Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933

1940-05-28 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1940:30, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1940 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2

juni 1933 (nr 269) om ägofred m. m., såvitt propositionen

hänvisats till lagutskott.

Genom en den 5 april 1940 dagtecknad proposition, nr 190, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga vid propositionen fogat

förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) örn

ägofred, dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdadagen

föredragande departementschefen hemställt.

Propositionen har, såvitt angår lagförslaget, hänvisats till lagutskott och

behandlats av andra lagutskottet samt i övrigt hänskjutits till jordbruksutskottet.

Jordbruksutskottet har därjämte till behandling förehaft en inom

första kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 197, av herr Hagström

m. fl.

Det genom propositionen framlagda lagförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933

(nr 269) om ägofred.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 2 juni 1933 örn ägofred skall

erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

Där inom —--§§ stadgas.

Har statsbidrag beviljats till utförande av åtgärder för skogsproduktionens

höjande enligt skogsvårdsplan, fastställd av skogsvårdsstyrelse för viss del

av län, må Konungen rörande länsdelen på framställning av skogsvårdsstyrelsen

meddela förordnande som i första stycket sägs.

Bihang tilt riksdagens protokoll loit). 9 sami. 2 avd. Nr 30.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

Inom län eller länsdel, där förordnande enligt första eller andra stycket

gäller, må stängsel enligt 2 § ej fordras mellan ägor, som utgöras av skogseld

utmark, med mindre stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari 1933.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1940.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen, får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt lagen den 2 juni 1933 om ägofred äro ägare av hemdjur principiellt

skyldiga att hålla sådan vård om djuren, att dessa ej olovligen inkomma på

annans ägor. Vårdnadsplikten är dock ej det enda skyddsmedel för ägorna,

som lagen känner. Stängselskyldighet gäller i viss omfattning och utgör en

grannfastigheter åvilande förpliktelse. Såsom förutsättningar för denna skyldighet

uppställer lagen, att endera grannfastighetens ägor nyttjas till bete för

hemdjur samt att djuren finnas tjänligast genom stängsel kunna hållas från

angränsande ägor å den andra fastigheten. Äro dessa förutsättningar för

handen, skall stängselskyldighet regelrätt föreligga, oavsett huruvida de mötande

ägorna bestå av in- eller utägor. Envar av grannarna äger stängselvitsord.

Stängselskyldigheten fördelas mellan grannfastigheter med hänsyn till behovet

av stängsel för avhållande av hemdjur från endera fastighetens mark.

Föranledes skyldigheten av att betning förekommer endast å ena sidan, skall

denna sida taga del i stängslet med tre fjärdedelar och grannen blott med en

fjärdedel. I annat fall skall vardera taga lika lott. Nyttjas de mötande ägorna

till gemensamt bete, innebär nämnda bestämmelse att, där båda sidorna deltaga

i det gemensamma betet eller ock ingendera sidan gör detta, vardera

skall taga lika lott i stängslet. Deltager däremot blott den ena sidan i det gemensamma

betet, skall denna svara för tre fjärdedelar och den andra för en

fjärdedel. Nu angivna bestämmelser om stängselskyldighet gälla ej ovillkorligt

utan äro i vissa fall underkastade inskränkningar.

Lagen medgiver principiellt rätt till gemensamt bete å ohägnade skogseld

utmarker. Ifrågavarande betesrätt är emellertid underkastad flera inskränkningar.

