Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937
1940-02-07 · 14 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1940:6, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 6.
1
Nr 6.
Ankom till riksdagens kansli den 7 februari 1940 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen
den 11 juni 1937 (nr 504).
Genom en den 19 januari 1940 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 18, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till
Lag
Olli ändring i vissa delar av luftskyddslagen deli 11 juni 193? (nr 504).
Härigenom förordnas, att 10, 11 och 14 §§!) luftskyddslagen den 11 juni
1937 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
10 §.
1 mom. Det åligger--— lämna erforderligt biträde.
2 mom. Vill någon i enlighet med gällande plan för luftskyddet inom visst
luftskyddsområde anordna skyddsrum inom fastighet eller byggnad eller del
av fastighet eller byggnad, som tillhör eller innehaves av annan, må länsstyrelsen
på framställning föreskriva, att tillfälle skall lämnas till utförande
av arbete, som erfordras för ändamålet.
För skada och intrång, som förorsakas av skyddsrummets anordnande,
skall, där ej åtgärden medför allenast ringa kostnad eller olägenhet, skälig
ersättning lämnas. Kan överenskommelse örn ersättning icke träffas, må den,
som fordrar ersättning, väcka talan därom vid rätten i den ort, där fastigheten
eller byggnaden är belägen.
Innan arbetet börjas, skall hos länsstyrelsen ställas pant eller borgen för
ersättningens gäldande; dock skall vad sålunda stadgats icke gälla kronan.
3 mom. Finner länsstyrelsen annan åtgärd än i 2 mom. avses vara erforderlig
för beredande av luftskydd, vare ägare eller innehavare av egendom, som
av åtgärden beröres, pliktig att tåla åtgärden, såvida den för honom medför
allenast ringa kostnad eller olägenhet.
’) Senaste lydelse se SFS 1939: 298.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 ard. Nr 6. 302 40
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 6.
11 §•
1 moni. Finner Konungen beträffande viss ort erforderligt, att inom orten
inrättas skyddsrum, i vilka vid luftanfall skydd kan beredas åt personal,
som har att leda eller fullgöra luftskyddstjänst berörande orten i dess helhet,
åt personer, som omhändertagas vid hjälpplatser, eller åt vägfarande och
andra, som uppehålla sig utomhus på allmänna platser, må Konungen
ålägga vederbörande kommun att inom nämnda ort anordna dylika skyddsrum.
Konungen må ock, där det finnes nödigt, att invånarna inom viss ort äro
försedda med gasmasker, ålägga kommunen att anskaffa och på betryggande
sätt i lager förvara gasmasker, till det antal Konungen bestämmer, för den
del av befolkningen, som icke är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.
2 mom. Kan med utförandet av luftskyddsåtgärd, som nedan sägs, icke
utan äventyrande av luftskyddet anstå och betingar åtgärden icke oskälig
kostnad, må länsstyrelsen ålägga kommun:
att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga
åtgärder för att varna personalen, då luftanfall hotar;
att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras
för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen;
att i den mån det lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar
för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk;
att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nämnda
verk; samt
att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd
personal, som i följd av sin anställning är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.
Det åligger därjämte kommun att på betryggande sätt förvara den för luftskyddstjänsten
inom vederbörande luftskyddsområde avsedda gasskyddsmaterielen.
3 mom. Annan ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning
än kommun må av Konungen åläggas att med avseende å driften vid anläggningen
eller inrättningen vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande
av luftskyddet kan anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför
oskälig kostnad.
4 mom. Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för
vilken luftskyddsplan uppgjorts, vare skyldig att anskaffa och underhålla
sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig för fastighetens
eller egendomens behov.
5 mom. Om skyldighet i vissa fall för ägare av anläggning, inrättning
eller byggnad att anordna skyddsrum gäller vad därom särskilt stadgas.
14 §.
Den som åsidosätter bestämmelse i 10 eller 11 § eller föreskrift eller
åläggande, som där avses, må av länsstyrelsen föreläggas lämpligt vite.
Första lagutskottets utlåtande Nr 6. 3
Länsstyrelsen åge ock lämna erforderlig handräckning eller ombesörja föreskriven
åtgärd samt uttaga kostnaden därför av den försumlige.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I fråga örn de skäl som ligga till grund för förslaget får utskottet, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Ändringarna i luftskyddslagen avse dels bestämmelser örn inrättande av
skyddsrum för luftskyddsändamål och dels bestämmelser rörande civilbefolkningens
förseende med gasskyddsutrustning.
Inrättande av skyddsrum för luftskyddsändamål.
Gällande bestämmelser.
Författningsbestämmelser.
Luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504, ändr. nr 298/1939) innehåller
i 7—12 §§ stadganden örn luftskyddets förberedande. Skyldighet att
inrätta skyddsrum finnes däri icke direkt föreskriven. Dock stadgas i 11 § 1 mom.
första stycket bland åtgärder, vilka länsstyrelse såsom ledare av luftskyddet
inom länet kan ålägga kommun, skyldighet att vidtaga erforderliga skyddsanordningar
för driftspersonalen vid kommunens tekniska verk; till sådana
anordningar synes även skyddsrum kunna räknas. Förutsättning för ett
dylikt åläggande är emellertid, att med utförandet av sådan luftskyddsåtgärd
icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå samt att åtgärden icke
betingar oskälig kostnad. Stadganden, som ej hava avseende å kommunerna,
äro ännu knapphändigare. I 10 § 2 mom. föreskrives sålunda, att ägare eller
innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som
beröres av luftskyddets planläggning, är pliktig att med avseende å egendomen
tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas erforderlig för beredande av luftskydd,
såvida åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller olägenhet.
