Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion rörande den norrländska jordfrågans lagvågar m. m.

1940-06-04 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1940:46, Utlåtande i anledning av väckt motion rörande den norrländska jordfrågans lagvågar m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1940 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion rörande den norrländska

jordfrågans lagvågar m. m.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 134,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att

riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla

1) att lägga en ledande tanke och en ordnande hand över särskilt den

norrländska jordfrågans lagvågar samt därvid gå till grunden med denna

sak;

2) att därvid särskilt ifråga om »återvinning till allmogen av odling slågenheter

med tillbehör», komplettering av ofullständiga jordbruk samt arrendatorers

frigörelse gå väsentligen de vägar, som utstakats av jordkommissionerna

av åren 1901, 1912 och 1919.

Motionären har såsom bilaga till motionen fogat ett tryckt exemplar av den

utav honom vid 1939 års lagtima riksdag väckta motionen 1:214. Bilagan,

som nu ej omtryckts, har överlämnats till utskottet.

I nyss nämnda motion, I, 214, framställdes samma yrkanden som i den nu

föreliggande motionen. I motionen 1:214 åberopades en till Kungl. Maj.t

ställd, den 20 september 1938 dagtecknad framställning av motionären, vilken

framställning intagits i samma motion. I denna framställning —- vilken

den 23 januari 1939 överlämnats till 1936 års skogsutredning — har sammanfattningsvis

hemställts, att Kungl. Maj:t »täcktes vid annalkande prövningar

av jordfrågans lagvägar taga hänsyn till de ämnen och yrkanden

i dem, som kommit till uttryck i denna framställnings förenämnda kapitel,

nämligen

1) Den norrländska jordbruks- och skogspolitikens olösta grundfrågor

(sid. 5).

2) Det norrländska jordbrukets nödläge (sid. 7).

3) Jordbruks- och skogsproblemens lagvägar (sid. 7).

4) Orimlig ersättning eller rimlig beskattning för återvinning av skamligt

plundrad kronojord (sid. 9).

5) Hur det norrländska avvittringsverket bort framsynt organiseras (sid.

11).

6) ''Full äganderätt’ eller tryggad besittningsrätt, även kallad reformerad

äganderätt vid upplåtelse till enskilda av det allmännas jordegendom (sid.

12).

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 2 avd. Nr 46.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

7) Landet bör återvända från partipolitik till realpolitik i jordfrågans

lagvägar (sid. 16).

8) Det allmännas uthålliga skogsvård för skogskapitalets bevarande överföres

åtminstone på större enskilda skogar (sid. 18).

9) Skogsallmänningar, även en ryggrad i skogsvården (sid. 20).

10) Statsförvärv av enskild skogsmark, likaså en skogsvårdens stödjepelare

(sid. 21).

11) Skogsindustrins och skogssocknarnas beskattningsproblem (sid. 22).

12) En vädjan från ''sekelskiftet’ (sid. 23).

13) Yrkanden (sid. 24).»

De här lämnade sidhänvisningarna hänföra sig till den berörda motionen

I: 214.

Beträffande de skäl, som i övrigt ligga till grund för den nu ifrågavarande

motionen, får utskottet hänvisa till densamma samt nyssnämnda motion

1:214/1939.

Flertalet av de spörsmål, som nu föreligga, hava tidigare i olika sammanhang

varit föremål för riksdagens prövning. Utskottet vill särskilt erinra

örn den ingående behandling, som utskottet underkastat åtskilliga hithörande

spörsmål vid 1936 och 1937 års riksdagar (utlåtanden nr 30 respektive

24).

Vid 1939 års riksdag behandlade jordbruksutskottet i samband med Kungl.

Maj:ts proposition, nr 236, angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten

m. m. jämväl dels tre av herr Lindhagen i anledning av propositionen

väckta motioner, I: 310—312, dels ock den förutnämnda motionen I: 214.

I sitt av riksdagen härutinnan godkända utlåtande, nr 83, anförde jordbruksutskottet

(sid. 24), att utskottet funnit den sociala jordfrågan, i vad den sammanhängde

med egnahemsverksamheten, bringas till åsyftad lösning genom

de reformer på området, som Kungl. Maj:t föreslagit. Vid sådant förhållande

ansåg sig utskottet sakna anledning att närmare ingå på de ytterligare

spörsmål, som kunde innefattas i motionen. — Beträffande vissa av de yrkanden,

som gjordes i övriga i berörda sammanhang behandlade motioner,

återkommer andra lagutskottet i det följande.

Vid nu pågående riksdag har jordbruksutskottet i anledning av två likalydande

motioner, I: 89 av herr Velander m. fl. och II: 109 av herr Lindmark

m. fl., i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 44 hemställt, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville verkställa

utredning angående åtgärder för det norrländska näringslivets förkovran

samt framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Till motivering av denna hemställan har jordbruksutskottet anfört bland

annat följande:

Av såväl motionerna som de över desamma inhämtade yttrandena framgår,

att det norrländska näringslivet på skilda områden för närvarande kämpar

med åtskilliga svårigheter.

Vad först beträffar jordbruket äro inom ifrågavarande landsdel de klimatiska

förhållandena flerstädes icke sådana, att de medgiva frambringandet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

3

av rikare skördar. Fastmera lägga de hinder i vägen för odling av vissa sädesslag

och produkter. Jordmånen är vad lappmarkssocknarna beträffar sådan,

att den lämnar blott ringa lön för odlarens möda. De självständiga

brukningsdelarna äro i allmänhet till arealen så ringa, att de icke förmå

lämna sina brukare full bärgning. Då jordbrukarna ofta befinna sig i små

ekonomiska omständigheter, sakna de vidare möjligheter att kunna tillgodogöra

sig de stora tekniska framsteg, som under de senaste årtiondena gjorts å

jordbrukets område. Vissa maskiner och redskap kräva för övrigt för att

ställa sig ekonomiska i drift större åkerarealer än som, enligt vad nyss sagts,

förekomma i Norrland. På grund av jordbrukarnas ofta mindre goda ekonomi

äro vidare mångenstädes boningshus och ladugårdar i tämligen otillfredsställande

skick. Slutligen äro avsättningsmöjligheterna för jordbruksprodukter

på grund av de långa avstånden samt bristen på kommunikationer

på många håll icke de bästa.

Vidkommande härefter det norrländska skogs- och bergsbruket synas utsikterna

för dessa näringsgrenar av många anledningar för närvarande tämligen

ovissa. En av de starkaste farhågorna för skogsbruket bar sin grund i

den kraftiga exploatering av de norrländska skogstillgångarna, som tidigare

ägt rum. Nämnda omständighet har medfört risk för örn icke tillgångarnas

snara fullständiga uttömmande så dock en avsevärd minskning i den framtida

tillförseln på virke.----

Vad slutligen angår den norrländska industrien är den del av densamma,

som går ut på förädling av nämnda landsdel skogstillgångar, helt och hållet

beroende av, i vilken utsträckning dylik råvara kan erhållas.--—

Minskningen i virkesdrivningarna har medfört sjunkande inkomster jämväl

för jordbrukarna. Dessa äro nämligen för sin försörjning i stor utsträckning

beroende av biinkomster av körslor och skogshuggning.---

De norrländska naturrikedomarna ha hittills i stor utsträckning exploaterats

med hjälp av icke norrländskt kapital. Förhållandet har tili följd atl

avkastningen av det investerade kapitalet till stor del icke stannar inom

Norrland utan hamnar på annat håll inom landet. ----

Norrlandsprohlemen ha, såsom i det föregående framhållits, vid åtskilliga

tillfällen varit föremål för behandling såväl inom som utom riksdagen. Flera

förslag till förbättringar i ett eller annat avseende ha väckts. I likhet med

motionärerna anser emellertid utskottet, att i ifrågavarande avseende åtskilliga

åtgärder ännu kunna vidtagas.

För jordbrukets vidkommande torde sålunda alla möjligheter för utökning

av de bestående ofullständiga brukningsdelarna höra övervägas. Därest

å ägolottema odlingsbar jord linnes att tillgå, böra jordbrukarna erhålla

hjälp för uppodling å lotterna av förut obruten mark. I andra fall höra

möjligheter skapas för brukarna att på hilliga och lämpliga villkor förvärva

odlingsjord på annat håll eller åtgärder företagas för sammanslagning

av två eller flera bestående brukningsdelar till en. De nu berörda principerna

lia redan förut vunnit riksdagens gillande i samband med behandlingen

av frågan om egnahemsväsendels omläggning. Utskottet vill emellertid

framhålla, att desammas snara tillämpning i vad rör Norrland utgör en

nödvändig förutsättning för en höjning av det därstädes bedrivna jordbrukets

bärkraft. Alla möjligheter i dylikt syfte höra därför övervägas.

Jämväl i övrigt hör det norrländska jordbruket på allt sätt stödjas och

uppmuntras.

I fråga örn skogsbruket har, som förut nämnts, Kungl. Majit i proposition,

nr 190, till årets riksdag föreslagit riksdagen atl, bland annat, för budgetåret

1940/41 anvisa ett anslag lill bidrag till skogsvårdsåtgärder å vissa norr
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

ländska skogar.----Det i berörda proposition framlagda skogs
vårdsprogrammet

är detaljerat och de föreslagna åtgärderna av tämligen

genomgripande art. Utskottet anser emellertid att därmed icke alla problem

beträffande de norrländska skogarnas förbättring funnit sin lösning. Åtskilliga

andra åtgärder i skogsvårdande syfte torde därjämte kunna ifrågakomma.

Antalet kommittéer för utredning av norrlandsförhållanden har varit stort.

Icke alla lia måhända givit det resultat, man av desamma haft anledning

förvänta. Då utskottet nu går att förorda ännu en utredning av norrländska

problem, gör utskottet det med öppen blick för de svårigheter, varmed det

norrländska näringslivet för närvarande brottas, samt därutöver med den

speciella motiveringen, att det av tidigare utredningar sammanbragta materialet

för vinnande av enhetlighet behöver överarbetas och sammanställas.

För utredningsarbetet synas böra anlitas framstående fackmän och kännare

av norrlandsförhållanden inom olika områden, såsom jordbruk, skogsoch

bergsbruk, industri samt hantverk.

I detta sammanhang må även erinras om att Kungl. Majit i proposition,

nr 130, till pågående riksdag föreslagit anvisande av ett anslag av 75,000

kronor för bidrag till inlösen av byggnader, som bli överflödiga vid sammanläggning

av brukningsdelar för utökning av ofullständiga jordbruk.

Jordbruksutskottet har i sitt utlåtande nr 33 tillstyrkt förslaget härom, och

riksdagen har bifallit detsamma.

Beträffande de särskilda spörsmål, om vilka nu äro fråga, får utskottet

anföra följande.

Motionären har till en början påyrkat åtgärder för frilösning av arrendejordbruk

(motionen 1:214/1939 sid. 5). Utförliga historiker rörande

olika arrendefrågor ha lämnats av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet

i dess utlåtande nr 1/1930 (sid. 75—96) samt av andra lagutskottet

i dess utlåtande nr 30/1936 (sid. 15 och följande, särskilt sid. 18—23)

och nr 24/1937 (sid. 1—7), till vilka utskottet anhåller att få hänvisa. I nyss

angivna syfte ha tid efter annan förslag framställts att införa rätt för arrendatorer

att tvångsinlösa utarrenderade fastigheter. Förslag i sådan riktning

ha framlagts av norrlandskommittén (1904), jordundersökningen

(1915) och jordkommissionen (1923). Här må f. ö. endast erinras om, att

ett av sociala jordutredningen den 12 juni 1936 avgivet betänkande angående

vissa åtgärder, som kunna anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning

av mindre arrendejordbruk, den 26 i nämnda månad överlämnats

till 1936 års arrendeutredning för att tagas i övervägande vid fullgörandet

av dess uppdrag samt att sistnämnda utredning -—- som tillkommit i anledning

av en utav samma års riksdag på utskottets hemställan avlåten skrivelse

-— den 9 november 1938 till chefen för jordbruksdepartementet avgivit

ett omfattande betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen

(statens off. utred. 1938:38). Detta betänkande innehåller ett

särskilt kapitel om frilösning av arrendejordbruk (sid. 199—214). I detta

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

5

föreslås införande i viss utsträckning av en förköpsrätt för arrendatorer.

Genom beslut den 15 december 1939 har Kungl. Maj:t uppdragit åt hovrättsrådet

E. Anderberg att inom jordbruksdepartementet biträda vid den fortsatta

behandlingen av frågor rörande ändrad arrendelagstiftning. Hithörande

spörsmål äro alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Rörande frågorna om komplettering av ofullständiga

jordbruk, bildande av nya jordbruk samt expropriationslagstiftning

för jordbruksändamål (motionen 1:214/

1939 sid. 5, 7—11) lia ingående redogörelser lämnats i sammansatta andra

lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1/1930 (sid. 51—72 och 96—112)

samt i andra lagutskottets utlåtanden nr 40/1934 (sid. 1—9), nr 30/1936 (sid.

