Utlåtande i anledning av väckt motion rörande utredning om rått att företaga sjösänkning till förmån för gruva.
1940-05-31 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1940:34, Utlåtande i anledning av väckt motion rörande utredning om rått att företaga sjösänkning till förmån för gruva.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
1
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1940 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion rörande utredning om rått
att företaga sjösänkning till förmån för gruva.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 189,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Holmbäck yrkat, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit hemställa örn utredning örn rätt att företaga
sjösänkning till förmån för gruva och om föreläggande för 1941 års
riksdag av på utredningen grundade resultat.
Till stöd för denna hemställan har motionären anfört:
Två i mellersta Sverige belägna gruvor, om vilka jag äger kännedom, ligga
vid var sin sjö. Arbetena ha förts så långt, att gruvgångarna kommit att
sträcka sig under sjön, och att nu föra dem vidare är förenat med synnerlig
risk, om icke sjöns vattenstånd sänkes. Huruvida dylik sänkning bör äga
rum är givetvis ett spörsmål, som bör bero på avvägningen av de intressen,
vilka genom sänkningen skulle befrämjas, och de, vilka därigenom skulle
skadas. För det fall att fråga är om byggande i vatten verkställer vattenlagen
en liknande avvägning så, att de intressen, som främjas, måste representera
minst tre gånger värdet av intrånget på åker och äng och minst två gånger
intrånget på annan egendom. Såsom vattenlagen är avfattad, torde den
emellertid icke medgiva att en sänkning av vattenståndet äger rum för att
främja gruvdrift med mindre än att samtliga intressenter därom äro ense.
Varken stadgandena i tredje eller i sjunde kapitlet vattenlagen synas vara
tillämpliga i förevarande fall. Icke heller i annan lagstiftning torde några
regler vara att finna. Särskilt under nuvarande förhållanden bör emellertid
lagstiftningen möjliggöra att våra mineralfyndigheter kunna utnyttjas i full
utsträckning, och på grund härav anser jag — utan att taga någon ståndpunkt
till örn förevarande två sjösänkningar böra komma till stånd — att en utredning
bör ske angående införande av regler i vattenlagen eller eventuellt
i expropriationslagen örn möjlighet till sjösänkning till förmån för gruva. En
dylik utredning torde icke erbjuda större svårigheter än att dess resultat
skulle kunna föreligga till 1941 års riksdag.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
yttrande över motionen av kommerskollegium och vattenrättsdomarna, varjämte
utskottet berett jernkontoret tillfälle att inkomma med yttrande. De
i anledning härav inkomma yttrandena jämte yttranden till kommerskollegium
i förevarande ämne finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.
7 kapitlet i vattenlagen den 28 juni 1918, vilket kapitel erhållit sin nuvarande
lydelse enligt lag den 11 juni 1920, innehåller rättsregler om torr
Bihang
till riksdagens protokoll 19&0. 9 sami. 2 avd. Nr 34. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
läggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning. 1—36 §§
avse dikning. 37—48 §§ innehålla särskilda bestämmelser om vattenavledning.
En beskrivning på de åtgärder, som skola vara att anse som vattenavledning,
lämnas i 37 § första stycket. Där talas bland annat om att någon
för torrläggning av sin mark vill sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling,
fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest
avleda vatten därifrån. Här är således företrädesvis fråga om sådana åtgärder
som en gång för alla vidtagas för att underlätta avrinningen. Ä
sådan vattenavledning skola med iakttagande av vissa föreskrifter i 38—47 §§
tillämpas rörande dikning meddelade bestämmelser. Vidare uttalas i 37 §,
att vattenlagens stadganden om vattenavledning skola lända till efterrättelse
även i fråga om åtgärder för reglering av framrinningen och vattenståndet,
som huvudsakligen avse torrläggning av mark och på vilka de i 3 kapitlet
av lagen innefattade bestämmelserna om vattenreglering för vinnande av
vattenkraftsbåtnad icke äro tillämpliga.
Bestämmelser örn rätten att för ett vattenavledningsföretags genomförande
vidtaga åtgärd, som vållar intrång i enskildas intressen, återfinnas i 38 §.
