Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.
1940-06-07 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1940:41, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 7 juni 1940 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.
Genom en den 24 maj 1940 dagtecknad proposition, nr 288, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen dels, jämlikt § 87 regeringsformen, att antaga
vid propositionen fogade förslag till lag om skyldighet att bortföra varuförråd
samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt
lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt i spannmål, dels ock att
samtycka till att Kungl. Majit, efter utfärdande av lag örn skyldighet att
bortföra varuförråd, meddelar sådant förordnande, som i 1 § i sistnämnda
lag avses, att gälla tillsvidare.
Lagförslagen äro av följande lydelse:
1) Förslag
till
Lag
om skyldighet att bortföra varuförråd.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2—14 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av
nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 41.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Andra lagutskottets utlåtande Nr il.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
Om bortförande av varuförråd.
2 §•
När det finnes erforderligt till förhindrande av att förråd av vara, som är
av vikt för befolkningen eller produktionen eller behövlig för krigsbruk eller
annat ändamål av betydelse för det allmänna, i händelse av krig genom
fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorat, äger Konungen eller
den Konungen därtill bemyndigat föreskriva, att förrådet skall bortföras från
den ort, där det förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt
läge.
Beslut om bortförande må avse jämväl vad som tillverkas eller eljest
framvinnes efter beslutets meddelande.
3 §•
För ändamål, som avses i 2 § första stycket, äger Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigat föreskriva, att vara som i nämnda lagrum
sägs eller särskilt parti av sådan vara ej må föras till visst område av riket
eller ock må föras till visst område allenast efter tillstånd och på villkor, som
må hava angivits i tillståndet.
4 §■
Där ej angivits att bortförandet skall ske genom myndighets försorg, ankommer
det på varuförrådets ägare att verkställa bortförandet. Ägaren skall
därvid ställa sig till efterrättelse de bestämmelser beträffande bortförandet,
som må hava meddelats.
Innehaves förråd av annan än ägaren och har någon till säkerhet för fordran
panträtt i förrådet eller bär innehavaren därav rätt att kvarhålla förrådet
till säkerhet för fordran, skall det ankomma på innehavaren i stället för
ägaren att verkställa bortförandet.
5 §•
Möter hinder för den, å vilken det enligt 4 § ankommer att bortföra varuförråd,
att ombesörja bortförandet, skall han ofördröjligen göra anmälan
därom hos den som meddelat beslutet örn bortförandet.
Har anmälan skett, som i första stycket avses, eller har förrådet, utan att
sådan anmälan skett, icke bortförts inom föreskriven tid, må bortförandet
ske genom myndighets försorg.
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
6 §■
Verkställes bortförande av varuförråd genom myndighets försorg, vare
förrådets ägare eller innehavare skyldig att därvid lämna det biträde, som påkallas
av myndigheten.
7 §•
Bortförande av varuförråd skall så planläggas och verkställas, att den,
vars rätt därav beröres, icke lider större förfång än som föranledes av omständigheterna.
8 §•
Bortfört varuförråd må flyttas från den ort eller det område, dit förrådet
enligt beslutet om bortförandet skall föras, allenast efter tillstånd av Konungen
eller av den myndighet, som meddelat beslutet örn bortförandet, och under
iakttagande av de villkor, som må hava angivits i tillståndet.
9 §•
Beslut om bortförande av varuförråd vare gällande mot förrådets ägare
eller innehavare, när han fått del därav; dock skall beslut, som avser vara,
vilken framvinnes efter beslutets delgivning, gälla från det varan framvunnits.
Örn ersättning.
10 §.
För sådan transport av varuförråd, som ägare eller innehavare verkställt
till fullgörande av beslut om bortförande, ävensom för biträde, som lämnats
jämlikt 6 §, utgår ersättning av allmänna medel om och i den mån ej omständigheterna
till annat föranleda.
Har kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av bortförandet,
må han för sådan kostnad, där denna står i uppenbart missförhållande
till den nytta åtgärden kan anses medföra för honom, erhålla ersättning
av allmänna medel efter vad som finnes skäligt.
