Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet, dels ock vissa i ämnet väckta motioner.

1940-06-04 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1940:52, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet, dels ock vissa i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

1

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1940 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars

verksamhet, dels ock vissa i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 17 maj 1940 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 260, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under

åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna, vid propositionen

fogade förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.

Beträffande de skäl som ligga till grund för lagförslaget får utskottet, i

den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft

dels de före propositionens avlämnande inom riksdagen väckta motionerna

nr 77 i första kammaren av herr Gustaf Adolf Björkman m. fl. och

nr 143 i andra kammaren av herr Skoglund m. fl.,

dels ock följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 218 av herr Brandt,

nr 221 av herr Fredrik Ström och

nr 222 av herr Linderot; samt

inom andra kammaren:

nr 274 av herr Spångberg m. fl.,

nr 280 av herr Senander m. fl. och

nr 281 av herr Lundstedt.

I motionerna 1:222 och 11:280, vilka äro likalydande, hemställes örn

avslag å propositionen. Samtliga övriga ovannämnda motioner åsyfta lagstiftning

i ämnet; för de närmare yrkandena i dessa motioner redogöres

nedan. Beträffande motiveringen till motionärernas yrkanden hänvisas till

motionerna i den mån ej i det följande redogörelse därför lämnas.

Utskottet har jämväl tagit del av vissa vid propositionens remitterande

inom riksdagens kamrar hållna anföranden.

Gällande rätt m. m.

I 8 kap. strafflagen stadgas straff för förräderi och andra för rikets säkerhet

menliga brott. Kapitlet har erhållit sin nu gällande lydelse genom

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 52.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

lag den 17 maj 1940 (nr 356). Beträffande innehållet av kapitlet hänvisas

till propositionen nr 217 till innevarande riksdag, första lagutskottets

av riksdagen godkända utlåtande i ämnet, nr 32, samt ett av särskilda sakkunniga

den 10 april 1940 avgivet betänkande (stat. off. utredn. 1940:8)

vilket låg till grund för nämnda proposition.

Några allmänna bestämmelser mot lagstridiga eller statsfientliga sammanslutningar

finnas icke i strafflagen.

Utanför strafflagen finnas vissa bestämmelser som i detta sammanhang

äro av intresse.

Enligt 46 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar äger

domstol på yrkande av ombud, som justitiekanslern eller länsstyrelse förordnar,

förklara förening skyldig att träda i likvidation. Förutsättning härför

är, att föreningens verksamhet finnes vara lagstridig eller uppenbart osedlig.

För att giva nödig kraft åt beslutet skall domstolen även förordna en eller

flera personer att verkställa föreningens likvidation. Verkningarna av domstolens

beslut äro rent civila och innebära, att den upplösta föreningen förlorar

sin rättskapacitet.

I olikhet mot vad fallet är i åtskilliga andra länder finnes icke hos oss någon

allmän reglering av ideella föreningar, till vilka ju även politiska organisationer

äro att hänföra.

Ett ingripande mot vissa organisationsbildningar har skett genom lagen

den 15 juni 1934 örn förbud mot vissa sammanslutningar, i allmänhet kallad

kårlagen. Enligt denna lag är det förbjudet att bilda eller deltaga i

sammanslutning, som enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna

såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar

eller som eljest med hänsyn till organisation och verksamhet

eller andra omständigheter måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel

av sådan art som militär trupp eller polisstyrka.

I lagen stadgas förbud att till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet

upplåta område eller hus samt att med pengar eller på annat sätt

understödja sammanslutningen. Brott mot lagen straffas med dagsböter

eller fängelse. Vid försvårande omständigheter må dömas till straffarbete

i högst ett år. Örn den brottslige är tjänsteman i statens eller kommuns

tjänst må han dömas till avsättning eller mistning av tjänsten på viss tid

även om han fälles till ringare straff än straffarbete (jfr 2 kap. 18 § strafflagen)

. Vidare meddelas bestämmelser om förverkande och beslag.

Enligt lagen den 30 juni 1933 örn förbud mot politiska uniformer äger

Konungen förbjuda bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som

tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning. Sådant förbud skall

jämväl avse uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen

fallande kännetecken. Förutsättning för meddelande av förbud är, att detsamma

anses påkallat för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

Enligt en kungörelse av den 18 februari 1938 gäller för närvarande förbud

mot politiska uniformer.

I anslutning härtill må erinras örn vapenkungörelsen den 22 juni 1934.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

3

Kårlagen och vapenkungörelsen äro uppenbarligen ägnade att minska

faran av väpnade omstörtningsförsök från statsfientliga sammanslutningar.

ökade möjligheter att förhindra och uppdaga landsskadlig verksamhet ha

vidare erhållits genom lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel

vid krig eller krigsfara m. m. Genom denna lag lia vissa polis- och därmed

jämställda myndigheter utrustats med utomordentliga befogenheter.

Sålunda kan exempelvis husrannsakan verkställas, om någon misstänkes

för att förbereda ett brott mot 8 kap. strafflagen. Den som misstänkes för

sådan förberedelse kan vidare tagas i förvar och kvarhållas i högst 60

dagar. Lagen ger möjlighet att öppna brev och avlyssna telefonsamtal.

Denna lag är uppenbarligen ett utomordentligt maktmedel i kampen mot

landsskadlig verksamhet. Med de möjligheter att verkställa husrannsakan,

övervaka post och telefon samt taga misstänkta personer i förvar, som sålunda

finnas, ha utsikterna att upptäcka förräderi och spionage även på

ett förberedande stadium avsevärt ökats.

Vissa åtgärder mot den landsskadliga pressen ha under den senaste tiden

även vidtagits eller föreslagits.

Enligt förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran

av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. har

Kungl. Majit erhållit rätt att vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden förordna, att nummer eller häften

av periodisk skrift, vilka utgivits eller komma att utgivas, ej må befordras

med allmänna posten eller såsom express-, paket-, il- eller fraktgods

eller på därmed jämförligt sätt med statens järnvägar eller annat av staten

ombesörjt trafikmedel eller enskilda järnvägar eller motorfordon i linjetrafik.

Såsom förutsättning för dylikt förordnande gäller bl. a., att skriftens

innehåll vid upprepade tillfällen visat sig ägnat att framkalla fara för rikets

säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande makt eller undergräva

krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens

omstörtande med hjälp av främmande makt eller eljest med våldsamma

medel.

I propositionen nr 269 till innevarande riksdag lia föreslagits vissa

grundlagsändringar, innebärande bland annat införande i tryckfrihetsförordningen

av en ny paragraf, § 6, enligt vilken, då riket befinner sig i krig,

föreskrift må, i den ordning varom stadgas i särskild av Konungen och riksdagen

samfällt stiftad lag, meddelas örn utgivningsförbud rörande periodiska

skrifter. I propositionen har Kungl. Majit vidare föreslagit riksdagen

att, under förutsättning alt grundlagsändringar i överensstämmelse med nyssberörda

förslag bliva av riksdagen i grundlagsenlig ordning beslutade, antaga

ett förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckla skrifter vid krig eller

krigsfara. Enligt denna lag, som är av fulhnaktskaraktär och utrustad med

samma konstitutionella garantier som allmänna förfogandelagen, skall Konungen

bland annat äga förbjuda alt periodisk skrift utgives, örn innehållet

i densamma visat sig vid upprepade tillfällen ägnat att framkalla fara

lör rikets säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande makt eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

undergräva krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens

omstörtande med våldsamma medel eller med hjälp av

främmande makt.

Utländsk lagstiftning mot statsfientliga sammanslutningar m. m.

I propositionen har å sid. 7—10 lämnats en kortfattad redogörelse för

sådan lagstiftning av större intresse i vissa länder.

Till komplettering av denna redogörelse må nämnas att, enligt av utskottet

inhämtade uppgifter, den 23 maj 1940 i England utfärdats en lag,

som berättigar inrikesministern att taga i förvar envar som är eller varit

medlem av eller verksam för främjandet av någon organisation som (a) är

underkastad utländsk kontroll eller inflytande eller (b) kontrolleras av personer

som ha eller ha haft förbindelse med personer som ha befattning

med styrelsen av eller ha sympatier för styrelsesättet i land som är i krig

med Storbritannien, under förutsättning beträffande (a) och (b) dessutom

att fara föreligger för organisationens nyttjande för syften, skadliga för allmän

säkerhet, rikets försvar, upprätthållandet av allmän ordning, krigs

fullföljande eller vidmakthållande av förråd eller tjänster, väsentliga för

samhället.

Förslag örn förhud mot statsfientliga organisationer och deras

verksamhet m. m.

Professor Thyrén har i utkast till strafflag spec. delen X (1931), som behandlar

förräderibrotten, icke upptagit några straffbestämmelser mot statsfientliga

sammanslutningar. I utkastet del XI (1933), som bl. a. behandlar

brott mot allmän ordning och frid, har emellertid stadgats straff för den

som deltager i sammanslutning, vilken har till syfte att föröva eller framkalla

brott eller för uppnående av sitt syfte använder brottsliga medel.

