Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen och motionerna hänvisats till lagutskott.

1940-04-04 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1940:13, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen och motionerna hänvisats till lagutskott.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1940 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu,

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen

och motionerna hänvisats till lagutskott.

Genom en den 8 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 171, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade

förslag till 1) lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu samt 2) lag med

visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr 377) om skogsaccis.

Propositionen har, såvitt angår sistnämnda lagförslag, hänvisats till bevillningsutskottet

samt i övrigt hänskjutits till lagutskott och behandlats av

andra lagutskottet.

I sammanhang med propositionen, i vad den hänvisats till lagutskott, har

utskottet till behandling förehaft fem i anledning av densamma väckta motioner,

nämligen motionerna i första kammaren nr 163 av herr Sköldén

m. fl., nr 169 av herr Mannerskantz m. fl. och nr 170 av herr Tamm m. fl.

samt i andra kammaren nr 223 av herr Liedberg m. fl. och nr 250 av herrar

Staxäng och Thorell, motionerna I: 169 och 11:250, vilka hänvisats till bevillningsutskottet,

såvitt angår det under 2) här ovan anmärkta lagförslaget,

och i övrigt till lagutskott, allenast i den mån hänvisning skett till lagutskott.

I motionen I: 163 har hemställts, att inom ramen för behov av statliga

reservlager av ved, ägare av statligt prisgaranterad ved berättigas vid anfordran

erhålla veden inlöst av staten, att därvid skall betalas det garantipriset

överskridande pris, som en skälig prissättning i öppen marknad kan

motivera, att vissa i motionen berörda principiella betänkligheter mot ingrepp

i skogsägarens rätt i möjligaste mån beaktas samt att i mån som kan

anses nödvändigt, att kronan tvångsvis tager i anspråk enskild tillhörig skog,

därmed förfares såsom av statens vednämnd under »alternativ 2» föreslagits.

Motionerna I: 169 och 11:250, vilka äro likalydande, utmynna i en hemställan,

att riksdagen måtte avslå propositionen.

I motionerna I: 170 och II: 223, vilka äro likalydande, har yrkats, att 1 §

i den föreslagna lagen måtte få följande ändrade lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 13.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Det åligger ägare av skogsmark, som enligt lag eller Kungl. Maj.ts förordnande

står under domänstyrelsens, stiftsnämnds eller skogsvårdsstyrelses

uppsikt eller kontroll, eller---angives.

samt att vad motionärerna i övrigt anfört måtte vid propositionens behandling

beaktas.

I sistnämnda motioner ha berörts spörsmålen örn åläggande för myndigheterna

att, innan ytterligare åtgärder enligt lagen tillgrepes, ställa erforderlig

arbetskraft till förfogande, om upprättande av försörjningsplan och om

införskaffande av en såvitt möjligt fullständig kännedom om tillgängliga

förråd samt om effektivare samordnande inom industrikommissionens ram

av samtliga problem, som sammanhänga med bränsle- och kraftförsörjningen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen och motionerna,

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa

till desamma.

Den totala årliga bränsleförbrukningen i Sverige beräknas enligt uppgift

i propositionen motsvara, därest övriga bränslen omräknas till ekvivalent

mängd stenkol, nära 13 miljoner ton stenkol. Av den nämnda myckenheten

utgöra de importerade bränslena nära 70 procent. Till jämförelse må nämnas,

att vid tiden för förra världskrigets början årsförbrukningen beräknades

till cirka 10 miljoner ton, varav endast omkring 50 procent utgjordes av importerat

bränsle. Det ökade beroendet av utlandet i fråga om bränsleförsörjningen

torde till en mycket betydande del få tillskrivas, att man i så stor utsträckning

övergått till centraluppvärmning av bostadsfastigheterna. Sålunda

beräknas för närvarande cirka 2,1 miljoner ton koks åtgå för hushållsändamål,

medan motsvarande förbrukning år 1913 uppgivits till knappt

0,1 miljoner ton. Därest den förstnämnda myckenheten skulle helt ersättas

med vedbränsle, skulle härför erfordras en myckenhet ved, uppgående till

icke mindre än omkring 14 miljoner kubikmeter löst mått. Vad denna

siffra betyder ur produktionssynpunkt torde bäst framgå vid en jämförelse

med den årskvantitet ved, som normalt avverkas i landet. Den normala avverkningen

av kastved uppgår sammanlagt till omkring 17,5 miljoner kubikmeter,

varav endast 7,5 miljoner kubikmeter avverkas för avsalu. Skulle

landets behov av hushållskoks helt ersättas med vedbränsle, skulle detta

med andra ord förutsätta nästan en tredubbling av den för avsalu avverkade

mängden kastved. Av de sålunda anförda siffrorna torde framgå angelägenheten

av att i nuvarande läge med betydande importsvårigheter åtgärder

vidtagas i syfte att åstadkomma en ökning av vedproduktionen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 6 september 1939 har för handhavande,

under statens industrikommission, av frågor rörande landets försörjning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

3

med vedbränsle och träkol inrättats en särskild nämnd, statens vednåmnd,

med därunder lydande lokala organ, vedkontor, ett för varje län. Vednämnden

har i sin verksamhet att följa de anvisningar, som av Kungl. Majit

eller industrikommissionen meddelas. Instruktion för vednämnden och

vedkontoren har utfärdats den 6 september 1939 (Sv. förf.-sami. nr 646).

Den har sedermera ändrats genom en kungörelse den 30 december 1939 (Sv.

förf.-sami. nr 957). Enligt instruktionen åligger det nämnden bl. a. att själv

eller genom vedkontoren i största möjliga utsträckning verka för frivilliga

leveranser av vedbränsle och träkol från producenter och sammanslutningar

av producenter direkt till förbrukare samt att, i den mån sådana leveranser

ej bliva tillräckliga, i anslutning till uppgjord allmän försörjningsplan vidtaga

åtgärder för anskaffning och fördelning av nödiga mängder av ifrågavarande

bränsle, allt med beaktande av att rikets skogstillgångar utnyttjas

på ett ändamålsenligt och med skäliga krav på en god skogsskötsel förenligt

sätt. För fullgörande av vad sålunda åligger nämnden äger denna

uppdraga åt skoglig producentsammanslutning eller annan organisation att

i lämplig utsträckning omhänderhava anskaffningen och försäljningen till

förbrukare och återförsäljare av vedbränsle och träkol inom visst område

eller från vissa skogsägare.

Vissa åtgärder hava redan av statsmakterna vidtagits i syfte att under

rådande krisläge främja vedproduktionen i riket. Sålunda har, sedan vid

urtima riksdagen 1939 (riksdagens skrivelse nr 76) anvisats ett reservationsanslag

av 15 000 000 kronor till reglering av vedproduktionen, Kungl. Majit

medgivit statens vednämnd att bevilja till Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund ansluten skogsägareförening lån för förskottering av avverkningskostnad

för ved, som enligt kontrakt skall till föreningen levereras av

dess medlemmar eller andra skogsägare eller innehavare av avverkningsrätter.

Vidare äga vedkontoren att under av Kungl. Majit bestämda tidsperioder

och i den omfattning, som vednämnden, enligt av Kungl. Majit givna föreskrifter

bestämmer, meddela garanti åt skogsägare att ved, som av honom

för avsalu producerats eller framdeles produceras och som ej finner köpare,

skall av staten inlösas till visst fastställt pris (garantipris). Garanti må

beviljas jämväl åt skogsägareförening för sådan ved, som enligt kontrakt

skall till föreningen levereras av föreningsmedlem eller annan skogsägare.

En ingående redogörelse för de bestämmelser, som i förevarande hänseende

utfärdats, har lämnats å sid. 5—8 i propositionen.

I en den 27 januari 1940 dagtecknad skrivelse har statens vednämnd hos

Kungl. Majit hemställt om vidtagandet av ytterligare åtgärder i syfte att

säkerställa vedanskaffningen för bränslesäsongen 1940—1941.

Beträffande behovet av ytterligare statliga åtgärder

till säkerställande av vedanskaffningen har vednämnden i huvudsak anfört

följande:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Enligt kungl, kungörelsen (nr 843) och kungl, brevet (nr 844) den 8

december 1939 hava vissa direkta stödåtgärder av statsmakterna beslutats

för att kunna uppnå den eftersträvade ökningen i vedbränsleproduktionen.

