Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.

1940-06-07 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1940:41, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 7 juni 1940 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.

Genom en den 24 maj 1940 dagtecknad proposition, nr 288, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen dels, jämlikt § 87 regeringsformen, att antaga

vid propositionen fogade förslag till lag om skyldighet att bortföra varuförråd

samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt

lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt i spannmål, dels ock att

samtycka till att Kungl. Majit, efter utfärdande av lag örn skyldighet att

bortföra varuförråd, meddelar sådant förordnande, som i 1 § i sistnämnda

lag avses, att gälla tillsvidare.

Lagförslagen äro av följande lydelse:

1) Förslag

till

Lag

om skyldighet att bortföra varuförråd.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej

är samlad, förordna, att vad i 2—14 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock

må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit

riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av

nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 41.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Andra lagutskottets utlåtande Nr il.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

Om bortförande av varuförråd.

2 §•

När det finnes erforderligt till förhindrande av att förråd av vara, som är

av vikt för befolkningen eller produktionen eller behövlig för krigsbruk eller

annat ändamål av betydelse för det allmänna, i händelse av krig genom

fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorat, äger Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigat föreskriva, att förrådet skall bortföras från

den ort, där det förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt

läge.

Beslut om bortförande må avse jämväl vad som tillverkas eller eljest

framvinnes efter beslutets meddelande.

3 §•

För ändamål, som avses i 2 § första stycket, äger Konungen eller den

Konungen därtill bemyndigat föreskriva, att vara som i nämnda lagrum

sägs eller särskilt parti av sådan vara ej må föras till visst område av riket

eller ock må föras till visst område allenast efter tillstånd och på villkor, som

må hava angivits i tillståndet.

4 §■

Där ej angivits att bortförandet skall ske genom myndighets försorg, ankommer

det på varuförrådets ägare att verkställa bortförandet. Ägaren skall

därvid ställa sig till efterrättelse de bestämmelser beträffande bortförandet,

som må hava meddelats.

Innehaves förråd av annan än ägaren och har någon till säkerhet för fordran

panträtt i förrådet eller bär innehavaren därav rätt att kvarhålla förrådet

till säkerhet för fordran, skall det ankomma på innehavaren i stället för

ägaren att verkställa bortförandet.

5 §•

Möter hinder för den, å vilken det enligt 4 § ankommer att bortföra varuförråd,

att ombesörja bortförandet, skall han ofördröjligen göra anmälan

därom hos den som meddelat beslutet örn bortförandet.

Har anmälan skett, som i första stycket avses, eller har förrådet, utan att

sådan anmälan skett, icke bortförts inom föreskriven tid, må bortförandet

ske genom myndighets försorg.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

6 §■

Verkställes bortförande av varuförråd genom myndighets försorg, vare

förrådets ägare eller innehavare skyldig att därvid lämna det biträde, som påkallas

av myndigheten.

7 §•

Bortförande av varuförråd skall så planläggas och verkställas, att den,

vars rätt därav beröres, icke lider större förfång än som föranledes av omständigheterna.

8 §•

Bortfört varuförråd må flyttas från den ort eller det område, dit förrådet

enligt beslutet om bortförandet skall föras, allenast efter tillstånd av Konungen

eller av den myndighet, som meddelat beslutet örn bortförandet, och under

iakttagande av de villkor, som må hava angivits i tillståndet.

9 §•

Beslut om bortförande av varuförråd vare gällande mot förrådets ägare

eller innehavare, när han fått del därav; dock skall beslut, som avser vara,

vilken framvinnes efter beslutets delgivning, gälla från det varan framvunnits.

Örn ersättning.

10 §.

För sådan transport av varuförråd, som ägare eller innehavare verkställt

till fullgörande av beslut om bortförande, ävensom för biträde, som lämnats

jämlikt 6 §, utgår ersättning av allmänna medel om och i den mån ej omständigheterna

till annat föranleda.

Har kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av bortförandet,

må han för sådan kostnad, där denna står i uppenbart missförhållande

till den nytta åtgärden kan anses medföra för honom, erhålla ersättning

av allmänna medel efter vad som finnes skäligt.