4—14) och nr 24/1937 (sid. 7—11).

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är den behandling hithörande

spörsmål underkastats i anslutning till frågan örn egnahemsverlcsamheten.

Därvid lia beslutats anslag för lån och bidrag till förstärkning av

ofullständiga jordbruk. Tillika har emellertid även frågan örn åtgärder av

tvångskaraktär för anskaffande av jord till egnahemsändamål ställts under

debatt. I sistnämnda hänseende anförde chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Pehrsson-Bramstorp, i propositionen nr 236 till 1939 års lagtima

riksdag (sid. 68—69) bl. a. följande:

Såsom jag redan i annat sammanhang understrukit, bör en av egnahemsverksamhetens

allra viktigaste uppgifter vara att befrämja en sanering av de

många ofullständiga jordbruken i vårt land. Att en sådan sanering kommer

till stånd är icke blott ett socialt utan även i hög grad ett jordbruksekonomiskt

intresse. Tillgodoseendet av detta intresse synes motivera avsevärda

uppoffringar från det allmännas sida, i vilket hänseende jag i det följande

ämnar framlägga vissa förslag. Med denna utgångspunkt kan jag icke

vara ense med dem, som med hänsyn därtill att kompletteringen av ofullständiga

jordbruk icke skulle utgöra ett allmänt intresse avvisat tanken på

expropriationsåtgärder för ifrågavarande ändamål. En komplettering av

ofullständiga jordbruk innebär i många fall, såsom Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund framhållit, ett tillrättaläggande av förhållanden, som

lia sin rot i ett olämpligt utnyttjande av tidigare alltför fria jorddelningsbestämmelser.

Att underlätta en sådan komplettering genom en lagstiftning

av nu föreslagen innebörd synes så till vida behöva väcka mindre betänksamhet,

som expropriation icke skulle medgivas, om genom densamma avsevärd

olägenhet skulle tillskyndas ägaren av åsyftad mark. Expropriationen

skulle icke bliva aktuell i andra fall än då en jordägare, på vilken expropriationslagen

vore tillämplig, utan tillräckliga skäl motsatte sig försäljning av ett

mindre jordområde till någon, som vore i behov härav för att stärka sitt

ofullständiga jordbruk.

Såvitt jag kan finna skulle emellertid en lagstiftning örn expropriationsrätt

på detta område sannolikt icke komma att behöva tillämpas i någon större

utsträckning, i det att särskilt efter en effektivisering av egnahemsorganens

jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet jord för egnahemsändamål

i de flesta fall torde kunna sliillas till förfogande utan tillgripande av

tvång. Det torde kunna antagas, alt jord för komplettering av ofullständiga

jordbruk i de flesta fall finnes att tillgå på frivillighetens väg.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

Tydligt är, att vid utarbetandet av en lagstiftning av förevarande art ett

synnerligen omsorgsfullt övervägande måste äga rum. Den korta tid, som

hittills stått till buds härför, har icke möjliggjort delta. Då ett dylikt lagförslag

dessutom före propositions avlåtande till riksdagen skall underkastas

granskning av lagrådet, kan detta ärende icke slutbehandlas inom sådan tid,

att förslag hinner föreläggas årets riksdag. Fortsatta överväganden torde

därför böra ske rörande denna fråga, som icke behöver lösas i samband med

de ekonomiska och organisatoriska sidorna av egnahemsfrågan.

I anledning av berörda proposition väcktes av herr Lindhagen en motion,

I: 310, vari hemställdes, »att riksdagen ville taga avstånd från propositionens

tillämnade fattigdom i expropriåtionsfrågan samt uttala sig för att nästa års

proposition i ämnet överväger samtliga de ändamål, för vilka den under så

långa och stridfyllda år varit ifrågasatt såsom omistlig.

Jordbruksutskottet uttalade i sitt i denna del av riksdagen godkända utlåtande

nr 83, att utskottet anslöte sig till vad departementschefen härutinnan

anfört samt att utvecklingen enligt utskottets uppfattning torde ha gått i den

riktningen, att viss överskottsjord från större egendomar bör göras åtkomlig

för att tillgodose de ofullständiga jordbrukens behov av ägoutvidgning.

Vid pågående riksdag har herr Lindhagen med förslå kammarens tillstånd

till chefen för jordbruksdepartementet riktat följande interpellation:

1) Kan det ej förväntas alt de förenämnda nödiga expropriationslagarna,

som uppenbarligen erfordras till stöd främst för det norrländska jordbruket,

av tre jordkommissioner påkallats, och även från andra ämbetsverk tillstyrkts,

bliva enligt löfte framlagda för innevarande års riksdag?

2) Om detta ej kan ske från deras sida, som vederbör, bådar uppskovet då

ett övergivande av dessa grundvalar för det norrländska jordbrukets emancipation

eller, när kan det i annat fall vara att emotse?

I sitt svar å interpellationen yttrade departementschefen vid första kammarens

sammanträde den 6 mars 1940 följande:

Det torde vara förklarligt, att regeringen under de förhållanden som varit

rådande sedan september föregående år icke vidtagit åtgärder för att forcera

fram denna fråga. De. nya riktlinjer för egnahemsverksamheten, som i huvudsak

godkändes av 1939 års riksdag, innebära ett synnerligen betydande

framsteg när det gäller komplettering av ofullständiga jordbruk på frivillig

väg. Proposition kommer att föreläggas innevarande riksdag med förslag

angående den organisatoriska utformningen av egnahemsrörelsen enligt de

nya principerna, varefter det är meningen att denna verksamhet i sin nya

gestalt — bland annat med förstatligade egnahemsnämnder — skall träda i

funktion från och med ingången av nästa budgetår. Det torde ligga i öppen

dag att större möjligheter komma att föreligga för genomförandet av en

väl genomtänkt lagstiftning på här förevarande område sedan egnahemsrörelsen

börjat arbeta enligt de nya grunderna.

Till sist vill jag erinra om de år 1937 vidtagna ändringarna i jorddelningslagen,

ändringar som beträffande s. k. avstyckning innebära ett avsevärt

framsteg i jämförelse med förut gällande lagstiftning. De nya bestämmelserna

avse bl. a. att i orter med riklig skogstillgång tillgodose jordbruksfastigheternas

behov av tillräcklig stödskog och åtminstone för framtiden hindra

tillkomsten av nya ofullständiga jordbruk.

Arbetet på den även enligt min mening mycket trängande kompletteringen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

7

av ofullständiga jordbruk torde icke komma att fördröjas därigenom att

något förslag om expropriationslagstiftning icke hinner föreläggas detta års

riksdag. Åtskilligt kan göras med de möjligheter, som numera bereus egnahemsrörelsen

i detta avsende jämte de i det föregående berörda nya jorddelningsbestämmelserna,

och dessa möjligheter komma även att utnyttjas

så att största möjliga effekt kommer till att uppnås.

Svaret på herr Lindhagens första fråga blir alltså, att denna lagstiftningsfråga

icke kommer att föreläggas innevarande års riksdag. På den andra

frågan blir svaret i anslutning till vad jag anfört, att uppskovet icke innebär

någon ändring i tidigare ståndpunkttagande.

Det av departementschefen åsyftade förslaget angående egnahemsrörelsens

organisation har sedermera framlagts genom proposition, nr 130, angående

anslag till egnahemsverksamheten för budgetåret 1940/41 m. m. Jordbruksutskottet

har i sitt utlåtande nr 33 i stort sett tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag,

och utlåtandet har i huvudsakliga delar godkänts av riksdagen.

I samband med frågan örn expropriationsrätt för jordbruksändamål har

i motionen I: 214 1939 (sid. 10—11) för hithörande fall ifrågasatts »nedsättning

i det laga expropriationsvärdet», »konfiskation i åtskilliga fall

från jordmonopolen» och upprättande av statistik över den totala användningen

av den numera upphävda lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring.

I den av herr Lindhagen nu åberopade motionen 1:214 vid 1939 års riksdag

(sid. 12—17) har vidare framhållits, att upplåtelse till enskilda av det

allmännas jordegendom borde ske med full äganderätt eller tryggad

besittningsrätt (»reformerad äganderätt»). I nära samband

härmed stod yrkandet i den i anledning av propositionen i egnahemsfrågan

likaledes av herr Lindhagen väckta motionen I: 311, vari hemställdes,

att riksdagen ville hos Kungl. Majit påkalla, att för disponerande av

statens egen jord för jordbruksändamål instiftas ett institut, kallat åborätt,

jämförligt med tomträtt efter Stockholms stads förebild, och omfattande

även s. k. arrendeegnahem och arbetarsmåbruk genom förbättringar i gällande

åborättslag för ändamålet. Därjämte yrkade herr Lindhagen i motionen

1:312, att riksdagen — i anledning av propositionens ensidiga inställning

till att statens egnahemsrörelse på egen mark bör numera begränsas

till landsbygden — ville anhålla, att Kungl. Majit måtte överväga och

för riksdagen framlägga förslag till en social egnahemsrörelse på statens

mark även i städerna och framför allt i huvudstaden med upplåtelse uteslutande

med tomträtt, utbildad efter Stockholms stads förebild. Jordbruksutskottet

hemställde i sitt utlåtande nr 83, att motionerna icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd, och riksdagen biföll denna hemställan.

Ett i viss mån likartat yrkande behandlades vid 1938 års riksdag av andra

lagutskottet. I en motion, II: 282, av herr Senander m. fl. hemställdes då,

bl. a., »att statens och kommunernas markförsäljning så begränsas, att tom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

ter för bostadsändamål och liknande ej försäljas utan upplåtas mot tomträtt,

så att framtida markvärdestegring kommer det allmänna till godo och

möjligheterna till framtida stadsplaneförändringar ej som nu hindras.» Utskottet

avstyrkte motionen i sitt utlåtande nr 41. Tre av utskottets ledamöter

reserverade sig i viss anslutning till yrkandet i motionen. Denna förföll

på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut i frågan.

I förevarande sammanhang må erinras om en av ombudsmannen Erik

Sandblad gjord utredning angående »Tomträttsinstitutet från jordpolitisk

synpunkt», vilken år 1922 offentliggjorts av Svenska stadsförbundet, samt

om en av fastighetsdirekören Hasselquist verkställd utredning rörande verkningarna

av tomträttsinstitutet på Stockholms stads lantegendomar m. m.,

tryckt år 1924 såsom bihang till stadskollegiets i Stockholm utlåtanden

och memorial.

En av fastighetsnämnden i Stockholm tillsatt delegation avlämnade den

30 december 1924 betänkande angående revision av gällande tomträttsvillkor

m. m. Ett sammandrag av betänkandets innehåll har lämnats i Svenska

stadsförbundets tidskrift 1925 sid. 106—109. I anslutning till delegationens

förslag hava stadsfullmäktige i Stockholm i en den 30 december 1927 till

justitiedpartementet inkommen skrivelse gjort framställning om bland annat

sådan revision av gällande lagbestämmelser om tomträtt, att företrädesrätten

till ny upplåtelse lagfästes, att förbud mot tomträttens förverkande

bleve lagligen gällande, att obligatorisk inskrivning av tomträtten påbjödes,

att intecknings ställning vid förnyelse av tomträttsavtal förtydligades samt

att hyreskontrakt klart säkerställdes vid tomträttens försäljning. Vidare halen

av f. d. borgmästaren Carl Lindhagen undertecknad promemoria i ämnet

jämte vissa därvid fogade bilagor den 14 oktober 1932 inkommit till samma

departement. Sedan viss förberedande utredning verkställts, äro framställningarna

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att enligt Kungl. Maj-.ts beslut

den 1 februari 1935 lagberedningen, sedan den nu pågående utredningen

angående revision av aktiebolagslagstiftningen slutförts, skall övergå till behandling

av frågan om en reform av jordabalken.

I omförmälda motion 1:214/1939 (sid. 18—19) ha vidare påkallats åtgärder

för en uthållig skogsvård för skogskapitalets bevarande

åtminstone på större enskilda skogar. Denna fråga

har i olika sammanhang varit föremål för riksdagens behandling. På grund

av framställningar från motionärens sida har så varit fallet bl. a. vid 1927,

1929, 1930, 1932, 1933 och 1938 års riksdagar.