Innan dessa stödåtgärder blivit av statsmakterna satta i kraft, hade en för

vedavverkningen mycket lämplig del av avverkningssäsongen redan hunnit

förflyta. Enligt inkomna rapporter hava särskilt de mindre skogsägarna

under hela hösten ställt sig tvekande och avvaktande inför de utlovade åtgärderna,

varvid framför allt ovissheten om de priser, som skulle bliva fastställda

för den statliga garantien, verkat återhållande. Oaktat de relativt

goda garantipriser, som blivit fastställda, och de höjningar i marknadspriserna

på ved, som efter krisens inträde varit ofrånkomliga och varigenom

vedpriserna redan nu äro cirka 50 procent högre än i augusti 1939, torde

någon större inverkan på vedproduktionens omfattning i anledning av

nämnda prishöjning icke kunna allmänt avläsas. Inom stora delar av landet

får detta givetvis till icke ringa del tillskrivas den brist på arbetskraft,

som blivit en följd av inkallelserna till militärtjänstgöring, och detta gäller

alla skogsägargrupper. Dessa inkallelser förorsaka dock med all sannolikhet

särskilt avbräck i produktionen inom de mindre skogsbruken denna

vinter, och då vedförsörjningen till icke oväsentlig del beror på i vad mån

de mindre skogsbrukens andel kan framskaffas, är denna försörjning i

samma mån känslig för rubbningar i tillgången på arbetskraft på bondeskogarna.

Till de nu anförda omständigheterna, som verkat hämmande på vedavverkningarna

hittills, kommer, att i åtminstone vissa områden skogsägarna

med hänsyn till de starkt stegrade priserna på timmer och massaved gå in

för att avverka så stora kvantiteter av nämnda virkessortiment, att vedavverkningarna

knappast motsvara normal omfattning.

Inför den starkt ökade anskaffning, som nämnden anser sig böra förorda,

har givetvis i första hand övervägts att genom en utvidgad statlig

garanti på frivillighetens väg söka nå de resultat, som eftersträvats. De svårigheter,

icke minst ur pris- och arbetskraftssynpunkt, som därvid anmäla

sig, har gjort det alltmera klart för nämnden, att garantilinjen enbart icke

kan med tillförsikt följas vid den hårdare påfrestning på skogsägarnas vilja

och förmåga att deltaga i anskaffningsarbetet, som blir en följd av att väsentligt

större vedkvantiteter behöva anskaffas än som tidigare beräknats.

Nämnden finner sålunda ofrånkomligt, att vedanskaffning därjämte måste

ske i annan ordning.

I fråga om arten av de åtgärder, som nu borde ifrågakomma

för säkerställande av den erforderliga vedanskaffningen, har statens vednämnd

i sin förenämnda skrivelse anfört bl. a. följande:

Det är alldeles uppenbart, att ur ren skogsvårdssynpunkt möjligheter för

skogsägarna att företaga omfattande huggningar av brännved böra på allt

sätt tillvaratagas. Inom ramen för statsgarantien kunna sådana huggningar

nu i allmänhet utföras med ekonomiskt skäligt resultat. I alla de fall, där

av olika anledningar sådana huggningar icke komma till stånd, bör möjlighet

beredas staten att vidtaga åtgärder för att vedavverkning ändock skall

åstadkommas i erforderlig omfattning. Den av nämnden tills vidare förutsatta

anskaffningen av ett beredskapslager om 9 miljoner kubikmeter kommer

att av nämnden fördelas på länen med hänsynstagande till dessas be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

5

räknade normala och extraordinära förbrukning, skogliga läge i förhållande

till större konsumtionsorter med mera. Inom länen fördelas de fastställda

kvantiteterna på de skilda skogsägargrupperna efter deras på lämpligt

sätt beräknade andel i den totala vedanskaffningen. De skilda skogsägarnas

andel i vedanskaffningen bestämmes med ledning av den beräknade

genomsnittliga anskaffning per hektar skogsmark inom vederbörande

grupp, som erfordras för att skogsägargruppens andel skall kunna fullgöras.

Nämnden har anmodat vedkontoren att ingiva förslag till fördelning

på skogsägargrupper av de för länet fastställda kvantiteterna. I fråga om

enskildas skogar under skogsvårdslagen torde kvantiteterna ved för avsalu

för de olika skogsägarna böra fastställas av vederbörande vedkontor efter

samråd med skogsvårdsstyrelsen. I sådana fall, då de fastställda kvantiteterna

icke utsynats och icke frivilligt anmälas till garanti, förutsättes att

tvångsutsyning verkställes av skogsvårdsstyrelsen, och att i samband därmed

erforderlig jämkning i den fastställda kvantiteten kan vidtagas. Skyldighet

att deltaga i vedanskaffningen enligt sådana grunder bör åläggas

envar ägare av skogsfastighet, där skogstiligången med hänsyn till fastighetens

och därmed sambrukad fastighets husbehov icke lägger hinder i vägen

för en avverkning av ved till avsalu och där utsyningen kan ske enligt

en god skogsvårds fordringar.

Denna allmänna produktionsskyldighet har nämnden tänkt sig kunna fullgöras

i första hand genom åtaganden av skogsägarna enligt de villkor, som

kunna bliva uppställda för en utvidgad statsgaranti. Garantianmälan av fastställda

kvantiteter kunna påräknas i första hand från domänstyrelsen beträffande

skogar under dess förvaltning men även från övriga allmänna skogar

under ordnad förvaltning. Likaså torde de egentliga skogsbolagen och i stor

utsträckning även enskilda skogsägare komma att anmäla å dem belöpande

kvantiteter till statsgaranti. Det bör nämligen stå klart för alla, som direkt

måste bidraga till alt säkerställa bränsleförsörjningen, att det för skogsägarnas

egen ekonomi är fördelaktigast, att de själva ombesörja vedens avverkning

och transport, och att varje statsingripande utöver bestämmandet av

den kvantitet ved, som i varje fall skall framskaffas, endast betyder sämre

resultat för de enskilda skogsägarna. Ett system för vedanskaffningen bör

bygga på denna princip, och skogsägaren bör efter eget val beredas tillfälle

att avgöra, på vad sätt han önskar fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla

ved. Därvid synas följande alternativ böra uppställas.

1. Skogsägaren förbinder sig enligt garantianmälan att anskaffa fastställd

kvantitet ved, i förekommande fall med avdrag av den kvantitet, som garantianmälts

av innehavare av avverkningsrätt å fastigheten.

2. I den mån den fastställda kvantiteten ved icke garantianmäles, skall

skogsägare vara skyldig att upplåta avverkningsrätt till erforderlig skog å

rot. Avverkningsrätten utbjudes genom vedkontoret på auktion eller infordrande

av anbud. Anbuden skola avse viss kvantitet och det rotvärde per

kubikmeter avverkad ved. som skall utgå till skogsägaren. Avverkningsrättsinnehavaren

har att i fråga örn den fastställda kvantiteten eller del därav

övertaga skogsägarens produktionsskyldighet mot rätt att efter avverkning

få försälja veden eller få den inlöst till garantipris. Vid försäljning eller inlösen

skall ersättning för rotvärdet utgå till skogsägaren.

3. Skulle den fastställda kvantiteten icke komma lill avverkning enligt

alternativ 1 eller 2 återstår att låta avverka veden i statens egen regi. Nämnden

vill redan nu uttala, alt denna sista utväg icke anses böra tillgripas,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

förrän arbetskraftsbehovet i möjligaste mån tillgodosetts i fråga om de åtaganden,

som gjorts enligt alternativ 1 och 2.

Vid ett förfogande över skog för vedavverkning vill nämnden jämväl förorda,

att ersättning till skogsägaren av Kungl. Majit bestämmes till visst

belopp per kubikmeter avverkad ved i anslutning till fastställda garantipriser.

