Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen och motionerna hänvisats till lagutskott.
1940-04-04 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1940:13, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen och motionerna hänvisats till lagutskott.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1940 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till lagutskott.
Genom en den 8 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 171, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till 1) lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu samt 2) lag med
visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr 377) om skogsaccis.
Propositionen har, såvitt angår sistnämnda lagförslag, hänvisats till bevillningsutskottet
samt i övrigt hänskjutits till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet.
I sammanhang med propositionen, i vad den hänvisats till lagutskott, har
utskottet till behandling förehaft fem i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna i första kammaren nr 163 av herr Sköldén
m. fl., nr 169 av herr Mannerskantz m. fl. och nr 170 av herr Tamm m. fl.
samt i andra kammaren nr 223 av herr Liedberg m. fl. och nr 250 av herrar
Staxäng och Thorell, motionerna I: 169 och 11:250, vilka hänvisats till bevillningsutskottet,
såvitt angår det under 2) här ovan anmärkta lagförslaget,
och i övrigt till lagutskott, allenast i den mån hänvisning skett till lagutskott.
I motionen I: 163 har hemställts, att inom ramen för behov av statliga
reservlager av ved, ägare av statligt prisgaranterad ved berättigas vid anfordran
erhålla veden inlöst av staten, att därvid skall betalas det garantipriset
överskridande pris, som en skälig prissättning i öppen marknad kan
motivera, att vissa i motionen berörda principiella betänkligheter mot ingrepp
i skogsägarens rätt i möjligaste mån beaktas samt att i mån som kan
anses nödvändigt, att kronan tvångsvis tager i anspråk enskild tillhörig skog,
därmed förfares såsom av statens vednämnd under »alternativ 2» föreslagits.
Motionerna I: 169 och 11:250, vilka äro likalydande, utmynna i en hemställan,
att riksdagen måtte avslå propositionen.
I motionerna I: 170 och II: 223, vilka äro likalydande, har yrkats, att 1 §
i den föreslagna lagen måtte få följande ändrade lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 13.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
Det åligger ägare av skogsmark, som enligt lag eller Kungl. Maj.ts förordnande
står under domänstyrelsens, stiftsnämnds eller skogsvårdsstyrelses
uppsikt eller kontroll, eller---angives.
samt att vad motionärerna i övrigt anfört måtte vid propositionens behandling
beaktas.
I sistnämnda motioner ha berörts spörsmålen örn åläggande för myndigheterna
att, innan ytterligare åtgärder enligt lagen tillgrepes, ställa erforderlig
arbetskraft till förfogande, om upprättande av försörjningsplan och om
införskaffande av en såvitt möjligt fullständig kännedom om tillgängliga
förråd samt om effektivare samordnande inom industrikommissionens ram
av samtliga problem, som sammanhänga med bränsle- och kraftförsörjningen.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen och motionerna,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till desamma.
Den totala årliga bränsleförbrukningen i Sverige beräknas enligt uppgift
i propositionen motsvara, därest övriga bränslen omräknas till ekvivalent
mängd stenkol, nära 13 miljoner ton stenkol. Av den nämnda myckenheten
utgöra de importerade bränslena nära 70 procent. Till jämförelse må nämnas,
att vid tiden för förra världskrigets början årsförbrukningen beräknades
till cirka 10 miljoner ton, varav endast omkring 50 procent utgjordes av importerat
bränsle. Det ökade beroendet av utlandet i fråga om bränsleförsörjningen
torde till en mycket betydande del få tillskrivas, att man i så stor utsträckning
övergått till centraluppvärmning av bostadsfastigheterna. Sålunda
beräknas för närvarande cirka 2,1 miljoner ton koks åtgå för hushållsändamål,
medan motsvarande förbrukning år 1913 uppgivits till knappt
0,1 miljoner ton. Därest den förstnämnda myckenheten skulle helt ersättas
med vedbränsle, skulle härför erfordras en myckenhet ved, uppgående till
icke mindre än omkring 14 miljoner kubikmeter löst mått. Vad denna
siffra betyder ur produktionssynpunkt torde bäst framgå vid en jämförelse
med den årskvantitet ved, som normalt avverkas i landet. Den normala avverkningen
av kastved uppgår sammanlagt till omkring 17,5 miljoner kubikmeter,
varav endast 7,5 miljoner kubikmeter avverkas för avsalu. Skulle
landets behov av hushållskoks helt ersättas med vedbränsle, skulle detta
med andra ord förutsätta nästan en tredubbling av den för avsalu avverkade
mängden kastved. Av de sålunda anförda siffrorna torde framgå angelägenheten
av att i nuvarande läge med betydande importsvårigheter åtgärder
vidtagas i syfte att åstadkomma en ökning av vedproduktionen.
Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 6 september 1939 har för handhavande,
under statens industrikommission, av frågor rörande landets försörjning
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
3
med vedbränsle och träkol inrättats en särskild nämnd, statens vednåmnd,
med därunder lydande lokala organ, vedkontor, ett för varje län. Vednämnden
har i sin verksamhet att följa de anvisningar, som av Kungl. Majit
eller industrikommissionen meddelas. Instruktion för vednämnden och
vedkontoren har utfärdats den 6 september 1939 (Sv. förf.-sami. nr 646).
Den har sedermera ändrats genom en kungörelse den 30 december 1939 (Sv.
förf.-sami. nr 957). Enligt instruktionen åligger det nämnden bl. a. att själv
eller genom vedkontoren i största möjliga utsträckning verka för frivilliga
leveranser av vedbränsle och träkol från producenter och sammanslutningar
av producenter direkt till förbrukare samt att, i den mån sådana leveranser
ej bliva tillräckliga, i anslutning till uppgjord allmän försörjningsplan vidtaga
åtgärder för anskaffning och fördelning av nödiga mängder av ifrågavarande
bränsle, allt med beaktande av att rikets skogstillgångar utnyttjas
på ett ändamålsenligt och med skäliga krav på en god skogsskötsel förenligt
sätt. För fullgörande av vad sålunda åligger nämnden äger denna
uppdraga åt skoglig producentsammanslutning eller annan organisation att
i lämplig utsträckning omhänderhava anskaffningen och försäljningen till
förbrukare och återförsäljare av vedbränsle och träkol inom visst område
eller från vissa skogsägare.
Vissa åtgärder hava redan av statsmakterna vidtagits i syfte att under
rådande krisläge främja vedproduktionen i riket. Sålunda har, sedan vid
urtima riksdagen 1939 (riksdagens skrivelse nr 76) anvisats ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor till reglering av vedproduktionen, Kungl. Majit
medgivit statens vednämnd att bevilja till Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund ansluten skogsägareförening lån för förskottering av avverkningskostnad
för ved, som enligt kontrakt skall till föreningen levereras av
dess medlemmar eller andra skogsägare eller innehavare av avverkningsrätter.
Vidare äga vedkontoren att under av Kungl. Majit bestämda tidsperioder
och i den omfattning, som vednämnden, enligt av Kungl. Majit givna föreskrifter
bestämmer, meddela garanti åt skogsägare att ved, som av honom
för avsalu producerats eller framdeles produceras och som ej finner köpare,
skall av staten inlösas till visst fastställt pris (garantipris). Garanti må
beviljas jämväl åt skogsägareförening för sådan ved, som enligt kontrakt
skall till föreningen levereras av föreningsmedlem eller annan skogsägare.
En ingående redogörelse för de bestämmelser, som i förevarande hänseende
utfärdats, har lämnats å sid. 5—8 i propositionen.
I en den 27 januari 1940 dagtecknad skrivelse har statens vednämnd hos
Kungl. Majit hemställt om vidtagandet av ytterligare åtgärder i syfte att
säkerställa vedanskaffningen för bränslesäsongen 1940—1941.
Beträffande behovet av ytterligare statliga åtgärder
till säkerställande av vedanskaffningen har vednämnden i huvudsak anfört
följande:
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
Enligt kungl, kungörelsen (nr 843) och kungl, brevet (nr 844) den 8
december 1939 hava vissa direkta stödåtgärder av statsmakterna beslutats
för att kunna uppnå den eftersträvade ökningen i vedbränsleproduktionen.
