Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, dels ock i ämnet väckta motioner.

1940-05-03 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1940:25, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1940 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 januari 1940 dagtecknad proposition, nr 4, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

socialärenden för denna dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogat förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

tre i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i första

kammaren nr 154 av herr Carlström samt i andra kammaren nr 209 av herr

Arnemark m. fl. och nr 212 av herr Lindén m. fl. Motionerna 1:154 och

II: 209 äro likalydande.

I samtliga motioner har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan

ändring av Kungl. Maj:ts förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän, att lagen må äga tillämpning även å lärare vid folk- och småskolor

samt fortsättningsskolor.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda

lagförslaget och för motionärernas yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse

därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och

motionerna.

Från tillämpningen av lagen den 11 september 1936 om, förenings- och

förhandlingsrätt äro undantagna sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. I kungörelsen

den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän avses med

statens tjänstemän sådana arbetstagare i statens tjänst, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar. Bestämmelser angående förhandlingsrätt för

tjänstemän vid riksdagen och riksdagens verk hava antagits av 1938 års

riksdag.

Den 30 december 1937 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet

att utse högst tre sakkunniga att inom nämnda departement biträda

med utredning rörande frågan om tillskapandet av en förhandlingsordning

för sådana arbetstagare i kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 3 januari

1938 såsom sakkunniga landshövdingen Alvar Elis Rodhe, ordföranden i

svenska stadsförbundet direktören Johan-Olov Johansson och ombudsmannen

i Sveriges kommunaltjänstemannaförbund kaptenen Folke Bergholtz, varjämte

det uppdrogs åt Rodhe att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga hava till fullgörande av sitt uppdrag avgivit ett den 20

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 9 sami. 2 avd. Nr 25. 997 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

december 1938 dagtecknat betänkande med förslag till lag örn förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän (statens off. utredn. 1938:56). Sedan yttranden

över förslaget inhämtats från ett flertal myndigheter och sammanslutningar,

har förslaget blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet.

I samband med behandlingen av frågan örn rubriken å den föreslagna författningen

har föredragande departementschefen, statsrådet Möller, uttalat,

att denna torde vara av kommunallags karaktär. I anledning härav vill utskottet

erinra om följande.

Frågan örn innebörden av begreppet »kommunallag» har såväl inom statsrättsvetenskapen

som i praxis varit ganska omstridd. Vid 1919 års riksdag

hävdade konstitutionsutskottet (memorial nr 6), att endast de egentliga kommunallagarna,

möjligen också lagar rörande kommunal beskattning, tillhörde

konstitutionsutskottet men icke lagar, som i kommunalt hänseende hava till

enda uppgift att reglera hälsovård o. s. v. Vid 1921 års riksdag uttalade samma

utskott (memorial nr 15), att inom nyssnämnda begrepp folie endast 1862—

1863 års kommunallagar, 1882 års förordning angående kyrkonämnd och kyrkofullmäktige

i Göteborg samt vissa senare tillkomna lagar, vilka kunna anses

innebära ändringar i, tillägg till eller utbrytningar ur de egentliga kommunalförfattningarna.

En i viss mån avvikande uppfattning har gjorts gällande av

konstitutionsutskottet vid 1931 års riksdag (memorial nr 11), i det att speciella

stadganden i den egentliga kommunallagstiftningen närstående sociala lagstiftningen,

såvitt de vore av organisatorisk eller konstitutiv natur, skulle

anses falla under kommunallagsbegreppet.

Professor C. A. Reuterskiöld har i sin kommentar till grundlagarna (not 6

vid § 57 regeringsformen) uttalat, att med kommunallag principiellt bör förstås

lag, som bestämmer kommuns organisation och representation samt formerna

för dess allmänna verksamhet liksom grunderna för dess allmänna beskattningsmakt.

— Enligt professor N. Herlitz (»Örn lagstiftning» sid. 524) bölen

författning, som i likhet med 1862—1863 års lagstiftning avser kommunernas

allmänna organisation, hänföras till kommunallagarna, en författning

angående särskilda förvaltningsuppgifter däremot icke. — Professor

R. Malmgren har i sin kommentar till grundlagarna (not till § 57 andra stycket

i regeringsformen) anslutit sig till den av konstitutionsutskottet år 1921 uttalade

uppfattningen. — I övrigt må här hänvisas till de redogörelser, som

lämnats i »Sveriges riksdag» av professorerna H. Tingsten (del 11 sid. 163—

167) och Malmgren (del 14 sid. 55—70). — Slutligen må erinras örn ett uttalande

av f. d. regeringsrådet G. Thulin i Nordisk Administrativt Tidsskrift

för år 1939 (sid. 209) i anslutning till Kungl. Maj:ts med början år 1937

ändrade praxis i fråga örn rubricering av författningar. Enligt Thulins mening

komme man antagligen att söka giva uttrycket kommunallagarna en ganska

vidsträckt tillämpning, så att exempelvis fattigvårdslagarna komme att inbegripas

därunder.

Beträffande frågan örn en lagfästad förhandlingsordning bör

införas för kommunaltjänstemännen (propositionen sid. 12—13) har

föredragande departementschefen anfört:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 3

Jag är med de sakkunniga ense om att förhandlingsrätt bör beredas kommunala

tjänstemän.

Från den av de sakkunniga utformade förhandlingsrätten, till vilken jag i

huvudsak ansluter mig, torde emellertid för närvarande lärarna vid folk- och

småskolor samt fortsättningsskolor böra undantagas. Redan under förarbetena

till föreliggande lagförslag har framhållits, att för dessa befattningshavare

möjligen i viss utsträckning särbestämmelser skulle bliva erforderliga. Farhågor

ha därjämte yppats, att den skoladministrativa organisationen skulle i

alltför hög grad kompliceras, örn förhandlingsrätten för denna grupp skulle

utformas på samma sätt som för övriga kommunala tjänstemän. Jag är med

hänsyn härtill icke beredd att nu taga ställning till utformningen av en förhandlingsrätt

för dessa befattningshavare utan finner detta spörsmål kräva

ytterligare överväganden. Det må påpekas, att den lärarpersonal, varom här

är fråga, genom olika bestämmelser i folk- och fortsättningsskolestadgorna

tillförsäkrats sådant medinflytande vid handläggningen av dem berörande

ärenden, att det föreslagna undantagsstadgandet får mindre praktisk betydelse

än eljest skulle ha varit fallet.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om de i ämnet väckta motionerna.

Kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän innehåller

ett stadgande (14 §), som härvidlag är av intresse. Enligt nämnda bestämmelse

gälla för militär personal och likställda de inskränkningar i fråga örn förhandlingsrätten,

som särskilt stadgas. De åsyftade inskränkande bestämmelserna

hava meddelats i en den 23 december 1937 utfärdad kungörelse (Sv. förf.- saml. nr 1002). I denna har utsagts, att den militärpersonal och likställda

tillkommande rätten att förhandla skall, i vad angår allmänna arbetsvillkor

och tillämpningen av sådana villkor, icke avse frågor, som äro av speciell

militärteknisk natur eller beträffande vilka av militär-disciplinära skäl hinder

möter för förhandling.

Vid den förberedande behandlingen av förslaget örn förhandlingsrätt för

kommunaltjänstemän har frågan örn lagens tillämpningsområde (propositionen

sid. 13—33) tilldragit sig särskild uppmärksamhet, och ett flertal

olika uppslag till dess lösning hava varit under behandling. Föredragande

departementschefen har härom anfört bland annat följande:

Huruvida eller i vad mån arbetstagare i statens eller i kommuns tjänst

skola med avseende å rätten att förhandla med arbetsgivaren vara likställda

med arbetstagare i enskild tjänst har alltsedan frågan örn en laglig reglering

av denna rätt upptogs till behandling varit föremål för skilda uppfattningar.

Ifrågavarande spörsmål har visserligen i huvudsak vunnit sin lösning genom

1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt, vilken äger tillämpning å förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana

arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar,

och samma gränsdragning har sedermera bibehållits vid tillskapandet

av en författningsmässigt reglerad förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

Emellertid hava de sakkunniga nu beträffande kommunernas befattningshavare

föreslagit en sådan jämkning i den genom 1936 års lag uppdragna skiljelinjen,

att denna visserligen fortfarande skulle komma till användning, men

icke ensam utan i kombination med en annan, enligt vilken samtliga innehavare

av befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning, skulle

erhålla förhandlingsrätt enligt den nu föreslagna lagen. Detta skulle alltså

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

innebära, att vissa kommunala befattningshavare, som för närvarande hava

förhandlingsrätt enligt 1936 års lag, i stället skulle föras in under den föreslagna

lagens tillämpningsområde. Som följd härav hava de sakkunniga föreslagit

en motsvarande inskränkning i tillämpningsområdet för 1936 års lag.

Såsom skäl för en dylik jämkning i statsmakternas tidigare beslut rörande

denna fråga hava de sakkunniga framhållit, dels att frågan om ämbetsmannaansvarets

förefintlighet i många fall syntes svårare att avgöra när det gällde

kommunala arbetstagare än när det gällde statliga, dels ock att icke alla de,

som allmänt betecknades såsom tjänstemän, vore underkastade ämbetsmannaansvar.

Vad det första av dessa båda skäl beträffar vill jag erinra, att detsamma

redan beaktats vid tillkomsten av 1936 års lag men då icke ansetts böra tillmätas

någon avgörande betydelse. Att så icke heller nu bör vara fallet synes

så mycket naturligare, som det ju denna gång gäller icke att draga en gräns

mellan förhandlingsberättigade och ej förliandlingsberättigade arbetstagare

utan endast att, samtidigt som de för närvarande från förhandlingsrätt utestängda

arbetstagarna tillerkännas sådan rätt, rörande densamma meddela

för dem särskilt avsedda bestämmelser. Efter ikraftträdandet av den nu

ifrågasatta lagstiftningen måste med andra ord ett felaktigt antagande rörande

förefintligheten eller icke av ämbetsmannaansvar bliva av mindre betydelse

än det för närvarande skulle vara, och detta för både vederbörande kommun

och befattningshavare.

Beträffande härefter de sakkunnigas andra skäl för att ämbetsmannaansvaret

icke borde ensamt tjäna som gräns mellan 1936 års lag och den nu ifrågasatta,

vill jag såsom min mening framhålla, att de sakkunniga synas hava

fäst alltför stort avseende vid en allenast terminologisk fråga.---Förslaget

syftar —---endast till att bereda tjänstemännen tillfälle att, innan

kommunen fattar sådant beslut, i form av en förhandling framföra sina synpunkter

och önskemål i frågan, därvid förhandlingen skall föras under kommunens

ledning. I synnerhet för de befattningshavare, som redan hava eller

önska få sina anställningsförhållanden reglerade genom kollektivavtal, kan

således förhandlingsrätt enligt förslaget icke vara av samma värde som sådan

rätt enligt 1936 års lag. Framförallt med hänsyn härtill anser jag mig icke

kunna förorda, att samtliga innehavare av i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning

upptagna befattningar skola falla under den nu ifrågasatta lagen.

Åtskilliga av dessa befattningshavare tillhöra nämligen otvivelaktigt den nyss

åsyftade kategorien.

Yad jag sålunda framhållit synes tala för att avgränsningen mellan 1936 års

lag och den nu ifrågasatta skedde med ledning av, huruvida vederbörande befattningshavares

anställningsförhållanden vore eller kunde förväntas bliva

ordnade genom kollektivavtal eller icke. Under remissbehandlingen hava

också röster höjts till förmån för en dylik skiljelinje. Densamma är emellertid

uppenbarligen högst oklar och lämpar sig därför enligt min mening icke

för lagtekniskt bruk. Då man i stort sett torde uppnå åsyftat resultat genom

bibehållandet av nuvarande gränsdragning, har därför departementsförslaget

gjorts tillämpligt allenast å sådana kommunala tjänstemän, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar. ---- —

Både tidigare och i detta ärende har framhållits, att man i avsaknad av en

allmän tjänstemannalagstiftning har svårt att på ett för en var tydligt sätt

avskilja de grupper befattningshavare i allmän tjänst, vilka böra få sin förhandlingsrätt

reglerad genom särbestämmelser. Aven örn detta påstående äger

sin riktighet, är jag dock icke beredd att av sådan anledning, samtidigt som

jag förordar en avsevärd minskning av den i förhandlingsrättshänseende

bestående klyftan mellan olika arbetstagare, jämväl förorda omedelbart igång
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 5

sättande av en utredning i och för åstadkommandet av en tjänstemannalagstiftning.

