Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om krigsskadeersättning, dels ock en i ämnet väckt motion.

1940-06-11 · 36 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1940:43, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om krigsskadeersättning, dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1940 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om krigsskadeersättning, dels ock en i ämnet

väckt motion.

Genom en den 17 maj 1940 dagtecknad proposition, nr 267, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §•

Egendom, som i 2 och 3 kap. avses, skall vara föremål för statlig krigsförsäkring

av innebörd att ersättning för skada i följd av krig, vari riket

kommit, skall, i den mån sådan krigsskada ej gottgöres i annan ordning, utgå

i den omfattning och på de villkor som i denna lag stadgas.

2 §.

För handläggning av frågor rörande krigsförsäkring enligt denna lag skall

finnas en för riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd).

De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens organisation

och verksamhet, meddelas av Konungen.

2 kap. Krigsskada å fastigheter samt å inventarier och produkter inom

jordbruk och trädgårdsskötsel m. m.

3 §.

Med fastighet förstås i denna lag egendom, som omedelbart på grund

av lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 43.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

skall betraktas såsom sådan egendom, så ock byggnad, som icke enligt samma

lag är hänförlig till fast egendom.

4 §.

t mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten tillhörig fastighet, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas

staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som

innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest

ständig eller ärftlig besittningsrätt;

c) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser;
d)

kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller

förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,

barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;

e) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är

förenad, samt frälseränta;

f) främmande stat tillhörig fastighet.

2 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas ytterligare för allmän

trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock ej

järnväg, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till de sålunda undantagna

kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara behov

avsedda byggnader, anläggningar och markområden.

3 mom. Gäller enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. lagen ej för byggnad,

vare lag samma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden.

4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande

byggnader, som äro uppförda å mark för vilken byggnadsägaren enligt kommunalskattelagen

icke är skattskyldig, understiger 500 kronor, vare lagen ej

tillämplig å byggnaden eller byggnaderna.

5 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å dels fastighet, varå

lagen vid skadans inträffande äger tillämpning, dels lösa inventarier, levande

och döda, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel å sådan fastighet,

dels å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsprodukter, som utvunnits

å eller äro avsedda för fastigheten eller fastighet som är i sambruk

med denna, dels ock å fastigheten förvarade, därstädes eller å sambrukad

fastighet avverkade skogsprodukter.

Äro produkter, som i första stycket sägs, under transport från den fastighet,

där de förvarats, eller hava de förflyttats därifrån på grund av i

vederbörlig ordning meddelad föreskrift, skall i ersättningshänseende så

anses som om produkterna alltjämt förvarades å fastigheten.

6 §.

För bestämmande av ersättning skall värdering av krigsskadorna verkställas

enligt grunder, som Konungen fastställer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

7 §•

Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som Konung och riksdag bestämma,

krigsskadenämnden obetaget att av medel som för ändamålet må

komma att ställas till förfogande, när skäl därtill äro, helt eller delvis utbetala

ersättning tidigare.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts sex månader från krigets slut, äger

ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter räntefot,

som Konungen bestämmer.

8 §.

överstiger värdet av samtliga krigsskador, som avses i detta kapitel, jämte

ränta samt med verksamheten förbundna kostnader vad som beräknas inflyta

i krigsskadebidrag jämlikt 10 §, skall ersättning utgå med belopp

som svarar mot den beräknade bidragssumman efter avdrag av kostnaderna.

9 §.

I fråga örn rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda

stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen

den 8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande brandförsäkring.

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller

beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av inteckningen

berättigad att själv uppbära ersättningen, där denna ej överstiger

en tiondel av egendomens vid tidpunkten för skadans inträffande gällande

taxeringsvärde eller, därest sådant saknas, det värde krigsskadenämnden bestämmer.

Är ersättningen större, skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas

i lagen den 8 april 1927 örn inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning,

som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs örn inteckningshavare gälle ock den, som för

ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses ill kap. 2 §

jordabalken.

Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt, och avser

ersättningen krigsskada å byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten eller

vattenfallsrätten, skola bestämmelserna i andra stycket äga motsvarande

tillämpning.

10 §.

Till gäldande av ersättning jämte ränta och kostnader skall efter krigets

slut sedan Konungen därom förordnat för kalenderår erläggas bidrag för

faslighet, varå lagen vid årets ingång äger tillämpning (krigsskadebidrag).

Bidrag utgår med högst en halv procent för är av fastighetens värde, dock

under högst tio år.

Såsom fastighets värde anses dess taxeringsvärde. Saknas sådant, skall

fastighetens värde fastställas i den ordning Konungen bestämmer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

11 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga bidrag åligger, där icke i 2 mom. annorlunda

stadgas, fastighetens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt

eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt

förordnande.

2 mom. I ägares ställe bidragsskyldig är den, som innehar fastighet med

åborätt, tomträtt eller vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i

stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å sådan fastighet författningsenligt

helt eller delvis tillkomma allmän fond eller inrättning, är denna att

anse såsom fastighetens innehavare, såvitt angår fastighetens skogsvärde.

Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med

ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt

icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten,

vare han icke bidragsskyldig i avseende å skogsvärde.

3 mom. Bidragsskyldigheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena

vid ingången av det år bidraget avser. Har fastighet därefter övergått till ny

ägare eller innehavare, skall denne anses såsom ägare eller innehavare av

fastigheten vid först angivna tidpunkt, därest han författningsenligt skolat

för året mantalsskrivas för fastigheten.

12 §.

Konungen eller myndighet, som Konungen förordnar, äger, när särskilda

skäl därtill äro, meddela befrielse helt eller delvis från skyldighet att erlägga

bidrag.

13 §.

Staten svarar för bidrag, för vilket jämlikt 12 § befrielse meddelats.

Staten skall jämväl vidkännas vad i ersättning må hava utbetalts utöver det

belopp, med vilket ersättning till följd av stadgandet i 8 § skolat utgå.

14 §.

För bidrag, som skall utgå för fast egendom och erläggas av den, som innehaft

egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt eller eljest

på grund av testamente, äger staten lika rätt i egendomen som för avgäld

av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden sägs.

Bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, som jämlikt 17 kap. 12 §

andra stycket handelsbaden tillkommer kommunalutskylder.

15 §.

Påföring av bidrag skall verkställas av den, som har att debitera kronoutskylder.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

5

Angående besvär över påföring av bidrag gäller vad om besvär över fel

vid debitering av kronoutskylder är stadgat.

Bidrag uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

3 kap. Krigsskada å varor och maskiner.

16 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å följande egendom,

såframt den är eller, beträffande egendom under transport, omedelbart före

transportens början varit brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller

i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket

samt rätt till ersättning för egendomen icke föreligger enligt 5 §, nämligen:

a) varor, varmed avses handelsvaror ävensom råämnen, materialier, under

arbete varande och färdigt fabrikat jämte emballage i eller för fabrik,

annan industriell inrättning eller hantverk;

b) maskiner, varmed avses maskiner, transmissioner, inventarier, ledningar,

reservdelar och förbrukningsartiklar i eller för fabrik, annan industriell inrättning

eller hantverk ävensom till enskild järnväg hörande rullande materiel

och för driften erforderliga förbrukningsartiklar.

Har egendom, som avses i denna paragraf, på grund av i vederbörlig ordning

meddelad föreskrift förflyttats till annan plats än den i försäkringsavtalet

angivna, skall utan hinder därav ersättning utgå för krigsskada å

egendomen.

17 §.

Vid bestämmandet av ersättningsbeloppet samt i fråga om rätten till

nämnda belopp skall så anses som om ersättningen vore grundad på brandförsäkringsavtalet

för egendomen.

18 §.

Ersättning utbetalas å tid som krigsskadenämnden för varje särskilt fall

bestämmer.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts en månad från det anmälan om skadan

jämte redogörelse enligt 26 § andra stycket kommit nämnden till handa,

äger ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter

räntefot, som Konungen bestämmer.

19 §.

Avgift för försäkringen å varor skall utgöra en för alla varor lika stor

del av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften skall av krigsskadenämnden

fastställas till belopp, som svarar mot den risk försäkringen är avsedd att

täcka samt med verksamheten förbundna kostnader.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

20 §.

Avgift för försäkringen å maskiner skall utgöra en för alla maskiner lika

stor del av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften skall bestämmas av krigsskadenämnden

och utgå till dess nödiga medel influtit för täckande av ersättningar

samt med verksamheten förbundna kostnader. Den må för tid

kriget varar ej sättas till högre belopp än en procent för år av brandförsäkringsbeloppet.

21 §.

Skyldighet att erlägga avgift åligger den för brandförsäkringspremien betalningspliktige.

Har denne, innan krigsförsäkringen trätt i tillämpning, å annan överlåtit

egendom, som brandförsäkringen avser, åge han av den nya ägaren utkräva

erlagd avgift, såvitt ej den nya ägaren på grund av brandförsäkring, som

han själv tagit, är pliktig att erlägga avgift för egendomen.

22 §.

Avgift uppbäres i den ordning krigsskadenämnden bestämmer.

Det åligger svenskt brandförsäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt

med rätt att driva brandförsäkringsrörelse här i riket att i den utsträckning

nämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer, biträda vid

debitering och uppbörd av avgifterna.

23 §.

Förmenar någon, att avgift påförts honom obehörigen eller med oriktigt

belopp, äger han för erhållande av rättelse göra framställning därom hos

krigsskadenämnden inom en månad efter det han erhållit meddelande om

avgiften.

24 §.

Indrivning av avgift må, om så erfordras, verkställas i den ordning, som

för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgad.

4 kap. Gemensamma bestämmelser.

25 §.

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat

att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må ersättning för sådan

skada åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle

hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna,

att underlåtenheten icke kan läggas den till last, som haft att

tillse att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å ersättningsrätten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

26 §.

Krigsskada skall anmälas hos krigsskadenämnden inom tre månader efter

erhållen kännedom örn skadan. Göres ej sådan anmälan, bortfaller rätten

till ersättning, därest underlåtenheten ej kan anses ursäktlig. I varje fall

förloras denna rätt, om anmälan ej inkommit till nämnden inom ett år efter

krigets slut.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt

redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans

art och omfattning.

27 §.

Värdering av krigsskada å fastighet skall verkställas efter krigets slut å

tid krigsskadenämnden bestämmer, nämnden obetaget att föranstalta om

värdering tidigare, därest skäl därtill anses föreligga. Krigsskada i övrigt

skall värderas snarast möjligt efter det anmälan örn skadan inkommit.

28 §.

Värderingen skall, utom i fall som avses i 32 §, verkställas av en eller

flera värderingsman, över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande,

vilket utan dröjsmål skall tillställas krigsskadenämnden. Avskrift av utlåtandet

skall av nämnden i rekommenderat brev med allmänna posten översändas

till den, som anmält skadan.

29 §.

Förmenar den, som anmält skadan, att i värderingsutlåtandet skadan upptagits

till för lågt belopp eller att värderingen i övrigt är oriktig, äger han

att, inom en månad från den dag avskrift av utlåtandet till honom översänts,

till krigsskadenämnden inkomma med påminnelser och därvid foga

den ytterligare utredning, han vill åberopa.

30 §.

Till utredning av ärende angående ersättning må vid allmän underrätt

höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens eller domarens försorg

skola krigsskadenämnden och den, som anmält skadan, kallas till förhöret.

31 §.

Krigsskadenämnden fastställer ersättningsbelopp, som skola utgivas. Därvid

må nämnden ej beräkna skada till lägre värde än det, som upptagits i

värderingsutlåtandet, utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att

yttra sig i ärendet.

Nämnden äger, innan ersättningsbelopp fastställes, besluta örn provisorisk

reglering helt eller delvis av inträffad skada.

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

32 §.

Därest krigsskadenämnden beträffande skada av mindre omfattning finner

tillräcklig utredning angående skadans värde föreligga, oaktat värdering ej

verkställts på sätt i 28 § stadgats, må nämnden avgöra ärendet utan sådan

värdering. Därvid må nämnden ej beräkna skadan till lägre värde än det

som yrkats utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att yttra sig i

ärendet.

33 §.

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre

ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete.

Beträffande sådant beslut skall gälla vad allmän lag stadgar angående

omröstning till dom. Mot ledamot gälla samma jäv som i rättegångsbalken

stadgas i fråga om domare.

34 §.

Krigsskadenämndens beslut skall vara slutgiltigt; dock vare den, som ej åtnöjes

med nämndens beslut i fråga om vem rätten till krigsskadeersättning

skall tillkomma eller rörande fråga huruvida eller i vad mån, vid tillämpning

av 17 eller 21 §, kan å brandförsäkringsavtal grundas rätt till ersättning eller

skyldighet att erlägga avgift, berättigad att instämma sin talan till domstol

inom en månad från det han fick meddelande om beslutet.