Innan dessa stödåtgärder blivit av statsmakterna satta i kraft, hade en för
vedavverkningen mycket lämplig del av avverkningssäsongen redan hunnit
förflyta. Enligt inkomna rapporter hava särskilt de mindre skogsägarna
under hela hösten ställt sig tvekande och avvaktande inför de utlovade åtgärderna,
varvid framför allt ovissheten om de priser, som skulle bliva fastställda
för den statliga garantien, verkat återhållande. Oaktat de relativt
goda garantipriser, som blivit fastställda, och de höjningar i marknadspriserna
på ved, som efter krisens inträde varit ofrånkomliga och varigenom
vedpriserna redan nu äro cirka 50 procent högre än i augusti 1939, torde
någon större inverkan på vedproduktionens omfattning i anledning av
nämnda prishöjning icke kunna allmänt avläsas. Inom stora delar av landet
får detta givetvis till icke ringa del tillskrivas den brist på arbetskraft,
som blivit en följd av inkallelserna till militärtjänstgöring, och detta gäller
alla skogsägargrupper. Dessa inkallelser förorsaka dock med all sannolikhet
särskilt avbräck i produktionen inom de mindre skogsbruken denna
vinter, och då vedförsörjningen till icke oväsentlig del beror på i vad mån
de mindre skogsbrukens andel kan framskaffas, är denna försörjning i
samma mån känslig för rubbningar i tillgången på arbetskraft på bondeskogarna.
Till de nu anförda omständigheterna, som verkat hämmande på vedavverkningarna
hittills, kommer, att i åtminstone vissa områden skogsägarna
med hänsyn till de starkt stegrade priserna på timmer och massaved gå in
för att avverka så stora kvantiteter av nämnda virkessortiment, att vedavverkningarna
knappast motsvara normal omfattning.
Inför den starkt ökade anskaffning, som nämnden anser sig böra förorda,
har givetvis i första hand övervägts att genom en utvidgad statlig
garanti på frivillighetens väg söka nå de resultat, som eftersträvats. De svårigheter,
icke minst ur pris- och arbetskraftssynpunkt, som därvid anmäla
sig, har gjort det alltmera klart för nämnden, att garantilinjen enbart icke
kan med tillförsikt följas vid den hårdare påfrestning på skogsägarnas vilja
och förmåga att deltaga i anskaffningsarbetet, som blir en följd av att väsentligt
större vedkvantiteter behöva anskaffas än som tidigare beräknats.
Nämnden finner sålunda ofrånkomligt, att vedanskaffning därjämte måste
ske i annan ordning.
I fråga om arten av de åtgärder, som nu borde ifrågakomma
för säkerställande av den erforderliga vedanskaffningen, har statens vednämnd
i sin förenämnda skrivelse anfört bl. a. följande:
Det är alldeles uppenbart, att ur ren skogsvårdssynpunkt möjligheter för
skogsägarna att företaga omfattande huggningar av brännved böra på allt
sätt tillvaratagas. Inom ramen för statsgarantien kunna sådana huggningar
nu i allmänhet utföras med ekonomiskt skäligt resultat. I alla de fall, där
av olika anledningar sådana huggningar icke komma till stånd, bör möjlighet
beredas staten att vidtaga åtgärder för att vedavverkning ändock skall
åstadkommas i erforderlig omfattning. Den av nämnden tills vidare förutsatta
anskaffningen av ett beredskapslager om 9 miljoner kubikmeter kommer
att av nämnden fördelas på länen med hänsynstagande till dessas be
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
5
räknade normala och extraordinära förbrukning, skogliga läge i förhållande
till större konsumtionsorter med mera. Inom länen fördelas de fastställda
kvantiteterna på de skilda skogsägargrupperna efter deras på lämpligt
sätt beräknade andel i den totala vedanskaffningen. De skilda skogsägarnas
andel i vedanskaffningen bestämmes med ledning av den beräknade
genomsnittliga anskaffning per hektar skogsmark inom vederbörande
grupp, som erfordras för att skogsägargruppens andel skall kunna fullgöras.
Nämnden har anmodat vedkontoren att ingiva förslag till fördelning
på skogsägargrupper av de för länet fastställda kvantiteterna. I fråga om
enskildas skogar under skogsvårdslagen torde kvantiteterna ved för avsalu
för de olika skogsägarna böra fastställas av vederbörande vedkontor efter
samråd med skogsvårdsstyrelsen. I sådana fall, då de fastställda kvantiteterna
icke utsynats och icke frivilligt anmälas till garanti, förutsättes att
tvångsutsyning verkställes av skogsvårdsstyrelsen, och att i samband därmed
erforderlig jämkning i den fastställda kvantiteten kan vidtagas. Skyldighet
att deltaga i vedanskaffningen enligt sådana grunder bör åläggas
envar ägare av skogsfastighet, där skogstiligången med hänsyn till fastighetens
och därmed sambrukad fastighets husbehov icke lägger hinder i vägen
för en avverkning av ved till avsalu och där utsyningen kan ske enligt
en god skogsvårds fordringar.
Denna allmänna produktionsskyldighet har nämnden tänkt sig kunna fullgöras
i första hand genom åtaganden av skogsägarna enligt de villkor, som
kunna bliva uppställda för en utvidgad statsgaranti. Garantianmälan av fastställda
kvantiteter kunna påräknas i första hand från domänstyrelsen beträffande
skogar under dess förvaltning men även från övriga allmänna skogar
under ordnad förvaltning. Likaså torde de egentliga skogsbolagen och i stor
utsträckning även enskilda skogsägare komma att anmäla å dem belöpande
kvantiteter till statsgaranti. Det bör nämligen stå klart för alla, som direkt
måste bidraga till alt säkerställa bränsleförsörjningen, att det för skogsägarnas
egen ekonomi är fördelaktigast, att de själva ombesörja vedens avverkning
och transport, och att varje statsingripande utöver bestämmandet av
den kvantitet ved, som i varje fall skall framskaffas, endast betyder sämre
resultat för de enskilda skogsägarna. Ett system för vedanskaffningen bör
bygga på denna princip, och skogsägaren bör efter eget val beredas tillfälle
att avgöra, på vad sätt han önskar fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla
ved. Därvid synas följande alternativ böra uppställas.
1. Skogsägaren förbinder sig enligt garantianmälan att anskaffa fastställd
kvantitet ved, i förekommande fall med avdrag av den kvantitet, som garantianmälts
av innehavare av avverkningsrätt å fastigheten.
2. I den mån den fastställda kvantiteten ved icke garantianmäles, skall
skogsägare vara skyldig att upplåta avverkningsrätt till erforderlig skog å
rot. Avverkningsrätten utbjudes genom vedkontoret på auktion eller infordrande
av anbud. Anbuden skola avse viss kvantitet och det rotvärde per
kubikmeter avverkad ved. som skall utgå till skogsägaren. Avverkningsrättsinnehavaren
har att i fråga örn den fastställda kvantiteten eller del därav
övertaga skogsägarens produktionsskyldighet mot rätt att efter avverkning
få försälja veden eller få den inlöst till garantipris. Vid försäljning eller inlösen
skall ersättning för rotvärdet utgå till skogsägaren.
3. Skulle den fastställda kvantiteten icke komma lill avverkning enligt
alternativ 1 eller 2 återstår att låta avverka veden i statens egen regi. Nämnden
vill redan nu uttala, alt denna sista utväg icke anses böra tillgripas,
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
förrän arbetskraftsbehovet i möjligaste mån tillgodosetts i fråga om de åtaganden,
som gjorts enligt alternativ 1 och 2.
Vid ett förfogande över skog för vedavverkning vill nämnden jämväl förorda,
att ersättning till skogsägaren av Kungl. Majit bestämmes till visst
belopp per kubikmeter avverkad ved i anslutning till fastställda garantipriser.
Enligt nämndens förmenande borde rotvärdesersättningen sättas relativt
låg, då ett förfogande alltid kommer att medföra sådana administrativa
kostnader för vedanskaffningen utöver avverkningskostnaderna, att det
kan uppstå svårigheter att få självkostnaderna täckta vid vedens avyttring.