11 §•
Då varuförråd bortförts genom myndighets försorg, vare ägaren skyldig
återgälda myndigheten dess kostnad för bortförandet, örn och i den mån
ägaren, därest han verkställt bortförandet, jämlikt 10 § skolat själv svara
för nämnda kostnad.
Har myndighet tagit vård örn bortfört varuförråd, skall vad i första stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande kostnad, som myndigheten
fått vidkännas för vården.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
12 §.
Myndighet äger till säkerhet för fordran, som i 11 § avses, kvarhålla så
mycket av förrådet, som svarar mot fordringen.
13 §.
Ersättning enligt 10 eller 11 § fastställes till beloppet av riksvärderingsnämnden.
Om uppgiftsplikt.
14 §.
Det åligger envar att vid förfrågan av länsstyrelse, polismyndighet, central
kristidsmyndighet eller annan av Konungen bestämd myndighet lämna upplysning,
huruvida och i vilken myckenhet han innehar vara, som i 2 § avses.
Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, varom
upplysning begärts, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller
annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker
och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående
undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid,
då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna
angående husrannsakan äga tillämpning.
Om straff och åtal,
15 §.
Har någon, å vilken enligt 4 § ankommer att bortföra varuförråd, sedan
beslutet därom jämlikt 9 § blivit gällande mot honom underlåtit att ombesörja
bortförandet, ehuru hinder därför icke mött, eller, då hinder mött, underlåtit
att göra anmälan därom enligt 5 §,
eller har någon, med vetskap örn att föreskrift meddelats enligt 2 §, verkställt
bortförandet i strid med därom givna bestämmelser eller underlåtit att
lämna biträde vid bortförandet, efter vad i 6 § sägs, eller brutit mot det i
8 § stadgade förbudet eller underlåtit att iakttaga villkor, som uppställts
med stöd av sistnämnda lagrum,
eller har någon, med vetskap om att föreskrift meddelats enligt 3 §, brutit
mot förhud, som genom föreskriften meddelats, eller underlåtit att iakttaga
villkor, som jämlikt nämnda lagrum uppställts,
straffes med dagsböter eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med straffarbete i högst två år.
Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 14 § vägrat att lämna
upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband nied undersökning
eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet
rörande i första stycket av samma paragraf angivna förhållanden.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
5
16 §.
Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan undersökning
eller granskning, som i 14 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som
erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen eller
granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter
eller fängelse.
17 §.
Brott, som i 16 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Särskilda bestämmelser.
18 §.
Har föreskrift enligt 2 § ännu ej verkställts vid tid, då tillämpning av
bestämmelserna i 2—14 §§ upphör, skall verkställighet icke äga rum. Sådana
inskränkningar i förfoganderätten över varuförråd, varom i 3 och 8 §§ förmäles,
skola ej gälla längre än till nyss angivna tid. I fråga om ersättning,
vartill någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid, skola lagens
bestämmelser fortfarande äga tillämpning.
19 §.
Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning av beslut om bortförande,
så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.
Om besvär.
20 §.
över riksvärderingsnämndens beslut enligt 13 § må klagan ej föras.
Har eljest beslut i fråga, som avses i denna lag, meddelats av annan än Konungen,
må besvär över beslutet anföras hos Konungen sist å tjugonde dagen
från det klaganden erhöll del därav; dock skall beslutet lända till efterrättelse
utan hinder av anförda besvär, om ej Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1941. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 18 § stadgas
rörande ersättning skall äga giltighet även därefter. I 16 § meddelad föreskrift
örn tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av
samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om sådant under tiden
för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, skall äga tillämpning
även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
2) Förslag
till
Lag
med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt
lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss
panträtt i spannmål.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har enligt 2 § lagen om skyldighet att bortföra varuförråd föreskrift meddelats
om bortförande av spannmål, i vilken panträtt är upplåten jämlikt lagen
om viss panträtt i spannmål, må spannmålen bortföras utan hinder av
bestämmelserna i 12 § sistnämnda lag.
Har sådant bortförande skett, som i första stycket avses, skall pantförskrivningen
gälla i den bortförda spannmålen utan hinder av vad i 14 §
lagen örn viss panträtt i spannmål är stadgat.
