Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937

1940-02-07 · 14 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1940:6, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till riksdagens kansli den 7 februari 1940 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen

den 11 juni 1937 (nr 504).

Genom en den 19 januari 1940 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 18, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

Olli ändring i vissa delar av luftskyddslagen deli 11 juni 193? (nr 504).

Härigenom förordnas, att 10, 11 och 14 §§!) luftskyddslagen den 11 juni

1937 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

10 §.

1 mom. Det åligger--— lämna erforderligt biträde.

2 mom. Vill någon i enlighet med gällande plan för luftskyddet inom visst

luftskyddsområde anordna skyddsrum inom fastighet eller byggnad eller del

av fastighet eller byggnad, som tillhör eller innehaves av annan, må länsstyrelsen

på framställning föreskriva, att tillfälle skall lämnas till utförande

av arbete, som erfordras för ändamålet.

För skada och intrång, som förorsakas av skyddsrummets anordnande,

skall, där ej åtgärden medför allenast ringa kostnad eller olägenhet, skälig

ersättning lämnas. Kan överenskommelse örn ersättning icke träffas, må den,

som fordrar ersättning, väcka talan därom vid rätten i den ort, där fastigheten

eller byggnaden är belägen.

Innan arbetet börjas, skall hos länsstyrelsen ställas pant eller borgen för

ersättningens gäldande; dock skall vad sålunda stadgats icke gälla kronan.

3 mom. Finner länsstyrelsen annan åtgärd än i 2 mom. avses vara erforderlig

för beredande av luftskydd, vare ägare eller innehavare av egendom, som

av åtgärden beröres, pliktig att tåla åtgärden, såvida den för honom medför

allenast ringa kostnad eller olägenhet.

’) Senaste lydelse se SFS 1939: 298.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 ard. Nr 6. 302 40

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

11 §•

1 moni. Finner Konungen beträffande viss ort erforderligt, att inom orten

inrättas skyddsrum, i vilka vid luftanfall skydd kan beredas åt personal,

som har att leda eller fullgöra luftskyddstjänst berörande orten i dess helhet,

åt personer, som omhändertagas vid hjälpplatser, eller åt vägfarande och

andra, som uppehålla sig utomhus på allmänna platser, må Konungen

ålägga vederbörande kommun att inom nämnda ort anordna dylika skyddsrum.

Konungen må ock, där det finnes nödigt, att invånarna inom viss ort äro

försedda med gasmasker, ålägga kommunen att anskaffa och på betryggande

sätt i lager förvara gasmasker, till det antal Konungen bestämmer, för den

del av befolkningen, som icke är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.

2 mom. Kan med utförandet av luftskyddsåtgärd, som nedan sägs, icke

utan äventyrande av luftskyddet anstå och betingar åtgärden icke oskälig

kostnad, må länsstyrelsen ålägga kommun:

att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga

åtgärder för att varna personalen, då luftanfall hotar;

att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras

för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen;

att i den mån det lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar

för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk;

att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nämnda

verk; samt

att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd

personal, som i följd av sin anställning är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.

Det åligger därjämte kommun att på betryggande sätt förvara den för luftskyddstjänsten

inom vederbörande luftskyddsområde avsedda gasskyddsmaterielen.

3 mom. Annan ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning

än kommun må av Konungen åläggas att med avseende å driften vid anläggningen

eller inrättningen vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande

av luftskyddet kan anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför

oskälig kostnad.

4 mom. Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för

vilken luftskyddsplan uppgjorts, vare skyldig att anskaffa och underhålla

sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig för fastighetens

eller egendomens behov.

5 mom. Om skyldighet i vissa fall för ägare av anläggning, inrättning

eller byggnad att anordna skyddsrum gäller vad därom särskilt stadgas.

14 §.

Den som åsidosätter bestämmelse i 10 eller 11 § eller föreskrift eller

åläggande, som där avses, må av länsstyrelsen föreläggas lämpligt vite.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 6. 3

Länsstyrelsen åge ock lämna erforderlig handräckning eller ombesörja föreskriven

åtgärd samt uttaga kostnaden därför av den försumlige.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I fråga örn de skäl som ligga till grund för förslaget får utskottet, i den

mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Ändringarna i luftskyddslagen avse dels bestämmelser örn inrättande av

skyddsrum för luftskyddsändamål och dels bestämmelser rörande civilbefolkningens

förseende med gasskyddsutrustning.

Inrättande av skyddsrum för luftskyddsändamål.

Gällande bestämmelser.

Författningsbestämmelser.

Luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504, ändr. nr 298/1939) innehåller

i 7—12 §§ stadganden örn luftskyddets förberedande. Skyldighet att

inrätta skyddsrum finnes däri icke direkt föreskriven. Dock stadgas i 11 § 1 mom.

första stycket bland åtgärder, vilka länsstyrelse såsom ledare av luftskyddet

inom länet kan ålägga kommun, skyldighet att vidtaga erforderliga skyddsanordningar

för driftspersonalen vid kommunens tekniska verk; till sådana

anordningar synes även skyddsrum kunna räknas. Förutsättning för ett

dylikt åläggande är emellertid, att med utförandet av sådan luftskyddsåtgärd

icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå samt att åtgärden icke

betingar oskälig kostnad. Stadganden, som ej hava avseende å kommunerna,

äro ännu knapphändigare. I 10 § 2 mom. föreskrives sålunda, att ägare eller

innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som

beröres av luftskyddets planläggning, är pliktig att med avseende å egendomen

tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas erforderlig för beredande av luftskydd,

såvida åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller olägenhet.