Vid 1933 års riksdag anförde jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 67 rörande en av herr Lindhagen väckt motion, I: 196,

i nyss angivet syfte, att motionärens tanke syntes vara, att ifrågavarande

enskilda skogar skulle skötas enligt av myndigheterna godkänd och kontrollerad

hushållningsplan. Detta skulle, såsom utskottet framhöll, innebära en

betydande skärpning av skogslagstiftningen. Vid 1938 års riksdag fram
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

9

fördes ett liknande yrkande i en motion I: 324 i anledning av då framlagd

proposition, nr 262, med förslag om viss ändring i skogsvårdslagen till förhindrande

av spekulation med jordbruksegendomar med åtföljande skovling

av skog. Jordbruksutskottet yttrade i sitt utlåtande i ämnet (nr 88), att vad

som föreslagits i nyssnämnda och vissa andra motioner syntes utskottet till

huvudsaklig del utgöra åtgärder för att i samma syfte som propositionens

men från delvis andra utgångspunkter söka råda bot på föreliggande missförhållanden.

Utskottet ansåg sig i avvaktan på erfarenhet om verkningarna

av den genom propositionen föreslagna lagstiftningen icke böra tillstyrka

mera vittgående åtgärder. Utlåtandet godkändes av riksdagen.

Här må erinras, att Kungl. Maj:t i en till pågående riksdag avlåten proposition,

nr 190, föreslagit riksdagen att dels antaga vid propositionen fogade

förslag till lag örn ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred, dels ock bifalla vissa förslag, innefattande bl. a. anvisande av

ett anslag av 1,000,000 kronor, i syfte att trygga skogsproduktionen i vissa

delar av Norrland och Kopparbergs län. Propositionen har hänvisats, såvitt

angår förslaget till lag angående ändrad lydelse av ägofredslagen, till behandling

av lagutskott samt i övrigt till jordbruksutskottet. Andra lagutskottet

(utlåtande nr 30) och jordbruksutskottet (utlåtande nr 42) hava vart

för sig tillstyrkt de särskilda delarna av propositionen.

I motionen I: 214/1939 (sid. 20—21) har även berörts frågan om att främja

bildande av skogsallmänningar. Motionären har därvid åberopat

ett flertal under tiden 1914—1932 väckta motioner.

I anledning härav må hänvisas till nuvarande lagstiftning i detta ämne.

Gällande lag om häradsallmänningar är utfärdad den 13 maj 1932 och har i

vissa detaljer ändrats genom lag den 13 april 1939. Med häradsallmänning

förstås i 1932 års lag av ålder bestående häradsallmänning. Lagen innehåller

emellertid även utförliga bestämmelser om villkoren för införlivning av

mark med häradsallmänningar. Beträffande områden, som avsatts till besparingsskogar

vid storskifte i Kopparbergs och Gävleborgs län eller till allmänningar

vid avvittring i Västerbottens och Norrbottens län, gäller lagen

den 17 juni 1938 örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Även denna

lag innehåller bestämmelser örn införlivning av mark med ifrågavarande

allmänningsskogar.

I nyssnämnda motion (sid. 21—22) har vidare framhållits vikten av organiserade

statsförvärv av enskild skogsmark i skogsvårdande

syfte samt påkallats införande av expropriationsrätt

för sådant ändamål.

Slutligen har i samma motion (sid. 22—23) under ett särskilt avsnitt örn

skogsindustriens och skogssocknarnas beskattnings prohl

em gjorts gällande, att en betingelse för stödjandet av jordbruket i de

norrländska skogssocknarna vore, alt dem tilldelades behörig anpart av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

skatteinkomsterna från skogsindustrien, vilken för närvarande hade sitt säte

i städerna. Detta spörsmål borde enligt motionären undersökas.

I detta sammanhang må erinras örn de i gällande taxeringsförordning den

58 september 1928 meddelade bestämmelserna örn en för hela riket gemensam

särskild mellankommunal prövningsnämnd.

Utskottet. I den föreliggande motionen har hemställts, att riksdagen måtte anhålla

hos Kungl. Maj:t att »lägga en ledande tanke och en ordnande hand över särskilt

den norrländska jordfrågans lagvägar samt därvid gå till grunden med

denna sak». Motionären Ilar i anslutning härtill yrkat, att åtgärder måtte vidtagas

i vissa särskilda hänseenden, därvid man borde gå väsentligen de vägar,

som utstakats av de jordkommissioner, vilka tidigare arbetat med hithörande

spörsmål. Nyssnämnda allmänna önskemål synes i väsentliga delar ha blivit

tillgodosett genom det av riksdagen nyligen i annat sammanhang fattade beslutet

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående åtgärder

för det norrländska näringslivets förkovran samt om framläggande av det förslag

i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. I det av jordbruksutskottet

avgivna utlåtande, varpå beslutet grundats, har understrukits, att det av

tidigare utredningar sammanbragta materialet för vinnande av enhetlighet

behövde överarbetas och sammanställas. Vidare har framhållits, att det

norrländska jordbruket borde på allt sätt stödjas och uppmuntras. Bland

annat borde alla möjligheter för utökning av de ofullständiga brukningsdelarna

övervägas. Ett yrkande i samma hänseende har framställts i den

nu ifrågavarande motionen.

Frågan om komplettering av ofullständiga jordbruk har även i annat sammanhang

varit föremål för uppmärksamhet vid årets riksdag, nämligen såvitt

angår expropriation i dylikt syfte. I svar på en av motionären framställd

interpellation har chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp,

framhållit, att större möjlighet komme att föreligga för genomförandet

av en väl genomtänkt lagstiftning på nämnda område, sedan egnahemsrörelsen

från och med ingången av nästa budgetår börjat arbeta enligt

nya grunder. Departementschefens uttalanden visa, att frågan om en sådan

lagstiftning är föremål för hans uppmärksamhet.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har det i motionen berörda

spörsmålet om frilösning av arrendejordbruk ingående behandlats av

1936 års arrendeutredning i dess år 1938 avgivna betänkande. Åt en särskild

utredningsman har sedan uppdragits att inom jordbruksdepartementet biträda

vid den fortsatta behandlingen av frågor rörande ändrad arrendelagstiftning.

Hithörande spörsmål äro alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

I den vid motionen fogade bilagan hava berörts ett flertal såväl jord- som

skogsfrågor, av vilka åtskilliga i olika sammanhang varit föremål för statsmakternas

prövning. Bland annat har Kungl. Majit i en till årets riksdag

avlåten proposition framlagt förslag, innefattande anvisande av ett anslag av

1,000,000 kronor, i syfte att enligt närmare angivna riktlinjer trygga skogs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

11

produktionen i vissa delar av Norrland och Dalarna. I samband därmed har

föreslagits en ändring i lagen om ägofred. Propositionen, som i särskilda

delar behandlats av andra lagutskottet och jordbruksutskottet, har av dessa

tillstyrkts.

Av det anförda framgår, att väsentliga delar av förevarande i många hänseenden

betydelsefulla frågekomplex redan äro eller kunna förväntas inom

den närmaste tiden komma under utredning och behandling. Givetvis komma

därvid även de av motionären anförda synpunkterna att tagas under

övervägande. Vid sådant förhållande har utskottet icke funnit skäl föreslå

riksdagen att i anledning av ifrågavarande motion göra någon särskild framställning

till Kungl. Maj:t. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, i den mån den icke kan anses besvarad

genom vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 juni 1940.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Lindhagen, Wistrand, Sten, Näslund,

Nils Elowsson och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage, Pettersson i Hällbacken*, Molander, Sandström,

von Seth*, Gardell*, Hansson i örebro och Barnekow.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

Reservation

av herr Lindhagen, som anfört:

Land skall främst med lag byggas,

ej med allmosor.

De svenska landskapslagarna.

De egna hemmens betydelse för individerna och samhället går som en röd

tråd genom historien. Det vårades i Sverige för den stora saken fram emot

slutet av 1800-talet. En översiktlig av mig författad historik återfinnes i

jordkommissionens betänkande del 5 sid. 33 o. f. Rörelsen förgrenade sig

i omtanke för egna bostäder och egna jordbruk och den banade sig fram

på den sociala jordfrågans lagvägar och statens egnahemslånerörelse. Den

förra skulle komma med jord och den senare med pengar.

Mig har förunnats lyckan att i långa tider stå så att säga i gevär mitt i

dessa båda fronter. Nämligen i Stockholms stadsfullmäktige främst vid exploatering

av huvudstadens lantegendomar med både lag och allmosor och

i Sveriges riksdag främst vid framstormandet på jordfrågans lagvägar.

I den nu av utskottet behandlade motionen gäller det ett fullkomnande av

jord frågans lagvägar. »En lidandets väg, en gripande bild av, huru formerna

och intressena tillåtas att hänsynslöst åsidosätta innehållet även uti statsmakternas

åtgöranden».

Lagvägarnas problem och landvinningar.

Det revolutionerande genombrottet med lagvägarnas hjälp var förbud mot

skogsbolags förvärv av bondejord, som framlockades främst i Norrland, Dalarna

och Värmland av den stora plundringen genom avvittringarna av Gustav

Vasas 1542 proklamerade regalrätt till alla de ägor, som lågo obyggda

i det norra riket. Förbudet blev lagfäst för Norrland och Dalarna 1906 samt

utsträcktes till Värmland 1917 och till hela riket först provisoriskt och definitivt

1925. Då lades därtill som komplement en lag mot bolagsförvårv genom

bulvaner. Såsom skydd för de ofria arrendatorerna på de gårdar, som

förvärvats av bolagen, skapades en social arrendelag och en vanhävdslag 1909

för Norrland och Dalarna, 1917 för Värmland och fullföljdes ofullständigt

till det övriga riket och dess godsarrendatorer.

År 1896 hade tillkommit en ägostyckningslag, som medgav fri utstyökning

av ägorna. Motivet var särskilt att bereda skogsbolagen möjlighet att från

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

13

sina förvärv gratis av gammal kronojord, som donerats till det lilla jordbruket

för landets uppodling och bebyggande, avstycka den jord, som

de för sitt skogsbruk ej behövde. Ägostyckningslagen var ingenting annat

än en statshandling, »varigenom jordbruket definitivt förråddes till sågverksintresset».

Norrlandsmotionen 1901 innehöll en ingående skildring av detta

förräderi.

År 1905 tillkom en provisorisk och 1906 en definitiv ny ägostyckningslag

för de norra delarna av riket. Den utsträcktes 1917 till Värmland.

Tre jordkommissioner, nämligen norrlandskommittén, instiftad 1901,

värmlandsundersökningen, tillkommen 1912, och jordkommissionen, korad

1919, voro initiativtagare till förenämnda lagstiftningar.

Tillika åstadkoms genom en riksdagsmotion av Magnusson i Tumhult, fullföljd

av mig genom en ensam reservation i lagutskottet, som godtogs av

andra kammaren, ett lagfästande 1918 av den s. k. ensittarlagen, dock i en

lydelse, som gjorde lagen så gott som ineffektiv. I upprepade motioner av

mig och under medverkan av jordkommissionen förbättrades lagen småningom

till sin nuvarande lydelse. Ensittarlagen tillförsäkrade innehavare

av egna hus på annans mark rättighet att lösa till sig tomtmarken till huset.

En myckenhet husägare ha begagnat sig av denna lagstiftning till fullkomnande

av sitt egna bostadshem.

Ännu återstår dock att lotsa fram på lagvägarna åtskilliga grundläggande

komplement, förordade av de tre förenämnda jordkommissionerna och framlagda

upprepade gånger i riksdagen.

Förbudslagen bör fullkomnas med att utsträckas även till skogsspelculanter.

Ett framsteg, genomfört väsentligen i Norge. Vidare ha jordkommissionerna

krävt komplettering av ofullständiga jordbruk, friköpning av arrendebruk

samt norrlandskommitténs »återvinning» — på latin reduktion —

»till allmogen» av odlingslägenheter med tillhörig skog från de gamla tilldelningarna

till det norrländska jordbruket vid avvittringarna.

I den med jordbruket i rikets norra delar intimt sammanhängande skogsflugan

påkallades skyldighet för ägare av större enskilda skogar att införa

uthållighet sbruk, såsom är stadgat för de allmänna skogarna. Vidare tillskapande

av skogsallmänningar och särskilt kommunalskogar samt utvidgning

av kronoparkerna.

Dessa trängande och försummade angelägenheter, som beröras i föreliggande

motion, utgöra en upprepning i vissa delar av en motsvarande framställning

i föregående riksdag. Den prövades eller rättare sagt avböjdes

utan prövning med alla sina yrkanden av jordbruksutskottet. Den hänsköts

ej till sammansatt jordbruks- och andra lagutskott, vilket lunkades förut.

Andra lagutskottet tillkommer då med lika rätt och förpliktelse att även för

sin del nu upptaga dem i deras odelbara sammanhang.

Till jordkommissionens betänkande del I (sid. 318—324) avlämnade motionären

en »promemoria angående jordfrågan och kommissionens uppdrag».

Den innehåller jämte synpunkter en myckenhet ytterligare detaljproblem,

som kommissionen borde sysselsätta sig med. Detta medhanns icke.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

En vädjan från sekelskiftet.