I fråga om betesrättens förutsättningar gäller, att rätt till gemensamt

bete å ohägnade skogs- eller utmarker äger rum allenast där stängsel

mellan markerna ej fanns den 1 januari 1933. Vidare avser betesrätten

blott större hemdjur, d. v. s. hästar och nötkreatur (10 §). Inom län eller

länsdel, med avseende varå Kungl. Maj:t föreskrivit, att stängsel skall freda

jämväl mot mindre hemdjur, skall dock betesrätten avse även sådana mindre

hemdjur, som Kungl. Maj:ts föreskrift angår Enär genom kungörelse den

21 december 1933, nr 668, föreskrift utfärdats, att stängsel skall i Västernorrlands

och Jämtlands län freda jämväl mot får och getter, avser den ge
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

3

mensamma betesrätten i dessa län även sådana betesdjur. Slutligen bär viss

begränsning genomförts i fråga om det antal hemdjur, som må utsläppas å

gemensam betesmark. Från fastighet, vartill hör del i sådan mark eller på

grund av servitut betesrätt därå, må ej släppas flera hemdjur på betesmarken

än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten. Kungl. Majit äger

befogenhet att, där sådant prövas erforderligt för skogsåterväxtens skyddande

inom visst län eller viss del av län, på framställning av vederbörande

landsting och hushållningssällskap helt eller delvis förbjuda rätten till bete

å gemensam betesmark.

Efter förordnande av Kungl. Majit, som må meddelas blott på framställning

av vederbörande landsting och hushållningssällskap, kunna i lagen införda

bestämmelser örn betesreglering bliva tillämpliga för visst län eller viss

del av län. Sådant förordnande, som hittills utfärdats endast för två län (för

Uppsala län jämlikt kungörelse den 2 mars 1934, nr 36, och Östergötlands

län jämlikt kungörelse den 16 januari 1935, nr 3), innebär, att skogs- eller

utmark, som den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamt bete, kan fredas

mot främmande betesdjur genom betesreglering i stället för genom stängselvitsord.

Inom län eller länsdel, där sådant förordnande, varom nu nämnts,

gäller, kan sålunda stängsel mellan ägor i skogsmarker icke påfordras.

Betesreglering kan enligt lagen ske på två sätt. Det ena innebär, att beträffande

regleringsområdet betningen för varje fastighet, som äger del i

detta eller på grund av servitut betesrätt därå, begränsas till fastighetens

egen mark eller, där fråga är örn servitut, den fastighets mark, som besväras

av servitulet. En dylik begränsning må genomföras endast så framt

nödig betesmark för vederbörande fastighet kan anordnas å fastighetens

eller, vid servitut, den tjänande fastighetens område utan oskälig kostnad

eller olägenhet för fastighetens brukande. Det andra tillvägagångssättet åsyftar,

att betningen för berörda fastigheter begränsas till särskild å området upplåten

betesmark utanför fastigheten eller, vid servitut, den tjänande fastigheten.

Denna utväg, varigenom fastighet tvångsvis tillägges betesrätt å annan

fastighets område, må anlitas, om förutsättningarna för användande av den

förra metoden ej äro förhanden, men betesbehovet för vederbörande fastighet

lämpligen kan tillgodoses genom sådan upplåtelse av betesmark, som

nyss sagts.

Betesreglering må företagas allenast på yrkande av delägare i den ohägnade

mark, varom fråga är. Ägare till fastighet, som på grund av servitut äger

betesrätt å dylik mark, är utesluten från rätten att påkalla reglering. Betesreglering

medför den verkan, att å mark, för vilken regleringen trätt i tilllämpning,

rätt till gemensamt bete ej vidare äger rum för de fastigheter, vartill

hör del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå. Ej heller må

efter sagda tidpunkt något område av marken nyttjas till bete för sådan

fastighet, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring detta. Lagen förutsätter,

att vid betesreglering bestämmes viss tid, då regleringen skall träda

i tillämpning.