Enligt nämndens förmenande borde rotvärdesersättningen sättas relativt

låg, då ett förfogande alltid kommer att medföra sådana administrativa

kostnader för vedanskaffningen utöver avverkningskostnaderna, att det

kan uppstå svårigheter att få självkostnaderna täckta vid vedens avyttring.

Ersättningen bör dock, även om skogsägaren icke utnyttjat sina möjligheter

till bättre ekonomiskt resultat genom frivilligt åtagande under statsgaranti,

icke oskäligt nedpressas.------- -—- ---------- —

Vednämnden har ytterligare utvecklat sin syn på ifrågavarande spörsmål

på sätt framgår av propositionen sid. 11—13.

I sin förevarande skrivelse av den 27 januari 1940 har statens vednämnd

vidare —- dock utan att i detta sammanhang påkalla någon särskild Kungl.

Majrts åtgärd därutinnan — behandlat tvenne med det ifrågavarande problemet

intimt sammanhängande spörsmål, nämligen arbetskraftsoch

transportfrågorna. Härutinnan får utskottet hänvisa till den

å sid. 13—15 i propositionen lämnade redogörelsen.

Över statens vednämnds ifrågavarande skrivelse hava yttranden infordrats

från domänstyrelsen, statens industrikommission och centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att det för uppnående av ett

beredskapslager örn cirka 9 miljoner kubikmeter torde vara nödvändigt att,

såsom vednämnden föreslagit, ålägga skogsägarna produktionsskyldighet i

den utsträckning läget kräver och förhållandena i varje särskilt fall möjliggöra.

Styrelsen har samtidigt meddelat, att styrelsen vore beredd att fullgöra

den på skogarna under styrelsens förvaltning belöpande andelen i virkesanskaffningen,

i den mån därtill erforderlig arbetskraft stöde till buds eller

kunde ställas till förfogande. Styrelsen har vidare bl. a. framhållit det ändamålsenliga

däri, att i den virkeskvantitet, som produktionsskyldigheten omfattar,

finge inräknas vid en rationell avverkning fallande kolved och massaved,

under villkor att dessa sortiment tills vidare reserverades för bränsleändamål.

Vid produktionsskyldighetens fastställande för viss skogsägare

måste även avseende lästas vid virkesförrådets sammansättning å hans skog,

så att icke skyldigheten framtvingade avverkning av värdefull skog till ved.

Även statens industrikommission har givit uttryck åt den meningen, att åt

vednämnden måste inrymmas befogenhet att vidtaga mera positiva åtgärder

för befrämjande av vedanskaffningen och, om så skulle visa sig erforderligt,

även direkta tvångsåtgärder. Kommissionen har vidare förklarat sig giva sin

anslutning till vednämndens förslag om sättet för bestämmande av de kvantiteter

ved, varmed de olika skogsägaregrupperna och skogsägarna skola del
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

7

taga i vedanskaffningen. Däremot har kommissionen icke ansett sig kunna

biträda vednämndens förslag till åtgärder i syfte att säkra genomförandet av

avverkningsprogrammet. Kommissionen har härom — sedan kommissionen

understrukit, att en oundgänglig förutsättning för åvägabringandet av tillräckligt

omfattande avverkningar vore att arbetskraft kunde i nödig omfattning

disponeras för ändamålet -— anfört bl. a. följande:

Kommissionen anser, att den av vednämnden avsedda effekten skulle på

ändamålsenligaste sätt vinnas därest man -— utan formligt åläggande för

skogsägarna — för dem klargjorde, att ifrågavarande vedkvantiteter skola

vara avverkade och framkörda före viss tid vid äventyr, att kvantitet, motsvarande

vad som återstår att leverera, tages i förfogande av kronan mot

skälig ersättning. Förfarandet skulle bliva följande.

Kungl. Majit anbefaller vednämnden att upprätta en plan för anskaffande

av det fastställda beredskapslagret av ved och lämnar samtidigt de

huvudsakliga direktiven för vedanskaffningen. Vednämnden fördelar beredskapslagret

på skilda län och skogsägaregrupper. Nämnden uppdrager

åt vedkontoren att för varje enskild skogsfastighet bestämma den omfattning,

i vilken fastigheten skall deltaga i vedproduktionen, samt sättet och

tidpunkten för vedleveransernas fullgörande med iakttagande av att frivilliga

åtaganden örn leverans av ved utnyttjas i första rummet, i den mån

vedkontoret finner så lämpligen kunna ske, samt att de vedkvantiteter, som

skola avverkas inom olika områden, så vitt möjligt likformigt fördelas pä

den skogsmark, där dylik avverkning lämpligen bör företagas med hänsyn

till såväl god skogsvård som skogsmarkens avsättningsläge. Med avseende

å anskaffningsplanen må det ankomma på industrikommissionen alt giva

vednämnden de ytterligare anvisningar, som med hänsyn till industriens

behov kunna vara erforderliga.

Kungl. Majit anmodar därjämte vednämnden att genom vedkontoren kungöra

vedanskaffningsplanen för vederbörande skogsägare samt att genom

vedkontoren hålla sig underrättad örn planens fullföljande.

Samtidigt utfärdar Kungl. Majit med stöd av förfogandelagen en kungörelse

angående avverkning och framforsling av ved, avsedd att på framställning

av vednämnden sättas i kraft beträffande kommun, där vedanskaffningen

visat sig icke fortskrida enligt den fastställda planen. Kungörelsen

bör innehålla stadgande, att innehavare av skogsmark skall avverka

och framforsla ved i den omfattning och på det sätt, som av vederbörande

vedkontor bestämmes, samt alt veden skall ställas till förfogande åt kronan.

Ersättning för veden bör utgå enligt en av riksvärderingsnämnden fastställd

taxa, vilken upprättats på grundval av gällande garantipriser. I kungörelsen

bör lämpligen intagas föreskrift, att räkning å ersättning för ved, som tagits

i förfogande av kronan, skall insändas till vedkontoret, som bestämmer ersättningen

enligt taxan samt utbetalar beloppet. I den mån leveranskontrakt

redan tecknats beträffande ved, sorn faller under beslaget, skall beslaget

anses vara hävt för ved, som levererats enligt sådant kontrakt. Även för

andra fall torde föreskrifter örn hävande av förfogande böra intagas, bl. a.

då fråga är örn producent, som fullgjort vad som enligt anskaffningsplanen

till ifrågavarande tidpunkt på honom ankommer.

Även centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har funnit det ofrånkomligt,

alt vedanskaffningen säkerställdes genom vidtagande från stats
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

makternas sida av även andra åtgärder än de hittills genomförda. Centralrådet

har i princip lämnat utan invändning vednämndens förslag, att Kungl.

Maj:t av riksdagen skulle bemyndigas att vid behov tillgripa åtgärder för

genomförande av leveransplikt beträffande ved, därvid centralrådet förutsatt,

att bemyndigandet skulle erhålla formen av en fullmaktslag. Däremot

har centralrådet avstyrkt det av vednämnden såsom alternativ 2 framlagda

förslaget angående tvångsupplåtelse av avverkningsrätt. Det åsyftade förfaringssättet

kunde nämligen få en spekulativ och mot den lojale skogsägaren

orättvis tillämpning; svåra missförhållanden kunde därigenom uppstå,

vilka skulle lägga hinder i vägen för det anskaffningssätt som framför alla

andra vore önskvärt, nämligen enligt vednämndens såsom alternativ 1 framlagda

förslag. Systemet för vedanskaffningen borde därför enligt centralrådets

förmenande bygga uteslutande på vednämndens alternativ 1 och, i

den mån detta ej motsvarade förväntningarna, nämndens alternativ 3. Vad

särskilt angår frågan om skogsvårdsstyrelsernas medverkan vid ett tvångsutsyningsförfarande

har centralrådet funnit en dylik medverkan ägnad att

väcka vissa betänkligheter.

Föredragande departementschefen, statsrådet Eriksson, har i samband

med remiss till lagrådet av förslag i ämnet uttalat bl. a.:

Att verkställa en tillförlitlig beräkning av vedbehovet för bränslesäsongen

1940—1941 låter sig icke göra. Vedbehovet är beroende av möjligheterna

att framdeles importera utländskt bränsle, d. v. s. av omständigheter som

för närvarande icke kunna bedömas. I ett dylikt läge synes det nödvändigt,

att en sådan beredskap skapas i fråga om vedförsörjningen att övergång i

stor omfattning kan ske från eldning med importerat bränsle till vedeldning.