Örn än anordnande av skyddsrum formellt går in härunder och lagrummet
därför är tillämpligt i fråga om tålande av att skyddsrum inrättas, torde
dock sådan åtgärd knappast hava avsetts; man synes närmast hava tänkt på anbringande
av alarmanordningar och dylikt. — I fråga om luftskyddslagen torde
även böra omnämnas föreskrifterna i 8 § att det åligger länsstyrelsen att med
ledning av luftskyddsinspektionens anvisningar meddela erforderliga bestämmelser
örn planläggningen av luftskyddet inom länets olika delar samt i 9 §
att luftskyddschefen skall uppgöra plan för luftskyddet samt i övrigt förbereda
dess genomförande inom luftskyddsområdet. Bestämmelserna i 8 och 9 §§ hava
givetvis avseende även å inrättandet av skyddsrum. Att uppmärksamma är
vidare stadgandet i 13 § första stycket, enligt vilket Konungen, om riket be
-
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 6.
finner sig i krig eller krigsfara, äger förordna, att riket eller del därav skall
försättas i luftskyddstillstånd och att planerna för luftskyddet helt eller delvis
skola verkställas. —• Enligt 14 § må den, som åsidosätter bestämmelse i 10 §
eller åläggande, som meddelats enligt 11 §, av länsstyrelsen föreläggas lämpligt
vite. Fullgöres ej åläggande, som nyss är sagt, äger länsstyrelsen ock ombesörja
åtgärden samt uttaga kostnaden för densamma av den försumlige.
Jämlikt 2 § luftskyddsk ringö reisen den 10 juni 1938 (nr 307,
ändr. 801/1939) bör vid luftskyddets förberedande övervägas, bland annat, i
Arnd mån planläggningen av detsamma skall omfatta byggnadstekniska åtgärder
äA7ensom andra åtgärder för beredande av kollektivt skydd mot verkningar
av bomber och stridsgaser. Det må nämnas, att i 2 § luftskyddskungörelsen
skillnad göres mellan tre olika slag av luftskydd, nämligen allmänt
luftskydd eller åtgärder, som avse ett samhälle i dess helhet, industriluft sky dd
eller åtgärder beträffande särskilda anläggningar och företag samt enskilt luftsleydd,
Allhet beskrives såsom åtgärder i övrigt för beredande av luftskydd. I
anslutning till denna uppdelning bruka skyddsrum för ändamål, som äga samband
med det allmänna luftskyddet, benämnas allmänna skyddsrum, medan
för övriga skyddsrum användes termen enskilda skyddsrum. De allmänna
skyddsrummen uppdelas i sin tur i centraler för luftskyddsledningen, skyddsrum
för luftskyddspersonal i övrigt, skyddsrum för hjälpplatser och skyddsrum
för gatutrafikanter, vilka sistnämnda även benämnas offentliga skyddsrum.
För frågan örn inrättandet av skyddsrum äro vidare vissa bestämmelser
1 lagen den 31 mars 1938 (nr 90, ändr. 294/1939) örn förfoganderätt
för luftskyddets behov av betydelse. Dessa bestämmelser äga
emellertid tillämpning allenast då luftskyddstillstånd är rådande. 4 § innehåller
i 1 mom. föreskrift därom, att ägare eller innehavare av anläggning, inrättning,
fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts
eller luftskydd eljest erfordras, är pliktig att tåla eller vidtaga de åtgärder
med avseende å egendomen ävensom dess inredning och utrustning, som av
länsstyrelsen prövas erforderliga för luftskyddets genomförande. Underlåter
någon att vidtaga åtgärd, som aA^ses i 4 § 1 morn., äger länsstyrelsen enligt
2 mom. i samma paragraf ombesörja åtgärden; kostnaden härför må, efter
prövning av domstolen i den ort, där åtgärden ägt rum, uttagas av den försumlige,
i den mån han icke på grund av stadgande i luftskyddsförfogandelagen
eller eljest är berättigad till ersättning för åtgärden. Har åtgärd vidtagits,
varom i 4 § 1 mom. sägs, må enligt 5 § 1 mom. ersättning, efter vad som
finnes skäligt, av kronan lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren i
följd därav fått vidkännas. Avser åtgärden huvudsakligen beredande av skydd
för auss egendom eller dess ägare eller innehavare eller för personer, som vid
den tid, då luftskyddstillstånd inträdde, bodde eller vistades inom egendomen
eller eljest nyttjade denna, utgår emellertid enligt 5 § 3 mom. ersättning
allenast örn och i den mån det med avseende å storleken av kostnad eller
skada, som föranledes av åtgärden, samt omständigheterna i övrigt prövas
skäligt.
Allmänna bestämmelser örn skyldighet för kommun att inrätta skyddsrum
finnas icke i gällande författningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 6.
o
Bestämmelser örn statsbidrag.
