Utlåtande i anledning av väckta motioner om översyn av lagstiftningen angående rekvisition för krigsmaktens behov. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 79 i första kammaren av herr Tjällgren och nr 187 i andra kammaren av herr Hallagård m. fl.
1940-05-24 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1940:44, Utlåtande i anledning av väckta motioner om översyn av lagstiftningen angående rekvisition för krigsmaktens behov. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 79 i första kammaren av herr Tjällgren och nr 187 i andra kammaren av herr Hallagård m. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr ii.
1
Nr 44.
Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1940 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om översyn av lagstiftningen
angående rekvisition för krigsmaktens behov.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 79 i första kammaren av herr
Tjällgren och nr 187 i andra kammaren av herr Hallagård m. fl. I motionerna,
vilka äro likalydande, anhålles, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit ville hemställa om översyn av gällande rekvisitionslagstiftning med
hänsyn till gjorda erfarenheter, ävensom att därvid förslag till sådana lagändringar
måtte utarbetas och föreläggas riksdagen, varigenom skälig ersättning
lämnas för all enskild egendom, som med stöd av rekvisitionslagen
tages i anspråk, samt för intrång.
Beräffande de skäl som anförts till stöd för motionärernas anhållan får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.
Enligt 74 § regeringsformen äger Konungen, då enligt beslut av Konungen
i statsrådet och efter utfärdande av riksdagskallelse rikets krigsmakt eller någan
del därav ställes på krigsfot, i den ordning, på det sätt och på de villkor
samt med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmes i särskild
av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, låta av kommuner eller
enskilda utfordra förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att i
orten tillgå och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga
behov, vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet
tillgodoses. Med stöd härav hava utfärdats följande nu gällande lagar, nämligen
lagen den 31 mars 1938 angående skyldighet för kommuner och enskilda
att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslagen), lagen
den 9 april 1926 angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande
på krigsfot (fartygsuttagningslagen) samt lagen den 27 april 1934 om
anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot
(häst- och fordonsanskaffningslagen).
Rekvisitionslagen avser att tillgodose den tillfälliga och lokala militära
behovstäckningen. Efter mobilisering må Konungen bestämma, att
vissa närmare angivna förnödenheter och tjänstbarheter, som finnas i orten
och erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka
ej kunna tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet på annat sätt, må rekvire
Bihang
till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 44. 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 44.
ras från kommuner eller enskilda. Rekvisitionsrätt tillkommer de militära
myndigheter, Konungen meddelat sådan rätt. Genom rekvisition må anskaffas
eller tagas i anspråk exempelvis kvarter, stallrum och plats under tak för
materiel m. m.; mat i kvarteren, slaktdjur, proviant, foder och annat dylikt;
bränsle, lyse och lägerhalm; beväpnings- och utrustningspersedlar; arbetsmanskap;
rid-, drag- och lastdjur, anspanns- och motorfordon; ävensom fartyg.
Rekvisitionslagen förutsätter såsom det normala, att egendomen övertages
nied äganderätt, såvida fråga ej är örn fastigheter eller om anläggningar
av olika slag. Rekvisition må ej omfatta annat än vad som finnes
att tillgå hos den, som skall fullgöra rekvisitionen, ej heller sådant, som är
oundgängligen nödvändigt för dennes behov och näring. Kvarter lämnas
i mån av utrymme i tillgängliga hus och byggnader. Invånarna äro dock ej
skyldiga att lämna de rum och sängar, där de vanligen hava sitt nattläger,
ej heller de stallrum som oundgängligen erfordras för egna djur. Mat som
lämnas i kvarteren skall vara efter ortens sed. Avses vissa slag av förnödenheter
eller tjänstbarheter och är ej rekvisitionen ställd omedelbart till den,
som skall fullgöra densamma, ansvarar kommunen för rekvisitionens utgörande.