1 enlighet härmed och på framställning av de på detta område ansvariga

myndigheterna har Kungl. Majit genom brevet till statens vednämnd av den

2 februari 1940 fastställt den maximikvantitet ved, för vilken statsgaranti

må meddelas, till 16 miljoner kubikmeter löst mått. Denna kvantitet har

beräknats motsvara dels vad som normalt avverkas för försäljning såsom

hushållsbränsle och såsom kastved för industriens behov (6 respektive 1,5

miljoner kubikmeter), dels ock därutöver en vedreserv örn 8,5 miljoner kubikmeter.

Vid fastställandet av storleken av denna överskottskvantitet har

ansetts, att överskottet borde beräkningsmässigt motsvara större delen av

årsförbrukningen av importkoks såsom hushållsbränsle. Även örn man kan

hysa förhoppning om att vissa mängder importkoks skola bliva tillgängliga

för hushållsändamål, torde detta likväl icke böra föranleda en minskad beredskap

i fråga om vedanskaffningen. Vedreserven bör nämligen även till

viss del avse industriens behov av ved såsom ersättning för importerad stenkol

och koks.

För säkerställande av en så betydande extraordinär vedanskaffning som

den, med vilken här räknats, torde man — såsom vednämnden yttrat och

som jämväl i remissyttrandena framhållits — icke kunna lita enbart till de

åtgärder, som hittills från statsmakternas sida vidtagits. Med hänsyn till

det ytterst omfattande avverkningsprogram, med vilket man enligt vad förut

sagts bör räkna, bjuder försiktigheten att vidtaga sådana åtgärder att man

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

9

i händelse av behov har möjligheter att tvångsvis genomföra detsamma.

Självfallet bör man dock i första hand alltjämt lita till frivillig medverkan

från skogsägarnas sida och tvångsåtgärder böra förty icke tillgripas i annat

fall eller i vidare mån än som kan visa sig oundgängligen erforderligt.

Innan jag övergår till frågan om arten och beskaffenheten av de åtgärder,

som sålunda synas kunna ifrågakomma, vill jag framhålla, att ehuru det

spörsmål, varom här är fråga, först och främst gäller anskaffandet av en

till viss storlek beräknad vedreserv, detsamma dock bör kunna givas en

sådan lösning, som samtidigt gagnar skogsvården och därmed även den

framtida skogsproduktionen. Behovet av förbättrad skogsvård ar ostridigt.

Ett betydelsefullt medel att ernå denna förbättrade skogsvård är utförandet

av vissa bestånds- och hyggesvårdande huggningar, där det utfallande

virket i regel är av lågvärdig beskaffenhet och i väsentlig del enbart

kan utnyttjas till ved. Med den sedan länge pågående förskjutningen av

vår bränsleförsörjning från inhemsk ved till utländska produkter har emellertid

under normala förhållanden tillräcklig marknad icke kunnat skapas

för dylikt virke och de erforderliga skogsvårdande huggningarna lära därför

mångenstädes icke hava kommit till stånd. För skogsvården hava olägenheterna

härav givit sig påtagligt till känna. Den rådande krissituationen med

det starkt ökade vedbehovet öppnar nu avsättningsmöjligheter för de lågvärdiga

virkessortimenten och det bör då vara angeläget att utnyttja detta

tillfälle till en förbättrad skogsvård. En förutsättning för att de ökade avverkningarna

skola bliva till gagn för skogarnas rationella skötsel är dock självfallet,

att avverkningarna bedrivas på ändamålsenligt sätt. I den mån man

för den ökade vedanskaffningen litar blott till de enskilda skogsägarnas frivilliga

medverkan, kommer det att bliva beroende av vederbörande skogsägare,

om huggningarna bliva verkställda på ett ur skoglig synpunkt tillfredsställande

sätt. På skogsägaren ankommer nämligen att själv bestämma

avverkningstrakt och form för huggningen, om han också härvidlag har att

iakttaga de föreskrifter som gällande skogsvårdslag uppställer. I den mån

åter avverkningarna erhålla tvångskaraktär torde, oavsett vilken gestaltning

som i övrigt gives åt förfarandet, planläggningen av avverkningarna böra ske

under medverkan av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Tvångsingripandet bör

alltså anknytas till den skogliga uppsikt som det allmänna redan, med skogsvårdsstyrelsernas

biträde, utövar över de enskilda skogarna. I delta sammanhang

må framhållas angelägenheten av att skogsvårdsstyrelserna verka för

att även den utökade frivilliga avverkningen sker i överensstämmelse med en

god skogsvårds fordringar. För vinnande av de dubbla syften, som här aro i

fråga, är det därför av stor vikt, alt skogsvårdsstyrelserna inrikta sin rådgivande

och biträdande verksamhet både på att främja vedavverkningarna

och att övervaka att kravet på god skogsvård icke eftersättes. Styrelserna

kunna säkerligen uträtta mycket härvidlag genom personlig påverkan på

skogsägarna, genom tillhandahållande av sakkunniga förrättningsmän tor

utstämpling eller för anvisning av för huggning lämpliga bestånd o. s. v.

Vad angår frågan örn fördelningen mellan de olika skogsägaregrupperna

och skogsägarna av den kvantitet ved, som är avsedd att avverkas för avsalu,

så torde, såsom vedniimnden föreslagit, fördelningen böra ankomma

på nämnden i vad avser totalkvantitetens uppdelning på de olika länen

och, inom respektive län, på de olika skogsägaregrupperna. Fördelningen

mellan länell bör ske efter deras produktionsmöjligheter och under hänsynstagande

såväl till de olika länens normala förbrukning som till den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

överskottsförbrukning, som i anledning av rådande förhållanden kan förväntas;

beaktande bör härvid skänkas åt länens läge i förhållande till de

största konsumtionsorterna ävensom åt andra på förbrukningen inverkande

omständigheter. Fördelningen av den på visst län belöpande andelen mellan

de olika skogsägaregrupperna torde böra verkställas efter vad som med

hänsyn till respektive skogars arealer, skogsbeståndets beskaffenhet samt

skogens lämplighet för avverkning med flera omständigheter finnes lämpligt.

Vednämnden har, efter vad jag inhämtat, redan utarbetat ett förslag till

sådan fördelning, som nu sagts, samt genom cirkulär till vedkontoren delgivit

dem berörda förslag.

Vad angår de skogar, som icke stå under skogsvårdsstyrelses uppsikt, torde

någon ytterligare uppdelning av den på denna grupp belöpande andelen icke

böra företagas genom vednämndens eller vedkontorens försorg. Vednämnden

torde allenast böra för vederbörande anmäla den kvantitet, som enligt den

verkställda fördelningen belöper på denna grupp. Det lärer därefter böra ankomma

på respektive myndigheter att själva besluta örn avverkningarna och

dessas fördelning mellan de olika allmänna skogarna. Tvångsutsyning bör

icke ifrågakomma beträffande dessa skogar, då man kan förvänta att avverkning

ändock kommer till stånd i avsedd omfattning; i förekommande fall

torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela anvisningar om avverkningarnas

bedrivande. Vad åter angår skogar under skogsvårdsstyrelses uppsikt

torde en genomförd fördelning av avverkningskvantiteten böra komma

till stånd. Denna fördelning bör, såsom vednämnden föreslagit, företagas av

vedkontoret i länet i samråd med skogsvårdsstyrelsen. Fördelningen bör företagas

med utgångspunkt från den kvantitet ved, som bör uttagas per hektar

skogsmark för att den på skogsägaregruppen belöpande andelen skall bliva

fylld. Erforderliga jämkningar böra därefter vidtagas med hänsyn till de

olika skogarnas beskaffenhet och andra på frågan inverkande omständigheter.

Vad förut anförts angående avverkningarnas planläggning såsom

skogsvårdande huggningar torde böra föranleda, att uttaget göres kraftigast

beträffande de skogar, där dylika huggningar äro särskilt påkallade.

