Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn semester. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 84 i första kammaren av herrar Karl Andersson och Theodor Nilsson samt i andra kammaren nr 25 av herr Falk, nr 144 av herr Mårtensson m. fl. och nr 188 av herr Hansson i Örebro.

1940-06-06 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1940:37, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn semester. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 84 i första kammaren av herrar Karl Andersson och Theodor Nilsson samt i andra kammaren nr 25 av herr Falk, nr 144 av herr Mårtensson m. fl. och nr 188 av herr Hansson i Örebro.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87''.

1

Nr 37.

Ankom til) riksdagens kansli den 6 juni 1940 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa

ändringar i lagen örn semester.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 84 i första

kammaren av herrar Karl Andersson och Theodor Nilsson samt i andra kammaren

nr 25 av herr Falk, nr 144 av herr Mårtensson m. fl. och nr 188 av herr

Hansson i Örebro.

I motionen II: 25 har hemställts, att riksdagen måtte antingen genom en

ändring i lagtexten eller genom att godkänna ett uttalande i utskottets blivande

utlåtande i ämnet medverka därtill, att lagen örn semester komme att

kunna få det innehållet, att arbete, som utgör vederlag för nyttjanderätt,

måtte räknas som grund för semester, att den, under vars kontroll och för vars

räkning arbete utföres, måtte betraktas såsom arbetsgivare samt att semesterlön

i fall, som i motionen avses, må beräknas på antalet utförda arbetsdagar

efter i orten gängse pris för motsvarande arbete.

Vidare har i motionerna I: 84 och II: 144, vilka äro likalydande, hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att sådan

ändring av semesterlagen snarast vidtages, att arbetare, som äro anställda vid

statliga, statskommunala och kommunala reservarbeten, tillerkännas samma

semesterrätt som övriga arbetstagare enligt semesterlagens bestämmelser.

Slutligen har i motionen II: 188 yrkats, att riksdagen ville besluta sådan

ändring i 4 § lagen örn semester, att som kvalifikationstid jämväl räknas den

tid, arbetstagare fullgör tjänstgöring i förstärkt beredskapstjänst.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa

till motionerna.

Utskottet kommer i det följande att behandla de föreliggande motionerna

under särskilda avdelningar.

Motionen II: 25.

Lagen den 17 juni 1938 om semester äger tillämpning å arbetstagare i allmän

eller enskild tjänst, dock med vissa undantag, om vilka nu ej är fråga (1 §).

Enligt gällande rätt kan i ett arrendeavtal legan utsättas i penningar eller

naturalster eller arbete eller i kombination av dessa alternativ. Närmare be

stämmelser örn kombinerade arrende- och arbetsavtal hava meddelats i 2 kap.

Bihang till riksdagms protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 37.

354 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

7 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. I motionen

II: 25 hava lämnats vissa upplysningar rörande den växlande innebörden och

omfattningen av dylika avtal.

Vid tillkomsten av 1907 års lagstiftning beaktades i främsta rummet önskemålet

att arbetsskyldigheten skulle vara till sitt mått bestämd. Sedermera hava

de spörsmål, som sammanhänga med förening av arrende- och arbetsavtal, vid

åtskilliga tillfällen varit föremål för behandling av statsmakterna och vissa

sakkunniga. En utförlig historik över vad härutinnan förekommit har lämnats

i 1936 års arrendeutrednings betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen

(Statens off. utredn. 1938: 38 sid. 171—186). Arrendeutredningen

har för sin del — i likhet med jordkommissionen (Statens off. utredn. 1923: 40)

och jordsakkunniga (Statens off. utredn. 1926: 8) — kommit till det resultatet,

att i lagen borde stadgas förbud mot legans utsättande i arbete. Arrendeutredningen

har emellertid ansett, att möjligheten för jordägaren att tillförbinda

arrendatorn att utgöra arbete mot ersättning i penningar alltjämt borde

bibehållas. Kungl. Maj:t har genom beslut den 15 december 1939 uppdragit

åt hovrättsrådet E. Anderberg att inom jordbruksdepartementet biträda vid

behandlingen av frågor rörande ändrad arrendelagstiftning. Detta uppdrag är

ännu icke slutfört.

Utskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten även på vissa

uttalanden rörande fall av kombination av hyres- och arbetsavtal. I propositionen

nr 134 till 1936 års riksdag med förslag till lag om skydd mot vräkning

vid arbetskonflikter (sid. 4) framhöll chefen för socialdepartementet, statsrådet

Möller, att de i nyttjanderättslagen meddelade bestämmelsernas tillämplighet

i dylika fall vore främst beroende på örn särskilt hyresavtal träffats

angående lägenheten. Örn så ej vore fallet och arbetsskyldigheten framstode

såsom huvudsaken, syntes rättsförhållandet bliva att bedöma som ett arbetsavtal.

Ett uttalande av samma innebörd har gjorts av chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Westman, i propositionen nr 166 till 1939 års riksdag

med förslag till ny liyreslagstiftning (sid. 50).

I N. Holmström: Semesterlagen (sid. 16) har framhållits, att nyssnämnda

synpunkt borde vara avgörande jämväl vid arrende i samband med arbetsskyldighet.

Till belysning av det föreliggande spörsmålet kunna även tjäna de rättsfall,

som refererats i N. J. A. 1924: 468 och 1926: 394.

Av intresse för bedömandet av frågan vem som i nu ifrågavarande fall skall

anses såsom arbetsgivare i semesterlagens mening är den diskussion, som vid

lagens tillkomst fördes rörande ett specialproblem. 1936 års semestersakkunniga

framhöllo i sitt betänkande (Statens off. utredn. 1937:49) att det

speciellt i Norrland och Mellansverige vore vanligt, att en bonde eller

arrendator åtoge sig att mot visst pris verkställa en avverkning. Denna person,

vanligen kallad köraren, anställde i sin tur skogsarbetare såsom huggare, varjämte

han själv deltoge i arbetet med timmerkörningen. Försäkringsrådet

hade ansett virkesägaren ur olycksfallsförsäkringslagens synpunkt vara arbets
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

givare gentemot huggarna. Vid en lagstiftning om semester — en i arbetsavtalet

ingående materiell förmån — borde den anses vara arbetsgivare, som

enligt allmänna civilrättsliga regler ingått arbetsavtalet med arbetstagaren.

Till denna uppfattning anslöt sig föredragande departementschefen och riksdagen

gjorde ej erinran däremot.

De spörsmål, som genom motionen II: 25 underkastats riksdagens prövning,

förelågo till prövning jämväl i ett av arbetsdomstolen genom en enhällig

dom den 5 september 1939 avgjort mål (nr 91/1939). Domen finnes såsom

bilaga fogad till nyssnämnda motion. Målet gällde prövning av fråga örn

torpare, som fullgjorde dagsverken såsom vederlag för nyttjanderätten till

torpet, kunde anses anställd hos jordägaren och på den grund berättigad till

semester enligt semesterlagen. Svenska lantarbetareförbundet gjorde i målet

gällande, att en torpare, som åtagit sig dagsverksskyldighet, alltid skulle anses

vara anställd i jordägarens tjänst, icke blott när fråga vore örn överdagsverken,

varmed här åsyftades alla dagsverken, som icke utgjorde vederlag för

nyttjanderätten, utan även i vad gällde arrendedagsverken, och att torparen

följaktligen ägde rätt att tillgodoräkna sig fullgjorda dagsverken för erhållande

av semester. Örn överdagsverkenas betydelse i nämnda hänseende var dock

icke fråga i detta mål. Arbetsdomstolen kunde icke godkänna den uppfattningen

att de av torparen utförda arrendedagarna skulle anses grunda ett

anställningsförhållande, som medförde rätt till semester. Skyldigheten att

fullgöra fria dagsverken utgjorde ett oomtvistligt vederlag för nyttjanderätten

och kunde därför icke samtidigt grunda en tjänsteanställning hos jordägaren.

I fråga örn de delvis betalda dagsverkena vore frågan mera tveksam. Det torde

icke vara uteslutet, att torparens rätt till ersättning för arbetet i vissa hänseenden

kunde jämställas med andra lönefordringar, men då det gällde rätt

till semester, kunde man icke bortse från att dagsverksskyldighetens natur av

vederlag för nyttjanderätten i så hög grad gåve karaktär åt förhållandet i

dess helhet, att det måste anses rättsligt och praktiskt omöjligt att uppdela

varje särskilt dagsverke i en del, som skulle betraktas såsom vederlag för

nyttjanderätten, och en annan del, som skulle grunda ett tjänsteförhållande

med åtföljande rätt till semester. Arbetsdomstolen fann alltså, att de s. k.

arrendedagarna icke i något fall innebure en form av anställning, som kunde

grunda rätt till semester.