Thyrén uttalar, att, om vissa sammanslutningar förbjudas genom lag, det

naturliga synes vara, att sådan förbudsförfattning förses med kriminalsanktion.

1935 års betänkande angående statsfientlig verksamhet.

I skrivelse den 19 maj 1933 (nr 221) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta örn en förutsättningslös utredning angående åtgärder mot

sådan av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som syftade

till att med våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra

Sveriges stats- och rättsordning.

Kungl. Maj:t beslöt därefter den 26 maj 1933 tillsätta en kommitté med

uppdrag att verkställa sådan utredning. Till ordförande i kommittén utsågs

därvid justitierådet Emil Sandström. Chefen för justitiedepartementet förordnade

därefter till ledamöter i kommittén revisionssekreteraren Erik Lind,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

5

ledamöterna av riksdagens första kammare professorn J. Bergman, häradshövdingen

Th. Borell, förste vice talmannen Olof Olsson och ombudsmannen

Anton Pettersson samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören

Karl Bergström. Efter det Lind utnämnts till justitieråd, förordnades

i hans ställe ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Ivar Österström.

Den 11 januari 1935 avgav kommittén betänkande med förslag angående

åtgärder mot statsfientlig verksamhet (statens offentl. utredn. 1935: 8). Betänkandet

var ej enhälligt, i det att skiljaktiga meningar uttalats å ena sidan

av herr Borell, som i åtskilliga hänseenden föreslagit längre gående åtgärder

än kommittén velat förorda, samt å andra sidan av herrar Bergström och

Olof Olsson, vilka i väsentliga delar icke biträtt kommitténs förslag, varjämte

herr Olof Olsson avgivit en principreservation avseende betänkandet i dess

helhet.

Kommittén fäster i sitt betänkande stor vikt vid spörsmålet om förbud

mot statsfientliga organisationer och deras verksamhet. Kommitténs behandling

av denna fråga utmynnar i ett förslag till lag angående för statens säkerhet

och ordningen i landet farliga sammanslutningar, vilket får betraktas

som kommitténs huvudförslag. Enligt 1 § i nämnda förslag skulle en sammanslutning

jämte av densamma beroende sammanslutningar kunna, på

talan av justitiekansler!!, av domstol upplösas. För ett upplösningsbeslut

hade uppställts den betingelsen, att sammanslutningens verksamhet vore av

beskaffenhet att sätta statens säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar

fara. Verksamhetens sålunda angivna art skulle framgå antingen därigenom

att sammanslutningen hade till syfte att med våld omstörta eller förändra

rikets statsskick och att detta syfte ådagalagts genom sammanslutningens

verksamhet eller ock därigenom att verksamheten haft sådana yttringar som

försök att hindra offentlig myndighet i dess verksamhet, brott mot medborgerlig

frihet eller andra brottsliga handlingar eller förberedelser därtill.

Jämlikt 2 § i förslaget skulle jämväl sammanslutning, som bildats i uppenbar

avsikt att fortsätta upplöst sammanslutnings verksamhet, kunna på enahanda

sätt upplösas. Den som fortsatte eller främjade fortsättningen av

upplöst sammanslutnings verksamhet skulle, enligt 3 §, i regel straffas med

fängelse. Förslaget innehöll vidare bestämmelser att mål enligt 1 eller 2 §

skulle anhängiggöras vid Svea hovrätt, som vid behandlingen av målet skulle

bestå av presidenten och fyra ordinarie ledamöter. Åtal för brott mot 3 §

skulle anhängiggöras vid allmän underrätt och utföras av allmän åklagare.

Genom beslut under rättegången skulle domstolen kunna meddela interimistiskt

beslut örn upplösning. Upplöst sammanslutnings egendom ävensom

egendom, använd för att främja fortsättningen av dess verksamhet efter upplösningen,

skulle kunna förklaras förverkad. — Vidare föreslogs ändring i

tryckfrihetsförordningen av innebörd bland annat att upplösningsbeslutet

även skulle kunna omfatta förbud mot utgivande eller spridande av tidningar

eller andra skrifter, som avsåge att främja sammanslutningens verksamhet.

Kommitténs förslag till förbudslagstiftning var emellertid icke enhälligt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Herr Borell hade ansett, att det med hänsyn till förslagets lydelse kunde

befaras, att sammanslutning icke skulle kunna upplösas, om ej en direkt

eller omedelbar fara för samhällets omstörtande vöre för handen, samt

därför förordat sådan ändring i förslaget, att upplösning skulle kunna ske

så snart sammanslutningens verksamhet i och för sig syftade till att med

våld omstörta eller förändra rikets statsskick.

Herrar Bergström och Olof Olsson hade icke biträtt kommitténs förslag

till förbudslagstiftning.

I betänkandet återfinnes motiveringen till kommitténs förslag å sid. 268

—274, till herr Borells förslag å sid. 337—339 samt till herrar Bergströms

och Olof Olssons ståndpunkt å sid. 353—357.

En kortfattad redogörelse för innehållet av de över 1935 års betänkande

avgivna yttrandena har intagits å sid. 11—12 i propositionen.

1936 års riksdag.

I proposition (nr 234) till 1936 års riksdag föreslogs, i huvudsaklig anslutning

till vad kommittén förordat, vissa ändringar i 8, 10, 11 och 16 kap.

strafflagen m. m.

Den av kommittén föreslagna lagen angående för statens säkerhet och

ordningen i landet farliga sammanslutningar framlades däremot ej. I propositionen

(sid. 31 och 32) förklarade föredragande departementschefen,

att han för sin del ansåge att skälen mot den av kommittén förordade förbudslagstiftningen

vida övervägde skälen för densamma.

I motioner vid 1936 års riksdag framfördes krav på vissa skärpta åtgärder

mot statsfientliga sammanslutningar och deras verksamhet.

I motionerna 1:271 av herr Bergman m. fl. och 11:568 av herrar Åqvist

och Österström påyrkades lagstiftning i överensstämmelse med kommitténs

förslag till upplösningslag.

I motionerna I: 149 av herr Bagge m. fl. och II: 354 av herr Skoglund

m. fl. föreslogs bl. a. att efter finskt mönster i 8 kap. strafflagen införa en

ny paragraf, betecknad 3 b §, innehållande bestämmelser örn straff för

den som anslöte sig till eller främjade statsfientliga sammanslutningar m. m.

I motionen 1:217 av herr Sandström hemställdes, att därest den i motionerna

I: 149 och 11:354 föreslagna, såsom 3 b § betecknade paragrafen

i 8 kap. ej av riksdagen antoges, riksdagen måtte för sin del antaga det

förslag till upplösningslag, som framlagts av herr Borell.

Beträffande lydelsen av det i motionerna I: 149 och II: 354 föreslagna stadgandet

3 b § i 8 kap. strafflagen må hänvisas till första lagutskottets i det

följande närmare omförmälda utlåtande nr 48/1936 (sid. 13).

Första lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna (utlåt,

nr 48), ansåg sig böra förorda en beredskapsslagstiftning mot statsfientliga

sammanslutningar i stort sett i anslutning till kommitténs förslag. Enligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

7

utskottets mening borde emellertid förslaget, innan det upphöjdes till lag,

revideras i en del avseenden.

I fråga örn riktlinjerna för en sådan omarbetning anförde utskottet (sid.

33—35):

Vad beträffar förutsättningarna för ett upplösningsbeslut har i förslaget

uppställts den betingelsen, att sammanslutningens verksamhet skall vara av

beskaffenhet att sätta statens säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar fara.

Verksamhetens sålunda angivna art skall framgå antingen av genom densamma

ådagalagt syfte alt med våld omstörta eller förändra rikets statsskick

eller av sådana yttringar som försök att hindra offentlig myndighet i dess

verksamhet, brott mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga handlingar

eller förberedelser därtill.

Beträffande det förra fallet må anmärkas, att en verksamhet i allmänhet

icke kan sägas både ådagalägga syftet att med våld omstörta eller förändra

rikets statsskick och därtill utgöra en uppenbar fara för statens säkerhet

eller ordningen i landet förrän verklig stämpling till förräderi föreligger. Om

emellertid såsom kommittén framhållit ett snabbt ingripande i kritiska situationer

är betydelsefullt, måste upplösningsåtgärden kunna vidtagas på ett

tidigare stadium av sammanslutningens statsfientliga verksamhet. Då lagen

riktar sig mot sammanslutningen såsom sådan och först i andra hand —

efter upplösningsbeslutet — mot de enskilda deltagarna, synes det böra övervägas

att i nu avsedda fall anse förutsättningen för upplösning vara för handen,

så snart det blivit styrkt att dess verksamhet syftar till att med våld

omstörta eller förändra rikets statsskick. Lagens skydd kan ej lämnas åt en

verksamhet, som med våld vill tvinga sin uppfattning örn statsskicket på

andra medborgare.