För tillåtligheten av en dylik åtgärd uppställes i allmänhet endast kravet,
att nyttan av åtgärden efter avdrag av kostnaden för densammas verkställande
skall överstiga skadan eller intrånget å annans egendom. Endast för
sådana fall, då fråga är om förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av icke
tillgodogjord dylik kraft, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller
under byggnad varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga
om vattenhushållning eller vattentillgång tillkommer ägare av byggnad för
uttagande av vattenkraft, ävensom då fråga är om skada eller intrång å
fiskeverk, bevattningsanstalt eller annan därmed eller med byggnad för uttagande
av vattenkraft jämförlig inrättning, skärpes detta krav därhän, att
förlusten, skadan eller intrånget skall vid jämförelsen med nyttan tagas i
beräkning två gånger. I kostnaden för åtgärden skall inräknas det belopp,
vartill skadan och intrånget å egendom, tillhörig den, för vars räkning företaget
sker, må skattas. Där fråga är örn företag, som verkställes för samfälld
räkning, skall dock skadan eller intrånget å egendom, tillhörig annan
deltagare än sökanden till företaget eller den, som förenat sig med sökanden,
likställas med skada eller intrång å annans egendom.
Det må erinras, att vattenavledningsföretagen i regel äro underkastade
väsentligt mindre stränga villkor än de företag, som avse byggande i vatten.
Beträffande företag av sistnämnda slag finnas motsvarande bestämmelser
meddelade i 2 kapitlet 3 § vattenlagen. I detta lagrum föreskrives, att ingen
får bygga i vatten så, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas
eller intrång göres å annan tillhörig egendom, utan så är att nyttan
av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,
prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande
tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två
gånger skadan och intrånget å annan egendom. I byggnadskostnaden skall
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
3
inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig
egendom må skattas.
Såsom i vattenrättsdomarnas yttrande över den föreliggande motionen
framhållits kunna bestämmelserna i 2 kapitlet vattenlagen om byggande i
vatten i vissa fall bliva tillämpliga även på vattenavledningsföretag.
Föreskrifterna örn vattenavlednings- och vattenbyggnadsföretagens tillåtlighet
med hänsyn till motstående intressen av allmän natur äro i tillämpliga
delar ensartade samt återfinnas i 7 kapitlet 39 § respektive 2 kapitlet 3 §
vattenlagen.
Enligt dessa stadganden gäller, att en viss åtgärd av det slag, varom här är
fråga, icke må ske, även om nyttan skulle uppgå till värde, som eljest är
avgörande. Detta är fallet bl. a. där genom dylik åtgärd skulle förorsakas
sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad
trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld
är att befara. Om å andra sidan företaget prövas vara av synnerlig betydelse
för jordbruksnäringen (7 kap. 39 §) resp. näringslivet (2 kap. 3 §) eller för
orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder mot
företaget skulle möta av övriga lagbestämmelser efter hemställan av vattendomstolen
lämna medgivande till företaget.
Enligt 7 kapitlet 44 § skall vad i vattenlagen är stadgat om skyldighet att
taga del i dikningsföretag icke äga tillämpning i fråga om företag, som avser
sänkning eller uttappning av sjö, med mindre den beräknade båtnaden
av företaget med mer än hälften faller å egendom, tillhörig den, som sökt
företaget, eller honom och andra, vilka förenat sig med honom därom. Vad
nu sagts om sänkning eller uttappning av sjö skall jämväl lända till efterrättelse
i fråga om åtgärd för reglering av vattnets avrinning ur dylikt vattenområde.
Av intresse i förevarande sammanhang är ett uttalande i det år 1910 av vattenrätts-
och dikningslagskommittéerna avgivna betänkandet med förslag till
vattenlag m. m. (sid. 335). I motiven till 5 kapitlet 32 § i förslaget, vilken
bestämmelse efter omarbetning motsvarar 7 kapitlet 44 § i gällande vattenlag,
har anmärkts, att stadgandena i det ifrågavarande kapitlet i allmänhet
icke inskränkts att avse blott torrläggningsföretag för vinnande av jordförbättring.
