Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933
1940-05-28 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1940:30, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-
1
Nr 30.
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1940 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2
juni 1933 (nr 269) om ägofred m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.
Genom en den 5 april 1940 dagtecknad proposition, nr 190, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) örn
ägofred, dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdadagen
föredragande departementschefen hemställt.
Propositionen har, såvitt angår lagförslaget, hänvisats till lagutskott och
behandlats av andra lagutskottet samt i övrigt hänskjutits till jordbruksutskottet.
Jordbruksutskottet har därjämte till behandling förehaft en inom
första kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 197, av herr Hagström
m. fl.
Det genom propositionen framlagda lagförslaget är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933
(nr 269) om ägofred.
Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 2 juni 1933 örn ägofred skall
erhålla följande ändrade lydelse:
12 §.
Där inom —--§§ stadgas.
Har statsbidrag beviljats till utförande av åtgärder för skogsproduktionens
höjande enligt skogsvårdsplan, fastställd av skogsvårdsstyrelse för viss del
av län, må Konungen rörande länsdelen på framställning av skogsvårdsstyrelsen
meddela förordnande som i första stycket sägs.
Bihang tilt riksdagens protokoll loit). 9 sami. 2 avd. Nr 30.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-
Inom län eller länsdel, där förordnande enligt första eller andra stycket
gäller, må stängsel enligt 2 § ej fordras mellan ägor, som utgöras av skogseld
utmark, med mindre stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari 1933.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1940.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen, får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Enligt lagen den 2 juni 1933 om ägofred äro ägare av hemdjur principiellt
skyldiga att hålla sådan vård om djuren, att dessa ej olovligen inkomma på
annans ägor. Vårdnadsplikten är dock ej det enda skyddsmedel för ägorna,
som lagen känner. Stängselskyldighet gäller i viss omfattning och utgör en
grannfastigheter åvilande förpliktelse. Såsom förutsättningar för denna skyldighet
uppställer lagen, att endera grannfastighetens ägor nyttjas till bete för
hemdjur samt att djuren finnas tjänligast genom stängsel kunna hållas från
angränsande ägor å den andra fastigheten. Äro dessa förutsättningar för
handen, skall stängselskyldighet regelrätt föreligga, oavsett huruvida de mötande
ägorna bestå av in- eller utägor. Envar av grannarna äger stängselvitsord.
Stängselskyldigheten fördelas mellan grannfastigheter med hänsyn till behovet
av stängsel för avhållande av hemdjur från endera fastighetens mark.
Föranledes skyldigheten av att betning förekommer endast å ena sidan, skall
denna sida taga del i stängslet med tre fjärdedelar och grannen blott med en
fjärdedel. I annat fall skall vardera taga lika lott. Nyttjas de mötande ägorna
till gemensamt bete, innebär nämnda bestämmelse att, där båda sidorna deltaga
i det gemensamma betet eller ock ingendera sidan gör detta, vardera
skall taga lika lott i stängslet. Deltager däremot blott den ena sidan i det gemensamma
betet, skall denna svara för tre fjärdedelar och den andra för en
fjärdedel. Nu angivna bestämmelser om stängselskyldighet gälla ej ovillkorligt
utan äro i vissa fall underkastade inskränkningar.
Lagen medgiver principiellt rätt till gemensamt bete å ohägnade skogseld
utmarker. Ifrågavarande betesrätt är emellertid underkastad flera inskränkningar.