Vid 1937 —1939 års lagtima riksdagar har för budgetåren
1937/38, 1938/39 och 1939/40 under femte huvudtiteln, rubriken »Civilt luftskydd:
Bidrag till kommuner för anordnande av vissa skyddsrum» anvisats
reservationsanslag å tillhopa 500,000 kronor. Bidrag hava i främsta rummet
varit avsedda att tillgodose behovet av ledningscentraler, skyddsrum för aktiv
personal och hjälpplatser, men bidrag skulle, i den mån anslagen lämnade tillgång
därtill, kunna erhållas även till inrättande av skyddsrum för allmänheten.
Under de två förstnämnda budgetåren utgingo bidrag endast för anordnande
av skyddsrum i redan uppförda byggnader. Enligt de för budgetåret 1939/40
gällande föreskrifterna kunna bidrag utgå oberoende av örn man avser att
utnyttja äldre byggnader eller att i annan ordning tillgodose behovet, då det
gäller anordnande av skyddsrum för ledningscentraler och den aktiva personalen
till ur luftskyddssynpunkt viktiga kommuner samt då fråga är örn
skyddsrum för civilbefolkningen, i den mån det gäller kommuner med svag
ekonomisk ställning. Bidragen hava utgått med, i princip, 2/s av kostnaderna.
På framställning av Kungl. Majit har även urtima riksdagen 1939
beviljat avsevärda belopp för budgetåret 1939/40 för anordnande av skyddsrum.
Sålunda har under rubriken »Civilt luftskydd: Bidrag till kommuner
för anordnande av vissa skyddsrum» — avseende statsbidrag med 2/s av kostnaderna
för anordnandet av ledningscentraler, skyddsrum för aktiv personal
och för hjälpplatser ävensom skyddsrum i hamnarna — beviljats ett reservationsanslag
å 4,300,000 kronor. Anslag för statsbidrag till inrättande av
skyddsrum för allmänheten har däremot icke begärts av Kungl. Majit. Under
behandlingen av nyssnämnda ärende har emellertid av såväl föredragande
departementschefen som riksdagen framhållits, att blivande bestämmelser i
ämnet borde få retroaktiv karaktär. — Under rubriken »Bidrag till enskilda
järnvägar för anordnande av vissa skyddsrum» har anvisats ett reservationsanslag
å 500,000 kronor. Härvid avses statsanslag med 2Is av kostnaderna för
dylika anläggningar. Att märka är vidare, att anslag avses ifrågakomma endast
beträffande orter, som ur försvars- eller folkförsörjningssynpunkt äro särskilt
betydelsefulla.
Det må slutligen anmärkas, att åtgärder även vidtagits för anordnande av
skyddsrum i vissa staten tillhöriga fastigheter.
Vissa förslag och framställningar rörande åtgärder för inrättande
av skyddsrum.
I två motioner (1:152 och 11:191) vid 1939 års lagtima riksdag
hemställdes, bland annat, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte begära skyndsam reglering i luftskyddslagen av kommuners och
enskildas skyldighet att medverka vid luftskyddets förberedande, innefattande
jämväl frågan om fördelningen av kostnaderna för allmänna skyddsrum. I
skrivelse den 15 april 1939, nr 5, uttalade riksdagen under punkten 179, att
riksdagen funne det vara av vikt, att frågan om fördelningen av kostnaderna
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 6.
för anordnandet av allmänna skyddsrum genom Kungl. Maj:ts försorg underkastades
förnyad prövning. Riksdagen hemställde därför, att Kungl. Majit
måtte taga denna fråga under förnyat övervägande och för 1940 års riksdag
framlägga det förslag, vartill prövningen kunde föranleda.
Den 30 juni 1939 begärde och erhöll chefen för socialdepartementet
Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla högst fem sakkunniga
för att verkställa utredning — förutom beträffande gasskyddsutrustning för
den civila befolkningen — i fråga örn grunderna för statsbidrag till kommuner
för anordnande av skyddsrum och därmed sammanhängande spörsmål. Härvid
yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Forslund, bland annat,
att de anslag, som anvisats för anordnande av luftskyddsrum, i första hand
avsetts för att bereda skyddsrum för den aktiva luftskyddspersonalen, varvid
man utgått från att initiativet till inrättandet av dylika skyddsrum skulle tagas
av respektive kommuner. Gällande grunder för statsbidrags utgående lede
emellertid på åtskilliga punkter av en viss oklarhet, varför desamma med ledning
av den erfarenhet, som förvärvats, borde bliva föremål för en allmän
granskning och därefter förslag till närmare bestämmelser i ämnet utarbetas.
Därvid borde ej blott beaktas fördelningen av kostnaderna för skyddsrummen
utan även de förutsättningar, under vilka statsbidrag borde utgå, samt andra
dithörande frågor, bland annat spörsmålet örn införande av förpliktelse för
kommunerna att anordna skyddsrum av ifrågavarande slag.
Vad åter anginge frågan örn skyddsrum för civilbefolkningen i övrigt, syntes
det enligt departementschefens åsikt icke kunna ifrågasättas, att staten skulle
åtaga sig ansvaret för att dylika skyddsrum bleve inrättade ens i orter, som
kunde befaras vara särskilt utsatta för risken att drabbas av luftanfall. De
huvudsakliga kostnaderna måste därvidlag bäras av kommunerna och enskilda.
Det borde emellertid undersökas, i vad mån statsbidrag i vissa fall borde
givas även för åtgärder av senast behandlade natur.