Vid betcsreglering må i visst fall upplåtelse av betesmark ske jämväl till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

förmån för fastighet, vartill ej hör del i regleringsområdet eller på grund av

servitut betesrätt därå (19 §). Såsom villkor härför gäller, att regleringsområdet

före den 1 januari 1933 enligt rådande sedvana i orten stadigvarande

nyttjades till bete för sådan fastighet, att å fastigheten skäligen kan vinterfödas

minst ett större hemdjur samt att det tillika befinnes, att nödig betesmark

ej kan anordnas å fastigheten utan oskälig kostnad eller olägenhet för

dess brukande men att fastighetens betesbehov kan — sedan erforderliga

betesmarksupplåtelser skett till förmån för de fastigheter, vartill hör del i

regleringsområdet eller på grund av servitut betesrätt därå — lämpligen tillgodoses

genom upplåtelse av betesmark å området. Äro dessa villkor uppfyllda,

skall vid regleringen från fastighet, varå betesmark är att tillgå, upplåtas

vad för ändamålet erfordras. Fastighet, för vilken behovet av betesmark

prövas vara större än för annan, skall äga företräde till erhållande av

sådan upplåtelse.

Vid upplåtelse av betesmark skall tillses, att sådan mark tages i anspråk,

som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad, samt att

olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet, varå betesmarken

upplåtes. Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark

upplåtes gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må

det ske. Betesmark skall av den fastighet, för vilken den upplåtits, hållas

inhägnad samt, i den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för

betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. För

upplåtelsen så ock för skada och intrång, som föranledes av betesmarkens

inhägnande och anordnande för betesbruk, skall ersättning gäldas av ägaren

till den fastighet, för vilken marken upplåtits.

Gränsar regleringsområde intill skogs- eller utmark, som var ohägnad den

1 januari 1933, och äger betning å denna mark rum, skall — förutsatt att

nämnda mark är belägen inom län eller länsdel, där bestämmelserna örn

betesreglering äga tillämpning — stängsel hållas mellan marken och regleringsområdet,

om sådant yrkas för någon av de fastigheter, vartill hör del

i området. I stängslet skola de i regleringsområdet delägande fastigheterna

taga lott med en fjärdedel och de fastigheter, för vilka området och marken

nyttjas till gemensamt bete, med tre fjärdedelar. Inom vardera fastighetsgruppen

skall stängselskyldigheten fördelas efter varje fastighets nytta av

stängslet. Gränsar regleringsområde intill län eller länsdel, där bestämmelserna

örn betesreglering ej äga giltighet, skola i fråga om hållande av stängsel

i gränsen de allmänna reglerna örn stängselskyldighet ha tillämpning.

Utgöras de mötande ägorna å ömse sidor av skogs- eller utmark, och nyttjas

ägorna till gemensamt bete för andra fastigheter än dem, som betesregleringen

avser, skall dock rätt att fordra stängsel i gränsen tillkomma, förutom

grannfastigheterna, envar av de fastigheter, som jämte den av betesregleringen

berörda grannfastigheten äga del i regleringsområdet.

Frågor om stängselskyldighet eller betesreglering skola prövas vid syneförrättning,

där ej förening rörande dylika frågor träffas mellan vederbörande

sakägare. Har sådan förening upprättats i enlighet med i lagen stad
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

5

gade grunder (§ 36), äger envar, som deltagit i föreningen, låta intaga den

i domboken. Sedan äger föreningen giltighet mot framtida ägare eller innehavare

av fastigheterna.

Förening att stängsel ej skall hållas mellan angränsande ägor, oaktat stängsel

enligt lagen kunnat äskas, kan även träffas (§37). I sådan förening böra

upptagas villkor beträffande vården av hemdjur. Därvid må överenskommas,

att gemensamt bete ej skall äga rum å sådan ohägnad skogs- eller utmark,

där rätt till sådant bete eljest skolat äga tillämpning. Förening, som

här avses, äger ej giltighet utöver tio år, sedan den blivit intagen i domboken.

Genom beslut den 12 maj 1939 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa

utredning rörande de möjligheter, som förelåge att snabbt skapa nya skogstillgångar

i vissa delar av Norrland. På grund av detta bemyndigande tillkallade

chefen för jordbruksdepartementet samma dag såsom utredningsmän

sekreteraren i skogsvårdsstyrelsernas förbund, jägmästaren E. A. F.