I fråga om betesrättens förutsättningar gäller, att rätt till gemensamt
bete å ohägnade skogs- eller utmarker äger rum allenast där stängsel
mellan markerna ej fanns den 1 januari 1933. Vidare avser betesrätten
blott större hemdjur, d. v. s. hästar och nötkreatur (10 §). Inom län eller
länsdel, med avseende varå Kungl. Maj:t föreskrivit, att stängsel skall freda
jämväl mot mindre hemdjur, skall dock betesrätten avse även sådana mindre
hemdjur, som Kungl. Maj:ts föreskrift angår Enär genom kungörelse den
21 december 1933, nr 668, föreskrift utfärdats, att stängsel skall i Västernorrlands
och Jämtlands län freda jämväl mot får och getter, avser den ge
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-
3
mensamma betesrätten i dessa län även sådana betesdjur. Slutligen bär viss
begränsning genomförts i fråga om det antal hemdjur, som må utsläppas å
gemensam betesmark. Från fastighet, vartill hör del i sådan mark eller på
grund av servitut betesrätt därå, må ej släppas flera hemdjur på betesmarken
än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten. Kungl. Majit äger
befogenhet att, där sådant prövas erforderligt för skogsåterväxtens skyddande
inom visst län eller viss del av län, på framställning av vederbörande
landsting och hushållningssällskap helt eller delvis förbjuda rätten till bete
å gemensam betesmark.
Efter förordnande av Kungl. Majit, som må meddelas blott på framställning
av vederbörande landsting och hushållningssällskap, kunna i lagen införda
bestämmelser örn betesreglering bliva tillämpliga för visst län eller viss
del av län. Sådant förordnande, som hittills utfärdats endast för två län (för
Uppsala län jämlikt kungörelse den 2 mars 1934, nr 36, och Östergötlands
län jämlikt kungörelse den 16 januari 1935, nr 3), innebär, att skogs- eller
utmark, som den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamt bete, kan fredas
mot främmande betesdjur genom betesreglering i stället för genom stängselvitsord.
Inom län eller länsdel, där sådant förordnande, varom nu nämnts,
gäller, kan sålunda stängsel mellan ägor i skogsmarker icke påfordras.
Betesreglering kan enligt lagen ske på två sätt. Det ena innebär, att beträffande
regleringsområdet betningen för varje fastighet, som äger del i
detta eller på grund av servitut betesrätt därå, begränsas till fastighetens
egen mark eller, där fråga är örn servitut, den fastighets mark, som besväras
av servitulet. En dylik begränsning må genomföras endast så framt
nödig betesmark för vederbörande fastighet kan anordnas å fastighetens
eller, vid servitut, den tjänande fastighetens område utan oskälig kostnad
eller olägenhet för fastighetens brukande. Det andra tillvägagångssättet åsyftar,
att betningen för berörda fastigheter begränsas till särskild å området upplåten
betesmark utanför fastigheten eller, vid servitut, den tjänande fastigheten.
Denna utväg, varigenom fastighet tvångsvis tillägges betesrätt å annan
fastighets område, må anlitas, om förutsättningarna för användande av den
förra metoden ej äro förhanden, men betesbehovet för vederbörande fastighet
lämpligen kan tillgodoses genom sådan upplåtelse av betesmark, som
nyss sagts.
Betesreglering må företagas allenast på yrkande av delägare i den ohägnade
mark, varom fråga är. Ägare till fastighet, som på grund av servitut äger
betesrätt å dylik mark, är utesluten från rätten att påkalla reglering. Betesreglering
medför den verkan, att å mark, för vilken regleringen trätt i tilllämpning,
rätt till gemensamt bete ej vidare äger rum för de fastigheter, vartill
hör del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå. Ej heller må
efter sagda tidpunkt något område av marken nyttjas till bete för sådan
fastighet, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring detta. Lagen förutsätter,
att vid betesreglering bestämmes viss tid, då regleringen skall träda
i tillämpning.