Beträffande vissa rekvisitionsobjekt, såsom fartyg, fordon, industriella
anläggningar och verkstäder, är innehavaren skyldig att örn så påfordras
tåla eller vidtaga ändring i avseende å utrustning eller inredning. Vid försummelse
att fullgöra rekvisition kan administrativ eller kommunal myndighet
och i brådskande fall, då civil myndighet ej finns att tillgå, även militär
myndighet uttaga det rekvirerade.
1 princip gäller att vad enligt rekvisition utgjorts skall ersättas av statsmedel.
Undantag härifrån stadgas i 5 §, som är av följande innehåll:
Ersättning utgår icke för nyttjande av obegagnade byggnader, skogs- och
hagmarker samt obrukade fält, ej heller för kvarter, stallrum och plats under
tak för materiel m. m.
Pågår inkvartering under så lång tid, att kvartervärden därigenom åsamkas
särskilda kostnader eller avsevärda olägenheter, må dock ersättning utgå
med skäligt belopp.
Huvudregeln för bestämmandet av ersättning är i övrigt den, att för förnödenhet,
som övertages med äganderätt, samt för tjänstbarhet skall lämnas
ersättning nied belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader
vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra
på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden. För förnödenhet,
som tages i anspråk med nyttjanderätt, skall lämnas ersättning efter samma
grund för den för upplåtaren förlorade avkastning eller nytta. Har ändring
eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning av egendom
som upplåtits med nyttjanderätt, må efter vad skäligt finnes ersättning lämnas
för den kostnad upplåtaren i följd därav fått vidkännas. Har skada eller
avsevärd försämring uppkommit å förnödenhet, som tagits i anspråk med
nyttjanderätt, lämnas skälig ersättning härför.
För avgörande av ersättningsfrågor skola finnas en riksvärderingsnämnd
för hela riket samt lokala värderingsnämnder för varje landstingsområde
Första lagutskottets utlåtande Nr 44-
3
och stad som ej deltager i landsting. Kan på förhand lämpligen bestämmas
efter vilka pris ersättning bör utgå för fullgjord rekvisition, skola taxor å
nämnda pris upprättas. Är taxa tillämplig, fastställes ersättningen av den
myndighet, som mottagit det rekvirerade eller har uppsikt över rekvisitionens
fullgörande. Om någon förmenar, att tillämpning av taxa på grund av särskilda
omständigheter innefattat synnerlig obillighet i fråga om ersättning
lill honom, må han söka ändring hos riksvärderingsnämnden. Finnes ej pris
utsatt i taxa, bestämmes ersättningen av den lokala värderingsnämnden, såvida
ej är fråga om ersättning för kvarter eller örn belopp, överstigande
20,000 kronor, då riksvärderingsnämnden bestämmer ersättningen. Ersättningen
skall bestämmas med hänsyn till det gängse priset å förnödenheten
och tjänstbarheten vid tiden för rekvisitionens utgörande. Ändring i lokal
värderingsnämnds beslut i ersättningsfråga sökes hos riksvärderingsnämnden,
vars beslut ej må överklagas.
Fartygsuttagningslagen samt häst- och fordonsanskaffningslagen
medgiva kronan rätt att — likaledes vid mobilisering
— taga i anspråk de fartyg, hästar och fordon, som erfordras för krigsmaktens
mobiliseringsbehov, samt reglera tillika systemet för de under fredstid
behövliga förberedelserna för nämnda behovs tillgodoseende. Syftet med
dessa lagar är att bereda möjlighet att redan under lugna tider kunna på
förhand träffa sådana anstalter, att vid blivande mobilisering fartyg, hästar
och fordon genast kunna tagas i bruk. Enligt fartygsuttagningslagen skall
ersättningen bestämmas efter de grunder, varom i rekvisitionslagen stadgas.
Enligt häst- och fordonsanskaffningslagen skall värdet av det uttagna fastställas
av särskilda mönstringsnämnder. Ersättningen skall bestämmas till
belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion
eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen
regelmässigt inverkande förhållanden.