Sakkunniga tillkallades därefter den 11 juli 1939. De antogo benämningen
»1939 års luftskyddsutredning».
Under tiden efter de sakkunnigas tillsättande inkommo till Kungl. Majit
vissa i propositionen omnämnda ytterligare framställningar i ämnet. Tre av
dessa skrivelser äro av hemlig natur och hava hållits utskottet till handa.
Den 20 december 1939 avlämnade 1939 års luftskyddsutredning
betänkande med utredning och förslag angående civilbefolkningens
förseende med gasmasker samt inrättande av skyddsrum för luftskyddsändamål
(statens off. utredn. 1939:42).
I betänkandet framlade utredningen fem författningsförslag, nämligen förslag
till:
1) lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937
(nr 504);
2) kungörelse örn försäljning av folkgasmasker;
3) kungörelse örn ändring i vissa delar av luftskyddskungörelsen den 10 juni
1938 (nr 307);
Första lagutskottets utlåtande Nr 6. 7
4) lag om skyldighet i vissa fall att inrätta skyddsrum för luftskyddsändamål;
samt
5) kungörelse om statsbidrag till inrättande av skyddsrum för luftskyddsändamål.
Dessa författningsförslag hava såsom bilagor (Bilagor 2—6) fogats vid
propositionen.
För utredningens förslag såvitt angår inrättande av skyddsrum för luftskyddsändamål
må här lämnas följande redogörelse.
Byggande av allmänna skyddsrum.
Beträffande spörsmålet om införande av förpliktelse för kommunerna att
anordna allmänna skyddsrum förklarar utredningen, att den efter att hava
införskaffat upplysningar rörande frågan, i vilken omfattning allmänna skyddsrum
hittills blivit inrättade, kommit till den uppfattningen, att Kungl. Majit
borde bemyndigas att ålägga kommun att i enlighet med gällande plan för
luftskyddet redan i fredstid anordna dylika skyddsrum. Att därvid göra
skillnad mellan olika slag av skyddsrum syntes icke motiverat. Visserligen
torde det ligga större vikt uppå att skyddsrum inrättades för luftskyddspersonal
än för gatutrafikanter, men utredningen ville för sin del understryka
behovet av skyddsrum jämväl för sistnämnda ändamål. Stadgande örn
befogenhet för Kungl. Majit att meddela föreskrifter örn inrättande av allmänna
skyddsrum hade upptagits i förslag till ett nytt 1 mom. i 11 § luftskyddslagen.
Utredningen avsåge, att nämnda stadgande skulle kompletteras
med bestämmelser örn rätt för kommuner, som förpliktades bygga skyddsrum,
att erhålla statsbidrag till kostnaderna därför.
Beträffande den närmare innebörden av förslaget till ändring av 11 § anför
utredningen följande:
Det nya 1 mom. består av två stycken. I första stycket behandlas frågan
om inrättandet av allmänna skyddsrum. Utredningen erinrar om att dessa
brukade uppdelas i fyra grupper, vilka enligt vedertagen terminologi benämndes
centraler för den lokala luftskyddsledningen, skyddsrum för luftskyddspersonal
i övrigt, skyddsrum för hjälpplatser och offentliga skyddsrum.
Det kunde enligt utredningens åsikt ifrågasättas att vid angivandet av vilka
slags skyddsrum, som kommun skulle kunna åläggas bygga, begagna de sålunda
vedertagna benämningarna. Då dessa icke vore fullt otvetydiga, hade
det emellertid synts utredningen lämpligare att i lagtexten använda andra
uttryck av motsvarande innebörd.
1 1 mom. andra stycket hava upptagits bestämmelser rörande skyldighet
för kommuner att anskaffa och förvara gasmasker.
Beträffande 2—5 mom. i utredningens förslag anför utredningen följande:
2 mom. är lika med nuvarande 1 mom. med det undantag endast, att
sista stycket undergått en mindre redaktionell jämkning. — 3 mom. är lika
med nuvarande 2 mom. och 4 mom. lika med nuvarande 3 mom. — I 5 mom.
lämnas hänvisning till de lagar örn byggnadstekniskt luftskydd och örn
skyldighet i vissa fall att inrätta skyddsrum för luftskyddsändamål, vilka
utredningen förutsätter skola utfärdas.
8 Första lagutskottets utlåtande Nr (i.
Anordnande ar enskilda skyddsrum.
Utredningen förklarar sig vidare hava kommit till den uppfattningen, att
tvingande bestämmelser örn anordnande av enskilda skyddsrum numera borde
meddelas. Erfarenheten hade visat, att man icke kunde räkna med att erforderligt
antal skyddsrum skulle komma till stånd på frivillighetens väg.
Utredningen förordade därför, att förslag i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av byggnadsstyrelsen upprättat, den 19 september 1938 till Kungl.
Majit överlämnat förslag till lag om byggnadstekniskt luftskydd måtte föreläggas
riksdagen. Vidare framlade utredningen, såsom förut nämnts, förslag
till lag örn skyldighet i vissa fall att inrätta skyddsrum för luftskyddsändamål.
Enligt vad i propositionen angives hava bestämmelser örn skyldighet att
anordna enskilda skyddsrum funnits böra sammanföras i en författning, utarbetad
på grundval av nyssnämnda båda lagförslag.
Plikt att tåla åtgärder för inrättande ar
skyddsrum.