Med hänsyn till i annan lagstiftning begagnad terminologi anser jag, i likhet

med de sakkunniga, nödvändigt att i den nu ifrågasatta lagen närmare angiva

vad däri avses med begreppen kommun och kommunalmyndighet. — — -—

Yad beträffar begreppet kommunalmyndighet synas därunder icke böra innefattas,

jämte kommuns beslutande, verkställande elfer förvaltande organ,

jämväl underlydande verk och inrättningar. I den mån förvaltning och verkställighet

i kommunallagstiftningens mening icke tillkomma kommunala verk

och inrättningar, synas dessa icke böra utan särskilt uppdrag av kommunen

företräda denna vid förhandlingar.

Angående kommuns och tjänstemäns representation vid förhandlingar

(propositionen sid. 33—44) har föredragande departementschefen

anfört bland annat:

Med anledning av vad de sakkunniga anfört beträffande kommuns representation

vid förhandling vill jag nu endast framhålla, att kommunen torde böra

företrädas av den kommunalmyndighet, som har att handlägga den fråga,

varom förhandling skall föras, eller av ombud för denna myndighet. Såsom

dylikt ombud bör givetvis kunna uppträda representant för sammanslutning

med syfte att tillvarataga visst eller vissa slags kommuners intressen såsom

arbetsgivare.--—

Yad angår tjänstemännens representation vid sådan förhandling, varom

bestämmelser nu skola meddelas, är jag med de sakkunniga ense därom, att

å tjänstemannasidan sådan förhandling skall föras av en tjänstemannaorganisation.

Huruvida en sådan organisation för att kunna påkalla förhandling bör,

såsom de sakkunniga föreslagit, hava vunnit erkännande i någon form, kan

givetvis vara föremål för en viss tvekan. Socialstyrelsen har såsom stöd fölen

motsatt uppfattning gjort gällande, att förhandlingsrätt genom sin organisation

vore en varje arbetstagare tillkommande medborgerlig rättighet; och

styrelsen har i detta sammanhang erinrat om, att alla föreningar, oberoende av

erkännande eller registrering, äga förhandlingsrätt enligt 1936 års lag. Samtidigt

som jag anser mig böra i princip medgiva riktigheten av förstnämnda

påstående vill jag emellertid erinra, att ehuru sakkunnigbetänkandet med förslag

rörande förhandlingsordning för statstjänstemän i nu förevarande fråga

var grundat på en uppfattning motsvarande den för vilken socialstyrelsen nu

gjort sig till tolk, riksdagen dock i likhet med Kungl. Majit ansåg skäl föreligga

för att endast i viss ordning erkända föreningar skulle äga förhandlingsrätt

gentemot statens myndigheter. Då med bestämmelsen härom avsetts att

förebygga de olägenheter, som en obegränsad förhandlingsrätt kunde befaras

medföra för nämnda myndigheter, och då man kan hava anledning hysa liknande

farhågor för de kommunala myndigheternas vidkommande, biträder jag

de sakkunnigas förslag i nu förevarande del.

Lämpligt torde vara att, såsom de sakkunniga föreslagit, åt socialstyrelsen

uppdrages att handhava frågor rörande tillerkännande av förhandlingsrätt.

Av styrelsens remissyttrande framgår, att styrelsen icke velat motsätta sig en

dylik anordning.

Lör att skapa ytterligare garanti mot att de kommunala myndigheterna

överhopas med göromål i samband med tjänstemännens förhandlingsrätt hava

de sakkunniga jämväl föreslagit, att dylik rätt endast skulle tillerkännas s. k.

riksorganisationer, varmed avses sammanslutningar, som principiellt stå öppna

för arbetstagare av visst eller vissa slag inom hela riket. Därigenom skulle

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

enligt de sakkunnigas mening även vinnas den fördelen, att den nu föreslagna

författningen kunde väntas få en någorlunda enhetlig tillämpning samt att

man i större utsträckning än eljest kunde komma till enhetlig tolkning av

likalydande bestämmelser rörande anställningsförhållandena i olika kommuner.

Ehuru vad de sakkunniga sålunda anfört synes värt allt beaktande,

vill jag dock icke förorda, att förhandlingsrätt ovillkorligen förbehålles riksorganisationer.

Fall kunna nämligen tänkas, då en rent lokal förening vunnit

sådan anslutning bland viss eller vissa grupper av tjänstemän i en kommun, att

föreningen icke rimligen bör förvägras förhandlingsrätt. Som regel synes

dock sådan rätt icke böra tillerkännas smärre lokala föreningar, vilka utan

större svårigheter skulle kunna ansluta sig till riksomfattande organisationer

inom vederbörande befattningshavargrupper.

I likhet med de sakkunniga anser jag icke lämpligt att uppställa ovillkorliga

krav på viss medlemsanslutning, vare sig absolut eller procentuell, för att en

förening skall kunna vinna erkännande såsom förhandlingsberättigad.

."Vid utövandet av den socialstyrelsen tillerkända prövningsrätten synes

mig styrelsen böra framgå med en viss varsamhet. Såvitt speciella tjänstemannagrupper

hava reella särintressen att tillvarataga, böra härför bildade

föreningar sålunda icke frånkännas förhandlingsrätt. Ej heller bör prövningsrätten

så handhavas, att det blir en undantagslös regel, att av flera föreningar

med ungefärligen samma syftemål allenast en tillerkännes förhandlingsrätt.

Men en gallring bland de sökande föreningarna bör däremot ske, där en sådan

åtgärd, jämte det den kan antagas komma att lätta kommunalmyndigheternas

arbete, riktar sig allenast mot förening, som påtagligen icke är ägnad att giva

representativt uttryck för vederbörande tjänstemäns intressen.

Rörande de upplysningar, som en förening bör lämna i samband med

ansökan örn förhandlingsrätt, är jag i huvudsak ense med de sakkunniga.

