Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn semester. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 84 i första kammaren av herrar Karl Andersson och Theodor Nilsson samt i andra kammaren nr 25 av herr Falk, nr 144 av herr Mårtensson m. fl. och nr 188 av herr Hansson i Örebro.
1940-06-06 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1940:37, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn semester. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 84 i första kammaren av herrar Karl Andersson och Theodor Nilsson samt i andra kammaren nr 25 av herr Falk, nr 144 av herr Mårtensson m. fl. och nr 188 av herr Hansson i Örebro.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87''.
1
Nr 37.
Ankom til) riksdagens kansli den 6 juni 1940 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa
ändringar i lagen örn semester.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 84 i första
kammaren av herrar Karl Andersson och Theodor Nilsson samt i andra kammaren
nr 25 av herr Falk, nr 144 av herr Mårtensson m. fl. och nr 188 av herr
Hansson i Örebro.
I motionen II: 25 har hemställts, att riksdagen måtte antingen genom en
ändring i lagtexten eller genom att godkänna ett uttalande i utskottets blivande
utlåtande i ämnet medverka därtill, att lagen örn semester komme att
kunna få det innehållet, att arbete, som utgör vederlag för nyttjanderätt,
måtte räknas som grund för semester, att den, under vars kontroll och för vars
räkning arbete utföres, måtte betraktas såsom arbetsgivare samt att semesterlön
i fall, som i motionen avses, må beräknas på antalet utförda arbetsdagar
efter i orten gängse pris för motsvarande arbete.
Vidare har i motionerna I: 84 och II: 144, vilka äro likalydande, hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att sådan
ändring av semesterlagen snarast vidtages, att arbetare, som äro anställda vid
statliga, statskommunala och kommunala reservarbeten, tillerkännas samma
semesterrätt som övriga arbetstagare enligt semesterlagens bestämmelser.
Slutligen har i motionen II: 188 yrkats, att riksdagen ville besluta sådan
ändring i 4 § lagen örn semester, att som kvalifikationstid jämväl räknas den
tid, arbetstagare fullgör tjänstgöring i förstärkt beredskapstjänst.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.
Utskottet kommer i det följande att behandla de föreliggande motionerna
under särskilda avdelningar.
Motionen II: 25.
Lagen den 17 juni 1938 om semester äger tillämpning å arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst, dock med vissa undantag, om vilka nu ej är fråga (1 §).
Enligt gällande rätt kan i ett arrendeavtal legan utsättas i penningar eller
naturalster eller arbete eller i kombination av dessa alternativ. Närmare be
stämmelser örn kombinerade arrende- och arbetsavtal hava meddelats i 2 kap.
Bihang till riksdagms protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 37.
354 40
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
7 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. I motionen
II: 25 hava lämnats vissa upplysningar rörande den växlande innebörden och
omfattningen av dylika avtal.
Vid tillkomsten av 1907 års lagstiftning beaktades i främsta rummet önskemålet
att arbetsskyldigheten skulle vara till sitt mått bestämd. Sedermera hava
de spörsmål, som sammanhänga med förening av arrende- och arbetsavtal, vid
åtskilliga tillfällen varit föremål för behandling av statsmakterna och vissa
sakkunniga. En utförlig historik över vad härutinnan förekommit har lämnats
i 1936 års arrendeutrednings betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen
(Statens off. utredn. 1938: 38 sid. 171—186). Arrendeutredningen
har för sin del — i likhet med jordkommissionen (Statens off. utredn. 1923: 40)
och jordsakkunniga (Statens off. utredn. 1926: 8) — kommit till det resultatet,
att i lagen borde stadgas förbud mot legans utsättande i arbete. Arrendeutredningen
har emellertid ansett, att möjligheten för jordägaren att tillförbinda
arrendatorn att utgöra arbete mot ersättning i penningar alltjämt borde
bibehållas. Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 december 1939 uppdragit
åt hovrättsrådet E. Anderberg att inom jordbruksdepartementet biträda vid
behandlingen av frågor rörande ändrad arrendelagstiftning. Detta uppdrag är
ännu icke slutfört.
Utskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten även på vissa
uttalanden rörande fall av kombination av hyres- och arbetsavtal. I propositionen
nr 134 till 1936 års riksdag med förslag till lag om skydd mot vräkning
vid arbetskonflikter (sid. 4) framhöll chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, att de i nyttjanderättslagen meddelade bestämmelsernas tillämplighet
i dylika fall vore främst beroende på örn särskilt hyresavtal träffats
angående lägenheten. Örn så ej vore fallet och arbetsskyldigheten framstode
såsom huvudsaken, syntes rättsförhållandet bliva att bedöma som ett arbetsavtal.
Ett uttalande av samma innebörd har gjorts av chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Westman, i propositionen nr 166 till 1939 års riksdag
med förslag till ny liyreslagstiftning (sid. 50).
I N. Holmström: Semesterlagen (sid. 16) har framhållits, att nyssnämnda
synpunkt borde vara avgörande jämväl vid arrende i samband med arbetsskyldighet.
Till belysning av det föreliggande spörsmålet kunna även tjäna de rättsfall,
som refererats i N. J. A. 1924: 468 och 1926: 394.
Av intresse för bedömandet av frågan vem som i nu ifrågavarande fall skall
anses såsom arbetsgivare i semesterlagens mening är den diskussion, som vid
lagens tillkomst fördes rörande ett specialproblem. 1936 års semestersakkunniga
framhöllo i sitt betänkande (Statens off. utredn. 1937:49) att det
speciellt i Norrland och Mellansverige vore vanligt, att en bonde eller
arrendator åtoge sig att mot visst pris verkställa en avverkning. Denna person,
vanligen kallad köraren, anställde i sin tur skogsarbetare såsom huggare, varjämte
han själv deltoge i arbetet med timmerkörningen. Försäkringsrådet
hade ansett virkesägaren ur olycksfallsförsäkringslagens synpunkt vara arbets
-
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
givare gentemot huggarna. Vid en lagstiftning om semester — en i arbetsavtalet
ingående materiell förmån — borde den anses vara arbetsgivare, som
enligt allmänna civilrättsliga regler ingått arbetsavtalet med arbetstagaren.
Till denna uppfattning anslöt sig föredragande departementschefen och riksdagen
gjorde ej erinran däremot.
De spörsmål, som genom motionen II: 25 underkastats riksdagens prövning,
förelågo till prövning jämväl i ett av arbetsdomstolen genom en enhällig
dom den 5 september 1939 avgjort mål (nr 91/1939). Domen finnes såsom
bilaga fogad till nyssnämnda motion. Målet gällde prövning av fråga örn
torpare, som fullgjorde dagsverken såsom vederlag för nyttjanderätten till
torpet, kunde anses anställd hos jordägaren och på den grund berättigad till
semester enligt semesterlagen. Svenska lantarbetareförbundet gjorde i målet
gällande, att en torpare, som åtagit sig dagsverksskyldighet, alltid skulle anses
vara anställd i jordägarens tjänst, icke blott när fråga vore örn överdagsverken,
varmed här åsyftades alla dagsverken, som icke utgjorde vederlag för
nyttjanderätten, utan även i vad gällde arrendedagsverken, och att torparen
följaktligen ägde rätt att tillgodoräkna sig fullgjorda dagsverken för erhållande
av semester. Örn överdagsverkenas betydelse i nämnda hänseende var dock
icke fråga i detta mål. Arbetsdomstolen kunde icke godkänna den uppfattningen
att de av torparen utförda arrendedagarna skulle anses grunda ett
anställningsförhållande, som medförde rätt till semester. Skyldigheten att
fullgöra fria dagsverken utgjorde ett oomtvistligt vederlag för nyttjanderätten
och kunde därför icke samtidigt grunda en tjänsteanställning hos jordägaren.
I fråga örn de delvis betalda dagsverkena vore frågan mera tveksam. Det torde
icke vara uteslutet, att torparens rätt till ersättning för arbetet i vissa hänseenden
kunde jämställas med andra lönefordringar, men då det gällde rätt
till semester, kunde man icke bortse från att dagsverksskyldighetens natur av
vederlag för nyttjanderätten i så hög grad gåve karaktär åt förhållandet i
dess helhet, att det måste anses rättsligt och praktiskt omöjligt att uppdela
varje särskilt dagsverke i en del, som skulle betraktas såsom vederlag för
nyttjanderätten, och en annan del, som skulle grunda ett tjänsteförhållande
med åtföljande rätt till semester. Arbetsdomstolen fann alltså, att de s. k.
arrendedagarna icke i något fall innebure en form av anställning, som kunde
grunda rätt till semester.