Nu nämnda lagar kompletteras av vissa lagar örn förfoganderätt. Allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939 avser att möjliggöra
åtgärder av olika slag för reglering av produktion och konsumtion av förnödenheter,
som äro av vikt för folk- eller krigshushållningen. Lagen samma
dag örn förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap
(beredskapsförfogandelagen) avser att — oberoende av
mobilisering, som ju kräves för rekvisitionslagarnas tillämpning — bereda
möjlighet till ett snabbt tillgodoseende av de mera lokala behoven för en tillfällig
förstärkning av försvarsberedskapen. Beträffande grunderna för bestämmande
av ersättning för tillhandahållen egendom hänvisar beredskapsförfogandelagen
till rekvisitionslagen; därvid har dock ej hänvisats till den
ovan nämnda undantagsbestämmelsen i 5 § rekvisitionslagen att ersättning
som regel ej skall utgå för kvarter m. m. — Det civila luflskyddets behov av
förnödenheter m. m. tillgodoses genom lagen den 31 mars 1938 om förfoganderätt
för luftskyddets behov.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 44.
I kungl, förordningen den 10 juni 1938 med närmare bestämmelser angående
tillämpning av rekvisitionslagen (rekvisitionsförordningen)
förekomma även stadganden örn rekvisition av kvarter m. m. Sålunda upptagas
i 8 § rekvisitionsförordningen bland annat följande föreskrifter örn
rekvisitionsskrivelses innehåll:
Vid rekvisition av kvarter, stallrum eller plats under tak för material
m. m. angives den tid, under vilken det rekvirerade beräknas bliva taget i anspråk,
det antal officerare av olika grader jämte vederlikar, underofficerare
jämte vederlikar och manskap, för vilket kvarter skall beredas, de önskemål,
som förefinnas i fråga om kvarterens belägenhet m. m., det antal hästar eller
andra kreatur, som bör beredas stallrum, det utrymme under tak, som erfordras
för materiel, samt, där rekvisitionen tillika omfattar förplägnad och
utfodring, antalet portionstagare för hel dag eller för vissa mål mat jämte
antalet rationer för djur av olika slag.
Vidare föreskrives i 14 § av förordningen:
Kvarter skall såvitt möjligt i tid av året, då sådant erfordras, vara uppvärmt
och försett med lyse i nödig omfattning. I mån av tillgång skall kvartervärden
tillhandahålla officerare och underofficerare sängplatser med sängkläder
samt manskapet sänghalm eller dylikt. I övrigt är personalen berättigad
till den bekvämlighet, som med hänsyn till de lokala förhållandena
och vars och ens tjänsteställning kan anses tillbörligt.
I förevarande motioner framhålles att den här ovan återgivna
bestämmelsen i 5 § första stycket rekvisitionslagen ofta lägger betydande
hinder i vägen för erhållande av ersättning för kvarter och intrång av olika
slag samt för därav vållade olägenheter, även örn uppenbara billighetsskäl
.skulle tala därför, samt att bestämmelsen endast delvis uppmjukas av tilllägget
i paragrafens andra stycke. Efter omnämnande av stadgandena i 8
och 14 §§ rekvisitionsförordningen anföra motionärerna vidare:
Klart är att bestämmelser sådana som de anförda kunna ge rum för mycket
olika tolkningar och vitt skilda utformningar av praxis. I många fall
har det gått bättre än man med hänsyn till gällande bestämmelsers oklarhet
eller restriktiva avfattning skulle ha anledning att förmoda.
I enskilda fall synas ersättningar ha utbetalats så pass rikligt att man
känner sig tveksam om det kan vara lämpligt. Men i en hel del fall ha myndigheterna
ådagalagt stark återhållsamhet med att lämna även rimlig och
välmotiverad ersättning.
Ingendera av de anförda ytterlighetsriktningarna synes oss vara att anbefalla.