Utredningen framhåller, att vid inrättande av skyddsrum för gatutrafikanter
borde iakttagas, att skyddsrummen förlädes till sådana platser, där livligare
samfärdsel ägde rum. För att detta skulle låta sig göra torde det ej sällan
bliva nödvändigt att källarutrymmen inom privata byggnader toges i anspråk
för ändamålet. Även eljest syntes det kunna inträffa, att ett allmänt skyddsrum
måste förläggas till en fastighet, som icke tillhörde vederbörande
kommun. Kommunen vore då hänvisad till att genom förhandlingar söka
utverka fastighetsägarens medgivande att få disponera de erforderliga utrymmena.
Skulle fastighetsägaren vägra att lämna sitt tillstånd eller uppställa
orimliga ersättningskrav, stöde som regel intet tvångsmedel kommunen
till buds. Utredningen erinrar dock örn bestämmelserna i 10 § 2 mom. luftskyddslagen
men framhåller, att nämnda lagrum ej alltid torde kunna tilllämpas,
när fråga vore örn inrättande av allmänt skyddsrum.
Vidare påpekar utredningen, att motsvarande svårigheter kunde uppstå,
då det vore fråga om att inrätta enskilda skyddsrum.
Utredningen betonar, att, med hänsyn till vikten av att skyddsrum bleve
inrättade, åtgärder borde vidtagas i syfte att undanröja nyssnämnda svårigheter.
För dem, som önskade anordna skyddsrum inom utrymmen, vilka tillhörde
eller innehades av annan, torde rätt böra tillskapas att tvångsvis taga
utrymmena i anspråk, även örn den skada, som föranleddes därav, icke —
vilket är förutsättningen i 10 § 2 mom. luftskyddslagen — kunde betraktas
såsom ringa. För åtnjutande av denna rätt torde böra uppställas det villkor,
att skälig ersättning lämnades för skada och intrång.
Bestämmelser av angivet slag hava av utredningen föreslagits skola intagas
i 10 § luftskyddslagen såsom ett nytt 3 mom. Härom har utredningen yttrat
bland annat: ''i
Rätten att vidtaga åtgärder för inrättande av skyddsrum inom utrymmen,
som tillhöra eller innehavas av annan, torde böra göras beroende därav, att
åtgärderna stå i överensstämmelse med gällande plan för luftskyddet inom
orten. Befogenheten att medgiva dylik rätt läi-er böra tillkomma länssty
-
9
Första lagutskottets utlåtande Nr ti.
reisen. Skälig ersättning synes i princip böra lämnas för skada oell intrång.
Undantag härifrån påkallas emellertid av det i 2 mom. av förevarande paragraf
givna stadgandet, att ägare eller innehavare av egendom, som beröres
av luftskyddets planläggning, är pliktig att med avseende å egendomen utan
ersättning tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas erforderlig för beredande
av luftskydd, såvida åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller
olägenhet. Utredningen vill uttala, att enligt utredningens uppfattning sistnämnda
stadgande icke bör tolkas alltför restriktivt, i synnerhet icke då
fråga är örn inrättande av skyddsrum för invånarna i hyreshus. Det synes
rimligt, att hyresgästerna i vanliga bostadshus i normala fall utan ersättning
få tåla, att till våningarna hörande källarutrymmen i deras eget intresse inredas
till skyddsrum. Tvist om ersättningsbeloppet bör av praktiska skäl
avgöras av rätten i den ort, där vederbörande fastighet eller byggnad är
belägen. Säkerhet bör ställas för ersättningens gäldande. Det torde böra
ankomma på länsstyrelsen att avgöra, huruvida erbjuden säkerhet är av beskaffenhet
att kunna godkännas.
Statsbidrag för inrättande av skyddsrum.
Luftskyddsutredningen framhåller, att den ej funne motiverat, att rätten
att erhålla statsbidrag till anordnande av skyddsrum gjordes beroende
av huruvida skyddsrummet skulle förläggas i redan uppförd byggnad eller
annorstädes. Däremot borde statens bidragsverksamhet på förevarande område
begränsas till att avse allmänna skyddsrum. Å andra sidan syntes skäl
till än snävare begränsning icke föreligga. Skyddsrum för gatutrafikanter
borde följaktligen i det hänseende, varom nu vore fråga, likställas med övriga
allmänna skyddsrum. Vidare syntes möjlighet böra hållas öppen att i begränsad
omfattning lämna bidrag jämväl till inrättande av enskilda skyddsrum.
Enligt utredningens uppfattning borde sålunda statsbidrag i enstaka
undantagsfall kunna få utgå till anordnande av skyddsrum vid företag av
synnerlig betydelse ur försvars- eller folkförsörjningssynpunkt. Främst borde
därvid beaktas behovet av skyddsrum vid viktigare hamnar och järnvägsknutar.
Beträffande frågan örn statsbidragets storlek framhåller utredningen, att
den kommit till den uppfattningen, att gällande ordning på förevarande område
borde bibehållas i stort sett oförändrad. Såsom huvudregel borde sålunda
gälla, att bidrag finge utgå med två tredjedelar av verkliga kostnaden, oberoende
av för vilket ändamål skyddsrummet vore avsett. Beträffande sådana
synnerligt skattetyngda kommuner, i vilka behov av särskilt omfattande luftskyddsåtgärder
förelåge, borde likväl större bidrag undantagsvis kunna komma
ifråga.