Örn än anordnande av skyddsrum formellt går in härunder och lagrummet

därför är tillämpligt i fråga om tålande av att skyddsrum inrättas, torde

dock sådan åtgärd knappast hava avsetts; man synes närmast hava tänkt på anbringande

av alarmanordningar och dylikt. — I fråga om luftskyddslagen torde

även böra omnämnas föreskrifterna i 8 § att det åligger länsstyrelsen att med

ledning av luftskyddsinspektionens anvisningar meddela erforderliga bestämmelser

örn planläggningen av luftskyddet inom länets olika delar samt i 9 §

att luftskyddschefen skall uppgöra plan för luftskyddet samt i övrigt förbereda

dess genomförande inom luftskyddsområdet. Bestämmelserna i 8 och 9 §§ hava

givetvis avseende även å inrättandet av skyddsrum. Att uppmärksamma är

vidare stadgandet i 13 § första stycket, enligt vilket Konungen, om riket be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

finner sig i krig eller krigsfara, äger förordna, att riket eller del därav skall

försättas i luftskyddstillstånd och att planerna för luftskyddet helt eller delvis

skola verkställas. —• Enligt 14 § må den, som åsidosätter bestämmelse i 10 §

eller åläggande, som meddelats enligt 11 §, av länsstyrelsen föreläggas lämpligt

vite. Fullgöres ej åläggande, som nyss är sagt, äger länsstyrelsen ock ombesörja

åtgärden samt uttaga kostnaden för densamma av den försumlige.

Jämlikt 2 § luftskyddsk ringö reisen den 10 juni 1938 (nr 307,

ändr. 801/1939) bör vid luftskyddets förberedande övervägas, bland annat, i

Arnd mån planläggningen av detsamma skall omfatta byggnadstekniska åtgärder

äA7ensom andra åtgärder för beredande av kollektivt skydd mot verkningar

av bomber och stridsgaser. Det må nämnas, att i 2 § luftskyddskungörelsen

skillnad göres mellan tre olika slag av luftskydd, nämligen allmänt

luftskydd eller åtgärder, som avse ett samhälle i dess helhet, industriluft sky dd

eller åtgärder beträffande särskilda anläggningar och företag samt enskilt luftsleydd,

Allhet beskrives såsom åtgärder i övrigt för beredande av luftskydd. I

anslutning till denna uppdelning bruka skyddsrum för ändamål, som äga samband

med det allmänna luftskyddet, benämnas allmänna skyddsrum, medan

för övriga skyddsrum användes termen enskilda skyddsrum. De allmänna

skyddsrummen uppdelas i sin tur i centraler för luftskyddsledningen, skyddsrum

för luftskyddspersonal i övrigt, skyddsrum för hjälpplatser och skyddsrum

för gatutrafikanter, vilka sistnämnda även benämnas offentliga skyddsrum.

För frågan örn inrättandet av skyddsrum äro vidare vissa bestämmelser

1 lagen den 31 mars 1938 (nr 90, ändr. 294/1939) örn förfoganderätt

för luftskyddets behov av betydelse. Dessa bestämmelser äga

emellertid tillämpning allenast då luftskyddstillstånd är rådande. 4 § innehåller

i 1 mom. föreskrift därom, att ägare eller innehavare av anläggning, inrättning,

fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts

eller luftskydd eljest erfordras, är pliktig att tåla eller vidtaga de åtgärder

med avseende å egendomen ävensom dess inredning och utrustning, som av

länsstyrelsen prövas erforderliga för luftskyddets genomförande. Underlåter

någon att vidtaga åtgärd, som aA^ses i 4 § 1 morn., äger länsstyrelsen enligt

2 mom. i samma paragraf ombesörja åtgärden; kostnaden härför må, efter

prövning av domstolen i den ort, där åtgärden ägt rum, uttagas av den försumlige,

i den mån han icke på grund av stadgande i luftskyddsförfogandelagen

eller eljest är berättigad till ersättning för åtgärden. Har åtgärd vidtagits,

varom i 4 § 1 mom. sägs, må enligt 5 § 1 mom. ersättning, efter vad som

finnes skäligt, av kronan lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren i

följd därav fått vidkännas. Avser åtgärden huvudsakligen beredande av skydd

för auss egendom eller dess ägare eller innehavare eller för personer, som vid

den tid, då luftskyddstillstånd inträdde, bodde eller vistades inom egendomen

eller eljest nyttjade denna, utgår emellertid enligt 5 § 3 mom. ersättning

allenast örn och i den mån det med avseende å storleken av kostnad eller

skada, som föranledes av åtgärden, samt omständigheterna i övrigt prövas

skäligt.

Allmänna bestämmelser örn skyldighet för kommun att inrätta skyddsrum

finnas icke i gällande författningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

o

Bestämmelser örn statsbidrag.