Vad angår de i övrigt angivna fall, där enligt kommitténs förslag ett upplösningsbeslut

skulle kunna ifrågakomma, torde kravet att verksamheten

skall innebära uppenbar fara för riket alltför mycket inskränka lagens tilllämpningsområde.

överhuvud taget synes det ur den skyddssynpunkt, varpå

ifrågavarande lagstiftning vilar, vara nödvändigt att spridningen av en

statsfientlig rörelse kan hejdas med lagliga medel, innan den fortskridit till

ett revolutionärt stadium. Vid avfattandet av de regler som angiva förutsättningarna

för upplösningsbeslut bör jämväl eftersträvas en såvitt möjligt

tydlig och lättfattlig redaktion. En uppdelning av de olika fallen skulle måhända

bidraga till att göra texten mera överskådlig.

Befogenheten att meddela upplösningsbeslut tillkommer enligt kommitténs

förslag Svea hovrätt, som dock därvid skulle lia speciell sammansättning.

Enligt kommitténs mening är det nämligen mest överensstämmande med

svensk rättsuppfattning att anförtro uppgiften åt domstol. Endast därigenom

vunne avgörandet erforderlig objektivitet och undandroges mer eller

mindre tillfälliga politiska inflytelser. Endast inför domstol torde en fullt

tillfredsställande utredning kunna förebringas rörande befintligheten av förutsättningarna

för upplösning. Det kunde ock förväntas, att eli domstolsavgörande

i förhållande till allmänheten erhölle större auktoritet än ett sådant

av administrativ myndighet.

Utskottet är ense med kommittén däri att ifrågavarande uppdrag icke

bör överlämnas åt länsstyrelserna eller motsvarande administrativa myndigheter.

Mot det av kommittén förordade förslaget lia emellertid rests vissa

invändningar av hl. a. Svea hovrätt, sorn därvid framhållit att det vöre olyckligt

att en domstol under en rättegång, som kunde taga avsevärd tid i anspråk,

ställdes i brännpunkten av en lidelsefull politisk diskussion. Den

föreslagna ordningens svaghet framträdde enligt hovrättens mening även för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

det fall att högsta domstolens prövning skulle leda till annat resultat än hovrättens.

Utskottet kan icke finna annat än att de uttalade betänkligheterna

äga ett visst berättigande. Vid sådant förhållande böra enligt utskottets mening

även prövas andra tänkbara utvägar, särskilt ett framkommet förslag

att inrätta en permanent specialdomstol eller nämnd, vars beslut icke finge

överklagas. Genom tillsättandet av en sådan nämnd skulle vinnas den fördelen

att i mål av ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna tillämpas ett

friare förfarande än den i rättegångsbalken reglerade proceduren, något som

är av en viss betydelse med hänsyn till den understundom ganska lösliga

rättsliga strukturen hos sammanslutningar av här berörda art. Hovrättsprocessen

är vidare tämligen långsam, vilket, även om interimistiskt beslut

om upplösning kan meddelas, måste te sig särskilt olämpligt med avseende

å mål av ifrågavarande beskaffenhet. Beträffande nämndens sammansättning

bör framhållas, att största säkerheten för ett klokt och rättvist avgörande

torde ernås, om ledamotskapet följer med viss tjänsteställning.

Initiativet till en åtgärd av ifrågavarande slag synes icke lämpligen kunna

överlämnas åt ett flertal personer. Med hänsyn till uppgiftens ömtåliga

beskaffenhet bör dessutom initiativtagaren besitta särskilda kvalifikationer.

Kommittén har ansett det ligga närmast till hands att uppgiften anförtros

justitiekanslern. I detta sammanhang må nämnas att i en del yttranden

ifrågasatts, huruvida icke rätten att besluta om upplösning eller åtminstone

rätten att bestämma, huruvida en aktion av förevarande art skall vidtagas,

borde tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet. Att uppdraga åt regeringen att

verkställa en prövning av berörda art möter emellertid enligt utskottets förmenande

vissa betänkligheter. Utskottet skulle för sin del finna det lämpligast,

om även initiativet kunde överlämnas till en myndighet, vars självständighet

och från politiska inflytelser oberoende ställning icke kunde dragas

i tvivelsmål. Vid sidan av den utav kommittén i denna del förordade

anordningen böra jämväl andra utvägar prövas.

I övrigt har kommitténs förslag i de inkomna yttrandena föranlett vissa

erinringar, huvudsakligen av mera formell innebörd, vilka jämväl böra beaktas

vid det slutliga utformandet av den begärda lagen.

Utskottet ansåg sig däremot ej kunna förorda ett direkt straffbeläggande

av deltagande i statsfientlig sammanslutning utan upplösning av själva sammanslutningen.

Utskottet föreslog (sid. 64) riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville i enlighet med de av utskottet angivna riktlinjerna låta

verkställa omarbetning av kommitténs förslag till lag angående för statens

säkerhet och ordningen i landet farliga sammanslutningar samt för 1937 års

riksdag framlägga det sålunda omarbetade förslaget.

Sju av utskottets ledamöter reserverade sig och yrkade avslag å utskottets

skrivelseförslag. I reservationen (sid. 76) framhölls bl. a., att det politiska

läget i landet icke motiverade en dylik förbudslagstiftning samt att ett förbud

knappast skulle kunna effektivt upprätthållas utan endast gynna uppkomsten

av hemliga organisationer, inriktade på konspirationer och underjordisk

verksamhet.

Första kammaren biföll utskottets hemställan i denna del med 63 röster

mot 49, varemot andra kammaren avslog densamma med 89 röster mot 72.

Då sammanjämkning av de skiljaktiga besluten icke var möjlig, hade frågan

fallit.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

9

Propositionen.

I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Westman,

följande:

»Under de allvarliga tider som nu råda har det visat sig nödvändigt att i

olika hänseenden komplettera vår straff- och tvångsmedelslagstiftning för

att bereda ökat skydd för statens yttre och inre säkerhet.

Den gällande lagstiftningen rymmer avsevärda möjligheter att inskrida

mot landsskadlig verksamhet av olika slag. Även förberedelse till förräderi

och spioneri kan i viss utsträckning beivras. Genom lagen den 9 januari

1940 örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. ha myndigheterna

erhållit rätt att vidtaga utomordentliga åtgärder i syfte att förebygga och

uppdaga förräderi, spioneri, sabotage m. m.

Ehuru sålunda gällande lagstiftning äger en betydande räckvidd, har

Kungl. Majit ansett det nödvändigt att öka möjligheterna att bestraffa vissa

former av landsskadlig verksamhet, bland annat förberedelse till förräderi.

Åtgärder i sådan riktning ha förordats i den för riksdagen framlagda propositionen

nr 217 med förslag till lag örn ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen

m. m. Dessa bestämmelser rikta sig liksom all strafflagstiftning mot

den enskilde men äro uppenbarligen även ett maktmedel i kampen mot

sådan för rikets säkerhet menlig verksamhet, som bedrives i organiserad

form genom särskilda sammanslutningar.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke möjligheter böra finnas att

direkt inskrida mot sådana organisationer varom här är fråga.

Vid flera tillfällen och senast i motioner till årets riksdag har föreslagits en

lagstiftning, med stöd av vilken sammanslutningar med landsskadliga syften

skulle kunna upplösas. Enligt motionärernas folkslag, som i väsentliga delar

överensstämmer med vad kommittén angående statsfientlig verksamhet

förordat i sitt år 1935 avgivna betänkande, skulle Svea hovrätt efter talan av

justitiekanslern äga upplösa dylika organisationer och förklara deras egendom

förverkad. Fortsättandet av upplöst sammanslutnings verksamhet skulle

kriminaliseras.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen är denna lagstiftningsfråga

i hög grad omstridd.

Från skilda håll ha uttalats betänkligheter mot en sådan lagstiftning. Därvid

har framhållits bland annat, att betydelsen av ett förbud icke finge överskattas.

Det läge i sakens natur, att det egentliga landsförrädiska arbetet redan

nu måste bedrivas i hemliga former. I den mån sådan verksamhet förekomme,

torde den omhänderhavas av ett tämligen begränsat antal personer.

Detta underjordiska arbete vore uppenbarligen det farligaste och torde icke

effektivt kunna hindras genom ett mot organisationerna riktat förbud. Vidare

lia uttalats farhågor för att den statsfientliga verksamheten efter en sådan

lagstiftnings genomförande kunde förväntas bliva hemlig i ökad utsträckning,

varigenom möjligheterna till övervakning försvårades.

Å andra sidan tala åtskilliga skäl för en lagstiftning mot organisationer

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

med landsskadliga syften. Då en stat befinner sig i ett allvarligt utrikespolitiskt

läge, finnes särskild anledning att ingripa mot sådana sammanslutningar.

Tydligt är, att faran för samhället ökas, om organisationer planlägga

och understödja brottslig verksamhet. Genom att förse sina medlemmar

med redskap, sprängämnen, bilar och dylikt kunna de öka möjligheterna

för dem att begå brott och undgå upptäckt. Särskilt i en för landet allvarlig

situation kan exempelvis ett sabotagedåd, riktat mot en kommunikationsanläggning,

få de allvarligaste följder för vårt försvar. Ett förbud är

otvivelaktigt ägnat att försvåra förbindelsen mellan de statsfientliga elementen

inbördes och med allmänheten.