Ersättningen bör dock, även om skogsägaren icke utnyttjat sina möjligheter
till bättre ekonomiskt resultat genom frivilligt åtagande under statsgaranti,
icke oskäligt nedpressas.------- -—- ---------- —
Vednämnden har ytterligare utvecklat sin syn på ifrågavarande spörsmål
på sätt framgår av propositionen sid. 11—13.
I sin förevarande skrivelse av den 27 januari 1940 har statens vednämnd
vidare —- dock utan att i detta sammanhang påkalla någon särskild Kungl.
Majrts åtgärd därutinnan — behandlat tvenne med det ifrågavarande problemet
intimt sammanhängande spörsmål, nämligen arbetskraftsoch
transportfrågorna. Härutinnan får utskottet hänvisa till den
å sid. 13—15 i propositionen lämnade redogörelsen.
Över statens vednämnds ifrågavarande skrivelse hava yttranden infordrats
från domänstyrelsen, statens industrikommission och centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund.
Domänstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att det för uppnående av ett
beredskapslager örn cirka 9 miljoner kubikmeter torde vara nödvändigt att,
såsom vednämnden föreslagit, ålägga skogsägarna produktionsskyldighet i
den utsträckning läget kräver och förhållandena i varje särskilt fall möjliggöra.
Styrelsen har samtidigt meddelat, att styrelsen vore beredd att fullgöra
den på skogarna under styrelsens förvaltning belöpande andelen i virkesanskaffningen,
i den mån därtill erforderlig arbetskraft stöde till buds eller
kunde ställas till förfogande. Styrelsen har vidare bl. a. framhållit det ändamålsenliga
däri, att i den virkeskvantitet, som produktionsskyldigheten omfattar,
finge inräknas vid en rationell avverkning fallande kolved och massaved,
under villkor att dessa sortiment tills vidare reserverades för bränsleändamål.
Vid produktionsskyldighetens fastställande för viss skogsägare
måste även avseende lästas vid virkesförrådets sammansättning å hans skog,
så att icke skyldigheten framtvingade avverkning av värdefull skog till ved.
Även statens industrikommission har givit uttryck åt den meningen, att åt
vednämnden måste inrymmas befogenhet att vidtaga mera positiva åtgärder
för befrämjande av vedanskaffningen och, om så skulle visa sig erforderligt,
även direkta tvångsåtgärder. Kommissionen har vidare förklarat sig giva sin
anslutning till vednämndens förslag om sättet för bestämmande av de kvantiteter
ved, varmed de olika skogsägaregrupperna och skogsägarna skola del
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
7
taga i vedanskaffningen. Däremot har kommissionen icke ansett sig kunna
biträda vednämndens förslag till åtgärder i syfte att säkra genomförandet av
avverkningsprogrammet. Kommissionen har härom — sedan kommissionen
understrukit, att en oundgänglig förutsättning för åvägabringandet av tillräckligt
omfattande avverkningar vore att arbetskraft kunde i nödig omfattning
disponeras för ändamålet -— anfört bl. a. följande:
Kommissionen anser, att den av vednämnden avsedda effekten skulle på
ändamålsenligaste sätt vinnas därest man -— utan formligt åläggande för
skogsägarna — för dem klargjorde, att ifrågavarande vedkvantiteter skola
vara avverkade och framkörda före viss tid vid äventyr, att kvantitet, motsvarande
vad som återstår att leverera, tages i förfogande av kronan mot
skälig ersättning. Förfarandet skulle bliva följande.
Kungl. Majit anbefaller vednämnden att upprätta en plan för anskaffande
av det fastställda beredskapslagret av ved och lämnar samtidigt de
huvudsakliga direktiven för vedanskaffningen. Vednämnden fördelar beredskapslagret
på skilda län och skogsägaregrupper. Nämnden uppdrager
åt vedkontoren att för varje enskild skogsfastighet bestämma den omfattning,
i vilken fastigheten skall deltaga i vedproduktionen, samt sättet och
tidpunkten för vedleveransernas fullgörande med iakttagande av att frivilliga
åtaganden örn leverans av ved utnyttjas i första rummet, i den mån
vedkontoret finner så lämpligen kunna ske, samt att de vedkvantiteter, som
skola avverkas inom olika områden, så vitt möjligt likformigt fördelas pä
den skogsmark, där dylik avverkning lämpligen bör företagas med hänsyn
till såväl god skogsvård som skogsmarkens avsättningsläge. Med avseende
å anskaffningsplanen må det ankomma på industrikommissionen alt giva
vednämnden de ytterligare anvisningar, som med hänsyn till industriens
behov kunna vara erforderliga.
Kungl. Majit anmodar därjämte vednämnden att genom vedkontoren kungöra
vedanskaffningsplanen för vederbörande skogsägare samt att genom
vedkontoren hålla sig underrättad örn planens fullföljande.
Samtidigt utfärdar Kungl. Majit med stöd av förfogandelagen en kungörelse
angående avverkning och framforsling av ved, avsedd att på framställning
av vednämnden sättas i kraft beträffande kommun, där vedanskaffningen
visat sig icke fortskrida enligt den fastställda planen. Kungörelsen
bör innehålla stadgande, att innehavare av skogsmark skall avverka
och framforsla ved i den omfattning och på det sätt, som av vederbörande
vedkontor bestämmes, samt alt veden skall ställas till förfogande åt kronan.
Ersättning för veden bör utgå enligt en av riksvärderingsnämnden fastställd
taxa, vilken upprättats på grundval av gällande garantipriser. I kungörelsen
bör lämpligen intagas föreskrift, att räkning å ersättning för ved, som tagits
i förfogande av kronan, skall insändas till vedkontoret, som bestämmer ersättningen
enligt taxan samt utbetalar beloppet. I den mån leveranskontrakt
redan tecknats beträffande ved, sorn faller under beslaget, skall beslaget
anses vara hävt för ved, som levererats enligt sådant kontrakt. Även för
andra fall torde föreskrifter örn hävande av förfogande böra intagas, bl. a.
då fråga är örn producent, som fullgjort vad som enligt anskaffningsplanen
till ifrågavarande tidpunkt på honom ankommer.
Även centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har funnit det ofrånkomligt,
alt vedanskaffningen säkerställdes genom vidtagande från stats
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
makternas sida av även andra åtgärder än de hittills genomförda. Centralrådet
har i princip lämnat utan invändning vednämndens förslag, att Kungl.
Maj:t av riksdagen skulle bemyndigas att vid behov tillgripa åtgärder för
genomförande av leveransplikt beträffande ved, därvid centralrådet förutsatt,
att bemyndigandet skulle erhålla formen av en fullmaktslag. Däremot
har centralrådet avstyrkt det av vednämnden såsom alternativ 2 framlagda
förslaget angående tvångsupplåtelse av avverkningsrätt. Det åsyftade förfaringssättet
kunde nämligen få en spekulativ och mot den lojale skogsägaren
orättvis tillämpning; svåra missförhållanden kunde därigenom uppstå,
vilka skulle lägga hinder i vägen för det anskaffningssätt som framför alla
andra vore önskvärt, nämligen enligt vednämndens såsom alternativ 1 framlagda
förslag. Systemet för vedanskaffningen borde därför enligt centralrådets
förmenande bygga uteslutande på vednämndens alternativ 1 och, i
den mån detta ej motsvarade förväntningarna, nämndens alternativ 3. Vad
särskilt angår frågan om skogsvårdsstyrelsernas medverkan vid ett tvångsutsyningsförfarande
har centralrådet funnit en dylik medverkan ägnad att
väcka vissa betänkligheter.
Föredragande departementschefen, statsrådet Eriksson, har i samband
med remiss till lagrådet av förslag i ämnet uttalat bl. a.:
Att verkställa en tillförlitlig beräkning av vedbehovet för bränslesäsongen
1940—1941 låter sig icke göra. Vedbehovet är beroende av möjligheterna
att framdeles importera utländskt bränsle, d. v. s. av omständigheter som
för närvarande icke kunna bedömas. I ett dylikt läge synes det nödvändigt,
att en sådan beredskap skapas i fråga om vedförsörjningen att övergång i
stor omfattning kan ske från eldning med importerat bränsle till vedeldning.