Vid 1937 —1939 års lagtima riksdagar har för budgetåren

1937/38, 1938/39 och 1939/40 under femte huvudtiteln, rubriken »Civilt luftskydd:

Bidrag till kommuner för anordnande av vissa skyddsrum» anvisats

reservationsanslag å tillhopa 500,000 kronor. Bidrag hava i främsta rummet

varit avsedda att tillgodose behovet av ledningscentraler, skyddsrum för aktiv

personal och hjälpplatser, men bidrag skulle, i den mån anslagen lämnade tillgång

därtill, kunna erhållas även till inrättande av skyddsrum för allmänheten.

Under de två förstnämnda budgetåren utgingo bidrag endast för anordnande

av skyddsrum i redan uppförda byggnader. Enligt de för budgetåret 1939/40

gällande föreskrifterna kunna bidrag utgå oberoende av örn man avser att

utnyttja äldre byggnader eller att i annan ordning tillgodose behovet, då det

gäller anordnande av skyddsrum för ledningscentraler och den aktiva personalen

till ur luftskyddssynpunkt viktiga kommuner samt då fråga är örn

skyddsrum för civilbefolkningen, i den mån det gäller kommuner med svag

ekonomisk ställning. Bidragen hava utgått med, i princip, 2/s av kostnaderna.

På framställning av Kungl. Majit har även urtima riksdagen 1939

beviljat avsevärda belopp för budgetåret 1939/40 för anordnande av skyddsrum.

Sålunda har under rubriken »Civilt luftskydd: Bidrag till kommuner

för anordnande av vissa skyddsrum» — avseende statsbidrag med 2/s av kostnaderna

för anordnandet av ledningscentraler, skyddsrum för aktiv personal

och för hjälpplatser ävensom skyddsrum i hamnarna — beviljats ett reservationsanslag

å 4,300,000 kronor. Anslag för statsbidrag till inrättande av

skyddsrum för allmänheten har däremot icke begärts av Kungl. Majit. Under

behandlingen av nyssnämnda ärende har emellertid av såväl föredragande

departementschefen som riksdagen framhållits, att blivande bestämmelser i

ämnet borde få retroaktiv karaktär. — Under rubriken »Bidrag till enskilda

järnvägar för anordnande av vissa skyddsrum» har anvisats ett reservationsanslag

å 500,000 kronor. Härvid avses statsanslag med 2Is av kostnaderna för

dylika anläggningar. Att märka är vidare, att anslag avses ifrågakomma endast

beträffande orter, som ur försvars- eller folkförsörjningssynpunkt äro särskilt

betydelsefulla.

Det må slutligen anmärkas, att åtgärder även vidtagits för anordnande av

skyddsrum i vissa staten tillhöriga fastigheter.

Vissa förslag och framställningar rörande åtgärder för inrättande

av skyddsrum.

I två motioner (1:152 och 11:191) vid 1939 års lagtima riksdag

hemställdes, bland annat, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

måtte begära skyndsam reglering i luftskyddslagen av kommuners och

enskildas skyldighet att medverka vid luftskyddets förberedande, innefattande

jämväl frågan om fördelningen av kostnaderna för allmänna skyddsrum. I

skrivelse den 15 april 1939, nr 5, uttalade riksdagen under punkten 179, att

riksdagen funne det vara av vikt, att frågan om fördelningen av kostnaderna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

för anordnandet av allmänna skyddsrum genom Kungl. Maj:ts försorg underkastades

förnyad prövning. Riksdagen hemställde därför, att Kungl. Majit

måtte taga denna fråga under förnyat övervägande och för 1940 års riksdag

framlägga det förslag, vartill prövningen kunde föranleda.

Den 30 juni 1939 begärde och erhöll chefen för socialdepartementet

Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla högst fem sakkunniga

för att verkställa utredning — förutom beträffande gasskyddsutrustning för

den civila befolkningen — i fråga örn grunderna för statsbidrag till kommuner

för anordnande av skyddsrum och därmed sammanhängande spörsmål. Härvid

yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Forslund, bland annat,

att de anslag, som anvisats för anordnande av luftskyddsrum, i första hand

avsetts för att bereda skyddsrum för den aktiva luftskyddspersonalen, varvid

man utgått från att initiativet till inrättandet av dylika skyddsrum skulle tagas

av respektive kommuner. Gällande grunder för statsbidrags utgående lede

emellertid på åtskilliga punkter av en viss oklarhet, varför desamma med ledning

av den erfarenhet, som förvärvats, borde bliva föremål för en allmän

granskning och därefter förslag till närmare bestämmelser i ämnet utarbetas.

Därvid borde ej blott beaktas fördelningen av kostnaderna för skyddsrummen

utan även de förutsättningar, under vilka statsbidrag borde utgå, samt andra

dithörande frågor, bland annat spörsmålet örn införande av förpliktelse för

kommunerna att anordna skyddsrum av ifrågavarande slag.

Vad åter anginge frågan örn skyddsrum för civilbefolkningen i övrigt, syntes

det enligt departementschefens åsikt icke kunna ifrågasättas, att staten skulle

åtaga sig ansvaret för att dylika skyddsrum bleve inrättade ens i orter, som

kunde befaras vara särskilt utsatta för risken att drabbas av luftanfall. De

huvudsakliga kostnaderna måste därvidlag bäras av kommunerna och enskilda.

Det borde emellertid undersökas, i vad mån statsbidrag i vissa fall borde

givas även för åtgärder av senast behandlade natur.