35 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i

anledning av densamma väckt motion, nämligen motionen nr 290 i andra

kammaren av herrar Arnemark och Henriksson. I denna motion har hemställts,

att riksdagen måtte besluta, dels att med bifall i övrigt till propositionen

vidtaga den ändringen i 10 § i lagförslaget, att bidrag skall utgå med

högst en kvarts procent för år av fastighetens värde, dock under högst tjugu

år, dels att för Kungl. Majit framhålla såsom önskvärt, att närmare utredning

verkställes i syfte att låta den ekonomiska bördan av krigsskadeersättningen

mera rättvist fördelas mellan de ekonomiska intressenterna i fast

egendom.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43-

9

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får utskottet,

i den mån redogörelse för desamma icke lämnas här nedan, hänvisa

till propositionen. I fråga om de skäl, motionärerna andragit till stöd för

sina yrkanden, hänvisas till motionen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 oktober 1939 har chefen för

handelsdepartementet den 2 november 1939 tillkallat nio sakkunniga för att

verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder med anledning av

förluster å egendom genom skadegörelse under krig. De sakkunniga, vilka

antagit benämningen krigsskadeutredningen, hava den 7 februari 1940 avgivit

betänkande med förslag till lag om krigsskadeersättning (statens off. utredn.

1940: 4). Betänkandet är enhälligt.

Över utredningens förslag hava yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter

och sammanslutningar, vilka närmare angivits å sid. 10—11 i propositionen.

Sedan utredningens förslag underkastats ytterligare beredning inom handelsdepartementet,

remitterades det sålunda övei-arbetade förslaget till lag

om krigsskadeersättning den 19 april 1940 till lagrådet, som avgav utlåtande

den 15 maj 1940. I förslaget hava därefter vidtagits de ändringar, varom lagrådet

eller, i vissa hänseenden, dess flesta ledamöter hemställt, varjämte i förslaget

företagits vissa jämkningar av redaktionell innebörd.

Utskottet övergår nu till att lämna en redogörelse för de olika hithörande

spörsmålen, därvid utskottet kommer att följa den indelning av ämnet, som

tillämpats i propositionen.

Innebörden av krigsskadeutredningens förslag samt i yttrandena

framförda allmänna synpunkter.

Utredningen anser det uppenbart av nöden, att åtgärder vidtagas för att

bereda skydd mot ekonomisk förlust på grund av krigsskada å fast egendom,

främst för att förebygga sammanbrott inom det ekonomiska livet därigenom,

att kreditinstitutioner och försäkringsbolag på grund av en omfattande

förstörelse av inteckningssäkerheterna tvingas gå i likvidation. Men

även ur andra synpunkter är enligt utredningens åsikt av behovet påkallat

att dylika åtgärder vidtagas. Under nuvarande förhållanden kunde

risken för att vårt land bleve indraget i krig med därav föranledd fastighetsförstörelse

vålla nedgång av fastighetsvärdena och förorsaka kris på fastighetsmarknaden

med betydande återverkningar på samhällslivet. Och skulle

olyckan av ett krig drabba landet, måste det uppenbarligen anses vara ett

samhällsintresse av första ordningen, att ägare av krigsskadade fastigheter erhölle

medel för fastigheternas återställande i brukbart skick.

Enligt utredningens åsikt skulle det givetvis vara önskvärt, om utvägar

kunde finnas för beredande av skydd mot förluster på grund av krigsskada

jämväl å all lös egendom. Utredningen anser det dock vara förenat med

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

alltför stora praktiska svårigheter att anordna en så vittomfattande krigsriskförsäkring.

Samhällets beredskapsåtgärder av den art, varom här är fråga,

böra enligt utredningens mening begränsas till att tillgodose livsviktiga

allmänna intressen. Ur denna synpunkt, anför utredningen, gjorde sig främst

gällande angelägenheten av åtgärder, som möjliggjorde ett snabbt ersättande

av skador berörande varuförsörjningen under ett krig. Med hänsyn härtill finner

utredningen skyddet av den lösa egendomen böra inskränkas till att i huvudsak

avse inom landet befintliga varulager samt produktiva inventarier

inom jordbruk, trädgårdsskötsel, industri och hantverk.

Utredningen anför, att inom densamma framförts den åsikten, att det principiellt

borde ankomma på staten att ersätta all skadegörelse, som förorsakas

av krig. Det vore enligt denna uppfattning ej rimligt eller rättvist att låta

den ekonomiska förlust, som vållas av exempelvis ett bombanfall, drabba

enskilda eller institutioner, vilkas egendom av en tillfällighet blivit förstörd

eller skadad, då ju krig är en hela samhällets angelägenhet och direkt riktat

mot samhället såsom helhet. Vore det möjligt att av statsmakterna erhålla

en ovillkorlig och bindande utfästelse att ersätta den genom kriget

uppkomna skadegörelsen å fast egendom, så vore den föreliggande ersättningsfrågan

löst på ett så tillfredsställande sätt som det överhuvud taget

vore möjligt. Det torde dock ligga i öppen dag, framhåller utredningen,

att staten ej gärna kunde lämna annat än en villkorlig utfästelse, alldenstund

statsåtgärderna måste bliva beroende av förhållandena efter kriget

och den ekonomiska situationen vid denna tidpunkt.

I fråga om fast egendom föreslår utredningen i stället en lagstiftning, enligt

vilken ersättning för krigsskador beredes genom bidrag från landets samlade

fastighetsbestånd jämte ett efter vissa grunder bestämt statsbidrag. Bidragen

för fastigheterna skola utgå under en följd av år efter kriget. Det

ansvar, som härigenom pålägges fastighetsägarna, måste emellertid enligt utredningens

åsikt vara begränsat. I annat fall kunde vid en synnerligen omfattande

skadegörelse detta ansvar ej bäras av fastighetsägarna och följden

bleve ett allmänt sammanbrott på fastighetsmarknaden. I anledning härav

skola enligt förslaget, därest skadegörelsen överstiger en viss gräns, ersättningsbeloppen

på visst sätt minskas.

Vad angår den sålunda föreslagna beredskapslagstiftningens omfattning

har utredningen först till prövning upptagit frågan, för vilka fastighetsvärden

rätt till ersättning för förlust på grund av krigsskada skall föreligga och som

följd därav jämväl skyldighet att deltaga i det gemensamma ansvaret för

skadeersättningarna. Att, såsom skett i vissa andra länder, endast medtaga

byggnader är enligt utredningens uppfattning ej tillrådligt. Utredningen

anser nämligen ej endast byggnader utan även själva jorden med vad därå

växer vara utsatt för risk för skadegörelse under krig. I följd härav förordar

utredningen, att under den föreslagna lagstiftningen skall med visst undantag

inbegripas allt vad som enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom

ävensom byggnad, ändå att den ej är hänförlig till fast egendom, eller alltså

vad som i kommunalskattelagen förstås med ordet fastighet. Enligt förslaget

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

11

skola samtliga inom vårt land belägna fastigheter — med detta ords nu angivna

innebörd — i princip medtagas. Från denna huvudregel göras dock

i förslaget vissa undantag, vilka senare beröras.

Vad angår inventarier, avsedda för jordbruk och trädgårdsskötsel å fastighet,

som inbegripes under den föreslagna lagstiftningen, samt odlaren tillhöriga,

å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsalster, finner utredningen

ersättningarna för skada å sådan egendom böra sammankopplas med

ersättandet av fastighetsskadorna. Detta skall enligt förslaget gå till på så

sätt, att ersättningarna inräknas i det sammanlagda skaderegleringsbelopp,

som skall gäldas med bidrag från fastigheterna och därå belöpande statsbidrag.

Utredningen föreslår, att skaderegleringen i stort sett skall äga rum efter

kriget, då förstörelsens omfattning kan överblickas. Ersättning skall dock i

vissa fall helt eller delvis kunna utbetalas tidigare, när ur det allmännas

synpunkt skäl föreligga därtill.

Beträffande finansieringen av verksamheten i fråga om fastigheter jämte

inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel innebär förslaget

närmare bestämt följande. Staten skall i erforderlig utsträckning tillhandahålla

medel för skadeersättning och förvaltning. Det egentliga statsbidraget

skall lämnas därigenom, att staten ej tillgodoräknar sig ränta å sålunda

förskjutna medel. Efter kriget skall den fastigheterna åvilande bidragsplikten

fullgöras. Då skall nämligen till gäldande av ersättningar och

förvaltningskostnader för kalenderår erläggas bidrag för samtliga de fastigheter,

å vilka lagen vid årets ingång äger tillämpning, så kallat krigsskadebidrag.

Sådant bidrag utgår med en fjärdedels procent för år av fastig

hetens för ett vart år gällande taxeringsvärde eller, därest taxeringsvärde

saknas, det värde som fastställes i av Konungen bestämd ordning. Bidrag

skola erläggas till dess sammanlagda ersättningsbeloppet jämte förvaltningskostnaderna

täckts, dock under högst tjugu år.

Med hänsyn till denna begränsning av fastigheternas bidragsplikt skola

enligt förslaget, därest sammanlagda värdet av inträffade krigsskador tillsammans

med förvaltningskostnaderna överstiger vad som beräknas under

tjuguårsperioden inflyta i krigsskadebidrag, ersättningsbeloppen nedsättas i

förhållande härtill. Utredningen förutsätter alltså, att en uppskattning av

vad högst kan komma att inflyta i bidrag verkställes före den allmänna skaderegleringen

efter kriget. Skulle det beräknade bidraget, som legat till

grund för ersättningarnas bestämmande, inflyta på kortare tid än tjugu år,

skall uttagandet av bidrag avbrytas. Örn däremot det beräknade beloppet icke

inflyter under tjuguårsperioden, skall staten svara för vad som återstår. Då

utbetalning av ersättning, såsom i vissa fall kan äga rum, verkställts före den

allmänna skaderegleringen efter kriget, har emellertid ej kunnat avgöras,

huruvida minskning av ersättningsbeloppet skolat ske eller ej. För belopp,

som av denna anledning utgivits utöver vad som vederbort, föreligger ej

återbetalningsskyldighet, utan staten skall i stället vidkännas det överskjutande

beloppet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Krigsskadebidrag skall enligt förslaget erläggas av fastighetens ägare eller

i vissa fall av dess innehavare. Konungen eller myndighet, som Konungen

förordnar, skall dock äga att, när särskilda skäl därtill äro, meddela befrielse

helt eller delvis från skyldighet att erlägga bidrag. Staten skall svara

för bidrag, för vilket sålunda befrielse meddelats.

Utredningen föreslår, att staten för krigsskadebidrag tillerkännes samma

förmånsrätt som kommun för fastighetsskatt. Härigenom kommer bidrag,

som skall utgå för fast egendom och utgöras av ägaren eller med denne likställd

innehavare, att erhålla bättre ställning i förmånsrättsavseende än inteckning

i egendomen. I syfte att undvika att för bidragens uppbärande

tillskapa en ny uppbördsorganisation med därav föranledda förvaltningskostnader

föreslår utredningen vidare, att bidragen uppbäras och redovisas

i sammanhang med kronouppbörden.

Enligt förslaget skola samtliga av beredskapsplanen omfattade fastigheter

utgöra ett enda kollektiv med samma maximala bidragskvot för alla fastigheter.

Någon indelning av fastigheterna i olika riskgrupper skall alltså ej

förekomma. Emellertid tillerkännes, såsom förut berörts, jordbruksfastigheter

en viss förmånsställning i ersättningsavseende, i det att ersättning för

skada å inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel skall

bestridas av de samtliga fastigheter åvilande bidragen jämte därå belöpande

statsbidrag.

Förut har anförts hurusom enligt förslaget full ersättning skall utgå, därest

den sammanlagda skadegörelsen understiger summan av de fastigheterna

åvilande bidragen om en fjärdedels procent för år av fastigheternas värden

under tjugu år eller tillhopa fem procent av värdena. Med utgångspunkt från

nuvarande fastighetsvärden för all av förslaget berörd fastighet har utredningen

uppskattat den sålunda föreslagna beredskapsplanens effektivitet. Planen

skulle i enlighet med denna uppskattning bereda full ersättning för

krigsskada, därest skadegörelsen jämte förvaltningskostnader icke överstiger

ett belopp av omkring 1,150 miljoner kronor. Emellertid står det klart för

utredningen, att skadegörelsen kan bliva större, och utredningen föreslår

därför, till stärkande av beredskapen, att statsmakterna i samband med den

föreliggande frågans behandling göra en utfästelse, att staten, i den utsträckning

dess ekonomiska ställning och förhållandena i övrigt efter kriget tilllåta,

skall direkt ersätta krigsskadorna, i den mån de falla utom ramen för

den föreslagna beredskapsplanen.

Vad angår handelsvaror, för vilka ersättning ej beredes enligt de för fastighetsskador

stadgade grunderna, ävensom maskiner och redskap inom industri

och hantverk föreslår utredningen, att skydd för krigsskada å sådan

egendom skall beredas genom särskild krigsförsäkring. Försäkringen skall

meddelas av staten samt vara obligatorisk. Varor och maskiner skola härvid

bilda var sitt kollektiv med skilda finansieringsplaner.

Beträffande omfattningen av krigsförsäkringen i vad avser såväl varor som

maskiner föreslår utredningen av praktiska skäl, att denna göres beroende

på förefintligheten av vanlig brandförsäkring. Från denna regel göres emel
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

13

lertid undantag för varulager och maskinuppsättningar, som brandförsäkrats

till värde, understigande en viss gräns. Gränsen för delaktighet i försäkringen

har beträffande varor satts till 2,000 kronor samt i fråga örn maskiner till

5,000 kronor. Till maskiner räknas i förslaget även de enskilda järnvägarnas

rullande materiel.

Krigsförsäkringen av varor skall enligt förslaget finansieras med avgifter,

som erläggas av försäkringstagarna. Avgift skall utdebiteras snarast möjligt

efter krigsutbrottet samt utgå med en för alla varuslag lika stor del av brandförsäkringsbeloppet.