— — — Jag vill i detta sammanhang framhålla, att förhandlingsrätt givetvis

bör kunna tillerkännas förening med jämväl andra medlemmar än kommunala

tjänstemän. ----

Såsom socialstyrelsen framhållit, torde en förening, som önskar gentemot

viss kommun utöva föreningen tillerkänd förhandlingsrätt, böra anmäla detta

för kommunen. Först efter en sådan anmälan synes det nämligen kunna av de

kommunala myndigheterna fordras, att de — på sätt jag ämnar föreslå i 7 §

av departementsförslaget — skola bereda föreningen tillfälle att taga kännedom

örn utkast till nya eller ändrade anställningsvillkor. I samband med

anmälan bör därför uppgivas arten av de befattningar hos kommunen, vilkas

innehavare föreningen är behörig att företräda. Tillika synes uppgift om

namn och adress å föreningens styrelseledamöter eller andra representanter

böra lämnas samt föreningens stadgar ävensom bevis örn föreningen tillerkänd

förhandlingsrätt böra företes.

Beträffande förhandlingsrättens innebörd (propositionen sid. 44—

50) har föredragande departementschefen gjort bland annat följande uttalanden:
Det

av de sakkunniga utarbetade lagförslaget utgår--— från, att genom

förhandlingsordningens införande något intrång icke skall ske i kommun eller

kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande beslutanderätt.

Mot denna utgångspunkt för lagstiftningen på området har jag icke något att

erinra.

Även örn sålunda vid förhandlingar kommuner och tjänstemän icke komma

att stå mot varandra såsom likaberättigade parter, anser jag mig dock kunna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

utgå från att de kommunala myndigheterna skola inse, att det ligger i deras

eget intresse att aktivt medverka vid förhandlingar med tjänstemännen och

att vid besluts fattande taga hänsyn till av dessa framställda motiverade

önskemål. Huruvida en kommunalmyndighet redan vid förhandlingstillfället

bör lämna preliminära eller definitiva besked örn sin ställning synes böra

bliva beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Något principiellt

hinder häremot torde emellertid icke föreligga.

Av de sakkunnigas motivering framgår, att enligt de sakkunnigas mening

de kommunala tjänstemännen borde äga påkalla förhandlingar rörande i

huvudsak samma frågor som statens tjänstemän.--- — Då jag till fullo delar

de sakkunnigas uppfattning härutinnan, tillåter jag mig att beträffande den

närmare innebörden av departementsförslaget i denna del hänvisa till vad

dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet rörande motsvarande

spörsmål anförde i 1937 års proposition (nr 128) med förslag till kungörelse

angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.--- •—-

Då de statliga myndigheternas skyldighet att före avgivandet av förslag

till eller fastställandet av nya eller ändrade anställningsvillkor låta tjänstemännen

taga del av utkast till sådana villkor är begränsad till frågor av principiell

eller eljest allmän betydelse, torde försiktigheten bjuda, att en motsvarande

begränsning göres även i nu förevarande fall. Såsom de sakkunniga

framhållit, kan en inskränkning i myndigheternas berörda skyldighet, i vad

det gäller mindre betydelsefulla ärenden, knappast medföra större olägenhet

för personalen, då den ju när som helst kan påkalla förhandling i frågan.

Jag är jämväl ense med de sakkunniga därom, att en kommunalmyndighet vid

fall av tvekan, huruvida viss bestämmelse är av principiell eller eljest allmän

betydelse, hellre bör bereda vederbörande tjänstemannaförening tillfälle att

yttra sig än utan föreningens hörande meddela beslut i frågan. Att i ett

individuellt fall en ökning sker av en viss tjänstemans lön eller semester kan

dock näppeligen sägas vara av principiell eller eljest allmän betydelse.

Syftet med myndigheternas berörda delgivningsplikt är, att tjänstemännens

uppmärksamhet skall väckas, då en fråga angående deras anställningsförhållanden

tages upp till behandling inom den kommunala förvaltningen. I likhet

med de sakkunniga anser jag det vara av största betydelse för tjänstemännen,

att de kunna från början följa handläggningen av ett dylikt ärende. De böra

därför redan innan ett officiellt förslag i frågan avgives av någon kommunalmyndighet

lia fått tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till nya

eller ändrade anställningsvillkor och att påkalla förhandling örn dessa. Underlåta

tjänstemännen, sedan dylikt tillfälle beretts dem, att påkalla förhandling,

bör kommunalmyndighet, som sedermera har att handlägga frågan, kunna avgiva

förslag eller fastställa villkor i huvudsaklig överensstämmelse med utkastet,

varemot sådan myndighet, om den anser väsentliga avvikelser från

utkastet kunna ifrågasättas, bör upprätta ett nytt utkast och därom underrätta

tjänstemännen, så att dessa må kunna påkalla förhandling med anledning av

frågans sålunda förändrade läge. Har däremot förhandling om frågan förts

och tjänstemännen alltså fått framföra sina önskemål och skälen för dessa,

bör kommunalmyndighet därefter lia fria händer att, utan tjänstemännens

vidare hörande, vid avgivande av förslag eller meddelande av beslut i ämnet

göra avvikelser från det tidigare utkastet.---

Med anledning av vad i ett remissyttrande anförts rörande den inverkan på

landstingens möjligheter att besluta i personalfrågor, som den föreslagna

underrättelseplikten skulle hava, vill jag slutligen endast framhålla, att mer

betydelsefulla sådana frågor böra och säkerligen också kunna väckas i så god

tid före det slutliga avgörandet, att vederbörande personalorganisationer

kunna få tillfälle att dessförinnan framföra sina synpunkter och önskemål.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Att dylikt tillfälle beredes dem bör alltså hädanefter anses ingå såsom ett

väsentligt led i beredningen av dessa ärenden.

Yad angår vidareförande av frågor, i vilka efter förhandling

parterna ej uppnått samförstånd (propositionen sid. 50—57), har/öredragande

departementschefen yttrat:

De sakkunniga hava föreslagit, att örn i viss fråga förhandling ägt rum och

enighet därvid icke kunnat uppnås eller tjänstemännens förening icke åtnöjdes

med kommunalmyndighets beslut i frågan, föreningen skulle, såvida beslutet

icke fattats av den kommunalmyndighet, som utövade kommunens högsta

beslutanderätt, äga i skriftlig framställning till sistnämnda myndighet påkalla

prövning av frågan eller föreslå ytterligare förhandling eller annan åtgärd.