Ä andra sidan bör från avverkningsplikt undantagas fastigheter, där ur

synpunkten av god skogshushållning skogen icke kan anses medgiva vedavverkning

annorledes än till husbehov. Det torde böra ankomma på vednämnden

att meddela närmare anvisningar angående grunderna för avverkningsskyldighetens

bestämmande. — Efter vad jag inhämtat, har vednämnden

redan vidtagit vissa förberedande åtgärder för fördelning enligt nu angivna

grunder av de på respektive län belöpande kvantiteterna.

Den av vedkontoren i samråd med respektive skogsvårdsstyrelser beslutade

fördelningen av avverkningskvantiteten de skilda skogsägarna emellan

torde icke böra få överklagas. Funnes möjlighet till överklagande av

den verkställda fördelningen, kan det befaras att avverkningarna till viss del

skulle ligga nere under en betydande del av avverkningsperioden i avbidan

på utgången av anförda besvär. Med hänsyn till det allvarliga läget på vedmarknaden

och då avverkningssäsongen redan är långt liden, torde man

näppeligen kunna taga en dylik risk. Det må för övrigt understrykas, att

skogsvårdsstyrelsernas medverkan torde erbjuda en god garanti för att fördelningen

sker på ändamålsenligaste sätt. Därest skogsägaren dessutom —

såsom jag kommer att föreslå — beredes möjlighet att draga ersättningsfrågan

under högre myndighets prövning, torde han få anses tillförsäkrad

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. 11

skydd för sina intressen i den utsträckning som i nuvarande läge kan anses

rimligt och möjligt.

Sedan vedkontoret i samråd med skogsvårdsstyrelsen verkställt fördelningen

mellan de enskilda skogsägarna i länet av den på gruppen belöpande

andelen —- och vedkontoret tillställt vederbörande skriftligt besked därom —

bör skyldighet föreligga för envar skogsägare respektive den, som innehar

avverkningsrätten till skogen, att för avsalu avverka den för honom fastställda

kvantiteten. Däremot torde icke böra föreskrivas skyldighet att avstå

veden till kronan. —- ---

Jag övergår härefter till frågan om arten och omfattningen av de tvångsåtgärder,

som böra ifrågakomma gentemot skogsägare som underlåter att

fullgöra det för honom fastställda avverkningsprogrammet. Jag vill härvid

till en början erinra om att allmänna förfogandelagen öppnar vittgående möjligheter

för Kungl. Majit att föreskriva örn avverkningstvång. Enligt 4 § nyssnämnda

lag äger sålunda Kungl. Majit, i den mån så finnes erforderligt för

att inom riket eller viss del därav tillgodose behovet av förnödenhet som är

av vikt för befolkningen eller produktionen, förfoga över fastighet med nyttjanderätt;

Kungl. Majit kan alltså med stöd av nyssnämnda lagrum föreskriva

skyldighet för fastighetsägare att upplåta avverkningsrätt till kronan

eller annan. Skogsägaren äger i sådant fall rätt till ersättning för den för honom

förlorade avkastningen eller nyttan av egendomen; för bestämmandet av

ersättningens belopp lärer tidpunkten för själva avverkningen vara avgörande.

Ersättningen bestämmes av riksvärderingsnämnden. Det må i detta

sammanhang erinras om att den nu angivna linjen — upplåtande av tvångsavverkningsrätt

— var den som i stor utsträckning följdes under förfa världskriget.

Vidare äger Kungl. Majit enligt 5 § nyssnämnda lag föreskriva skyldighet

för ägare eller innehavare av fastighet att ombesörja avverkning därå

för kronans (eller annans) räkning. I sistnämnda fall åligger det den enskilde

vid straffansvar att fullgöra vad på honom ankommer till fullgörande av

föreskriften. Ersättning för den enligt förordnandet till kronans förfogande

ställda veden utgår med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga

kostnader vid produktion, normal handelsvinst eller andra på prissättningen

regelmässigt inverkande förhållanden. I den mån på förhand lämpligen

kan bestämmas pris, efter vilket ersättning enligt vad nyss sagts bör

utgå, skola taxor å nämnda pris upprättas av riksvärderingsnämnden.

Emellertid torde vägande invändningar kunna riktas mot att i nuvarande

läge tillämpa de nyss angivna förfaringssätten. Vad först angår upplåtandet

av tvångsavverkningsrätter enligt 4 § förfogandelagen, så lära erfarenheterna

från förra världskriget tala mot att, i varje fall i nuvarande läge, beträda

denna linje. Resultatet kan, särskilt med rådande svårigheter i fråga örn anskaffande

av arbetskraft, Hilt bliva alt skogsägarna i en betydande utsträckning

underlåta att fullgöra avverkningsskyldigheten; kronan skulle då tvingas

att för dryga kostnader anordna avverkningarna i egen regi, medan

skogsägarna endast hade att lyfta ersättningsbeloppen. Icke heller föreskrivandet

av avverkningsskyldighet enligt 5 § förfogandelagen synes innebära

en tillfredsställande lösning av problemet. Mot detta alternativ synes tala,

bland annat, att det måste le sig mindre tilltalande att åliigga en stor och

lojal medborgargrupp avverkningsskyldighet vid äventyr av straff, detta

alldeles särskilt under nu rådande brist på arbetskraft för huggningarna.

Förfogandelagens bestämmelser torde därför icke böra tillgripas, därest andra

möjligheter finnas att nå det åsyftade resultatet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

En godtagbar lösning av problemet synes erbjuda sig enligt de av vednämnden

angivna riktlinjerna. Den av vednämnden föreslagna rätten för

myndigheterna alt verkställa tvångsutsyning och avverkning för kronans

räkning å sådan mark, där den enskilde icke själv fullgör fastställd avverkningsskyldighet,

synes sålunda innebära ett väl avvägt tvångsmedel. Dock

anser jag mig icke kunna tillstyrka en sådan anordning som den i vednämndens

skrivelse under 2 föreslagna, d. v. s. att man skulle auktionera bort

avverkningsrätten till den högstbjudande, därvid skogsägarens ersättning

skulle bliva helt beroende av storleken av den vid auktionen bjudna köpeskillingen.

Vad industrikommissionen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund anfört gentemot nämnda förslag synes innebära fullgoda skäl

för att icke acceptera detsamma. Det torde dock härvid få framhållas, att

de gjorda invändningarna icke lära drabba ett sådant förfaringssätt som att,

sedan beslut meddelats om tvångsavverkning mot ersättning till skogsägaren

enligt fastställda grunder, kronan i sin tur överlåter avverkningsrätten till

annan.

En oundgänglig förutsättning för att ki-onans rätt till avverkning verkligen

skall innebära en drivfjäder för den enskilde att såvitt möjligt själv företaga

avverkningen, lärer vara, att grunderna för den enskildes ersättningsrätt så

avvägas att avverkningen i egen regi sätter honom i ett gynnsammare ekonomiskt

läge än om tvångsavverkning kommer till stånd.

Beträffande detaljerna i det till lagutskott hänvisade förslaget får utskottet

hänvisa till föredragande departementschefens redogörelse härutinnan

å sid. 23—24 samt 26—27 i propositionen.

I anledning av vad som föreslagits beträffande tillämpningsområdet för

lagen får utskottet erinra, att uppsikt över att skogsmark användes till skogsbol

enligt 1 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 utövas av skogsvårdsstyrelse.

Från tillämpningen av nämnda lag undantagas enligt 2 §: 1) skogar,

som äro underkastade bestämmelserna i lagen örn vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden;

2) skogar lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen örn allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna; 3) städernas skogar; 4) statens till

bergshanteringens understöd anslagna skogar; 5) skogar å statens utarrenderade

jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter,

som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt

lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt 6) övriga förut ej

nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen

med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning eller som avses i

§ 4 av nämnda förordning, nämligen Djurgården vid Stockholm och en del

till vissa ändamål, verk eller inrättningar -—■ lotsverket, krigsskolan å Karlberg,

Bona uppfostringsanstalt m. fl. — upplåtna, kronan tillhöriga allmänningar,

beträffande vilka är särskilt stadgat.