Någon differentiering av avgifternas storlek skall alltså

ej ske vare sig efter varans geografiska belägenhet eller med hänsyn till dess

beskaffenhet. Avgiften skall fastställas till belopp, som svarar mot den risk

försäkringen är avsedd att täcka med tillägg av de med försäkringsverksamheten

förbundna kostnaderna. Därest vid något tillfälle medel ej influtit till

erforderligt belopp för reglering av uppkomna skador, skall staten förskjuta

behövliga medel. För medel, som staten sålunda förskotterat, äger staten

tillgodoräkna sig ränta efter räntefot, som av Konungen bestämmes. Räntan

skall gäldas med försäkringsavgifterna.

Avgift för försäkringen av maskiner skall utgå med en för alla maskiner

lika stor del av brandförsäkringsbeloppet. Avgift skall uttagas från krigets

början till dess nödiga medel influtit till täckande av kostnaderna för försäkringen.

I motsats till vad som föreslagits beträffande varuförsäkringen

skall följaktligen i mån av behov avgift uttagas även för tid efter krigets slut

och för all då befintlig brandförsäkrad egendom av beskaffenhet att hänföras

till maskiner i förslagets mening. Avgift kan på så sätt komma att

uttagas för egendom, som ej varit utsatt för den risk försäkringen avser att

täcka. Den för brandförsäkringspremien betalningsskyldige är jämväl pliktig

att erlägga avgiften för maskinförsäkringen. Avgiften må för tid kriget

pågår ej sättas till högre belopp än en procent för år av brandförsäkringsbeloppet.

Utredningen förutsätter, att avgiften för tiden efter kriget

bestämmes till sådan höjd, att samtliga kostnader för försäkringen täckts

inom tio år efter krigets slut. I den utsträckning under kriget inflytande

avgifter ej förslå till bestridande av ersättningar och förvaltningskostnader

skall staten förskjuta erforderliga medel. För sådana medel äger staten

tillgodoföra sig ränta efter räntefot, som Konungen fastställer. Räntekostnaden

skall ingå i övriga kostnader för försäkringen och gäldas med avgifterna.

Enligt förslaget skola frågor rörande ersättning ävensom andra av den

förordade lagstiftningen föranledda frågor handläggas och avgöras av en

för hela riket gemensam myndighet, kallad statens krigsskadenämnd. över

beslut av nämnden skall klagan ej få föras.

De grundsatser, å vilka utredningens förslag är uppbyggt, hava i allmänhet

vunnit anslutning i yttrandena över förslaget. Uttalanden i direkt avstyrkande

riktning hava emellertid avgivits av fullmäktige i riksbanken samt

en minoritet inom fullmäktige i riksgäldskontoret, vilkas kritik mot förslå
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43-

get huvudsakligen avser, att statens medverkan till finansieringen av skadeersättningarna

för fast egendom är alltför omfattande. Sveriges lantbruksförbund

synes visserligen ifrågasätta riktigheten av förslagets grunder rörande

finansieringen av dessa ersättningar men har ej ställt sig avvisande till

förslaget. Övriga myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig angående

förslagets huvudgrunder, hava tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma

helt eller i stort sett utan erinran. I åtskilliga yttranden har emellertid

därjämte framhållits önskvärdheten av skydd mot krigsskada även för

andra grupper av egendom än dem som omfattas av förslaget. Beträffande

innehållet i övrigt i yttrandena över förslagets huvudgrunder hänvisas till

redogörelsen i propositionen sid. 18—24.

Vid departementsförslagets remitterande till lagrådet har föredragande

departementschefen, statsrådet Domö, anfört bland annat följande:

Vidtagandet av anordningar i syfte att reglera de ekonomiska följderna

av. skadegörelse å egendom genom krig ingår, till följd av den moderna

krigföringen, såsom ett viktigt led i strävandena att höja landets försvarsberedskap.

Ehuru betydande svårigheter möta att på förhand överblicka

ifrågavarande spörsmål i hela dess vidd, måste anstalter av angiven innebörd

övervägas och i görligaste mån träffas redan i fredstid, därest icke vid

ett krigsutbrott stora rubbningar i det ekonomiska livet skola uppkomma.

Behovet av åtgärder i detta syfte har också vitsordats i de i ärendet avgivna

yttrandena. Det synes angeläget att en lösning av frågan kommer till

stånd med minsta möjliga dröjsmål.

Till en början lärer kunna fastslås, att utan stöd av positiva lagregler staten

icke kan göras juridiskt ersättningsskyldig för egendomsskador genom

krig. Likaledes synes det uteslutet, att staten skulle kunna på förhand rättsligen

förbinda sig att gottgöra samhällsmedlemmarna skador av ifrågavarande

slag; det ansvar för staten, som kunde uppkomma genom dylik förbindelse,

är nämligen helt oberäkneligt och ingen säkerhet finnes för att

icke statens ekonomiska möjligheter att fullgöra en sådan förbindelse bliva

otillräckliga. En annan sak är att det torde finnas anledning räkna med att

staten, även utan förhandsutfästelse, kommer att efter avslutat krig i mån

av förmåga medverka till det återuppbyggnadsarbete, som då visar sig nödvändigt.

Den möjlighet till skadeersättning, som härigenom föreligger, är

emellertid alltför obestämd för att i detta sammanhang kunna tillmätas avgörande

vikt.

Med hänsyn till den fasta egendomens betydelse för samhället i olika avseenden

finner jag, i likhet med utredningen, det naturligt, att frågan om

ekonomiskt skydd för skador å dylik egendom i första rummet upptages till

behandling. Liksom utredningen anser jag uppenbart, att en villkorlig utfästelse

av staten att efter kriget i mån av tillgångar och med hänsyn till

övriga omständigheter ersätta krigsskada å fast egendom — den enda form

av rent statlig garanti för sådan skada som, i enlighet med vad nyss anförts,

över huvud torde kunna övervägas — icke skulle bereda ett skydd av

tillfredsställande omfattning. Genom en dylik utfästelse skulle icke vinnas

någon säkerhet för att medel, efter krigets slut funnes tillgängliga för

de ersättningskrav, som kunna framkomma. En sådan utfästelse skulle

därför ej heller skapa erforderlig trygghet inom de kretsar, som äro direkt

eller indirekt intresserade i fast egendom, och sålunda icke kunna förhindra

osäkerhet på fastighetsmarknaden och det ekonomiska livet i allmänhet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

15

En annan tänkbar möjlighet till lösning av spörsmålet är den frivilliga

försäkringen. Försäkring av fast egendom mot krigsrisk tecknas emellertid

icke av något utav de i Sverige arbetande försäkringsbolagen. -— — -— Då

alla stora utländska försäkringsföretag numera — — — icke återförsäkra

krigsrisk för byggnader, torde det vara uteslutet att inom Sverige söka åstadkomma

en frivillig krigsriskförsäkring av fastigheter.

På grund av vad sålunda anförts finner jag i likhet med utredningen erforderligt,

att ersättning för krigsskada å fastigheter beredes genom särskild

lagstiftning. Jag delar utredningens mening, att en sådan lagstiftning bör

bygga på principen om samtliga fastigheters gemensamma, obligatoriska ansvar

och bidragsskyldighet. Fastän lagstiftningens effektivitet därigenom

under ogynnsamma omständigheter minskas, är det, såsom utredningen föreslagit,

nödvändigt, att ansvaret begränsas inom viss på förhand angiven ram.

Utredningens förslag, att bidragsskyldigheten icke skall överstiga ett sammanlagt

belopp, motsvarande fem procent av samtliga fastigheters värde,

vilket beräknas innebära att tillhopa omkring 1,150 miljoner kronor komma

att stå till förfogande, finner jag lämpligt avvägt. Även i övrigt torde lagstiftningen

enligt min mening kunna i väsentliga delar följa de av utredningen

uppdragna riktlinjerna. De finansiella erinringar mot förslaget, som

framförts av fullmäktige i riksbanken och minoriteten inom riksgäldsfull
mäktige,

måste dock beaktas.--- — Någon omprövning av förslaget efter

den av Sveriges lantbruksförbund anvisade linjen om bidragsplikt för all förmögenhet

i och för beredande av ersättning för krigsskada å fast egendom

synes ej heller böra ifrågakomma.

---Utredningens förslag att statsmakterna skulle göra en direkt utfästelse,

att staten, i den utsträckning dess ekonomiska ställning och förhållandena

i övrigt efter kriget tilläte, skulle ersätta fastighetsskador, i den mån de

folie utom ramen för den föreslagna beredskapsplanen, kan jag däremot ej

tillstyrka. De hjälpanspråk, som efter ett krig torde komma att ställas på

staten från olika håll, måste vägas mot varandra.---

Beträffande skydd mot krigsrisk för lös egendom har utredningen, som

förut omnämnts, ansett skyddsåtgärderna böra inskränkas till att i huvudsak

avse varulager samt produktiva inventarier inom jordbruk, trädgårdsskötsel,

industri och hantverk. Att egendom av nu avsedd art beredes ekonomiskt

skydd mot krigsskada finner jag i likhet med utredningen nödvändigt

för att i görligaste mån säkerställa produktionen och varuförsörjningen

under ett krig. Erinran mot medtagandet av sådan egendom har ej heller

framställts i något av remissyttrandena. Däremot har i flera yttranden behovet

av skydd för dylik egendom med styrka framhållits.

I åtskilliga av yttrandena har, såsom framgår av den lämnade redogörelsen,

understrukits önskvärdheten av skydd mot krigsskada jämväl för andra

grupper av egendom än dem som omfattas av förslaget. Vad angår frågan

om krigsskadeersättning för personliga lösören beaktar jag till fullo vikten

av att detta spörsmål vinner en tillfredsställande lösning. Frågan torde dock

icke kunna avgöras utan särskild utredning. Det är min avsikt att föreslå,

att sådan utredning kommer till stånd samt att denna får omfatta ej blott

personliga lösören utan överhuvud taget lös egendom, som icke i annan ordning

kan krigsskadeförsäkras. Den i ett par yttranden väckta frågan örn

skydd för motorfordon får därvid tagas under omprövning.

Vidkommande den ifrågasatta utvidgningen av skyddet till att omfatta

även handelsfartyg samt fiskerinäringens båtar och redskap torde, med hänsyn

lill vad statens krigsförsäkringsnämnd anfört rörande möjligheterna för

nämnden att i sådant hänseende meddela erforderlig försäkring, denna fråga

ej behöva upptagas till vidare prövning i detta sammanhang. Däremot sy
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

nes det under remissbehandlingen uppkomna spörsmålet om ersättning för

krigsskada å lös egendom, som omfattas av förevarande lagstiftning, jämväl

under transport inom riket böra lösas inom ramen av denna lagstiftning.

Jag återkommer härtill i det följande.

Vad angår sättet för beredande av skydd för lös egendom, som omfattas

av lagstiftningen, föreslår utredningen två särskilda anordningar. I fråga

örn inventarier inom jordbruk och trädgårdsskötsel samt jordbruks- och

trädgårdsalster i odlarens eget förvar skola enligt förslaget ersättningarna

sammankopplas med ersättandet av fastighetsskadorna på så sätt, att ersättningarna

skola inräknas i det sammanlagda skaderegieringsbeloppet. Beträffande

varor i övrigt, avsedda för förädling eller försäljning, samt maskiner

och redskap inom industri och hantverk föreslår utredningen, att skydd

beredes genom särskild av staten meddelad krigsförsäkring.

yad utredningen sålunda föreslagit beträffande sättet för skyddande av

ifrågavarande egendom har i yttrandena lämnats utan erinran. Jag tillstyrker,

att de av utredningen uppdragna riktlinjerna följas. Enligt vad jag

längre fram ämnar föreslå bör jämväl skada å skogsprodukter under vissa

förutsättningar ersättas enligt de för fastighetsskador stadgade grunderna.

Det torde i detta sammanhang böra anmärkas, att chefen för handelsdepartementet

med stöd av Kungl. Maj:ts den 26 april 1940 givna bemyndigande

tillkallat fem utredningsmän för utredning av frågan om ersättning

av krigsskada å viss lösegendom. Utredningsmännen hava ännu icke avslutat

sitt arbete.

Fast egendom samt inventarier och produkter inom jordbruk och

trädgårdsskötsel m. m.

A. Omfattningen.

Såsom förut nämnts föreslår utredningen, att under den ifrågasatta lagstiftningen

skall inrymmas all inom riket belägen fastighet med vissa undantag.

Härvid förstås med fastighet detsamma som i kommunalskattelagen

eller — med bortseende från vissa elektriska anläggningar — vad enligt

allmän lag är att hänföra till fast egendom ävensom byggnad, ändå att

den enligt allmän lag ej är hänförlig till fast egendom.

Från huvudregeln örn samtliga fastigheters medtagande anser utredningen

vissa undantag böra göras. Enligt utredningens åsikt skulle stora fördelar

ur tekniskt-administrativ synpunkt stå att vinna, om lagstiftningen kunde

så nära som möjligt anslutas till kommunalskattelagens bestämmelser om

fastigheternas skatteplikt. Man hade då möjlighet att falla tillbaka på en

klassificering av fastigheterna, som grundade sig på redan förut gällande

lagstiftning jämte därav föranledda prejudikat. Vid prövning av möjligheten

och lämpligheten att i förevarande hänseende anknyta till kommunalskattelagens

regler örn skatteplikt har utredningen likväl funnit denna tanke

kunna endast delvis förverkligas. Enligt utredningens förslag skola således

å ena sidan medtagas åtskilliga grupper av fastigheter, för vilka skaf
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

teplikt ej föreligger, saint å andra sidan uteslutas vissa skattepliktiga fastigheter.

