Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande avdrag vid beräkning av skattepliktig förmögenhet.

1940-05-30 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1940:33, Betänkande, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande avdrag vid beräkning av skattepliktig förmögenhet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1940 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner

om ändrade bestämmelser rörande avdrag vid beräkning

av skattepliktig förmögenhet.

(2:a avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 69 i

första kammaren av herr Nordenson samt nr 126 i andra kammaren av herrar

Lithander och Nylander, har hemställts, att »riksdagen måtte besluta sådan

ändring i 11 § kungl, förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

att avdrag vid förmögenhetsberäkningen medgives jämväl för de skatter,

som beräknas komma att utgå på den under beskattningsåret åtnjutna inkomsten

och den vid beskattningsårets slut ägda förmögenheten».

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa till motionen

nr 69 i första kammaren.

1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt innehöll icke någon

uttrycklig bestämmelse om avdragsrätt för utskylder vid förmögenhetsberäkningen.

I nämnda förordning stadgades endast helt allmänt, att såsom

förmögenhet skulle taxeras skattskyldigs tillgångar, i den mån de överstege

hans skulder.

I 11 § i 1928 års förordning örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

stadgas, att under avdragsgilla skulder inbegripas även den skattskyldiges

oguldna, på grund av taxering under beskattningsåret eller något föregående

år utgående skatter samt att, därest grunderna för skatternas debitering vid

förmögenhetsberäkningens uppgörande ännu icke blivit bestämda, skatterna

må beräknas efter senast fastställda debiteringsgrunder. Nämnda stadgande

har tillkommit i anledning av ett av inkomstskattesakkunniga framlagt förslag.

I sitt år 1923 avgivna betänkande (Statens off. utredn. 1923: 69 sid 122)

anförde inkomstskattesakkunniga — vilka jämväl föreslogo en bestämmelse

att vid årets slut inneliggande kassabehållning och bankfordringar, som hade

sin grund i besparingar av samma års inkomst, icke skulle inräknas i förmögenheten

— bland annat följande:

»Ehuru den, såsom det vill synas, självklara rätten att vid förmögenhetsuppskattningen

åtnjuta avdrag såsom för skuld för utskylder, som den skattskyldige

har att erlägga på grund därav, att han under beskattningsåret eller

tidigare åtnjutit inkomst och haft förmögenhet, i princip är erkänd av praxis,

har en viss osäkerhet yppat sig i fråga örn den omfattning, i vilken denna avdragsrätt

kunde göras gällande. Med anledning härav föreslå de sakkunniga

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 7 sami. Nr 33. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

nu en uttrycklig bestämmelse härom. Givetvis kan med behållen förmögenhet

icke förstås mera än vad som motsvarar överskott av tillgångar utöver

skulder. Skuld för utskylder föreligger strängt taget i och med det, att den

skattskyldige åtnjutit inkomst eller haft förmögenhet, som är underkastad

beskattning. Att denna skuld icke är förfallen, är utan betydelse för dess förefintlighet.

Det skulle dock vid beräkningen av skuldavdraget för utskylder

medföra mycket stora svårigheter, om såsom skuld finge avdragas de skatter,

som belöpa på den under beskattningsåret åtnjutna inkomsten och den vid

beskattningsårets slut ägda förmögenheten och som alltså skola utgå på

grund av den blivande taxeringen under taxeringsåret. De sakkunniga anse

därför, att avdrag icke bör vara medgivet för utskylder, som skola utgå på

grund av taxering under taxeringsåret. Den orättvisa, som härigenom kan

uppstå, uppväges i viss mån därav, att såsom tillgångar icke skola upptagas

kassabehållning och bankfordringar, som hava sin grund i besparingar av

årets inkomst; den, som reserverat inkomst för mötande av de på inkomsten

belöpande skatterna och har det reserverade beloppet i kontanter eller insatt

detsamma i bank, vilket torde vara mera vanligt i fråga om personer med

förmögenhet än i fråga örn andra, kommer alltså i verkligheten i åtnjutande

av avdrag för dessa skatter.»

Inkomstskattesakkunnigas förslag i fråga om skattefrihet för inneliggande

kassabehållning och bankfordringar upptogs emellertid icke i proposition

nr 218 till 1928 års riksdag med förslag till förordning om statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt, vilken proposition i nämnda hänseende godkändes

av riksdagen.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet

emottagit yttranden i anledning av motionerna av kammarrätten, Överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Västmanlands och Västerbottens län.

Av de hörda myndigheterna har Överståthållarämbetet med viss modifiering

tillstyrkt motionärernas förslag. Kammarrätten samt länsstyrelserna i

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västerbottens län hava däremot

avstyrkt förslaget, varjämte länsstyrelsen i Västmanlands lån uttalat

starka betänkligheter mot detsamma.

Överståthållarämbetet har framhållit, att hinder i och för sig icke mötte

för en utvidgad avdragsrätt av förevarande slag men att frågan om avdragets

storlek dock beredde vissa svårigheter. Så länge det icke kunde förväntas

någon skattesänkning, behövde det emellertid ej möta några betänkligheter,

att den svävande men till beloppet ej kända skatteskulden till stat

och kommun beräknades efter samma skattesats som den senast fastställda.