Vid betcsreglering må i visst fall upplåtelse av betesmark ske jämväl till
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-
förmån för fastighet, vartill ej hör del i regleringsområdet eller på grund av
servitut betesrätt därå (19 §). Såsom villkor härför gäller, att regleringsområdet
före den 1 januari 1933 enligt rådande sedvana i orten stadigvarande
nyttjades till bete för sådan fastighet, att å fastigheten skäligen kan vinterfödas
minst ett större hemdjur samt att det tillika befinnes, att nödig betesmark
ej kan anordnas å fastigheten utan oskälig kostnad eller olägenhet för
dess brukande men att fastighetens betesbehov kan — sedan erforderliga
betesmarksupplåtelser skett till förmån för de fastigheter, vartill hör del i
regleringsområdet eller på grund av servitut betesrätt därå — lämpligen tillgodoses
genom upplåtelse av betesmark å området. Äro dessa villkor uppfyllda,
skall vid regleringen från fastighet, varå betesmark är att tillgå, upplåtas
vad för ändamålet erfordras. Fastighet, för vilken behovet av betesmark
prövas vara större än för annan, skall äga företräde till erhållande av
sådan upplåtelse.
Vid upplåtelse av betesmark skall tillses, att sådan mark tages i anspråk,
som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad, samt att
olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet, varå betesmarken
upplåtes. Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark
upplåtes gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må
det ske. Betesmark skall av den fastighet, för vilken den upplåtits, hållas
inhägnad samt, i den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för
betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. För
upplåtelsen så ock för skada och intrång, som föranledes av betesmarkens
inhägnande och anordnande för betesbruk, skall ersättning gäldas av ägaren
till den fastighet, för vilken marken upplåtits.
Gränsar regleringsområde intill skogs- eller utmark, som var ohägnad den
1 januari 1933, och äger betning å denna mark rum, skall — förutsatt att
nämnda mark är belägen inom län eller länsdel, där bestämmelserna örn
betesreglering äga tillämpning — stängsel hållas mellan marken och regleringsområdet,
om sådant yrkas för någon av de fastigheter, vartill hör del
i området. I stängslet skola de i regleringsområdet delägande fastigheterna
taga lott med en fjärdedel och de fastigheter, för vilka området och marken
nyttjas till gemensamt bete, med tre fjärdedelar. Inom vardera fastighetsgruppen
skall stängselskyldigheten fördelas efter varje fastighets nytta av
stängslet. Gränsar regleringsområde intill län eller länsdel, där bestämmelserna
örn betesreglering ej äga giltighet, skola i fråga om hållande av stängsel
i gränsen de allmänna reglerna örn stängselskyldighet ha tillämpning.
Utgöras de mötande ägorna å ömse sidor av skogs- eller utmark, och nyttjas
ägorna till gemensamt bete för andra fastigheter än dem, som betesregleringen
avser, skall dock rätt att fordra stängsel i gränsen tillkomma, förutom
grannfastigheterna, envar av de fastigheter, som jämte den av betesregleringen
berörda grannfastigheten äga del i regleringsområdet.
Frågor om stängselskyldighet eller betesreglering skola prövas vid syneförrättning,
där ej förening rörande dylika frågor träffas mellan vederbörande
sakägare. Har sådan förening upprättats i enlighet med i lagen stad
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-
5
gade grunder (§ 36), äger envar, som deltagit i föreningen, låta intaga den
i domboken. Sedan äger föreningen giltighet mot framtida ägare eller innehavare
av fastigheterna.
Förening att stängsel ej skall hållas mellan angränsande ägor, oaktat stängsel
enligt lagen kunnat äskas, kan även träffas (§37). I sådan förening böra
upptagas villkor beträffande vården av hemdjur. Därvid må överenskommas,
att gemensamt bete ej skall äga rum å sådan ohägnad skogs- eller utmark,
där rätt till sådant bete eljest skolat äga tillämpning. Förening, som
här avses, äger ej giltighet utöver tio år, sedan den blivit intagen i domboken.
Genom beslut den 12 maj 1939 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa
utredning rörande de möjligheter, som förelåge att snabbt skapa nya skogstillgångar
i vissa delar av Norrland. På grund av detta bemyndigande tillkallade
chefen för jordbruksdepartementet samma dag såsom utredningsmän
sekreteraren i skogsvårdsstyrelsernas förbund, jägmästaren E. A. F.