Vidare talas där om »den — dock säkerligen ytterst sällsynta —
möjligheten, att en sänkning eller uttappning av sjö ifrågasättes för vinnande
huvudsakligen av annan fördel än jords förbättring, t. ex. för blottande
av ett malmstreck.» I 1919 års sakkunnigförslag till lagstiftning örn torrläggning
av mark nämnes i motiven till 7 kapitlet 44 § (sid. 216) blottande
av malmstreck såsom ett ändamål, som faller under berörda bestämmelse.
Delägare i vattenavledningsföretag är icke skyldig att vidkännas större
bidrag till kostnaden än som svarar mot värdet å den båtnad, hans mark
därigenom herodes, utan så är att han sökt företaget. Likställd med sökanden
anses den, som förenat sig med honom örn företaget eller för vinnande
av ökad båtnad fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden begärt
(7 kapitlet 37 §, jämförd med 27 §).
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
Ansökan om tillstånd att utföra vattenavledning skall ingivas till Konungens
befallningshavande (45 §). Frågan skall därefter prövas vid syneförrättning
i den ordning, som stadgas i vattenlagens 10 kapitel. Om företag
avser sänkning eller uttappning av sjö, skall synemännens utlåtande underställas
vattendomstolens prövning. Till att handlägga syneförrättning rörande
företag, som avses i 7 kapitlet, skall enligt 32 § 1 mom. i 10 kapitlet förordnas
statens lantbruksingenjör eller annan (enligt särskilda bestämmelser)
behörig person.
Här må även erinras örn vissa bestämmelser i gruvlagen den 3 juni 1938.
Enligt 1 § i denna äger envar genom inmutning erhålla rätt att på de villkor
och med de inskränkningar, som i nämnda lag stadgas, undersöka och bearbeta
å egen eller annans grund belägen fyndighet, innehållande mineral
av vissa närmare angivna slag. Visas att inom inmutat område finnes sådan
mineralfyndighet och äro vissa ytterligare förutsättningar uppfyllda, äger
inmutaren enligt 2 § få sig anvisat visst arbetsområde, utmål, samt inom
detta bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral. Mark inom utmålet,
som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet ovan jord, skall enligt
36 § av honom lösas. Upplåtes för vissa med gruvdriften sammanhängande
ändamål mark utom utmålet, skall såframt marken helt tages i anspråk
för ändamålet eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för
marken, och i annat fall utgå ersättning för skada eller intrång, som förorsakas.
Enligt 56 § kan rätt till gruva under vissa omständigheter förverkas.
För sådant fall stadgas i 57 §, att jordägaren är berättigad att utan lösen
förfoga över den mark, som varit upplåten för gruvdriften. Annan förverkad
egendom skall som regel tillfalla kronan.
Utskottet. Såsom i motionen framhållits är det särskilt i nuvarande läge ett allmänt
intresse, att lagstiftningen möjliggör utnyttjande i full utsträckning av mineralfyndigheterna
i vårt land. Såväl av motionen som av vissa i ärendet
avgivna yttranden framgår, att tveksamhet uppstått beträffande frågan i
vad mån rätt att företaga sjösänkning i syfte att främja gruvdrift kan föreligga.
Denna fråga berör ekonomiskt betydelsefulla intressen, som kräva
beaktande.
Sjösänkning i nyssnämnda syfte finnes icke uttryckligen omnämnd i vattenlagen.
Av förarbetena till denna framgår emellertid, att sänkning eller
uttappning av sjö kan äga rum för blottande av ett malmstreck. I vattenlagens
7 kap. talas om att någon för torrläggning av »sin mark» vill företaga
vissa åtgärder. Med hänsyn till detta uttryckssätt synes det icke utan
vidare klart, att gruvinnehavare, som icke tillika äger marken, där gruvan
är belägen, har rätt att till förmån för gruvan få en vattenavledning genomförd.