I målet var även fråga om torpardrängs rättsställning i nu förevarande hänseenden.
Denna fråga ansågs av arbetsdomstolen böra givetvis bedömas med
ledning av vanliga civilrättsliga regler. Sålunda borde den person betraktas
som arbetsgivare, vilken ingått arbetsavtalet med arbetstagaren. Det vore
följaktligen uppenbart, att en av torparen anställd dräng, som enligt avtalet
med torparen skulle åtnjuta lön av denne även för de dagsverken, vilka han
för torparens räkning utförde åt jordägaren, icke på grund av dessa dagsverken
innehade anställning hos jordägaren. Annat vore förhållandet, då en
person efter överenskommelse arbetade växelvis hos jordägaren och torparen
samt på vartdera stället uppbure lön för där utfört arbete.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
På spörsmålet om semesterlönens beräkning i hithörande fall ingick arbetsdomstolen
icke.
I förevarande sammanhang må uppmärksamheten fästas jämväl på ett mål,
som avgjorts av arbetsdomstolen genom domen nr 112/1938. Där gällde frågan
skyldighet för vissa bolag att ingå i förhandlingar enligt 1936 års lag om förenings-
och förhandlingsrätt med Bensindistributörers riksförbund. Av denna
dom framgår — vilket här är av intresse -— att arbetsdomstolen ansett förefintligheten
av en personlig arbetsskyldighet vara av avgörande betydelse vid
bedömandet av frågan, örn en tjänsteställning är för handen.
Slutligen må här erinras örn att kommittén angående privatanställda i sitt
betänkande med förslag till lag örn arbetsavtal (Statens off. utredn. 1935: 18)
förordat, att lagen skulle — med vissa undantag —• äga tillämpning å avtal,
varigenom ena parten (arbetstagaren) åtoge sig att mot. ersättning arbeta i
tjänst hos andra parten (arbetsgivaren), därvid med ersättning förstods alla
former av vederlag.
Motionerna 1: 84 oell II: 144.
I motiveringen till dessa båda motioner har framhållits, att nu rådande förhållanden
i vissa fall kunde te sig ganska orimliga. Till belysande av detta påstående
ha anförts fall, då en del av ett vägarbete utföres enligt den öppna
arbetsmarknadens vanliga regler, medan en annan del av samma vägarbete
utföres som reservarbete, samt fall, då reservarbete omlägges till att i fortsättningen
bedrivas efter öppna marknadens regler. Vidare hava motionärerna
uttalat följande:
Vid reservarbetena är i regel även ett visst antal specialarbetare anställda
efter öppna arbetsmarknadens principer. Det lär ha inträffat, att under den
tid dessa specialarbetare haft semester, en del av reservarbetarna inte kunnat
fortsätta med sitt arbete, utan måst permitteras. I dessa fall erhåller specialarbetaren
semester med bibehållande av lön, medan hans arbetskamrat, som
är reservarbetare, visserligen erhåller semester, men blir utan lön under ledigheten.
De förhållanden som här påtalats kunna inte anses vara rättvisa och
tillfredsställande. Det är inte att förvåna sig över, att desamma framskapat
bitterhet och missnöje bland reservarbetarna.
Beträffande de skäl, som motionärerna i övrigt anfört till stöd för sitt
yrkande, får utskottet hänvisa till motionerna.
Vid utformningen av arbetslöshetspolitiken har under senare år stor vikt
lagts vid anordnandet av allmänna arbeten i öppna marknaden. Vid sidan av
dessa arbeten hava reservarbeten bedrivits. Dessa kunna taga olika former; de
kunna vara statliga, statskommunala eller kommunala. I den för nu pågående
riksdag framlagda propositionen nr 236 angående anslag till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering m. m. har föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, uttalat, att reservarbetsformen finge anses hava sin speciella
uppgift i systemet av samordnade hjälpformer. Oberoende av krisens verkningar
på arbetskrafttillgången syntes man nämligen få räkna med en restarbetslöshet
på de flesta håll av överårig eller annan icke fullgod arbetskraft,
för vilken denna hjälpform vore motiverad. Departementschefen räknade i
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.
detta syfte med bibehållande av såväl statliga reservarbeten för kontorister
m. fl. (arkivarbeten) som statskommunala reservarbeten, medan övriga statliga
reservarbeten borde kunna överföras till arbeten i öppna marknaden. Mot
dessa uttalanden har statsutskottet i sitt utlåtande (nr 197) i ämnet ej gjort
erinran.