Bland de enligt utredningens förslag uteslutna fastigheterna märkas staten

tillhöriga fastigheter, dock ej utarrenderad jordbruksfastighet och ej heller

fastighet, sorn innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt

eller eljest ständig eller ärftlig besittningsrätt. Likaledes undantagas i

förslaget kommun eller annan menighet tillhöriga byggnader för allmän styrelse

eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet,

fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning,

d. v. s. de under 5 § 1 mom. d) kommunalskattelagen upptagna byggnader,

som tillhöra kommun eller annan menighet. Utredningen förutsätter

emellertid, att erforderliga åtgärder, om frågan blir aktuell, komma att vidtagas

för åstadkommande av en effektiv utjämning mellan kommunerna av

kostnaderna för iordningställandet av krigsskadade fastigheter av nu förevarande

kategori. Hur sistnämnda angelägenhet skall ordnas torde dock,

framhåller utredningen, böra prövas först vid en tidpunkt, då skadegörelsens

omfattning är känd och frågan sålunda kan överblickas. Från lagstiftningen

uteslutas vidare vissa kommunikationsanstalters fastigheter, dock ej

till enskild järnväg hörande fast egendom. Enligt förslaget skola slutligen

ytterligare vissa fastigheter undantagas. Beträffande dessa senare ävensom

utredningens motivering till de föreslagna undantagen från huvudregeln om

samtliga fastigheters inrymmande under lagstiftningen får utskottet hänvisa

till propositionen sid. 28—32.

Såsom motivering till förslaget, att med krigsskada å fastighet skall jämställas

dylik skada å inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel,

har utredningen anfört bland annat, att det skulle stöta på betydande

svårigheter att anordna en fristående krigsskadeförsäkring för dylik

egendom. Det skulle vara praktiskt svårgenomförbart såväl att bestämma

värden såsom underlag för särskilda bidrag avseende jordbruksinventarier

och skörd som att anordna en för uppbörd av dylika bidrag lämpad organisation.

Utredningen har framlagt vissa approximativa uppgifter angående storleken

av de värden, som skulle beredas ekonomiskt skydd mot krigsskada enligt

förslaget beträffande fastigheter samt inventarier och produkter inom

jordbruk och trädgårdsskötsel. Utredningen har ansett sig kunna räkna

med, att sammanlagda värdet av de fastigheter, förslaget omfattar, uppgår

till i runt tal 23 miljarder kronor. I fråga om värdet av levande och

döda inventarier inom jordbruket har utredningen anfört från olika håll

hämtade siffror, avseende de senaste åren, enligt vilka värdet växlar från

816 till 1,900 miljoner kronor. Vad slutligen angår den skörd, som i genomsnitt

under året kvarligger i odlarens förvar, har utredningen med stöd av

vissa uppgifter avseende år 1939 ansett sig kunna beräkna dess värde till

omkring 460 miljoner kronor.

Rörande innehållet i de över utredningens förslag i denna del avgivna yttrandena

får utskottet hänvisa till därför lämnad redogörelse å sid. 32—35 i

propositionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 aud. Nr 43.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Föredragande departementschefen har anfört bland annat följande:

Vad angår omfattningen av den egendom, som bör beredas skydd mot krigsskada

inom fastighetskollektivet, biträder jag i huvudsak utredningens förslag.

Ehuru viss tvekan kan råda beträffande lämpligheten av att från lagens

tillämpningsområde utesluta kommuns eller annan menighets byggnader

för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för övriga i 5 § 1 mom. d)

kommunalskattelagen angivna ändamål, anser jag de av utredningen anförda

skälen för dessa fastigheters undantagande vara av den styrka, att

de motivera ställningstagandet i detta hänseende. I samband härmed vill jag,

i anslutning till utredningens uttalande i ämnet, tillstyrka att erforderliga åtgärder

övervägas för åstadkommande av utjämning mellan kommunerna av

kostnaderna för iordningställandet av krigsskadade fastigheter av här avsedd

art. Frågan hur denna angelägenhet skall ordnas, hör emellertid, såsom

utredningen anfört, prövas först vid en tidpunkt, då skadegörelsens omfattning

är känd och frågan sålunda kan överblickas.

Departementschefen har vidare, bland annat, förklarat sig dela den i vissa

yttranden över utredningens förslag framförda uppfattningen, att skogsprodukter

borde i likhet med inventarier och alster inom jordbruk och trädgårdsskötsel

beredas ersättning för krigsskada inom fastighetskollektivet.

Skyddet borde, har departementschefen yttrat, skäligen begränsas att gälla

sådana skogsprodukter, som avverkats å fastigheten. I anslutning till vad

som föreslagits beträffande jordbruks- och trädgårdsprodukter torde därjämte

i princip böra fordras, att produkterna vid skadans inträffande förvaras å

den fastighet, där avverkningen skett.

B. Finansieringen och skaderegleringen.

Vid uppgörandet av en plan för finansiering av krigsskadeersättningarna

för fast egendom har utredningen utgått ifrån, att skadereglering i allmänhet

ej skulle äga rum förrän efter krigets slut. Utredningen framhåller, att

det läge i sakens natur, att återuppbyggnad av förstörda fastigheter ej kunde

komma till stånd i nämnvärd utsträckning annat än under fredliga förhållanden.

Endast för det fall, att det ur samhällelig synpunkt befunnes nödvändigt,

hade man anledning räkna med att en skadad eller förstörd fastighet

komme att omedelbart iståndsättas. För dylikt fall syntes det naturligt,

att staten förskotterade för återuppbyggnaden erforderliga medel samt

att hänsyn härtill finge tagas vid slutuppgörelsen efter kriget. Något

förbud mot att återuppbyggnad skedde på privat initiativ och

med privata medel borde självfallet ej ifrågakomma, men även för sådant

fall syntes den definitiva skaderegleringen böra få anstå tills samtliga fastighetsskador

skulle ersättas. Då vidare behovet av medel för den allmänna

skaderegleringen ej kunde ens tillnärmelsevis förutberäknas, borde åtgärder

för den härför behövliga medelsanskaffningen ej vidtagas förrän efter krigets

slut. Det vore emellertid sannolikt, att då omedelbart ett belopp erfordrades

av sådan storleksordning, att fastigheterna ej skulle kunna på en gång

fullgöra sin bidragsskyldighet. Det torde därför vara nödvändigt, att staten

tillhandahölle medel, vilka sedermera finge amorteras under en följd av år.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

19

Utredningen uppehåller sig ingående vid spörsmålet, huruvida kostnaderna

borde bäras enbart av fastighetsägarna eller huruvida icke även institutioner,

som beviljat kredit mot inteckningssäkerhet, skulle bidraga. Beträffande

utredningens behandling av detta spörsmål hänvisas till propositionen

sid. 36—39.

Utredningen bar vidare till granskning upptagit frågan huruvida samtliga

av beredskapsplanen omfattade fastigheter skola sammanslås till ett kollektiv

eller uppdelas i grupper med begränsning av bidragsskyldigheten till att

avse ersättningarna inom varje särskild grupp. I samband härmed uppkommer,

påpekar utredningen, spörsmålet, huruvida den maximala bidragsskyldigheten

borde vara lika för alla eller differentieras för olika slag av

fastigheter. Utredningen har i dessa avseenden haft under övervägande flera

olika huvudalternativ. Av dessa har utredningen förklarat sig utan tvekan

förorda det, som innebure, att samtliga fastigheter skulle utgöra ett kollektiv

med samma maximala bidragskvot för alla.

Utredningen har ingående behandlat frågan om de principer, som böra

ligga till grund för skaderegleringen beträffande fast egendom (se härom

propositionen sid. 41—42). Härvid har utredningen särskilt beaktat den

för ersättningsgrundernas utformning synnerligen viktiga omständigheten,

att lång tid kan förflyta mellan skadans inträffande och dess reglering; sålunda

har utredningen bland annat påpekat, att hänsyn torde få tagas till penningvärdets

förändringar under denna tid. Utredningen har emellertid funnit,

att vid en närmare granskning av skaderegleringsfrågan flera spörsmål

uppställa sig, för vilkas besvarande kräves kännedom om utvecklingen under

och omedelbart efter kriget såväl på det ekonomiska området som i

andra avseenden. Här rörde man sig, anför utredningen, överhuvud taget

på så osäker mark, att utredningen för sin del ansåge uteslutet att redan

nu lagstiftningsvägen fastslå detaljerade principer för skaderegleringen.

I förevarande avseende har därför i utredningens lagförslag endast medtagits

en bestämmelse, enligt vilken det ankommer på Kungl. Majit att meddela

erforderliga föreskrifter.

Beträffande skada å inventarier och produkter inom jordbruk och

trädgårdsskötsel, som skall ersättas i samma ordning som fastighetsskador,

framhåller utredningen, att ersättandet av skador å sådan egendom

främst åsyftar att under krig vidmakthålla livsmedelsproduktionen i en för

folkets försörjning nödvändig omfattning. För att detta syfte skulle kunna

nås vore det, anför utredningen, uppenbarligen nödvändigt, att skadorna ersattes

snarast möjligt och med tillämpande i allt väsentligt av ersättningsgrunderna

inom brandförsäkringen. Detta gällde dock icke, därest omständigheterna

vore sådana, att produktionen ej kunde fortsättas, även örn ersättning

lämnades.

Slutligen må här omnämnas, att utredningen icke funnit skäl föreligga

för lämnande av ersättning även för den inkomstförlust, ägaren av en skadad

eller förstörd fastighet tede under tiden från skadans inträffande lill

dess den blivit ersatt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Rörande innehållet i de över utredningens förslag i förevarande del avgivna

yttrandena får utskottet hänvisa till därför lämnad redogörelse i propositionen

å sid. 43—53.

Föredragande departementschefen har anfört bland annat följande:

Det måste anses vara ett samhälleligt intx-csse av synnerlig vikt, att efter

ett krig återuppbyggnad och reparation av förstörda eller skadade fastigheter

snarast möjligt påbörjas och därefter fortgår i den utsträckning omständigheterna

påkalla. Att sa sker är av största betydelse ej blott för ägare av

krigsskadade fastigheter och innehavare av inteckningar i desamma utan för

det ekonomiska livet överhuvud taget. Jämväl starka sociala skäl tala härför.

Jag biträder —- såsom torde framgå av vad jag redan tidigare i annat

sammanhang anfört — i princip utredningens mening, att staten bör lämna

sin medverkan till att detta återuppbyggnadsarbete kan bedrivas på ett effektivt

och rationellt sätt.

Utredningen synes emellertid hava utgått ifrån, att staten kort tid efter

krigets slut skulle på en gång förskottera det för skadornas ersättande behövliga

beloppet, vilket vid den största av den föreslagna beredskapsplanen

täckta skadegörelsen eller fem procent av fastigheternas samlade värde skulle

enligt utredningens förslag uppgå till omkring 1,150 miljoner kronor. Det

torde, såsom i de av fullmäktige i riksbanken och minoriteten av riksgäldsfullmäktige

avgivna yttrandena med styrka framhållits, bliva svårt eller omöjligt

för staten att en kortare tid efter krigets slut upplåna eller på annat sätt

anskaffa en så betydande summa för ändamålet. Man måste härvid, på sätt

i nämnda yttranden påpekats, beakta, att statens ekonomiska ställning efter

genomkämpat krig med största .säkerhet är mycket ansträngd. Statens ekonomiska

medverkan kommer att krävas för en mångfald skilda uppgifter,

bland vilka iståndsättandet av krigsskadade fastigheter endast är en, om

också betydelsefull sådan. En avvägning emellan de olika intressena måste

ske för avgörandet av frågan, för vilka ändamål till buds stående medel skola

i första hand användas. Jag delar uppfattningen, att det på anförda skäl

måste anses uteslutet att på förhand binda staten vid skyldighet att omedelbart

eller kort tid efter kriget förskjuta belopp av den storleksordning, varom

här kan bliva fråga.

Saken torde emellertid komma i ett delvis annat läge under förutsättning,

att de för skadornas ersättande erforderliga medlen icke måste av staten tillhandahållas

på en gång utan utbetalningen kan fördelas över flera år. Möjligheterna

till medelsanvisning skulle härigenom väsentligt förbättras. Längden

av den tidrymd, som kan behövas för att staten skulle kunna fullgöra ett

åtagande av här avsedd art, är givetvis beroende på skadornas storlek samt

det finansiella läget efter kriget. Att redan nu fastställa en sådan tidrymd

lärer alltså vara omöjligt. Det synes emellertid önskvärt, att den tidsperiod,

under vilken för skaderegleringen erforderliga medel skulle tillhandahållas,

icke blir alltför utsträckt. Under antagande att staten efter krigets slut under

fem år med lika andel varje år förskotterade de behövliga medlen, skulle

staten, om den totala ersättningsskyldigheten belöpte sig till omförmälda maximibelopp,

1,150 miljoner kronor, hava att årligen ställa 230 miljoner kronor

till förfogande. Även med beaktande av vanskligheten att på förhand uttala

sig om förhållandena efter ett eventuellt krig synes det tänkbart, att staten

skulle kunna förskjuta ett på detta sätt begränsat belopp. Det må härvid

framhållas, att den säkerhet, som kan lämnas för ett statligt lån för ifrågavarande

ändamål, torde vara den bästa möjliga, i det att de för fastigheterna

utgående krigsskadebidragen enligt förslaget tillerkännas förmånsrätt i den

fasta egendomen före intecknad gäld. Nämnas må också, att under samma

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43-

21

tid icke obetydliga belopp — till storleken beroende på den bidragsskyldighet,

som ålägges fastigheterna — komma att i form av dylika krigsskadebidrag

återinflyta till statskassan.