Vägande skäl tala dock för att sådan rätt bör finnas. Såvitt utskottet
har sig bekant hava gällande bestämmelser i ämnet icke i rättstillämpningen
ansetts hindra medgivande av dylik rätt.
Då fråga är örn företag avseende förändring av vattenståndet i en sjö
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
5
för möjliggörande eller underlättande av driften av en anläggning vid eller
i närheten av sjön, torde — såsom vattenrättsdomarna framhållit — bestämmelserna
i 2 kap. vattenlagen om byggande i vatten kunna tänkas tilllämpliga
på företaget.
Kommerskollegium har i sitt yttrande fäst uppmärksamheten på vissa
spörsmål i nära samband med det i motionen berörda. Ämbetsverket har
sålunda uttalat, att det under vissa omständigheter, t. ex. de nu rådande förhållandena,
kunde tänkas, att tillgodogörandet av viss malm skulle kunna
vara av sådan betydelse för landet, att oavsett förhållandet mellan värdena
å skadan och båtnaden, beräknade enligt för normala tider gällande
regler, sjösänkning borde företagas för att möjliggöra brytning av fyndigheten.
I sådant fall kunde behov föreligga också av ett snabbare förfarande
än det enligt vattenlagens nuvarande bestämmelser medgivna. Kommerskollegium
har därjämte påpekat, att behovet av en dylik sjösänkning
kunde vara övergående.
Med hänsyn till vad ovan anförts och då samtliga vattenrättsdomare ansett
den i motionen ifrågasatta utredningen icke vara erforderlig, anser sig utskottet
icke för närvarande hava tillräckliga skäl att förorda en sådan utredning.
Om det emellertid visar sig, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet
skulle anses utgöra hinder för sjösänkning i fall, om vilka här är fråga,
eller utvecklingen eljest skulle göra en lagändring erforderlig, torde
frågan därom få tagas under förnyat övervägande.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 31 maj 1940.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfvander, Olof Carlsson,
Wistrand, Sten och Nils Elowsson;
från andra kammaren: herrar Hage, Molander, Sandström och Hansson i örebro,
fröken Ebon Andersson* samt herrar Persson i Norrby* och Holmbäck.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
Särskilt yttrande
av herr Holmbäck, som anfört:
Särskilt beträffande möjligheten att till förmån för gruva företaga vattenavledning
enligt stadgandena i 7 kap. vattenlagen är jag icke helt övertygad
av vattenrättsdomarnas utlåtande. Då vattenlagen ger rätt att företaga
vissa åtgärder för torrläggning av »sin mark» ger den enligt min uppfattning
vid handen, att den, till vars förmån torrläggningen skall äga rum,
skall vara jordägare, vilket icke är fallet med gruvägaren. Att vattenrättsoch
dikningslagskommittéerna i sitt betänkande av år 1910 uttalat, att sänkning
eller uttappning av sjö kan äga rum för blottande av malmstreck, ger
icke anledning till annan slutsats. Vattena vledning för blottande av malmstreck
kan tänkas äga rum på initiativ antingen av en jordägare eller av en
gruvägare, och den lagtext, som kommittéernas uttalande är avsett att kommentera,
ger klart vid handen, att kommittéerna tänkt sig att initiativet
skulle tagas av en jordägare; för att vattenavledning för blottande av malmstreck
skulle få äga rum, skulle erfordras bl. a., att mer än hälften av sjöns
areal skulle tillhöra sökanden (betänkandet s. 30). Denna bestämmelse
bortföll sedermera under förarbetena till vattenlagen, men det antyddes därvid
icke— varken genom borttagande av uttrycket »sin mark» eller på annat
sätt — att man velat utsträcka rätten att påyrka vattenavledning till andra
jordägare.
Det är emellertid nu genom vattenrättsdomarnas utlåtande klart, att de
nuvarande vattenrättsdomarna tolka vattenlagen så, att den medger vattenavledning
även till förmån för gruva. Då dessutom utskottet, som starkt betonat
de synpunkter, vilka legat bakom motionen, understrukit, att förnyat
övervägande bör ske, örn utvecklingen skulle göra lagändring erforderlig,
har jag ej ansett mig behöva i utskottet yrka på den i motionen föreslagna
utredningen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34: bilagor.