I målet var även fråga om torpardrängs rättsställning i nu förevarande hänseenden.

Denna fråga ansågs av arbetsdomstolen böra givetvis bedömas med

ledning av vanliga civilrättsliga regler. Sålunda borde den person betraktas

som arbetsgivare, vilken ingått arbetsavtalet med arbetstagaren. Det vore

följaktligen uppenbart, att en av torparen anställd dräng, som enligt avtalet

med torparen skulle åtnjuta lön av denne även för de dagsverken, vilka han

för torparens räkning utförde åt jordägaren, icke på grund av dessa dagsverken

innehade anställning hos jordägaren. Annat vore förhållandet, då en

person efter överenskommelse arbetade växelvis hos jordägaren och torparen

samt på vartdera stället uppbure lön för där utfört arbete.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

På spörsmålet om semesterlönens beräkning i hithörande fall ingick arbetsdomstolen

icke.

I förevarande sammanhang må uppmärksamheten fästas jämväl på ett mål,

som avgjorts av arbetsdomstolen genom domen nr 112/1938. Där gällde frågan

skyldighet för vissa bolag att ingå i förhandlingar enligt 1936 års lag om förenings-

och förhandlingsrätt med Bensindistributörers riksförbund. Av denna

dom framgår — vilket här är av intresse -— att arbetsdomstolen ansett förefintligheten

av en personlig arbetsskyldighet vara av avgörande betydelse vid

bedömandet av frågan, örn en tjänsteställning är för handen.

Slutligen må här erinras örn att kommittén angående privatanställda i sitt

betänkande med förslag till lag örn arbetsavtal (Statens off. utredn. 1935: 18)

förordat, att lagen skulle — med vissa undantag —• äga tillämpning å avtal,

varigenom ena parten (arbetstagaren) åtoge sig att mot. ersättning arbeta i

tjänst hos andra parten (arbetsgivaren), därvid med ersättning förstods alla

former av vederlag.

Motionerna 1: 84 oell II: 144.

I motiveringen till dessa båda motioner har framhållits, att nu rådande förhållanden

i vissa fall kunde te sig ganska orimliga. Till belysande av detta påstående

ha anförts fall, då en del av ett vägarbete utföres enligt den öppna

arbetsmarknadens vanliga regler, medan en annan del av samma vägarbete

utföres som reservarbete, samt fall, då reservarbete omlägges till att i fortsättningen

bedrivas efter öppna marknadens regler. Vidare hava motionärerna

uttalat följande:

Vid reservarbetena är i regel även ett visst antal specialarbetare anställda

efter öppna arbetsmarknadens principer. Det lär ha inträffat, att under den

tid dessa specialarbetare haft semester, en del av reservarbetarna inte kunnat

fortsätta med sitt arbete, utan måst permitteras. I dessa fall erhåller specialarbetaren

semester med bibehållande av lön, medan hans arbetskamrat, som

är reservarbetare, visserligen erhåller semester, men blir utan lön under ledigheten.

De förhållanden som här påtalats kunna inte anses vara rättvisa och

tillfredsställande. Det är inte att förvåna sig över, att desamma framskapat

bitterhet och missnöje bland reservarbetarna.

Beträffande de skäl, som motionärerna i övrigt anfört till stöd för sitt

yrkande, får utskottet hänvisa till motionerna.

Vid utformningen av arbetslöshetspolitiken har under senare år stor vikt

lagts vid anordnandet av allmänna arbeten i öppna marknaden. Vid sidan av

dessa arbeten hava reservarbeten bedrivits. Dessa kunna taga olika former; de

kunna vara statliga, statskommunala eller kommunala. I den för nu pågående

riksdag framlagda propositionen nr 236 angående anslag till åtgärder för

arbetsmarknadens reglering m. m. har föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, uttalat, att reservarbetsformen finge anses hava sin speciella

uppgift i systemet av samordnade hjälpformer. Oberoende av krisens verkningar

på arbetskrafttillgången syntes man nämligen få räkna med en restarbetslöshet

på de flesta håll av överårig eller annan icke fullgod arbetskraft,

för vilken denna hjälpform vore motiverad. Departementschefen räknade i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

detta syfte med bibehållande av såväl statliga reservarbeten för kontorister

m. fl. (arkivarbeten) som statskommunala reservarbeten, medan övriga statliga

reservarbeten borde kunna överföras till arbeten i öppna marknaden. Mot

dessa uttalanden har statsutskottet i sitt utlåtande (nr 197) i ämnet ej gjort

erinran.