1 enlighet härmed och på framställning av de på detta område ansvariga
myndigheterna har Kungl. Majit genom brevet till statens vednämnd av den
2 februari 1940 fastställt den maximikvantitet ved, för vilken statsgaranti
må meddelas, till 16 miljoner kubikmeter löst mått. Denna kvantitet har
beräknats motsvara dels vad som normalt avverkas för försäljning såsom
hushållsbränsle och såsom kastved för industriens behov (6 respektive 1,5
miljoner kubikmeter), dels ock därutöver en vedreserv örn 8,5 miljoner kubikmeter.
Vid fastställandet av storleken av denna överskottskvantitet har
ansetts, att överskottet borde beräkningsmässigt motsvara större delen av
årsförbrukningen av importkoks såsom hushållsbränsle. Även örn man kan
hysa förhoppning om att vissa mängder importkoks skola bliva tillgängliga
för hushållsändamål, torde detta likväl icke böra föranleda en minskad beredskap
i fråga om vedanskaffningen. Vedreserven bör nämligen även till
viss del avse industriens behov av ved såsom ersättning för importerad stenkol
och koks.
För säkerställande av en så betydande extraordinär vedanskaffning som
den, med vilken här räknats, torde man — såsom vednämnden yttrat och
som jämväl i remissyttrandena framhållits — icke kunna lita enbart till de
åtgärder, som hittills från statsmakternas sida vidtagits. Med hänsyn till
det ytterst omfattande avverkningsprogram, med vilket man enligt vad förut
sagts bör räkna, bjuder försiktigheten att vidtaga sådana åtgärder att man
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
9
i händelse av behov har möjligheter att tvångsvis genomföra detsamma.
Självfallet bör man dock i första hand alltjämt lita till frivillig medverkan
från skogsägarnas sida och tvångsåtgärder böra förty icke tillgripas i annat
fall eller i vidare mån än som kan visa sig oundgängligen erforderligt.
Innan jag övergår till frågan om arten och beskaffenheten av de åtgärder,
som sålunda synas kunna ifrågakomma, vill jag framhålla, att ehuru det
spörsmål, varom här är fråga, först och främst gäller anskaffandet av en
till viss storlek beräknad vedreserv, detsamma dock bör kunna givas en
sådan lösning, som samtidigt gagnar skogsvården och därmed även den
framtida skogsproduktionen. Behovet av förbättrad skogsvård ar ostridigt.
Ett betydelsefullt medel att ernå denna förbättrade skogsvård är utförandet
av vissa bestånds- och hyggesvårdande huggningar, där det utfallande
virket i regel är av lågvärdig beskaffenhet och i väsentlig del enbart
kan utnyttjas till ved. Med den sedan länge pågående förskjutningen av
vår bränsleförsörjning från inhemsk ved till utländska produkter har emellertid
under normala förhållanden tillräcklig marknad icke kunnat skapas
för dylikt virke och de erforderliga skogsvårdande huggningarna lära därför
mångenstädes icke hava kommit till stånd. För skogsvården hava olägenheterna
härav givit sig påtagligt till känna. Den rådande krissituationen med
det starkt ökade vedbehovet öppnar nu avsättningsmöjligheter för de lågvärdiga
virkessortimenten och det bör då vara angeläget att utnyttja detta
tillfälle till en förbättrad skogsvård. En förutsättning för att de ökade avverkningarna
skola bliva till gagn för skogarnas rationella skötsel är dock självfallet,
att avverkningarna bedrivas på ändamålsenligt sätt. I den mån man
för den ökade vedanskaffningen litar blott till de enskilda skogsägarnas frivilliga
medverkan, kommer det att bliva beroende av vederbörande skogsägare,
om huggningarna bliva verkställda på ett ur skoglig synpunkt tillfredsställande
sätt. På skogsägaren ankommer nämligen att själv bestämma
avverkningstrakt och form för huggningen, om han också härvidlag har att
iakttaga de föreskrifter som gällande skogsvårdslag uppställer. I den mån
åter avverkningarna erhålla tvångskaraktär torde, oavsett vilken gestaltning
som i övrigt gives åt förfarandet, planläggningen av avverkningarna böra ske
under medverkan av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Tvångsingripandet bör
alltså anknytas till den skogliga uppsikt som det allmänna redan, med skogsvårdsstyrelsernas
biträde, utövar över de enskilda skogarna. I delta sammanhang
må framhållas angelägenheten av att skogsvårdsstyrelserna verka för
att även den utökade frivilliga avverkningen sker i överensstämmelse med en
god skogsvårds fordringar. För vinnande av de dubbla syften, som här aro i
fråga, är det därför av stor vikt, alt skogsvårdsstyrelserna inrikta sin rådgivande
och biträdande verksamhet både på att främja vedavverkningarna
och att övervaka att kravet på god skogsvård icke eftersättes. Styrelserna
kunna säkerligen uträtta mycket härvidlag genom personlig påverkan på
skogsägarna, genom tillhandahållande av sakkunniga förrättningsmän tor
utstämpling eller för anvisning av för huggning lämpliga bestånd o. s. v.
Vad angår frågan örn fördelningen mellan de olika skogsägaregrupperna
och skogsägarna av den kvantitet ved, som är avsedd att avverkas för avsalu,
så torde, såsom vedniimnden föreslagit, fördelningen böra ankomma
på nämnden i vad avser totalkvantitetens uppdelning på de olika länen
och, inom respektive län, på de olika skogsägaregrupperna. Fördelningen
mellan länell bör ske efter deras produktionsmöjligheter och under hänsynstagande
såväl till de olika länens normala förbrukning som till den
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
överskottsförbrukning, som i anledning av rådande förhållanden kan förväntas;
beaktande bör härvid skänkas åt länens läge i förhållande till de
största konsumtionsorterna ävensom åt andra på förbrukningen inverkande
omständigheter. Fördelningen av den på visst län belöpande andelen mellan
de olika skogsägaregrupperna torde böra verkställas efter vad som med
hänsyn till respektive skogars arealer, skogsbeståndets beskaffenhet samt
skogens lämplighet för avverkning med flera omständigheter finnes lämpligt.
Vednämnden har, efter vad jag inhämtat, redan utarbetat ett förslag till
sådan fördelning, som nu sagts, samt genom cirkulär till vedkontoren delgivit
dem berörda förslag.
Vad angår de skogar, som icke stå under skogsvårdsstyrelses uppsikt, torde
någon ytterligare uppdelning av den på denna grupp belöpande andelen icke
böra företagas genom vednämndens eller vedkontorens försorg. Vednämnden
torde allenast böra för vederbörande anmäla den kvantitet, som enligt den
verkställda fördelningen belöper på denna grupp. Det lärer därefter böra ankomma
på respektive myndigheter att själva besluta örn avverkningarna och
dessas fördelning mellan de olika allmänna skogarna. Tvångsutsyning bör
icke ifrågakomma beträffande dessa skogar, då man kan förvänta att avverkning
ändock kommer till stånd i avsedd omfattning; i förekommande fall
torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela anvisningar om avverkningarnas
bedrivande. Vad åter angår skogar under skogsvårdsstyrelses uppsikt
torde en genomförd fördelning av avverkningskvantiteten böra komma
till stånd. Denna fördelning bör, såsom vednämnden föreslagit, företagas av
vedkontoret i länet i samråd med skogsvårdsstyrelsen. Fördelningen bör företagas
med utgångspunkt från den kvantitet ved, som bör uttagas per hektar
skogsmark för att den på skogsägaregruppen belöpande andelen skall bliva
fylld. Erforderliga jämkningar böra därefter vidtagas med hänsyn till de
olika skogarnas beskaffenhet och andra på frågan inverkande omständigheter.
Vad förut anförts angående avverkningarnas planläggning såsom
skogsvårdande huggningar torde böra föranleda, att uttaget göres kraftigast
beträffande de skogar, där dylika huggningar äro särskilt påkallade.