Gentemot vad sålunda föreslagits har från åtskilliga håll erinrats,

bland annat, att kommuns beslutande myndighet i regel icke ägde till prövning

upptaga av förvaltande eller verkställande myndighet meddelat beslut

samt att förslaget i denna del jämväl strede mot gällande bestämmelser om

rätt att hos kommunala representationer väcka förslag. Då dessa erinringar

synas riktiga samt det icke torde böra ifrågakomma att i detta sammanhang

vidtaga ändringar i gällande kommunallagstiftning, saknar departementsförslaget

motsvarighet till berörda stadgande i sakkunnigförslaget. Jag vill

emellertid framhålla, att syftet med stadgandet i fråga i viss mån torde uppnås

genom en annan av de sakkunniga föreslagen bestämmelse, enligt vilken,

då ärende, som varit föremål för förhandling, överlämnas från en kommunalmyndighet

till annan sådan myndighet, i ärendet förd skriftväxling jämte

protokoll från muntlig förhandling skola biläggas. Sistnämnda bestämmelse

bär jag ansett böra upptagas i departementsförslaget.

Med anledning av det i yttrandena från några tjänstemannaorganisationer

framförda önskemålet örn införandet i den nu ifrågasatta lagen av bestämmelser

om förhandling inför opartisk ordförande i fall, då vid vanlig förhandling

enighet ej kunnat uppnås, vill jag framhålla följande.---Ehuru det

givetvis måste anses önskvärt, att förhandlingen leder till enighet, är emellertid

syftet med förhandlingen endast det, att en kommunalmyndighet, innan

den föreslår eller meddelar för tjänstemännens anställningsförhållanden betydelsefulla

bestämmelser, skall få kännedom om tjänstemännens inställning

till frågan. Det strider således icke mot grunderna för den nu ifrågasatta

lagstiftningen, att tjänstemännen först genom myndighetens slutliga beslut

erhålla kännedom örn, i vad mån myndigheten funnit möjligt och lämpligt

att tillgodose deras under förhandlingen framförda önskemål. Däremot skulle

det säkerligen strida mot gällande kommunallagstiftnings porinciper, om

tjänstemännen i detta sammanhang skulle tillerkännas rätt att, därest de

vore missnöjda med myndighetens slutliga beslut, omedelbart söka genom

förhandling inför opartisk ordförande få detsamma upphävt. På grund härav

har jag vid avfattandet av departementsförslaget icke ansett mig kunna tillmötesgå

det i nu ifrågavarande yttranden framförda önskemålet.

Jag vill slutligen meddela, att frågan huruvida en utredning bör komma

till stånd rörande inrättandet av en särskild domstol för handläggning av mål

angående statstjänstemännens anställningsförhållanden, enligt vad jag inhämtat

av chefen för finansdepartementet, är avsedd att upptagas till avgörande.

I det sammanhanget synes tillika lämpligen böra tagas under övervägande,

huruvida icke, därest en dylik utredning befinnes önskvärd, densamma

jämväl bör avse frågan örn en särskild behandling av mål angående

de kommunala tjänstemännens anställningsförhållanden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

I propositionen (sid. 57—65) hava vidare föreslagits vissa specialregler

för befattningshavare, som innehava tjänster av såväl statlig

som kommunal karaktär. Härom har föredragande departementschefen

yttrat bland annat följande:

De fall, då såväl kommunala som statliga myndigheter hava att fatta beslut

rörande anställningsvillkoren för kommunala tjänstemän, äro av skilda slag.

Sålunda kunna vissa av anställningsvillkoren självständigt bestämmas av kommunal

och andra av statlig myndighet, vilket, såsom de sakkunniga pavisat, är

fallet beträffande exempelvis anställningsvillkoren för ordinarie folk- och

småskollärare. I den mån tjänstemännen i ett dylikt fall önska förhandla örn

de anställningsvillkor, som falla under kommunal myndighets, bestämmanderätt,

bör givetvis, såsom de sakkunniga framhållit, den nu ifrågasatta förhandlingsordningen

komma i tillämpning.

önska samma tjänstemän åter påkalla förhandling rörande de anställningsvillkor,

örn vilka statlig myndighet har att besluta, synes det däremot tveksamt,

huruvida, på sätt de sakkunniga föreslagit, dylik förhandling bör

eller ens kan föras i enlighet med bestämmelserna i 1937 års kungörelse angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän. ■—- — -—•

Enligt min mening bör man — —- — såvitt möjligt undvika att i detta

sammanhang vidtaga mer omfattande ändringar i 1937 års kungörelse. Å andra

sidan torde syftet med nu ifrågavarande stadgande i de sakkunnigas förslag

vara av beskaffenhet att böra tillgodoses. Jag vill därför förorda, att jämväl

i de fall, då kommunala tjänstemän önska förhandla örn anställningsvillkor,

som falla under statlig myndighets uteslutande bestämmanderätt, den nu

ifrågasatta förhandlingsordningen skall komma i tillämpning.--—

Beträffande de fall, då anställningsvillkoren fastställas .delvis av kommunal

och delvis av statlig myndighet eller då av statlig myndighet meddelade bestämmelser

skola tillämpas av kommunal myndighet, ha de sakkunniga ansett

förhandling mellan tjänstemännen, å ena, samt representanter för såväl stat som

kommun, å andra sidan, i vissa fall erforderlig eller tillrådlig. — - Då

--- — enligt min uppfattning behov av sådan gemensam förhandling sällan

förefinnes, samt inställelsen till densamma skulle kunna bereda kommunen

avsevärda kostnader och besvär, har någon bestämmelse härom icke upptagits

i departementsförslaget. I de enstaka fall, då gemensam förhandling kan

befinnas önskvärd, är det min förhoppning att varken den statliga eller den

kommunala myndigheten skall undandraga sig att då framställning därom

göres medverka till att förhandling kommer till stånd i icke formbunden

ordning.