Sakkunniga tillkallades därefter den 11 juli 1939. De antogo benämningen

»1939 års luftskyddsutredning».

Under tiden efter de sakkunnigas tillsättande inkommo till Kungl. Majit

vissa i propositionen omnämnda ytterligare framställningar i ämnet. Tre av

dessa skrivelser äro av hemlig natur och hava hållits utskottet till handa.

Den 20 december 1939 avlämnade 1939 års luftskyddsutredning

betänkande med utredning och förslag angående civilbefolkningens

förseende med gasmasker samt inrättande av skyddsrum för luftskyddsändamål

(statens off. utredn. 1939:42).

I betänkandet framlade utredningen fem författningsförslag, nämligen förslag

till:

1) lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937

(nr 504);

2) kungörelse örn försäljning av folkgasmasker;

3) kungörelse örn ändring i vissa delar av luftskyddskungörelsen den 10 juni

1938 (nr 307);

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 6. 7

4) lag om skyldighet i vissa fall att inrätta skyddsrum för luftskyddsändamål;

samt

5) kungörelse om statsbidrag till inrättande av skyddsrum för luftskyddsändamål.

Dessa författningsförslag hava såsom bilagor (Bilagor 2—6) fogats vid

propositionen.

För utredningens förslag såvitt angår inrättande av skyddsrum för luftskyddsändamål

må här lämnas följande redogörelse.

Byggande av allmänna skyddsrum.

Beträffande spörsmålet om införande av förpliktelse för kommunerna att

anordna allmänna skyddsrum förklarar utredningen, att den efter att hava

införskaffat upplysningar rörande frågan, i vilken omfattning allmänna skyddsrum

hittills blivit inrättade, kommit till den uppfattningen, att Kungl. Majit

borde bemyndigas att ålägga kommun att i enlighet med gällande plan för

luftskyddet redan i fredstid anordna dylika skyddsrum. Att därvid göra

skillnad mellan olika slag av skyddsrum syntes icke motiverat. Visserligen

torde det ligga större vikt uppå att skyddsrum inrättades för luftskyddspersonal

än för gatutrafikanter, men utredningen ville för sin del understryka

behovet av skyddsrum jämväl för sistnämnda ändamål. Stadgande örn

befogenhet för Kungl. Majit att meddela föreskrifter örn inrättande av allmänna

skyddsrum hade upptagits i förslag till ett nytt 1 mom. i 11 § luftskyddslagen.

Utredningen avsåge, att nämnda stadgande skulle kompletteras

med bestämmelser örn rätt för kommuner, som förpliktades bygga skyddsrum,

att erhålla statsbidrag till kostnaderna därför.

Beträffande den närmare innebörden av förslaget till ändring av 11 § anför

utredningen följande:

Det nya 1 mom. består av två stycken. I första stycket behandlas frågan

om inrättandet av allmänna skyddsrum. Utredningen erinrar om att dessa

brukade uppdelas i fyra grupper, vilka enligt vedertagen terminologi benämndes

centraler för den lokala luftskyddsledningen, skyddsrum för luftskyddspersonal

i övrigt, skyddsrum för hjälpplatser och offentliga skyddsrum.

Det kunde enligt utredningens åsikt ifrågasättas att vid angivandet av vilka

slags skyddsrum, som kommun skulle kunna åläggas bygga, begagna de sålunda

vedertagna benämningarna. Då dessa icke vore fullt otvetydiga, hade

det emellertid synts utredningen lämpligare att i lagtexten använda andra

uttryck av motsvarande innebörd.

1 1 mom. andra stycket hava upptagits bestämmelser rörande skyldighet

för kommuner att anskaffa och förvara gasmasker.

Beträffande 2—5 mom. i utredningens förslag anför utredningen följande:

2 mom. är lika med nuvarande 1 mom. med det undantag endast, att

sista stycket undergått en mindre redaktionell jämkning. — 3 mom. är lika

med nuvarande 2 mom. och 4 mom. lika med nuvarande 3 mom. — I 5 mom.

lämnas hänvisning till de lagar örn byggnadstekniskt luftskydd och örn

skyldighet i vissa fall att inrätta skyddsrum för luftskyddsändamål, vilka

utredningen förutsätter skola utfärdas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande Nr (i.

Anordnande ar enskilda skyddsrum.

Utredningen förklarar sig vidare hava kommit till den uppfattningen, att

tvingande bestämmelser örn anordnande av enskilda skyddsrum numera borde

meddelas. Erfarenheten hade visat, att man icke kunde räkna med att erforderligt

antal skyddsrum skulle komma till stånd på frivillighetens väg.

Utredningen förordade därför, att förslag i huvudsaklig överensstämmelse

med ett av byggnadsstyrelsen upprättat, den 19 september 1938 till Kungl.

Majit överlämnat förslag till lag om byggnadstekniskt luftskydd måtte föreläggas

riksdagen. Vidare framlade utredningen, såsom förut nämnts, förslag

till lag örn skyldighet i vissa fall att inrätta skyddsrum för luftskyddsändamål.

Enligt vad i propositionen angives hava bestämmelser örn skyldighet att

anordna enskilda skyddsrum funnits böra sammanföras i en författning, utarbetad

på grundval av nyssnämnda båda lagförslag.