Ä andra sidan bör från avverkningsplikt undantagas fastigheter, där ur
synpunkten av god skogshushållning skogen icke kan anses medgiva vedavverkning
annorledes än till husbehov. Det torde böra ankomma på vednämnden
att meddela närmare anvisningar angående grunderna för avverkningsskyldighetens
bestämmande. — Efter vad jag inhämtat, har vednämnden
redan vidtagit vissa förberedande åtgärder för fördelning enligt nu angivna
grunder av de på respektive län belöpande kvantiteterna.
Den av vedkontoren i samråd med respektive skogsvårdsstyrelser beslutade
fördelningen av avverkningskvantiteten de skilda skogsägarna emellan
torde icke böra få överklagas. Funnes möjlighet till överklagande av
den verkställda fördelningen, kan det befaras att avverkningarna till viss del
skulle ligga nere under en betydande del av avverkningsperioden i avbidan
på utgången av anförda besvär. Med hänsyn till det allvarliga läget på vedmarknaden
och då avverkningssäsongen redan är långt liden, torde man
näppeligen kunna taga en dylik risk. Det må för övrigt understrykas, att
skogsvårdsstyrelsernas medverkan torde erbjuda en god garanti för att fördelningen
sker på ändamålsenligaste sätt. Därest skogsägaren dessutom —
såsom jag kommer att föreslå — beredes möjlighet att draga ersättningsfrågan
under högre myndighets prövning, torde han få anses tillförsäkrad
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. 11
skydd för sina intressen i den utsträckning som i nuvarande läge kan anses
rimligt och möjligt.
Sedan vedkontoret i samråd med skogsvårdsstyrelsen verkställt fördelningen
mellan de enskilda skogsägarna i länet av den på gruppen belöpande
andelen —- och vedkontoret tillställt vederbörande skriftligt besked därom —
bör skyldighet föreligga för envar skogsägare respektive den, som innehar
avverkningsrätten till skogen, att för avsalu avverka den för honom fastställda
kvantiteten. Däremot torde icke böra föreskrivas skyldighet att avstå
veden till kronan. —- ---
Jag övergår härefter till frågan om arten och omfattningen av de tvångsåtgärder,
som böra ifrågakomma gentemot skogsägare som underlåter att
fullgöra det för honom fastställda avverkningsprogrammet. Jag vill härvid
till en början erinra om att allmänna förfogandelagen öppnar vittgående möjligheter
för Kungl. Majit att föreskriva örn avverkningstvång. Enligt 4 § nyssnämnda
lag äger sålunda Kungl. Majit, i den mån så finnes erforderligt för
att inom riket eller viss del därav tillgodose behovet av förnödenhet som är
av vikt för befolkningen eller produktionen, förfoga över fastighet med nyttjanderätt;
Kungl. Majit kan alltså med stöd av nyssnämnda lagrum föreskriva
skyldighet för fastighetsägare att upplåta avverkningsrätt till kronan
eller annan. Skogsägaren äger i sådant fall rätt till ersättning för den för honom
förlorade avkastningen eller nyttan av egendomen; för bestämmandet av
ersättningens belopp lärer tidpunkten för själva avverkningen vara avgörande.
Ersättningen bestämmes av riksvärderingsnämnden. Det må i detta
sammanhang erinras om att den nu angivna linjen — upplåtande av tvångsavverkningsrätt
— var den som i stor utsträckning följdes under förfa världskriget.
Vidare äger Kungl. Majit enligt 5 § nyssnämnda lag föreskriva skyldighet
för ägare eller innehavare av fastighet att ombesörja avverkning därå
för kronans (eller annans) räkning. I sistnämnda fall åligger det den enskilde
vid straffansvar att fullgöra vad på honom ankommer till fullgörande av
föreskriften. Ersättning för den enligt förordnandet till kronans förfogande
ställda veden utgår med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga
kostnader vid produktion, normal handelsvinst eller andra på prissättningen
regelmässigt inverkande förhållanden. I den mån på förhand lämpligen
kan bestämmas pris, efter vilket ersättning enligt vad nyss sagts bör
utgå, skola taxor å nämnda pris upprättas av riksvärderingsnämnden.
Emellertid torde vägande invändningar kunna riktas mot att i nuvarande
läge tillämpa de nyss angivna förfaringssätten. Vad först angår upplåtandet
av tvångsavverkningsrätter enligt 4 § förfogandelagen, så lära erfarenheterna
från förra världskriget tala mot att, i varje fall i nuvarande läge, beträda
denna linje. Resultatet kan, särskilt med rådande svårigheter i fråga örn anskaffande
av arbetskraft, Hilt bliva alt skogsägarna i en betydande utsträckning
underlåta att fullgöra avverkningsskyldigheten; kronan skulle då tvingas
att för dryga kostnader anordna avverkningarna i egen regi, medan
skogsägarna endast hade att lyfta ersättningsbeloppen. Icke heller föreskrivandet
av avverkningsskyldighet enligt 5 § förfogandelagen synes innebära
en tillfredsställande lösning av problemet. Mot detta alternativ synes tala,
bland annat, att det måste le sig mindre tilltalande att åliigga en stor och
lojal medborgargrupp avverkningsskyldighet vid äventyr av straff, detta
alldeles särskilt under nu rådande brist på arbetskraft för huggningarna.
Förfogandelagens bestämmelser torde därför icke böra tillgripas, därest andra
möjligheter finnas att nå det åsyftade resultatet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
En godtagbar lösning av problemet synes erbjuda sig enligt de av vednämnden
angivna riktlinjerna. Den av vednämnden föreslagna rätten för
myndigheterna alt verkställa tvångsutsyning och avverkning för kronans
räkning å sådan mark, där den enskilde icke själv fullgör fastställd avverkningsskyldighet,
synes sålunda innebära ett väl avvägt tvångsmedel. Dock
anser jag mig icke kunna tillstyrka en sådan anordning som den i vednämndens
skrivelse under 2 föreslagna, d. v. s. att man skulle auktionera bort
avverkningsrätten till den högstbjudande, därvid skogsägarens ersättning
skulle bliva helt beroende av storleken av den vid auktionen bjudna köpeskillingen.
Vad industrikommissionen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund anfört gentemot nämnda förslag synes innebära fullgoda skäl
för att icke acceptera detsamma. Det torde dock härvid få framhållas, att
de gjorda invändningarna icke lära drabba ett sådant förfaringssätt som att,
sedan beslut meddelats om tvångsavverkning mot ersättning till skogsägaren
enligt fastställda grunder, kronan i sin tur överlåter avverkningsrätten till
annan.
En oundgänglig förutsättning för att ki-onans rätt till avverkning verkligen
skall innebära en drivfjäder för den enskilde att såvitt möjligt själv företaga
avverkningen, lärer vara, att grunderna för den enskildes ersättningsrätt så
avvägas att avverkningen i egen regi sätter honom i ett gynnsammare ekonomiskt
läge än om tvångsavverkning kommer till stånd.
Beträffande detaljerna i det till lagutskott hänvisade förslaget får utskottet
hänvisa till föredragande departementschefens redogörelse härutinnan
å sid. 23—24 samt 26—27 i propositionen.
I anledning av vad som föreslagits beträffande tillämpningsområdet för
lagen får utskottet erinra, att uppsikt över att skogsmark användes till skogsbol
enligt 1 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 utövas av skogsvårdsstyrelse.
Från tillämpningen av nämnda lag undantagas enligt 2 §: 1) skogar,
som äro underkastade bestämmelserna i lagen örn vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden;
2) skogar lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen örn allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna; 3) städernas skogar; 4) statens till
bergshanteringens understöd anslagna skogar; 5) skogar å statens utarrenderade
jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter,
som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt
lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt 6) övriga förut ej
nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning eller som avses i
§ 4 av nämnda förordning, nämligen Djurgården vid Stockholm och en del
till vissa ändamål, verk eller inrättningar -—■ lotsverket, krigsskolan å Karlberg,
Bona uppfostringsanstalt m. fl. — upplåtna, kronan tillhöriga allmänningar,
beträffande vilka är särskilt stadgat.