Lagen den 17 juni 1938 om semester äger tillämpning å arbetstagare i allmän

eller enskild tjänst med undantag för sådana arbetstagare hos staten, för

vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester (1 §). En förutsättning för

att rätt till semester skall inträda är att arbetstagaren innehaft sin anställning

sedan minst 180 dagar. Anställning, som icke kan anses utgöra arbetstagarens

huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla, berättigar icke till

semester (3 §). Semester omfattar en dag för varje kalendermånad anställningen

varat under kvalifikationstiden, d. v. s. i regel närmast föregående

kalenderår. Rätt till semester föreligger dock endast för kalendermånad, under

vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16

dagar (4 §).

I yttrande över 1936 års semestersakkunnigas betänkande med förslag till

lag örn semester (Statens off. utredn. 1937: 49) uppehöll sig drätselkammaren

i Uppsala vid frågan, örn reserv- och beredskapsarbetare skulle äga rätt till

semester enligt den föreslagna lagen. Drätselkammaren anförde härom följande:

Det framginge icke av motiveringen, huruvida personer, som på grund av

arbetslöshet efter prövning av deras behov av hjälp beretts sysselsättning vid

kommunala reserv- eller beredskapsarbeten, vore att hänföra under lagförslagets

beteckning arbetstagare i kommunens tjänst. Skulle detta vara fallet,

bleve dylika personer berättigade till semester, sedan de varit sysselsatta vid

reserv- eller beredskapsarbeten under den i lagförslaget angivna minimitiden,

därvid deras hänvisning till det kommunala reserv-(beredskaps) arbetet skulle

vara att likställa med att de »tillträtt anställning» hos kommunen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, yttrade i anledning

härav i propositionen nr 286 till 1938 års riksdag med förslag till lag örn

semester bland annat följande:

Det lär få anses vara en självklar sak, att semesterrätt enligt lagen icke tillkommer

en reservarbetare, vare sig det arbete han utför är av statlig, statskommunal

eller kommunal karaktär. Reservarbete är nämligen en hjälpform

och icke en form av anställning. Yad beträffar beredskapsarbetarna, ligger

frågan däremot annorlunda till. Dessa arbetare äro anställda enligt den öppna

marknadens vanliga regler. Lagens föreskrifter måste anses utan vidare till

lämpliga för deras del. Den omständigheten, att beredskapsarbetarna numera

hänvisas till arbetet genom arbetslöshetskommittéerna, är icke av beskaffenhet

att medföra någon ändring i vad jag nu anfört. Denna hänvisning utgör

endast en form för tillsättandet av platserna vid beredskapsarbetet, d. v. s.

man uppställer anspråk på arbetsgivaren, att han vid utförandet av arbetet

skall anställa arbetare, som utpekats på visst sätt. Så snart någon väl blivit

placerad vid ett beredskapsarbete, är han i vanlig ordning att betrakta såsom

anställd.

Mot detta uttalande gjorde andra lagutskottet ingen erinran i sitt i denna

del av riksdagen godkända utlåtande i ämnet (nr 58).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Motionen II: 188.

Enligt 4 § andra stycket semesterlagen föreligger rätt till semester endast

för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst 16 dagar. Härvid skall med dag, å vilken arbete utförts,

jämställas dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen

till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i

lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen

föreskriven repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.

Dag, under vilken arbetstagaren varit oförmögen till arbete

eller fullgjort militär tjänstgöring, må dock icke räknas honom till godo, därest

arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.

Enligt värnpliktslagen den 30 juni 1936 omfattar vanlig repetitionsövning

25 eller 30 dagar (§ 27), landstormsrepetitionsövning 5 dagar samt landstormsbefälsövning

12 dagar (§ 36).

Genom lag den 2 juni 1939 (nr 223) infördes i värnpliktslagen (§ 27 mom.