Lagen den 17 juni 1938 om semester äger tillämpning å arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst med undantag för sådana arbetstagare hos staten, för
vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester (1 §). En förutsättning för
att rätt till semester skall inträda är att arbetstagaren innehaft sin anställning
sedan minst 180 dagar. Anställning, som icke kan anses utgöra arbetstagarens
huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla, berättigar icke till
semester (3 §). Semester omfattar en dag för varje kalendermånad anställningen
varat under kvalifikationstiden, d. v. s. i regel närmast föregående
kalenderår. Rätt till semester föreligger dock endast för kalendermånad, under
vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16
dagar (4 §).
I yttrande över 1936 års semestersakkunnigas betänkande med förslag till
lag örn semester (Statens off. utredn. 1937: 49) uppehöll sig drätselkammaren
i Uppsala vid frågan, örn reserv- och beredskapsarbetare skulle äga rätt till
semester enligt den föreslagna lagen. Drätselkammaren anförde härom följande:
Det framginge icke av motiveringen, huruvida personer, som på grund av
arbetslöshet efter prövning av deras behov av hjälp beretts sysselsättning vid
kommunala reserv- eller beredskapsarbeten, vore att hänföra under lagförslagets
beteckning arbetstagare i kommunens tjänst. Skulle detta vara fallet,
bleve dylika personer berättigade till semester, sedan de varit sysselsatta vid
reserv- eller beredskapsarbeten under den i lagförslaget angivna minimitiden,
därvid deras hänvisning till det kommunala reserv-(beredskaps) arbetet skulle
vara att likställa med att de »tillträtt anställning» hos kommunen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, yttrade i anledning
härav i propositionen nr 286 till 1938 års riksdag med förslag till lag örn
semester bland annat följande:
Det lär få anses vara en självklar sak, att semesterrätt enligt lagen icke tillkommer
en reservarbetare, vare sig det arbete han utför är av statlig, statskommunal
eller kommunal karaktär. Reservarbete är nämligen en hjälpform
och icke en form av anställning. Yad beträffar beredskapsarbetarna, ligger
frågan däremot annorlunda till. Dessa arbetare äro anställda enligt den öppna
marknadens vanliga regler. Lagens föreskrifter måste anses utan vidare till
lämpliga för deras del. Den omständigheten, att beredskapsarbetarna numera
hänvisas till arbetet genom arbetslöshetskommittéerna, är icke av beskaffenhet
att medföra någon ändring i vad jag nu anfört. Denna hänvisning utgör
endast en form för tillsättandet av platserna vid beredskapsarbetet, d. v. s.
man uppställer anspråk på arbetsgivaren, att han vid utförandet av arbetet
skall anställa arbetare, som utpekats på visst sätt. Så snart någon väl blivit
placerad vid ett beredskapsarbete, är han i vanlig ordning att betrakta såsom
anställd.
Mot detta uttalande gjorde andra lagutskottet ingen erinran i sitt i denna
del av riksdagen godkända utlåtande i ämnet (nr 58).
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Motionen II: 188.
Enligt 4 § andra stycket semesterlagen föreligger rätt till semester endast
för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst 16 dagar. Härvid skall med dag, å vilken arbete utförts,
jämställas dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen
till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i
lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen
föreskriven repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.
Dag, under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete
eller fullgjort militär tjänstgöring, må dock icke räknas honom till godo, därest
arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.
Enligt värnpliktslagen den 30 juni 1936 omfattar vanlig repetitionsövning
25 eller 30 dagar (§ 27), landstormsrepetitionsövning 5 dagar samt landstormsbefälsövning
12 dagar (§ 36).
Genom lag den 2 juni 1939 (nr 223) infördes i värnpliktslagen (§ 27 mom.