De under 1) och 2) upptagna skogarna stå på grund av bestämmelser i de
för dem gällande särskilda lagarna av den 10 juni 1932, den 13 maj 1932
och den 17 juni 1938 under skogsvårdsstyrelses uppsikt. Av övriga från
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
13
skogsvårdslagens tillämpning undantagna skogar stå de under 3) angivna
jämlikt förordning av den 24 juli 1903 (Sv. förf.-saml. nr 79 sid. 20) under
domänstyrelsens överinseende, men kunna av Kungl. Majit ställas under
skogsstatens förvaltning, medan de under 4) anmärkta enligt förordning den
27 maj 1898 (Sv. förf.-saml. nr 55) under domänstyrelsens överinseende stå
under skogsstatens vård och förvaltning. Skogar å statens utarrenderade
jordbruksdomäner stå jämlikt förordning den 10 maj 1935 (Sv. förf.-saml.
nr 135) under domänstyrelsens förvaltning, medan skogar å ecklesiastika
löneboställen enligt ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 stå
under uppsikt av stiftsnämnd. Över skogar å fastigheter, som upplåtits med
åborätt enligt lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss
jord, utövar domänstyrelsen tillsyn enligt den 17 december 1926 utfärdade
tillämpningsföreskrifter till lagen. Beträffande de under 6) härovan upptagna
skogarna gälla olika föreskrifter. Kronoparker, flygsandsfält och
kronoöverloppsmarker stå enligt ovannämnda förordning den 10 maj 1935
under domänstyrelsens förvaltning. Skogar å civila och militära boställen stå
enligt 1894 års förutnämnda förordning under domänstyrelsens tillsyn. Enligt
samma förordning gäller vidare, att domänstyrelsen fastställer hushållningsplan
för skogar till allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med
stadgad åborätt, att Kungl. Majit kan ställa sådana skogar under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning samt att, även örn så ej skett, det dock åligger
vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och kontroll över skogsskötsel.
Beträffande skogar å krono- samt allmänna inrättningars hemman,
som innehavas med stadgad åborätt, gäller jämlikt 1894 års förordning, att
domänstyrelsen uppgör hushållningsplan. Sistnämnda förordning gäller icke
beträffande skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt
inom de sex norra länen; här gäller skogsvårdslagen eller lappmarkslagen.
Slutligen äger domänstyrelsen enligt skogsvårdslagen i vissa fall utöva tillsyn
över skogar, som ägas av eller förvaltas under medverkan och tillsyn av förening
eller sällskap, bildat för befordrande av skogsvård i allmänt intresse.
Enligt ett inom vednämnden upprättat sammandrag över vedavverkningar
under tiden från och med den 1 juli 1939 intill den 1 mars 1940 har den
avverkade brännveden i förhållande till den kvantitet, som för nästa bränslesäsong
beräknats erforderlig, uppgått till 35,8 % för södra Sverige, 22,6 % för
norra Sverige och 31 % för hela riket. Lägst var siffran för Gotlands län
(9,3 %), högst siffran för Kristianstads och Malmöhus län (67,7 %).
Redan kort tid efter det pågående stormaktskrigets utbrott har i vårt utskottet.
land från det allmännas sida vidtagits åtgärder för att möta väntade svårigheter
i fråga örn landets försörjning med vedbränsle och träkol. För handhavande
av hithörande spörsmål under statens industrikommission har
inrättats en statens vednämnd med underlydande vedkontor, ett för varje
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
län. I syfte att möjliggöra för vednämnden att vinna fortlöpande kännedom
om vedavverkningen i landet har Kungl. Majit föreskrivit viss uppgiftsskyldighet
beträffande tillgängliga vedförråd och pågående vedavverkningar,
därvid dock liusbehovsved undantagits. Vidare har Kungl. Majit i
enlighet med beslut av 1939/40 års urtima riksdag medgivit vednämnden
att i närmare angiven omfattning bevilja lån för förskottering av avverkningskostnad
för ved, varjämte bestämmelser meddelats om statsgaranti i
viss utsträckning för ved, som produceras till avsalu men ej finner köpare.
Enligt ovan åberopade uppgifter föreligger dock för närvarande en mycket
betydande brist i den för nästa bränslesäsong beräknade vedavverkningen.
De betydande avverkningar, som äro nödvändiga för anskaffande av en
vedreserv för nästa bränslesäsong, torde såsom departementschefen framhållit
kunna bedrivas på sådant sätt, att skogsvården samtidigt gagnas. Detta
synes kunna ske genom utförandet av vissa bestånds- och hyggesvårdande
huggningar, där det utfallande virket i regel är av lågvärdig beskaffenhet
och till väsentlig del kan användas endast till ved. I det nu rådande krisläget
öppnas nya avsättningsmöjligheter för sådana virkessortiment, och det
tillfälle till förbättrad skogsvård, som härigenom uppkommer, bör även enligt
utskottets mening tillvaratagas. Å skogsmark, där dylika huggningar äro
särskilt påkallade, bör uttaget kunna göras kraftigare än å mark, där skogshushållningens
krav medgiva blott en mindre avverkning.
Såsom föredragande departementschefen i propositionen framhållit torde
man icke kunna lita enbart till frivillig medverkan från skogsägarnas sida
vid genomförandet av det synnerligen omfattande avverkningsprogram, med
vilket man har att räkna. I vissa lägen kan det därför bliva behövligt för det
allmänna att äga tillgång till tvångsmedel. Utskottet vill emellertid understryka
departementschefens uttalande, att man alltjämt i första hand bör
gå fram på frivillighetens väg och att tvångsåtgärder icke böra tillgripas
i annat fall eller i vidare mån än som kan visa sig oundgängligen erforderligt.
Särskild uppmärksamhet förtjänar i detta sammanhang spörsmålet
om anskaffande av arbetskraft. En skälig avvägning av arbetslönerna är
otvivelaktigt ett av de moment, som härvidlag kunna bliva av betydelse.
Omständigheterna kunna emellertid vara sådana, att en skogsägare eller
med honom likställd innehavare av avverkningsrätt förgäves gjort vad som
rimligen kan ankomma på honom för att skaffa erforderlig arbetskraft och
att sådan ej heller vid anmälan till vederbörande arbetsförmedling eller
vedkontor ställts till förfogande. I sådant fall kan enligt utskottets mening
underlåtenhet att verkställa föreskriven avverkning icke anses föreligga.
Utskottet vill även påpeka, att jämkningar av bestämmelserna om statsgaranti
kunna bliva behövliga jämväl med avseende å tidsfristen. Därjämte
vill utskottet uttala, att garantipriserna, i den mån det visar sig erforderligt,
böra fastställas så, att skogsägaren erhåller skäligt rotvärde, även om de
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. 15
nödvändiga kostnaderna för avverkning och uppläggning stiga, och detta
jämväl i det fall, som avses i 5 §.
Hedan den gällande allmänna förfogandelagen lämnar Kungl. Maj:t en
vidsträckt möjlighet att föreskriva avverkningstvång. Föredragande departementschefen
har emellertid i propositionen riktat vägande invändningar
mot att i nuvarande läge för sådant ändamål tillämpa de i förfogandelagen
anvisade förfaringssätten. Utskottet kan ansluta sig till departementschefens
uppfattning härutinnan. Ett medgivande för myndigheterna att, då sådant
är ofrånkomligt, verkställa tvångsutsyning och avverkning för kronans
räkning på sätt i propositionen föreslagits torde däremot innebära ett till sin
art och omfattning godtagbart tvångsmedel. Utskottet förordar därför tillskapandet
av en lag om avverkningsplikt i huvudsaklig överensstämmelse
med de i propositionen angivna riktlinjerna och kan icke tillstyrka det i
motionerna I: 169 och II: 250 gjorda yrkandet om avslag å propositionen,
i den mån detta yrkande faller under utskottets bedömande.
I motionerna I: 170 och II: 223 har påyrkats en utvidgning av den föreslagna
lagens tillämpningsområde, varigenom densamma skulle komma att
gälla skogsmark, som enligt lag eller Kungl. Maj:ts förordnande står under
domänstyrelsens, stiftsnämnds eller skogsvårdsstyrelses uppsikt eller kontroll.