2 a) bestämmelser örn beredskapstjänstgöring. Enligt dessa bestämmelser är

värnpliktig, som uttagits till linjetjänst vid hären eller till ersättningsreserven,

skyldig att under fredstid, där Konungen med hänsyn till krigsberedskapen

så prövar nödigt och i den ordning Konungen bestämmer, fullgöra en beredskapsövning

örn högst trettio dagar före utgången av fjärde året efter inskrivningsåret.

Vidare må erinras örn föreskrifterna i § 28 mom. 1, att, då rikets försvar

eller dess säkerhet eljest det kräver, Konungen efter statsrådets hörande må

till tjänstgöring inkalla beväringen eller de större eller mindre delar därav,

som finnas behövliga. Under enahanda förutsättningar må jämlikt § 36 mom. 2

landstormen eller de större eller mindre delar därav, som finnas behövliga,

inkallas till tjänstgöring.

Bestämmelserna i 4 § andra stycket semesterlagen funnos upptagna i det

av semestersakkunniga framlagda lagförslaget, dock med de olikheterna, att

enligt nämnda förslag dels för rätt till semester för viss kalendermånad

erfordrades arbete under månaden minst 18 dagar, dels ock landstormsrepetitionsövning

och landstormsbefälsövning icke voro upptagna såsom trots frånvaron

från arbetet grundande rätt till semester.

Beträffande de orsaker till frånvaro från arbetet, som böra medföra rätt

till semester (s. k. privilegierade orsaker), anförde de sakkunniga (sid. 154):

Även örn en arbetstagare under viss månad ej utfört arbete under minst

aderton dagar, kunde omständigheterna vara sådana, att den å månaden

belöpande semesterrätten skäligen ej borde gå förlorad. Bland de orsaker till

bortovaro från arbete, som borde privilegieras på sådant sätt, att bortovaron

jämställdes med arbetad tid, då det gällde kvalificering för semester, vore

främst att märka åtnjutande av semester. Detta överensstämde med hittills på

alla områden tillämpad praxis. Vidare torde böra privilegieras bortovaro, som

orsakats av olycksfall i arbetet, eller sådana yrkessjukdomar, som falla under

lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Det kunde

nämligen icke anses vara skäligt, att en arbetstagare, som skadats i arbetet

och till följd därav bleve arbetsoförmögen, skulle gå förlustig någon del av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets Utlåtande Nr 37.

7

sin semesterrätt. Det kunde ej heller anses föreligga skäl att tidsbegränsa

rätten till semester vid längre bortovaro från arbetet av nu nämnda orsaker.

Så länge arbetsavtalet kunde anses gälla, borde den skadade sålunda få beräkna

semesterrätt. Av rena billighetsskäl förordade de sakkunniga slutligen,

att fullgörandet av repetitionsövning skulle jämställas med att arbetstagaren

utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Härvidlag kunde det endast bliva

fråga om semesterrätt för en å två dagar, vilken rätt eljest skulle gå förlorad

genom repetitionsövningen. Det kunde erinras örn lagen den 16 oktober 1914

örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Enligt

denna lag finge värnpliktig, som vore i annans tjänst eller arbete

anställd, ej skiljas från anställningen bland annat med anledning därav, att

han hade att fullgöra i värnpliktslagen stadgad övning örn högst 60 dagar.

Vad särskilt angår behandlingen av värnpliktstid yttrade de sakkunniga:

Vad beträffade behandlingen av värnpliktstid skulle de sakkunniga gärna

hava sett, att det varit möjligt att i förevarande hänseende jämställa värnpliktstiden

med arbetad tid. De sakkunniga hade dock icke ansett sig kunna förorda

intagandet i lag av en bestämmelse, som skulle lägga en så pass stor

ekonomisk börda på arbetsgivarna, varom här vore fråga. En föreskrift angående

privilegiering av värnpliktstid skulle nämligen innebära ett starkt ingrepp

i avtalsfriheten; ett ingrepp, som vore omotiverat, då ju möjlighet ej

funnes att därför åberopa någon rekreationssynpunkt, enär värnpliktstiden i

sig själv för många måste sägas vara en rekreation. Man kunde alltså befara,

att en bestämmelse örn att semesterrätt skulle få belöpa å den förhållandevis

långa första tjänstgöringen skulle kraftigt bidraga till att arbetsgivarna uppsade

det gällande arbetsavtalet före värnpliktstiden eller att de redan nu ofta

bekymmersamma möjligheterna för ynglingar att finna arbete under det

närmaste året före värnpliktens början ytterligare skulle ökas. Man torde

därför böra åtnöja sig med vad de sakkunniga av billighetsskäl ansett sig

kunna föreslå eller att privilegiera tid för fullgörande av repetitionsmöte.