2 a) bestämmelser örn beredskapstjänstgöring. Enligt dessa bestämmelser är
värnpliktig, som uttagits till linjetjänst vid hären eller till ersättningsreserven,
skyldig att under fredstid, där Konungen med hänsyn till krigsberedskapen
så prövar nödigt och i den ordning Konungen bestämmer, fullgöra en beredskapsövning
örn högst trettio dagar före utgången av fjärde året efter inskrivningsåret.
Vidare må erinras örn föreskrifterna i § 28 mom. 1, att, då rikets försvar
eller dess säkerhet eljest det kräver, Konungen efter statsrådets hörande må
till tjänstgöring inkalla beväringen eller de större eller mindre delar därav,
som finnas behövliga. Under enahanda förutsättningar må jämlikt § 36 mom. 2
landstormen eller de större eller mindre delar därav, som finnas behövliga,
inkallas till tjänstgöring.
Bestämmelserna i 4 § andra stycket semesterlagen funnos upptagna i det
av semestersakkunniga framlagda lagförslaget, dock med de olikheterna, att
enligt nämnda förslag dels för rätt till semester för viss kalendermånad
erfordrades arbete under månaden minst 18 dagar, dels ock landstormsrepetitionsövning
och landstormsbefälsövning icke voro upptagna såsom trots frånvaron
från arbetet grundande rätt till semester.
Beträffande de orsaker till frånvaro från arbetet, som böra medföra rätt
till semester (s. k. privilegierade orsaker), anförde de sakkunniga (sid. 154):
Även örn en arbetstagare under viss månad ej utfört arbete under minst
aderton dagar, kunde omständigheterna vara sådana, att den å månaden
belöpande semesterrätten skäligen ej borde gå förlorad. Bland de orsaker till
bortovaro från arbete, som borde privilegieras på sådant sätt, att bortovaron
jämställdes med arbetad tid, då det gällde kvalificering för semester, vore
främst att märka åtnjutande av semester. Detta överensstämde med hittills på
alla områden tillämpad praxis. Vidare torde böra privilegieras bortovaro, som
orsakats av olycksfall i arbetet, eller sådana yrkessjukdomar, som falla under
lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Det kunde
nämligen icke anses vara skäligt, att en arbetstagare, som skadats i arbetet
och till följd därav bleve arbetsoförmögen, skulle gå förlustig någon del av
Andra lagutskottets Utlåtande Nr 37.
7
sin semesterrätt. Det kunde ej heller anses föreligga skäl att tidsbegränsa
rätten till semester vid längre bortovaro från arbetet av nu nämnda orsaker.
Så länge arbetsavtalet kunde anses gälla, borde den skadade sålunda få beräkna
semesterrätt. Av rena billighetsskäl förordade de sakkunniga slutligen,
att fullgörandet av repetitionsövning skulle jämställas med att arbetstagaren
utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Härvidlag kunde det endast bliva
fråga om semesterrätt för en å två dagar, vilken rätt eljest skulle gå förlorad
genom repetitionsövningen. Det kunde erinras örn lagen den 16 oktober 1914
örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Enligt
denna lag finge värnpliktig, som vore i annans tjänst eller arbete
anställd, ej skiljas från anställningen bland annat med anledning därav, att
han hade att fullgöra i värnpliktslagen stadgad övning örn högst 60 dagar.
Vad särskilt angår behandlingen av värnpliktstid yttrade de sakkunniga:
Vad beträffade behandlingen av värnpliktstid skulle de sakkunniga gärna
hava sett, att det varit möjligt att i förevarande hänseende jämställa värnpliktstiden
med arbetad tid. De sakkunniga hade dock icke ansett sig kunna förorda
intagandet i lag av en bestämmelse, som skulle lägga en så pass stor
ekonomisk börda på arbetsgivarna, varom här vore fråga. En föreskrift angående
privilegiering av värnpliktstid skulle nämligen innebära ett starkt ingrepp
i avtalsfriheten; ett ingrepp, som vore omotiverat, då ju möjlighet ej
funnes att därför åberopa någon rekreationssynpunkt, enär värnpliktstiden i
sig själv för många måste sägas vara en rekreation. Man kunde alltså befara,
att en bestämmelse örn att semesterrätt skulle få belöpa å den förhållandevis
långa första tjänstgöringen skulle kraftigt bidraga till att arbetsgivarna uppsade
det gällande arbetsavtalet före värnpliktstiden eller att de redan nu ofta
bekymmersamma möjligheterna för ynglingar att finna arbete under det
närmaste året före värnpliktens början ytterligare skulle ökas. Man torde
därför böra åtnöja sig med vad de sakkunniga av billighetsskäl ansett sig
kunna föreslå eller att privilegiera tid för fullgörande av repetitionsmöte.