Beslut rörande anställningsvillkoren för kommunala tjänstemän kunna

jämväl fattas av såväl kommunala som statliga myndigheter i den ordningen,

att ett av kommunal myndighet fattat beslut underställes statlig myndighet,

som därvid har att antingen oförändrat fastställa eller ogilla beslutet. Till

denna grupp befattningshavare äro polismännen att hänföra. Att, såsom de

sakkunniga föreslagit, i nu ifrågavarande fall förhandling med jämväl den

statliga myndigheten skulle kunna av tjänstemännen påkallas redan innan den

kommunala myndigheten fattat beslut i vederbörande fråga, finner jag i likhet

med vissa remissinstanser varken lämpligt eller överensstämmande med

underställningsförfarandets natur. Jag kan icke heller förorda införandet av

en ovillkorlig rätt för tjänstemännen att såsom ett led i underställningsförfarandet

få förhandla med den statliga myndigheten. En dylik rätt torde nämligen,

utan motsvarande nytta, kunna bliva ganska betungande för länsstyrelserna

såsom underställningsinstans i polisärenden. Däremot har jag ansett

böra i 12 § departementsförslaget intagas en bestämmelse om, att då beslut i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

ärende, som varit föremål för förhandling, underställes statlig myndighets

prövning, i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling

skall biläggas. Med en dylik bestämmelse torde garanti skapas för att i

regel länsstyrelsen erhåller tillräcklig kännedom örn tjänstemännens önskemål

rörande den underställda frågan. Intet bör emellertid hindra länsstyrelsen

att, där så befinnes önskvärt, genom en icke formbunden förhandling eller i

annan ordning söka närmare utröna parternas synpunkter.

Beträffande förhållandet mellan förhandlingsordningen och

nu gällande regler, vilka tillförsäkra kommunala tjänstemän

rätt att tillvarataga sina intressen (propositionen sid. 65—68), har

departementschefen understrukit, att den föreslagna förhandlingsordningen

icke borde medföra ändring i vad eljest — enligt kommunala reglementen,

instruktioner och dylikt — kunde gälla beträffande rätt för kommunala tjänstemän

att genom representanter vid lönenämnds sammanträden eller på liknande

sätt tillvarataga sina intressen i fråga örn anställningsvillkoren.

I fråga om påföljden vid vägran att förhandla har departementschefen

framhållit, att därest efter den nu ifrågasatta lagstiftningens antagande

en kommunalmyndighet skulle fastställa nya eller ändrade anställningsvillkor

av allmän betydelse för vissa tjänstemän utan att dessförinnan en förhandlingsberättigad

förening, som hade medlemmar bland dessa tjänstemän och

anmält sig önska gentemot kommunen utöva sin förhandlingsrätt, beretts tillfälle

att taga kännedom örn föreliggande utkast till sådana villkor, torde beslutet

såsom icke tillkommet i laga ordning kunna efter besvär förklaras

ogiltigt. Detsamma syntes vara förhållandet, därest det anförda exemplet

förändrades så, att föreningen visserligen fått del av utkastet men förvägrats

av föreningen begärd förhandling i frågan.

På given anledning vill utskottet fästa uppmärksamheten på en av arbetsdomstolen

den 14 september 1939 (nr 96) meddelad dom. I samband med

reglering av lönerna för vaktmästarna vid folkskolorna i ett skoldistrikt —

vilka befattningshavare i praxis ansetts undantagna från ämbetsmannaansvar —•

hade skolstyrelsen låtit kungöra befattningarna till ansökan lediga. En av de

förutvarande vaktmästarna, som ingivit ansökan avseende hans gamla tjänst,

hade förbigåtts vid tillsättandet. Fråga uppstod då, huruvida skolstyrelsen

härigenom och i vissa andra hänseenden handlat i strid med bestämmelserna

i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Arbetsdomstolen uttalade,

att skolstyrelsen förfarit på ett sätt, mot vilket åtskilliga anmärkningar kunde

framställas, men att tillräckliga skäl saknades för att domstolen skulle kunna

stämpla styrelsens handlingssätt såsom anlagt på att utestänga ifrågavarande

peison från hans tjänst pa grund av den befattning han tagit med organisationsbildning

bland vaktmästarna och åstadkommande av ett kollektivavtal.

För närvarande finnes endast en grupp av anställda, som icke har författningsreglerad

förhandlingsrätt, nämligen de kommunala tjänstemän, vilka

äro underkastade ämbetsmannaansvar. Genom den nu föreslagna lagen skulle

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 11

frågan om förhandlingsordning vinna sin lösning även för denna personals

vidkommande.

Då den föreslagna förhandlingsordningen av föredragande departementschefen

ansetts vara av kommunallags natur, torde åt begreppet »kommunallag»

hava givits en något vidare omfattning än som vanligen är fallet. Enligt utskottets

mening är det för karakteriseringen av förslaget avgörande momentet,

att dess syfte är tryggandet av kommunaltjänstemännens ställning i ett

betydelsefullt avseende. Vid sådant förhållande hav hinder icke ansetts

möta för utskottet att handlägga förevarande ärende och detta så mycket

mindre som lagförslaget kan anses ingå såsom en del i ett större författningskomplex,

av vilket andra delar, berörande bland andra kommunala arbetstagare

utan ämbetsmannaansvar, tidigare varit föremål för utskottets behandling.

Yid den prövning, förslaget underkastats, har utskottet funnit det väl

ägnat att i sina huvuddrag läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Utskottet

vill emellertid betona angelägenheten av att de kommunala förtroendemännen

ej oskäligt betungas genom den uppgift, som nu pålägges dem. För sin del

utgår utskottet från att förhandlingar örn frågor av ringa vikt icke komma att

påkallas.

I 1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt har föreningsrätten underkastats

reglering i den mån, som ansetts erforderlig för förhandlingsrättens

säkerställande. En motsvarande reglering av föreningsrätten har icke skett i

kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och ej heller i

det nu föreliggande lagförslaget. Givet är, att bestämmelser angående föreningsrätten

icke äro i samma mån behövliga för statens och kommunernas

tjänstemän som för arbetstagare, vilka falla under 1936 års lag. I förra fallet

torde man kunna utgå från att föreningsrätten så gott som alltid kommer att

utan särskilt stadgande respekteras. Exempel finnes dock på att kommunal

befattningshavare i tvist med vederbörande kommun gjort gällande, att kommunen

kränkt hans föreningsrätt. För närvarande torde det emellertid

knappast vara av behovet påkallat att för stats- och kommunaltjänstemännens

vidkommande uttryckligen fastslå föreningsrätten.

