Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående begränsning av hastigheten för motorfordon.

1940-04-20 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1940:21, Utlåtande i anledning av väckt motion angående begränsning av hastigheten för motorfordon.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

i

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1940 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående begränsning

av hastigheten för motorfordon.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 192,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ericsson i Sörsjön m. fl.

hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

örn sådan ändring i gällande vägtrafikstadga att motorfordon icke får

framföras med större hastighet än 60 kilometer i timmen.

I motiveringen till berörda hemställan hava åberopats hänsyn till trafiksäkerheten

och önskvärdheten av att använda motorfordon på ekonomiskt

fördelaktigaste sätt, särskilt vid rådande knappa tillgång på motorbränsle.

För närmare uppgifter härutinnan får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 24 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 skall vid framförande av

automobil hastigheten städse anpassas efter vad behörig hänsyn till andra

vägfarande och till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder.

Inom tättbebyggt område må omnibus eller lastautomobil icke framföras

med högre hastighet än 40 kilometer i timmen och annorstädes ej med

högre hastighet än 50 kilometer i timmen. Undantag från dessa bestämmelser

har stadgats för ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp

vid eller till förhindrande av olycksfall eller av polisman eller tullman i

brådskande tjänsteutövning eller av läkare vid brådskande sjukdomsfall. I

fråga örn största tillåtna hastigheten för motorcykel gäller enligt 26 § i

tillämpliga delar vad som stadgats beträffande automobil.

Till belysande av de av motionärerna åberopade trafiksäkerhetssynpunkterna

får utskottet lämna följande uppgifter.

Hastighetsbestämmelserna undergingo i samband med införandet av den

nu gällande vägtrafikstadgan, vilken trädde i kraft den 1 januari 1937, högst

betydande förändringar. Den viktigaste nyheten var borttagandet av föreskrifterna

örn viss maximihastighet för trafiken inom tättbebyggda områden

med personal!tomobiler och motorcyklar. Andringen föreslogs av 1936 års

riksdag.

I 1930 ,ärs vägtrafikstadga fanns för automobiler och motorcyklar av olika

slag ingen i siffror bestämd maximigräns för hastigheten vid färd på landsbygden.

Vid färd inom tättbebyggt område med sådana fordon utgjorde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

däremot högsta tillåtna farten 35 kilometer i timmen, dock kunde länsstyrelse

respektive polismyndighet i stad, örn trafikförhållandena det medgåve,

förordna, att hastigheten finge höjas till högst 45 kilometer i timmen.

I proposition, nr 213, till 1936 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning

och vägtrafikstadga föreslogs en maximihastighet för automobiler

och motorcyklar av olika slag av 40 kilometer i timmen vid färd inom tättbebyggt

område.

Andra lagutskottet ansåg emellertid av skäl, som finnas angivna å sid.

122—124 i dess utlåtande, nr 55, att några föreskrifter om högsta medgivna

fart icke borde meddelas för färd med dylika fordon inom tättbebyggt

område.

Reservation anmäldes dels av herr Frändén m. fl., vilka i huvudsak anslöto

sig till Kungl. Maj:ts förslag, dels ock av herr Lindhagen, vilken jämväl

förordade »en viss normal högsta körhastighet för hela riket».

Kiksdagens båda kamrar stannade med avseende å denna fråga i olika

beslut, i det att första kammaren biföll utskottets förslag och andra kammaren

den av herr Frändén m. fl. avgivna reservationen. I sammanjämkningsmemorial

(nr 60) vidhöll utskottet sitt förslag och förklarade sig förutsätta,

att vederbörande myndigheter i administrativ väg anmodades att ägna

uppmärksamhet åt behovet av fartbegränsningar inom bebyggda områden

samt att, där så erfordrades, meddela föreskrifter örn sådana begränsningar.

En ledamot reserverade sig. Riksdagen anslöt sig därefter till utskottets

uppfattning.

En utförlig historik angående hastighetsbestämmelserna återfinnes i andra

lagutskottets ovannämnda utlåtande nr 55.

I cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser den 18 december 1936 har

chefen för kommunikationsdepartementet fäst länsstyrelsernas uppmärksamhet

på utskottets uttalande i ovannämnda memorial samt anhållit, att uttalandet

måtte bringas till vederbörande polismyndigheters kännedom.

[Efter bemyndigande av Kungl. Majit tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet

den 11 december 1936 vissa sakkunniga, 1937 års sakkunniga

rörande trafiksäkerheten. I sitt anförande till statsrådsprotokollet

vid beslutet örn tillkallande av dessa sakkunniga yttrade föredi-agande departementschefen,

statsrådet Forslund, bland annat:

Den under senare år starkt ökade motorfordonstrafiken har gjort spörsmålet

örn trafiksäkerheten å våra vägar och gator till ett samhälleligt problem

av växande betydelse. Nu ifrågavarande problem har icke av statsmakterna

lämnats obeaktat. I syfte att tillgodose trafiksäkerheten hava bestämmelser

utfärdats för reglerandet av väg- och gatutrafiken. Betydande

kostnader hava nedlagts på tekniska anordningar, avsedda att direkt eliminera

eller nedbringa riskerna. Särskilt är härvid att beakta det fortgående

arbetet för friläggandet av plankorsningar mellan vägar och järnvägar. Vidare

har genom statsbidrag understöd lämnats för upplysnings- och propagandaverksamhet

till trafiksäkerhetens främjande, varjämte obligatorisk trafikundervisning

föreskrivits för de allmänna skolorna.

Den omfattning, som olycksfallsfrekvensen trots dessa åtgärder erhållit,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

synes mig motivera en mera allmän utredning i syfte att klarlägga de möjligheter,

som stå till buds för åstadkommande av större säkerhet i trafiken

och nedbringande av det stora antalet trafikolyckor.

Sedan 1937 års sakkunniga i ämnet den 4 mars 1939 på begäran entledigats

från det dem meddelade uppdraget, har departementschefen samma

dag uppdragit åt en särskild utredningsman att i enlighet med de av departementschefen

i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den

11 december 1936 angivna riktlinjerna inom departementet biträda med fortsatt

utredning rörande trafikolyckornas orsaker. Uppdraget beräknas bliva

slutfört under år 1941.

Även vid 1937 års riksdag var frågan örn färdhastigheten å vägarna föremål

för prövning. Herr Lindhagen väckte då en motion, I: 197, i vilken

hemställdes bland annat, »att Kungl. Majit måtte förebygga, att den fria

farten — som är byggd på den ovetenskapliga uppfattningen, att alla bilförare

trots människors olika begåvning och sinnelag iakttaga samma likriktade

omdöme — ej vållar ytterligare massakrer på vägarna, samt i den

mån så erfordras framlägga författningsförslag i ärendet.»

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, hänvisade till att nyssnämnda

särskilda sakkunniga då nyligen tillkallats och fann vid sådant förhållande

anledning saknas att till Kungl. Majit göra framställning i det av

motionären angivna hänseendet. Utskottet hemställde därför, att motionen

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, och riksdagen beslöt i

enlighet härmed.

I förevarande sammanhang torde följande ur statistisk årsbok för 1939

hämtade uppgifter vara av intresse.

Motortrafikolyckor åren 1936—1938.

1936

1937

1

1938

Olyckor med

394

420

518

dödlig utgång................................

annan personskada...........................

4,578

4,928

5,881

endast egendomsskada........................