Förslag till kungörelse angående bidragsverksamheten, avsedd att utfärdas
av Kungl. Majit, har uppgjorts av utredningen (se Bilaga G vid propositionen).
Beträffande innehållet i denna kungörelse framhåller utredningen bland annat:
Kätt att erhålla statsbidrag synes lämpligen böra medgivas endast för
de fall, då inrättandet av skyddsrum framstår såsom angeläget. Vid bedömande
härav bör i fråga om varje särskild ort tagas hänsyn, förutom till faran
för luftanfall, jämväl till ortens storlek samt bebyggelse och beskaffenhet i
övrigt. Självfallet bör rätt till statsbidrag städse föreligga, där Kungl. Majit
meddelat åläggande för sökanden att inrätta skyddsrum.
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 6.
Såsom oeftergivlig förutsättning för erhållande av statsbidrag till anordnande
av skyddsrum bör vidare gälla, att skyddsrummet skall erbjuda trygghet
åtminstone mot splitter och husras. Möjlighet bör därjämte hållas öppen
att från fall till fall föreskriva strängare villkor med avseende å skyddsrummens
beskaffenhet. I sådant hänseende må anmärkas, att det enligt utredningens
uppfattning regelmässigt bör fordras, att skyddsrum göres gastätt.
Avvikelse härifrån bör ske endast på grund av särskilda förhållanden.
Över 1939 års luftskyddsutrednings betänkande infordrades utlåtanden
från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. För innehållet i de inkomna
yttrandena, såvitt i förevarande sammanhang är fråga, redogöres å sid.
17—20 i propositionen, vartill utskottet hänvisar.
Vid remiss till lagrådet av upprättat förslag till lag örn ändring i vissa
delar av luftskyddslagen anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Möller — efter att hava redogjort för förslagen
rörande inrättande av skyddsrum — följande:
■ Den senaste tidens utrikespolitiska händelser synas mig starkt motivera,
att åtgärder utan dröjsmål vidtagas, varigenom garanti kan vinnas för att
de skyddsrum komma till stånd, vilka kunna anses oundgängligen erforderliga
för beredandet av en något så när tillfredsställande trygghet. Det förslag,
som 1939 års luftskyddsutredning i sådant hänseende framlagt rörande
vissa ändringar i luftskyddslagen och för vars huvuddrag redogörelse lämnats
i det föregående, synes mig ändamålsenligt och jag godtager detsamma
i princip. Vad angår luftskyddsutredningens förslag till lag om skyldighet
i vissa fall att inrätta skyddsrum för luftskyddsändamål har det, såsom
förut framhållits, befunnits lämpligt att sammanföra bestämmelserna i detsamma
med stadgandena i förslaget till lag örn byggnadstekniskt luftskydd
till en författning. Dessa lagstiftningsspörsmål anmälas av chefen för justitiedepartementet.
Jag har låtit inom socialdepartementet upprätta förslag till lag örn ändring
i vissa delar av luftskyddslagen. Vad i yttrandena anförts har icke synts mig
vara av beskaffenhet att föranleda ändringar i sak i utredningens förslag.
Vissa jämkningar av huvudsakligen formell natur hava emellertid vidtagits
såväl i 10 som i 11 §. Sålunda hava, bland annat, de av utredningen föreslagna
bestämmelser, som avsetts skola ingå i 10 §, upptagits såsom ett 2 morn.,
under det att nuvarande 2 mom. med någon omformulering fått bilda ett nytt
3 mom. —- I förevarande sammanhang har ställning tagits allenast till de bestämmelser,
som hava avseende å anordnandet av skyddsrum. Till de bestämmelser
i 11 §, som hava avseende å kommunernas skyldigheter i fråga om anskaffning
och förvaring av gasmasker, återkommer jag i det följande.
I samband med behandlingen av 11 § 1 mom. har utredningen anmärkt, att
särskilt stadgande icke torde erfordras angående påföljderna för det fall, att
åläggande, som där avsåges, åsidosattes. I sådant avseende hänvisades till
innehållet i 14 §. Då det synes lämpligt, att länsstyrelsen erhåller befogenhet
att förelägga vite eller att lämna erforderlig handräckning eller ombesörja
11
Första lagutskottets utlåtande Nr 6.
föreskriven åtgärd i varje fall, då ett åsidosättande sker av bestämmelse i
10 eller 11 § eller av föreskrift eller åläggande, som där avses, har jämväl 14 §
givits ändrad lydelse.
Yad angår frågan örn statsbidrag för inrättande av skyddsrum vill jag i
förevarande sammanhang allenast göra det principiella uttalandet, att jag för
min del godtager utredningens förslag, att staten som huvudregel skall lämna
bidrag till inrättande av allmänna skyddsrum samt att bidragets storlek skall
bestämmas till i regel två tredjedelar av kostnaderna. Härvid bör emellertid
noggrann prövning verkställas och hänsyn tagas till den värdestegring, som
på grund av inrättandet av skyddsrum i vissa fall otvivelaktigt kan uppstå.»
Civilbefolkning-ens förseende med g-asskyddsutrustning-.
I de förut omnämnda motionerna I: 152 och II: 191 vid 1939 års
lagtima riksdag hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte begära
utredning, huruvida icke gasmasker lämpligen kunde av staten anskaffas
och i mån av behov tillhandahållas civilbefolkningen utan kostnad för den
enskilde.