De under 1) och 2) upptagna skogarna stå på grund av bestämmelser i de

för dem gällande särskilda lagarna av den 10 juni 1932, den 13 maj 1932

och den 17 juni 1938 under skogsvårdsstyrelses uppsikt. Av övriga från

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

13

skogsvårdslagens tillämpning undantagna skogar stå de under 3) angivna

jämlikt förordning av den 24 juli 1903 (Sv. förf.-saml. nr 79 sid. 20) under

domänstyrelsens överinseende, men kunna av Kungl. Majit ställas under

skogsstatens förvaltning, medan de under 4) anmärkta enligt förordning den

27 maj 1898 (Sv. förf.-saml. nr 55) under domänstyrelsens överinseende stå

under skogsstatens vård och förvaltning. Skogar å statens utarrenderade

jordbruksdomäner stå jämlikt förordning den 10 maj 1935 (Sv. förf.-saml.

nr 135) under domänstyrelsens förvaltning, medan skogar å ecklesiastika

löneboställen enligt ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 stå

under uppsikt av stiftsnämnd. Över skogar å fastigheter, som upplåtits med

åborätt enligt lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss

jord, utövar domänstyrelsen tillsyn enligt den 17 december 1926 utfärdade

tillämpningsföreskrifter till lagen. Beträffande de under 6) härovan upptagna

skogarna gälla olika föreskrifter. Kronoparker, flygsandsfält och

kronoöverloppsmarker stå enligt ovannämnda förordning den 10 maj 1935

under domänstyrelsens förvaltning. Skogar å civila och militära boställen stå

enligt 1894 års förutnämnda förordning under domänstyrelsens tillsyn. Enligt

samma förordning gäller vidare, att domänstyrelsen fastställer hushållningsplan

för skogar till allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med

stadgad åborätt, att Kungl. Majit kan ställa sådana skogar under skogsstatens

omedelbara vård och förvaltning samt att, även örn så ej skett, det dock åligger

vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och kontroll över skogsskötsel.

Beträffande skogar å krono- samt allmänna inrättningars hemman,

som innehavas med stadgad åborätt, gäller jämlikt 1894 års förordning, att

domänstyrelsen uppgör hushållningsplan. Sistnämnda förordning gäller icke

beträffande skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt

inom de sex norra länen; här gäller skogsvårdslagen eller lappmarkslagen.

Slutligen äger domänstyrelsen enligt skogsvårdslagen i vissa fall utöva tillsyn

över skogar, som ägas av eller förvaltas under medverkan och tillsyn av förening

eller sällskap, bildat för befordrande av skogsvård i allmänt intresse.

Enligt ett inom vednämnden upprättat sammandrag över vedavverkningar

under tiden från och med den 1 juli 1939 intill den 1 mars 1940 har den

avverkade brännveden i förhållande till den kvantitet, som för nästa bränslesäsong

beräknats erforderlig, uppgått till 35,8 % för södra Sverige, 22,6 % för

norra Sverige och 31 % för hela riket. Lägst var siffran för Gotlands län

(9,3 %), högst siffran för Kristianstads och Malmöhus län (67,7 %).

Redan kort tid efter det pågående stormaktskrigets utbrott har i vårt utskottet.

land från det allmännas sida vidtagits åtgärder för att möta väntade svårigheter

i fråga örn landets försörjning med vedbränsle och träkol. För handhavande

av hithörande spörsmål under statens industrikommission har

inrättats en statens vednämnd med underlydande vedkontor, ett för varje

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

län. I syfte att möjliggöra för vednämnden att vinna fortlöpande kännedom

om vedavverkningen i landet har Kungl. Majit föreskrivit viss uppgiftsskyldighet

beträffande tillgängliga vedförråd och pågående vedavverkningar,

därvid dock liusbehovsved undantagits. Vidare har Kungl. Majit i

enlighet med beslut av 1939/40 års urtima riksdag medgivit vednämnden

att i närmare angiven omfattning bevilja lån för förskottering av avverkningskostnad

för ved, varjämte bestämmelser meddelats om statsgaranti i

viss utsträckning för ved, som produceras till avsalu men ej finner köpare.

Enligt ovan åberopade uppgifter föreligger dock för närvarande en mycket

betydande brist i den för nästa bränslesäsong beräknade vedavverkningen.

De betydande avverkningar, som äro nödvändiga för anskaffande av en

vedreserv för nästa bränslesäsong, torde såsom departementschefen framhållit

kunna bedrivas på sådant sätt, att skogsvården samtidigt gagnas. Detta

synes kunna ske genom utförandet av vissa bestånds- och hyggesvårdande

huggningar, där det utfallande virket i regel är av lågvärdig beskaffenhet

och till väsentlig del kan användas endast till ved. I det nu rådande krisläget

öppnas nya avsättningsmöjligheter för sådana virkessortiment, och det

tillfälle till förbättrad skogsvård, som härigenom uppkommer, bör även enligt

utskottets mening tillvaratagas. Å skogsmark, där dylika huggningar äro

särskilt påkallade, bör uttaget kunna göras kraftigare än å mark, där skogshushållningens

krav medgiva blott en mindre avverkning.

Såsom föredragande departementschefen i propositionen framhållit torde

man icke kunna lita enbart till frivillig medverkan från skogsägarnas sida

vid genomförandet av det synnerligen omfattande avverkningsprogram, med

vilket man har att räkna. I vissa lägen kan det därför bliva behövligt för det

allmänna att äga tillgång till tvångsmedel. Utskottet vill emellertid understryka

departementschefens uttalande, att man alltjämt i första hand bör

gå fram på frivillighetens väg och att tvångsåtgärder icke böra tillgripas

i annat fall eller i vidare mån än som kan visa sig oundgängligen erforderligt.

Särskild uppmärksamhet förtjänar i detta sammanhang spörsmålet

om anskaffande av arbetskraft. En skälig avvägning av arbetslönerna är

otvivelaktigt ett av de moment, som härvidlag kunna bliva av betydelse.

Omständigheterna kunna emellertid vara sådana, att en skogsägare eller

med honom likställd innehavare av avverkningsrätt förgäves gjort vad som

rimligen kan ankomma på honom för att skaffa erforderlig arbetskraft och

att sådan ej heller vid anmälan till vederbörande arbetsförmedling eller

vedkontor ställts till förfogande. I sådant fall kan enligt utskottets mening

underlåtenhet att verkställa föreskriven avverkning icke anses föreligga.

Utskottet vill även påpeka, att jämkningar av bestämmelserna om statsgaranti

kunna bliva behövliga jämväl med avseende å tidsfristen. Därjämte

vill utskottet uttala, att garantipriserna, i den mån det visar sig erforderligt,

böra fastställas så, att skogsägaren erhåller skäligt rotvärde, även om de

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. 15

nödvändiga kostnaderna för avverkning och uppläggning stiga, och detta

jämväl i det fall, som avses i 5 §.

Hedan den gällande allmänna förfogandelagen lämnar Kungl. Maj:t en

vidsträckt möjlighet att föreskriva avverkningstvång. Föredragande departementschefen

har emellertid i propositionen riktat vägande invändningar

mot att i nuvarande läge för sådant ändamål tillämpa de i förfogandelagen

anvisade förfaringssätten. Utskottet kan ansluta sig till departementschefens

uppfattning härutinnan. Ett medgivande för myndigheterna att, då sådant

är ofrånkomligt, verkställa tvångsutsyning och avverkning för kronans

räkning på sätt i propositionen föreslagits torde däremot innebära ett till sin

art och omfattning godtagbart tvångsmedel. Utskottet förordar därför tillskapandet

av en lag om avverkningsplikt i huvudsaklig överensstämmelse

med de i propositionen angivna riktlinjerna och kan icke tillstyrka det i

motionerna I: 169 och II: 250 gjorda yrkandet om avslag å propositionen,

i den mån detta yrkande faller under utskottets bedömande.

I motionerna I: 170 och II: 223 har påyrkats en utvidgning av den föreslagna

lagens tillämpningsområde, varigenom densamma skulle komma att

gälla skogsmark, som enligt lag eller Kungl. Maj:ts förordnande står under

domänstyrelsens, stiftsnämnds eller skogsvårdsstyrelses uppsikt eller kontroll.

