffande stads förenande med domsaga och har sålunda stor praktisk
betydelse.
Det bör erinras, att inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga år
1936 verkställt utredning angående revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten
och framlagt lagförslag, berörande även det i motionerna
avsedda ämnet (Statens offentliga utredningar 1936: 37). I de sakkunnigas
förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldighet har nämligen i 3 § upptagits
följande bestämmelse:
»Kan vid förändring av häradsrätts domsområde uppgörelse mellan de
tingshusbyggnadsdistrikt eller särskilda kommuner, som beröras av förändringen,
icke träffas angående lösen av andel i redan befintligt tingshus eller
i annan, tingshusbyggnadsdistrikt tillhörig egendom, varde frågan hänskjuten
till Konungens avgörande.»
Det lärer vara ovisst, huruvida sådana avgöranden i frågor om inlösen,
som här avses, enligt gällande lag kunna träffas av Kungl. Maj:t. Enligt
förslaget skulle Kungl. Maj:t, om godvillig uppgörelse ej kunde träffas, efter
fri prövning av omständigheterna i det särskilda fallet besluta i ärendet.
Förslagets mening lärer vara, att Kungl. Maj:ts beslut i inlösningsfrågan
skulle meddelas i samband med beslutet örn ändring i den judiciella indelningen.
I den 7 december 1936 avgivet underdånigt yttrande över de sakkunnigas
betänkande har hovrätten ej framställt någon erinran mot förslaget
i denna del.
Med de remitterade motionerna åsyftas emellertid ej blott en reglering av
inlösningsfrågan. Såsom redan nämnts förorda motionärerna dels ett allmänt
stadgande av innebörd att förordnande örn stads förenande med domsaga
icke får meddelas, förrän det fastställts vilka förpliktelser genom ett
sådant förordnande komma att åvila staden, dels att detta stadgande kompletteras
med en anvisning, på vad sätt och på vilka grunder en reglering
skall ske.
Av motiveringen att döma synes meningen vara, att de ekonomiska kon
-
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
sekvenserna av föreningen skola, såvitt staden angår, på sådant sätt fixeras,
att staden ej riskerar att drabbas av kostnader utöver visst angivet belopp
till exempel för till- eller nybyggnad av tingshus eller för avlönande av kommunalborgmästare
eller andra befattningshavare. Huru garanti skulle vinnas
för att de beräknade kostnaderna ej bleve överskridna angnes icke.
Möjligen har den stundom framförda meningen föresvävat motionärerna,
att staten skulle vara i förhållande till staden ansvarig för merkostnaden;
möjligen har man i stället tänkt sig, att merkostnaden skulle drabba det
tingslag, med vilket staden förenas.
En pä ett eller annat sätt anordnad statlig garanti för kostnadsberäkningarnas
hållbarhet kan ej av hovrätten tillstyrkas. Att dessa beräkningar i ena
eller andra hänseendet jävas av händelsernas utveckling kan hava sin förklaring
i mycket växlande omständigheter. Örn kostnadsberäkningarna för
ett bygge överskridas, kan anledningen vara, att på grund av ändrade konjunkturer
materialpriser och arbetslöner stigit eller ock räntenivån höjts och
därmed annuiteten för ett byggnadslån blivit högre än beräknat. Att lägga ansvaret
härför på staten vore föga rimligt. Än orimligare vore tydligen att på
staten skjuta över den på staden belöpande delen av en sådan merkostnad,
som hade sin grund däruti, att de tingshusbyggnadsskyldiga i det nya tingslaget
löst byggnadsfrågan på ett kostsammare sätt än Kungl. Majit vid indelningsärendets
prövning funnit nödvändigt, exempelvis genom nybyggnad i
stället för genom om- eller tillbyggnad. Beträffande lönekostnader göra sig
i viss mån liknande synpunkter gällande; sålunda kan det inträffa, att staden
tillerkänner de befattningshavare om vilka fråga är högre löneförmåner
än Kungl. Majit funnit nödigt. Det förtjänar tilläggas, att kompensation för
merkostnad naturligtvis icke under några förhållanden kunde ifrågasättas,
med mindre det finge anses utrett, att stadens kostnader verkligen hade blivit
ringare, om indelningsändringen ej kommit till stånd. Det måste sålunda
bland annat utredas, huruvida icke även i detta fall utvecklingen skulle hava
medfört ökade kostnader.
En tillämpning av motionärernas tankegång skulle sålunda föranleda till en
mycket vansklig efterprövning i det särskilda fallet. Såvitt hovrätten har sig
bekant, kan behovet av sådana garantier som motionärerna efterlysa ej anses
vara bestyrkt av erfarenheten. Vad särskilt angår den av motionärerna åberopade
risken för att staden nödgas deltaga i kostnaderna för en nybyggnad,
som icke av Kungl. Majit tagits i beräkning vid prövning av indelningsärendet,
vill hovrätten erinra därom, att frågan om nybyggnad skall avgöras av
länsstyrelsen, som ej äger besluta om nybyggnad utan att ärendet anmälts
hos Kungl. Majit. Har Kungl. Majit vid prövning av indelningsärendet funnit,
att ett redan befintligt tingshus kan, måhända efter om- eller tillbyggnad,
tillgodose även det större tingslagets lokalbehov, lärer det knappast inträffa,
att efter föreningens genomförande samtycke gives till uppförande av nytt
tingshus, örn staden reser motstånd mot en så dyrbar lösning av lokalfrågan.