Därest statens ekonomiska medverkan förutsättes skola lämnas i den efter

omständigheterna lämpade form, som jag här föreslagit, synes något hinder

knappast möta mot ett åtagande i princip från statens sida att förskjuta

medel för skadeersättningarnas utbetalande. Tidpunkten för dessa förskott

får i anslutning till det anförda bliva beroende på prövning framdeles med

hänsyn till då rådande förhållanden. I lagtexten kan denna tanke förslagsvis

komma till uttryck genom en bestämmelse av innebörd att ersättning skall

utbetalas efter krigets slut vid tidpunkt, som Konung och riksdag bestämma.

Det förefaller som örn efter dessa linjer skulle kunna vinnas en för staten

godtagbar lösning. Då den samtidigt synes ägnad att i görligaste utsträckning

tillvarataga de med fastigheterna förbundna enskilda intressena, tillstyrker

jag, att den lägges till grund för lagstiftningen i ämnet. Den av utredningen

i detta sammanhang berörda frågan örn förskotterande av medel

för möjliggörande jämväl av ersättning i vissa fall redan under pågående

krig torde jag få behandla i det följande.

Vad riksgäldsfullmäktige anfört rörande önskvärdheten av privat initiativ

för anskaffande av medel till återuppbyggnad synes värt allt beaktande. Den

här tillstyrkta anordningen, att staten i den utsträckning som är möjlig tillhandahåller

medel, innebär givetvis icke något hinder mot iståndsättande av

skadade och förstörda fastigheter på enskilt initiativ och med enskilda medel.

Genom att så sker minskas ju behovet av statens medelsanskaffning för

återuppbyggnadsarbetet.

Med den utgångspunkt utredningen haft, eller att skaderegleringen i stort

sett skulle äga runi vid en och samma tidpunkt efter kriget, har utredningen

saknat anledning alt beröra vissa spörsmål, som uppkomma därest skaderegleringen

utsträckes under en längre tid. En första fråga, som härvid uppställer

sig, är vilka skadelidande som först skola få sin ersättning och vilka

som skola vänta till en senare tidpunkt. Att redan nu avgöra frågan om ordningen

för ersättningarnas utbetalande måste anses uteslutet; spörsmålet

lärer böra lösas först efter kriget. Den riktlinje, man härvid har att följa,

torde vara, att skador å den för samhället som sådant mest betydelsefulla

egendomen böra ersättas i främsta rummet. Då, såsom senare kommer att

beröras, någon skyldighet att använda utfallande ersättningsbelopp till återuppbyggnad

icke torde böra föreskrivas, förefaller det kunna i vissa fall vara

lämpligt att låta sådana skadelidande, vilka ej ämna använda medlen till

återuppbyggnad, erhålla ersättning senare än övriga.

Därest skaderegleringen utsträckes under en längre tid, måste vidare avgöras,

huruvida ränta skall beräknas å innestående ersättningsbelopp. Med

ett system, vilket bygger på principen örn samtliga fastighetsägares gemensamma

ansvar för krigsskador, måste det enligt min mening följa, att likhet

i ersättningshänseende såvitt möjligt skall iakttagas. För utjämnande av den

olikhet härutinnan, som blir följden vid ersättningarnas utbetalande å skilda

tider, synes det oundgängligt att skadelidande tillerkännes ränta å oguldna

ersättningsbelopp från viss angiven tidpunkt. Denna tidpunkt torde lämpligen

böra bestämmas så alt det kan beräknas, att en överblick över krigsskadornas

omfattning och finansieringsmöjligheterna därvid vunnits. Förslagsvis

synes den kunna fastställas lill sex månader efter krigets avslutande.

Efter vilken räntefot sådan ränta skall utgå torde ej för närvarande

kunna avgöras. Sistberörda spörsmål får bliva föremål för prövning efter

krigets slut, då den ekonomiska situationen kan överblickas.

Vad nu anförts har närmast avsett skaderegleringen efter kriget. Emel
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

lertid kunna skador uppkomma å sådan egendom, att deras ersättande redan

under kriget framstår såsom nödvändigt. Sålunda kan exempelvis upprätthållandet

av driften vid vissa industrier och jordbruk vara ett livsvillkor

för samhället. För fall av här avsedd art har utredningen föreslagit, att skadorna

skola helt eller delvis ersättas redan under kriget samt alt staten skall

förskjuta erforderliga medel. Häremot torde i princip intet vara att erinra.

---- Emellertid måste givetvis statens skyldighet i förevarande hänseende

bliva beroende på dess möjligheter att skaffa medel.---

Enligt utredningens förslag skall den å fastigheterna belöpande bidragsskyldigheten

vid en skadegörelse motsvarande fem procent av fastigheternas

sammanlagda värde fullgöras under loppet av högst tjugu år och med en

fjärdedels procent om året; är skadegörelsen av mindre omfattning, skall enligt

förslaget det årliga bidraget bibehållas oförändrat och betalningstiden

i stället avkortas. Att det årliga bidraget fastställes att utgå med visst, av

skadegörelsens storlek oberoende belopp finner jag ändamålsenligt. Däremot

anser jag, att, för möjliggörande av en snabbare avveckling av skaderegleringen,

betalningstiden bör avsevärt förkortas, något som även framhållits

under remissbehandlingen. Jag föreslår i sådant hänseende, att krigsskadebidrag

uttagas med årligen en halv procent av fastighetens värde till

dess erforderligt belopp influtit, dock längst under tio år. Fördelarna av att

betalningstiden på detta sätt förkortas torde överväga de olägenheter, som

kunna vara förenade med en ökad belastning av fastigheterna under samma

tid. Ett årligt bidrag av angivna storlek torde, ehuru betydande, dock

kunna bäras av fastighetsägarna.

Enligt utredningens förslag åligger det staten, förutom att förskottera för

skaderegleringen erforderliga belopp, jämväl att lämna dylikt förskott utan

ränta. Regleringen av krigsskador å fast egendom är, såsom framgår av vad

tidigare anförts, jämväl enligt min mening ett samhällsintresse av sådan

ordning, att statens medverkan är motiverad. Örn än skäl kunna åberopas

för att denna medverkan sker —■ förutom genom förskotter ande i viss utsträckning

av ersättningsbeloppen — jämväl i form av ekonomiskt bidrag

till skaderegleringen, anser jag mig likväl förhindrad tillstyrka, att någon

utfästelse på denna punkt nu göres. Förut har framhållits, att man måste

räkna med såväl att statens ekonomiska möjligheter efter ett krig äro synnerligen

begränsade som även att krav på statskassan komma att ställas från

många håll och sannolikt till betydande belopp. Utredningen har, under

förutsättning att staten på en gång efter krigets slut lillhandahölle det vid

en förstörelse av fem procent av fastigheternas totalvärde erforderliga beloppet,

beräknat sammanlagda räntekostnaden för staten vid en amorteringstid

av tjugu år, med en antagen räntefot av fem procent till 697 miljoner kronor

samt med en räntefot av fyra procent till 543 miljoner kronor. Under i övrigt

samma förutsättningar men med en återbelalningstid av tio år skulle

motsvarande belopp uppgå till 339 respektive 268 miljoner kronor. Beräkningarna

bygga på förutsättningen att för medelsanskaffningen upptages ett

statligt lån med fast annuitet. Skulle lånet återbetalas under tio år medelst

fasta kapitalavbetalningar och årlig förräntning av det för vart år kvarstående

kapitalet, bleve motsvarande siffror 316 respektive 253 miljoner. Örn

staten, på sätt jag föreslagit, ej tillhandahåller för skaderegleringen erforderliga

belopp på en gång kort efter kriget utan förskotterar medlen under

en lämplig tidrymd, minskas givetvis räntekostnaderna. Bestämmes nämnda

tidrymd till fem år, skulle ränteutgiften — under antagande av ett statligt

lån med fast kapitalavbetalning och förräntning efter fem procent — utgöra

omkring 200 miljoner kronor. Beräknas sistnämnda ränta efter fyra

i stället för fem procent, blir under i övrigt oförändrade förutsättningar be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

23

loppet 160 miljoner kronor. Även om detta belopp kan synas överkomligt, är

det, med hänsyn till vad nyss anförts, icke lämpligt att staten på förhand

ålager sig att efter ett krig svara för en utgift av denna storlek för tillgodoseende

av en viss intressegrupp. Jag förutsätter emellertid att frågan örn

statens ekonomiska medverkan upptages till omprövning efter krigets slut

med hänsyn till då rådande förhållanden.

Enligt vad jag i det föregående föreslagit, skall ränta utgå å ersättningsbelopp,

som utestår oguldet mer än sex månader från krigets slut. Vid en

förräntning efter tre procent skulle, örn skaderegleringen fördelas över en

period örn fem år, ifrågavarande räntekostnad högst uppgå lill sammanlagt

omkring 70 miljoner kronor. Då denna kostnad, om annat ej bestämmes, bör

inräknas i det belopp, som skall ersättas av de å fastigheterna belöpande

krigskadebidragen, minskas beredskapsplanens effektivitet med motsvarande

belopp. Frågan örn ekonomisk medverkan från statens sida torde här,

i likhet med vad som anförts beträffande räntan å av staten förskotterade

medel, böra upptagas till prövning efter krigets slut med hänsyn till de förhållanden

som då råda.

De i det föregående icke berörda ekonomiska förpliktelser, som enligt utredningens

förslag skola åvila statsverket, torde ej kunna uppgå till belopp

av större betydelse. Ifrågavarande förpliktelser avse, att staten ansvarar

dels för krigsskadebidrag, från vars gäldande befrielse i särskilt fall meddelats,

dels för ersättningsbelopp som kan hava för mycket utbetalats, dels

ock för till äventyrs uppkommande förlust i anledning av att vid ersättningarnas

bestämmande antagits komma att inflyta mer än som vid bidragsperiodens

utgång verkligen influtit. Praktiska skäl tala för bibehållandet

av denna anordning. De betänkligheter, som härutinnan framkommit i ett

par yttranden, finner jag därför ej vara av beskaffenhet att föranleda ändring

i förslaget i dessa delar.

Någon indelning av fastigheterna i olika riskgrupper torde, i anslutning

till vad utredningen föreslagit, ej böra ifrågakomma i annan mån än som

följer därav alt ersättning för krigsskador å inventarier och produkter inom

jordbruk och trädgårdsskötsel samt å vissa skogsprodukter skall beredas

medelst de för fastigheterna utgående avgifterna. Den förmånsställning i ersättningshänseende,

som härigenom tillagts jordbruksfastigheter, torde uppväga

den mindre risk, för vilken sådana fastigheter kunna anses vara utsatta.

Vad svenska jämvägsföreningen anfört beträffande de värden, efter

vilka krigsskadebidrag för järnvägsfastigheter böra utgå, anser jag icke böra

föranleda ett frångående av principerna om att samtliga fastigheter skola

bidraga till ersättningarna efter sitt villde. Den ordning, i vilken värdena

för de enskilda järnvägarnas fastigheter skola bestämmas, torde, såsom utredningen

föreslagit, böra avgöras av Konungen. Man synes kunna utgå

från, att av föreningen framfört önskemål örn att bliva representerad vid

verkställandet av en eventuell värdering härvid beaktas.

Jag ansluter mig till utredningens förslag, att det bör ankomma på

Konungen att meddela erforderliga föreskrifter rörande värderingen av uppkomna

krigsskador. För bestämmelser i detta hänseende kräves, såsom

utredningen framhållit, kännedom örn utvecklingen under och omedelbart

efter kriget såväl på det ekonomiska området som i andra avseenden. De

i vissa yttranden behandlade frågorna örn det penningvärde, efter vilket

ersättningarna skola beräknas, samt den byggnadsstandard, sorn därvid skall

tillämpas, ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål torde varken

kunna eller böra på förhand avgöras.

Spörsmålet huruvida det i fråga örn fastigheter bör föreskrivas skyldighet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

att använda utfallande krigsskadeersättning till skadans avhjälpande har

berörts i ett par av yttrandena utan att dock någon bestämd ståndpunkt tagits

härtill. Utredningen, som ej mera ingående behandlat denna fråga,

har ej föreslagit någon dylik skyldighet. Att fastslå att ersättningsbelopp

under alla omständigheter skola användas till återuppbyggnad eller iståndsättande

av förstörda eller skadade fastigheter synes betänkligt. Man kan

icke förutse örn och i vilken utsträckning efter krigets slut återuppbyggnad

lämpligen bör ske. För övrigt torde skyldighet att begagna ersättningsbelopp

till iståndsättande av viss fastighet vara betingad av att full ersättning lämnas.