11 §•

Då varuförråd bortförts genom myndighets försorg, vare ägaren skyldig

återgälda myndigheten dess kostnad för bortförandet, örn och i den mån

ägaren, därest han verkställt bortförandet, jämlikt 10 § skolat själv svara

för nämnda kostnad.

Har myndighet tagit vård örn bortfört varuförråd, skall vad i första stycket

är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande kostnad, som myndigheten

fått vidkännas för vården.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

12 §.

Myndighet äger till säkerhet för fordran, som i 11 § avses, kvarhålla så

mycket av förrådet, som svarar mot fordringen.

13 §.

Ersättning enligt 10 eller 11 § fastställes till beloppet av riksvärderingsnämnden.

Om uppgiftsplikt.

14 §.

Det åligger envar att vid förfrågan av länsstyrelse, polismyndighet, central

kristidsmyndighet eller annan av Konungen bestämd myndighet lämna upplysning,

huruvida och i vilken myckenhet han innehar vara, som i 2 § avses.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, varom

upplysning begärts, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller

annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker

och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående

undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid,

då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna

angående husrannsakan äga tillämpning.

Om straff och åtal,

15 §.

Har någon, å vilken enligt 4 § ankommer att bortföra varuförråd, sedan

beslutet därom jämlikt 9 § blivit gällande mot honom underlåtit att ombesörja

bortförandet, ehuru hinder därför icke mött, eller, då hinder mött, underlåtit

att göra anmälan därom enligt 5 §,

eller har någon, med vetskap örn att föreskrift meddelats enligt 2 §, verkställt

bortförandet i strid med därom givna bestämmelser eller underlåtit att

lämna biträde vid bortförandet, efter vad i 6 § sägs, eller brutit mot det i

8 § stadgade förbudet eller underlåtit att iakttaga villkor, som uppställts

med stöd av sistnämnda lagrum,

eller har någon, med vetskap om att föreskrift meddelats enligt 3 §, brutit

mot förhud, som genom föreskriften meddelats, eller underlåtit att iakttaga

villkor, som jämlikt nämnda lagrum uppställts,

straffes med dagsböter eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med straffarbete i högst två år.

Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 14 § vägrat att lämna

upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband nied undersökning

eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet

rörande i första stycket av samma paragraf angivna förhållanden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

5

16 §.

Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan undersökning

eller granskning, som i 14 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som

erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen eller

granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter

eller fängelse.

17 §.

Brott, som i 16 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse

av målsäganden.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

Har föreskrift enligt 2 § ännu ej verkställts vid tid, då tillämpning av

bestämmelserna i 2—14 §§ upphör, skall verkställighet icke äga rum. Sådana

inskränkningar i förfoganderätten över varuförråd, varom i 3 och 8 §§ förmäles,

skola ej gälla längre än till nyss angivna tid. I fråga om ersättning,

vartill någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid, skola lagens

bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

19 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning av beslut om bortförande,

så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras

för tillämpning av denna lag.

Om besvär.

20 §.

över riksvärderingsnämndens beslut enligt 13 § må klagan ej föras.

Har eljest beslut i fråga, som avses i denna lag, meddelats av annan än Konungen,

må besvär över beslutet anföras hos Konungen sist å tjugonde dagen

från det klaganden erhöll del därav; dock skall beslutet lända till efterrättelse

utan hinder av anförda besvär, om ej Konungen annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1941. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,

skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 18 § stadgas

rörande ersättning skall äga giltighet även därefter. I 16 § meddelad föreskrift

örn tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av

samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om sådant under tiden

för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, skall äga tillämpning

även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

2) Förslag

till

Lag

med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt

lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss

panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har enligt 2 § lagen om skyldighet att bortföra varuförråd föreskrift meddelats

om bortförande av spannmål, i vilken panträtt är upplåten jämlikt lagen

om viss panträtt i spannmål, må spannmålen bortföras utan hinder av

bestämmelserna i 12 § sistnämnda lag.

Har sådant bortförande skett, som i första stycket avses, skall pantförskrivningen

gälla i den bortförda spannmålen utan hinder av vad i 14 §

lagen örn viss panträtt i spannmål är stadgat.