Lundh, ordförande, samt skogscliefen E. W Ronge, ledamoten av riksdagens
andra kammare E. H. Lindberg, hemmansägarna C. A. Strömbäck i
Korpikå och A. Rådström i Meselefors. Den 2 februari 1940 ha utredningsmännen,
vilka antagit benämningen norrländska skogsproduktionsutredningen,
avlämnat betänkande med förslag till åtgärder för befordrande av
produktionen å enskilda skogar i vissa delar av Norrland (stat. off. utr.
1940:3). Över betänkandet lia yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar.
De av utredningen framlagda förslagen avse att genom ökad bidragsverksamhet
understödja skogsproduktionen i de fyra nordligaste länen samt vissa
delar av Kopparbergs län. De skogar, som beröras av dessa förslag, äro följande,
nämligen skogar lydande under lagen om vård av vissa skogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skogar
i Västerbottens och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna äger tillämpning, skogar i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka äro underkastade bestämmelserna
i skogsvårdslagen, samt i 4 kapitlet av skogsvårdslagen avsedda
svårföryngrade skogar och skyddsskogar i Kopparbergs län, vilka tidigare
lytt under lagen angående skyddsskogar. I betänkandet lia även
framlagts förslag om ändringar i lagen om ägofred avseende att underlätta
möjligheterna till betesreglering samt att i viss omfattning förbjuda får- och
getbetet. I detta sammanhang erinras örn att frågan örn understödjandet av
skogsproduktionen genom ökad bidragsverksamhet även upptagits till behandling
av 1936 års skog sutredning i dess den 26 november 1938 avgivna
betänkande med utredning och förslag rörande åtgärder för främjande av en
ändamålsenlig virkesproduktion (stat. off. utr. 1938:58).
I likhet med utredningsmännen har föredragande departementschefen,
statsrådet Pchrsson-Bramstorp, ansett det vara angeläget, att .staten mera
än för närvarande bidrager till skogsproduktionens stödjande inom ifråga
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-
varande landsdelar. Emellertid har departementschefen i nuvarande statsfinansiella
läge och innan någon erfarenhet rörande förutsättningarna och
intresset för verksamheten vunnits icke kunnat förorda, att utredningsmännens
förslag genomfördes i hela dess vidd. De ifrågasatta åtgärderna borde
enligt departementschefens mening i varje fall till en början få karaktären av
försöksverksamhet. Departementschefen har därför funnit lämpligt, att åtgärderna
till en början igångsattes inom vissa skogsområden eller å de egentliga
lappmarksskogarna, d. v. s. dels de skogar, som lyda under 1932 års
lappmarkslag, och dels skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
beträffande vilka lagen örn alimänningsskogar i Norrland och Dalarna
äger tillämpning, ävensom å de i 4 kapitlet skogsvårdslagen omförmälda
skyddsskogarna, såvitt dessa äro belägna i Kopparbergs och Jämtlands
län. För nästkommande budgetår har för ändamålet beräknats ett till
1,000,000 kx-onor begi-änsat belopp.
Beträffande gången av den i propositionen föroi-dade verksamheten har
departementschefen uttalat följande:
På framställning av skogsägare inom viss trakt låter skogs vårdsstyrelsen
undersöka, huruvida förutsättningar förefinnas för bedrivande av ifrågavarande
skogsvardande verksamhet inom orten. Om så är förhållandet beslutar
styrelsen om bildandet av skogsvårdsområde. Vid bildandet av skogsvårdsområde
skall skogsvårdsstyrelsen tillse att området erhåller ändamålsenlig
omfattning med hänsyn till skogsvårdsarbetets organisation och
utförande samt ifrågakommande anordningar beträffande betet. För området
skall styrelsen därefter låta upprätta skogsvårdsplan. Sedan planen
blivit färdig bör den hållas tillgänglig för intresserade skogsägare under
viss tid å lämplig plats. De skogsägare, som förklarat sig villiga utföra de
åtgärder, som föreslagits i skogsvårdsplanen beträffande deras fastigheter,
skola i regel därefter sammansluta sig till en skogsvårdsförening. Styrelsen
inleder sedermera överläggningar och förhandlingar med skogsvårdsförening - ens styrelse om upprättande av kontrakt rörande de i skogsvårdsplanen av
sedda åtgärderna. Sedan kontrakt kommit till stånd, låter skogsvårdsstyrelsen
upprätta arbetsplaner för de åtgärder, som närmast skola utföras. Föreningens
styrelse ingiver därefter till skogsvårdsstyrelsen ansökan om statsbidrag.