Örn sålunda risken för att indelningsändringen ekonomiskt drabbar staden
hårdare än beräknat icke kan läggas på statsverket, lärer det än mindre
kunna ifrågakomma att denna risk skjutes över på det tingslag, med vilket
staden förenas. Indelningsändringen företages för främjande av rättsvården,
och det är härvid främst stadens och icke tingslagets intressen som skola
bättre tillgodoses.
Hovrätten hyser även tvivel beträffande lämpligheten att i lag fixera allmänna
riktlinjer för prövningen av frågor örn inlösen i tingslagets egendom
och örn indelningsändringens ekonomiska verkningar i det hela. Så växlande
som förhållandena här kunna vara, skulle sådana bestämmelser knappast
erbjuda någon verklig vägledning, men väl kunde de lägga ur skilda
Första lagutskottets utlåtande Nr 41. 15
synpunkter besvärande band på Kungl. Maj :ts prövning och avgörande. Något
behov av regler härutinnan synes icke vara ådagalagt.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig hovrätten böra tillstyrka
lagstiftningsåtgärder på förevarande område allenast såvitt angår inlösningsfrågans
reglering genom Kungl. Maj:ts beslut, ett ämne som lämpligen bör
legislativ! behandlas i samband med den på dagordningen stående frågan
om tingshusbyggnadsskyldigheten i det hela. Skulle spörsmålet om fastställande
av stads förpliktelser i anledning av dess förening med domsaga upptagas
till legislativ behandling i större utsträckning, bör tydligen en sådan
utredning avse även förpliktelser, som vid ändringar i den judiciella indelningen
kunna uppstå för tingslag eller del därav.
Stockholm den 18 mars 1940.
På Kungl, hovrättens vägnar:
BIRGER EKEBERG.
Nils R. Piehl.
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
Bilaga B.
SVENSKA STADSFÖRBUNDET.
Till riksdagens första lagutskott.
Sedan svenska stadsförbundets styrelse beretts tillfälle att avge yttrande
över tvenne likalydande motioner angående det ekonomiska mellanhavandet
mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans tingshusbyggnadsskyldiga,
får styrelsen härmed anföra följande.
Redan i sitt yttrande 1932 över det då föreliggande förslaget till lagstiftning
om stads förläggande under landsrätt framhöll styrelsen, att frågan
örn tingshusbyggnadsskyldigheten borde upptagas till behandling (se svenska
stadsförbundets tidskrift 1932 sid. 14). I sitt yttrande över ett, aldrig
realiserat, förslag år 1936 till lagstiftning örn tingshusbyggnadsskyldigheten
har styrelsen ytterligare framhållit nödvändigheten av, att frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten
i det aktuella fallet är klarlagd före beslutet örn
landsrättsförläggningen (se tidskriften 1936 sid. 569). I förbundets tidskrift
har frågan om de landsrättsförlagda städernas tingshusbyggnadsskyldighet
behandlats av andre sekreteraren i förbundet Eric Törngren (se tidskriften
1935 sid. 357 o. ff.), och i de fortlöpande översikterna i tidskriften angående
behandling av frågor om landsrättsförläggning har alltemellanåt uppmärksamheten
riktats på olägenheterna av nu tillämpad praxis.
Med hänvisning till vad ovan meddelats vill styrelsen för sin del livligt
tillstyrka bifall till den föreliggande motionen. Särskilt vill styrelsen understryka
den i motionen framförda meningen, att i regel »varken staden eller
dess invånare eller övriga tingshusbyggnadsskyldiga skola behöva erlägga
någon ersättning, därför att stadens invånare bliva tingshusbyggnadsskyldiga
och därmed delaktiga i övriga tingshusbyggnadsskyldigas behållna tillgångar».
Stockholm den 14 februari 1940.
För Svenska stadsförbundets styrelse:
JOHAN-OLOV JOHANSSON
Dess ordförande.
Henning Karlson.
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
17
SVENSKA LANDSKOMMUNERNAS
FÖRBUND
Bilaga C.
Till riksdagens första lagutskott.
Genom remiss den 6 februari 1940 har utskottet lämnat Svenska landskommunernas
förbund tillfälle att avgiva yttrande över två särskilda inom
riksdagen väckta likalydande motioner nämligen nr 1:24 av herr Iwar Anderson
och nr II: 57 av herr Andersson i Falkenberg angående det ekonomiska
mellanhavandet mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans
tingshusbyggnadsskyldiga. I anledning härav får förbundets styrelse
härmed vördsamt anföra följande.
o De av motionärerna påtalade förhållandena få givetvis anses vara av
sådan art att åtgärder böra vidtagas till förekommande av nu rådande osäkerhet
på området. Utan att för närvarande taga ställning till frågan på
vad sätt man härutinnan bör åstadkomma en lämpligare reglering än som
nu står till buds, anser sig styrelsen därför, ur de synpunkter densamma
har att företräda, icke hava någonting att erinra emot att utredning verkställes
i ämnet.
Stockholm den 28 februari 1940.
Styrelsen för Svenska Landskommuners Förbund:
ISRAEL LAGERFELT
J. A. Zander.
Hannig till riksdagens protokoll 1UM.
!) saint.
1 avil. Nr 41.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1940:317 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska mellanhavandet mellan stud, som förenäs med domsaga, och domsagans tingshusbyggna s. 1 i texten