Såsom skäl för en sådan utvidgning har i motionerna anförts, bland
annat, att propositionsförslaget icke öppnade möjlighet exempelvis för domänstyrelsen
beträffande skogar under dess kontroll eller för stiftsnämnderna
i fråga om de ecklesiastika löneboställena att framtvinga åtgärder
utöver vad ett iakttagande av gällande hushållningsplaner innebure. Föredragande
departementschefen har uttalat, att tvångsutsyning icke borde
ifrågakomma beträffande skogar, som icke stå under skogsvårdsstyrelses
uppsikt, då man kunde förvänta, att avverkning där ändock komme till
stånd i avsedd omfattning. Detsamma torde emellertid gälla även beträffande
vissa allmänningar, som stå under skogsvårdsstyrelses uppsikt och
pä vilka således den föreslagna lagen redan i den utformning, den erhållit
i propositionen, skulle bliva tillämplig. Ä andra sidan synes det utskottet
vara av vikt, att den tvekan, som yppats beträffande bl. a. skogar under
domänstyrelsens eller stiftsnämnds uppsikt, blir undanröjd genom att även
dessa skogar läggas under lagen. Därigenom blir det klart utsagt, att hushåilningsplaner,
som i enlighet med bestämmelser i lag eller annan författning
uppgjorts under normala tider ur då aktuella synpunkter, jämväl i
sådana fall kunna få i viss mån vika av hänsyn till de allmänna
intressen, som genom den nu föreslagna lagen skola tillvaratagas. En
utvidgning av nyssnämnda art synes så mycket mindre behöva möta
betänkligheter som exempelvis allmänna förfogandelagen — vars tillämpning
ifrågasatts för genomförande av avverkningsprogrammet — öppnar
möjligheter till vittgående ingripanden även i nu åsyftade läll. Utskottet
avser emellertid icke någon ändring beträffande skogar under domänstyrel
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
sens omedelbara vård och förvaltning. I fråga om dessa böra departementschefens
uttalanden i propositionen äga giltighet. Utskottet förordar därför
en ändring av 1 §, så utformad att lagen blir tillämplig beträffande annan
skogsmark än sådan som står under domänstyrelsens förvaltning. Under
lagen komma sålunda att falla, jämte andra, även sådana skogar som enligt
olika författningar stå under domänstyrelsens överinseende eller tillsyn. Utskottet
vill emellertid i detta sammanhang erinra om den möjlighet, som
enligt 9 § kommer att föreligga för Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande, vednämnden att medgiva undantag från lagens bestämmelser.
Den befattning med åtgärder i samband med avverkningsplikten, som enligt
Kungl. Maj:ts förslag skulle åvila skogsvårdsstyrelse, bör i nytillkommande
fall, där domänstyrelsen eller stiftsnämnd har uppsikt över skogsmarken,
åläggas den av sistnämnda myndigheter, örn vilken i det särskilda fallet kan
bli fråga. Härav föranledas vissa jämkningar i 2 och 4 §§.
I 2 § har statens vednämnd bemyndigats att utfärda närmare anvisningar
för vedkontoren angående avverkning av ved. I detta sammanhang vill utskottet
uttala önskvärdheten av att dessa anvisningar komma att taga nödig
hänsyn bl. a. till möjligheten att flotta vedvirke.
I motionen I: 163 har hemställts, att ägare av prisgaranterad ved måtte
berättigas att — inom ramen för behovet av statliga reservlager av ved —
vid anfordran erhålla veden inlöst av staten samt att därvid skall betalas
det garantipriset överskridande belopp, som en skälig prissättning i öppen
marknad kan motivera. Uppläggandet av statliga reservlager av ved och
prissättningen härvid behandlas endast i förbigående i propositionen. Sålunda
framgår av densamma, att industrikommissionen i sitt yttrande över
vednämndens förslag ifrågasatt, att avverkad ved i den omfattning, som
av vederbörande vedkontor bestämmes, skall ställas till kronans förfogande
och att ersättning för veden bör utgå enligt en av riksvärderingsnämnden
fastställd taxa, vilken upprättats på grundval av gällande garantipriser. Departementschefen
har emellertid ansett, att skyldighet att avstå veden till
kronan icke bör föreskrivas. Under sådana förhållanden anser sig utskottet
ej heller kunna tillstyrka stadgande av rätt till inlösen av ved i annan ordning
än som redan finnes bestämd beträffande ved, som produceras till
avsalu men ej finner köpare. Om och i den mån statliga reservlager komma
att uppläggas, torde prissättningen härvidlag få bliva föremål för särskilt
övervägande.
Vednämnden har i sin skrivelse såsom alternativ 2 föreslagit anordningen,
att man, i den mån fastställd vedkvantitet icke bleve garantianmäld, skulle
auktionera bort avverkningsrätten till den högstbjudande, därvid skogsägarens
ersättning skulle bliva helt beroende av storleken av den vid auktionen
bjudna köpeskillingen. Denna utväg har icke vunnit departementschefens
tillstyrkande men har däremot förordats i motionen I: 163. Motionärerna
hava framhållit, att enligt berörda alternativ en skogsägare genom att själv
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
17
vid auktionerna bjuda på veden kunde tillvarataga sitt intresse av att erhålla
rimliga priser. De ha vidare vänt sig mot ett uttalande av departementschefen,
att hinder icke borde föreligga mot ett sådant förfaringssätt som
att, sedan beslut meddelats om tvångsavverkning mot ersättning till skogsägaren
enligt fastställda grunder, kronan i sin tur överläte avverkningsrätten
till annan. Enligt motionärernas mening vore det anmärkningsvärt, att den
i sistnämnda fall eventuellt uppkommande vinsten skulle tillfalla icke skogsägaren
utan kronan. Avgörande för departementschefens ställningstagande
i åsyftade hänseenden har varit den kritik, som under remissbehandlingen
från flera håll riktats mot alternativ 2. Centralrådet för slcogsvårdsstyrelsernas
förbund har framhållit, att denna anordning kunde få en spekulativ
och mot den lojale skogsägaren orättvis tillämpning, varigenom hinder
kunde läggas i vägen för det mest önskvärda anskaffningssättet, nämligen
anskaffningen på frivillighetens väg. Industrikommissionen har påpekat att,
då vednämnden icke föreslagit något minimipris för avverkningsrättigheterna,
förfarandet kunde medföra en egendomskonfislcering. Även utskottet
finner dessa skäl bärande och kan därför icke ansluta sig till motionärernas
mening i förevarande avseende.
I motionerna I: 170 och II: 223 har uttalats, att det vore nödvändigt, att
— samtidigt med att frågan örn anskaffningen av bränsle löstes — en försörjningsplan
uppgjordes, utvisande bränslebehovet under olika förhållanden
och dess lokalisering. Upprättandet av en sådan plan förutsatte enligt
motionärernas mening en såvitt möjligt fullständig kännedom örn tillgängliga
förråd, däribland även husbehovsved, vilken icke omfattats av tidigare
införskaffade uppgifter. Utskottet förutsätter, att såväl detta spörsmål som
den i nyssnämnda motioner jämväl berörda frågan om behovet av ett effektivare
samordnande av alla problem på bränsle- och kraftförsörjningens
område äro föremål för uppmärksamhet från de myndigheters sida, till
vilkas ämbetsområden de höra. Vid sådant förhållande anser sig utskottet
icke nu böra närmare ingå på dessa spörsmål.
Under utskottets behandling av förevarande ärende har vidare erinrats
om vikten av att spörsmålet om gottgörelse till skogsvårdsstyrelserna för
deras stämplingsbiträde bringas till en lösning. Då centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund uttalat som sin avsikt att återkomma till denna
fråga, torde den i annat sammanhang komma under bedömande.
Vad slutligen angår de i de föreliggande motionerna väckta förslagen, i
den mån desamma icke blivit i det föregående särskilt berörda, anser sig
utskottet icke kunna tillstyrka desamma.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen
framlagda förslaget till lag örn skyldighet att avverka ved till
avsalu icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga följande
Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 0 sami. 2 aud. Nr 13.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Lag om skyldighet att avverka ved till avsalu.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Det åligger ägare av skogsmark,
som enligt lag står under skogsvårdsstyrelses
uppsikt, eller, i den mån avverkningsrätt
tillkommer annan än
ägaren, den, som innehar avverkningsrätten,
att å skogsmarken avverka
ved till avsalu enligt föreskrifter,
som meddelats på sätt i 2 § angles.