Plikt att tåla åtgärder för inrättande ar

skyddsrum.

Utredningen framhåller, att vid inrättande av skyddsrum för gatutrafikanter

borde iakttagas, att skyddsrummen förlädes till sådana platser, där livligare

samfärdsel ägde rum. För att detta skulle låta sig göra torde det ej sällan

bliva nödvändigt att källarutrymmen inom privata byggnader toges i anspråk

för ändamålet. Även eljest syntes det kunna inträffa, att ett allmänt skyddsrum

måste förläggas till en fastighet, som icke tillhörde vederbörande

kommun. Kommunen vore då hänvisad till att genom förhandlingar söka

utverka fastighetsägarens medgivande att få disponera de erforderliga utrymmena.

Skulle fastighetsägaren vägra att lämna sitt tillstånd eller uppställa

orimliga ersättningskrav, stöde som regel intet tvångsmedel kommunen

till buds. Utredningen erinrar dock örn bestämmelserna i 10 § 2 mom. luftskyddslagen

men framhåller, att nämnda lagrum ej alltid torde kunna tilllämpas,

när fråga vore örn inrättande av allmänt skyddsrum.

Vidare påpekar utredningen, att motsvarande svårigheter kunde uppstå,

då det vore fråga om att inrätta enskilda skyddsrum.

Utredningen betonar, att, med hänsyn till vikten av att skyddsrum bleve

inrättade, åtgärder borde vidtagas i syfte att undanröja nyssnämnda svårigheter.

För dem, som önskade anordna skyddsrum inom utrymmen, vilka tillhörde

eller innehades av annan, torde rätt böra tillskapas att tvångsvis taga

utrymmena i anspråk, även örn den skada, som föranleddes därav, icke —

vilket är förutsättningen i 10 § 2 mom. luftskyddslagen — kunde betraktas

såsom ringa. För åtnjutande av denna rätt torde böra uppställas det villkor,

att skälig ersättning lämnades för skada och intrång.

Bestämmelser av angivet slag hava av utredningen föreslagits skola intagas

i 10 § luftskyddslagen såsom ett nytt 3 mom. Härom har utredningen yttrat

bland annat: ''i

Rätten att vidtaga åtgärder för inrättande av skyddsrum inom utrymmen,

som tillhöra eller innehavas av annan, torde böra göras beroende därav, att

åtgärderna stå i överensstämmelse med gällande plan för luftskyddet inom

orten. Befogenheten att medgiva dylik rätt läi-er böra tillkomma länssty
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande Nr ti.

reisen. Skälig ersättning synes i princip böra lämnas för skada oell intrång.

Undantag härifrån påkallas emellertid av det i 2 mom. av förevarande paragraf

givna stadgandet, att ägare eller innehavare av egendom, som beröres

av luftskyddets planläggning, är pliktig att med avseende å egendomen utan

ersättning tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas erforderlig för beredande

av luftskydd, såvida åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller

olägenhet. Utredningen vill uttala, att enligt utredningens uppfattning sistnämnda

stadgande icke bör tolkas alltför restriktivt, i synnerhet icke då

fråga är örn inrättande av skyddsrum för invånarna i hyreshus. Det synes

rimligt, att hyresgästerna i vanliga bostadshus i normala fall utan ersättning

få tåla, att till våningarna hörande källarutrymmen i deras eget intresse inredas

till skyddsrum. Tvist om ersättningsbeloppet bör av praktiska skäl

avgöras av rätten i den ort, där vederbörande fastighet eller byggnad är

belägen. Säkerhet bör ställas för ersättningens gäldande. Det torde böra

ankomma på länsstyrelsen att avgöra, huruvida erbjuden säkerhet är av beskaffenhet

att kunna godkännas.

Statsbidrag för inrättande av skyddsrum.

Luftskyddsutredningen framhåller, att den ej funne motiverat, att rätten

att erhålla statsbidrag till anordnande av skyddsrum gjordes beroende

av huruvida skyddsrummet skulle förläggas i redan uppförd byggnad eller

annorstädes. Däremot borde statens bidragsverksamhet på förevarande område

begränsas till att avse allmänna skyddsrum. Å andra sidan syntes skäl

till än snävare begränsning icke föreligga. Skyddsrum för gatutrafikanter

borde följaktligen i det hänseende, varom nu vore fråga, likställas med övriga

allmänna skyddsrum. Vidare syntes möjlighet böra hållas öppen att i begränsad

omfattning lämna bidrag jämväl till inrättande av enskilda skyddsrum.

Enligt utredningens uppfattning borde sålunda statsbidrag i enstaka

undantagsfall kunna få utgå till anordnande av skyddsrum vid företag av

synnerlig betydelse ur försvars- eller folkförsörjningssynpunkt. Främst borde

därvid beaktas behovet av skyddsrum vid viktigare hamnar och järnvägsknutar.

Beträffande frågan örn statsbidragets storlek framhåller utredningen, att

den kommit till den uppfattningen, att gällande ordning på förevarande område

borde bibehållas i stort sett oförändrad. Såsom huvudregel borde sålunda

gälla, att bidrag finge utgå med två tredjedelar av verkliga kostnaden, oberoende

av för vilket ändamål skyddsrummet vore avsett. Beträffande sådana

synnerligt skattetyngda kommuner, i vilka behov av särskilt omfattande luftskyddsåtgärder

förelåge, borde likväl större bidrag undantagsvis kunna komma

ifråga.