Såsom skäl för en sådan utvidgning har i motionerna anförts, bland

annat, att propositionsförslaget icke öppnade möjlighet exempelvis för domänstyrelsen

beträffande skogar under dess kontroll eller för stiftsnämnderna

i fråga om de ecklesiastika löneboställena att framtvinga åtgärder

utöver vad ett iakttagande av gällande hushållningsplaner innebure. Föredragande

departementschefen har uttalat, att tvångsutsyning icke borde

ifrågakomma beträffande skogar, som icke stå under skogsvårdsstyrelses

uppsikt, då man kunde förvänta, att avverkning där ändock komme till

stånd i avsedd omfattning. Detsamma torde emellertid gälla även beträffande

vissa allmänningar, som stå under skogsvårdsstyrelses uppsikt och

pä vilka således den föreslagna lagen redan i den utformning, den erhållit

i propositionen, skulle bliva tillämplig. Ä andra sidan synes det utskottet

vara av vikt, att den tvekan, som yppats beträffande bl. a. skogar under

domänstyrelsens eller stiftsnämnds uppsikt, blir undanröjd genom att även

dessa skogar läggas under lagen. Därigenom blir det klart utsagt, att hushåilningsplaner,

som i enlighet med bestämmelser i lag eller annan författning

uppgjorts under normala tider ur då aktuella synpunkter, jämväl i

sådana fall kunna få i viss mån vika av hänsyn till de allmänna

intressen, som genom den nu föreslagna lagen skola tillvaratagas. En

utvidgning av nyssnämnda art synes så mycket mindre behöva möta

betänkligheter som exempelvis allmänna förfogandelagen — vars tillämpning

ifrågasatts för genomförande av avverkningsprogrammet — öppnar

möjligheter till vittgående ingripanden även i nu åsyftade läll. Utskottet

avser emellertid icke någon ändring beträffande skogar under domänstyrel
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

sens omedelbara vård och förvaltning. I fråga om dessa böra departementschefens

uttalanden i propositionen äga giltighet. Utskottet förordar därför

en ändring av 1 §, så utformad att lagen blir tillämplig beträffande annan

skogsmark än sådan som står under domänstyrelsens förvaltning. Under

lagen komma sålunda att falla, jämte andra, även sådana skogar som enligt

olika författningar stå under domänstyrelsens överinseende eller tillsyn. Utskottet

vill emellertid i detta sammanhang erinra om den möjlighet, som

enligt 9 § kommer att föreligga för Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts

bemyndigande, vednämnden att medgiva undantag från lagens bestämmelser.

Den befattning med åtgärder i samband med avverkningsplikten, som enligt

Kungl. Maj:ts förslag skulle åvila skogsvårdsstyrelse, bör i nytillkommande

fall, där domänstyrelsen eller stiftsnämnd har uppsikt över skogsmarken,

åläggas den av sistnämnda myndigheter, örn vilken i det särskilda fallet kan

bli fråga. Härav föranledas vissa jämkningar i 2 och 4 §§.

I 2 § har statens vednämnd bemyndigats att utfärda närmare anvisningar

för vedkontoren angående avverkning av ved. I detta sammanhang vill utskottet

uttala önskvärdheten av att dessa anvisningar komma att taga nödig

hänsyn bl. a. till möjligheten att flotta vedvirke.

I motionen I: 163 har hemställts, att ägare av prisgaranterad ved måtte

berättigas att — inom ramen för behovet av statliga reservlager av ved —

vid anfordran erhålla veden inlöst av staten samt att därvid skall betalas

det garantipriset överskridande belopp, som en skälig prissättning i öppen

marknad kan motivera. Uppläggandet av statliga reservlager av ved och

prissättningen härvid behandlas endast i förbigående i propositionen. Sålunda

framgår av densamma, att industrikommissionen i sitt yttrande över

vednämndens förslag ifrågasatt, att avverkad ved i den omfattning, som

av vederbörande vedkontor bestämmes, skall ställas till kronans förfogande

och att ersättning för veden bör utgå enligt en av riksvärderingsnämnden

fastställd taxa, vilken upprättats på grundval av gällande garantipriser. Departementschefen

har emellertid ansett, att skyldighet att avstå veden till

kronan icke bör föreskrivas. Under sådana förhållanden anser sig utskottet

ej heller kunna tillstyrka stadgande av rätt till inlösen av ved i annan ordning

än som redan finnes bestämd beträffande ved, som produceras till

avsalu men ej finner köpare. Om och i den mån statliga reservlager komma

att uppläggas, torde prissättningen härvidlag få bliva föremål för särskilt

övervägande.

Vednämnden har i sin skrivelse såsom alternativ 2 föreslagit anordningen,

att man, i den mån fastställd vedkvantitet icke bleve garantianmäld, skulle

auktionera bort avverkningsrätten till den högstbjudande, därvid skogsägarens

ersättning skulle bliva helt beroende av storleken av den vid auktionen

bjudna köpeskillingen. Denna utväg har icke vunnit departementschefens

tillstyrkande men har däremot förordats i motionen I: 163. Motionärerna

hava framhållit, att enligt berörda alternativ en skogsägare genom att själv

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

17

vid auktionerna bjuda på veden kunde tillvarataga sitt intresse av att erhålla

rimliga priser. De ha vidare vänt sig mot ett uttalande av departementschefen,

att hinder icke borde föreligga mot ett sådant förfaringssätt som

att, sedan beslut meddelats om tvångsavverkning mot ersättning till skogsägaren

enligt fastställda grunder, kronan i sin tur överläte avverkningsrätten

till annan. Enligt motionärernas mening vore det anmärkningsvärt, att den

i sistnämnda fall eventuellt uppkommande vinsten skulle tillfalla icke skogsägaren

utan kronan. Avgörande för departementschefens ställningstagande

i åsyftade hänseenden har varit den kritik, som under remissbehandlingen

från flera håll riktats mot alternativ 2. Centralrådet för slcogsvårdsstyrelsernas

förbund har framhållit, att denna anordning kunde få en spekulativ

och mot den lojale skogsägaren orättvis tillämpning, varigenom hinder

kunde läggas i vägen för det mest önskvärda anskaffningssättet, nämligen

anskaffningen på frivillighetens väg. Industrikommissionen har påpekat att,

då vednämnden icke föreslagit något minimipris för avverkningsrättigheterna,

förfarandet kunde medföra en egendomskonfislcering. Även utskottet

finner dessa skäl bärande och kan därför icke ansluta sig till motionärernas

mening i förevarande avseende.

I motionerna I: 170 och II: 223 har uttalats, att det vore nödvändigt, att

— samtidigt med att frågan örn anskaffningen av bränsle löstes — en försörjningsplan

uppgjordes, utvisande bränslebehovet under olika förhållanden

och dess lokalisering. Upprättandet av en sådan plan förutsatte enligt

motionärernas mening en såvitt möjligt fullständig kännedom örn tillgängliga

förråd, däribland även husbehovsved, vilken icke omfattats av tidigare

införskaffade uppgifter. Utskottet förutsätter, att såväl detta spörsmål som

den i nyssnämnda motioner jämväl berörda frågan om behovet av ett effektivare

samordnande av alla problem på bränsle- och kraftförsörjningens

område äro föremål för uppmärksamhet från de myndigheters sida, till

vilkas ämbetsområden de höra. Vid sådant förhållande anser sig utskottet

icke nu böra närmare ingå på dessa spörsmål.

Under utskottets behandling av förevarande ärende har vidare erinrats

om vikten av att spörsmålet om gottgörelse till skogsvårdsstyrelserna för

deras stämplingsbiträde bringas till en lösning. Då centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund uttalat som sin avsikt att återkomma till denna

fråga, torde den i annat sammanhang komma under bedömande.