Vid övervägande av skälen för och emot en förbudslagstiftning har jag

ansett en lagstiftning böra komma till stånd, som bereder möjlighet att, då

det i en kritisk situation prövas nödvändigt, ingripa mot organisationer av

det slag varom här är fråga.

De bestämmelser, som i detta sammanhang kunna vara erforderliga, böra

lämpligen upptagas i en författning med tidsbegränsad giltighet. Vad angår

lagstiftningens närmare utformning synes följande böra gälla.

Om en sammanslutnings verksamhet åsyftar att med våldsamma medel

eller med hjälp av främmande makt omstörta eller förändra rikets statsskick

eller om densamma genom sina yttringar visat sig ägnad att allvarligt

skada rikets försvar eller förhållande till främmande makt eller att allvarligt

störa ordningen inom landet, bör sammanslutningen kunna upplösas.

På grund av detta ingripandes utomordentliga natur torde beslutanderätten

böra tillkomma Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt. Att uppdraga denna

befogenhet åt viss domstol eller nämnd, vilket tidigare ifrågasatts, synes

i varje fall icke vara lämpligt i fråga örn en lagstiftning av provisorisk

natur.

Möjlighet synes emellertid böra finnas för Kungl. Majit att, i avbidan på

att riksdagens medverkan kan erhållas, förbjuda sådan sammanslutning varom

här är fråga att tills vidare fortsätta sin verksamhet. Ett dylikt interimistiskt

förbud bör meddelas endast då ett dröjsmål skulle kunna medföra

fara. Har Kungl. Majit ej inom trettio dagar från beslutets meddelande

framlagt förslag för riksdagen örn upplösning av sammanslutningen eller, om

riksdagen vid beslutets meddelande ej är samlad, inom trettio dagar från

nästföljande riksdags början gjort sådan framställning, bör förbudet, om det

ej dessförinnan av Kungl. Majit återkallats, upphöra att gälla efter utgången

av denna tid. Förbudet bör upphävas, örn riksdagen så beslutar.

Ett upplösningsbeslut liksom ett förbud för sammanslutning att fortsätta

sin verksamhet får bl. a. den följden, att sammanslutningen icke kan såsom

parti verka vid val.

För att ett förbud skall Ira åsyftad verkan är det uppenbarligen av vikt

att förhindra, att en organisation kommer till stånd, som avser att fortsätta

den förbjudna verksamheen. Med hänsyn härtill synes i lagen böra inskrivas

ett uttryckligt förbud att bilda sammanslutning med syfte att fortsätta

en upplöst organisations verksamhet. Vad sålunda föreskrives bör givetvis

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

11

äga motsvarande tillämpning, då sammanslutning förbjudits att fortsätta sin

verksamhet, dock endast för den tid förbudet varar.

Då ett upplösningsbeslut föranledes av att en sammanslutnings verksamhet

i en allvarlig situation riktar sig mot väsentliga statsintressen, synes den

påföljden böra inträda, att den upplösta sammanslutningens egendom förverkas

till kronan, såvitt ej Kungl. Majit och riksdagen med hänsyn till omständigheterna

annorlunda besluta. Om en sammanslutning förklarats upplöst

eller förbjudits att fortsätta sin verksamhet, bör Kungl. Majit kunna

uppdraga åt myndighet eller annan att efter de närmare anvisningar, som

Kungl. Majit kan finna skäl meddela, omhändertaga och förvalta sammanslutningens

egendom.

De straffbestämmelser, som i detta sammanhang äro erforderliga, synas

böra riktas mot envar som efter ett upplösningsbeslut eller ett interimistiskt

förbud fortsätter eller främjar fortsättningen av den ifrågavarande sammanslutningens

verksamhet, exempelvis genom att deltaga i beslut eller bevista

sammanträde för att främja dess syfte eller genom att erlägga avgift eller

upplåta lokal eller genom att bilda eller deltaga i en organisation, som uppenbarligen

är avsedd att fortsätta den förbjudna verksamheten.

Straffet torde böra bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Om brottet är ringa eller omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande,

böra dagsböter ådömas.

De brottsliga handlingar som här avses kunna givetvis vara av sådan beskaffenhet

att de böra föranleda straff enligt allmänna strafflagen, särskilt 8

kap. Enligt det förslag om revision av nämnda strafflagskapitel, som nyligen

framlagts för riksdagen, skulle möjligheten att bestraffa sådana gärningar

icke obetydligt ökas. Om ett brott mot den nu ifrågasatta förbudslagstiftningen

är såsom förräderi, spioneri eller annat brott belagt med strängare

straff i allmänna strafflagen, synes enbart sistnämnda lag böra tillämpas.

Under den senaste tidens diskussion om åtgärder mot statsfientlig verksamhet

har ifrågasatts en utvidgning av möjligheterna att beröva personer,

som utöva sådan verksamhet, deras offentliga uppdrag.

1 2 kap. 18 § strafflagen stadgas bl. a. efter en år 1936 genomförd lagändring,

att den som ådömes straffarbete skall tillika förklaras förlustig ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning. Om omständigheterna därtill föranleda,

må hail dock bibehållas i befattningen men kan i sådant fall, då fråga

är örn ämbete eller tjänst, dömas till mistning av befattningen på viss tid.

Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som

blivit utsedd lill innehavare av allmän befattning men ännu icke tillträtt densamma.

Ilar någon blivit förvunnen lill straffarbete, må han icke på grund

av senare företagen röstsammanräkning efter val, vilket ägt rum före domen,

inträda i allmän befattning.

I samband med denna påföljdslagstiftning ändrades § 26 riksdagsordningen,

vilken ändring antogs definitivt år 1937. Enligt andra stycket i nämnda

paragraf skall vad i allmän eller särskild lag stadgas därom, att i vissa fall

den som dömes till straff skall dömas förlustig allmän befattning eller vara

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

obehörig att inträda i sådan befattning, även äga tillämpning å riksdagsmannauppdrag.

Avfattningen av detta stadgande bereder möjlighet att döma

till förlust av riksdagsmannauppdrag även under andra förutsättningar än de

i 2 kap. 18 § strafflagen angivna.

Det är uppenbarligen berättigat att ställa det kravet på innehavare av statliga

och kommunala tjänster och förtroendeuppdrag, att de skola avhålla sig

från sådan verksamhet varom här är fråga.

I detta sammanhang synes närmast böra övervägas att öka möjligheterna

att döma till förlust av allmänna uppdrag vid brott mot den nu ifrågasatta

lagstiftningen.

I det riksdagen förelagda förslaget till lag örn ändrad lydelse av 8 kap.

strafflagen har förordats att i nämnda kapitel upptaga ett stadgande (31 §)

av innehåll, att vad i 2 kap. 18 § strafflagen stadgas om förlust av ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning och om obehörighet därtill även skall

gälla, då någon för brott mot 8 kap. dömes till fängelse.

En liknande påföljdsbestämmelse synes böra meddelas i den lagstiftning

vartill förslag nu framlägges. På grund av hänvisningen i andra stycket i

§ 26 riksdagsordningen till särskild lag innebär ett dylikt stadgande även

möjlighet att ådöma förlust av riksdagsmannauppdrag.

Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke användes

för att främja fortsättningen av förbjuden verksamhet, bör kunna tagas

i beslag samt av domstol dömas förverkad.

1 likhet med åtskilliga andra, för utomordentliga förhållanden avsedda lagar

bör, som jag förut framhållit, förevarande lagstiftning göras tidsbegränsad.

Den synes sålunda böra äga giltighet till utgången av mars 1941.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft dagen efter den, då de

utkommit i Svensk författningssamling.»

Lagrådet har lämnat det sålunda upprättade förslaget utan erinran.

Motionerna.

I motionerna I: 77 och II: 143, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen

måtte för sin del skyndsammast antaga följande

Lag angående för statens säkerhet och ordningen i landet farliga

sammansl u t ning ar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Syftar sammanslutnings verksamhet till att med våld omstörta eller förändra

rikets statsskick eller kan dess verksamhet anses innefatta försök att

hindra offentlig myndighet i dess verksamhet, brott mot medborgerlig frihet

eller andra brottsliga handlingar eller förberedelser därtill av beskaffenhet att

sätta statens säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar fara eller kan verksamheten

eljest anses skada rikets försvar eller folkförsörjningen eller dess

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

13

vänskapliga förbindelser med främmande makt, må sammanslutningen jämte

av densamma beroende sammanslutningar kunna på talan av justitiekanslern

av domstol upplösas.

Upplöst sammanslutnings verksamhet må ej fortsättas, och skall i upplösningsbeslutet

meddelas förbud däremot. Sammanslutningens egendom skall

likvideras, och må domstolen förordna gode män att verkställa likvidationen.