Med anledning därav hade riksdagen i skrivelse den 15 april 1939, nr 5,
punkten 176, anfört, att enligt riksdagens mening den i motionerna väckta
frågan örn civilbefolkningens förseende med gasskyddsutrustning vore värd
allt beaktande. Skäl syntes riksdagen tala för att staten åtminstone i viss
utsträckning bidroge till kostnaden för detta ändamål och därvid tillsåge,
att gasskyddsutrustning i första hand tillhandahölles dem, som icke på egen
bekostnad kunde anskaffa sådan. Riksdagen hade därför i skrivelsen anhållit,
att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning, huruvida och i vad
mån civilbefolkningen borde på statens bekostnad tillhandahållas erforderlig
gasskyddsutrustning.
Kär dåvarande chefen för socialdepartementet den 30 juni 1939
begärde Kungl. Maj:ts bemyndigande att utse sakkunniga för att verkställa
utredning beträffande, bland annat, gasskyddsutrustning för den civila befolkningen
anförde han, att nämnda spörsmål syntes vara av stor betydelse.
Det syntes emellertid vara uteslutet, att staten i full utsträckning skulle
ikläda sig ansvaret och kostnaderna för civilbefolkningens förseende med
gasskyddsutrustning. I princip torde det få anses tillkomma den enskilde
medborgaren att för sitt vidkommande lösa denna fråga. Därvid mötte
emellertid vissa svårigheter, framkallade framför allt av nödvändigheten, att
förvaring av gasmasker ordnades på ett sådant sätt, att deras användbarhet
icke för snabbt minskades. Vidare tedde sig sannolikt anskaffandet av gasskyddsutrustning
såsom en alltför betungande utgift för obemedlade och
mindre bemedlade. Under sådana förhållanden syntes det böra övervägas,
huruvida och i vilken utsträckning staten borde medverka till anskaffande,
lagring och tillhandahållande av gasskyddsutrustning åt civilbefolkningen.
Vid utredning härom borde även prövas, vilken gasmasktyp som kunde anses
vara den för civilbefolkningen lämpligaste.
12
Försia lagutskottets utlåtande Nr 6.
1939 års luftskyddsutredning.
Utredningen behandlar i sitt betänkande den 20 december 1939 ingående
frågan om civilbefolkningens förseende med gasskyddsutrustning.
Utredningen redogör därvid i skilda kapitel för »gasfaran och möjligheterna
att skydda sig däremot» (sid. 6—8), »sättet för anskaffande av folkgasmasker»
(sid. 9—11), »beräkningar rörande behovet av folkgasmasker»
(sid. 11—16) samt »valet av gasmasktyp» (sid. 16—17). Till dessa redogörelser
torde utskottet få hänvisa. I förevarande sammanhang synes dock
därom böra nämnas, att utredningen funnit det väl motiverat att genom
statliga åtgärder underlätta civilbefolkningens förseende med gasmasker, att
det syntes utredningen ofrånkomligt, att staten åtoge sig ansvaret för att
gasmasker för civilbefolkningen vid behov funnes tillgängliga inom landet,
vilken fråga borde lösas genom statsinköp hos enskilda svenska tillverkare,
att man enligt utredningens efter samråd med militär sakkunskap inom försvarsstaben
vunna uppfattning tillsvidare kunde nöja sig med att anskaffa
gasmasker åt befolkningen i luftskyddsorter av A- och B-klass (orter där
mera omfattande planläggning av luftskyddet ansetts böra äga rum hava
med hänsyn till faran för luftanfall indelats i fyra klasser — A, B, C och
I) — därvid de mest hotade områdena hänförts till klass A o. s. v.) samt att
utredningen funnit C-gasmasken mest lämpad för civilbefolkningen i allmänhet
(gasmaskerna indelas med hänsyn till effektivitet i tre typer, betecknade
med A, B och C, därvid A-typen är den effektivaste men samtidigt
också den dyraste).
Beträffande sättet för tillhandahållande av folkgasmasker åt allmänheten
anför utredningen bland annat:
Aven örn själva anskaffningen av folkgasmasker ombesörjdes av staten,
vore därmed icke givet, att kostnaden för civilbefolkningens förseende med
gasmasker i dess helhet borde stanna å statsverket. Det syntes i princip
rimligt, att de enskilda själva finge bekosta sin gasskyddsutrustning. Vissa
svårigheter uppstode emellertid därvid. En av dessa bestode däri, att utgifterna
för ändamålet skulle bliva alltför betungande såväl för de obemediade
som för ett flertal av de mindre bemedlade. Frågan i vad mån de
enskilda medborgarna kunde åläggas skyldighet att betala för sina gasmasker
sammanhängde med spörsmålet, huruvida gasmaskerna redan i fredstid
skulle tillhandahållas allmänheten eller örn de tillsvidare borde läggas
i förråd och utdelas först i händelse av krig. Med hänsyn till att gasmaskerna
vore relativt ömtåliga, varför man Hnge räkna med relativt kort
liållbarhetstid, därest de utlämnades till allmänheten, förklarade utredningen,
att det icke kunde anses tillrådligt med sådan utdelning under fredstid.
Utredningen förklarade sig vidare icke kunna förorda, att kostnaderna för
anskaffningen av folkgasmasker skulle täckas genom försäljning av anvisningar
eller eljest genom upptagande av personliga avgifter redan i fredstid.