7
Bilaga A.
KOMMERSKOLLEGIUM.
Stockholm den 5 mars 1940.
Till riksdagens andra lagutskott.
Kungl. Kommerskollegium får härmed avgiva begärt yttrande över en i
andra kammaren väckt motion, nr 189, angående utredning om rätten att
företaga sjösänkning till förmån för gruva.
Kollegium får därvid överlämna yttranden från bergmästarämbetena i
Norra, Ostra och Västra distrikten, vilka samtliga vitsordat behovet av lagstiftning
i berörda syfte.
Även Kollegium finner en utredning rörande sådan lagstiftning önskvärd
och vill framhålla, att vid utredningen därom bland annat följande bör beaktas.
Trots de framsteg, som särskilt under de senare årtiondena gjorts i fråga
örn metoderna för undersökning av malmfyndigheter, kan det fortfarande
vara synnerligen vanskligt att på ett tidigt stadium ens tillnärmelsevis bedöma
värdet av en sådan fyndighet. Det kan därför ifrågasättas om
avgörande, huruvida sjösänkning skall ske, alltid kan träffas efter en sammanställning
av de värden, vartill å ena sidan skadan och å den andra
båtnaden beräknas uppgå. Det kan under vissa omständigheter, t. ex. de
nu rådande förhållandena, tänkas, att tillgodogörandet av en viss malm
skulle kunna vara av sådan betydelse för landet, att, oavsett förhållandet
mellan värdena å skadan och båtnaden, beräknade enligt för normala tider
gällande regler, sjösänkning bör företagas för att möjliggöra brytning av
fyndigheten. I ett sådant fall kan behov föreligga också av ett snabbare
förfarande än enligt vattenlagen.
Även vad bergmästaren i östra distriktet anfört därom, att behovet av
en dylik sjösänkning kan vara övergående, torde böra särskilt beaktas.
AXEL GJÖRES.
Karl Sidenvall.
C. G. Hindbeck.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.
BERGMÄSTAREÄMBETET
I NORRA DISTRIKTET.
Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium.
I anledning av K. Kommerskollegii skrivelse rörande motion örn rätt att
företaga sjösänkning till förmån för gruva får undertecknad vördsamt avgiva
följande yttrande:
Från äldsta tider och fram till 1920-talet var malmletningen hänvisad
till landbacken, där en eventuell jordbetäckning kunde undanskaffas. Endast
i fråga örn magnetiska järnmalmer kunde malmledningen utsträckas
över tillfrusna sjöar och vattendrag, men dessa senare indikationer erbjödo
mindre intresse, då någon malmblottning ej kunde verkställas. Saken kom
i ett helt annat läge, då i slutet av 1800-talet diamantborrning infördes i
Sverige. Härigenom erhöll man en relativt billig metod för undersökning
av malmindikationer. Sedan elektrisk malmletning omkring 1920-talet kom
till ökad användning i Sverige, kunde praktiskt taget alla slags malmer påvisas,
oberoende av markbetäckningen. Sjöar och vattendrag utgöra icke
längre hinder för påvisande och blottande av under dem belägna malmanledningar.
En hel del så belägna malmer ha under senare år påvisats. Ett
aktuellt exempel i Norra bergmästardistriktet kan nämnas. Det är fyndigheterna
i Mensträskområdet i Norsjö socken, Västerbottens län. Sammanlagda
malmarean utgör enligt A. Högbom c:a 7,000 m sulfidmalm och en
stor del (täckt med c:a 18 utmål) ligger under sjön Mensträsket. En noggrannare
undersökning och därpå eventuellt följande praktisk bearbetning av
en dylik malm förutsätter dock givetvis en sjösänkning. Att enligt nuvarande
vattenlagstiftning eller expropriationslagstiftning erhålla tillstånd till en
dylik sjösänkning synes förutsätta en mycket dyrbar och tidsödande utredning,
vilken kanske i en del fall är förgäves. Ett förenklat förfaringssätt
skulle vara av stor betydelse, då härigenom även fyndigheter av potentiellt
värde kunde undersökas. Bland dylika områden kan nämnas blyglansfyndigheten
i Laisvall inom Arjeplogs socken, Norrbottens län. Området är för
närvarande belagt med ett par hundra inmutningar.