Förslag till kungörelse angående bidragsverksamheten, avsedd att utfärdas

av Kungl. Majit, har uppgjorts av utredningen (se Bilaga G vid propositionen).

Beträffande innehållet i denna kungörelse framhåller utredningen bland annat:

Kätt att erhålla statsbidrag synes lämpligen böra medgivas endast för

de fall, då inrättandet av skyddsrum framstår såsom angeläget. Vid bedömande

härav bör i fråga om varje särskild ort tagas hänsyn, förutom till faran

för luftanfall, jämväl till ortens storlek samt bebyggelse och beskaffenhet i

övrigt. Självfallet bör rätt till statsbidrag städse föreligga, där Kungl. Majit

meddelat åläggande för sökanden att inrätta skyddsrum.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

Såsom oeftergivlig förutsättning för erhållande av statsbidrag till anordnande

av skyddsrum bör vidare gälla, att skyddsrummet skall erbjuda trygghet

åtminstone mot splitter och husras. Möjlighet bör därjämte hållas öppen

att från fall till fall föreskriva strängare villkor med avseende å skyddsrummens

beskaffenhet. I sådant hänseende må anmärkas, att det enligt utredningens

uppfattning regelmässigt bör fordras, att skyddsrum göres gastätt.

Avvikelse härifrån bör ske endast på grund av särskilda förhållanden.

Över 1939 års luftskyddsutrednings betänkande infordrades utlåtanden

från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. För innehållet i de inkomna

yttrandena, såvitt i förevarande sammanhang är fråga, redogöres å sid.

17—20 i propositionen, vartill utskottet hänvisar.

Vid remiss till lagrådet av upprättat förslag till lag örn ändring i vissa

delar av luftskyddslagen anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Möller — efter att hava redogjort för förslagen

rörande inrättande av skyddsrum — följande:

■ Den senaste tidens utrikespolitiska händelser synas mig starkt motivera,

att åtgärder utan dröjsmål vidtagas, varigenom garanti kan vinnas för att

de skyddsrum komma till stånd, vilka kunna anses oundgängligen erforderliga

för beredandet av en något så när tillfredsställande trygghet. Det förslag,

som 1939 års luftskyddsutredning i sådant hänseende framlagt rörande

vissa ändringar i luftskyddslagen och för vars huvuddrag redogörelse lämnats

i det föregående, synes mig ändamålsenligt och jag godtager detsamma

i princip. Vad angår luftskyddsutredningens förslag till lag om skyldighet

i vissa fall att inrätta skyddsrum för luftskyddsändamål har det, såsom

förut framhållits, befunnits lämpligt att sammanföra bestämmelserna i detsamma

med stadgandena i förslaget till lag örn byggnadstekniskt luftskydd

till en författning. Dessa lagstiftningsspörsmål anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Jag har låtit inom socialdepartementet upprätta förslag till lag örn ändring

i vissa delar av luftskyddslagen. Vad i yttrandena anförts har icke synts mig

vara av beskaffenhet att föranleda ändringar i sak i utredningens förslag.

Vissa jämkningar av huvudsakligen formell natur hava emellertid vidtagits

såväl i 10 som i 11 §. Sålunda hava, bland annat, de av utredningen föreslagna

bestämmelser, som avsetts skola ingå i 10 §, upptagits såsom ett 2 morn.,

under det att nuvarande 2 mom. med någon omformulering fått bilda ett nytt

3 mom. —- I förevarande sammanhang har ställning tagits allenast till de bestämmelser,

som hava avseende å anordnandet av skyddsrum. Till de bestämmelser

i 11 §, som hava avseende å kommunernas skyldigheter i fråga om anskaffning

och förvaring av gasmasker, återkommer jag i det följande.

I samband med behandlingen av 11 § 1 mom. har utredningen anmärkt, att

särskilt stadgande icke torde erfordras angående påföljderna för det fall, att

åläggande, som där avsåges, åsidosattes. I sådant avseende hänvisades till

innehållet i 14 §. Då det synes lämpligt, att länsstyrelsen erhåller befogenhet

att förelägga vite eller att lämna erforderlig handräckning eller ombesörja

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

föreskriven åtgärd i varje fall, då ett åsidosättande sker av bestämmelse i

10 eller 11 § eller av föreskrift eller åläggande, som där avses, har jämväl 14 §

givits ändrad lydelse.

Yad angår frågan örn statsbidrag för inrättande av skyddsrum vill jag i

förevarande sammanhang allenast göra det principiella uttalandet, att jag för

min del godtager utredningens förslag, att staten som huvudregel skall lämna

bidrag till inrättande av allmänna skyddsrum samt att bidragets storlek skall

bestämmas till i regel två tredjedelar av kostnaderna. Härvid bör emellertid

noggrann prövning verkställas och hänsyn tagas till den värdestegring, som

på grund av inrättandet av skyddsrum i vissa fall otvivelaktigt kan uppstå.»

Civilbefolkning-ens förseende med g-asskyddsutrustning-.

I de förut omnämnda motionerna I: 152 och II: 191 vid 1939 års

lagtima riksdag hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte begära

utredning, huruvida icke gasmasker lämpligen kunde av staten anskaffas

och i mån av behov tillhandahållas civilbefolkningen utan kostnad för den

enskilde.