2 §■

Då pantförskriven spannmål bortförts i enlighet med föreskrift, som i 1 §

sägs, skall upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit dennes

förpliktelser enligt pantavtalet, ej mindre, där sådant enligt 3 § lagen

örn viss panträtt i spannmål erfordras, tillse att spannmålen varder på sätt

där stadgas avskild, än även omedelbart meddela såväl registerföraren som

panthavaren uppgift örn vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålen

upplagts, samt om upplagsplatsen.

I fråga om förflyttning av spannmålen från upplagsplats, som i första

stycket sägs, skall vad om spannmålens bortförande från den ursprungliga

upplagsplatsen är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 §•

Registerföraren skall, sedan han erhållit meddelande som i 2 § avses, verkställa

anteckning örn bortförandet i det i 6 § lagen örn viss panträtt i spannmål

föreskrivna registret samt därefter till registerföraren i det tingslag eller

i den stad, dit spannmålen förts, överlämna avskrift av samtliga i registret

verkställda anteckningar om pantförskrivningen. Det åligger den registerförare,

som sist nämnts, att införa anteckningarna i det av honom förda registret.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr M.

4 §•

Underlåter någon att fullgöra vad som enligt 2 § första stycket åligger

honom eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande, som i

nämnda lagrum avses, straffes med dagsböter; och skola i fråga om sådan

förseelse bestämmelserna i 19 § lagen örn viss panträtt i spannmål äga motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1941; dock att i fråga örn spannmål, som bortförts under

lagens giltighetstid, lagens bestämmelser skola äga tillämpning även efter

det lagen i övrigt upphört att gälla.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för lagförslagen, får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Den 8 december 1939 uppdrog Kungl. Majit åt statens industrikommission

och statens livsmedelskommission att, under beaktande av vad i statsrådsprotokollet

över folkhushållningsärenden för samma dag anförts, verkställa

utredning samt framlägga förslag till erforderliga åtgärder för ordnande

av den undanförseltjänst, som i nuvarande läge ansåges påkallad.

Såsom ett första resultat av den anbefallda utredningen inkommo kommissionerna,

med skrivelse den 8 februari 1940, med ett principbetänkande i

undanförselfrågan, behandlande den allmänna planläggningen och organisationen

av undanförseltjänsten. I anledning av vad i nämnda betänkande

föreslagits utfärdade Kungl. Majit därefter den 23 februari 1940 kungörelse

med vissa bestämmelser angående undanförsel av varuförråd, m. m. (Sv.

förf.-sami. nr 113).

Enligt den förenämnda kungörelsen förstås med undanförsel av varuförråd

utspridning eller bortförande av förråden i syfte att i görligaste mån

förhindra att de, i händelse av krig, genom fiendens åtgöranden förstöras

eller eljest gå förlorade. Med utspridning avses i kungörelsen fördelning av

ett å en ort befintligt varuförråd å flera förvaringsplatser inom samma ort i

avsikt att begränsa verkningarna av anfall från luften. Med bortförande avses

förflyttning av varuförråd från en ort till annan med mindre utsatt läge.

Utspridningen betraktas såsom en luftskyddsangelägenhet, medan bortförandet

däremot icke ansetts böra åvila luftskyddsmyndigheterna. Beträffande

bortförande av varuförråd stadgas i kungörelsen, att industrikommissionen

och livsmedelskommissionen skola, vardera kommissionen beträffande varor

som falla inom dess verksamhetsområde, planlägga bortförande i erfor
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

g Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

derlig omfattning av staten tillhöriga förråd; samråd skall därvid ske med

de myndigheter, i vilkas vård förråden befinna sig eller vilkas verksamhet

eljest äger samband med planläggningen. Planernas verkställande skall vara

beroende av Kungl. Majlis förordnande därom. Enligt kungörelsen hava de

båda kommissionerna vidare att, efter samråd med myndigheter som nyss

sagts, i erforderlig utsträckning uppgöra planer för bortförande av förråd,

tillhöriga annan än staten, samt att verka för att dessa planer i största möjliga

utsträckning på frivillighetens väg genomföras.