Ett annat synnerligen viktigt fall i denna fråga är, om en fyndighet ligger
bredvid ett vattendrag och donar under detsamma. Vid ökat djup hos
gruvan kommer denna förr eller senare att skära något spricksystem, som
mynnar ut i vattendraget. Härvid ökas naturligtvis kostnaderna för Iänshållning,
men kan även göra gruvbrytningen så riskabel, att arbetet måste
nedläggas. Det förra fallet inträffar ganska ofta (ex. Garpenbergs Odalfält),
det senare däremot med de hjälpmedel, som nu finnas, mera sällan. Alltid
kvarstår risken att behöva mura igen orter och övergiva delar av malmområdet.
Även här vore ett enklare förfarande för tillstånd till sjösänkning
av mycket stor nytta. Dock kan man vid en i drift varande gruva
lättare påvisa de ekonomiska och tekniska fördelarna av ett dylikt företag.
I alla ovan sagda fall kvarstår dock det faktum, att ett sjösänkningsföretag
alltid kommer att förorsaka gruvägaren så betydande kostnader, att
missbruk ej kan komma ifråga, även örn rätten till sjösänkning komme att
förenklas och förbilligas. Att, som nu synes vara fallet, en aldrig så liten
vattenrättinnehavare skall på mer eller mindre egoistiska grunder (minskat
fiske, försämrat utseende av stranden, förstörda brunnar m. m.) kunna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.
9
stoppa ett företag av fundamental betydelse för traktens näringsliv, synes
mig vara obilligt.
På grund av ovan sagda får jag vördsamt förorda ett förenklat och mindre
tidsödande förfaringssätt för sjösänkning i samband med malmfyndigheters
upptagande och utnyttjande, än vad som nu är fallet. Bäst vöre örn samma
förfaringssätt kunde användas som vid expropriation för varpupplag, kraftledning
och väganläggningar till och från utmål. Detta förutsätter dock, att
vid dylik förrättning en vattenrättssakkunnig obligatoriskt tillkallas.
Luleå den 24 februari 1940.
Å bergmästare-ämbetets vägnar: e. f.
G. BERGWALL.
BERGMÄSTAREÄMBETET
I ÖSTRA DISTRIKTET.
Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium.
Anmodad att avgiva yttrande i anledning av professor Å. Holmbäcks motion
nr 189 i andra kammaren till 1940 års lagtima riksdag angående utredning
om rätten att företaga sjösänkning till förmån för gruva får jag härmed vördsamt
anföra följande.
I 39 § 2:a stycket av nu gällande vattenlags 7:e kapitel finnes en bestämmelse
om att Konungen må, efter hemställan av vattendomstolen, lämna medgivande
till viss vattenavledning, örn denna prövas vara av synnerlig betydelse
för orten eller eljest från allmän synpunkt.
I övrigt torde icke finnas någon annan möjlighet att till förmån för driften
i en gruva sänka vattenståndet i en närbelägen sjö än att skaffa tillstånd till
sänkningen från samtliga markägare.
En nådig tillåtelse till viss sjösänkning torde emellertid, även den, hava
till förutsättning samtycke från en majoritet eller åtminstone ett mycket stort
antal av strandägarna. Utan oskäliga kostnader för gruvägaren torde ett
dylikt samtycke ofta vara svårt att åvägabringa.
Man torde därför i huvudsak kunna instämma med motionären i hans uttalande,
att såsom vattenlagen är avfattad, torde den icke medgiva att en sänkning
av vattenståndet äger rum för att främja gruvdrift med mindre samtliga
intressenter därom äro ense. Med hänsyn till vissa mineraliska ämnens
betydelse för näringslivet samt till gruvdriftens förmåga att bereda arbetstillfällen
ävensom dess natur av oflyttbar industri, vilken måste hjälpas där
den ligger, synes ett ingripande av lagstiftningen i nu förevarande fall vara
påkallat och väl motiverat.