Härtill kommer, att, då skada å ej endast byggnader utan även mark

och skog skall ersättas, det i vissa fall kan vara omöjligt att helt använda

utfallande ersättningsbelopp till skadans avhjälpande. Skäl synas emellertid

tala för att, såsom utredningen antytt samt bank- och fondinspektionen

ifrågasatt, ersättning, som ej användes till skadans avhjälpande, beräknas

efter särskilda grunder till förhindrande av att den ersättningsberättigade

gör obehörig vinst.

I likhet med utredningen anser jag, att ersättning för inkomstminskning

—- i vidare män än som följer av förslaget om viss räntegottgörelse efter

krigets slut å oguldet ersättningsbelopp — ej bör beredas inom ramen för

den föreslagna lagstiftningen. Den förlust, som tillskyndas en fastighetsägare

genom att fastigheten under kriget ej kan brukas för avsett ändamål, är att

jämställa med annan indirekt skada, som ett krig för med sig. Det måste

anses förenat med stora praktiska svårigheter att genom en lagstiftning på

törhand tillskapa regler för ersättning av sådan indirekt krigsskada.

Varor saint maskiner och redskap inom industri och hantverk.

A. Omfattningen.

Utredningen framhåller, hurusom frågan om beredande av ersättning för

krigsskada å varor uppenbarligen läge på ett helt annat plan än motsvarande

spörsmål med avseende å fast egendom. Den sistnämnda representerade

så gott som alltid ett mer eller mindre bestående värde, vilket förhållande

möjliggjort en anordning med täckning i efterskott av kostnaderna

för skadornas ersättande och med fördelning i mån av behov av fastigheternas

bidrag över en lång följd av år. En varas livslängd inom produktionsoch

distributionsapparaten vore däremot alltid starkt tidsbegränsad, även om

den varierade i mycket hög grad för olika varuslag. Det hade därför från

början stått klart, att man mäste söka lösningen av den föreliggande frågan

i vad den rörde varor efter sedvanliga försäkringslinjer med löpande premiebetalning

sa anpassad, att jämvikt upprätthölles mellan inkomster och

utgifter.

Utredningen har övervägt, huruvida försäkringen av varor skulle vara obligatorisk

eller frivillig, samt, såsom förut nämnts, förordat det senare alternativet.

Beträffande utredningens motivering härför får utskottet hänvisa till

propositionen sid. 59.

Utredningen har anfört, att enligt vad som upplysts från olika näringsorganisationers

sida torde numera praktiskt taget alla varulager av nämnvärd be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

25

tydenhet vara brandförsäkrade, och det hade då legat nära till hands att söka

grunda anslutningen till krigsskadeförsäkringen på förefintligheten av vanlig

brandförsäkring. Verkställda undersökningar hade visat, att man kunde

vänta största beredvillighet från brandförsäkringsbolagens sida att biträda

med försäkringens genomförande. Utredningen föreslår vid sådant förhållande,

att försäkringens omfattning principiellt bestämmes så, att varje i svenskt

försäkringsbolag eller i utländsk försäkringsanstalt med verksamhet i Sverige

brandförsäkrat varulager skall vara obligatoriskt försäkrat mot krigsskada

för samma försäkringsbelopp som gäller i fråga om brandförsäkringen. Från

denna huvudregel gälla emellertid enligt förslaget två undantag. Det ena avser

de inom fastiglietskollektivet inrymda jordbruks- och trädgårdsprodukterna.

Det andra undantaget innebär, att från krigsskadeförsäkringen skola

vara undantagna alla varulager med lägre försäkringsvärde än 2,000, varmed

åsyftas att förvaltningsapparaten ej skall behöva tyngas med ett stort antal

små försäkringar utan större betydelse för lagstiftningens syften.

Utredningen påpekar, att industrien berördes av utredningens förslag beträffande

såväl fastigheter som varor. Den ofta mycket väsentliga del av

ett industriföretags realvärden, som utgjordes av andra arbetsmaskiner och

redskap än dem, som vore att anse som fast egendom, vore det enligt utredningens

mening ej möjligt att inordna vare sig under den för fastigheterna

föreslagna beredskapslagstiftningen eller under varuförsäkringen. Jämfört

med å ena sidan den fasta egendomen och å andra sidan varorna intoge den

maskinella utrustningen en mellanställning. För att tillgodose det allmännas

intresse av produktionens upprätthållande under krig måste krigsskadorna

å maskinerna liksom i fråga örn varorna ersättas snarast möjligt efter skadetillfället,

så att ekonomiska hinder för nyanskaffning eller iståndsättande ej

behövde uppkomma. Skadorna kunde emellertid bliva av så stor omfattning,

att det måste anses uteslutet att helt täcka kostnaderna för skadeersättningarna

genom uttagande av avgifter i förskott från industrien. Man finge

därför räkna med möjligheten, att dessa avgifter till väsentlig del uttoges i

efterskott på liknande sätt som föreslagits med avseende å fast egendom.

Det hade vid sådant förhållande synts utredningen enklast, att ett tredje kollektiv

bildades, omfattande maskiner och redskap inom industri och hantverk,

och att det sålunda bildade kollektivet gjordes till föremål för försäkring.

På i stort sett samma skäl som i fråga örn varor föreslår utredningen, alt

även maskinförsäkringen skall vara obligatorisk och omfatta samtliga inom

landet befintliga maskiner och produktiva inventarier i övrigt, som genom

ett och samma försäkringsbrev brandförsäkrats till ett värde icke understigande

en viss gräns. Gränsen för delaktighet har här satts något högre än

för varulager, nämligen lill 5,000 kronor. Till nu angivna kollektiv har,

såsom tidigare omnämnts, även hänförts de enskilda järnvägarnas rullande

materiel.

Efter redogörelse för de över utredningens förslag i förevarande del avgivna

yttrandena (sid. 01—(52 i propositionen) har föredragande departementschefen

anfört bland annat följande:

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

I likhet med utredningen anser jag, att krigsskadeförsäkringen av varor

och maskiner bör vara obligatorisk. Av praktiska skäl torde det vidare vara

nödvändigt att, såsom utredningen jämväl föreslagit, försäkringen grundas

på förefintligheten av vanlig brandförsäkring. Att ordna en obligatorisk

^^skadeförsäkring jämväl beträffande värden, vilka ej täckas av gällande

brandförsäkring, torde svårligen låta sig göra. Däremot anser jag de invändningar

befogade, som riktats mot utredningens förordande av att från försäkringsskyddet

undantaga varulager och maskiner med lägre brandförsäkringsvärde

än 2,000 respektive 5,000 kronor. Det lämpligaste synes vara, att

begränsningen borttages och att alltså försäkringsskyddet för krigsskada helt

anslutes till brandförsäkringsskyddet. Jag tillstyrker, att utredningens förslag

ändras i överensstämmelse härmed.

Från regeln om krigsförsäkringens anknytning till gällande brandförsäkring

synes mig emellertid ett betydelsefullt undantag böra göras. Genom den

anförda begränsningen skulle nämligen varor och maskiner under transport,

då de i allmänhet ej torde omfattas av brandförsäkringsavtal, komma att

falla utanför lagstiftningens tillämpningsområde. Med hänsyn till vikten av

att sådan egendom erhåller skydd mot krigsrisk jämväl under transport föreslår

jag, att varor och maskiner, som omedelbart före transportens början

äro brandförsäkrade, inbegripas under krigsförsäkringen.

B. Finansieringen och skaderegleringen.

Såsom tidigare omförmälts skola enligt utredningens förslag varor och maskiner

bilda var sitt kollektiv med skilda finansieringsplaner. Enligt förslaget

skola vidare premierna inom vartdera kollektivet utgå i förhållande

till brandförsäkringsvärdet, oberoende av varulagrets eller maskinuppsättningens

belägenhet och karaktär. Beträffande utredningens skäl till dess

ståndpunkt i detta hänseende må hänvisas till propositionen sid. 63—64.

Såsom förut berörts skola enligt utredningens förslag kostnaderna för försäkringen

av varor bestridas genom försäkringsavgifter, vilka skola utgå för

den tid kriget pågår. Utredningen framhåller, att, då ingen möjlighet finnes

att förutberäkna den erforderliga premiens storlek, denna från början finge

fastställas helt godtyckligt. Premiesättningen borde därför avse tämligen

korta tidsperioder, förslagsvis kvartal, så att det bleve möjligt att tid efter

annan i mån av vunnen erfarenhet sänka eller höja premien. Enligt förslaget

skall det ankomma på statens krigsskadenämnd att härutinnan träffa

erforderliga avgöranden.

Vad angår försäkringen av maskiner innebär utredningens förslag att i

omedelbar anslutning till ett krigsutbrott skulle av de till maskinkollektivet

anslutna uttagas en avgift, vilken liksom beträffande varuförsäkringen

måste bestämmas jämförelsevis godtyckligt. I den mån denna avgift ej försloge

till löpande kostnader för skadereglering och förvaltning, skulle erforderliga

medel förskjutas av statsverket. Ny avgift skulle, om sådan visade

sig erforderlig, uttagas först efter ett år. På anförda skäl har utredningen

funnit det icke tillrådligt att så länge kriget varade uttaga högre avgift

för maskinförsäkringen än en procent för år av brandförsäkringsvärdet.

Enligt förslaget skall efter krigets slut, med hänsyn till det verkliga

skadeförloppet och totalkostnaderna, ett nytt avvägande ske i fråga örn av
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

27

giftens storlek i fortsättningen. Utredningen framhåller beträffande maskinförsäkringen

slutligen, att avgiften och betalningstiden måste bestämmas så,

att de belopp, som sammanlagt bomme att inflyta, täckte icke enbart de direkta

utgifterna för skadereglering och förvaltning utan jämväl kostnaderna

för förräntning av de medel staten under kriget förskotterat. Liksom i fråga

om varuförsäkringen ansåge utredningen nämligen, att maskinförsäkringen

borde vara helt självförsörjande.

För skaderegleringen inom krigsskadeförsäkringen av varor och maskiner

torde, anför utredningen, i allt väsentligt få tillämpas samma grunder sorn

inom brandförsäkringen.

En redogörelse för de över utredningens förslag i förevarande del avgivna

yttrandena återfinnes å sid. 66—67 i propositionen.

Föredragande departementschefen har förklarat sig biträda vad utredningen

föreslagit rörande finansieringen av krigsförsäkringen utav varor och

maskiner. Jämväl i fråga om sättet för skaderegleringen har departementschefen

anslutit sig till utredningens förslag, eller att denna reglering bör ske

efter i huvudsak samma grunder som de, vilka tillämpas inom brandförsäkringen.

Vidare har departementschefen anfört:

Utredningen har förutsatt, att ersättning för skada å varor och maskiner i

regel skall utbetalas omedelbart eller snarast möjligt efter skadans inträffande,

men ej föreslagit några närmare bestämmelser i detta hänseende. Såsom

utredningen framhållit måste man emellertid beträffande maskinförsäkringen

förutsätta, att influtna försäkringsavgifter ej förslå till att omedelbart täcka

uppkomna skador, något som även i viss utsträckning kan tänkas äga tilllämpning

med avseende å varuförsäkringen. För sådant fall har utredningen

föreslagit, att staten, som meddelar försäkringen, skulle förskjuta erforderliga

medel för utbetalning av ersättningar. Ehuru jag i princip delar utredningens

uppfattning i fråga örn liden för ersättningarnas utgivande, torde

dock enligt min mening någon ovillkorlig skyldighet i delta hänseende icke

böra föreskrivas. Statens möjlighet att i erforderlig utsträckning förskottera

medel kan lika litet här som då det gäller ersättning för fastighetsskador

på förhand bedömas. Tidpunkten för skadeersättningarnas utbetalande torde

därför få bliva beroende av medelstillgången. Härvid bör givetvis beaktas,

att ersättning i främsta rummet lämnas för sådan skada, vars snabba reglerande

ur det allmännas synpunkt framstår såsom nödvändig. För att i görligaste

mån åstadkomma likhet i ersättningshänseende vill jag emellertid, på

samma sätt som i fråga örn ersättningen för fastighetsskador, föreslå, att

ränta må åtnjutas å innestående ersättningsbelopp. Tidpunkten, från vilken

räntan skall beräknas, synes — i viss anslutning till vad som gäller i fråga

örn utbetalning av försäkringsbelopp enligt lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal

■—- lämpligen kunna bestämmas till en månad från det anmälan

om skadan jämte, i den mån så är möjligt, bestyrkt redogörelse för

den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans art och

omfattning inkommit. Räntans storlek synes ej kunna angivas redan nu;

det torde få ankomma på Kungl. Majit att härutinnan besluta, då frågan

blir aktuell. Jag tillstyrker, att bestämmelser av angiven innebörd upptagas

i lagförslaget.

Såsom krigsskadeförsäkringen av varor och maskiner här föreslagits skola

anordnas, synes det naturligt att, på sätt utredningen förutsatt, staten tillgodoräknar

sig ränta å för skaderegleringen förskjutna belopp. Vid försäkringsavgiftens

beräknande måste hänsyn alltså tagas härtill.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Administrativa spörsmål.