De rättsliga och ekonomiska spörsmål, som sammanhänga med frågan om

tvångsbortförande av varuförråd i enskild ägo, hava därefter varit föremål

för ytterligare utredning inom kommissionerna. Efter slutförande av utredningen

hava kommissionerna den 24 april 1940 till folkhushållningsdepartementet

inkommit med ett inom kommissionerna utarbetat förslag rörande

viss lagstiftning örn bortförande av varuförråd, vid vilket såsom bilagor fogats

dels ett förslag till lag om skyldighet att vid krig eller krigsfara bortföra

varuförråd, dels ock ett förslag till lag örn ändrad lydelse av 12 och

14 §§ lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål.

I sitt förslag hava kommissionerna inledningsvis framhållit, att det kunde

visa sig svårt att på frivillighetens väg åstadkomma ett effektivt genomförande

av uppgjorda planer beträffande bortförande av varuförråd, som tillhörde

andra än staten; de möjligheter att tvångsvis bortföra egendom, som

enligt gällande lagstiftning stöde till myndigheternas förfogande, vöre å

andra sidan ytterst begränsade och enligt kommissionernas uppfattning otillräckliga.

En utförlig redogörelse för innehållet i kommissionernas förslag har lämnats

å sid. 10—19 i propositionen. Till denna redogörelse får utskottet hänvisa.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, har vid

förslagets remiss till lagrådet anfört bl. a. följande:

Uppenbarligen är det av största betydelse för landet att tillgängliga förråd

av viktigare varor äro så placerade, att risken för att de i händelse av

krig förstöras eller falla i fiendens händer så långt möjligt undanröjes. I

sådant syfte bör tillses, att nytillkommande varuförråd uppläggas å platser,

som ur berörda synpunkt äro att anse som gynnsamt belägna. Vad angår

förråd, som uppläggas av statliga myndigheter, har detta beaktats genom

kungörelsen den 23 februari 1940 med vissa bestämmelser angående undanförsel

av varuförråd, m. m.; enligt nämnda kungörelse skall vederbörande

myndighet samråda med industri- respektive livsmedelskommissionen angående

platsen för uppläggande av sådant varuförråd, som med hänsyn tili

förrådets storlek och varans art kan hava betydelse för folkförsörjningen.

Men vidare kräves, att redan befintliga förråd med ogynnsam belägenhet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Al.

9

bliva, i den utsträckning som lämpligen kan ske, bortförda till lämpligare

belägna orter. Även denna synpunkt har beaktats i den förenämnda kungörelsen.

Enligt denna hava sålunda industri- och livsmedelskommissionerna

att uppgöra planer för bortförande i erforderlig omfattning av staten

tillhöriga förråd, vilka planer skola överlämnas till chefen för folkhusliållningsdepartementet;

på Kungl. Majit ankommer därefter att förordna om

planernas verkställande. Även i fråga om förråd, tillhöriga annan än staten,

hava kommissionerna att uppgöra dylika planer ävensom att verka för att

dessa i största möjliga utsträckning på frivillighetens väg genomföras. Emellertid

lärer det, med hänsyn till frågans stora betydelse, icke vara försvarligt

att härvidlag lita uteslutande till de enskilda medborgarnas frivilliga

medverkan. Även om man har anledning att i allmänhet räkna med en

lojal medverkan från de enskildas sida, kunna förhållandena likväl bliva

sådana, att tvångsmedel behöva tillgripas. Härvid torde beaktas, att bortförande

av vissa varuförråd kan vara påkallat utan att behovet därav framstår

klart för den enskilde; i sådant läge måste man räkna med ett skäligen

ringa intresse från hans sida att verkställa bortförandet. Vidare kunna uppkommande

ersättningsfrågor m. m. utgöra hinder för ett frivilligt bortförande

av förråden. Såväl av de nu nämnda som ock av andra skäl är det

angeläget, att bortförande av varuförråd må kunna ske oberoende av den

enskilde varuägarens inställning till frågan.