Utskottet har ansett sig böra på några särskilda punkter föreslå jämkningar

i Kungl. Majlis förslag. Härutinnan får utskottet anföra följande.

I propositionen har — i motsats till vad fallet är i de sakkunnigas förslag —

förordats, att den nya lagen icke skall äga tillämpning å lärare vid folk- och

småskolor samt fortsättningsskolor. Detta undantag har motiverats med att

särbestämmelser för dessa befattningshavare möjligen i viss utsträckning

skulle bliva erforderliga samt att den skoladministrativa organisationen kunde

befaras bliva alltför komplicerad, örn förhandlingsrätten för dessa lärare skulle

utformas på samma sätt som för övriga kommunala tjänstemän.

En härifrån avvikande uppfattning har hävdats i de till behandling föreliggande

motionerna. I dessa har bestritts, att de i propositionen till stöd

för nyssnämnda undantag anförda skälen vore bärande. Motionärerna hava

därför hemställt, att föreskriften örn detta undantag måtte utgå ur lagtexten.

När utskottet i utlåtande till 1937 års riksdag rörande då föreliggande för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

slag till förhandlingsordning för statstjänstemän framhöll, att särbestämmelser

möjligen i viss utsträckning torde bliva erforderliga för vissa kommunala

tjänstemän, exempelvis folkskollärare, syftade utskottet allenast på behovet

av bestämmelser av den art, som innefattas i det nu ifrågavarande förslagets

14 §. Utskottet har nu liksom år 1937 den uppfattningen, att lärarna vid folkoch

småskolor samt fortsättningsskolor principiellt måste anses i lika mån

som andra befattningshavare i kommunal, statlig eller enskild tjänst äga

anspråk på förhandlingsrätt. Denna grundsats bör enligt utskottets mening

redan nu komma till uttryck även i lagtexten. Utskottet förordar därför i anledning

av motionerna, att det i 1 § av Kungl. Maj:ts förslag upptagna undantaget

för nyssnämnda stora grupp av befattningshavare utgår. Med hänsyn tili

de svårigheter, departementschefen på denna punkt framhållit, anser sig utskottet

emellertid böra— efter mönster av vad som enligt kungörelsen angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän gäller beträffande militär personal och

likställda — föreslå en ny paragraf, 16 §, av innehåll att Kungl. Majt beträffande

ifrågavarande kategori av lärare äger föreskriva de begränsningar i förhandlingsrätten,

som av särskilda skäl må vara erforderliga. Utskottet förutsätter,

att möjligen behövliga speciella föreskrifter i ämnet icke komma att

utfärdas, innan de av dem berörda befattningshavarna fått tillfälle att framföra

sina synpunkter. I detta sammanhang vill utskottet framhålla angelägenheten

av att eventuella begränsningar i förhandlingsrätten för ifrågavarande

lärarpersonal icke göras större än som är oundgängligen påkallat.

Utskottet anser, att — på sätt skett i lagtexten till den föreslagna 6 § —

såsom föremål för förhandling böra angivas tjänstemännens allmänna anställnings-,

arbets- och avlöningsvillkor ävensom tillämpningen av sådana villkor.

Därigenom vinnes överensstämmelse med avfattningen av motsvarande stadgande

i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Enligt

utskottets mening bör en sådan överensstämmelse åvägabringas även beträffande

7 och 15 §§ i det föreliggande lagförslaget, varjämte ordalydelsen

av 14 §, som saknar motsvarighet i nämnda kungörelse, bör jämkas i anslutning

därtill.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen

framlagda förslaget till lag örn förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte forsin

del antaga följande förslag till

Lag

om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Kommunala tjänstemän äga rätt att beträffande de i 6 § nämnda frågorna

förhandla med vederbörande kommun, dock utan att inskränkning därigenom

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

göres i kommunen eller kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande

beslutanderätt.

I denna lag avses

med kommun: landskommun, köping och stad samt församling ävensom

municipalsamhälle, landsting och annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal

förvaltningsenhet;

med kommunalmyndighet: kommuns beslutande, förvaltande och verkställande

organ; samt

med kommunala tjänstemän: sådana arbetstagare i kommuns tjänst, som

äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Denna lag äger icke tillämpning å

lärare vid folk- och småskolor samt

fortsättningsskolor.

2 §•

Förhandling äger rum mellan kommun samt förening, i vilken kommunala

tjänstemän äro medlemmar, eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt

tillkommer dock endast förening, vilken avser att tillvarataga

kommunala tjänstemäns intressen såsom arbetstagare och vilken socialstyrelsen

tillerkänt sådan rätt.

Å kommuns vägnar föres förhandling rörande viss fråga av den kommunalmyndighet,

som har att handlägga frågan, eller av ombud, som myndigheten

i särskilt fall utsett.

Förening äger utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen

eller genom ansluten förening, som icke själv erhållit förhandlingsrätt.

3§-

Ansökan örn förhandlingsrätt skall ställas till socialstyrelsen samt dit ingivas

eller i betalt brev insändas.

Vid dylik ansökan skola fogas:

1) föreningens stadgar;

2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller

eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser; samt

3) uppgift å ungefärliga antalet kommunala tjänstemän, som äro medlemmar

i föreningen eller till denna ansluten förening.

Sker beträffande förening, som erhållit förhandlingsrätt, ändring i verksamhetsområdet

eller i förhållande, som i andra stycket under 2) sägs, eller

undergår antalet i andra stycket under 3) avsedda medlemmar större förändring,

skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen.

4 §•

Förening tillerkänd förhandlingsrätt kan, om synnerliga skäl därtill äro,

av socialstyrelsen återkallas. Innan beslut härom meddelas, skall föreningen

hava beretts tillfälle att yttra sig i frågan.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §■

Förening, som önskar gentemot kommun utöva föreningen tillerkänd förhandlingsrätt,

skall därom göra anmälan hos kommunen.

Vid dylik anmälan skola fogas:

1) föreningens stadgar;

2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller

eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser;

3) uppgift å arten av de befattningar, som innehavas av de medlemmar i

föreningen eller till denna ansluten förening, för vilka förhandlingsrätt gentemot

kommunen skall utövas; samt

4) bevis om föreningen tillerkänd förhandlingsrätt.