Efter det Kungl. Majit på styrelsens framställning beviljat statsanslag
för ifrågavarnde verksamhet, beslutar skogsvårdsstyrelsen örn bidragstilldelningen.
De ifrågasatta ändringarna i ägofredslagcn hava berörts i vissa
remissyttranden. Härutinnan får utskottet hänvisa till den redogörelse, som
lämnats å sid. 52—59 i propositionen.
Föredragande departementschefen har i denna del anfört följande:
Utredningens förslag avser i första hand införande i 12 § av ägofredslagen
av stadgande, att, därest skogsvårdsstyrelse slutit kontrakt om utförande
av åtgärder enligt skogsvårdsplan som här avses, Kungl. Majit skall äga på
framställning av skogsvårdsstyi-elsen förordna, att bestämmelserna om betesreglering
skola gälla beträffande den del av länet skogsvårdsplanen avser. I
likhet med utredningen är jag av den uppfattningen att en förutsättning för
genomförandet av ifrågavarande skogsvårdsarbete torde vai''a att betesfred
kommer till stånd å de skogsmarker, varest verksamheten skall bedrivas. Det
torde icke kunna bestridas, att skogsbetet förorsakar skada å sådana skogsom
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-
7
rådén, som äro föremål för reproduktionsåtgärder. Detta gäller framför
allt sådana marker, å vilka sådd eller plantering skett, då dessa med llän
syn till den bättre gräsväxten äro mest utsatta för kreaturens betesgång.
Att möjliggöra att efter framställning av skogsvårdsstyrelsen betesregleringsbestämmelserna
må äga tillämpning inom de områden, där den föreslagna
skogsvårdande verksamheten skall bedrivas, synes mig knappast kunna ingiva
några allvarliga betänkligheter. Betesreglering må sålunda endast komma
ifråga inom sådant skogsområde, varest delägarna anslutit sig till den
ifrågavarande verksamheten och erhållit statsbidrag för utförande av åtgärder
för skogsvårdens befrämjande. Det synes mig som örn de farhågor som
kommit till uttryck i några yttranden i viss mån bottna i missuppfattning av
betesregleringsinstitutets innebörd. Det torde böra understrykas, att betesreglering
må företagas endast, där betesbehovet för samtliga fastigheter, som
äga del i regleringsområdet eller på grund av servitut ha betesrätt därå,
kan tillgodoses. Beträffande sådana kreatursägare, som icke äga del i området
men som på grund av rådande sedvana i orten nyttjat område till
bete, har i viss utsträckning sörjts genom bestämmelserna i 19 § i ägofredslagen.
I yttrandena lia även uttalats farhågor att dylika djurägare kunna
bliva lidande genom betesregleringen. Jag förutsätter emellertid, att redan
vid förordnandet om betesregleringsbestämmelsemas tillämpning å det område
skogsvårdsplanen avser frågan om betesregleringens ordnande är så
klarlagd, att Kungl. Majit äger möjlighet att överblicka regleringens konsekvenser
för kreatursägarna inom området. Vid ansökningen bör därför erforderlig
utredning härom företes. Det finnes således möjlighet för Kungl.