2 §■
Då pantförskriven spannmål bortförts i enlighet med föreskrift, som i 1 §
sägs, skall upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit dennes
förpliktelser enligt pantavtalet, ej mindre, där sådant enligt 3 § lagen
örn viss panträtt i spannmål erfordras, tillse att spannmålen varder på sätt
där stadgas avskild, än även omedelbart meddela såväl registerföraren som
panthavaren uppgift örn vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålen
upplagts, samt om upplagsplatsen.
I fråga om förflyttning av spannmålen från upplagsplats, som i första
stycket sägs, skall vad om spannmålens bortförande från den ursprungliga
upplagsplatsen är stadgat äga motsvarande tillämpning.
3 §•
Registerföraren skall, sedan han erhållit meddelande som i 2 § avses, verkställa
anteckning örn bortförandet i det i 6 § lagen örn viss panträtt i spannmål
föreskrivna registret samt därefter till registerföraren i det tingslag eller
i den stad, dit spannmålen förts, överlämna avskrift av samtliga i registret
verkställda anteckningar om pantförskrivningen. Det åligger den registerförare,
som sist nämnts, att införa anteckningarna i det av honom förda registret.
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr M.
4 §•
Underlåter någon att fullgöra vad som enligt 2 § första stycket åligger
honom eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande, som i
nämnda lagrum avses, straffes med dagsböter; och skola i fråga om sådan
förseelse bestämmelserna i 19 § lagen örn viss panträtt i spannmål äga motsvarande
tillämpning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1941; dock att i fråga örn spannmål, som bortförts under
lagens giltighetstid, lagens bestämmelser skola äga tillämpning även efter
det lagen i övrigt upphört att gälla.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för lagförslagen, får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Den 8 december 1939 uppdrog Kungl. Majit åt statens industrikommission
och statens livsmedelskommission att, under beaktande av vad i statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för samma dag anförts, verkställa
utredning samt framlägga förslag till erforderliga åtgärder för ordnande
av den undanförseltjänst, som i nuvarande läge ansåges påkallad.
Såsom ett första resultat av den anbefallda utredningen inkommo kommissionerna,
med skrivelse den 8 februari 1940, med ett principbetänkande i
undanförselfrågan, behandlande den allmänna planläggningen och organisationen
av undanförseltjänsten. I anledning av vad i nämnda betänkande
föreslagits utfärdade Kungl. Majit därefter den 23 februari 1940 kungörelse
med vissa bestämmelser angående undanförsel av varuförråd, m. m. (Sv.
förf.-sami. nr 113).
Enligt den förenämnda kungörelsen förstås med undanförsel av varuförråd
utspridning eller bortförande av förråden i syfte att i görligaste mån
förhindra att de, i händelse av krig, genom fiendens åtgöranden förstöras
eller eljest gå förlorade. Med utspridning avses i kungörelsen fördelning av
ett å en ort befintligt varuförråd å flera förvaringsplatser inom samma ort i
avsikt att begränsa verkningarna av anfall från luften. Med bortförande avses
förflyttning av varuförråd från en ort till annan med mindre utsatt läge.
Utspridningen betraktas såsom en luftskyddsangelägenhet, medan bortförandet
däremot icke ansetts böra åvila luftskyddsmyndigheterna. Beträffande
bortförande av varuförråd stadgas i kungörelsen, att industrikommissionen
och livsmedelskommissionen skola, vardera kommissionen beträffande varor
som falla inom dess verksamhetsområde, planlägga bortförande i erfor
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
g Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
derlig omfattning av staten tillhöriga förråd; samråd skall därvid ske med
de myndigheter, i vilkas vård förråden befinna sig eller vilkas verksamhet
eljest äger samband med planläggningen. Planernas verkställande skall vara
beroende av Kungl. Majlis förordnande därom. Enligt kungörelsen hava de
båda kommissionerna vidare att, efter samråd med myndigheter som nyss
sagts, i erforderlig utsträckning uppgöra planer för bortförande av förråd,
tillhöriga annan än staten, samt att verka för att dessa planer i största möjliga
utsträckning på frivillighetens väg genomföras.