Med anledning därav hade riksdagen i skrivelse den 15 april 1939, nr 5,

punkten 176, anfört, att enligt riksdagens mening den i motionerna väckta

frågan örn civilbefolkningens förseende med gasskyddsutrustning vore värd

allt beaktande. Skäl syntes riksdagen tala för att staten åtminstone i viss

utsträckning bidroge till kostnaden för detta ändamål och därvid tillsåge,

att gasskyddsutrustning i första hand tillhandahölles dem, som icke på egen

bekostnad kunde anskaffa sådan. Riksdagen hade därför i skrivelsen anhållit,

att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning, huruvida och i vad

mån civilbefolkningen borde på statens bekostnad tillhandahållas erforderlig

gasskyddsutrustning.

Kär dåvarande chefen för socialdepartementet den 30 juni 1939

begärde Kungl. Maj:ts bemyndigande att utse sakkunniga för att verkställa

utredning beträffande, bland annat, gasskyddsutrustning för den civila befolkningen

anförde han, att nämnda spörsmål syntes vara av stor betydelse.

Det syntes emellertid vara uteslutet, att staten i full utsträckning skulle

ikläda sig ansvaret och kostnaderna för civilbefolkningens förseende med

gasskyddsutrustning. I princip torde det få anses tillkomma den enskilde

medborgaren att för sitt vidkommande lösa denna fråga. Därvid mötte

emellertid vissa svårigheter, framkallade framför allt av nödvändigheten, att

förvaring av gasmasker ordnades på ett sådant sätt, att deras användbarhet

icke för snabbt minskades. Vidare tedde sig sannolikt anskaffandet av gasskyddsutrustning

såsom en alltför betungande utgift för obemedlade och

mindre bemedlade. Under sådana förhållanden syntes det böra övervägas,

huruvida och i vilken utsträckning staten borde medverka till anskaffande,

lagring och tillhandahållande av gasskyddsutrustning åt civilbefolkningen.

Vid utredning härom borde även prövas, vilken gasmasktyp som kunde anses

vara den för civilbefolkningen lämpligaste.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Försia lagutskottets utlåtande Nr 6.

1939 års luftskyddsutredning.

Utredningen behandlar i sitt betänkande den 20 december 1939 ingående

frågan om civilbefolkningens förseende med gasskyddsutrustning.

Utredningen redogör därvid i skilda kapitel för »gasfaran och möjligheterna

att skydda sig däremot» (sid. 6—8), »sättet för anskaffande av folkgasmasker»

(sid. 9—11), »beräkningar rörande behovet av folkgasmasker»

(sid. 11—16) samt »valet av gasmasktyp» (sid. 16—17). Till dessa redogörelser

torde utskottet få hänvisa. I förevarande sammanhang synes dock

därom böra nämnas, att utredningen funnit det väl motiverat att genom

statliga åtgärder underlätta civilbefolkningens förseende med gasmasker, att

det syntes utredningen ofrånkomligt, att staten åtoge sig ansvaret för att

gasmasker för civilbefolkningen vid behov funnes tillgängliga inom landet,

vilken fråga borde lösas genom statsinköp hos enskilda svenska tillverkare,

att man enligt utredningens efter samråd med militär sakkunskap inom försvarsstaben

vunna uppfattning tillsvidare kunde nöja sig med att anskaffa

gasmasker åt befolkningen i luftskyddsorter av A- och B-klass (orter där

mera omfattande planläggning av luftskyddet ansetts böra äga rum hava

med hänsyn till faran för luftanfall indelats i fyra klasser — A, B, C och

I) — därvid de mest hotade områdena hänförts till klass A o. s. v.) samt att

utredningen funnit C-gasmasken mest lämpad för civilbefolkningen i allmänhet

(gasmaskerna indelas med hänsyn till effektivitet i tre typer, betecknade

med A, B och C, därvid A-typen är den effektivaste men samtidigt

också den dyraste).

Beträffande sättet för tillhandahållande av folkgasmasker åt allmänheten

anför utredningen bland annat:

Aven örn själva anskaffningen av folkgasmasker ombesörjdes av staten,

vore därmed icke givet, att kostnaden för civilbefolkningens förseende med

gasmasker i dess helhet borde stanna å statsverket. Det syntes i princip

rimligt, att de enskilda själva finge bekosta sin gasskyddsutrustning. Vissa

svårigheter uppstode emellertid därvid. En av dessa bestode däri, att utgifterna

för ändamålet skulle bliva alltför betungande såväl för de obemediade

som för ett flertal av de mindre bemedlade. Frågan i vad mån de

enskilda medborgarna kunde åläggas skyldighet att betala för sina gasmasker

sammanhängde med spörsmålet, huruvida gasmaskerna redan i fredstid

skulle tillhandahållas allmänheten eller örn de tillsvidare borde läggas

i förråd och utdelas först i händelse av krig. Med hänsyn till att gasmaskerna

vore relativt ömtåliga, varför man Hnge räkna med relativt kort

liållbarhetstid, därest de utlämnades till allmänheten, förklarade utredningen,

att det icke kunde anses tillrådligt med sådan utdelning under fredstid.