Såsom kommissionerna framhållit äro de möjligheter, som för närvarande

stå till buds i fråga örn bortförande tvångsvis av varuförråd i enskild ägo,

begränsade. Allmänna förfogandelagens regler äro icke avfattade med tanke

på dylika åtgärder och de specialstadganden, om vilka kommissionerna erinrat,

lära i detta sammanhang vara av föga värde. Det torde därför vara

erforderligt, för vinnande av det åsyftade resultatet, att särskilda bestämmelser

träffas om rätt att tvångsvis bortföra varuförråd, tillhöriga annan

än staten. I anslutning härtill torde sådana bestämmelser även böra träffas,

att transport av viktiga varor till ett för fientligt anfall särskilt utsatt område

må kunna förhindras. Att utbygga förfogandelagen så att densamma komme

att omfatta även en reglering av hithörande spörsmål lärer icke vara lämpligt,

utan böra, såsom kommissionerna föreslagit, de erforderliga bestämmelserna

sammanföras till en särskild lag i ämnet.

De särskilda bestämmelser, som erfordras med avseende å panträtt jämlikt

lagen den 20 juni 1924 örn viss panträtt i spannmål, hava vid slutredigeringen

utbrutits till ett fristående lagförslag.

I kommissionernas förslag har under 14 § upptagits stadgande därom,

att ersättning enligt 10 § skall, så snart den blivit till beloppet bestämd,

gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet,

eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check. Föredragande departementschefen

har härom anfört, att detta stadgande lämpligen torde kunna

upptagas i tillämpningsföreskrifter till lagen och därför icke upptagits i det

överarbetade förslaget.

Den av kommissionerna föreslagna bestämmelsen har hämtats från allmänna

förfogandelagen och äger helt eller delvis sin motsvarighet i häst
Dihang

till riksdagens protokoll 19A0. 9 sami. 2 avd. Nr Al. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr it.

och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr 84) och rekvisitionslagen

den 31 mars 1938 (nr 87). I fartygsuttagningslagen den 9 april 1926

(nr 66), lagen den 31 mars 1938 (nr 90) örn förfoganderätt för luftskyddets

behov och beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 297) hänvisas

beträffande ersättningsfrågorna till rekvisitionslagens bestämmelser. Emellertid

har genom lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser

angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl.

lagar föreskrivits, att Kungl. Majit äger, efter hörande av fullmäktige i riksbanken,

i den mån det finnes erforderligt förordna, att, där kronan jämlikt

nyssnämnda lagar tager i anspråk förnödenhet av något slag, som angives i

förordnandet, vad kronan har att utgiva i ersättning härför skall, i fall där

beloppet överstiger 1 000 kronor, utan hinder av vad eljest finnes stadgat insättas

å kapitalräkning i riksbanken eller å särskilt konto i postgirorörelsen

för den ersättningsberättigades räkning att mot ränta innestå intill dess viss

i förordnandet bestämd tid, högst sex månader, förflutit efter insättningen.

I fråga om ersättningsbelopp, som kronan enligt någon av nämnda lagar

har att gälda för annat än förnödenheter, som omfattas av förordnande

som nyss är sagt, äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat,

där det med hänsyn till beloppets storlek finnes erforderligt, efter prövning

i varje särskilt fall föreskriva, att beloppet skall erläggas på samma sätt.

tskottet. Vid granskning av de föreliggande förslagen, vilka betingas av det rådande

krisläget, har utskottet icke funnit anledning till erinran emot desamma.

Utskottet får därför hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga de vid propositionen fogade

förslagen till lag om skyldighet att bortföra varuförråd samt

lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt

lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i

spannmål; samt

B. att riksdagen måtte samtycka till att Kungl. Majit,

efter utfärdande av lag örn skyldighet att bortföra varuförråd,

meddelar sådant förordnande, som i 1 § i sistnämnda

lag avses, att gälla tillsvidare.

Stockholm den 7 juni 1940.

På andra lagutskottets vägnar i

DAVID NORMAN

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr bi.

11

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Olof Carlsson, Wistrand,

Sten, Näslund* och Nils Elowsson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage, Olovson i Västerås,

Skoglund, Hallagård, Sandström, Hansson i örebro och Holm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:382 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m. a1 i texten