De rättsliga och ekonomiska spörsmål, som sammanhänga med frågan om
tvångsbortförande av varuförråd i enskild ägo, hava därefter varit föremål
för ytterligare utredning inom kommissionerna. Efter slutförande av utredningen
hava kommissionerna den 24 april 1940 till folkhushållningsdepartementet
inkommit med ett inom kommissionerna utarbetat förslag rörande
viss lagstiftning örn bortförande av varuförråd, vid vilket såsom bilagor fogats
dels ett förslag till lag om skyldighet att vid krig eller krigsfara bortföra
varuförråd, dels ock ett förslag till lag örn ändrad lydelse av 12 och
14 §§ lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål.
I sitt förslag hava kommissionerna inledningsvis framhållit, att det kunde
visa sig svårt att på frivillighetens väg åstadkomma ett effektivt genomförande
av uppgjorda planer beträffande bortförande av varuförråd, som tillhörde
andra än staten; de möjligheter att tvångsvis bortföra egendom, som
enligt gällande lagstiftning stöde till myndigheternas förfogande, vöre å
andra sidan ytterst begränsade och enligt kommissionernas uppfattning otillräckliga.
En utförlig redogörelse för innehållet i kommissionernas förslag har lämnats
å sid. 10—19 i propositionen. Till denna redogörelse får utskottet hänvisa.
Chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, har vid
förslagets remiss till lagrådet anfört bl. a. följande:
Uppenbarligen är det av största betydelse för landet att tillgängliga förråd
av viktigare varor äro så placerade, att risken för att de i händelse av
krig förstöras eller falla i fiendens händer så långt möjligt undanröjes. I
sådant syfte bör tillses, att nytillkommande varuförråd uppläggas å platser,
som ur berörda synpunkt äro att anse som gynnsamt belägna. Vad angår
förråd, som uppläggas av statliga myndigheter, har detta beaktats genom
kungörelsen den 23 februari 1940 med vissa bestämmelser angående undanförsel
av varuförråd, m. m.; enligt nämnda kungörelse skall vederbörande
myndighet samråda med industri- respektive livsmedelskommissionen angående
platsen för uppläggande av sådant varuförråd, som med hänsyn tili
förrådets storlek och varans art kan hava betydelse för folkförsörjningen.
Men vidare kräves, att redan befintliga förråd med ogynnsam belägenhet
Andra lagutskottets utlåtande Nr Al.
9
bliva, i den utsträckning som lämpligen kan ske, bortförda till lämpligare
belägna orter. Även denna synpunkt har beaktats i den förenämnda kungörelsen.
Enligt denna hava sålunda industri- och livsmedelskommissionerna
att uppgöra planer för bortförande i erforderlig omfattning av staten
tillhöriga förråd, vilka planer skola överlämnas till chefen för folkhusliållningsdepartementet;
på Kungl. Majit ankommer därefter att förordna om
planernas verkställande. Även i fråga om förråd, tillhöriga annan än staten,
hava kommissionerna att uppgöra dylika planer ävensom att verka för att
dessa i största möjliga utsträckning på frivillighetens väg genomföras. Emellertid
lärer det, med hänsyn till frågans stora betydelse, icke vara försvarligt
att härvidlag lita uteslutande till de enskilda medborgarnas frivilliga
medverkan. Även om man har anledning att i allmänhet räkna med en
lojal medverkan från de enskildas sida, kunna förhållandena likväl bliva
sådana, att tvångsmedel behöva tillgripas. Härvid torde beaktas, att bortförande
av vissa varuförråd kan vara påkallat utan att behovet därav framstår
klart för den enskilde; i sådant läge måste man räkna med ett skäligen
ringa intresse från hans sida att verkställa bortförandet. Vidare kunna uppkommande
ersättningsfrågor m. m. utgöra hinder för ett frivilligt bortförande
av förråden. Såväl av de nu nämnda som ock av andra skäl är det
angeläget, att bortförande av varuförråd må kunna ske oberoende av den
enskilde varuägarens inställning till frågan.