Beroende på de omständigheter, som föranleda upplösningen, må domstolen

kunna förklara egendomen förverkad.

2 §.

Sammanslutning, som bildas i uppenbar avsikt att fortsätta upplöst sammanslutnings

verksamhet, må jämväl kunna, på sätt i 1 § sägs, förklaras upplöst.

3 §•

Den, som mot meddelat förbud fortsätter, eller främjar fortsättningen av

upplöst sammanslutnings verksamhet såsom genom deltagande i beslut eller

bevistande av sammanträde för främjande av dess syfte, utgivande eller spridande

av tidning eller annan skrift för sådant ändamål eller erläggande av

avgift eller upplåtelse av lokal eller redskap, genom bildande eller deltagande

i sammanslutning, som uppenbart är avsedd att fortsätta den upplösta sammanslutningens

verksamhet, eller genom främjande av sådan sammanslutnings

verksamhet, straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är

belagd med strängare straff, med fängelse eller straffarbete i högst två år.

Är brottet ringa eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, må

till dagsböter dömas.

Är den brottslige tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, vare det ansett

såsom försvårande omständighet, och må han, ändå att han fälles till

ringare straff än straffarbete, dömas till avsättning eller mistning av tjänsten

på viss tid.

4 §•

Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke användes

för att främja fortsättningen av upplöst sammanslutnings verksamhet, må

kunna dömas förverkad.

5 §•

Mål enligt 1 eller 2 § anhängiggöres vid Svea Hovrätt, och skall hovrätten

vid företagande av sådant mål bestå av presidenten samt fyra efter lottning

utsedda ordinarie ledamöter.

På talan mot huvudorganisation må jämväl underlydande lokalavdelning

förklaras upplöst.

Åtal för brott mot 3 § anhängiggöres vid allmän underrätt och utföres av

allmän åklagare.

6 §•

Genom beslut under rättegången, som ej må särskilt överklagas, må domstol.

där mål örn upplösning av sammanslutning är anhängigt, meddela förbud

att tills vidare i avvaktan på slutligt utslag fortsätta sammanslutningens

verksamhet, och gällö angående överträdelse av sådant förbud vad i 3 och

4 §§ är stadgat. I beslutet må förordnas gode män att omhändertaga sammanslutningens

egendom.

Justitiekanslern må förordna örn beslag å egendom. I fråga örn sådant be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

slag skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen den 12 maj 1933 om vissa

tvångsmedel i brottmål föreskrives.

7 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen. Behållningen

av förverkad egendom tillfaller allmänna pensionsfonden.

8 §•

Angående förbud mot utgivande eller spridande av tryckt skrift för att

fortsätta, eller främja fortsättningen av, upplöst sammanslutnings verksamhet

så ock angående straff för överträdelse av sådant förbud stadgas i tryckfrihetsförordningen.

Denna lag träder i kraft den

I motionen I: 21S anföres bland annat:

Efter erfarenhetens vittnesbörd kan demokratien inte längre lita till enbart

»andens svärd» i kamp mot diktatursvärmarna; vad som nu kräves är att

redan propaganda för ett autokratiskt styrelseskick straffbelägges och detta

vare sig propagandan utgår från personer, tillhörande samhällsfarliga sammanslutningar,

eller från enskilda. En förbudslag såsom den nu av Kungl.

Maj :t föreslagna är visserligen befogad, men den blir föga effektiv, om den

inte kompletteras med strafflagsbestämmelser mot offentlig propaganda för

diktaturideal, alltså för fascism, nazism och bolsjevism. Riktigare uttryckt

bör en förbudslag vara ett komplement till en sådan strafflagsparagraf och

otvetydigt rikta sig endast emot sammanslutningar, som bedriva verksamhet

för införande av ett autokratiskt statsskick.

I kapitel 8 strafflagen bör således införas en bestämmelse av innebörd, att

den som offentligen i tal eller skrift propagerar för ett autokratiskt statsskick

skall straffas — och straffas hårt. En dylik propaganda måste nämligen

betraktas såsom en förberedelse till införande av ett autokratiskt statsskick

och har därigenom karaktären av landsförrädisk verksamhet.

På grund härav hemställes i motionen, att riksdagen måtte med bifall

till Kungl. Maj:ts proposition nr 260, justerad på sätt i motionen sagts, besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj.t begära strafflagsbestämmelse emot

sådan verksamhet, som åsyftar införande av ett autokratiskt statsskick i

riket.

I motionen 1:221 hemställes, att riksdagen måtte besluta att orden »eller

förhållande till främmande makt» i 1 § av det i propositionen framlagda

lagförslaget måtte utgå.

I motionen II: 215 anföres i huvudsak följande:

Rättsligt sett behandlas förbjuden sammanslutning på samma sätt som

upplöst sammanslutning. Detta kan i sina yttersta konsekvenser leda till

resultat, som äro oförenliga med lagens mening. Om exempelvis ett politiskt

parti enligt lagen skulle förbjudas under tiden mellan en riksdags avslutande

och ett val, bleve partiet förhindrat att deltaga i valet. Det bleve

först en ny riksdag som hade att uttala sig om förbudet. Partiets storlek

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

15

spelar härvid, enligt lagförslagets lydelse, ingen roll. Lagen medger sålunda

rätt för en minoritetsregering att förbjuda ett eller flera av riksdagens politiska

partier, även om dessa skulle utgöra riksdagens majoritet.

Visserligen kan mot detta sakförhållande invändas, att den nuvarande

regeringens sammansättning utesluter ett sådant förfarande. Men lagar torde

ej böra avfattas med tanke på en vid tiden för lagstiftningen sittande

regering, ej heller så, att de lämna rum för ett diktatorsystem mot vilka de

äro avsedda att skydda. Det vid propositionen fogade lagförslaget torde

därför böra ändras så, att Konungen ej medgives rätt att förbjuda sammanslutning.

I varje fall bör lagförslaget erhålla sådan omarbetning att ett förfarande

från en regerings sida, som ovan skisserats, icke möjliggöres.

Under hänvisning härtill hemställes i motionen, alt riksdagen vid behandlingen

av det i propositionen framlagda lagförslaget måtte lämna beaktande

åt de synpunkter som anförts i motionen.

I motionen II: 281 framställas åtskilliga anmärkningar mot det i propositionen

framlagda lagförslaget. I anledning av de synpunkter på den föreliggande

frågan som motionären i motionen anfört, har motionären ansett,

att ett straffbud med karaktär av allmän strafflag bör införas och att detta

straffbud lämpligen kunde hava ett innehåll ungefärligen sammanfallande

med följande formulering, som motionären tänker sig kunna placeras såsom

ett tillägg efter 25 § i 8 kap. strafflagen:

»Den som inför folksamling eller eljest inför allmänheten, i förening eller

å annan sammankomst, öppen eller sluten, eller i skrift, den han utspritt

eller utsprida låtit, bedriver agitation eller annan verksamhet, som utgör led

i förberedelser för rikets läggande helt eller delvis under främmande makt

eller för införande av autokratiskt statsskick i riket, straffes, där ej gärningen

i detta kapitel är med svårare straff belagd, med straffarbete i högst

sex år. Samma lag vare örn den, som annans skrift utspritt eller utsprida

låtit och därmed bedrivit sådan verksamhet, som nu sagts.

Prövas brottet hava skett av obetänksamhet, eller voro omständigheterna

eljest synnerligen förmildrande; vare straffet fängelse i högst ett år eller

.straffarbete i högst sex månader.

Föreligga särskilda skäl till misstanke, att nu sagd verksamhet kommer

att bedrivas i förening eller å annan sammankomst, som icke är öppen för

allmänheten, då må offentlig myndighet äga tillträde till sammankomsten.

Med autokratiskt menas i denna paragraf sådant statsskick, där riksstyrelsen

i verkligheten, om ock i strid mot lag, utövas med oinskränkt myndighet

utan medverkan av och ansvarighet inför av folket fritt valda representanter.

»

Motionären hemställer, att riksdagen måtte för sin del med avslag å propositionen

dels antaga en strafflag mot diktatursträvande verksamheter, väsentligen

överensstämmande med innehållet i ovan intagna utkast, dels ock

i anslutning lill en sådan lag antaga en lag om upplösning av sammanslutningar,

inom vilka verksamhet av sagda slag bedrives.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Utskottets yttrande.

Genom den lydelse 8 kap. strafflagen erhållit enligt lagen den 17 maj 1940

lia förräderi och spioneri samt andra för rikets säkerhet menliga brott straffbelagts

å ett väsentligt tidigare stadium än enligt hittills gällande rätt. Utöver

straff för försök eller stämpling till förräderi stadgas straff för den

som genom uppmaning eller annorledes sökt förmå annan till förräderi eller

i syfte att åstadkomma förräderi av främmande makt mottagit penningar

eller annat eller eljest trätt i förbindelse med sådan makt. Vidare bestraffas

den som i annat fall träder i samverkan nied andra eller i förbindelse med

främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta förräderi,

vilket framdeles må varda av honom själv eller annan företaget; här erfordras

alltså icke att några fullt aktuella planer för förräderi uppgjorts. I fråga

om spioneri stadgas straff för varje hemlig underrättelseverksamhet i

militärt eller politiskt syfte som inom riket bedrives för främmande makts

räkning. I syfte att hindra, att utländsk makt förbereder ett ingripande i

svenska angelägenheter genom att här driva propaganda eller eljest söka påverka

den allmänna opinionen, stadgas straff för den som av främmande

makt mottager penningar eller annat för att här i riket genom utgivande

eller spridning av skrifter eller annorledes söka påverka den allmänna meningen

om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttre

styrelse.