Den sociala jordfrågans lagvägar — av betydelse i all synnerhet för Norrlands,

Dalarnas och Värmlands jordbruk och skogsbruk — äro således ännu

ett ofullkomnat problem. Det framstormande, som statsmakten tillät sig

vid det minnesrika sekelskiftet med sin trolldom över jorden för människornas

skull, räknade med en fortsättning.

Jordens lagvägar lia nu bleknat bort. De ha undanskjutits av den industriella

demokratiens problem. Det sättes för mycket likhetstecken mellan den

stora sociala frågan och de industriella vanskligheterna, låt vara med förströdda

utflykter ibland till den försummade myllan vid sidan av fabrikernas

larm och lönearbetarnas nöd.

I begränsningen lär ju röja sig mästaren. Men ur den svenska jorden rusa

naturlagar i evigt uppror mot en sådan tillknäppthet i broderskapet mellan

dessa två jämlikar. De nordliga avvittringamas och storskiftenas förskingring

till de enskilda av allmän jordegendom och dess möjligheter till beskydd

för alla böra kunna skänka lärdomar till fortsättningen av sekelskiftets realpolitik

på lagvägarna.

De tre förenämnda jorddelegationerna för den sociala jordfrågans lagvägar,

vilka tillsattes 1901, 1912 och 1919 av von Obers, Staaffs och Edéns

regeringar, hava ännu icke fått vissa fundamentala förslag prövade av statsmakterna.

Ja, den sista upplöstes tanklöst som ett offer åt hedersmannen

Thorssons kommittéslakt, till och med oåtspord, innan den hunnit slutföra

sina allvarliga uppgifter.

Kommittéväsendets renässans, som yppigt sprang fram ur nämnda blodbad

tämligen omedelbart, tog visserligen ej heller avstånd från hänsyn till

att land skall med lag byggas och ej blott med pengar. Utredningar genom

»sakkunnige» sågo dagen även efter jordkommissionens indragning. De

fingo dock till uppgift att ej gå till grunden med frågorna. De nya komplikationerna

i regeringsbildandet krävde övergångar. Det gällde logiskt att

beskära antagna och föreslagna jordlagar från huvudsakliga grundproblem

och begränsa sig slumpvis till nyttiga nybildningar i smått här och var medels

skumplöjningar på ytan.

Anledningen till den nuvarande generationens stannande i stöpet inför

jordens lagvägar har varit flera. De industriella sociala problemens instormande

i sin mångfald är som sagt ett huvudsakligt skäl. Ett annat är att

med den allmänna rösträttens genombrott blev andra kammarens dominerande

av småbönder bortsopat av målsmän i olika beställningar för den industriella

expansionens angelägenheter och bekymmer. Ett tredje är att

med »förbudslagen» slogs ned dödsfaran för det egna jordbruket, en betydelsefull

förändring i situationen. Vår tid saknar därför traditioner från kulturområden,

som på nämnda sätt blivit för tillfället bortskymda. Det bör

dessutom antecknas, att lagvägarna med nuets slippriga trappsteg mot den

politiska makten och stjärnorna ej nu disponera tillräckligt besjälat målsmanskap

inom de fyra statsmakterna: riksdag, regering, administrationen

och pressen.

Nu har det kommit en tid, då regeringen ställes inför prövningen av nya

jordberedningar med tidsenligt kringskurna och oklara instruktioner i

grundfrågorna. Jag har då funnit mig uppfordrad, icke minst som riksdags
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

15

man för Norrland, att frambära i första hand till riksdagen och regeringen

den vädjan från »sekelskiftet» och dess tre jordkommissioner, som innefattas

i förevarande motion.

Komplettering av ofullständiga jordbruk med tilläggsjord.

Denna grundläggande jordfråga upptogs på mitt förslag såsom en huvudfråga

i norrlandskommittén och den fullföljdes sedan i de två andra jordkommissionerna

för hela landet. Detta de ofullständiga jordbrukens problem

ligger sedan 1904 på regeringens bord och har i permanent frånvaro i regeringen

av målsmän för den sociala jordfrågans lagvägar, där icke upptagits

till behandling annat än för beslutsamhet särskilt från Skåne att undanskjuta

dem.

På sistone har omsider vederbörande administration under intryck av oavlåtliga

påminnelser börjat syssla även med denna kardinalfråga. Vi norrländska

jordmänniskor få vara tacksamma för att under statsrådet Bramstorps

och egnahemsstyrelsens ledning man nu velat taga upp frågan på allvar

och organiserat en apparat för ändamålet, som skall träda i verksamhet

den 1 juli 1940. Det skall även stunda en generalinventering. Egnahemsnämnden

tager initiativ för att köpa tilläggsjord och sälja den till ofullständiga

jordbruk. Det har köpts omkring 10,000 hektar odlingsbar jord och

skogsmark enbart i Västerbottens län för omkring 600,000 kronor för att

därmed kunna åstadkomma komplettering av jordbruken så långt det räcker.

Det har särskilt understrukits att vid inköp av sådan kompletteringsjord köpet

skall ske så, att det norrländska jordbruket även får den skog det behöver

såsom stöd. Det är hämtat från jordbruksministerns egen skildring i debatten

den 22 maj 1940 i första kammaren (jämför debatten den 24 april

1940 i kammaren örn egnahemsverksamheten).

Härpå genmäldes av Lindhagen, att riksdagen ej blott borde begära »utredning».

Det låg väl närmast till att taga ledning av de dyrbara utredningar,

som redan förelågo särskilt i de tre jordkommissionernas och även andra

jordberedningars statistik, begrundanden och förslag och även annorstädes.

Man behövde väl icke i oändlighet utreda något, som redan är utrett i

oändlighet. Det krävdes handling någon gång för att skapa gärning bakom

dessa bokförda bemödanden. Vore det ej rimligare och fruktbarare att gå

en motsatt väg än den sålunda ifrågasatta? Nämligen alt företrädesvis först

länsvis konstatera med ledning av äldre utredningar och lantmäterihandlingar,

var ofullständiga jordbruk ligga, och sedan sc till, att de kompletteras

med jord, främst från den större jordegendom, ur vilken de ofullständigt

utbrutits. 1S96 års ägoslyckningslag, tillkommen för att skapa ofullständiga

jordbruk, visar vägen.

Enligt den nya reformen skall eflerfrågan på jord i första hand tillgodoses

genom förmedlingsverksamhet från egnahemsorganen. Tillskottet i jord

skall i värjo händelse köpas och säljas genom direkt inköp av egnahemsorganen

eller genom deras förmedling och säljas till jordbrukaren. För öv
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr A6; reservation.

rigt äro de nya bestämmelsernas framfärd grundad på låneverksamhet från

statens sida: jordbrukslån, skogslån, premielån, bostadslån, arrendelån, arbetares

småbrukslån, m. m.

Lagar om skyldighet att avstå lämplig mark saknas alldeles såsom bakgrund

till den beslutade nya ordningen. Visserligen har inför senaste riksdag

erkänts, att en expropriationslagstiftning med sin tvångsavlösning kanske

bör komma till, men senare tiders jordbruksministrar utan praktik i

kampen på detta område mot den heliga äganderätten ha ansett oss bekvämligen

komma ifrån saken genom en självuppfunnen mot kända naturlagar

stridande förtröstan att i regel, »förmodligen», mark frivilligt avstås till den

myckenhet, det läge, den bördighet och det pris, som måste eftersträvas. En

förmodan således stridande mot människans natur och erfarenheterna. I

varje händelse har erkänts, att en sådan lag dock bör komma till. Erfarenheterna

visa också, att redan ett sådant expropriationshot merendels är tillräckligt

för att utan expropriationsrättegång kunna träffa ett avtal på erforderliga

villkor.

Det är väl av detta skäl, som en expropriationslag såsom den drivande

kraften i föresatsernas framfärd bort läggas fram till prövning i sammanhang

med den nya ordningen.

Jordbruksministern, framstående på många områden, har emellertid som

sagt kommit till insikt örn att en expropriationslag kan få någon betydelse.

Något sådant måste göras, men det måste ske »försiktigt». Och försiktigheten

visar sig i ständiga uppskov år efter år, så att ingenting händer. Och

vad betyder då försiktigt? En palliativlagstiftning gemenligen. Lagen bör

ju tjäna de ändamål, som skola stödjas, den måste gå rakt på sak utan räddhåga

och omsvep. Några orimligheter är det ju icke fråga om, och undantagsfall

kunna efter särskild prövning även av en sådan lag medgivas.

I vår demokrati bli vi alltmer skygga för att gå till grunden med en sak

såsom förmodligen ett oöverstigligt hinder för att nå de erforderliga maktställena

och särskilt den politiska makten. En farlig kapitulation.

Särskilt när det gäller det viktigaste av allt nödgas numera det officiella

kommittéväsendet ödesbestämt nöja sig med ett plöjande på ytan. Fordom

vörö medlemmarna i en kommitté benämnda endast kommitterade. Men så

uppfann något ljushuvud i departementen en idé, som av dem mottogs

tydligen med tacksamhet. Man kallar nu i stället varje sådan delegat »den

sakkunnige», om han är en, eller »de sakkunniga», om de äro flera. Därigenom

förgyllas även magra resultat inför den allmänna meningen, bländad

av maskeraden. Tiden är dock nu en gång sådan den är. Vi få med jämnmod

söka göra det bästa av denna sköldpaddas senfärdighet i det goda.

De ofullständiga jordbrukens historia, särskilt i Norrland, Värmland och

Dalarna.

Detta specifikt norrländska problem eller rättare sagt det norra Sveriges

skogstrakters problem har sin upprinnelse i den bekanta stora plundringen

av kronans egendom till alla ägor i norra Sverige, som »obygda lågo». De

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr h6; reservation. 17

hörde Gud, Konungen och Sveriges krona till, sade Gustav Vasa som sagt

i sitt brev till norrlänningarna den 20 april 1542. Därifrån härleder sig det

så kallade skogsregalet eller kronans äganderätt till skogarna i rikets norra

delar. Genom den så kallade avvittringen, anbefalld redan år 1683, men

med kraft upptagen först under 1800-talet, utskiftades nämnda kronans jord

till gamla byar och nybyggen gratis och föranledde utan förtänksamhet

de våldsamma inköpen från skogsindustrien och enskilda spekulanter också

så gott som gratis från dessa sålunda donerade jordbruk. Dessa tilldragelser

äro skildrade i norrlandsmotionen år 1901 nr 142 i andra kammaren och

i Norrlandskommitténs betänkande. Tidigare tillkom 1896 förenämnda

ägostyckningslag som medgav fri ägostyckning och angavs få betydelse för

Norrland. Med den kunde nämligen »skogsägaren ägna sig uteslutande åt

skogsvården utan att besväras av den jord, som han för drivande av sin

industri inte behövde». Lagen blev som sagt ingenting annat än den judaskyss,

varmed jordbruket definitivt och officiellt förråddes åt sågverksintresset.

Man var nog hänsynslös att ej ens utbetala de trettio silverpenningarna,

den i sistone utlovade husbehovsskogen. Denna tragedi är också närmare

skildrad i den nämnda norrlandsmotionen.

Nu kom en rusning från skogsindustrien alt utstycka de små odlade tegarna

jämte åbyggnaderna från det stora framtidsvärdet, skogen, utan tilldelning

i regel ens av odlingsmark, husbehovsskog och betesrätt. Denna

masstillverkning av ofullständiga jordbruk utan möjligheter till förkovran

ägde rum i hela Norrland, intill på Norrlandskommitténs förslag en ny provisorisk

ägostyckningslag tillkom 1905 och blev definitiv 1906. Fortfarande

gjorde emellertid vederbörande myndigheter här och där en konst i den

nya lagen. För Jämtlands del föranledde detta landshövding Widén att

resa ned till Stockholm och kräva bistånd av centralmyndigheterna för avvärjande

av detta missförhållande.

I Värmland pågick en sådan utveckling ända till år 1917, då den nya ägostyckningslagen

utsträcktes även till det landskapet. Då nu på mitt förslag

Norrlandskommittén upptog till prövning angelägenheten att komplettera

dessa ofullständiga jordbruk med nya tilldelningar från den skogsmark, från

vilken de själlöst utbrutits, stannade kommitténs stora majoritet innefattande

även den konservative ordföranden greve Douglas samt målsmän för

domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen för en sådan jordreform. De kallade

den till och med »återvinning — på latin reduktion — för att åt allmogen

återvinna å trävaruindustriens skogar befintliga odlingsmöjligheter».

1 lagförslaget inbegreps alt i utbrytningen även borde inbegripas husbehovsskog.

Den allmänna expropriationslagen skulle dock även med sina ersättningsbestämmelser

vid behov gälla. Därjämte innehöll lagförslaget en organisation

för lagens tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 9 sami. 2 avd. Nr 46.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

Reduktion med eller utan ersättning för komplettering från stamhemmanet

av förenämnda ofullständiga jordbruk, uppkomna genom 1896 års

äg o stp ökning slag.