Lundh, ordförande, samt skogscliefen E. W Ronge, ledamoten av riksdagens

andra kammare E. H. Lindberg, hemmansägarna C. A. Strömbäck i

Korpikå och A. Rådström i Meselefors. Den 2 februari 1940 ha utredningsmännen,

vilka antagit benämningen norrländska skogsproduktionsutredningen,

avlämnat betänkande med förslag till åtgärder för befordrande av

produktionen å enskilda skogar i vissa delar av Norrland (stat. off. utr.

1940:3). Över betänkandet lia yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter

och sammanslutningar.

De av utredningen framlagda förslagen avse att genom ökad bidragsverksamhet

understödja skogsproduktionen i de fyra nordligaste länen samt vissa

delar av Kopparbergs län. De skogar, som beröras av dessa förslag, äro följande,

nämligen skogar lydande under lagen om vård av vissa skogar inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skogar

i Västerbottens och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna äger tillämpning, skogar i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka äro underkastade bestämmelserna

i skogsvårdslagen, samt i 4 kapitlet av skogsvårdslagen avsedda

svårföryngrade skogar och skyddsskogar i Kopparbergs län, vilka tidigare

lytt under lagen angående skyddsskogar. I betänkandet lia även

framlagts förslag om ändringar i lagen om ägofred avseende att underlätta

möjligheterna till betesreglering samt att i viss omfattning förbjuda får- och

getbetet. I detta sammanhang erinras örn att frågan örn understödjandet av

skogsproduktionen genom ökad bidragsverksamhet även upptagits till behandling

av 1936 års skog sutredning i dess den 26 november 1938 avgivna

betänkande med utredning och förslag rörande åtgärder för främjande av en

ändamålsenlig virkesproduktion (stat. off. utr. 1938:58).

I likhet med utredningsmännen har föredragande departementschefen,

statsrådet Pchrsson-Bramstorp, ansett det vara angeläget, att .staten mera

än för närvarande bidrager till skogsproduktionens stödjande inom ifråga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

varande landsdelar. Emellertid har departementschefen i nuvarande statsfinansiella

läge och innan någon erfarenhet rörande förutsättningarna och

intresset för verksamheten vunnits icke kunnat förorda, att utredningsmännens

förslag genomfördes i hela dess vidd. De ifrågasatta åtgärderna borde

enligt departementschefens mening i varje fall till en början få karaktären av

försöksverksamhet. Departementschefen har därför funnit lämpligt, att åtgärderna

till en början igångsattes inom vissa skogsområden eller å de egentliga

lappmarksskogarna, d. v. s. dels de skogar, som lyda under 1932 års

lappmarkslag, och dels skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,

beträffande vilka lagen örn alimänningsskogar i Norrland och Dalarna

äger tillämpning, ävensom å de i 4 kapitlet skogsvårdslagen omförmälda

skyddsskogarna, såvitt dessa äro belägna i Kopparbergs och Jämtlands

län. För nästkommande budgetår har för ändamålet beräknats ett till

1,000,000 kx-onor begi-änsat belopp.

Beträffande gången av den i propositionen föroi-dade verksamheten har

departementschefen uttalat följande:

På framställning av skogsägare inom viss trakt låter skogs vårdsstyrelsen

undersöka, huruvida förutsättningar förefinnas för bedrivande av ifrågavarande

skogsvardande verksamhet inom orten. Om så är förhållandet beslutar

styrelsen om bildandet av skogsvårdsområde. Vid bildandet av skogsvårdsområde

skall skogsvårdsstyrelsen tillse att området erhåller ändamålsenlig

omfattning med hänsyn till skogsvårdsarbetets organisation och

utförande samt ifrågakommande anordningar beträffande betet. För området

skall styrelsen därefter låta upprätta skogsvårdsplan. Sedan planen

blivit färdig bör den hållas tillgänglig för intresserade skogsägare under

viss tid å lämplig plats. De skogsägare, som förklarat sig villiga utföra de

åtgärder, som föreslagits i skogsvårdsplanen beträffande deras fastigheter,

skola i regel därefter sammansluta sig till en skogsvårdsförening. Styrelsen

inleder sedermera överläggningar och förhandlingar med skogsvårdsförening - ens styrelse om upprättande av kontrakt rörande de i skogsvårdsplanen av

sedda åtgärderna. Sedan kontrakt kommit till stånd, låter skogsvårdsstyrelsen

upprätta arbetsplaner för de åtgärder, som närmast skola utföras. Föreningens

styrelse ingiver därefter till skogsvårdsstyrelsen ansökan om statsbidrag.