Beträffande denna form av tjänstgöring gällde nämligen enligt lag, att densamma
ej finge föranleda uppsägning av arbetsavtal.
I remissyttrandet över sakkunnigförslaget anförde socialstyrelsen, att med
repetitionsövning borde jämställas landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning,
som värnpliktiga vid ungefär 35 års ålder numera vore
skyldiga att fullgöra.
Svenska försäkringsbolagens riksförbund ifrågasatte i remissyttrandet, örn
icke ur rekreationssynpunkt militärtjänstgöring vore mera värdefull än ett par
veckors semester, varför det ej syntes erforderligt att tillförsäkra arbetstagare
semester under det år han fullgjorde repetitionsmöte. Förbundet anförde
vidare:
Därtill komme, att bestämmelsen kunde innebära en olägenhet även för
arbetstagaren. Även örn dylik tjänstgöring enligt lag ej finge föranleda uppsägning
av arbetsavtal, kunde dock den omständigheten, att en arbetssökande
hade ett oller flera rejDotitionsmöten framför sig, till äventyrs försvåra möjligheten
för honom att erhålla anställning. Det förefölle därför knappast välbetänkt
att utöka tiden för den beräknade frånvaron från arbetet med vissa
obligatoriska semesterdagar, vilka i och för sig icke vore av behovet påkallade.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde i den till
1938 års riksdag avgivna propositionen (nr 286) med förslag till lag örn
semester (sid. 158—159) bland annat följande:
8
Andra lagutskottet utlåtande Nr 37.
De sakkunniga hava förordat, att frånvaro från arbetet under vissa omständigheter
skall jämställas med arbetad tid. Jag har icke någon erinran
härutinnan att göra mot sakkunnigförslaget men förordar, att som privilegierad
tid skall räknas jämväl sådan landstormsrepetitionsövning och landstormsbefälsövning,
som omnämnes i värnpliktslagen. Jag skulle vidare gärna
hava sett, att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning privilegiera
jämväl havandeskap ävensom annan sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget
omnämnda. I likhet med de sakkunniga befarar jag emellertid, att en bestämmelse
härom skulle medföra risk för uppsägning från arbetsgivarnas sida.
Genom proposition, nr 20, till 1939/40 års urtima riksdag framlade Kungl.
Maj:t förslag till ny lag örn förbud mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m. I anledning av nämnda proposition
väcktes i andra kammaren en motion, nr 7, i vilken hemställdes, att riksdagen
måtte besluta sådant förtydligande av eller eventuellt sådan ändring i det
framlagda lagförslaget, att fullgörande av förstärkt försvarsberedskap icke
finge föranleda någon minskning av den semestertid och semesterersättning,
som eljest skolat tillkomma den inkallade.
Andra särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande (nr 12) i anledning av
nämnda proposition och motion, att utskottet uppmärksammat, att det internationella
läget föranlett vissa inkallelser av värnpliktiga, som icke varit
förutsedda vid semesterlagens tillkomst. Utskottet ville i anledning därav
uttala såsom önskvärt, att vid en blivande omarbetning av semesterlagstiftningen
även övervägdes, i vad mån rätt till semester skulle föreligga jämväl
vid annan militärtjänstgöring än sådan, som omförmäldes i semesterlagen.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan. Lag i ämnet utfärdades den 14
oktober 1939 (nr 727).