Då det är fråga örn att avväga de intressen, som genom sjösänkningen skulle
befrämjas gentemot dem, som därvid skulle skadas, torde hänsyn böra tagas
till att då gruvan är utbruten möjlighet stundom finnes att återföra förhållandena
till deras gamla läge. Det förefaller därför knappast finnas skäl
för att uppställa fordringar på att de intressen, som främjas, måste represen
Bihang
till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 aud. Nr 34. 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.
tera så mycket söm tre gånger värdet av intrånget. En lägre siffra är här
på sin plats, örn icke sjösänkningar till förmån för gruvdrift skola omöjliggöras.
Slutligen må framhållas svårigheten att bedöma långvarigheten av den
nytta, som genom sjösänkningen tillföres gruvföretaget, orten eller det allmänna.
Denna nytta beror ju på malmtillgångarnas storlek. Omständigheter
tala således för att gruvägaren påföres skadeståndsbeloppen terminsvis,
ifall han därom uttalar önskemål. Gruvdrift är en så pass oviss näring, att
det kan ligga i gruvägarens intresse att låta vattenförhållandena efter några
få år återgå till sitt gamla läge.
Falun den 27 februari 1940.
B. G. G. TIBERG.
BERGMÄSTAREÄMBETET
I VÄSTRA DISTRIKTET.
Till Kungl. M a j : t s och Rikets Kommerskollegium.
I anledning av skrivelsen angående sjösänkning till förmån för gruva får
jag vördsamt anföra:
Vad närmast angår eget distrikt äger gruvdrift rum i Långbansfältet helt
under sjö och i Åmmebergsfältet till en del. Därjämte äro ett flertal gruvor
belägna nära sjö (Persberg, Rödberg m. fl.) och i arbete på stort djup under
dess vattenyta. I intet fall är dock vattentillflödet genom sprickor i berggrunden
från intill liggande sjö av nämnvärd storlek. Med något undantag
äro likväl sjöarna ifråga av sådan storleksordning och gruvorna så djupa, att
varje sänkning av vattennivån för detta ändamål är otänkbar.
Beträffande molybdenfyndigheten Uddgruvan inställdes driften år 1926,
sedan vid schaktavsänkning ett starkt vattenflöde påträffats, vilket sannolikt
härrörde från den intill liggande Hötjärn. Här torde möjligen förutsättningar
finnas, att torrläggning skulle kunna verkställas till båtnad för gruvan.
I övrigt bör närmast Grängesbergs gruvfält beröras. Här kommer den i
följd av djupbrytningen orsakade avsprickningen av hängväggen att i fältets
södra del nå fram till den invid dynamitfabriken liggande tjärnen, som då
måste torrläggas. Av samma orsak är bebyggelsen i Grängesberg längs
hela hängväggen inkl. T. G. O. J:s och B. J:s järnvägsspår med bangårdar
successivt dömd att försvinna.
Likaledes är sannolikt, att i en framtid Luossajärvi måste delvis torrläggas
för att ej besvära brytningen på djupet i Kiirunavaara.
Då även annorstädes sistberörda förhållanden torde gälla, synes sålunda
lagstiftning påkallad för sjösänkning till förmån för gruva, varför begärd
utredning härför bör verkställas.
&
Knutsberg, Nora den 15 februari 1940.
På bergmästareämbetets vägnar:
JOH. KRAEPELIEN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.
11
Bilaga B.
VATTENRÄTTSDOMARNA.
Till riksdagens andra lagutskott.
Anbefallda att till utskottet avgiva yttrande över en vid årets riksdag i
andra kammaren väckt motion, nr 189, angående utredning örn rätten att
företaga sjösänkning till förmån för gruva få vi härmed anföra följande.