7,410

8,780

9.955

Summa

12,382

14,128

16,354

Yad angår det av motionärerna påkallade hänsynstagandet till trafikekonomien

och behovet av bränslebesparing må här till en början erinras örn gällande

bestämmelser angående tilldelning av bensin och lättbentyl för drivande

av motorfordon. Enligt en den 1 september 1939 utfärdad kungörelse

(Sv. förf.-sami. nr 588) med tillägg den 29 i samma månad (Sv. förf.-sami.

nr 679) må icke någon utan särskilt tillstånd av polismyndigheten i den ort,

där han är bosatt, annorledes än i yrkesmässig trafik framföra annan med

bensin eller lättbentyl driven automobil än lastautomobil, ej heller motor

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

cykel, lättviktsmotorcykel, motorbåt eller luftfartyg. Vidare är genom en

den 6 september 1939 utfärdad kungörelse (Sv. förf.-saml. nr 627) föreskrivet,

att ingen må med flytande bränsle såsom drivmedel framföra lastautomobil

eller traktor utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket fordonsinnehavaren

är bosatt. Slutligen gäller enligt en deri 6 oktober 1939 given

kungörelse (Sv. förf.-saml. nr 699), att bensin som regel icke må för förbrukningsändamål

försäljas eller annorledes överlåtas till annan än den, vilken

i den ordning kungörelsen stadgar tilldelats för inköp av bensin avsedda

kuponger. Motorfordon må — med vissa undantag — icke framföras med

bensin som drivmedel, med mindre innehavaren antingen tilldelats kuponger

i form av inköpskort eller inköpshäfte eller ock av vederbörande länsstyrelse

meddelats särskilt tillstånd till framförande av fordonet. För i yrkesmässig

trafik nyttjad personautomobil eller omnibus tilldelas förbrukare kort i den

omfattning, som av länsstyrelsen prövas motsvara behovet. I andra fall

tilldelas förbrukare i regel kort endast i den omfattning, som är bestämd

med hänsyn till behovets eller transporternas oundgänglighet. Vidare hava

i kungörelsen intagits bestämmelser örn utdelning av inköpsliäften och tillståndsbevis.

Ändringar i nyssnämnda författningar hava vid flera tillfällen

gjorts. Vissa skärpningar i fråga örn tilldelning av bensin eller lättbentyl

hava vidtagits genom en den 9 april 1940 utfärdad kungörelse (Sv. förf.-saml.

nr 194).

Den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 september 1939 tillsatta

bensin- oell oljenämnden, som enligt sin den 6 oktober 1939 utfärdade instruktion

(Sv. förf.-saml. nr 701) har till uppgift bland annat att i möjligaste

mån sörja för tillgodoseendet av landets behov av flytande bränslen

samt vidtaga härför erforderliga åtgärder av skilda slag, har genom ett till

förbrukare av bensin och andra flytande motorbränslen ställt cirkulär framhållit,

att det i nuvarande stund vore absolut nödvändigt att iakttaga största

möjliga sparsamhet med förefintliga mängder av bensin och annat flytande

bränsle, och i samband därmed lämnat åtskilliga råd och anvisningar, genom

vilkas följande bränsleförbrukningen skulle kunna nedbringas med 20—30

procent. Nämnden har bland annat uppmanat förare av motorfordon att

aldrig överskrida en hastighet av 60 kilometer med en personvagn eller 45

kilometer med en lastvagn.

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är en för någon tid sedan

av statens transportkommission till Kungl. Majit gjord framställning. Kommissionen

— som enligt instruktion den 30 december 1939 (Sv. förf.-saml.

nr 964) har till åliggande att under Kungl. Majit handhava ledningen av

den reglering av landets inrikes transportväsen till lands och vatten, som

under utomordentliga, av krig eller krigsfara föranledda förhållanden kan

vara erforderlig — har i skrivelse den 4 december 1939 ifrågasatt, att genom

särskilda bestämmelser hastigheten vid framförande av automobil måtte inskränkas

utöver vad som nu gäller, varigenom en viss bränslebesparing

skulle vinnas. Kommissionen har härutinnan anfört bland annat följande:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

I olika sammanhang har framhållits, hurusom under det nuvarande läget

den allra största sparsamhet vid förbrukning av flytande bränsle såsom

drivmedel för motorfordon bör iakttagas. Transportkommissionen har tidigare

förordat, att vissa åtgärder på upplysningens område böra vidtagas för

att befrämja ökad sparsamhet. Samtidigt som transportkommissionen ånyo

understryker nödvändigheten av att upplysningsverksamheten intensifieras,

vill kommissionen icke underlåta att framhålla, att alltför stora förhoppningar

på snabba resultat icke böra ställas. Med hänsyn härtill synes det

vara befogat att till prövning upptaga spörsmålet att genom särskilda bestämmelser

begränsa hastigheten vid framförande av bil i syfte att därigenom

vinna den väsentliga bränslebesparingen.