Efter det Kungl. Majit på styrelsens framställning beviljat statsanslag

för ifrågavarnde verksamhet, beslutar skogsvårdsstyrelsen örn bidragstilldelningen.

De ifrågasatta ändringarna i ägofredslagcn hava berörts i vissa

remissyttranden. Härutinnan får utskottet hänvisa till den redogörelse, som

lämnats å sid. 52—59 i propositionen.

Föredragande departementschefen har i denna del anfört följande:

Utredningens förslag avser i första hand införande i 12 § av ägofredslagen

av stadgande, att, därest skogsvårdsstyrelse slutit kontrakt om utförande

av åtgärder enligt skogsvårdsplan som här avses, Kungl. Majit skall äga på

framställning av skogsvårdsstyi-elsen förordna, att bestämmelserna om betesreglering

skola gälla beträffande den del av länet skogsvårdsplanen avser. I

likhet med utredningen är jag av den uppfattningen att en förutsättning för

genomförandet av ifrågavarande skogsvårdsarbete torde vai''a att betesfred

kommer till stånd å de skogsmarker, varest verksamheten skall bedrivas. Det

torde icke kunna bestridas, att skogsbetet förorsakar skada å sådana skogsom
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

7

rådén, som äro föremål för reproduktionsåtgärder. Detta gäller framför

allt sådana marker, å vilka sådd eller plantering skett, då dessa med llän

syn till den bättre gräsväxten äro mest utsatta för kreaturens betesgång.

Att möjliggöra att efter framställning av skogsvårdsstyrelsen betesregleringsbestämmelserna

må äga tillämpning inom de områden, där den föreslagna

skogsvårdande verksamheten skall bedrivas, synes mig knappast kunna ingiva

några allvarliga betänkligheter. Betesreglering må sålunda endast komma

ifråga inom sådant skogsområde, varest delägarna anslutit sig till den

ifrågavarande verksamheten och erhållit statsbidrag för utförande av åtgärder

för skogsvårdens befrämjande. Det synes mig som örn de farhågor som

kommit till uttryck i några yttranden i viss mån bottna i missuppfattning av

betesregleringsinstitutets innebörd. Det torde böra understrykas, att betesreglering

må företagas endast, där betesbehovet för samtliga fastigheter, som

äga del i regleringsområdet eller på grund av servitut ha betesrätt därå,

kan tillgodoses. Beträffande sådana kreatursägare, som icke äga del i området

men som på grund av rådande sedvana i orten nyttjat område till

bete, har i viss utsträckning sörjts genom bestämmelserna i 19 § i ägofredslagen.

I yttrandena lia även uttalats farhågor att dylika djurägare kunna

bliva lidande genom betesregleringen. Jag förutsätter emellertid, att redan

vid förordnandet om betesregleringsbestämmelsemas tillämpning å det område

skogsvårdsplanen avser frågan om betesregleringens ordnande är så

klarlagd, att Kungl. Majit äger möjlighet att överblicka regleringens konsekvenser

för kreatursägarna inom området. Vid ansökningen bör därför erforderlig

utredning härom företes. Det finnes således möjlighet för Kungl.