NorrlandskommiUén föreslog som sagt återvinning — det vill säga reduktion

— i förenämnda fall.

Till detta reduktionsverk hör även örn eller i vad mån ersättning bör utgivas.

En småbonde i Norrland vädjade för någon tid sedan till mig. Penninglån

kunna vi nog få för varjehanda ändamål av statens egnahemslånerörelse,

skrev han. Men folket i Norrland dignar under bördan av förräntningar

och amorteringar.

Det nödiga jordförvärvet hade de tre jordkommissionerna insett ovillkorligen

böra stödjas ytterst genom expropriationsrätt. Den plägade ock i regel

föranleda frivilliga uppgörelser. Därmed följde således laga expropriationsersättning.

Vissa ledamöter i Norrlandskommittén (Lindhagen och Bromée

i Billsta) och jordkonnnissionen (Lindhagen, Jansson i Edsbäcken, Johansson

i Uppmälby) förordade emellertid en nedsättning. Men det måste även

resoneras om befogenheten av en rimlig konfiskation av följande anledning.

Jordmonopol och miljonförmögenheter i löst kapital äro kongruenta begrepp.

Löst kapital liksom inkomster konfiskeras utan skrupler genom inkomst-,

kapital- och arvsbeskattning för arbetslöshetens krav, annan välfärd

och upprustning. Jordmonopolen får man däremot i sådant syfte knappast

andas på. Ja, del anses icke ens mot full ersättning anständigtvis kunna

»återvinnas» odlingslägenheter från »den stora plundringen» med nödigt

tillbehör såsom bidrag till jordfolkets livsuppehälle.

Även plutokratins jordmonopol i vår tid bör väl genom lag eller beskattning

få likaväl som hierarkins och adelns jordmonopol i flydda tider samt

löst kapital och inkomster i vår tid bidraga till utkomsten av jordbruk, det

oundgängligaste och stabilaste stödet i folkförsörjningen. Här gäller det

eminent folkets rätt till jorden. Den nied måtta från 1901 påbörjade tredje

reduktionen av skamligt plundrad kronojord försvaras även av de måttlösa

vinningar, som kronans administration utan plan och kontroll tillåtit sig

ösa ut över skogs- och även bergsindustri ur Gustav Vasas och rikets, Gud,

Konungen, Sveriges krona och ingen annan tillhöriga förradskammare. Det

är här icke alls fråga om att bringa vår stolta skogsindustri på fall. Tvärtom

lyckliggöra den genom rimlighet och intressenas harmoni. Det bör väl

vara någon måtta också på presenter.

I mitt inlägg om »den stora plundringen» i 1911 års remissdebatt i andra

kammaren har saken klargjorts. (Se memoarerna del II, sid. 218—222.)

De sagolika förmögenheter industrins stora företag, ännu bestående, fått

gratis tillgodogöra sig genom kronans jorddonationer även direkt till industrien

och bergsbruket i form av stockfångstprivilegier, bergsskogar och

rekognitionsskogar ha belysts under »Historiken» i mitt omfattande särskilda

yttrande till Norrlandskommitténs betänkande nr I, sid. 344—451.

Detta yttrande avslutades sålunda:

»Den förestående framställningen har ej kunnat bliva något annat än ett

angivande av några synpunkter för en historisk framställning, illustrerad

med belysande exempel ur verkligheten. Därmed har jag också velat betona,

att det är förhållandena, som oundvikligt vållat den skadliga utvecklingen,

samt att skulden ligger icke hos befolkningen eller industriens nuvarande

målsmän utan i lagarna och styrelsesättet. Det tjänar dock ej heller iiågot

till att vara allt för sträng i sitt omdöme om lagstiftarnas och de administra
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

19

liva myndigheternas personer. Ty det är ganska lätt att vara vis efteråt.

Men i den mån missförhållandena kommit i dagen, gives det ej vidare någon

ursäkt för alla uppsåtliga strävanden att fortfarande upprätthålla dem.»

I reservationerna till Norrlandskommitténs betänkande del I förordade

Lindhagen och Bromée i Billsta ett nedsättande i vissa avseenden av den legala

värdesättningen, »så att expropriationsprisen ej blevo oskäligt höga».

(Sid. 422, 429 och 339.)

I jordkommissionens betänkande nr IV förordades som sagt i förslaget av

Lindhagen, Jansson i Edsbäcken och Johansson i Uppmälby en slik neddämpare

av expropriationsersättningen. Nämligen när det gällde mark, som

tillhörde bolag, ekonomisk förening eller enskild skogsspekulant samt blivit

av kronan genom avvittring eller storskifte donerad lill landets uppodling

och bebyggande eller av kronan givits till industriens och bergsbrukets understöd

och jorden ej numera tjänade det avsedda ändamålet eller utan kronans

medgivande eljest innehades under villkor, som fästs vid densamma. Då

skulle i lösen för jord och servitutsrättigheter ett avdrag av 25 % äga rum.

Stadgandet skulle äga tillämpning för donationerna till jordbruket på mark

uti de fem norrländska länen samt Värmlands och Kopparbergs län m. m.

(Se Jordkommissionens betänkande nr IV, sid. 17 och 110—118.)

Det bör dock numera, då de slutliga avgörandena nalkas, ifrågasättas icke

blott en nedsättning i det laga expropriationsvärdet. Även en konfiskation i

åtskilliga fall från jordmonopolen, likaväl som sker från löst kapital och

inkomster, bör komma i åtanke. Det blir endast rättvisa smulor i den stora

terrängen av de i stort fortfarande vilsegångna kronodonationerna till jordbruket.

Det är silkesvantar i jämförelse med de pågående storstövlar, som

gått fram i efterkrigsårens agrarreformer i andra länder. Jag tror, att även

en sådan fullföljd av förenämnda skilda äskanden äro en gärd av tillbörlig

hänsyn för rättvisan och det fattiga jordfolket.

Vid prövning av rimlig nedsättning eller konfiskation, särskilt då det gäller

i Norrland plundrad kronojord, må särskilt erinras om föranledandet av

följderna av 1896 års ägostyckningslag med dess upphävande av besutenhetsbegreppet

och införandet av fri ägostyckning. Norrlandsmotionen 1901 redogör

översiktligt för denna katastrof (se motion II: 142, sid. 27—32). Lagen

kom till genom tillskyndan från skogsindustrien och dess klientel inom statsmakten.

Det gällde i själva verket att bereda skogsindustrien i Norrland

tillfälle att kunna frigöra sina förvärvade bondehemman från den odlade

jord, som de för sin näring icke behövde. »Lagen», säger motionen, »var

ingenting annat än den judaskyss, varmed jordbruket definitivt och officiellt

förråddes åt sågverksintresset.» När sedan Norrlandsfrågan väcktes

1901 och ny ägostyckningslag stod på programmet, så blev det rusning att

innan denna lag kom till stånd avstycka gamla bondejordbruk till ofria torpställen

enligt 1896 års medgivande.

De ifrågavarande ofullständiga jordbruken, uppkomna genom tillämpning

i rikets norra delar av 1896 års ägostyckningslag, böra nu bli de första i

komplettering sverket. Efter specifikationer upprättade med ledning av ägostyckningshandlingarna

i lantmäterikontoren och besök på marken undersökes,

i vad mån tilldelning av odlingsmark och husbehovsskog eller eventuellt

det vidsträcktare begreppet stödskog lämpligen kan sammanslås med

det ofullständiga jordbruket. Med stöd av den länge förväntade expropriationslagen,

vartill en skiss av mig utkastats i jordkommissionens betänkande

del 6 sid. 240 o. f., inledas förhandlingar örn förvärv för kronans räk
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr -46; reservation.

ning av tilläggsjorden. För bedömande om återvinningen rimligen bör föranleda

någon ersättning eller helt reduceras bör bifogade exempel ur mitt

särskilda yttrande till Norrlandskommitténs betänkande (del I, sid. 370)

återgivas:

Hemmanet Grubban nr 1 örn 2 öresland i Ytter Hogdals socken i Jämtlands

län såldes 16/12 1781 av Olof Jonsson till sonen Jon Olsson för 66 R:d

32 sk. banko, 22/12 1811 av Jon Olsson till sonen Per Jonsson för 400 r. g. d.

och 29/5 1840 av Per Jonsson till sonen Jon Persson för 1,100 r. g. d.

Under 1840- och 1850-talen ägde avvittringen rum i socknen. Grubban nr

1 fick därvid en ökeskatt av 3 öresland med därå belöpande skog. Men då

intill hemmanet gränsade en skogstrakt om 2,500 tunnland, som ej lämpade

sig till nybygge, övertalade avvittringsstyresmannen (då särskilt tillförordnade

kaptenen Sven Petter Bergman) ägaren av hemmanet att mot en ökeskatt

av 3 öresland låta även denna trakt skrivas på hemmanet. Detta blev härigenom

inalles 8 öresland med en skogsareal av 5,500 tunnland.

Den 10/2 1864 lyckades det en för förfalskningsbrott straffad person och

två andra personer att köpa hemmanet av Jon Persson för 40,000 kronor.

Två år därefter sålde dessa hemmanet för 70,000 kronor till A. Forssell i

Sundsvall. Den 25/4 1872 sålde denne hemmanet för 105,000 kronor till C.

P. Sundvallson i Ljusdal, vilken samma år överlät det till Woxna skogsförvaltare

v. Greyertz, vilken först fick antalet träd till 377,394, men då bolagets

styresman ej trodde detta, verkställdes omräkning med det resultat, att

det fanns 407,954 sådana träd. Då dylika timmerträd betalas med 6 å 8 — ja

å skogsauktioner med ända till 9 kronor — per träd å rot, så representera

ensamt dessa träd ett värde i skogen av minst 2,500,000 kronor.

Meddelaren av dessa uppgifter tillägger, att detta blott är ett exempel bland

tusenden; och detta kan den, som reser omkring i orterna, lätt övertyga

sig om.

Kronan har emellertid också gynnat industrier med jorddonationer. (Se

Norrlandskommissionens betänkande del I, sid. 351—357, mitt särskilda yttrande.

)

Bland de till bergshantering anslagna skogar märkas särskilt de så kallade

rekognitionsskogarna. De hade donerats för bruksdriftens uppehållande

och fingo skatteköpas. Inom Gävleborgs län fingo sådana skogar taxerade

år 1903 till fyramiljonertrettontusenfyrahundra kronor skatteskrivas för en

skatteskilling till värde av 5,318 kronor.

Emellertid nedlades vissa bruk. På 1890-talet väckte kronan process med

yrkanden att av denna anledning återfå skogarna, när villkoret ej längre

uppfylldes. Detta rimliga yrkande ogillades emellertid av Högsta domstolen

vid sista tillfället, dock med 3 röster mot 2.

Kronan gynnade även sågverken med privilegier å årlig stockfångst å kronans

skogar. Även därav inhöstades av denna industri svindlande belopp.

Sålunda erhöll exempelvis Mos sågverk, numera Mo och Domsjö AB., rätt

till årlig avverkning av 879 träd. Efter åtskilliga manipulationer blev vinsten

blott efter 1882 3,500,000 kronor. Det årliga värdet å nämnda träd representerade

också ej fullt räntan å ett kapital å hundratusen kronor.

Dylika siffror ådagalägga, synes mig, nödvändigheten av en tillämpning av

Norrlandskommitténs krav på återvinning av odlingsmöjligheter med skog

till de förutnämnda ofullständiga jordbruken, uppkomna genom 1896 års

ägostyckningslag. Desamma böra tillfalla kronan utan ersättning, varefter

staten må bedöma, örn tilläggsjorden bör tillfalla nuvarande innehavaren mot

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

21

någon reducerad ersättning eller i fattiga fall utan ersättning. Må vi besinna,

att jordbruken i Norrland och Dalarna merendels uppkommit genom

nybyggen, som av kronan gratis erhållit marken och därutöver hjälp i pengar

och skattefrihet och husbehovsvirke på kronans mark. Tilläggsjorden kan

efter omständigheterna antingen helt införlivas med det ofullständiga jordbruket

eller sammanknytas till detta med en reformerad åborätt (sid. 26, o. f.).

Skapandet av nya självförsörjande jordbruk.

De tre jorddelegationerna av 1901, 1912 och 1919 uppställde såsom ett

fast program skapandet av »självförsörjande jordbruk», den fasta punkten

i landets näringsliv trots alla skiftande konjunkturer.

Jordkommissionerna förordade för ändamålet en landsorganisation under

samverkan mellan kommunerna, länen och staten. Denna organisation

skulle få sin största betydelse för Norrland med dess myckenhet obrukade

odlingsmark. Expropriationsrätt för jordförvärv borde stadgas såsom ett

yttersta medel, ledande i regel till överenskommelser. Ekonomiskt understöd

förordades för fullkomning med hus och odling, vilket var nybyggarens sak.