Verkställda undersökningar visa, att ökad körliastighet vid förande a,v

bil medför avsevärt ökad bränsleförbrukning. Till belysning av variationerna

i åtgången av bränsle må anföras, att en personbil med medelstor

tjänstevikt under normalbelastning beräknas per mil förbruka 1,7 0 liter vid

en hastighet av 90 kilometer i timmen men blott 1,3 7 liter, då hastigheten

nedgått till 60 kilometer.

Hastigheten är väl en av de egenskaper, som främst utmärker bilen såsom

samfärdsmedel. Även örn med hänsyn härtill betänkligheter kunna

möta mot att införa bestämmelser örn viss maximihastighet, lära dessa betänkligheter

i nuvarande krisläge icke böra tillmätas avgörande betydelse

utan få vika för vad som ur folksörjningssynpunkt framstår såsom ändamålsenligt

och behövligt.

Vid bestämmandet av den maximihastighet, som bör ifrågakomma, kunna

olika meningar framställas utan att fullt säkra grunder för den enas eller

den andras företräde kunna åberopas. För närvarande synes det riktiga

vara, att hastigheten ej begränsas alltför snävt. Erfarenheten får sedan

utvisa örn en övergång till ännu mera begränsad hastighet kan anses lämplig.

Transportkommissionen anser, att gränsen för den högsta tillåtna hastigheten

bör dragas vid 70 kilometer i timmen. Fartbegränsning bör uppenbarligen

icke stadgas för bil, som användes vid eldfara för brandväsendets

räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid eller till förhindrande

av olycksfall eller av polisman eller tullman i brådskande tjänsteutövning

eller av läkare vid brådskande sjukdomsfall.

Transportkommissionen vill erinra örn, att skillnaden mellan maximihastighet

och medelhastighet är väsentligt mindre nu än för några år sedan,

då vägarna icke befunno sig i det skick som nu är fallet.

Det synes erforderligt, att överträdelse av den föreslagna bestämmelsen

om fartbegränsning beivras icke blott med det straff, vägtrafikstadgan stadgar

för de fordonstyper, för vilka fartbegränsning redan gäller, utan även med

den påföljd, att bensintilldelningen för den bil, som använts vid fortkörningen,

indrages under skälig tidrymd. Bestämmelse i sistnämnda hänseende

synes böra meddelas i samband med föreskrifter örn reglering av

försäljningen av flytande bränsle såsom drivmedel för motorfordon.

Väg- oell vattenbyygnadsstyrelscn bär i utlåtande över den gjorda framställningen

förklarat, att styrelsen biträdde den av transportkommissionen

uttalade uppfattningen, att en icke oväsentlig bränslebesparing skulle kunna

erhållas, därest motorfordon framfördes med lägre hastighet än vad som nu

vanligen vört'' fallet. Styrelsen har dessutom framhållit, att genomförandet

av åtgärd i föreslagen riktning därjämte skulle medföra såväl minskad vägslitning

och därmed minskade vägunderhållskostnader som även minskat

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

behov av dammbindnmgsmedel. En eventuell hastighetssänkning vore även

ägnad att utöka trafiksäkerheten och minska antalet vägtrafikolyckor. Vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen förordade med hänsyn till nu rådande förhållanden

genomförandet av de av transportkommissionen föreslagna åtgärderna.

Över transportkommissionens framställning ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

däröver avgivna utlåtande hava yttranden avgivits av

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser —- i några fall med bifogande

av till vederbörande länsstyrelse inkomna utlåtanden från vissa

myndigheter och sammanslutningar — samt statens väginstitut, varjämte

kungl, automobilklubben och motormännens riksförbund inkommit med

yttranden.