Genom lagen den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara

m. m. ha myndigheterna vidare utrustats nied utomordentliga befogenheter

för att förebygga och uppdaga förräderi, spioneri, sabotage m. m.

Sålunda kan exempelvis husrannsakan verkställas, om någon misstänkes

för att förbereda ett brott mot 8 kap. strafflagen. Den som misstänkes för

sådan förberedelse kan vidare tagas i förvar och kvarhållas i högst 60 dagar.

Redan de gällande bestämmelserna medgiva således möjlighet att hindra

och bestraffa vissa yttringar av sådan för rikets säkerhet menlig verksamhet

som bedrives i organiserad form genom särskilda sammanslutningar.

Bestämmelserna rikta sig dock endast mot den enskilde, och någon möjlighet

att genom upplösningsbeslut direkt inskrida mot en dylik sammanslutning

såsom sådan finnes ej. Icke heller har stadgats straff för själva deltagandet

såsom medlem i en sådan sammanslutning. Det är emellertid uppenbart

att i ett allvarligt tidsläge behov kan föreligga icke blott att ingripa

mot enskilda medlemmar i en dylik förening vilka gjort sig skyldiga till

brottsliga handlingar utan även att sätta sammanslutningen ur stånd att

fortsätta sin verksamhet. En sammanslutning, som bedriver en för rikets

säkerhet menlig verksamhet, kan enligt utskottets mening icke lia något anspråk

på att i ett dylikt tidsläge få under rättsordningens hägn fortsätta

sin landsskadliga verksamhet. De medel för ingripande mot sammanslutningen

som närmast erbjuda sig äro beslut örn upplösning av densamma,

förverkande av sammanslutningens egendom samt straff för den som

fortsätter sammanslutningens verksamhet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

17

En dylik upplösningslag föreslås nu i propositionen. I samtliga de nu

föreliggande motionerna, med undantag av motionerna I: 222 oell II: 280,

påyrkas också en förbu dslags tidning. Detta är fallet jämväl med motionerna

1:218 och 11:281; i dessa motioner utgör emellertid en förbudslagstiftning

mot vissa landsskadliga sammanslutningar allenast ett komplement

till motionärernas huvudförslag, nämligen en allmän, permanent strafflagsbestämmelse

mot diktatursträvande verksamhet. Detta förslag går uppenbarligen

vida utöver vad som åsyftas med propositionen; enligt den föreslagna

bestämmelsen skulle agitation för införande av autokratiskt styrelseskick

bestraffas även örn agitationen icke avser att nå sitt mål med i och

för sig illojala medel utan verkar enbart på övertygelsens väg. En sådan bestämmelse

innebär tydligen ett mycket väsentligt avsteg från vad som betraktats

såsom grundläggande principer för vårt demokratiska samhälle.

Även om det kan uppkomma en situation då till och med dylika inskränkningar

i de enskildas yttrandefrihet trots alla betänkligheter kunna bliva

oundgängliga, måste dock detta enligt utskottets mening anses vara en åtgärd

som endast i yttersta nödfall bör tillgripas för att värna demokratien,

och utskottet kan därför icke tillstyrka motionärernas förslag. Utskottet vill

emellertid i detta sammanhang framhålla att, därest riket råkar i krig, det

kan visa sig nödvändigt att ingripa mot sympatisörer med fienden, vilka

kunna antagas utgöra en latent fara för landet. Det mest effektiva medlet

synes dock härvid icke vara straffbestämmelser utan i stället möjlighet för

myndigheterna att snabbt taga i förvar dylika personer; vissa i England helt

nyligen genomförda bestämmelser av denna art hava omnämnts i utskottets

redogörelse (sid. 4). Utskottet förutsätter att erforderliga förarbeten för en

utvidgning eller komplettering i nu antydd riktning av den i januari i år

tillkomna tvångsmedelslagen verkställas, så att lagbestämmelser i ämnet, om

så skulle erfordras, kunna omedelbart genomföras.

Den lagstiftningsåtgärd som för närvarande bör ifrågakomma är i enlighet

med vad utskottet ovan anfört en förbudslagstil tning beträffande sammanslutningar

som bedriva för rikets säkerhet menlig verksamhet. Utskottet

ansluter sig till departementschefens ståndpunkt när han i propositionen uttalar

att han vid övervägande av skillén för och emot en förlnidslagstiftning

ansett en lagstiftning böra komma till stånd, som bereder möjlighet att, när

det i en kritisk situation prövas nödvändigt, ingripa mot organisationer av

det slag varom här är fråga.

Beträffande den närmare utformningen av ifrågavarande lagstiftning vill

utskottet anföra följande.

Såsom förutsättning för beslut om upplösning av en sammanslutning har

i propositionen upptagits, att sammanslutningens verksamhet åsyftar att

med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt omstörta eller

förändra rikets statsskick eller att verksamheten visar sig ägnad alt allvarligt

skada rikets försvar eller förhållande till främmande makt eller att

allvarligt störa ordningen inom landet. 1 motionerna 1:77 och och 11:143,

vilka väckts före propositionens avlämnande, har föreslagits en något av
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 62.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

vikande formulering, och i motionen I: 221 hemställes att orden »eller förhållande

till främmande makt» måtte utgå. Utskottet ansluter sig till den

i propositionen först angivna förutsättningen, att en sammanslutning skall

kunna upplösas när dess verksamhet åsyftar att med våldsamma medel eller

med hjälp av främmande makt omstörta eller förändra rikets statsskick.

Vidare anser utskottet, att en sammanslutning skall kunna upplösas, om

dess verksamhet är ägnad att allvarligt störa ordningen inom landet. Beträffande

åter de förutsättningar, under vilka en sammanslutning eljest

skall kunna upplösas, vill utskottet förorda att i lagen angives, att sammanslutningens

verksamhet är ägnad att sätta rikets säkerhet i fara. Härmed

vinnes närmare anslutning till de brottsbestämningar som upptagas i strafflagens

8 kapitel, vilket enligt sin rubrik handlar om förräderi och andra

för rikets säkerhet menliga brott. I nämnda strafflagskapitel upptagas

bland annat straff för spioneri beträffande förhållanden, vilkas meddelande

till främmande makt kan medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser

med främmande makt eller för rikets försvar eller ock för folkförsörjningen

i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Vidare

bestraffas där, såsom ovan nämnts, mottagande av penningar eller annat

av främmande makt för att söka påverka den allmänna meningen om rikets

styrelseskick eller örn åtgärder i dess inre eller yttre styrelse. Jämväl

spridande av falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla

fara för rikets säkerhet, bestraffas i 8 kapitlet. Det synes överhuvud

böra gälla att, därest handlingar som äro straffbara enligt 8 kap. strafflagen

komma till utförande genom en sammanslutning, densamma skall

kunna upplösas. Med den av utskottet förordade formuleringen synes jämväl

klarare uttryckas det av departementschefen uttalade huvudsyftet med

lagstiftningen, nämligen att kunna inskrida mot sådan för rikets säkerhet

menlig verksamhet, som bedrives i organiserad form genom särskilda sammanslutningar.

Det torde böra framhållas att den valda formuleringen icke

förutsätter att skada för rikets säkerhet i det särskilda fallet verkligen uppkommit

utan att det räcker med att verksamheten är ägnad att medföra

fara därför; här avses en s. k. abstrakt fara liksom i åtskilliga straffbud

i 8 kap. strafflagen.

Beträffande beslutanderätten i fråga om upplösning av en sammanslutning

har i de före propositionens avlämnande väckta motionerna I: 77 och

II: 143 upptagits det i 1935 års kommittébetänkande framlagda förslaget att

denna rätt skulle ankomma på domstol. I propositionen har åter beslutanderätten

ansetts böra tillkomma Kungl. Majit och riksdagen gemensamt.