Majit att, därest Kungl. Majit icke anser betesfrågan ordnad på ett tillfredsställande

sätt, avvisa framställningen, varefter frågan är förfallen. Givet är

att Kungl. Majit innan frågan avgöres införskaffar yttrande från förvaltningsutskotten

hos landsting och hushållningssällskap samt all i övrigt behövlig

utredning. Jag förordar alltså, att i 12 § ägofredslagen upptages ett

andra stycke av innehåll, att därest statsbidrag beviljats för utförande av åtgärder

enligt sådan skogsvårdsplan, som förut omnämnts, Kungl. Majit må

på framställning av skogsvårdsstyrelse meddela förordnande, att bestämmelserna

örn betesreglering må vinna tillämpning inom det område skogsvårdsplanen

avser. Detta stadgande medför att en mindre jämkning blir erforderlig

i 12 paragrafens nuvarande andra stycke.

De övriga av utredningen föreslagna ändringarna i ägofredslagen anser

jag mig nu icke böra förorda till genomförande. De äro icke heller påkallade

av den skogsvårdsverksamhet, som här föreslagits.

De nya bestämmelserna i ägofredslagen torde böra träda i kraft den 1

juli 1910.

Här må även erinras om att jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 44 vid

innevarande års riksdag i anledning av två motioner, I: 89 av herr Velander

m. fl. samt II: 109 av herr Lindmark m. fl., hemställt, all riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa utredning

angående åtgärder för det norrländska näringslivets förkovran samt

framlägga det förslag i ämnet, vårtid utredningen må föranleda. Detta

utlåtande har av riksdagen godkänts.

En vid pågående riksdag av herr Lindhagen väckt motion, I: 134, har

hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet, sorn kommer att

däröver avgiva särskilt utlåtande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

Utskottet.

De genom propositionen framlagda förslagen syfta till att genom statsbidrag

stimulera skogsägarna i vissa trakter av Norrland och Dalarne till

reproduktionsåtgärder å skogarna. Föredragande departementschefen har

såsom sin uppfattning uttalat, att genomförandet av ifrågavarande skogsvårdsarbete

förutsatte, att betesfred komme till stånd å de skogsmarker, varest

verksamheten skulle bedrivas. Departementschefen har emellertid understrukit,

att betesreglering finge företagas endast där betesbehovet för

samtliga fastigheter, som ägde del i regleringsområdet eller på grund av

servitut hade betesrätt därå, kunde tillgodoses samt att det genom de bestämmelser

i 19 § ägofredslagen, för vilka ovan redogjorts, i viss utsträckning

sörjts för sådana kreatursägare, som icke ägde del i området men som

på grund av rådande sedvana i orten nyttjat området till bete. I propositionen

har vidare framhållits, att möjlighet finnes för Kungl. Maj:t att, därest

betesfrågan icke ordnats på tillfredsställande sätt, avvisa framställning

örn betesreglering. Jämväl utskottet vill understryka dessa synpunkter.

Enligt gällande lag örn ägofred förutsättes för utfärdande av förordnande

om betesreglering, att vederbörande landsting och hushållningssällskap gjort

framställning därom till Kungl. Majit. I propositionen har föreslagits ett

tillägg till 12 § i lagen av innebörd att Kungl. Majit i fall som nu är o i

fråga skall äga förordna örn betesreglering på framställning av skogsvårdsstyrelsen.

Utskottet finner det vara av vikt att, på sätt föredragande departementschefen

förutsatt, i fall av sistnämnda art yttrande inhämtas från förvaltningsutskotten

hos vederbörande landsting och hushållningssällskap.

Utskottet, som allenast haft att taga ställning till det föreliggande lagförslaget,

har sålunda icke funnit skäl att göra några erinringar vare sig

mot lagtexten eller mot departementschefens uttalanden i anslutning till

densamma. Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen måtte antaga det genom förevarande proposition

framlagda lagförslaget.

Stockholm den 28 maj 1940.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Löfvander, Olof Carlsson,

Wistrand, Sten och Nils Elowsson*;

från andra kammaren: herrar Hage, Molander, Sandström* och Hansson i Örebro8,

fröken Ebon Andersson, fru Elsa Johansson* samt herrar Persson i Norrby* och Holmbäck.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

407849. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:338 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 a1 i texten