Beträffande denna form av tjänstgöring gällde nämligen enligt lag, att densamma

ej finge föranleda uppsägning av arbetsavtal.

I remissyttrandet över sakkunnigförslaget anförde socialstyrelsen, att med

repetitionsövning borde jämställas landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning,

som värnpliktiga vid ungefär 35 års ålder numera vore

skyldiga att fullgöra.

Svenska försäkringsbolagens riksförbund ifrågasatte i remissyttrandet, örn

icke ur rekreationssynpunkt militärtjänstgöring vore mera värdefull än ett par

veckors semester, varför det ej syntes erforderligt att tillförsäkra arbetstagare

semester under det år han fullgjorde repetitionsmöte. Förbundet anförde

vidare:

Därtill komme, att bestämmelsen kunde innebära en olägenhet även för

arbetstagaren. Även örn dylik tjänstgöring enligt lag ej finge föranleda uppsägning

av arbetsavtal, kunde dock den omständigheten, att en arbetssökande

hade ett oller flera rejDotitionsmöten framför sig, till äventyrs försvåra möjligheten

för honom att erhålla anställning. Det förefölle därför knappast välbetänkt

att utöka tiden för den beräknade frånvaron från arbetet med vissa

obligatoriska semesterdagar, vilka i och för sig icke vore av behovet påkallade.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde i den till

1938 års riksdag avgivna propositionen (nr 286) med förslag till lag örn

semester (sid. 158—159) bland annat följande:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottet utlåtande Nr 37.

De sakkunniga hava förordat, att frånvaro från arbetet under vissa omständigheter

skall jämställas med arbetad tid. Jag har icke någon erinran

härutinnan att göra mot sakkunnigförslaget men förordar, att som privilegierad

tid skall räknas jämväl sådan landstormsrepetitionsövning och landstormsbefälsövning,

som omnämnes i värnpliktslagen. Jag skulle vidare gärna

hava sett, att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning privilegiera

jämväl havandeskap ävensom annan sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget

omnämnda. I likhet med de sakkunniga befarar jag emellertid, att en bestämmelse

härom skulle medföra risk för uppsägning från arbetsgivarnas sida.

Genom proposition, nr 20, till 1939/40 års urtima riksdag framlade Kungl.

Maj:t förslag till ny lag örn förbud mot arbetstagares avskedande med anledning

av värnpliktstjänstgöring m. m. I anledning av nämnda proposition

väcktes i andra kammaren en motion, nr 7, i vilken hemställdes, att riksdagen

måtte besluta sådant förtydligande av eller eventuellt sådan ändring i det

framlagda lagförslaget, att fullgörande av förstärkt försvarsberedskap icke

finge föranleda någon minskning av den semestertid och semesterersättning,

som eljest skolat tillkomma den inkallade.

Andra särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande (nr 12) i anledning av

nämnda proposition och motion, att utskottet uppmärksammat, att det internationella

läget föranlett vissa inkallelser av värnpliktiga, som icke varit

förutsedda vid semesterlagens tillkomst. Utskottet ville i anledning därav

uttala såsom önskvärt, att vid en blivande omarbetning av semesterlagstiftningen

även övervägdes, i vad mån rätt till semester skulle föreligga jämväl

vid annan militärtjänstgöring än sådan, som omförmäldes i semesterlagen.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Lag i ämnet utfärdades den 14

oktober 1939 (nr 727).