Departementschefen har såsom skäl härför åberopat ingripandets utomordentliga

natur samt tillika uttalat, att ett uppdragande av beslutanderätten

åt viss domstol eller nämnd, vilket tidigare ifrågasatts, i varje fall icke syntes

vara lämpligt i fråga örn en lagstiftning av provisorisk natur. Utskottet

ansluter sig härutinnan till vad i propositionen föreslagits. Såsom i propositionen

framhålles bör emellertid möjlighet finnas för Kungl. Majit att,

då fara är i dröjsmål, i avbidan på att riksdagens medverkan kan erhållas

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

19

förbjuda en sammanslutning av ifrågavarande karaktär att tills vidare fortsätta

sin verksamhet. Tillräcklig anledning att, såsom i propositionen föreslagits,

tillerkänna Kungl. Majit sådan rätt även under tid då riksdagen

är samlad torde dock icke föreligga. Erfarenheten visar att ett beslut av

riksdagen kan, då fara är i dröjsmål, åstadkommas mycket snabbt. Den

ovannämnda lagen om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. erbjuder

dessutom möjligheter till omedelbara provisoriska ingripanden. Utskottet

har vidare, med hänsyn till det allvarliga ingrepp i föreningsverksamheten

som den föreliggande lagstiftningen kan medföra, ansett att —

i anslutning till vad som gäller enligt ett flertal på senare tid tillkomna fullmaktslagar

— propositionens förslag bör ändras på det sätt att, därest

Kungl. Maj:t vill meddela ett dylikt interimistiskt förbud, riksdagskallelse

samtidigt skall utfärdas, såvida ej riksdagen ändock skall sammanträda

inom 30 dagar, och att förbudet skall upphöra att gälla därest ej inom 30

dagar från nästföljande riksdags början riksdagen bifallit av Kungl. Majit

gjord framställning om upplösning av sammanslutningen. Genom dessa av

utskottet förordade jämkningar i lagtexten torde det syfte som ligger till

grund för motionen II: 274 bliva i väsentlig del tillgodosett.

Verkningarna av ett upplösningsbeslut eller ett förbud att fortsätta sammanslutningens

verksamhet bestå bland annat däri att, enligt 3 §, straff

skall inträda för den som därefter fortsätter eller främjar fortsättningen av

sammanslutningens verksamhet. Att märka är emellertid att straff enligt

denna paragraf ej kan inträda därest gärningen förövas genom tryckt skrift.

Någon motsvarande bestämmelse finnes ej heller i tryckfrihetsförordningen.

Genom propositionen nr 269, vilken hänvisats till konstitutionsutskottet, har

emellertid föreslagits viss ändring i tryckfrihetsförordningen jämte en därtill

anknuten lag med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller

krigsfara. Enligt denna lag skulle, om innehållet i periodisk skrift visat

sig vid upprepade tillfällen ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet eller

skada rikets förhållande till främmande makt eller undergräva krigslydnaden

eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens omstörtande

med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt, Kungl. Majit

— i vissa fall med riksdagens medverkan — äga förbjuda att skriften utgives.

Enligt vad i nämnda proposition uttalas kan utgivningsförbud vara

nödvändigt bland annat då ingrepp fordras mot missbruk av tryckfriheten

som härflyta av en samhällsfientlig inställning. Ett dylikt utgivningsförbud

synes sålunda kunna ifrågakomma beträffande en tidning, som utgives av

en sammanslutning vilken upplösts enligt den nu förevarande lagen, eller

som avser att främja fortsättningen av sammanslutningens verksamhet.

Emellertid kan utgivningsförbud enligt den föreslagna ändringen i tryckfrihetsförordningen

meddelas allenast då riket befinner sig i krig, och straffet

för överträdelse av förbudet är allenast dagsböter eller fängelse och således

mildare än vad som föreslagits i 3 § av den nu ifrågavarande lagen. Utskottet

vill erinra att 1935 års kommittébetänkande angående statsfientlig

verksamhet såsom komplement till den då framlagda upplösningslagen före
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

slog vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen av innebörd att ett beslut

om upplösning av en samhällsfientlig sammanslutning även skulle kunna

omfatta förbud mot utgivande eller spridande av tidningar eller andra skrifter

som avsåge att främja sammanslutningens verksamhet, varjämte i fråga

örn brott mot sådant förbud samt utgivande eller spridande i annat fall av

skrift, som avsåge att främja fortsättningen av den upplösta sammanslutningens

verksamhet, hänvisades till straffbestämmelserna i upplösningslagen.

Härigenom vanns med kommitténs förslag full överensstämmelse mellan bestämmelserna

i tryckfrihetsförordningen och den särskilda upplösningslagen.

I nuvarande läge uppstår åter en lucka i straffbestämmelserna då gärningar,

som enligt 3 § i förevarande lagförslag äro straffbara, förövas genom

tryckt skrift; en lucka vilken, såsom av det anförda framgår, endast delvis

utfylles därest det i propositionen nr 269 framlagda förslaget blir genomfört.

Då utskottet saknar behörighet att framlägga något förslag till ändring

i tryckfrihetsförordningen, har utskottet här allenast velat påpeka det nu

berörda förhållandet.

Beträffande lagens rubrik har utskottet, med hänsyn till likheten med

rubriken till den gällande lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar

— i dagligt tal kallad kårlagen — ansett den nu förevarande

lagen lämpligen kunna rubriceras »lag angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m.».

Till utskottets behandling föreligga jämväl de i anledning av propositionen

väckta motionerna I: 225 av herrar öman och Bernhard Nilsson samt II: 285

av herrar von Seth och Ryling. I dessa motioner har — under hänvisning

till de till konstitutionsutskottet remitterade motionerna I: 224 och II: 284

och såsom ett alternativ därest visst däri framställt grundlagsändringsförslag

ej anses tillrådligt — hemställts att riksdagen i samband med behandlingen

av den nu förevarande propositionen nr 260 måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställa örn utredning och skyndsammaste förslag till viss

komplettering av den föreslagna upplösningslagen. Beträffande dessa motioner,

I: 225 och II: 285, kommer utskottet senare att avgiva utlåtande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition,

nr 260, framlagda lagförslaget, måtte för sin del

antaga följande förslag till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

21

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag Lag

angående förbud mot vissa sani- angående upplösning av vissa

manslutning ars verksamhet. sammanslutningar m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Sammanslutning, vars verksamhet

åsyftar att med våldsamma medel

eller med hjälp av främmande makt

omstörta eller förändra rikets statsskick

eller vars verksamhet visar sig

ägnad att allvarligt skada rikets försvar

eller förhållande till främmande

makt eller att allvarligt störa ordningen

inom landet, må av Konungen och

riksdagen genom samfällt beslut förklaras

upplöst.

Då fara är i dröjsmål, äger Konungen

förbjuda sådan sammanslutning,

sorn i första stycket avses, att

tills vidare fortsätta sin verksamhet.

Har Konungen ej inom trettio dagar

från beslutets meddelande gjort framställning

till riksdagen örn upplösning

av sammanslutningen eller, örn riksdagen

vid beslutets meddelande ej är

samlad, inom trettio dagar från nästföljande

riksdags början gjort sådan

framställning, skall förbudet, såframt

det ej dessförinnan återkallats, upphöra

att gälla efter utgången av nämnda

tid. Förbudet skall upphävas, därest

riksdagen hemställer därom eller

icke bifaller av Konungen gjord framställning.

1 §•

Sammanslutning, vars verksamhet

åsyftar att med våldsamma medel

eller med hjälp av främmande makt

omstörta eller förändra rikets statsskick

eller vars verksamhet är ägnad

att sätta rikets säkerhet i fara eller att

allvarligt störa ordningen inom landet,

må av Konungen och riksdagen

genom samfällt beslut förklaras upplöst.

Under tid då riksdagen ej är samlad,

äger Konungen, örn fara är i

dröjsmål, förbjuda sådan sammanslutning,

som i första stycket avses,

att tills vidare fortsätta sin verksamhet;

dock må förbud som nu sagts ej

meddelas med mindre Konungen låtit

riksdagskallelse utgå eller riksdagen

ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Ilar ej inom trettio dagar

från nästföljande riksdags början

riksdagen bifallit av Konungen gjord

framställning örn upplösning av sammanslutningen,

skall förbudet, såframt

det ej dessförinnan återkallats,

upphöra att gälla efter utgången av

nämnda tid. Förbudet skall upphävas,

därest riksdagen hemställer där
-

om.

Har sammanslutning förklarats upplöst, må ny sammanslutning icke bildas

för att fortsätta dess verksamhet. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande

tillämpning, då sammanslutning förbjudits att tills vidare fortsätta

sin verksamhet, dock endast för den tid förbudet varar.

2 §•

Upplöst sammanslutnings egendom vare förverkad till kronan, såvitt ej

Konungen och riksdagen annorlunda besluta.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Har sammanslutning förklarats upplöst eller har Konungen förbjudit sammanslutning

att tills vidare fortsätta sin verksamhet, äger Konungen uppdraga

åt myndighet eller annan att efter de anvisningar, Konungen finner

skäl meddela, omhändertaga och förvalta sammanslutningens egendom.

3 §■

Den som, efter det sammanslutning förklarats upplöst eller förbjudits att

tills vidare fortsätta sin verksamhet, fortsätter eller främjar fortsättningen av

sammanslutningens verksamhet, såsom genom att deltaga i beslut eller bevista

sammanträde för främjande av dess syfte eller genom att erlägga avgift

eller tillhandahålla lokal eller redskap eller genom att bilda eller deltaga i

sammanslutning, som uppenbarligen är avsedd att fortsätta den förbjudna

verksamheten, straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är belagd

med svårare straff, med fängelse eller straffarbete i högst två år. Är

brottet ringa eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, må

till dagsböter dömas. Böter tillfalla kronan.