»Vid utseende, iordningställande och upplåtelse av nybygge skulle synnerlig

omtanke ägnas däråt, att ändamålet komme att äga bestånd och jordbrukaren

blev i tillfälle att reda sig på sitt jordbruk med åtföljande omkostnader.

»

Marken till nybygge som utbrutits förblev att vara kronojord. Den överläts

av staten till nybyggare på arrende eller till fritt förfogande. Det s. k.

fria förfogandet bestod däri att arrendatorn ägde att när som helst begära

det, så snart nybygget skäligen uppodlats och bebyggts. Denna förfoganderätt

tilldelades jordbruket i den form, som örn överlåtelse av kronojord för

jordbruksändamål vore stadgat. I äganderätten gjordes dock den inskränkning,

att det ej någonsin fick brukas för annat ändamål än det, som avsetts

med dess bildande, nämligen idkande av jordbruk. Detta förbehåll var sålunda

oförytterligt. Därom skulle anteckning ske i fastighetsregistret samt

de vid rätten förda protokoll och laglartsböcker.

En reformerad äganderätt i enahanda riktning som tomträtten i dess gestaltning

inom huvudstaden, till omfattning och innehåll vida skild från den

bildning av nya jordbruk, som nu tillskapas i södra och mellersta Sverige

för de till övergång med gammal äganderätt avsedda »arrendeegnahemmen»,

bör komma till stånd.

Jordkommissionen ville skapa självförsörjande jordbruk även med komplettering

av ofullständiga jordbruk särskilt med odlingsmark oell skog ur de

stamhemman i Norrland, från vilka de i utarmat skick utbrutits. Och vidare

genom alt lia till hands en lag med organisation för frigörande rationellt av

arrendejordbruk särskilt i Norrland. Den nuvarande staten däremot ägnar

sig ännu icke åt någon verksamhet i Norrland, som jordkommissionen velat

organisera i hela riket, i vidare mån än att nya jordbruk anordnas i de s. k.

kolonaten merendels i avlägsna trakter uppåt lappmarkerna. Någon verksamhet

för att komplettera med expropriation i bakgrunden de ofullständiga

jordbruken med tilläggsmark från stamhemmanen eller en tryggad rationell

frigörelse av arrendejordbruk genom en för ändamålet tillgänglig

lagstiftning med tillbehör har alltsedan 1924 oavlåtligen avvisats av statsmakterna.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

För närvarande är statens verksamhet inriktad på att å statsjord eller frivilligt

inköpt mark med stöd av statliga penningelån slumpvis främja tillkomsten

av jordbruk på följande sätt.

Slutligen för det fjärde ägnar sig statens egnahemslånerörelse åt främjande

även av småbruk. Upplåtelse sker här dock endast åt personer med egna

tillgångar. Begär en sådan spekulant arbetaresmåbruk hänvisas han till

egnahemsnämnderna.

Skapandet under ledning av statens jordbruksnämnd av självförsörjande

jordbruk inskränker sig till organiserandet av s. k. arrendeegnahem i riket

söder örn Dalälven. Den erforderliga jorden, som alltid bör vara i viss män

odlad, övertages från domänstyrelsen eller, såsom företrädesvis är fallet, inköpes

från enskilda. Den sålunda förvärvade marken styckas, där det går

för sig. Arrendehemmen bebyggas av statens jordnämnd. Sedan utbjudas

de på arrende på fem år i sänder, varefter arrendatorn får välja mellan

nytt arrende eller äganderättsförvärv. Huvudsyftet är att omgestalta det

s. k. arrendehemmet helst till en självförsörjande äganderättsgård. 241 sådana

hem ha utsläppts efter denna organisations början 1934.

Till detta kommer som sagt kolonatverksamhet i Norrland i närhet av

lappmarkerna.

Statens organisation av 1933 för arbetaresmåbruk verkar åter ännu så

gott som uteslutande i norr. Kommunerna ha hand om denna verksamhet

under kontroll av statens egnahemsnämnd. Denna enda ur jordkommissionernas

förslag utbrutna uppgift utföres mest på odlad mark, uppköpt från

olika håll, två å tre intill fyra hektar. Omtanke nedlägges på denna verksamhet.

Åbyggnader uppföras av staten med rätt för småbrukaren att deltaga

i byggnadsarbetet. Småbruket överlämnas sedan med äganderätt, jordkommissionen

förordade även här en för ändamålet särskilt utrustad äganderätt.

Omkring 7.000 sådana småbruk äro hitintills åstadkomna. En glädjande

företeelse således. Alla, icke minst industrien, gå en sådan idé till

mötes, och staten förskotterar omkostnaderna. Örn vanskligheterna för framtiden

har erinrats ovan.

Även här borde tomträtten på huvudstadens lantegendomar kunnat tjäna

till föredöme såsom upplåtelseform under namnet »småbruksrätt» med ett

innehåll, som konstaterar en reformerad äganderätt.

Det klagas att de större, ofta efterlängtade arealerna blivit bekymmersamma.

Arbetaresmåbrukaren går ej i land med att sköta så mycket ordentligt

vid sidan av sitt huvudsakliga arbete på annan arbetsplats.

Frigörelse av arrendatorer under industribolag och gods.

I den gamla tiden voro alla eniga om att den stora styrkan i Sveriges land

var såsom Geijer uttryckte det: »Hell Dig, Du frie man av järn, Du bonde

god!» En stark bondeklass kan man icke få. De måste lia sina egna jordbruk

för att kunna driva det med intresse och så att odlaren och hans familj

själva få njuta hela lönen av sitt arbete. För de tre jordkommissionerna har

denna frigörelse således varit en stor fråga. Denna jordreform har också

ständigt återkommit i riksdagen. Det har slutligen lett till att en kommitté

tillsatts, kallad »1936 års arrendeutredning». Ett betänkande har utkommit

örn ändringar i arrendelagstiftningen. Jordkommissionerna avsågo icke att

överlåta åt varje arrendator att processa sig till en frilösning. Det gäller

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

23

här som vid varje stor jordreform, att staten såsom de svagas föresgn träder

fram samt organiserar och subsidierar frilösningen. Jämför förslag i jordkommissionen

till lagstiftning örn en statsorganisation för den sociala jordfrågan

(del 14, sid. 148 o. f.).

Kommittén har icke besjälats av något intresse för arrendatorsklassens omvandling

till fria jordbrukare. Den har stannat vid att låta en arrendator,

när en jordägare ville sälja jorden till någon annan, dock få en företrädesrätt

att på egen hand lotsa sig fram till en företrädesrätt att friköpa egendomen.

Det har meddelats, att frågan nu skall beredas hos regeringen, och

till rådgivare har valts beredningens ordförande. Då är väl arrendatorernas

jordreform gravlagd för åtskillig tid framåt liksom så mycket här i landet,

som vill gå till grunden med en fredlig angelägenhet.

En gång kommer dock frigörelsen, ity att den är inskriven i de gudomliga

lagarna. I Finland är den genomförd redan under förra världskrigets tider.

En historik över lagstiftning i Danmark och Norge på detta område återfinnes

i jordkommissionens betänkande del 6, sid. 259 o. f.

Det är icke heller meningen för detta fall att gå så radikalt fram som i

Estland, Lettland och Litauen med konfiskation av de stora godsen och som

man kanske nödgas göra även i Finland. Frågan får emellertid ej i Sverige

dö sotdöden. Därför vidhålles de tre jordkommissionernas vidsynthet.

Uthållig skogsvård för skogskapitalets bevarande, tillämpad på de

allmänna skogarna, lagstadgas även på större enskilda skogar.

Socialdemokratiska partidistriktet i Västerbotten gick genom riksdagsman

Elof Lindberg hösten 1938 in till regeringen med ett förslag örn anslag å 100

miljoner kronor till skogens återväxt. Detta mötte många detalj spörsmål av

komplicerad natur, som krävde noggrant övervägande, sade petitionen.

Det bör då redan nu utsägas, att det skogskapital, som med de ifrågavarande

statsanslagen tillskapas, icke sedan får ånyo plundras av enskilda.

Denna skog, som sålunda med statsmedel uppammas, bör såvitt möjligt ställas

under uthållighetsbruk, såsom sedan gammalt är fallet med alla allmänna

skogar. Det är det främsta principiella kravet. Därigenom skyddas en stadig

arbetsförtjänst i skogarna, en fast tillgång av råvaror för industri och

andra ändamål, en omgärdad inkomst i skog sbeskattning och en grundval

för landets sunda handelsbalans.

Det blir i ett skogsland som Sverige, som bygger sin existens väsentligt på

skogarna, icke nog med, att de ofantliga skogsmarkerna i privat besittning

skyddas blott med återväxtlagar och för ungskog i vissa fall med dimensionslagar.

Redan av 1899 års kommitté för främjande av den enskilda skogshushållningen

(F. von Essen, Hugo Tamm, Bernhard Martin, A. Asker, G. M. Sjögren,

Ghr. Rappe och Olof Jonsson i Hof) förordades att till främjande av en

rationell skötsel av större bolag eller enskilda tillhöriga skogar skulle skogsägaren

vara skyldig att under allmän kontroll anställa en forstligt bildad

skogsförvaltare. Tre ledamöter (Tamm, Asker och Martin) avstyrkte förslaget.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

Norrlandskommittén beslöt en gång att förorda att jämte ett uttalande till

förmån för en effektiv skogslag borde stadgas strängare bestämmelser för

ägare av viss större skogsareal. Kommittén beslöt på sistone att inte göra

ett dylikt uttalande. Ledamöterna Lindhagen, Bromée och A. Viklund vidholm

det ursprungliga initiativet och reserverade sig i det år 1904 avgivna

betänkandet. De äskade, att bolag eller enskilda, som ägde skogar av större

omfattning, måtte genom lag förpliktas bruka dem efter uthållig hushållning,

så att skogskapitalet bevarades.

Vid 1903 års riksdag framlades en på 1899 års kommittébetänkande byggd

proposition med lag om vård av enskilda skogar. I andra kammaren yrkade

då C. Lindhagen att ägare av större enskilda skogar måtte förpliktas att

bruka dem enligt fastställda hushållningsplaner. Motioner i slikt syfte väcktes

även av C. E. Ljungberg och C. P. af Burén i första kammaren. Det

särskilda utskottet avstyrkte med reservation av Iv. Staaff, Henricson och A.

Viklund till förmån för Lindhagens motion. Första kammaren biföll utskottets

hemställan utan votering. Andra kammaren antog reservationen.

Vid riksdagarna åren 1907, 1908. 1909 och 1910 återkom Lindhagen. Varje

år biföllos motionerna av andra kammaren med avsevärd majoritet men avslogos

av första kammaren utan votering.

Jordundersökningen (värmlandsutredningen) upptog också kravet med tillstyrkan.

Skogslagstiftningskommittén, tillsatt 1911, sysslade likaledes med problemet.

Undertecknad, motionär i andra kammaren, hade petitionsvis framfört

det till regeringen, som remitterade petitionen till kommittén. Kommittén

avstyrkte. De större skogarna sköttes bäst. Åtgärder borde snarast vända

sig mot de mindre skogsegendomarna och endast i samband därmed mot den

övriga skogsmarken.

Jordkommissionen fann 1923 (del IV sid. 425—433) skogskommitténs skäl

vara förevändningar. Det krävdes, alt till stöd icke minst för jordbrukets

och ortsbefolkningens befogade intressen måtte genom lag stadgas skyldighet

att å bolagsskogar av större omfattning införa rationell skogshushållning,

som med stöd av lämpliga hushållningsplaner bevarar och varaktigt befrämjar

den största möjliga avkastning av detsamma. Denna hemställan representerade

fyra ledamöter, omfattande det socialdemokratiska och liberala

inslaget i kommissionen (C. Lindhagen, Åke Ingeström, Johansson i Uppmälby

och Pettersson i Hällbacken). De två riksförbundarna i kommissionen

(O. Olsson i Kullenbergstorp och N. Wohlin) inläto sig ej på detta ämne.

De mindre jordägarnas små skogslotter undantogos i framställningarna

från uthållighetsbruket. En sådan skogsägare nödgas ofta avverka skog utöver

årsavkastningen för oundgängliga utgifter för gården, övervakandet

krävde ock en stor apparat.

En uthållig skogsvård för småbruk har därför ibland ifrågasatts genom

att sammanföra flera skogslotter till en allmänning. 1 de övriga fallen bör

det allmänna träda till på upplysningens väg genom undervisning örn småskogars

rationella skötsel och premierande av mönsterbruk i slik omtanke.

Till en jordbrukare i Lamhult i Småland vallfärdade vi en tid för att beskåda

och taga lärdom av ett sådant mönsterbruk.