Sedermera har inom socialdepartementet upprättats en promemoria, i

vilken — efter det en historik givits, innefattande bland annat de här ovan

lämnade uppgifterna — ifrågasatts vissa ändringar i 4 § andra stycket. I

promemorian uttalades, att med hänsyn till arten av den i värnpliktslagen

numera införda beredskapsövningen om 30 dagar, denna syntes böra helt jämställas

med de i semesterlagen redan upptagna värnpliktsövningarna, Huruvida

även i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen omförmäld tjänstgöring

skulle privilegieras i semesterlagen syntes i detta sammanhang böra

övervägas. Med hänsyn till de stora offer i olika hänseenden för det allmännas

bästa, som de till tjänstgöring inkallade och deras familjer finge

underkasta sig, syntes det — yttrades vidare i promemorian — icke obilligt,

att de åtminstone i någon utsträckning skulle få tillgodoräkna sig militärtjänstgöring

av nyss angivna slag i semesterhänseende, förslagsvis omfattande

en tredjedel av kvalifikationstiden, d. v. s. intill fyra månader.

Över promemorian hava yttranden inhämtats från vissa myndigheter och

sammanslutningar. Förslaget att jämställa beredskapsöviling örn 30 dagar

med de i semesterlagen redan upptagna värnpliktsövningarna har vunnit anslutning

från alla håll utom från svenska arbetsgivareföreningen. Förslaget

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 9

i övrigt har utan förbehåll tillstyrkts av landsorganisationen i Sverige, de anställdas

centralorganisation (Daco) och kooperativa förbundet. Socialstyrelsen

har härutinnan ansett, att högst två månader av samma tjänstgöringsperiod

och högst lika mycket av samma kvalifikationstid skulle få tagas i beräkning.

Enligt den mening, som uttalats av kommerskollegium, finge den ekonomiska

belastning, det här gällde, i första hand anses vara en statens angelägenhet.

Svenska arbetsgivareföreningen har uttalat, att därest en utsträckning av

privilegieringen av frånvaro i följd av militärtjänstgöring skulle göras, densamma

i allt fall ej borde omfatta mer än beredskapsövning och möjligen sådan

tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2, som ej är av längre

varaktighet än dylik övning. Sistnämnda organisation har i sammanhang därmed

i händelse av ändring i 4 § andra stycket i enlighet med grunderna i förslaget

påkallat ändring jämväl av bestämmelsen i 6 § tredje stycket örn inskränkning

i hithörande fall av arbetsgivares rätt att bestämma semesterns förläggning.

Landsorganisationen har i sitt yttrande betonat önskvärdheten av

att klarlägga frågan, om semesterlön för arbetstagare, som utför arbetet i sitt

hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande (9 §), skall beräknas med hänsyn

även till den sannolika arbetsförtjänsten under frånvarotid, som avses i

4 § andra stycket.

Såsom framgår av utskottets redogörelse här ovan hava de i motionen II: 25

berörda spörsmålen förelegat till prövning i ett av arbetsdomstolen nyligen

avgjort mål. Domstolen har i detta mål förklarat, att dagsverken, som fullgjordes

av en torpare såsom vederlag för hans nyttjanderätt, icke i något fall,

vare sig det gällde fria dagsverken eller delvis betalda sådana, grundade rätt

till semester. Örn betydelsen av dagsverken, som icke utgjorde vederlag för

nyttjanderätten, var ej fråga i detta mål.

Enligt utskottets mening framstår det icke som tillfredsställande, att av

två torpare med praktiskt taget likartade arbetsförhållanden den ene erhåller

rätt till semester men den andre på grund av det för honom gällande arrendeavtalets

utformning går miste om sådan. Lösningen av det spörsmål, som här

möter, är emellertid, såsom arbetsdomstolens dom utvisar, förenad med avsevärda

svårigheter. Frågan äger samband icke blott med semesterlagen utan

även med lagstiftningen på andra områden. I det föregående har erinrats, att

1936 års arrendeutredning ansett förbud böra stadgas mot att utsätta lega i

arbete. Örn förslaget i denna del bleve genomfört, skulle det nu förevarande

spörsmålet komma i ett nytt läge. För sådant fall torde en lagändring av den

innebörd, som angivits i det första yrkandet i motionen II: 25, bliva överflödig.

Med hänsyn härtill och då arrendeutredningens förslag är beroende

på Kungl. Maj:ts prövning torde motionen i denna del icke böra föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Såsom av arbetsdomstolens åberopade dom framgår bör frågan om torpardrängs

rättsställning i semesterhänseende bedömas med ledning av vanliga

civilrättsliga regler. Sålunda bör mod lagstiftningens nuvarande utformning

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avil. Nr 37. 354 40

Utskottet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

den person betraktas som arbetsgivare, vilken ingått arbetsavtalet med arbetstagaren.