1 §■
Det åligger ägare av annan skogsmark
än sådan som står under domänstyrelsens
förvaltning eller, i den
mån avverkningsrätt tillkommer annan
än ägaren, den, som innehar avverkningsrätten,
att å skogsmarken
avverka ved till avsalu enligt föreskrifter,
som meddelats på sätt i 2 §
angives.
2 §.
Varje vedkontor har att inom sitt
verksamhetsområde enligt de närmare
anvisningar, som statens vednämnd
meddelar, och efter samråd
med skogsvårdsstyrelsen bestämma
den myckenhet ved, ägare eller innehavare
av avverkningsrätt skall avverka
till avsalu, ävensom de tider,
inom vilka avverkningsskyldigheten
skall vara till angivna delar fullgjord,
så ock meddela de föreskrifter med
avseende å avverkningens bedrivande,
som i övrigt må finnas erforderliga.
2 §■
Varje vedkontor har att inom sitt
verksamhetsområde enligt de närmare
anvisningar, som statens vednämnd
meddelar, och efter samråd
med skogsvårdsstyrelsen eller, där
skogsmark står under domänstyrelsens
eller stiftsnämnds uppsikt, denna
myndighet bestämma den myckenhet
ved, ägare eller innehavare av
avverkningsrätt skall avverka till avsalu,
ävensom de tider, inom vilka
avverkningsskyldigheten skall vara
till angivna delar fullgjord, så ock
meddela de föreskrifter med avseende
å avverkningens bedrivande, som
i övrigt må finnas erforderliga.
Avverkning må ej åläggas i strid mot inskränkning i rätten därtill, som
må finnas stadgad i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits.
Om statsgaranti för ved gäller vad därom särskilt är stadgat.
3 §•
Underlåter någon att inom bestämd tid verkställa avverkning i den omfattning,
som jämlikt 2 § blivit för samma tid fastställd, äger vedkontoret
besluta örn avverkning för kronans räkning ej mindre av den myckenhet
ved, som vederbörande sålunda underlåtit avverka, än även av vad som
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
19
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
enligt av vedkontoret meddelade föreskrifter ålegat honom att i fortsättningen
avverka.
4 §■
4 §•
Har vedkontoret meddelat beslut
som i 3 § sägs, åligger det skogsvårdsstyrelsen
eller, där skogsmark
står linder domänstyrelsens eller
stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet
att utsyna den för avverkning bestämda
myckenheten eller, örn sådant
finnes vara tillräckligt, anvisa
den trakt därå avverkningen skall
ske.
Vedkontoret äger verkställa avverkningen genom kontorets egen eller, efter
överenskommelse med domänstyrelsen, genom domänverkets försorg eller
ock i annan lämplig ordning.
Vedkontoret äger upplägga veden å lämplig plats på den mark, därå avverkningen
skett. Det åligger den, som enligt 2 § varit skyldig att verkställa
avverkningen, att taga vård örn den avverkade veden till dess den bortförts
eller kronan eljest förfogar över veden. Kan den vårdnadsskyldige ej fullgöra
vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen göra anmälan hos vedkontoret.
Har vedkontoret meddelat beslut
som i 3 § sägs, åligger det skogsvårdsstyrelsen
att utsyna den för avverkning
bestämda myckenheten eller,
där sådant finnes vara tillräckligt,
anvisa den trakt därå avverkningen
skall ske.
5 §•
Ersättning för ved, som avverkats för kronans räkning, skall utgå med
ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, för orten gällande
garantipris för sådan ved varom fråga är och, å andra sidan, den beräknade
kostnaden för vedens avverkning och uppläggning å lämplig leveransplats.
Varje vedkontor har att, i enlighet med av vednämnden givna anvisningar,
fastställa det belopp, vartill förenämnda kostnad skall beräknas.
6 §•
Räkning å ersättning enligt 5 § ingives till vedkontoret, som fastställer
ersättningens belopp och utbetalar detsamma.
7 §.
Det åligger vedkontor alt tillställa den, som beröres av sådant av kontoret
meddelat beslut som i 2 eller 3 § avses, skriftligt besked om beslutet.
8 §•
Klagan över vedkontors beslut rörande ersättning för ved, som avverkats
för kronans räkning, må föras genom besvär bos vednämnden inom tjugu
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
dagar från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, över vednämndens
beslut i ärende, som nyss sagts, må klagan ej föras.
I övrigt må klagan över vedkontors beslut enligt denna lag icke föras.
9 §•
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, vednämnden äger meddela
närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag, så ock
medgiva undantag från lagens bestämmelser.
Vad i denna lag är stadgat om vednämnden och vedkontoren skall, i händelse
de på dem ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt
andra myndigheter, efter Konungens förordnande gälla beträffande myndigheter
varom sist är sagt.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1941; dock att i fråga om ved, som med stöd av lagen
avverkats för kronans räkning under lagens giltighetstid, lagen skall äga
tillämpning även efter det den i övrigt upphört att gälla.
B. att motionerna I: 169 och 11:250, i den mån de hänvisats
till lagutskott, måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under A.; samt
C. att motionerna 1:163, 1:170 och 11:223, i den mån
de icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt
och i sin motivering anfört, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 april 1940.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Hagman, Linnér, Sten, Näslund,
Nils Elowsson och Holstenson;
från andra kammaren: herrar Hage, Skoglund, Pettersson i Hällbacken,
Molander, Sandström, Hansson i Örebro, Barnekow och Persson i Norrby.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
21
Reservationer:
1) av herr Holstenson;
2) av herrar Tamm, Hagman, Sten, Nils Elowsson, Hage, Molander och
Hansson i örebro, vilka anfört:
I utskottets motivering å sid. 14—15 göres ett uttalande, som enligt vår
mening kan i olika avseenden komma att medföra icke önskvärda konsekvenser,
och anse vi därför, att följande mening bör utgå: »Därjämte vill utskottet
uttala, att garantipriserna, i den mån det visar sig erforderligt, böra
fastställas så, att skogsägaren erhåller skäligt rotvärde, även örn de nödvändiga
kostnaderna för avverkning och uppläggning stiga, och detta jämväl
i det fall, som avses i 5 §.» Däremot hemställa vi, att å sidan 17 i utlåtandet
omedelbart efter det stycke, som börjar med orden »Vednämnden
har» och slutar med orden »förevarande avseende», måtte insättas ett nytt
stycke av följande lydelse:
»I likhet med departementschefen anser utskottet, att grunderna för den
enskildes ersättningsrätt böra så avvägas, att avverkningen i egen regi sätter
honom i ett gynnsammare ekonomiskt läge än om tvångsavverkning kommer
till stånd. Endast därigenom kan kronans rätt till avverkning bli en
drivfjäder för den enskilde att såvitt möjligt själv företaga avverkningen.
Utskottet har därför ingen erinran mot den av departementschefen förordade
principen för bestämmandet av ersättningen till den enskilde i fall av tvångsavverkning.
Utskottet vill emellertid uttala, alt ersättningen även i dylika
fall bör vara skälig»;
3) av herrar Pettersson i Hällbacken och Persson i Norrby, vilka hemställt,
att det stycke a sidan 15—16 i utlåtandet, som börjar med orden »I
motionerna I: 170 och II: 223», skall erhålla följande lydelse:
»I motionerna 1:170 och 11:223 — — — (lika med utskottets förslag)
" '' skola tillvaratagas. Detta innebär givetvis icke, att avverkning
skulle få åläggas i strid mot de skogsvårdande grundsatser, som böra tillvaratagas
genom stadgandet i 2 § andra stycket. En utvidgning ----
(lika med utskottets förslag)---2 och 4 §§.»
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 13.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1940:131 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn skyldighet att avverka ted till avsalu, m. m., dels ock i ämnet v a1 i texten