Kostnaderna äro så stora att vi till fullo behjärta behovet av sparsamhet
med statens medel även på detta område.
Å andra sidan förefaller det uppenbart att den enskilde har rätt till skälig
ersättning för tillhandahållet kvarter o. s. v. liksom för andra former av
intrång. Statsintresset kräver här att den enskilde bör vara skyldig att lämna
vad som för försvarets behov kräves, men i enlighet med principen örn
enskild äganderätt bör han även vara berättigad till full ersättning för vad
han tillhandahåller kronan. Avsteg från denna princip innebär i själva verket
en godtyckligt avvägd form av beskattning för det allmännas behov av
dem, som råka komma i det läget att utan ersättning tillhandahålla nyttigheter.
Första lagutskottets utlåtande Nr 44.
5
Rekvisition av kvarter intager i gällande rekvisitionslag en särställning i
två avseenden. Dels skall enligt 5 § första stycket såsom huvudregel ersättning
ej utgå för kvarter, vilken regel dock uppmjukas genom stadgandet i
andra stycket av samma paragraf att ersättning må utgå, om inkvartering
pågår så lång tid att kvartervärden därigenom åsamkas särskilda kostnader
eller avsevärda olägenheter. Och dels skall enligt 13 § ersättningens bestämmande
alltid ankomma på riksvärderingsnämnden och ej, såsom är regeln
beträffande andra ersättningsfrågor när taxa ej är tillämplig, på de lokala
värderingsnämnderna. Genom den till innevarande riksdag avlåtna propositionen
nr 252 avses att i sistnämnda hänseende, eller sålunda beträffande
sättet för ersättningsfrågornas behandling, jämställa inkvartering med annan
rekvisition. Anledningen härtill är främst att man velat vinna en lättnad i den
arbetsbelastning som handläggningen av inkvarteringsärenden medför för
riksvärderingsnämnden. Utskottet har i ett samtidigt härmed avgivet utlåtande,
nr 43, tillstyrkt bifall till propositionen.
I förevarande motioner åsyftas åter ändring av rekvisitionslagens bestämmelser
örn i vad mån ersättning skall utgå för inkvartering; enligt motionärerna
bör skälig ersättning därför alltid utgå. Genom den i propositionen
föreslagna lagändringen synes motionärernas önskemål bliva tillgodosett
såtillvida som vid ersättningsfrågornas avgörande av de lokala värderingsnämnderna
större möjligheter kunna antagas föreligga att taga hänsyn
till omständigheterna i det enskilda fallet. Av propositionen framgår att
sedan slutet av år 1939, då rekvisitionslagen började tillämpas, intill den 6
april 1940 icke mindre än 218 ärenden örn ersättning för inkvartering underställts
riksvärderingsnämndens prövning och att i samtliga av nämnden
avgjorda ärenden med undantag av ett i enlighet med den lokala nämndens
tillstyrkan sådant fall ansetts vara för handen att ersättning skäligen bort
utgå. Varken av motionerna eller eljest har utskottet erhållit kännedom om
något fall då gällande bestämmelser uteslutit ersättning för inkvartering,
ehuru uppenbara billighetsskäl talat för att ersättning tillerkänts vederbörande.
Enligt utskottets mening måste bestämmelserna anses medgiva möjlighet
till ersättning där så med hänsyn till de särskilda förhållandena finnes
skäligt. Med hänsyn härtill har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka någon
framställning till Kungl. Majit om ändring av lagens bestämmelser härutinnan.
Då motionärerna i övrigt ej angivit några punkter på vilka rekvisitionslagstiftningen
skulle revideras, får utskoltet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 maj 1940.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 44.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 44.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson*, Wagnsson,
Eskhult, Karl Karlsson, Karl Johan Olsson och Sandorf*;
från andra kammaren: herrar Lindqvist och Lindmark, fru Östlund* samt herrar
Gezelius, Berg*, Lindberg i Stockholm, Werner i Höjen och Nilson i Eskilstuna.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
407941. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.