Spörsmålet örn en eventuell ändring härutinnan, vilket hör nära ihop

med frågan örn en lagstiftning angående arbetsavtal, torde få prövas i ett

större sammanhang.

Med den ståndpunkt utskottet intagit till de båda nyss berörda spörsmålen

torde anledning saknas att här närmare ingå på grunderna för beräkning av

semesterlön i fall som i nämnda motion avses.

Till den i motionerna I: 84 och II: 144 behandlade frågan örn semesterrätt

för reservarbetare hava statsmakterna tagit ställning redan vid tillkomsten av

semesterlagen. Föredragande departementschefen framhöll då, att reservarbete

vore en hjälpform och icke en form av anställning, samt förklarade, att

det torde få anses vara en självklar sak, att semesterrätt enligt lagen icke

tillkomme en reservarbetare. Mot detta uttalande gjorde riksdagen ej någon

erinran. Enligt utskottets mening har detsamma alltjämt sin giltighet. Med

den nu rådande strävan att överföra reservarbeten till arbeten i öppna marknaden

synes den föreliggande frågan snarast hava fått minskad betydelse.

Enligt uppgift i sistnämnda båda motioner lär hava inträffat, att under tid,

då vid reservarbeten anställda specialarbetare haft semester, en del reservarbetare

icke kunnat fortsätta med sitt arbete utan måst permitteras. Utskottet

har icke kunnat vinna bekräftelse på att så skett.

Det i motionen II: 188 berörda spörsmålet örn rätt att som kvalifikationstid

räkna även den tid, arbetstagare fullgör militärtjänstgöring under förstärkt

försvarsberedskap, förtjänar enligt utskottets mening noggrant övervägande.

Frågan uppmärksammades redan vid 1939/40 års urtima riksdag. Andra särskilda

utskottet uttalade då såsom önskvärt, att vid en blivande omarbetning

av semesterlagstiftningen även övervägdes, i vad mån rätt till semester skulle

föreligga jämväl vid annan militärtjänstgöring än sådan som omförmäldes i

semesterlagen. Häremot gjorde riksdagen ej erinran. Vad särskilt angår den

beredskapsövning örn högst trettio dagar, varom bestämmelser infördes i värnpliktslagen

år 1939, synas goda skäl tala för att densamma jämställes med de

i semesterlagen redan upptagna värnpliktsövningarna. Örn och i vad mån en

privilegiering bör ske även av den till tiden obestämda tjänstgöring, till vilken

inkallelse kan ske, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver, kan

vara mera tveksamt. För båda dessa fall gäller, att det måste möta betänkligheter

att ålägga arbetsgivarna de ökade utgifter, som skulle vara förenade med

skyldighet för dem att i mera betydande utsträckning till arbetstagarna utgiva

förmåner enligt semesterlagen för tid, då staten utnyttjat de sistnämndas

arbetskraft. Å andra sidan kunna givetvis arbetstagare, örn de fullgjort en

längre tids beredskapstjänst, som de ej få räkna sig tillgodo, komma i en svår

situation exempelvis örn verksamheten vid den fabrik, där de äro anställda,

helt inställes under semestertiden. Tänkbart vore måhända, att staten här

trädde emellan. Av vad i utskottets redogörelse här ovan anförts framgår,

att viss utredning i ämnet verkställts inom socialdepartementet. Då utskottet

förutsätter, att Kungl. Maj:t även i fortsättningen skall ägna uppmärksamhet

åt detta invecklade spörsmål, finner utskottet ej skäl föreslå riksdagen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 11

att i anledning av motionen II: 188 vare sig besluta lagändring eller göra

någon framställning till Kungl. Majit.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att motionen II: 25 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd;

B. att motionerna I: 84 och II: 144 icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionen II: 188 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 6 juni 1940.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Wistrand, Sten, Näslund,

Nils Elowsson och Holstenson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage, Pettersson i Hällbacken1,

Molander*, Sandström*, von Seth2, Gardell och Hansson i Örebro.

1 Ej närvarande vid behandlingen av motionen II: 25.

2 Närvarande endast vid behandlingen av motionen II: 25.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Hansson i Örebro.

Reservation

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.