Utredningen förklarade sig vidare icke kunna förorda, att kostnaderna för

anskaffningen av folkgasmasker skulle täckas genom försäljning av anvisningar

eller eljest genom upptagande av personliga avgifter redan i fredstid.

Att i händelse av krig fordra betalning av dem, till vilka gasmasker då

skulle utdelas, vore icke heller tilltalande. Utredningen hade för sin del

icke funnit någon utväg, varigenom önskemålet, att de enskilda medborgarna

själva skulle bekosta sina gasmasker, kunde på lämpligt sätt tillgodoses.

Utredningen hade emellertid i möjligaste mån velat söka förekomma,

att kostnaderna för gasmaskanskaffningen drabbade andra än dem, vilkas

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

behov av gasskydd det gällde att tillgodose. I sådant syfte föreslog utredningen,

att nämnda kostnader fördelades mellan staten och de kommuner,

där folkgasmasker i händelse av krig borde utdelas. Därmed vunnes åtminstone

så mycket, att invånarna i de orter, för vilka gasmaskerna vore

avsedda, i sista hand Ängö bära en större andel av kostnaderna än befolkningen

i övrigt.

Sättet att förverkliga vad utredningen sålunda föreslagit torde vara, att

Kungl. Majit bemyndigades att, där Kungl. Majit funne nödigt, att invånarna

i viss ort vid luftanfall vore försedda med gasmasker, ålägga vederbörande

kommun att anskaffa folkgasmasker till det antal Kungl. Majit

bestämde. Kommun, som ålades dylik skyldighet, borde samtidigt beredas

möjlighet att tillhandla sig gasmaskerna av staten mot en ersättning, som

motsvarade viss del av kostnaderna för gasmaskernas anskaffande.

Efter övervägande av olika alternativ har utredningen stannat för den uppfattningen,

att ersättningen bör utgöra hälften av sammanlagda inköps- och

förpackningskostnaden. Enligt vad utredningen inhämtat förefinnas utsikter

för att staten skall kunna inköpa erforderligt antal lämpliga folkgasmasker för

ett pris av högst 5 kronor 75 öre per styck. Kostnaderna för gasmaskernas

förpackande på ett för långvarig lagring lämpat sätt beräknas uppgå till omkring

30 öre per gasmask. Utredningens förslag rörande fördelningen av kostnaderna

för folkgasmaskernas anskaffande skulle sålunda innebära, att kommunerna

finge vidkännas en utgift av högst 3 kronor för varje gasmask.

Föreskrift om rätt för Kungl. Majit i vissa fall att ålägga kommun att

anskaffa gasmasker anser utredningen böra intagas i 11 § luftskyddslagen,

som redan nu innehåller åtskilliga bestämmelser örn kommuners och enskildas

skyldighet att under fredstid tåla eller vidtaga luftskyddsåtgärder.

Vidare hava förslag till kungörelse om försäljning av folkgasmasker samt

till viss med förevarande spörsmål sammanhängande ändring i luftskvddskungörelsen

utarbetats av utredningen (se Bilagorna 3 och 4 vid propositionen)

.

Beträffande innehållet i yttrandena över utredningens förslag, såvitt

angår civilbefolkningens förseende med gasmasker, hänvisas till en å sid.

25 och 26 i propositionen intagen redogörelse.

Vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om ändring i vissa delar av

luftskyddslagen anförde föredragande departementschefen

i denna del följande:

»I överensstämmelse med 1939 års luftskyddsutrednings förslag har i departementsförslaget

till lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen i det

nya 1 mom. av 11 § såsom ett andra stycke upptagits bestämmelse örn skyldighet

för kommun att i enlighet med av Konungen meddelade föreskrifter

anskaffa och på betryggande sätt i lager förvara gasmasker för den del av

befolkningen, som icke är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst. Att märka

är, att staten sörjer för att de personer, som vid krigsfall skola fullgöra

luftskyddstjänst, bliva försedda med gasmasker.

Vad angår frågan om bekostandet av gasmaskutrustning vill jag i detta

sammanhang inskränka mig till den deklarationen, att kostnaderna för anskaffning

av gasmasker enligt min mening böra bestridas av staten. Härav följer,

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

att det såsom bilaga 3 betecknade författningsförslaget icke synes mig kunna

läggas till grund för blivande kungörelse i ämnet.»

Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.

Det framlagda lagförslaget innebär i första hand att Kungl. Maj:t bemyndigas

ålägga kommun att anordna allmänna skyddsrum. I samband därmed

har skyldigheten för enskilda fastighetsägare m. fl. att tåla inrättandet

av skyddsrum vidgats. Vidare har i luftskyddslagen upptagits bestämmelse

örn rätt för Kungl. Maj:t att ålägga kommun att anskaffa och på betryggande

sätt i lager förvara gasmasker för den del av befolkningen, som icke är avsedd

att fullgöra luftskyddstjänst. Utskottet har vid sin granskning av lagförslaget

icke funnit anledning till erinran mot detsamma och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 18, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 februari 1940.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Wagnsson*, Branting, Eskhult,

Ewerlöf, Karl Johan Olsson och Sandorf;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Olsson i

Mellerud, Gezelius och Larsson i Hede, fru Gustafson* samt herrar Dahlbäck och

Gustafsson i Lekåsa.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:41 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 a1 i texten