Efter sekelskiftet har jag pionierat i riksdagen för skogsvården såsom ett

med det svenska jordbruksproblemet, särskilt i Norrland, Dalarne och Värmland.

Om uthålligt skogsbruk å större skogar motionerades således icke

blott åren 1903 och 1907—1910 utan även 1927 (I: 162), 1930 (I: 129), 1932

(I; 271) samt 1933 (I: 196), de senare åren förgäves i båda kamrarna. Hit

flör också indirekt den av mig framförda socialdemokratiska partimotionen

år 1909 (II: 112) om övervägande av koncession för förvärv och utnyttjande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation. 26

av skogar av större omfattning, gruvor, vattenfall och torvmossar av större

omfattning.

Uthålligt skogsbruk å enskilda skogar i gemen är emellertid lagstadgat

för Öland, Gotland och fjällskogar. Det går således för sig, åtminstone undantagsvis.

En gammal fråga är också uthållig skogsskötsel å skogar under

fideikommiss. Denna enkla sak vilar sedan gammalt i ro under »utredning».

Skogsallmänningar och särskilt konimunalskogar, en ryggrad i

skogsvården.

Ett, man skulle kunna säga omistligt, stöd för jordbruket i ett skogsland

är kommunalskogar. Vid förskingringen av kronoskogarna i Norrland behjärtades

icke ens denna angelägenhet. Ett förordnande från statsmakten

hade varit tillräckligt. Nästan varje socken i Norrland och Dalarne skulle

nu kunnat haft en allmänning.

Ett nyckfullt uppvaknande har i enstaka fall lett till bildande av gemensamhetsskogar,

en i Gävleborgs län samt några i Kopparbergs och Norrbottens

län. Likaså ovan odlingsgränsen i Dorotea och Vilhelmina socknar i anledning

av mitt yrkande i 1901 års norrlandsmotion. En del gamla ej utplundrade

häradsallmänningar i södra delarna av riket äro också bevarade.

Bildandet av allmänningar ens frivilligt kan ej ske i brist på lagstiftning,

som tryggar deras bestånd. Det vill även till ekonomiskt låneunderstöd från

staten. Genom skifteslagstiftning och expropriation kan det ske tvångsvis.

1904 års riksdag begärde på motion i första kammaren av bruksägaren Burén

lagar för att bereda kommuner, korporationer, byalag samt stiftelser och

fonder för allmänt ändamål möjlighet att genom inköp av skogsmark eller

annorledes bilda, bibehålla och utvidga gemensamhetsskogar. I särskild

skrivelse gjorde riksdagen enahanda hemställan beträffande häradsallmänningar.

Norrlandskommittén i sitt betänkande 1904 instämde enhälligt i dessa

framställningar. Den förordade ock, att fortvaron av de frivilligt bildade

skogsmedelsfonder såsom Östnors bys fond även borde betryggas. Kommittén

hemställde:

1) örn lagstiftning, varigenom befrämjas utsikterna att till förmån för

kommuner och andra samfälligheter på ett bestående sätt bilda gemensamhetsskogar

och skogsmedelsfonder;

2) övervägande efter en sådan lags tillkomst, i vilka fall och under vilka

villkor låneunderstöd av allmänna medel kunde beredas för bildande av gemensamhetsskogar

genom inköp av därtill lämpad mark.

Frågan har varit på tal då och då. Men ingenting planmässigt har ännu

blivit gjort, därför att ingen ledande vilja därtill har fått komma till makten.

Såsom på senare tider alltid blivit fallet, där det gäller att slå ett slag för att

upphugga landet även med lag inom övriga i denna petition berörda fundamentala

jordbruks- och skogsfrågor särskilt i de stora plundringarnas landsändar.

I den nya lagen örn delning av jord på landet har medgivits gemensamhetsskogars

bildande vid laga skiften. Detta har ej lett lill mycket örn än till

något. Skogslikviden är särskilt en svår sak. Det sitter en tvåmannakommitté

av år 1936 för rådplägning örn skogsallmänningar. Ett förslag lär

förväntas lill niista riksdag från dem örn statsanslag för något utjämnande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

av den nämnda svårigheten. En liten dvärgagärning som liksom allt dylikt

vankelmod nog rinner väsentligen ut i sanden.

Till detta kapitel lior även Norrlandskommitténs omstridda beskärning.

De tyra konservativa ledamöterna Douglas, Feilitzen, Kinberg och Berlin

beslöto till sist att låta i förbudslagen »ansenliga skogsområden få stå trävarurörelsen

till buds». Därtill anslöto sig liberalerna Kronlund och Viklund.

Då därtill lades de tre bolagsreservanterna Lindmans, Kempes och

Claesons avslag å varje förbudslag, blev det stor majoritet i kommittén för

de fyras undantag.

Detla motiverades så, att vid avvittringen hade de skogsarealer, som hemman

enligt författningarnas mening bort tilldelas, överskridits, i många fall

allt för överdrivet. Med stöd av avvittringsförfattningama kom förbudet sålunda

att omfatta ifråga örn skogen, att under förbudet skulle inbegripas

vad av hemmans avvittringsjord borde betraktas såsom stödskog eller odlingsområde.

1 övrigt skulle den donerade kronoskogen fritt få köpas från

hemmanen. Detta var en kompromiss, ett plåster och en tröst förmodligen

åt första kammaren.

Av mig och Bromée i Billsta föreslogs då, att ett slikt köp åtminstone

skulle hembjudas staten och kommunen med företrädesrätt för den senare

att inom viss tid inlösa den sålda .jorden för utnyttjande till kronopark eller

sockenal lmänning.

Från 1903 har jag väckt talrika skogsvårdsmotioner för skilda ändamål

frånsett det stora komplexet skogsmotioner från 1907, väckta som ett

komplement till frammarschen för det norrländska jordbruket. I allmänningsfrågan

har därvid väckts följande motioner: 1914 (II: 211), 1915 (II: 7),

1919 (11:81) och 1920 (II: 141), om revision av författningarna rörande häradsallmänningar

och allmänningsskogar: 1926 (11:248), 1927 (11:163),

1932 (1:274).

I Norge har angelägenheten att bereda varje socken såvitt möjligt en skogsallmänning

föranlett för åtskillig tid sedan ett storvulet framträdande av

norska statsmakten.

Den fjärde förskingringen av kronojord.

Grundproblemet i jordfrågan har i alla tider hos oss som annorstädes

gällt jordens fördelning. Och i första hand: Bör själva jorden tillhöra stat

och kommun eller enskilde? Bör det allmänna avhända sig jord till de enskilde

med äganderätt eller upplåta den med besittningsrätt? Den senare

även kallad åborätt eller tryggad besittningsrätt.

Den gamla åborätten minskade i anseende genom godtycket från statens

uppsiktsmän. Ledamoten i lagutskottet vid sekelskiftet Nils Niisson i Skärhus,

en trygg och resonabel hemmansägare från Skåne, råkade i uppror

inom utskottet, då han skildrade sina förfäders strider på deras åbohemman

mot dessa övermän.

Nyttjanderätt till jord blev alltmer förhatlig i folkmeningen även till

följd av den rättslöshet, varmed bolag och enskilda jordägai''e så ofta misshandlade

sina nyttjanderättshavare och åbor. Slutligen kom frihandelns

vetenskap och gjorde slag i saken. Samhället borde ej äga fast egendom,

lärde Adam Smith av erfarenhet i bästa avsikt. Den utnyttjades effektivt

endast av den enskilde, som därför borde få »den fulla äganderätten». Låt

vara att de tillika begåvades med den fulla hänsynslösheten i dess utövande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

27

Ur dessa bevekelsegrunder har i vår generation uppstått, vad nian skulle

kunna kalla den fjärde förskingringen av statens jordegendom. Den första

var till prästerskapet, den andra till adeln och den tredje till den norrländska

storindustrin, enskilda skogsspekulanter saint även till norrländska

bönder och nybygen över hövan och utan vakthållning om ändamålet.

Men hur det nu kommer sig, samhällets plikt att behålla sin jordegendom

likaväl som den enskilde sin, dyker upp outsläckligt. Av erfarenheterna

blir man vis. Genom att stat och kommun behålla äganderätten till

själva marken, betrygga de ändamålet med sin jordupplåtelse. Den framtida

jordvärdestegringen genom samhällets företagsamhet och växt går då

ej heller helt bort från sin upphovsman. För det tredje finner sig samhället

såsom fortfarande ägare till själva jorden mera uppfordrat att skynda till

hjälp för den som bygger, odlar och bor på marken, när naturkrafter och

konjunkturer hota honom till liv eller egendom. Däri ligger ock en väg att

något utjämna motsättningen mellan industri och jordbruk.

Genom norrlandsfrågans frambrytande fingo partierna en tankeställare.

Även den gamla patriarkaliska konservatismen hade sina ögon skarpt fästade

på problemet. Men i samma mån den sopades bort av den allmänna rösträtten,

aktiekonservatismen och storindustrin, föll den moderna »högern»

tämligen blint tillbaka på »den fulla äganderätten» i upplåtelsesättet.

Liberalerna åter, vilkas norrländska småbönder varit avantgardet i norrlandsfrågans

genombrott, började som samlingsparti draga öronen åt sig

inför kronojordens droppvis fortgående fjärde förskingring. Riksdagarna

1908 och 1910 bar det liberala samlingspartiet fram motioner örn en »utredning»,

vilka nya former för upplåtelse av jord från stat eller kommun

till enskilda voro särskilt ur social synpunkt påkallade och lämpliga. Staaff,

som ej undertecknat norrlandsmotionen, gick i spetsen. Partiet behövde

göra något i jordfrågan. Vankelmod i motiven var dock en borgen för ett

misslyckande.

Efter åtskilliga örn och men tillsattes kronolägenhetskommissionen år

1912. Den kom med sitt förslag först 1920. Långa år, under vilka vi fingo

uppleva åtskilligt. Däribland kommissionens förslag 1916 om tillfälliga åtgärder,

lagberedningens förslag 1909 örn försäljning mot förköpsrätt och

riksdagens förslag 1915 örn försäljning mot återköpsrätt.

Sedan sålunda ytterligare utredningar av utredningar örn utredningar

ägt rum, kom slutligen år 1926 på riksdagens bord lag om upplåtelse under

åborätt av viss jord m. m. Den var byggd på kronolägenhetskommissionens

förslag, vilket i sin ordning var byggt på de båda liberala så kallade Staaffmotionerna

av 1908 och 1910. Den sändes till första lagutskottet och ej till

det övervägande industriella andra lagutskottet, dit jordfrågans lagvägar •—

irrationellt synes mig — numera gå. I riksdagen väcktes åtta motioner, delvis

med många underskrifter, med yrkande örn avslag å lagen eller mildringar

i dess effektivitet. Av någon anledning motionerades ej av mig.

Lagutskottet tillstyrkte propositionen med »några mindre ändringar». Till

sådana obetydligheter räknades allmänt, att lagen skulle vid varje upplåtelse

gillia endast i tjugo år, efter vilken tid åbon ägde rätt att inlösa jordbruket

med äganderätt. Fem reservanter yrkade avslag. Fyra av deni dock

med hemställan lill Kungl. Majit att — i samband med en begärd plan till

styckning av därför lämpade kronoegendomar — undersöka, huruledes det

kunde underlättas för obemedlade och mindre bemedlade personer att för

bildande av jordbruksfastigheter under äganderätt förvärva kronojord utan

att därvid någon köpeskilling omedelbart behövde erläggas.

Nu uppstod omfattande debatt i kamrarna. Det sparades ej på utvägar

att komma till något saktmodigt resultat. Emot denna spridda skara kom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

som ett hamrat stål »den fulla äganderättens» förlossande lösning med överståthållaren

Hederstierna och Arvid Lindman såsom högsta befälhavare.

»Jag vågar», slutade Lindman sitt anförande, »säga, att detta förslag kommer

nog att antagas — det kommer att antagas såväl av det socialdemokratiska

partiet som av det frisinnade partiet, vilka ju lia majoritet i denna

kammare — men det vill jag säga, att svenska folkets psyke det begripa

icke herrarna.»

I slik slutsats instämde jag på följande sätt i andra kammaren. Ett par

gånger förut hade jag förmenat, att denna fråga örn äganderätt eller besittningsrätt

inte är någon principfråga. Det vore fullkomligt likgiltigt, vad

upplåtelsen kallas, bara den blir bra. Det vore oklokt att kalla den för

åborätt. Kalla den för en lag om reformerad äganderätt. Det hypnotiserar

fördomarna. — Huvudbristerna i utskottets förslag voro tre liksom ock i

regeringens. Man ville icke här vara med, liksom skett i fråga örn tomträtten,

att tillika skapa en rätt till inteckning i åborätten som säkerhet för lån.