Såsom kommissionerna framhållit äro de möjligheter, som för närvarande
stå till buds i fråga örn bortförande tvångsvis av varuförråd i enskild ägo,
begränsade. Allmänna förfogandelagens regler äro icke avfattade med tanke
på dylika åtgärder och de specialstadganden, om vilka kommissionerna erinrat,
lära i detta sammanhang vara av föga värde. Det torde därför vara
erforderligt, för vinnande av det åsyftade resultatet, att särskilda bestämmelser
träffas om rätt att tvångsvis bortföra varuförråd, tillhöriga annan
än staten. I anslutning härtill torde sådana bestämmelser även böra träffas,
att transport av viktiga varor till ett för fientligt anfall särskilt utsatt område
må kunna förhindras. Att utbygga förfogandelagen så att densamma komme
att omfatta även en reglering av hithörande spörsmål lärer icke vara lämpligt,
utan böra, såsom kommissionerna föreslagit, de erforderliga bestämmelserna
sammanföras till en särskild lag i ämnet.
De särskilda bestämmelser, som erfordras med avseende å panträtt jämlikt
lagen den 20 juni 1924 örn viss panträtt i spannmål, hava vid slutredigeringen
utbrutits till ett fristående lagförslag.
I kommissionernas förslag har under 14 § upptagits stadgande därom,
att ersättning enligt 10 § skall, så snart den blivit till beloppet bestämd,
gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet,
eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check. Föredragande departementschefen
har härom anfört, att detta stadgande lämpligen torde kunna
upptagas i tillämpningsföreskrifter till lagen och därför icke upptagits i det
överarbetade förslaget.
Den av kommissionerna föreslagna bestämmelsen har hämtats från allmänna
förfogandelagen och äger helt eller delvis sin motsvarighet i häst
Dihang
till riksdagens protokoll 19A0. 9 sami. 2 avd. Nr Al. 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr it.
och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr 84) och rekvisitionslagen
den 31 mars 1938 (nr 87). I fartygsuttagningslagen den 9 april 1926
(nr 66), lagen den 31 mars 1938 (nr 90) örn förfoganderätt för luftskyddets
behov och beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 297) hänvisas
beträffande ersättningsfrågorna till rekvisitionslagens bestämmelser. Emellertid
har genom lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl.
lagar föreskrivits, att Kungl. Majit äger, efter hörande av fullmäktige i riksbanken,
i den mån det finnes erforderligt förordna, att, där kronan jämlikt
nyssnämnda lagar tager i anspråk förnödenhet av något slag, som angives i
förordnandet, vad kronan har att utgiva i ersättning härför skall, i fall där
beloppet överstiger 1 000 kronor, utan hinder av vad eljest finnes stadgat insättas
å kapitalräkning i riksbanken eller å särskilt konto i postgirorörelsen
för den ersättningsberättigades räkning att mot ränta innestå intill dess viss
i förordnandet bestämd tid, högst sex månader, förflutit efter insättningen.
I fråga om ersättningsbelopp, som kronan enligt någon av nämnda lagar
har att gälda för annat än förnödenheter, som omfattas av förordnande
som nyss är sagt, äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat,
där det med hänsyn till beloppets storlek finnes erforderligt, efter prövning
i varje särskilt fall föreskriva, att beloppet skall erläggas på samma sätt.
tskottet. Vid granskning av de föreliggande förslagen, vilka betingas av det rådande
krisläget, har utskottet icke funnit anledning till erinran emot desamma.
Utskottet får därför hemställa,
A. att riksdagen måtte antaga de vid propositionen fogade
förslagen till lag om skyldighet att bortföra varuförråd samt
lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt
lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i
spannmål; samt
B. att riksdagen måtte samtycka till att Kungl. Majit,
efter utfärdande av lag örn skyldighet att bortföra varuförråd,
meddelar sådant förordnande, som i 1 § i sistnämnda
lag avses, att gälla tillsvidare.
Stockholm den 7 juni 1940.
På andra lagutskottets vägnar i
DAVID NORMAN
Andra lagutskottets utlåtande Nr bi.
11
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Olof Carlsson, Wistrand,
Sten, Näslund* och Nils Elowsson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage, Olovson i Västerås,
Skoglund, Hallagård, Sandström, Hansson i örebro och Holm.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1940:382 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m. a1 i texten