Att i händelse av krig fordra betalning av dem, till vilka gasmasker då
skulle utdelas, vore icke heller tilltalande. Utredningen hade för sin del
icke funnit någon utväg, varigenom önskemålet, att de enskilda medborgarna
själva skulle bekosta sina gasmasker, kunde på lämpligt sätt tillgodoses.
Utredningen hade emellertid i möjligaste mån velat söka förekomma,
att kostnaderna för gasmaskanskaffningen drabbade andra än dem, vilkas
13
Första lagutskottets utlåtande Nr 6.
behov av gasskydd det gällde att tillgodose. I sådant syfte föreslog utredningen,
att nämnda kostnader fördelades mellan staten och de kommuner,
där folkgasmasker i händelse av krig borde utdelas. Därmed vunnes åtminstone
så mycket, att invånarna i de orter, för vilka gasmaskerna vore
avsedda, i sista hand Ängö bära en större andel av kostnaderna än befolkningen
i övrigt.
Sättet att förverkliga vad utredningen sålunda föreslagit torde vara, att
Kungl. Majit bemyndigades att, där Kungl. Majit funne nödigt, att invånarna
i viss ort vid luftanfall vore försedda med gasmasker, ålägga vederbörande
kommun att anskaffa folkgasmasker till det antal Kungl. Majit
bestämde. Kommun, som ålades dylik skyldighet, borde samtidigt beredas
möjlighet att tillhandla sig gasmaskerna av staten mot en ersättning, som
motsvarade viss del av kostnaderna för gasmaskernas anskaffande.
Efter övervägande av olika alternativ har utredningen stannat för den uppfattningen,
att ersättningen bör utgöra hälften av sammanlagda inköps- och
förpackningskostnaden. Enligt vad utredningen inhämtat förefinnas utsikter
för att staten skall kunna inköpa erforderligt antal lämpliga folkgasmasker för
ett pris av högst 5 kronor 75 öre per styck. Kostnaderna för gasmaskernas
förpackande på ett för långvarig lagring lämpat sätt beräknas uppgå till omkring
30 öre per gasmask. Utredningens förslag rörande fördelningen av kostnaderna
för folkgasmaskernas anskaffande skulle sålunda innebära, att kommunerna
finge vidkännas en utgift av högst 3 kronor för varje gasmask.
Föreskrift om rätt för Kungl. Majit i vissa fall att ålägga kommun att
anskaffa gasmasker anser utredningen böra intagas i 11 § luftskyddslagen,
som redan nu innehåller åtskilliga bestämmelser örn kommuners och enskildas
skyldighet att under fredstid tåla eller vidtaga luftskyddsåtgärder.
Vidare hava förslag till kungörelse om försäljning av folkgasmasker samt
till viss med förevarande spörsmål sammanhängande ändring i luftskvddskungörelsen
utarbetats av utredningen (se Bilagorna 3 och 4 vid propositionen)
.
Beträffande innehållet i yttrandena över utredningens förslag, såvitt
angår civilbefolkningens förseende med gasmasker, hänvisas till en å sid.
25 och 26 i propositionen intagen redogörelse.
Vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om ändring i vissa delar av
luftskyddslagen anförde föredragande departementschefen
i denna del följande:
»I överensstämmelse med 1939 års luftskyddsutrednings förslag har i departementsförslaget
till lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen i det
nya 1 mom. av 11 § såsom ett andra stycke upptagits bestämmelse örn skyldighet
för kommun att i enlighet med av Konungen meddelade föreskrifter
anskaffa och på betryggande sätt i lager förvara gasmasker för den del av
befolkningen, som icke är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst. Att märka
är, att staten sörjer för att de personer, som vid krigsfall skola fullgöra
luftskyddstjänst, bliva försedda med gasmasker.
Vad angår frågan om bekostandet av gasmaskutrustning vill jag i detta
sammanhang inskränka mig till den deklarationen, att kostnaderna för anskaffning
av gasmasker enligt min mening böra bestridas av staten. Härav följer,
Utskottet.
14 Första lagutskottets utlåtande Nr 6.
att det såsom bilaga 3 betecknade författningsförslaget icke synes mig kunna
läggas till grund för blivande kungörelse i ämnet.»
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.
Det framlagda lagförslaget innebär i första hand att Kungl. Maj:t bemyndigas
ålägga kommun att anordna allmänna skyddsrum. I samband därmed
har skyldigheten för enskilda fastighetsägare m. fl. att tåla inrättandet
av skyddsrum vidgats. Vidare har i luftskyddslagen upptagits bestämmelse
örn rätt för Kungl. Maj:t att ålägga kommun att anskaffa och på betryggande
sätt i lager förvara gasmasker för den del av befolkningen, som icke är avsedd
att fullgöra luftskyddstjänst. Utskottet har vid sin granskning av lagförslaget
icke funnit anledning till erinran mot detsamma och får alltså hemställa,
att förevarande proposition, nr 18, måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 7 februari 1940.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Wagnsson*, Branting, Eskhult,
Ewerlöf, Karl Johan Olsson och Sandorf;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Olsson i
Mellerud, Gezelius och Larsson i Hede, fru Gustafson* samt herrar Dahlbäck och
Gustafsson i Lekåsa.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1940:41 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 a1 i texten