Ehuru sjösänkning i syfte att befrämja gruvdrift icke uttryckligen omnämnes
i vattenlagen, lärer denna lag vara tillämplig därå. I regel är en
dylik åtgärd att hänföra till vattenavledning, varom bestämmelser meddelas
i lagens 7 kapitel, och nyttan därav att anse såsom sådan i 22 § i samma
kapitel omförmäld båtnad, som utgöres av annan värdeökning än som består i
jordförbättring genom höjning av alstringsförmågan hos mark. Att bestämmelserna
om torrläggning vid lagens tillkomst varit avsedda att tillämpas
även på sjösänkning till förmån för gruva framgår av förarbetena till lagen.
I det betänkande med förslag till vattenlag, som år 1910 avgavs av vattenrätts-
och dikningslagskommittéerna, anmärkes nämligen i motiven till 5 kap.
32 § — motsvarande efter omarbetning 7 kap. 44 § i gällande vattenlag —
att med sänkning eller uttappning av en sjö för annat ändamål än jords förbättring
åsyftades t. ex. det fall att sjösänkningen äger rum »för blottande
av ett malmstreck» (sid. 335).
Vidare är att framhålla att, därest fråga skulle vara örn ett företag avseende
sänkning eller annan förändring av vattenståndet i en sjö för möjliggörande
eller underlättande av driften av en anläggning vid eller i närheten av sjön,
exempelvis genom minskad pumpningskostnad, bestämmelserna i 2 kap.
vattenlagen om byggande i vatten torde vara att tillämpa på ett sådant företag.
På grund av det anförda synes den ifrågasatta utredningen icke erforderlig.
Stockholm, Umeå och Vänersborg i februari 1940.
H. A. HAMILTON.
FABIAN APPELBERG.
NILS QUENNERSTEDT.
ANTON THELIN.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.
Bilaga C.
JERNKONTORET.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan fullmäktige i Jernkontoret beretts tillfälle att avgiva yttrande över
en vid nu pågående riksdag i andra kammaren av herr Holmbäck väckt
motion, nr 189, angående utredning örn rätten att företaga sjösänkning till
förmån för gruva, få fullmäktige anföra följande.
Motionen utgår från den förutsättningen, att sjösänkning till förmån för
gruva icke kan komma till stånd med mindre än att samtliga intressenter
därom äro ense.
Vattenlagen omnämner visserligen icke gruvdrift såsom ett ändamål, som
kan främjas genom sjösänkning, men icke förty torde 7 kap. i sagda lag
vara tillämpligt beträffande sådant företag. Av motiven framgår tydligt, att
sjösänkning kan medgivas för annat syfte än höjande av markens jordbruksvärde.
I det år 1910 avgivna förslaget till vattenlag angives i motiven till
5 kap. 32 §, som motsvarar 7 kap. 44 § i gällande vattenlag, »möjligheten,
att en sänkning eller uttappning av sjö ifrågasättes för vinnande huvudsakligen
av annan fördel än jords förbättring, t. ex. för blottande av ett malmstreck»
(sid. 335). 1919 års förslag till lagstiftning angående torrläggning
av mark anvisar i motiven till 7 kap. 44 § (sid. 216) jämväl »blottande av
ett malmstreck» såsom ett ändamål, som inrymmes under lagstadgandet.
En förutsättning är givetvis, att nyttan av gruvföretaget på sannolika
grunder kan antagas överstiga den skada, sjösänkningen åstadkommer.
Om det gäller vattenreglering till förmån för ett anrikningsverk eller annan
del av en gruvanläggning invid sjö eller vattendrag, har i praxis 2 kap.
vattenlagen örn byggande i vatten ansetts tillämpligt.
Otvivelaktigt är det — såsom motionären framhåller — ett allmänt intresse,
att lagstiftningen möjliggör ett utnyttjande av landets mineralfyndigheter
på lämpligaste sätt. Med hänsyn därtill skulle det vara av värde, örn vattenlagen
i ovan angivna delar kunde förtydligas, så att sjösänkning uttryckligen
medgåves till förmån för gruva. Motionen visar, att tveksamhet härutinnan
kan uppstå. — Fullmäktige hemställa följaktligen, att förtydligande
ändring av lagtexten måtte företagas.
Stockholm den 29 februari 1940.
Jernkontoret.
WIKING JOHNSSON.
j E. Tunhammar.
407520. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.