Vad i 2 kap. 18 § strafflagen stadgas örn förlust av ämbete, tjänst eller

annan allmän befattning och örn obehörighet därtill skall ock gälla, där

någon för brott mot denna lag dömes till fängelse.

Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke användes

för att främja fortsättningen av den förbjudna verksamheten, må dömas

förverkad till kronan.

4 §•

Åtal för brott mot 3 § anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av

allmän åklagare.

5 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1941. Förbud som i 1 § andra stycket sägs skall ej

gälla längre än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas om sådant under

tiden för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, samt örn förverkande

skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

B) att de i ämnet väckta motionerna I: 77, 218, 221 och

222 samt II: 143, 274, 280 och 281, i den mån de icke kunna

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

23

anses besvarade genom utskottets hemställan under A), icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 juni 1940.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Ewerlöf, Karl Karlsson, Karl

Johan Olsson, Caap, Verner Andersson och Knut Petersson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark, Olsson i Mellerud,

Gezelius, Lundstedt, Werner i Höjen och Nilson i Eskilstuna.

Reservationer:

l:o) av herrar Karl Karlsson, Knut Petersson och Hedlund i Östersund,

vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Gällande lagstiftning rymmer, särskilt efter vissa under den senaste tiden

genomförda förbättringar, åtskilliga möjligheter för myndigheterna att inskrida

mot personer som bedriva en för land och folk farlig verksamhet.

Det nu föreliggande förslaget går ut på samhällsskyddets fullständigande genom

en lagstiftning av ny typ; ingripande skall möjliggöras icke beträffande

enskilda individer utan beträffande vissa samhällsskadliga sammanslutningar

såsom sådana.

Till grund för förslaget ligger den principen, att en åtgärd av denna

art skall ske genom samfällt beslut av båda statsmakterna, Konung

och riksdag, i varje enskilt fall. Den föreslagna lagen är att betrakta

som ett slags beredskapslagstiftning, ett vapen i myndigheternas hand vilket

framdeles kan komma till användning om och när det blir nödvändigt.

Denna lagens natur har medfört, att ett försök måst göras att karakterisera

de sammanslutningar mot vilka lagen riktar sig. I den mån Konung och

riksdag skola medverka vid varje beslut om lagens användning mot en särskild

organisation, kan det betecknas såsom ganska ändamålslöst att söka

giva en sådan karakteristik; den innebär ju då icke annat än en i förväg

utformad ram inom vilken framtida åtgärder äro avsedda att hållas. Då

samhällsfarlig verksamhet kan bedrivas i många former samt på olika sätt

döljas och förklädas, ligger det i sakens natur att det måste vara svårt att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

genom en bestämning av samma slag som en brottsbeskrivning fånga in alla

de sammanslutningar som böra omfattas av lagen. De olika försök som

sedan 1935 gjorts att åstadkomma en sådan beskrivning vittna tydligt örn de

svårigheter vilka här möta.

Själva tillvägagångssättet att söka åvägabringa en beredskapslag på detta

område är emellertid behäftat med väsentliga olägenheter. Därest karakteristiken

på de sammanslutningar som avses utarbetas i detalj, riskerar

man att den framdeles icke passar in på de organisationer, mot vilka ett

ingripande framstår såsom nödvändigt. Lagens ord giva ju vägledning inte

bara för den som vill följa lagen utan lika mycket för den som har anledning

att söka kringgå lagen. Statsmakterna kunna således, när lagens tilllämpning

blir aktuell beträffande en viss organisation, komma att ställas

inför den situationen, att lagens syfte kräver ett upplösningsbeslut, vilket

icke har stöd i lagens ordalydelse. Exempel som belysa vad här åsyftas

torde kunna hämtas ur verkligheten. Om man i ett sådant läge icke vill

handla i strid med de fastslagna normerna, står man inför nödvändigheten

att först ändra lagen. Tillvaron av en beredskapslag kan således i ett

givet ögonblick mera hindra än främja en nödig åtgärd.

Nu antydda svårigheter kunna undgås om karakteristiken är tillräckligt

omfattande och allmänt hållen. Lagens andra uppgift, att uppdraga gränserna

för det handlande som må ankomma på Konungen, blir emellertid

lidande därpå. Därmed kommer man in på frågan örn riksdagens medverkan

vid åtgärder på detta område. När det gäller ingripande mot politiskt

parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar torde kravet

på riksdagens medbestämmanderätt böra upprätthållas mycket strängt.

Annars skulle Konungen genom ett upplösningsbeslut kunna påverka en förestående

valrörelse och utgången av densamma, vilket torde vara oförenligt

med grunderna för vårt statsskick. Ett efterhandsgodkännande av riksdagen

kan här icke i alla situationer vara tillräckligt, exempelvis icke då det

skulle ges först av den nya riksdag som sammanträder efter valet.

På det hela taget torde det för att man skall komma dessa problem närmare

in på livet vara lämpligt att göra skillnad mellan politiska organisationer

av nyss angiven typ, å ena sidan, samt sammanslutningar av annan

art vilka kunna vara farliga för samhället, å den andra. Såsom exempel

på organisationer av sist angivna natur kunna ur de föreliggande lagförslagen

nämnas sammanslutningar vilkas verksamhet visat sig ägnad att

skada rikets försvar eller folkförsörjningen eller att störa allmän ordning.

Här kan det vara fråga om andra gruppbildningar än politiska partier.

Lagstiftning mot sammanslutningar, vilka lia till syfte att föröva eller

främja brottslig verksamhet eller som för uppnående av sina syften använda

brottsliga medel, synes vara en fråga som bör erhålla en självständig

behandling. Därest ett sådant utbyggande av samhällsskyddet finnes erforderligt,

torde nödiga lagbestämmelser böra utformas såsom en bestående

del av vår kriminallagstiftning. Alla åtgärder vilka vidtagas såsom påföljd

för brottsliga handlingar torde vara hänförliga till den dömande verk
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

25

samhet, med vilken riksdagen icke har att taga befattning. Hur frågan om

upplösning av dylika föreningar än löses, synes riksdagens medverkan i

varje särskilt beslut icke vara på sin plats.

Vad åter angår politiska partier och därmed jämställda organisationer

kunna dessa, utan att bedriva brottslig verksamhet, vara farliga för vårt

samhälle genom det stöd de hämta utifrån, genom sitt beroende av främmande

herrar, eller helt enkelt genom det program de söka förverkliga.

Vad som härvidlag skall anses samhällsnyttigt eller samhällsfarligt är i

hög grad en politisk bedömningsfråga, liksom spörsmålet huruvida ett upplösningsbeslut

i ett givet ögonblick är påkallat och lämpligt. Därför är det,

såsom förut berörts, svårt att här i förväg uppdraga riktlinjer för statsmakternas

handlande, och därför är riksdagens medverkan vid varje särskilt

upplösningsbeslut också nödvändig.

Upplösning av en politisk organisation på grund av dess samhällsskadliga

natur får betraktas som en utövning av samhällets nödvärnsrätt. Denna

rätt föreligger givetvis vare sig den är i lag fixerad eller icke. Den torde

emellertid böra tillgripas allenast i exceptionella lägen. Om någon viss

sammanslutning prövas vara så farlig för landet att den måste slås ned,

hör ett beslut därom grundas på verkställd utredning och fattas av statsmakterna

obundna av regler som vid en förhandsprövning ansetts böra uppställas.

Att riksdagens medverkan till ett sådant beslut skulle medföra ett

med verklig fara förenat dröjsmål förefaller osannolikt. De åtgärder vid

vilka verklig snabbhet är påkallad äro av annan art, och genom den särskilda

lagen om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara torde behovet av

dylika åtgärder vara tillgodosett.

Då den föreliggande propositionen icke är byggd på de grundsatser som

enligt utskottets uppfattning böra gälla på detta område, anser sig utskottet

icke kunna tillstyrka bifall till densamma. De under ärendets behandling

framkomna uppslagen angående straffbeläggande av viss verksamhet i och

för sig anser utskottet kräva ytterligare granskning.

Till utskottets behandling---(lika med sista stycket i utskottsma
joritetens

yttrande)---att avgiva utlåtande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition, nr 260, icke måtte av riksdagen

bifallas; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna 1:77, 218, 221 och

222 samt II: 143, 274, 280 och 281, i den mån de icke kunna

anses besvarade genom utskottets hemställan under A),

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

2:o) av herr Lundstedt, vilken ansett att utskottet bort på de grunder,

som anförts i den av honom väckta motionen 11:281, göra hemställan hos

riksdagen i överensstämmelse med sagda motion.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sami. 1 avd. Nr 52.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:365 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående översten F. A. K. Allbrandts tjänstepensions förmåner i händelse av förflyttning till s. 4 i texten