Sker beträffande förening, som gjort dylik anmälan, ändring i förhållande,

som i andra stycket under 2) eller 3) sägs, eller återkallas den föreningen

tillerkända förhandlingsrätten, skall anmälan därom göras hos kommunen.

6 §•

Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,

arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av

sådana villkor.

7 §■

Innan kommunalmyndighet avgiver

förslag till eller fastställer nya eller

ändrade anställningsvillkor av principiell

eller eljest allmän betydelse, skall

tillfälle att taga kännedom om föreliggande

utkast till sådana villkor

hava på lämpligt sätt beretts de föreningar,

som hos kommunen gjort anmälan

enligt 5 § och vilka frågan må

anses röra; och må myndigheten icke,

med mindre förhandling om frågan

förts eller vederbörande förening ånyo

beretts tillfälle att yttra sig, vid avgivandet

av förslaget eller fastställandet

av villkoren göra väsentliga avvikelser

från utkastet.

Innan kommunalmyndighet avgiver

förslag till eller fastställer nya eller

ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor

av principiell eller eljest

allmän betydelse, skall tillfälle att taga

kännedom örn föreliggande utkast till

sådana villkor hava på lämpligt sätt

beretts de föreningar, som hos kommunen

gjort anmälan enligt 5 § och

vilka frågan må anses röra; och må

myndigheten icke, med mindre förhandling

om frågan förts eller vederbörande

förening ånyo beretts tillfälle

att yttra sig, vid avgivandet av förslaget

eller fastställandet av villkoren

göra väsentliga avvikelser från utkastet.

Pakallar förening, vilken enligt bestämmelserna i första stycket beretts

tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast, i anledning härav förhandling,

skall meddelande härom lämnas utan dröjsmål och senast inom

fjorton dagar efter det föreningen erhöll underrättelse i frågan från kommunalmyndigheten

.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §•

Förhandling äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera

sidan muntlig förhandling, skall sådan äga rum, även om skriftlig förhandling

pågår eller föregått.

9 §-

Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan

oskäligt dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra, så framt icke

muntlig förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt angivas.

Förhandlare å kommunens sida må förklara skriftlig förhandling avslutad,

då så prövas skäligt.

10 §.

Tid och plats för muntlig förhandling bestämmas av vederbörande kommunalmyndighet.

Därvid skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt

fördröjes.

Kommunalmyndigheten utser ordförande att leda förhandlingen ävensom

sekreterare att föra protokoll. Ordföranden må förklara förhandlingen avslutad,

da han så prövar skäligt, dock icke förrän tillfälle beretts vederbörande

förening å tjänstemannasidan att angiva sin ståndpunkt och skälen för densamma.

I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,

varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet

angivas. Protokollet skall justeras av ordföranden samt representanter för

de förhandlande parterna.

Protokollet utgives avgiftsfritt och tillställes envar av parterna.

11 §•

Fråga, varom förhandling förts, må av kommunalmyndighet icke upptagas

till slutlig behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling

förklarats avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit

myndigheten tillhanda.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må kommunalmyndighet, där så anses

av förhållandena påkallat, föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola

tillämpas tills vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.

12 §.

Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna lag, överlämnas

till annan kommunalmyndighet, eller då beslut i sådant ärende underställes

statlig myndighets prövning, skall i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll

från muntlig förhandling biläggas.

13 §.

Kommun och förening bestrida envar sina kostnader för förhandling.

Tjänsteman må icke förvägras ledighet för deltagande i muntlig förhandling.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Har statlig myndighet att annorledes

än efter underställning fastställa

för kommunala tjänstemän gällande anställningsvillkor,

må förening, som tillerkänts

förhandlingsrätt enligt denna

lag, gentemot vederbörande statliga

myndighet utöva nämnda rätt; och

skall i sådant fall vad i denna lag sägs

örn kommun eller kommunalmyndighet

i tillämpliga delar avse vederbörande

statliga myndighet.

14 §.

Har statlig myndighet att annorledes

än efter underställning fastställa

för kommunala tjänstemän gällande

anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor,

må förening, som tillerkänts

förhandlingsrätt enligt denna lag, gentemot

vederbörande statliga myndighet

utöva nämnda rätt; och skall i sådant

fall vad i denna lag sägs örn kommun

eller kommunalmyndighet i tillämpliga

delar avse vederbörande statliga

myndighet.

På framställning av statlig myndighet eller enligt denna lag förhandlingsberättigad

förening må, därest Konungen så prövar skäligt, förhandling äga

rum mellan ombud, som av Konungen utses, och sådan förening.

15 §.

Genom denna lag göres icke änd- Genom denna lag göres icke ändring

i vad eljest kan gälla beträffande ring i vad eljest kan gälla beträffande

rätt för kommunala tjänstemän att till- rätt för kommunala tjänstemän att tillvarataga

sina intressen i fråga örn varataga sina intressen i fråga örn

anställningsvillkor. anställnings-, arbets- eller avlönings
villkor.

16 §■

Konungen äger beträffande lärare

vid folk- och småskolor samt fortsättningsskolor

föreskriva de begränsningar

i förhandlingsrätten, som av

särskilda skäl må vara erforderliga.

Henna lag träder i kraft den 1 januari 1941; dock att bestämmelserna i

2 och 3 §§ jämväl dessförinnan skola lända till efterrättelse, i den mån så

erfordras för lagens tillämpning från och med nämnda dag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

17

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

B. att motionerna I: 154, II: 209 och II: 212, i den mån de icke

blivit besvarade genom vad utskottet ovan under A. hemställt,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1940.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Forslund, Olof Carlsson,

John Gustavson, Wistrand, Näslund och Nils Elowsson; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Sandström, Her
mansson

i Norrköping och Cruse, fröken Ebon Andersson, fru Elsa Johansson samt

herrar Persson i Norrby och Holmbäck.

Reservation

av herrar John Gustavson och Persson i Norrby, vilka ansett, att utskottet

bort tillstyrka 1 § i den lydelse, som föreslagits av Kungl. Maj:t, samt att i

följd härav 16 § i utskottets förslag bort utgå.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 25.

1)1)7 40 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.