Transportkommissionens framställning har helt eller i väsentliga delar tillstyrkts

av bland annat Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Skaraborgs och Kopparbergs län hava

uttalat tvekan rörande lämpligheten av förslagets genomförande och framhållit

bland annat, att stora svårigheter skulle möta för att effektivt övervaka

bestämmelsens efterlevnad. Följande länsstyrelser hava avstyrkt förslaget,

nämligen länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads och Jämtlands

län. Vägingenjören i Stockholms län, länsbesiktningsmannen i Uppsala län

och landsfogden i Västerbottens län, ävensom kungl, automobilklubben och

motormännens riksförbund hava jämväl avstyrkt framställningen.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads och Jämtlands län hava framhållit

svårigheterna att effektivt övervaka stadganden örn hastighetsbegränsning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har därjämte anfört, att syftet att vinna

en bränslebesparing i stället borde, om så visade sig nödvändigt, vinnas

genom en strängare genomförd tilldelning av bensin till sådana grupper av

motorfordon, för vilka fartbegränsning för närvarande ej gällde.

I fråga om den hastighet, som eventuellt borde sättas som gräns, har

länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasatt, om icke 70 kilometer i timmen ur

bränslebesparande synpunkt vore väl hög maximihastighet. Länsstyrelserna

i Uppsala, Kristianstads, Malmöhus och Skaraborgs län hava förordat 60 kilometer

i timmen. Länsstyrelsen i Stockholms län och länsbesiktningsmannen

för Stockholms stad och län lia förordat, att den högsta hastigheten bestämmes

för personautomobiler till 60 kilometer i timmen och för lastautomobiler

och omnibusar till 45 kilometer i timmen. Vägingenjören i Stockholms

län har för det fall, att en hastighetsbegränsning skulle genomföras,

förordat, att maximihastigheten måtte fastställas till 80 kilometer i timmen.

Statens väginstitut har anfört bland annat:

En minskning av körhastigheten innebär minskad bränsleåtgång och

minskad vägslitning. Bränsleåtgångens minskning vid en begränsning av

körhastigheten kan någorlunda överskådas, medan det icke är möjligt att

ens tillnärmelsevis bedöma, vad en viss minskning i körhastighet siffermässigt

betyder för vägslitningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 13

Ett motorfordon åverkar vägbanan dels genom vertikala krafter, dels

genom horisontella krafter. Storleken av dessa krafter är beroende av den

hastighet, varmed fordonet framföres. Sålunda ökas de vertikala krafterna

genom dynamiska påkänningar, stötar, som ökas med hastigheten. De horisontella

krafterna utgöras dels av dragkraften vid körning med konstant

hastighet, dels av accelerations- och bromskrafter, dels de sidokrafter, som

uppkomma vid körning i kurvor.

Dragkraften vid körning med konstant hastighet är långt mindre än de

krafter, som uppstå vid acceleration eller inbromsning. Såsom ett exempel

kan nämnas, att en lastbil av 8 tons totalvikt vid en hastighet av 50 kilometer

i timmen angriper vägbanan med en dragkraft av cirka 160 kilogram

och vid en hastighet av 40 kilometer i timmen 140 kilogram. En minskning

av körhastigheten från 50 kilometer i timmen till 40 kilometer i timmen

skulle sålunda medföra en minskning av 20 kilogram för dragkraften. Vid

en måttlig inbromsning påverkas vägbanan av en horisontell kraft av sammanlagt

1,000 ä 2,000 kilogram. Vid full inbromsning bliva bromskrafterna

än större. Vid acceleration eller vid körning i kurvor kunna horisontella

krafter av liknande storleksordning uppstå. Det framgår sålunda härav, att

storleksordningen vid bromsning eller acceleration är en helt annan än vid

körning med konstant hastighet. Vägslitningen blir sålunda starkt beroende

av hur bilen köres. Genom undvikande av hastiga accelerationer och inbromsningar

minskas vägslitningen betydligt.