I fråga om bidragsskyldigheten för fastigheter har utredningen, såsom

förut berörts, förordat sådana regler, att frågan, huruvida för en fastighet

krigsskadebidrag skall utgå för visst år eller icke, skall avgöras efter fastighetens

karaktär av »bidragspliktig» eller »undantagen» vid årets ingång,

samt att bidragsbeloppet skall bestämmas på grundval av det för året gällande

taxeringsvärdet eller, därest sådant saknas, i annan ordning fastställt

värde; bidragen skola uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

Utredningen framhåller, att en fastighet, för vilken ersättning

för krigsskada utgått, sålunda kunde övergå till gruppen »undantagna fastigheter»

och alltså bliva befriad från fortsatt bidragsplikt, och att å andra

sidan en fastighet utan rätt till ersättning kunde bliva bidragspliktig. Bidrag

komme vidare att utkrävas för fastighetsvärden, som tillkommit efter krigets

slut och som alltså aldrig varit utsatta för skaderisk av här ifrågavarande

art. Utredningen anför, att den till fullo insåge, att erinringar kunde

göras mot förslaget i dessa avseenden, men den ville samtidigt betona, att

det här gällde en undantagslagstiftning för utomordentliga förhållanden,

under vilka enskilda rättvisesynpunkter måste i större eller mindre utsträckning

få stå tillbaka.

Utredningen föreslår, att skaderegleringen skall helt ankomma på statens

krigsskadenämnd. Enligt förslaget skall nämnden vara ensam avgörande i

frågor, huruvida och med vilket belopp ersättning för krigsskada skall utgå.

Sådana frågor skola enligt förslaget ej kunna dragas inför domstols prövning,

och ej heller skola i administrativ väg besvär över nämndens beslut

kunna anföras. Det har nämligen för utredningen stått klart, att det skulle

vara i hög grad äventyrligt, om möjlighet funnes för ett kullkastande av

de principer nämnden kanske under mycket lång tid tillämpat för skaderegleringen.

Utredningen framhåller, att om sålunda nämnden tillerkännes det slutliga

avgörandet i ersättningsfrågor, det uppenbarligen vore av allra största

vikt, att nämnden sammansattes på sådant sätt, att säkerhet vunnes för att

riktiga avgöranden komme att träffas. Med hänsyn till ovissheten beträffande

de förhållanden, under vilka nämnden kommer att arbeta, har utredningen

emellertid ej velat i lagen fastslå närmare bestämmelser angående nämndens

organisation och verksamhet utan ansett det böra överlåtas åt Konungen att

härutinnan meddela erforderliga föreskrifter. Endast vissa bestämmelser rörande

nämndens sammansättning vid avgörandet av ersättningsfrågor hava

upptagits i lagförslaget.

Då enligt utredningens förslag den enskilde avskäres från möjligheten att

få ett av nämnden meddelat beslut omprövat, har det emellertid synts utredningen

påkallat, att den ordning, i vilken värdering av inträffade skador skall

verkställas, regleras i lagen, även om föreskrifterna härom äro av den art,

att de skulle kunna meddelas i administrativ väg. Genom dessa föreskrifter

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

29

har utredningen velat bereda de skadelidande full säkerhet för att deras synpunkter

på ersättningsfrågan komma under bedömande vid ärendets avgörande.

Beträffande innebörden av dessa föreskrifter tillåter sig utskottet att

hänvisa till sid. 71 i propositionen.

Efter en redogörelse för de över utredningens förslag i förevarande del avgivna

yttrandena (sid. 72—74 i propositionen) har föredragande departementschefen

anfört bland annat följande:

Utredningens förslag, att för ett vart kalenderår skall erläggas krigsskadebidrag

för de fastigheter, varå lagen vid årets ingång äger tillämpning, samt

att bidragen skola bestämmas i förhållande till fastigheternas under bidx-agsperioden

växlande värden, förefaller ändamålsenligt. De betänkligheter som

kunna resas mot att bidrag härigenom komma att utkrävas för fastighetsvärden,

vilka tillkommit efter krigets slut och vilka sålunda ej varit utsatta

för krigsrisk, synas mig övervägas av de fördelar, som i praktiskt hänseende

vinnas med den av utredningen föreslagna anordningen.

För handhavandet av ifrågavarande verksamhet torde det vara nödvändigt

att, såsom utredningen föreslagit, ett särskilt statligt organ tillskapas.

De närmare bestämmelserna med avseende å detta organ, statens krigsskadenämnd,

torde, på sätt anförts, få i sinom tid meddelas av Kungl. Majit,

som jämväl bör hava att utse ledamöter i nämnden. Mot vad utredningen

i detta sammanhang föreslagit i fråga örn nämndens befogenheter samt örn

värdering av uppkomna krigsskador har jag ej något att erinra. Beträffande

särskilt förslaget, att nämnden skall vara ensam avgörande i frågor, huruvida

och med vilket belopp ersättning för krigsskada skall utgå, finner jag,

om än de i yttrandena framförda erinringarna häremot icke kunna frånkännas

betydelse, likväl de skäl, som av utredningen åberopats för dess

ståndpunkt i förevarande hänseende, böra tillmätas avgörande vikt. Vad angår

det i yttrandena anförda fallet, att nämnden ej ansett krigsskada föreligga

medan de allmänna domstolarna vid den skadelidandes mot civilförsäkringsgivaren

väckta ersättningskrav intagit motsatt ståndpunkt, kan framhållas,

att det torde vara nämnden obetaget att under sådana omständigheter

taga ärendet under omprövning. Att ersättningsbelopp, som nämnden

därvid beviljar, i vissa fall kunna komma att stanna på statsverket, torde

ej hava sådan ekonomisk betydelse, att erinran från statens sida behöver

möta mot en dylik anordning.

Lagrådet har gentemot det remitterade förslaget, såvitt därigenom avsetts,

att samtliga krigskadenämndens beslut skulle vara slutgiltiga, erinrat, att prövningen

av vissa vid den föreslagna lagens tillämpning uppkommande tvistefrågor

ej borde undandragas domstolarna. Beträffande omfattningen av dessa

frågor hava däremot i lagrådet yppats olika meningar. I det genom propositionen

framlagda förslaget har beaktats vad lagrådets flesta ledamöter i sådant

hänseende föreslagit eller att nämndens beslut skola vara slutgiltiga,

dock med rätt för den, som ej åtnöjes med nämndens beslut i fråga om vem

rätten till krigsskadeersättning skall tillkomma eller rörande fråga, huruvida

eller i vad mån vid tillämpning av 17 eller 21 § kan å brandförsäkringsavtal

grundas rätt till ersättning eller skyldighet att erlägga avgift, att instämma

sin talan till domstol inom en månad från det han fick meddelande örn beslutet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Beträffande motiveringen till de särskilda paragraferna i lagförslaget må

här endast återgivas vad utredningen vid behandlingen av 1 § anfört rörande

begreppet krigsskada, vilket anförande ej upptagits i propositionen.

Såsom skada, för vilken enligt lagförslaget ersättning skall utgå, har angivits

skada å egendom i följd av krig, vari riket befinner sig (krigsskada).

Med orden »i följd av krig» har avsetts utmärka, att verkligt orsakssammanhang

skall föreligga mellan kriget och skadan. Den närmare beskaffenheten

av detta orsakssammanhang har emellertid ej synts böra angivas

i lagen, enär genom ett sådant förfarande en ej önskvärd bundenhet måhända

kunde bliva följden. Under ett modernt krig kunna ju skador uppkomma

av mångahanda orsaker och att på förhand närmare bestämma,

för vilka skador ersättning skall utgå, har ej ansetts möjligt eller ens önskvärt.

Emellertid torde med det angivna uttrycket höra fordras, att orsakssammanhanget

mellan kriget och skadan ej är alltför avlägset. Vid bedömandet

huruvida orsakssammanhang i nu nämnd bemärkelse skall anses

föreligga kunna säkerligen stundom uppstå svårigheter. Sålunda kan i visst

fall vara tveksamt, huruvida en skada uppstått i följd av krig eller närmast

orsakats av den skadelidandes egen vårdslöshet eller försummelse.

Med krigsskada har utredningen i första hand avsett skada, orsakad av

bombfällning, beskjutning, sprängning, eldsåsättande eller annan liknande

åverkan. Örn den skadegörande handlingen utförts av fientlig eller egen

krigsmakt är i detta sammanhang utan betydelse; skadan har oavsett detta,

om förutsättningarna i övrigt föreligga, uppstått i följd av krig. Även enskilda

personer kunna tänkas i samförstånd med fienden och för att främja

hans krigsmål, bakom fronten genom sabotage eller på annat sätt, åstadkomma

krigsskada. Skada, som föranledes av fiendens beslagtagande av

egendom, inrymmes likaledes under begreppet krigsskada. — Förutom nu

angivna skador kan krigsskada i förslagets mening uppstå av mångahanda

andra anledningar. En grupp av skador, vilken under ett krig kan bliva

rätt omfattande, utgöres av sådana, som uppkomma i följd av en brådskande

utrymning av ett samhälle, då befolkningen utan att hinna vidtaga

nödiga åtgärder till förhindrande av egendomsskada måste lämna samhället.

I den allmänna motiveringen har, i vad angår fast egendom, framhållits,

att lång tid kan komma att förflyta från det krigsskada inträffat till dess

den blir reparerad och att under mellantiden möjligheterna att skydda

egendomen för fortsatt förstörelse äro tämligen små. Sådan fortsatt förstörelse,

såväl i fråga örn fast egendom som annan, inrymmes under begreppet

krigsskada, möjligen med undantag av de fall, då underlåtenhet att

vidtaga nödiga skyddsåtgärder eller annan vårdslöshet kan läggas ägaren

eller med honom likställd innehavare av egendomen till last.

Måhända kan invändas, att förslaget i fråga om begreppet krigsskada lider

av en viss otydlighet, men utredningen har likväl ansett en eventuell

sådan brist vara av mindre betydelse än olägenheten av en formulering

eller exemplifiering, som i framtiden kunde visa sig alltför snäv. Utredningen

har härvid utgått från, att vid lagens tillämpning kan dragas en

tillfredsställande gräns mellan skador i följd av krig och andra skador.

Då enligt förslaget avgörandet av frågor rörande krigsskadeersättning skall

ankomma på en för hela riket gemensam nämnd, torde bristande enhetlighet

i tillämpningen ej heller vara att befara.

Slutligen må här nämnas, att herr N. V. Sandström m. fl. i en inom andra

kammaren väckt motion, nr 100, yrkat, alt riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Majit hemställa örn en skyndsam, allsidig och förutsättningslös ut
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

31

redning angående lämpliga åtgärder för beredande av möjlighet till ersättning

för sådana skador, som svensk medborgare eller svenskt oskiftat dödsbo

kunna tillskyndas genom att bohag eller annan personlig lösegendom

skadas genom fiendens åtgärder vid eventuellt krig, i vilket vårt land blir

invecklat. Statsutskottet, dit motionen hänvisats för behandling, har uttalat,

att utskottet förutsatte att de i motionen framförda synpunkterna komme

att beaktas vid den förutnämnda, den 26 april 1940 beslutade utredningen

av frågan om ersättning av krigsskada å bland annat personlig lösegendom,

samt med hänsyn härtill hemställt, att motionen icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda. Denna hemställan har riksdagen sedermera bifallit.

Det nu framlagda förslaget till lag örn krigsskadeersättning avser att i viss

omfattning reglera de ekonomiska följderna av skadegörelse å egendom genom

krig. Med hänsyn till det moderna krigets totala karaktär måste vidtagandet

av anordningar i detta syfte anses utgöra ett synnerligen betydelsefullt

led i strävandena att höja landets försvarsberedskap. Såsom föredragande

departementschefen framhållit måste, ehuru betydande svårigheter

möta att på förhand överblicka ifrågavarande spörsmål i hela dess vidd, anstalter

av angiven innebörd övervägas och i görligaste mån träffas redan under

fredstid, därest icke vid ett krigsutbrott stora rubbningar i det ekonomiska

livet skola uppkomma.

Det föreliggande förslaget hör bedömas ur den synpunkten, att lagstiftningen

avser utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. För en lagstiftning

sådan som den förevarande måste det allmännas intressen vara vägledande

och enskilda synpunkter i viss utsträckning träda tillbaka. Denna

ståndpunkt har varit avgörande för bland annat spörsmålet om vilken egendom

som genom lagstiftningen bör beredas ekonomiskt skydd mot krigsskada.

Då lagstiftningen berör de ovissa förhållanden, som föranledas av

ett krig, är det vidare uppenbart, att densamma ej kunnat på förhand utformas

i detalj. Vissa frågor äro nämligen av sådan art, att de ej kunna lösas,

förrän vetskap vunnits rörande förhållandena under och efter ett krig, och

beträffande åter andra gäller, att deras lösning lämpligen bör anstå till dess

den föreslagna lagen behöver träda i funktion.

Enligt ifrågavarande lagförslag skall däri avsedd egendom vara obligatoriskt

krigsförsäkrad av staten. Försäkringen är av tre slag, nämligen fastighetsförsäkring,

som förutom fastigheter omfattar vissa inventarier och produkter

inom jordbruk och trädgårdsskötsel samt vissa skogsprodukter, ävensom

varuförsäkring och maskinförsäkring. Fastighets!örsäkringen bygger på

principen örn samtliga fastigheters gemensamma ansvar flir krigsskada intill

en i förslaget närmare angiven gräns. Till gäldande av krigsskadeersättning

inom fastighetskollektivet, vilken i regel skall utbetalas först sedan kriget

upphört, skall nämligen enligt förslaget efter krigets slut för fastigheterna

uttagas en på visst sätt maximerad avgift, s. k. krigsskadebidrag. Därest

summan av krigsskadorna inom fastighetskollektivet jämte kostnaderna över
-

Utskoitet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

stiger det sålunda maximerade krigsskadebidraget, skola ersättningarna jämkas.