Sedermera har inom socialdepartementet upprättats en promemoria, i
vilken — efter det en historik givits, innefattande bland annat de här ovan
lämnade uppgifterna — ifrågasatts vissa ändringar i 4 § andra stycket. I
promemorian uttalades, att med hänsyn till arten av den i värnpliktslagen
numera införda beredskapsövningen om 30 dagar, denna syntes böra helt jämställas
med de i semesterlagen redan upptagna värnpliktsövningarna, Huruvida
även i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen omförmäld tjänstgöring
skulle privilegieras i semesterlagen syntes i detta sammanhang böra
övervägas. Med hänsyn till de stora offer i olika hänseenden för det allmännas
bästa, som de till tjänstgöring inkallade och deras familjer finge
underkasta sig, syntes det — yttrades vidare i promemorian — icke obilligt,
att de åtminstone i någon utsträckning skulle få tillgodoräkna sig militärtjänstgöring
av nyss angivna slag i semesterhänseende, förslagsvis omfattande
en tredjedel av kvalifikationstiden, d. v. s. intill fyra månader.
Över promemorian hava yttranden inhämtats från vissa myndigheter och
sammanslutningar. Förslaget att jämställa beredskapsöviling örn 30 dagar
med de i semesterlagen redan upptagna värnpliktsövningarna har vunnit anslutning
från alla håll utom från svenska arbetsgivareföreningen. Förslaget
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 9
i övrigt har utan förbehåll tillstyrkts av landsorganisationen i Sverige, de anställdas
centralorganisation (Daco) och kooperativa förbundet. Socialstyrelsen
har härutinnan ansett, att högst två månader av samma tjänstgöringsperiod
och högst lika mycket av samma kvalifikationstid skulle få tagas i beräkning.
Enligt den mening, som uttalats av kommerskollegium, finge den ekonomiska
belastning, det här gällde, i första hand anses vara en statens angelägenhet.
Svenska arbetsgivareföreningen har uttalat, att därest en utsträckning av
privilegieringen av frånvaro i följd av militärtjänstgöring skulle göras, densamma
i allt fall ej borde omfatta mer än beredskapsövning och möjligen sådan
tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2, som ej är av längre
varaktighet än dylik övning. Sistnämnda organisation har i sammanhang därmed
i händelse av ändring i 4 § andra stycket i enlighet med grunderna i förslaget
påkallat ändring jämväl av bestämmelsen i 6 § tredje stycket örn inskränkning
i hithörande fall av arbetsgivares rätt att bestämma semesterns förläggning.
Landsorganisationen har i sitt yttrande betonat önskvärdheten av
att klarlägga frågan, om semesterlön för arbetstagare, som utför arbetet i sitt
hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande (9 §), skall beräknas med hänsyn
även till den sannolika arbetsförtjänsten under frånvarotid, som avses i
4 § andra stycket.
Såsom framgår av utskottets redogörelse här ovan hava de i motionen II: 25
berörda spörsmålen förelegat till prövning i ett av arbetsdomstolen nyligen
avgjort mål. Domstolen har i detta mål förklarat, att dagsverken, som fullgjordes
av en torpare såsom vederlag för hans nyttjanderätt, icke i något fall,
vare sig det gällde fria dagsverken eller delvis betalda sådana, grundade rätt
till semester. Örn betydelsen av dagsverken, som icke utgjorde vederlag för
nyttjanderätten, var ej fråga i detta mål.
Enligt utskottets mening framstår det icke som tillfredsställande, att av
två torpare med praktiskt taget likartade arbetsförhållanden den ene erhåller
rätt till semester men den andre på grund av det för honom gällande arrendeavtalets
utformning går miste om sådan. Lösningen av det spörsmål, som här
möter, är emellertid, såsom arbetsdomstolens dom utvisar, förenad med avsevärda
svårigheter. Frågan äger samband icke blott med semesterlagen utan
även med lagstiftningen på andra områden. I det föregående har erinrats, att
1936 års arrendeutredning ansett förbud böra stadgas mot att utsätta lega i
arbete. Örn förslaget i denna del bleve genomfört, skulle det nu förevarande
spörsmålet komma i ett nytt läge. För sådant fall torde en lagändring av den
innebörd, som angivits i det första yrkandet i motionen II: 25, bliva överflödig.
Med hänsyn härtill och då arrendeutredningens förslag är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning torde motionen i denna del icke böra föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Såsom av arbetsdomstolens åberopade dom framgår bör frågan om torpardrängs
rättsställning i semesterhänseende bedömas med ledning av vanliga
civilrättsliga regler. Sålunda bör mod lagstiftningens nuvarande utformning
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avil. Nr 37. 354 40
Utskottet
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
den person betraktas som arbetsgivare, vilken ingått arbetsavtalet med arbetstagaren.