Majit att, därest Kungl. Majit icke anser betesfrågan ordnad på ett tillfredsställande
sätt, avvisa framställningen, varefter frågan är förfallen. Givet är
att Kungl. Majit innan frågan avgöres införskaffar yttrande från förvaltningsutskotten
hos landsting och hushållningssällskap samt all i övrigt behövlig
utredning. Jag förordar alltså, att i 12 § ägofredslagen upptages ett
andra stycke av innehåll, att därest statsbidrag beviljats för utförande av åtgärder
enligt sådan skogsvårdsplan, som förut omnämnts, Kungl. Majit må
på framställning av skogsvårdsstyrelse meddela förordnande, att bestämmelserna
örn betesreglering må vinna tillämpning inom det område skogsvårdsplanen
avser. Detta stadgande medför att en mindre jämkning blir erforderlig
i 12 paragrafens nuvarande andra stycke.
De övriga av utredningen föreslagna ändringarna i ägofredslagen anser
jag mig nu icke böra förorda till genomförande. De äro icke heller påkallade
av den skogsvårdsverksamhet, som här föreslagits.
De nya bestämmelserna i ägofredslagen torde böra träda i kraft den 1
juli 1910.
Här må även erinras om att jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 44 vid
innevarande års riksdag i anledning av två motioner, I: 89 av herr Velander
m. fl. samt II: 109 av herr Lindmark m. fl., hemställt, all riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa utredning
angående åtgärder för det norrländska näringslivets förkovran samt
framlägga det förslag i ämnet, vårtid utredningen må föranleda. Detta
utlåtande har av riksdagen godkänts.
En vid pågående riksdag av herr Lindhagen väckt motion, I: 134, har
hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet, sorn kommer att
däröver avgiva särskilt utlåtande.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-
Utskottet.
De genom propositionen framlagda förslagen syfta till att genom statsbidrag
stimulera skogsägarna i vissa trakter av Norrland och Dalarne till
reproduktionsåtgärder å skogarna. Föredragande departementschefen har
såsom sin uppfattning uttalat, att genomförandet av ifrågavarande skogsvårdsarbete
förutsatte, att betesfred komme till stånd å de skogsmarker, varest
verksamheten skulle bedrivas. Departementschefen har emellertid understrukit,
att betesreglering finge företagas endast där betesbehovet för
samtliga fastigheter, som ägde del i regleringsområdet eller på grund av
servitut hade betesrätt därå, kunde tillgodoses samt att det genom de bestämmelser
i 19 § ägofredslagen, för vilka ovan redogjorts, i viss utsträckning
sörjts för sådana kreatursägare, som icke ägde del i området men som
på grund av rådande sedvana i orten nyttjat området till bete. I propositionen
har vidare framhållits, att möjlighet finnes för Kungl. Maj:t att, därest
betesfrågan icke ordnats på tillfredsställande sätt, avvisa framställning
örn betesreglering. Jämväl utskottet vill understryka dessa synpunkter.
Enligt gällande lag örn ägofred förutsättes för utfärdande av förordnande
om betesreglering, att vederbörande landsting och hushållningssällskap gjort
framställning därom till Kungl. Majit. I propositionen har föreslagits ett
tillägg till 12 § i lagen av innebörd att Kungl. Majit i fall som nu är o i
fråga skall äga förordna örn betesreglering på framställning av skogsvårdsstyrelsen.
Utskottet finner det vara av vikt att, på sätt föredragande departementschefen
förutsatt, i fall av sistnämnda art yttrande inhämtas från förvaltningsutskotten
hos vederbörande landsting och hushållningssällskap.
Utskottet, som allenast haft att taga ställning till det föreliggande lagförslaget,
har sålunda icke funnit skäl att göra några erinringar vare sig
mot lagtexten eller mot departementschefens uttalanden i anslutning till
densamma. Utskottet får därför hemställa,
att riksdagen måtte antaga det genom förevarande proposition
framlagda lagförslaget.
Stockholm den 28 maj 1940.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Löfvander, Olof Carlsson,
Wistrand, Sten och Nils Elowsson*;
från andra kammaren: herrar Hage, Molander, Sandström* och Hansson i Örebro8,
fröken Ebon Andersson, fru Elsa Johansson* samt herrar Persson i Norrby* och Holmbäck.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
407849. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1940:338 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 a1 i texten