Vad slutligen angår de i de föreliggande motionerna väckta förslagen, i

den mån desamma icke blivit i det föregående särskilt berörda, anser sig

utskottet icke kunna tillstyrka desamma.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen

framlagda förslaget till lag örn skyldighet att avverka ved till

avsalu icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin

del antaga följande

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 0 sami. 2 aud. Nr 13.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag om skyldighet att avverka ved till avsalu.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Det åligger ägare av skogsmark,

som enligt lag står under skogsvårdsstyrelses

uppsikt, eller, i den mån avverkningsrätt

tillkommer annan än

ägaren, den, som innehar avverkningsrätten,

att å skogsmarken avverka

ved till avsalu enligt föreskrifter,

som meddelats på sätt i 2 § angles.

1 §■

Det åligger ägare av annan skogsmark

än sådan som står under domänstyrelsens

förvaltning eller, i den

mån avverkningsrätt tillkommer annan

än ägaren, den, som innehar avverkningsrätten,

att å skogsmarken

avverka ved till avsalu enligt föreskrifter,

som meddelats på sätt i 2 §

angives.

2 §.

Varje vedkontor har att inom sitt

verksamhetsområde enligt de närmare

anvisningar, som statens vednämnd

meddelar, och efter samråd

med skogsvårdsstyrelsen bestämma

den myckenhet ved, ägare eller innehavare

av avverkningsrätt skall avverka

till avsalu, ävensom de tider,

inom vilka avverkningsskyldigheten

skall vara till angivna delar fullgjord,

så ock meddela de föreskrifter med

avseende å avverkningens bedrivande,

som i övrigt må finnas erforderliga.

2 §■

Varje vedkontor har att inom sitt

verksamhetsområde enligt de närmare

anvisningar, som statens vednämnd

meddelar, och efter samråd

med skogsvårdsstyrelsen eller, där

skogsmark står under domänstyrelsens

eller stiftsnämnds uppsikt, denna

myndighet bestämma den myckenhet

ved, ägare eller innehavare av

avverkningsrätt skall avverka till avsalu,

ävensom de tider, inom vilka

avverkningsskyldigheten skall vara

till angivna delar fullgjord, så ock

meddela de föreskrifter med avseende

å avverkningens bedrivande, som

i övrigt må finnas erforderliga.

Avverkning må ej åläggas i strid mot inskränkning i rätten därtill, som

må finnas stadgad i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits.

Om statsgaranti för ved gäller vad därom särskilt är stadgat.

3 §•

Underlåter någon att inom bestämd tid verkställa avverkning i den omfattning,

som jämlikt 2 § blivit för samma tid fastställd, äger vedkontoret

besluta örn avverkning för kronans räkning ej mindre av den myckenhet

ved, som vederbörande sålunda underlåtit avverka, än även av vad som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

19

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

enligt av vedkontoret meddelade föreskrifter ålegat honom att i fortsättningen

avverka.

4 §■

4 §•

Har vedkontoret meddelat beslut

som i 3 § sägs, åligger det skogsvårdsstyrelsen

eller, där skogsmark

står linder domänstyrelsens eller

stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet

att utsyna den för avverkning bestämda

myckenheten eller, örn sådant

finnes vara tillräckligt, anvisa

den trakt därå avverkningen skall

ske.

Vedkontoret äger verkställa avverkningen genom kontorets egen eller, efter

överenskommelse med domänstyrelsen, genom domänverkets försorg eller

ock i annan lämplig ordning.

Vedkontoret äger upplägga veden å lämplig plats på den mark, därå avverkningen

skett. Det åligger den, som enligt 2 § varit skyldig att verkställa

avverkningen, att taga vård örn den avverkade veden till dess den bortförts

eller kronan eljest förfogar över veden. Kan den vårdnadsskyldige ej fullgöra

vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen göra anmälan hos vedkontoret.

Har vedkontoret meddelat beslut

som i 3 § sägs, åligger det skogsvårdsstyrelsen

att utsyna den för avverkning

bestämda myckenheten eller,

där sådant finnes vara tillräckligt,

anvisa den trakt därå avverkningen

skall ske.

5 §•

Ersättning för ved, som avverkats för kronans räkning, skall utgå med

ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, för orten gällande

garantipris för sådan ved varom fråga är och, å andra sidan, den beräknade

kostnaden för vedens avverkning och uppläggning å lämplig leveransplats.

Varje vedkontor har att, i enlighet med av vednämnden givna anvisningar,

fastställa det belopp, vartill förenämnda kostnad skall beräknas.

6 §•

Räkning å ersättning enligt 5 § ingives till vedkontoret, som fastställer

ersättningens belopp och utbetalar detsamma.

7 §.

Det åligger vedkontor alt tillställa den, som beröres av sådant av kontoret

meddelat beslut som i 2 eller 3 § avses, skriftligt besked om beslutet.

8 §•

Klagan över vedkontors beslut rörande ersättning för ved, som avverkats

för kronans räkning, må föras genom besvär bos vednämnden inom tjugu

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

dagar från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, över vednämndens

beslut i ärende, som nyss sagts, må klagan ej föras.

I övrigt må klagan över vedkontors beslut enligt denna lag icke föras.

9 §•

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, vednämnden äger meddela

närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag, så ock

medgiva undantag från lagens bestämmelser.

Vad i denna lag är stadgat om vednämnden och vedkontoren skall, i händelse

de på dem ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt

andra myndigheter, efter Konungens förordnande gälla beträffande myndigheter

varom sist är sagt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1941; dock att i fråga om ved, som med stöd av lagen

avverkats för kronans räkning under lagens giltighetstid, lagen skall äga

tillämpning även efter det den i övrigt upphört att gälla.

B. att motionerna I: 169 och 11:250, i den mån de hänvisats

till lagutskott, måtte anses besvarade genom utskottets

hemställan under A.; samt

C. att motionerna 1:163, 1:170 och 11:223, i den mån

de icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt

och i sin motivering anfört, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 april 1940.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Hagman, Linnér, Sten, Näslund,

Nils Elowsson och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage, Skoglund, Pettersson i Hällbacken,

Molander, Sandström, Hansson i Örebro, Barnekow och Persson i Norrby.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

21

Reservationer:

1) av herr Holstenson;

2) av herrar Tamm, Hagman, Sten, Nils Elowsson, Hage, Molander och

Hansson i örebro, vilka anfört:

I utskottets motivering å sid. 14—15 göres ett uttalande, som enligt vår

mening kan i olika avseenden komma att medföra icke önskvärda konsekvenser,

och anse vi därför, att följande mening bör utgå: »Därjämte vill utskottet

uttala, att garantipriserna, i den mån det visar sig erforderligt, böra

fastställas så, att skogsägaren erhåller skäligt rotvärde, även örn de nödvändiga

kostnaderna för avverkning och uppläggning stiga, och detta jämväl

i det fall, som avses i 5 §.» Däremot hemställa vi, att å sidan 17 i utlåtandet

omedelbart efter det stycke, som börjar med orden »Vednämnden

har» och slutar med orden »förevarande avseende», måtte insättas ett nytt

stycke av följande lydelse:

»I likhet med departementschefen anser utskottet, att grunderna för den

enskildes ersättningsrätt böra så avvägas, att avverkningen i egen regi sätter

honom i ett gynnsammare ekonomiskt läge än om tvångsavverkning kommer

till stånd. Endast därigenom kan kronans rätt till avverkning bli en

drivfjäder för den enskilde att såvitt möjligt själv företaga avverkningen.

Utskottet har därför ingen erinran mot den av departementschefen förordade

principen för bestämmandet av ersättningen till den enskilde i fall av tvångsavverkning.

Utskottet vill emellertid uttala, alt ersättningen även i dylika

fall bör vara skälig»;

3) av herrar Pettersson i Hällbacken och Persson i Norrby, vilka hemställt,

att det stycke a sidan 15—16 i utlåtandet, som börjar med orden »I

motionerna I: 170 och II: 223», skall erhålla följande lydelse:

»I motionerna 1:170 och 11:223 — — — (lika med utskottets förslag)

" '' skola tillvaratagas. Detta innebär givetvis icke, att avverkning

skulle få åläggas i strid mot de skogsvårdande grundsatser, som böra tillvaratagas

genom stadgandet i 2 § andra stycket. En utvidgning ----

(lika med utskottets förslag)---2 och 4 §§.»

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 13.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:131 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn skyldighet att avverka ted till avsalu, m. m., dels ock i ämnet v a1 i texten