Beträffande fastighetsförsäkringen förutsättes vidare, att staten, i den

mån dess ekonomiska ställning efter krigets slut så medgiver, skall under en

med hänsyn till det finansiella läget avpassad tidrymd förskottera de för skaderegleringen

erforderliga medlen. Den föreslagna varuförsäkringen är i stort

sett anordnad efter sedvanliga försäkringslinjer med under kriget löpande

premiebetalning, så avvägd att jämvikt upprätthålles mellan inkomster och

utgifter. Maskinförsäkringen kan, jämförd med å ena sidan fastighetsförsäkringen

och å andra sidan varuförsäkringen, sägas intaga en mellanställning.

Avgift för försäkringen av maskiner skall nämligen utgå för

den tid kriget pågår men, om så skulle erfordras, uttagas även efter krigets

slut tills nödiga medel influtit.

Enligt utskottets mening är det föreliggande förslaget väl ägnat att läggas

till grund för lagstiftning i ämnet. Vad angår finansieringen av krigsskadeersättningarna

för fast egendom finner utskottet visserligen principiella skäl

tala för att förutom fastighetsägarna även inteckningshavarna bidraga till

täckandet av skadekostnaderna. Såsom utredningen anfört torde det emellertid

— bl. a. beträffande en rättvis avvägning mellan fastighetsägarna och

inteckningshavarna samt mellan inteckningshavarna inbördes — vara förenat

med betydande praktiska svårigheter att införa bidragsskyldigliet för

kreditgivarna, liksom kreditgivarandelens övervältrande å fastighetsägarna i

andra former i vilket fall som helst knappast lärer kunna förhindras. Med

hänsyn härtill finner sig utskottet icke kunna biträda det i motionen framställda

önskemålet om verkställande av närmare utredning i syfte att låta den

ekonomiska bördan av krigsskadeersättningen mera rättvist fördelas mellan

de ekonomiska intressenterna i fast egendom.

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet regleringen

av krigsskador å fast egendom vara ett samhällsintresse av sådan vikt att

statens medverkan är motiverad. Denna medverkan skall enligt förslaget i

huvudsak ske genom att slaten i viss utsträckning förskotterar ersättningsbeloppen.

Såsom departementschefen framhållit torde det ej vara lämpligt,

att staten därjämte på förhand åtager sig att efter krigets slut lämna ekonomiskt

bidrag till skaderegleringen. I detta sammanhang vill utskottet

emellertid understryka departementschefens uttalande, att frågan örn statens

ekonomiska medverkan bör upptagas till omprövning efter krigets slut med

hänsyn till då rådande förhållanden.

Genom den föreslagna lagen om krigsskadeersättning löses spörsmålet om

ekonomiskt skydd mot krigsskada å egendom endast delvis. Utskottet vill

framhålla vikten av att frågan om krigsförsäkring å annan än av förslaget

omfattad egendom snarast vinner en tillfredsställande lösning. Då emellerlid

såsom förut nämnts denna fråga är under utredning av särskilt tillkallade

sakkunniga, anser utskottet någon åtgärd från riksdagens sida i nu berörda

hänseende icke för närvarande påkallad.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om krigsskadeersättning

får utskottet anföra följande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43. 33

I 1 § lämnas bland annat en definition av begreppet krigsskada. Enligt

paragrafen förstås därmed skada i följd av krig, vari riket kommit. Vad

utredningen, som i 1 § av sitt lagförslag använt det i sak överensstämmande

uttrycket »skada å egendom i följd av krig, vari riket befinner sig», vid

behandlingen av förevarande paragraf yttrat angående begreppet krigsskada

giver icke anledning till erinran från utskottets sida. Utskottet har

emellertid med hänsyn till frågans stora praktiska betydelse, därest krigsförsäkringen

skulle behöva träda i tillämpning, velat rikta uppmärksamheten

å densamma. Uppenbart är nämligen, att det i många fall kan stöta på

svårigheter att avgöra, huruvida en skada skall anses hava uppkommit i

följd av krig eller av annan anledning. I detta sammanhang vill utskottet

instämma i vad lagradets flesta ledamöter vid behandlingen av 2 § yttrat

eller att det synes önskvärt — för att någon lucka icke skall behöva

uppstå mellan sådan skada som ersättes av försäkringsanstalterna och sådan

som är att hänföra till krigsskada — att vid tolkning och tillämpning

av uttrycket »skada i följd av krig» kunna i viss utsträckning anlägga

lämplighets- och skälighetssynpunkter.

Bland de jämlikt 4 § från lagens bestämmelser undantagna fastigheterna

har utskottet särskilt uppmärksammat dem, som upptagits under 4 moni.

i paragrafen, eller byggnader å annans mark, vilkas värde understiger 500

kronor. Utredningen har framhållit, att jämlikt bestämmelse i kommunalskattelagen

dylika fastigheter ej taxeras. Då enligt förslaget fastigheternas

bidragsphkt skall grundas på taxeringsvärdet, talade enligt utredningens mening

denna omständighet emot medtagandet av sådana fastigheter. Med

hänsyn till de betydande praktiska svårigheter, som i följd härav skulle uppstå

vid inbegripande under lagstiftningen av här avsedda fastigheter, vill

utskottet icke motsätta sig förslaget i denna del. I samband härmed anser

sig emellertid utskottet böra framhålla de svårigheter, som vid skada å

sådana fastigheter kunna komma att uppstå för fastigheternas ägare —

i många fall personer, vilkas enda eller huvudsakliga tillgångar utgöras av

bostadsbyggnader, örn vilka här är fråga. Utskottet förutsätter att, därest

så skulle visa sig nödvändigt, särskilda åtgärder vidtagas till motverkande

av dessa olägenheter.

Vid behandlingen av de bestämmelser i lagförslaget, som avse skaderegleringen

inom fastighetsförsäkringen, har utskottet bemärkt, att i fråga om

fastigheter ej föreskrives skyldighet att använda utfallande ersättningsbelopp

till skadans avhjälpande. Då säkerställandet av återuppbyggnaden efter

ett krig måste anses vara ett av lagstiftningens huvudsyften, ligger det

vid en första granskning måhända närmast till hands att införa dylik skyldighet

som huvudregel. Emellertid torde man icke kunna förutse örn och

i vilken utsträckning efter krigets slut återuppbyggnad lämpligen hör ske,

särskilt beträffande samhällen med olämplig och otidsenlig bebyggelse. Med

hänsyn bland annat härtill ansluter sig utskottet till departementschefens

uttalande, att det synes betänkligt fastslå, alt ersättningsbelopp under alla

Bihang till riksdagens protokoll lOiO. 9 sami. 2 avd. Nr 43. •>

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

omständigheter skola användas till återuppbyggnad eller iståndsättande av

förstörda eller skadade fastigheter. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang

särskilt understryka departementschefens yttrande, att skäl synas

tala för att ersättning, som ej användes till skadans avhjälpande, beräknas

efter särskilda grunder till förhindrande av att den ersättningsberättigade

gör obehörig vinst.

Enligt 10 § i det genom propositionen framlagda förslaget skall fastigheternas

bidragsskyldighet fullgöras inom loppet av tio år med högst en

halv procent för år av värdet å varje särskild fastighet. Motsvarande paragraf

i utredningens förslag stadgade i detta hänseende, att krigsskadebidrag

skulle uttagas med en fjärdedels procent för år under högst tjugu år, vilket

jämväl förordats av motionärerna. Den i båda förslagen till högst fem procent

av värdet begränsade bidragsskyldigheten synes lämpligt avvägd. Mera

tveksam är däremot enligt utskottets mening frågan örn fastställandet av den

tidrymd, under vilken bidragsskyldigheten skall fullgöras. Ehuru en årlig

belastning av fastigheterna i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag måste anses

synnerligen betydande, anser dock utskottet detta förslag böra godtagas. V id

bidragens uttagande under en längre följd av år skulle nämligen lagstiftningens

effektivitet minskas i alltför hög grad, eftersom bidragen skola kunna

användas ej blott, såsom enligt utredningens förslag, för bestridande av ersättningarnas

kapitalbelopp jämte förvaltningskostnader utan även för gäldande

av ränta å av staten förskotterade medel samt i viss utsträckning å

oguldna ersättningsbelopp. Bidragsskyldighetens fullgörande medelst mindre

årliga bidrag under en längre tid skulle även kunna medföra den icke önskvärda

följden, att tiden för skaderegleringen måste utsträckas. Det kan emellertid

ej anses uteslutet, att en omprövning av frågan örn bidragsperiodens

längd kan behöva vidtagas efter krigets slut med hänsyn till då rådande förhållanden,

varvid även vikt torde böra tillmätas den lösning, frågan örn statsbidrag

till skaderegleringen i samband därmed kan komma att erhålla.

Vad nu anförts har närmast avsett det fall, att samtliga krigsskador inom

fastighetskollektivet jämte ränta och kostnader skulle uppgå till eller överstiga

den beräknade bidragssumman. Vid en skadegörelse av mindre omfattning

torde den möjligheten böra vara öppen att uttaga årligt bidrag

med mindre belopp än en halv procent av fastighetens värde under motsvarande

längre tidrymd, vilken dock ej för närvarande bör bestämmas till

mer än tio år. Utskottet kan alltså icke ansluta sig till departementschefens

uttalande, att det årliga bidraget skall fastställas att, oberoende av

skadegörelsens storlek, utgå med en halv procent av fastighetens värde. Vad

utskottet sålunda förordat synes ej strida mot ordalagen i 10 §.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke biträda motionärernas

hemställan om vidtagande av den ändringen i 10 §, att bidrag skall

utgå med högst en fjärdedels procent för år av fastighetens värde, dock

under högst tjugu år.

Jämlikt 10 § skall vidare för varje kalenderår erläggas kngsskadebidiag

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

35

för de fastigheter, varå lagen vid årets ingång äger tillämpning, samt bidragen

bestämmas i förhållande till fastigheternas under bidragsperioden

växlande värden, varvid såsom fastighets värde i regel skall anses dess

taxeringsvärde. De praktiska skäl, som anförts till stöd för den föreslagna

anordningen, synas övertygande. Beträffande fastighet, som drabbats av

krigsskada, innebär förslaget, att bidrag, intill dess fastigheten iståndsatts,

skall utgå efter dess värde i skadat skick. Utskottet har uppmärksammat,

att jordbruksfastighet härigenom synes komma i mindre förmånlig ställning

än andra fastigheter, i det att jordbruksfastighet sällan torde bliva utsatt

för så omfattande skada som annan fastighet; en jordbruksfastighet torde

alltså, även sedan dess åbyggnader förstörts och fastigheten i övrigt skadats,

komma att åsättas ett icke obetydligt taxeringsvärde, medan markvärdet för

t. ex. en förstörd fabriksfastighet ofta lärer vara ringa i förhållande till värdet

av fastigheten i oskadat skick. Jämväl av denna anledning synes fog

finnas för den förmånsställning i ersättningsavseende, som tillagts jordbruksfastigheter

genom att ersättning för krigsskador även å inventarier och

produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel samt å vissa skogsprodukter

skall beredas medelst de för fastigheterna utgående avgifterna.

Den föreslagna maskinförsäkringen omfattar jämlikt bestämmelse i 16 §

i huvudsak maskiner och redskap inom industri och hantverk. Inventarier,

såsom t. ex. affärs- och hotellinredningar, vilka i vissa fall kunna jämställas

med den maskinella utrustningen inom ett företag, lämnas däremot utanför

den obligatoriska krigsförsäkringen. Utskottet anser sig visserligen icke böra

ifrågasätta någon ändring av förslaget på denna punkt men förutsätter

samtidigt, att de tidigare nämnda sakkunniga för utredning av frågan om

ersättning av krigsskada å viss lösegendom hava uppmärksamheten riktad

på detta spörsmål.

I 26 § av lagförslaget givas bestämmelser om den tidrymd, inom vilken

krigsskada skall anmälas, för att rätt till ersättning skall föreligga. Bland

annat stadgas i paragrafen, att denna rätt i varje fall förloras, örn anmälan

ej inkommit till krigsskadenämnden inom ett år efter krigets slut. Utskottet

lämnar förslaget i denna del utan erinran. Dock anser sig utskottet böra

framhålla, att i ett måhända ej ringa antal fall omöjlighet kan komma att

förefinnas för anmälan inom den sålunda angivna tidrymden, t. ex. för krigsfångar,

som ej frigivas förrän efter densammas utgång. Med hänsyn härtill

vill utskottet ansluta sig till vad utredningen vid behandlingen av förevarande

bestämmelse uttalat eller att, därest i följd av stadgandet rättsförlust skulle

uppstå utan försummelse från vederbörandes sida, ersättning för förlusten

torde böra beredas i annan ordning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att propositionen nr 267 måtte bifallas av riksdagen;

samt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

B. att motionen II: 290, i den mån den icke kan anses besvarad

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 juni 1940.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Nörman, Tamm, Löfvander, Roos, Olof Cortsson,

Wistrand, Sten och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herrar Hage, Skoglund, Sandström, Hermansson i Norrköping,

Gardell, Hansson i Örebro, Barnekow och Holm.

408021. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:384 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition med förslag till lag örn vissa ändringar i värnpliktslagen den 30 juni 1936 s. 6 i texten