Man föredrog ett långvarigt processande med egnahemsnämnderna örn att

få lån. En äventyrlig underlägsenhet således för åborätten, då denna reformerade

äganderätt icke får tillräckliga kreditmedel likaväl som den gamla

föråldrade äganderätten. — En föreslagen skrivelse örn botemedel mot att

vid äganderättsupplåtelse ändamålets bestånd äventyras kom som jästen

efter brödet. Den lagen borde legat klar samtidigt. — För det tredje, vad

vore för finess i att börja med besittning med rätt att efter 20 år få lösa

jorden med äganderätt? Varför icke låta spekulanter få det senare genast,

om de önska det? Och vad var det för mening med detta spel att låta allmänheten

välja mellan två system, där olika partier efter sin åskådning

kämpa om allmänhetens bevågenhet? — Det vore icke tillbörligt av vänsterpartierna

att så låta locka sig i fällan. Talaren hade slått i strid med herrarna

i 25 år för alt de icke velat ge äganderätt åt sina arrendatorer eller

skaffa nya jordbruk. Denna praktik stred ju mot läran.

Jag yrkade sålunda bifall till propositionen. Därmed skulle räddats det

fundamentalaste, en permanent åborätt i stället för en tjuguårig. Kreditlrågan

och övriga svåra brister fingo avhjälpas efteråt. Ingen annan i riksdagen

yrkade bifall, låt vara provisoriskt, till regeringens förslag.

Vad har nu inträffat? Åborätt enligt 1926 års lag har under långa tider

sökts endast av en enda spekulant. Tre åbor lia o,clc tillkommit på fröken

Tomms egendom i Södermanland på grund av en hennes donation. Men

fortfarande »gäller» denna lag. Den återgives fortfarande med sitt stora utrymme

i fyra kapitel och stor stil såsom en huvudförfattning i lagböckerna.

Och dock är den trots de gigantiska och kostbara utredningarna blott en

lagruin. Den har till skillnad från andra lagruiner varit det ända från sin

begynnelse.

Hur länge skall ett sådant spöke få stå kvar i lagböckerna och låtsas som

om den täckte en levande verklighet? Bör ej detta skelett fullkomnas med

kött och blod eller ock upphöra med sin uteslutande verksamhet att belasta

lagböckerna med tryckningskostnader?

Staten samlade i gamla tider jordegendomar i egen regi. Var detta ett

misslag? Eller befanns det vara en styrka för en stat att förfoga avsevärt

över jord till alla individers gagn, till alla näringars fromma? Är det icke

så fortfarande? Kamp räder framför allt mellan människorna och deras

partier. Och jorden är yttersta källsprånget till makt och vinning.

Städer börja åter bevara sina donationsjordar. Stockholms stad förvärvar

nya lantgods efter att ha förskingrat sina kronodonationer i jord, exempelvis

hela Kungsholmen. Den behåller nu, varnad av erfarenheter, äganderätten

till marken med fritt spelrum i övrigt enligt fastställda stadsplaner för

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

29

sund enskild företagsamhet. Den gör det med stöd av en utexperimenterad

tomträtt, som efter trettio års partistrider nu omsider omhägnas inom kommunalförvaltningen

som en reformerad äganderätt.

Tills vidare åtminstone. Man kan ej vara säker för att ej en ny svallvåg

i hägn av många slags krig, skendemokrati, brutal diktatur eller annat vilsegående

framdeles liksom i svunna tider åter sköljer bort den samhälleliga

makt över jorden, som på »lidandets väg» då och då uppnåtts under synvinkeln

av det allmänna bästa.

Kvasivetenskapliga förvillelser, halva sanningar, hela osanningar, förbiseenden,

misstag — med ett ord vår obegåvning, en skänk av naturlagar,

skall den kanske i evighet förbli att vara vår enda samfällda egendom?

»Staten är den ypperste skogsägaren». Expropriationsrätt.

En huvudsaklig insats i skogsvården är oavlåtligt statsförvärv av skogsmark.

Därvid får ej heller sparas på miljonerna. Därmed kommer nämligen

statens uthålliga skogsskötsel den inköpta enskilda skogen till del med

alla förmåner, som följa av en sådan omtanke.

Skogslagskommittén av 1899 (F. von Essen, Hugo Tamm, Bernhard Martin,

A. Asker, C. M. Sjögren, Öhr. Rappe och Olof Jonsson i Hof) bestod sig

enhälligt med det allmänna uttalandet, »alf man ej kan vänta några tillfredsställande

resultat av den privata skogshushållningen, varemot staten enligt

alla länders erfarenhet vore den uppersta skogsägaren».

Siaren och bestraffaren Professor C. A. Agardh i Lund erinrade i mediet

av 1800-talet, hurusom egennyttan och utländska för Sverige ej tillämpliga

teorier (Adam Smith) överändakastade den urgamla i Norden inhemska

statskonsten. Man utdelade ofantliga skogssträckor, som tillhörde staten,

åt de enskilda med rätt att även få förstöra dessa. Följden började alltmer

fruktansvärt träda i dagen. Man måste därför gå till orsakerna till det nuvarande

tillståndet. Olyckan kom ifrån avhändandet av kronans skogar.

Konung Karl XI, sade Agardh, skulle helt enkelt gjort en reduktion och

återtagit dem. Men detta går ej an i våra tider. Det finns då tydligen ej

annat medel, slutade Agardh, än att avvärja den hotande faran, med att

staten återköper de skogar ruinerade, som den bortskänkt i fullt bestånd och

värda miljoner. Tertium non datur. Det blir hårt, det blir dyrt. Men alla

dårskaper måste bära sitt straff.

Av dessa bevekelsegrunder har av mig och kanske även andra i riksdagen

påkallats en expropriationsrätt för statsförvärv av skogsmark, särskilt givetvis

vanvårdad skog och framför allt kalmarker.

Statsförvärv av skog pågå sedan gammalt i avsevärd omfattning. Men

det sker förmodligen mest slumpvis. Den bör nu ytterligare påskyndas,

innan växande knapphet på virke alltmer höjer priset på skogsmark. Men

förvärvet mäste väl nu ock organiseras, så att de komma i möjligaste mån

alla landsdelar till godo. Det gäller ju att bereda arbetsförtjänst, hijsbehovsvirke

och råvaror åt industrin i en sådan vid omfattning.

Därför hemställes, att statsförvärv av enskild skog även systematiskt organiseras

i förenämnda syfte.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

Utskottets betänkande.

Mot utskottets recit vill jag endast erinra, att den ej undgått här och där

att vara ofullständig även i det fundementala, vilket dock bör vara förlåtligt.

Däremot måste av motionären betonas, att återgivandet av jordbruksutskottets

utlåtande börjar (sid. 2) med ett sydsvenskt förklenande omdöme

om norrländska jordbrukets mindervärdighet. Jorden är lika fruktbar där

som i det övriga Sverige i stort sett, men midsommarljuset mognar på åkrar,

ängar och i fjälldalar en växtlighet, som saknar motstycke i de sydligare

delarna i Sverige. Enligt statistik produceras den högsta avkastningen i

landet på åkrarna i Dalarna. Och i Karesuando eller kanske det var Jukkasjärvi

är skörden av rovor vida mer framstående än i de sydligare delarna

av landet. Koni, råg, lin, potatis, ärter och gräs m. m. blomstra yppigt i våra

nordliga landsändar.

Utskottet skriver för egen del välvilligt, »att väsentliga delar av förevarande

i många hänseenden betydelsefulla frågekomplex redan äro eller kunna förväntas

den närmaste tiden komma under närmare utredning och behandling».

Så är icke förhållandet i vår tid. Åtskilligt kommer icke att röna någon

behandling och det övervägande kommer enligt epokens psyke på maktställena

att ängsligt och försiktigt undvika tingens grundproblem. Det bör

härvid även anmärkas att »nya utredningar» med sådana begränsade syften

äro överflödiga, om i stället någon gång den statistik och annan utredning,

som framlagts av de tre jordkommissionerna för att träffa kärnpunkter

omsider utnyttjas kostnadsfritt utan att läggas undan.

En annan ljuspunkt än den förenämnda kursiverade i utlåtandet är likaledes

uttalandet: »Givetvis komma de av motionären anförda synpunkterna

att tagas under övervägande.» En optimist skulle knappast våga uttala sig

för att så kommer att ske ens »i lyckligaste fall». Och underlåtenhet att följa

utskottets särdeles uppmuntrande utlåtande i motiven kommer att förmärkas

av att utskottet icke tillåtits att framföra detta förord även i form av en

skrivelse. En medlem av utskottet betonade dock starkt, att det sagda

var en allvarlig uppfordran till vederbörande från utskottets sida. Och

däremot framfördes ingen gensaga i utskottet. Motionären svarade, att han

i fortsättningarna skulle tacksamt och ivrigt plöja med denna utskottets kalv,

som den förenämnda utskottsmedlemmen framfört dansande inför utskottets

åsyn.

Yrkanden.

Utskottet sätter sin förväntan främst på riksdagens skrivelse i år örn en

jordkommission, som skall inkomma med förslag till norrländska näringslivets

främjande i hela dess vidd. Motionerna i ämnet äro uppriktiga med

en skugga dock tillika av valrörelse i årets riksdagsval såsom underskriven

endast av medlemmar i högerpartiet. Det varmed hjärtat är fullt, därom

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; reservation.

31

talar munnen, säger ett ordspråk. I motionerna beröras många behjärtansvärda

saker. Men knappast ett ord om de »frågekomplex», med vilka förevarande

motion sysselsätter sig.

Det må sålunda förlåtas motionären, att han av nitälskan för och oavlåtliga

inlevelser i grundproblemen framför utskottets förhoppningar även

i form av yrkanden och därför hemställer,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om ett samvetsgrant

övervägande, med begagnande främst av redan tillgängligt

utredningsmaterial,

A) att vid komplettering av ofullständiga jordbruk i Norrland,

Dalarna och Värmland uppmärksamheten främst riktas

på de genom 1896 års ägostyckningslag avsiktligt tillkomna

ofullständiga jordbruken, vilka finnas förtecknade i

lantmäterihandlingar na;

att därvid kompletteringen sker med jord från den fastighet,

varifrån det ofullständiga jordbruket utbrutits, varvid

även överväges, i vad mån dessa jordbruk av staten böra

»återvinnas till allmogen» kostnadsfritt eller mot reducerad

gottgörelse vid disponerandet för sitt ändamål;

B) att därvid gammal avvittrad kronojord skäligen utnyttjas

även för skapande av nya jordbruk;

C) att omsider en universell frigörelse av jordbruksarrenden

under industribolag och större gods planeras givetvis

med skäliga undantag;

D) att omsider uthållig skogsvård för skogskapitalets bevarande,

tillämpad på de allmänna skogarna, lagstadgas

även för större enskilda skogar;

E) att expropriationsrätt införes för statsförvärv av skogsmark

i den allmänna välfärdens intresse och särskilt av kalmarker,

vanvårdad skog, och rimligtvis erforderliga delar av

de i Norrland, Dalarna och Värmland plundrade gamla statsskogarna;
F)

att en allsidig organisation inriktas på tillskapande i

tidernas längd av kommunala skogsallmänningar inom riket;

G) att den pågående fjärde förskingringen av kronojord

med försäljningar väsentligen avbrytes och utbytes i stället

mot upplåtelse med finansierad åborätt, även i övrigt utformad

efter förebild av tomträtten sådan den grundlagts i huvudstaden;
H)

att den utlovade men åter uppskjutna expropriationslagstiftninyen

täger manlig och uppriktig hänsyn främst till

de ändamål, den bör tjäna och således även för ovan nämnda

ändamål.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

Innehållsförteckning.

Sid.

I. Yrkanden i motionen.............................................. 1

II. Historik ......................................................... 2

lil. Utskottets motivering.............................................. 10

IV. Utskottets hemställan.............................................. 11

V. Reservation...................................................... 12

Lagvägarnas problem och landvinningar........................... 12

En vädjan från sekelskiftet...................................... 14

Komplettering av ofullständiga jordbruk med tilläggsjord........... 15

De ofullständiga jordbrukens historia, särskilt i Norrland, Värmland

och Dalarna................................................ 16

Reduktion med eller utan ersättning för komplettering från stamhemmanet

av förenämnda ofullständiga jordbruk, uppkomna genom

1896 års ägostyckningslag.................................... 18

Skapandet av nya självförsörjande jordbruk........................ 21

Frigörelse av arrendatorer under industribolag och gods.............. 22

Uthållig skogsvård för skogskapitalets bevarande, tillämpad på de allmänna

skogarna, lagstadgas även på större enskilda skogar......... 23

Skogsallmänningar och särskilt kommunalskogar, en ryggrad i skogsvården

....................................................... 25

Den fjärde förskingringen av kronojord............................. 26

»Staten är den ypperste skogsägaren». Expropriationsrätt............ 29

Utskottets betänkande........................................... 30

Yrkanden...................................................''... 30

407938. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.