För en medelstor personbil med en hastighet av 100 kilometer i timmen

kan dragkraften vid körning med konstant hastighet uppgå till omkring 120

kilogram och vid 70 kilometer i timmen omkring 60 kilogram. En minskning

av körhastigheten från 100 kilometer ned till 70 kilometer medför sålunda

en rätt betydande minskning i dragkraften och bör även innebära en

viss vinst ur vägslitningssynpunkt.

Accelerations- och bromskrafterna äro även för personbilarna väsentligt

större än dragkraften.

Vad personbilarna beträffar synes en minskning av hastigheten innebära

en viss vinst ur vägslitningssynpnnkt. Ur transportekonomisk synpunkt

torde det vara av relativt ringa betydelse med en hastighetsminskning, särskilt

i betraktande av nuvarande krisläge och bränslebrist.

Beträffande lastbilar och bussar är den vinst på grund av minskad vägslitning,

som kan uppstå genom minskning av största tillåtna hastigheten

från 50 till exempelvis 40 kilometer i timmen, relativt oväsentlig, varför en

sådan ändring torde vara obefogad. Det bör nämligen beaktas, att en sådan

minskning av körhastigheten för dessa fordon innebär en avsevärt minskad

transportkapacitet och utnyttjning. I nuvarande läge med i många fall ökat

transportbehov och minskad tillgång på bilpark och personal skulle säkerligen

en minskning av körhastigheten medföra en större förlust än som

motsvarar den vinst, som skulle uppstå genom minskad vägslitning.

Kungl. Majit har sedermera genom beslut den 8 mars 1940 funnit transportkommissionens

framställning icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Såsom framgår av den hill1 ovan lämnade redogörelsen har frågan om begränsning

av hastigheten för motorfordon i syfte att åstadkomma bränslebesparing

nyligen genom en framställning av statens transportkommission

dragits under Kungl. Maj:ts prövning. Kommissionens förslag om en sådan

begränsning har vid remissbehandlingen från de flesta myndigheters sida

vunnit anslutning men har på vissa andra håll mötts med kritik eller ut
-

lita kott et.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

tryck för tveksamhet. Genom beslut den 8 mars 1940 Ilar Kungl. Majit

funnit framställningen icke föranleda någon åtgärd. Enligt utskottets mening

har emellertid den föreliggande frågan kommit i ett annat läge till följd av

de numera starkt ökade svårigheterna på bensinmarknaden. I rådande

skärpta krissituation synes varje möjlighet till sparsamhet vid förbrukning

av flytande bränsle böra tillvaratagas. Att såsom motionärerna väl närmast

av hänsyn till trafiksäkerheten föreslagit återinföra en stadigvarande fartbegränsning

även för andra motorfordon än omnibusar och lastautomobiler

torde emellertid ej böra ifrågakomma. Däremot vill utskottet föreslå riksdagen

uttala, att riksdagen icke har något att erinra, för den händelse

Kungl. Majit skulle finna erforderligt att till vinnande av en mera ekonomisk

körning med motorfordon för viss bestämd tid föreskriva begränsning

av maximihastigheten för personautomobiler och motorcyklar till exempelvis

70 kilometer i timmen. Därigenom skulle man kunna undvika det dröjsmål,

som kunde föranledas av att Kungl. Majit längre fram funne sig böra inhämta

riksdagens yttrande över ett eventuellt förslag i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionen lii 192, måtte i

skrivelse till Kungl. Majit meddela, att riksdagen icke har

något att erinra, för den händelse Kungl. Majit skulle finna

erforderligt att till vinnande av en mera ekonomisk körning

med motorfordon för viss bestämd tid föreskriva lämplig begränsning

av maximihastigheten för personautomobiler och

motorcyklar; samt

B. att motionen lii 192, i den mån den icke blivit beaktad

genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1940.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Hagman, Löfvander, Sten, Näslund

och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herrar Hage, Hallagård, Molander*, Sandström, Hansson

i Örebro, Barnekow och fröken Elbon Andersson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:189 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående begränsning av hastigheten för motorfordon. a1 i texten