Spörsmålet örn en eventuell ändring härutinnan, vilket hör nära ihop
med frågan örn en lagstiftning angående arbetsavtal, torde få prövas i ett
större sammanhang.
Med den ståndpunkt utskottet intagit till de båda nyss berörda spörsmålen
torde anledning saknas att här närmare ingå på grunderna för beräkning av
semesterlön i fall som i nämnda motion avses.
Till den i motionerna I: 84 och II: 144 behandlade frågan örn semesterrätt
för reservarbetare hava statsmakterna tagit ställning redan vid tillkomsten av
semesterlagen. Föredragande departementschefen framhöll då, att reservarbete
vore en hjälpform och icke en form av anställning, samt förklarade, att
det torde få anses vara en självklar sak, att semesterrätt enligt lagen icke
tillkomme en reservarbetare. Mot detta uttalande gjorde riksdagen ej någon
erinran. Enligt utskottets mening har detsamma alltjämt sin giltighet. Med
den nu rådande strävan att överföra reservarbeten till arbeten i öppna marknaden
synes den föreliggande frågan snarast hava fått minskad betydelse.
Enligt uppgift i sistnämnda båda motioner lär hava inträffat, att under tid,
då vid reservarbeten anställda specialarbetare haft semester, en del reservarbetare
icke kunnat fortsätta med sitt arbete utan måst permitteras. Utskottet
har icke kunnat vinna bekräftelse på att så skett.
Det i motionen II: 188 berörda spörsmålet örn rätt att som kvalifikationstid
räkna även den tid, arbetstagare fullgör militärtjänstgöring under förstärkt
försvarsberedskap, förtjänar enligt utskottets mening noggrant övervägande.
Frågan uppmärksammades redan vid 1939/40 års urtima riksdag. Andra särskilda
utskottet uttalade då såsom önskvärt, att vid en blivande omarbetning
av semesterlagstiftningen även övervägdes, i vad mån rätt till semester skulle
föreligga jämväl vid annan militärtjänstgöring än sådan som omförmäldes i
semesterlagen. Häremot gjorde riksdagen ej erinran. Vad särskilt angår den
beredskapsövning örn högst trettio dagar, varom bestämmelser infördes i värnpliktslagen
år 1939, synas goda skäl tala för att densamma jämställes med de
i semesterlagen redan upptagna värnpliktsövningarna. Örn och i vad mån en
privilegiering bör ske även av den till tiden obestämda tjänstgöring, till vilken
inkallelse kan ske, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver, kan
vara mera tveksamt. För båda dessa fall gäller, att det måste möta betänkligheter
att ålägga arbetsgivarna de ökade utgifter, som skulle vara förenade med
skyldighet för dem att i mera betydande utsträckning till arbetstagarna utgiva
förmåner enligt semesterlagen för tid, då staten utnyttjat de sistnämndas
arbetskraft. Å andra sidan kunna givetvis arbetstagare, örn de fullgjort en
längre tids beredskapstjänst, som de ej få räkna sig tillgodo, komma i en svår
situation exempelvis örn verksamheten vid den fabrik, där de äro anställda,
helt inställes under semestertiden. Tänkbart vore måhända, att staten här
trädde emellan. Av vad i utskottets redogörelse här ovan anförts framgår,
att viss utredning i ämnet verkställts inom socialdepartementet. Då utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t även i fortsättningen skall ägna uppmärksamhet
åt detta invecklade spörsmål, finner utskottet ej skäl föreslå riksdagen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 11
att i anledning av motionen II: 188 vare sig besluta lagändring eller göra
någon framställning till Kungl. Majit.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att motionen II: 25 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;
B. att motionerna I: 84 och II: 144 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd; samt
C. att motionen II: 188 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 6 juni 1940.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Wistrand, Sten, Näslund,
Nils Elowsson och Holstenson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage, Pettersson i Hällbacken1,
Molander*, Sandström*, von Seth2, Gardell och Hansson i Örebro.
1 Ej närvarande vid behandlingen av motionen II: 25.
2 Närvarande endast vid behandlingen av motionen II: 25.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Hansson i Örebro.
Reservation
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.