Med en sådan begränsning mötte ej heller alltför stora svårigheter för själva

taxeringsarbetet. På grund därav och då motionärernas förslag otvivelaktigt

byggde på en rättvis grund, tillstyrkte Överståthållarämbetet, att skattskyldig

berättigades att i deklarationen såsom skuld göra avdrag för å deklarationsårct

belöpande skatter till stat och kommun efter enahanda skattesats som

den, vilken tillämpats vid de för honom vid deklarationstillfället senast kända

debiteringarna.

Övriga myndigheter hava, i den mån de särskilt yttrat sig angående den

principiella sidan av ifrågavarande spörsmål, i allmänhet ansett, att den i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. 3

motionerna föreslagna avdragsrätten ur principiell synpunkt vore välgrundad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att det kanske kunde vara

att gå väl långt att i likhet med inkomstskattesakkunniga påstå, att skuld

för utskylder strängt taget förelåge i och med att den skattskyldige åtnjutit

inkomst eller haft förmögenhet som vore underkastad beskattning. Skatteskulden

kunde ju komma att elimineras helt eller delvis av senare förluster.

Däremot vore det obestridligt att, sedan beskattningsåret gått till ända, den

skattskyldige häftade i skuld till stat och kommun för så stort belopp, som

svarade mot den skatt, vilken kunde komma att belöpa å den till beskattning

kvarstående inkomsten eller förmögenheten. Rationellt sett borde han

under sådana förhållanden också vara berättigad att bland sina skulder medräkna

ett däremot svarande belopp. Länsstyrelsen i Västmanlands län bär

anfört, att någon meningsskiljaktighet väl icke kunde råda därom att det

motionsvis framförda förslaget ur principiell synpunkt vore berättigat, eftersom

det vore grundat på såväl civil- som skatterättslig uppfattning av begreppet

skuld. Länsstyrelsen i Västerbottens län har icke velat bestrida, att

visst fog kunde finnas för den uppfattningen, att en skatteskuld förelåge i

och med att den skattskyldige åtnjutit inkomst eller haft förmögenhet, som

vore underkastad beskattning. Kammarrätten har däremot framhållit, att

den invecklade frågan, när skatteskuld inträder, knappast kunde anses

hava blivit uttömmande behandlad. Kammarrätten ville fördenskull icke för

närvarande uttala sig om huruvida ur denna synpunkt en reform i den av

motionärerna angivna riktningen vore påkallad eller icke. Kammarrätten

ansåge sig emellertid böra erinra örn att det i allmänhet ej förekomme att

vid beskattning av förvärv eller förmögenhetstillgång det belopp, efter vilket

skatten bestämdes, minskades med beloppet av den skatt, som då skulle påföras.

Att på sätt motionärerna föreslagit minska den skattepliktiga förmögenheten

med därå belöpande förmögenhetsskatt kunde därför enligt kammarrättens

mening måhända anses från principiell synpunkt betänkligt och

leda till konsekvenser beträffande andra skatter, som knappast kunde anses

önskvärda.

I de flesta yttrandena har framhållits, att den i motionerna föreslagna avdragsrätten

icke skulle få nämnvärd betydelse för andra skattskyldiga än

sådana, vilkas inkomst eller förmögenhet uppgått till mera avsevärt belopp.

De myndigheter, som avstyrkt motionerna, hava i allmänhet såsom skäl

därför åberopat praktiska synpunkter. Därvid har framhållits, att den ifrågasatta

avdragsrätten i tillämpningen skulle komma att bereda svårigheter

för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit, att vid tiden för deklarationens

avgivande de skatter, som komme att uttagas å den deklarerade inkomsten

och förmögenheten, icke kunde bestämt uträknas. Det syntes länsstyrelsen

betänkligt att i skatteförfattningarna införa föreskrifter, varigenom

kravet på siffermässig noggrannhet i deklarationerna uppgåves och de skattskyldiga

nödgades upptaga summariska belopp, som i större eller mindre

mån avveke från de verkliga. Det övervägande antalet deklaranter ägde en

alltför ytlig bekantskap med skatteförfattningarna för att ens tillnärmelsevis

kunna beräkna ifrågavarande utskylder och skulle därför »för säkerhets

skull» snarare komma att beräkna dem för högt än för lågt, vadan taxeringsnämnderna

måste underkasta deklarationerna en speciell kontroll i

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

fråga om avdragen för de blivande utskylderna. För verkställandet av en

sådan kontroll vore under alla förhållanden en specifikation av de vid förmögenhetsberäkningen

gjorda avdragen erforderlig. Vidare måste taxeringsnämnderna

i alla de fall, där avvikelse från deklarationen beslutades, verkställa

omräkning av ifrågavarande avdrag. Samma bestyr komme att åligga

prövningsnämnderna och kammarrätten i samband med beslut rörande ändring

i taxering. Liknande synpunkter hava anförts av kammarrätten samt

länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västerbottens

län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har erinrat örn att endast en

skälighetsprövning föregått den gällande avvägningen av skattebördan å förmögenhet

i förhållande till inkomst. En vidgad avdragsrätt vid förmögenhetsberäkningen

kunde enligt länsstyrelsens mening minska de beskattningsbara

förmögenheterna till den grad, att fråga bleve aktuell örn en allmän

skärpning ur skälighetssynpunkter av beskattningen å förmögenhet i förhållande

till inkomst. Man kunde då fråga sig, vad nyttan bleve med rättvisesynpunkternas

tillgodoseende, då slutresultatet för den enskilde i allt

fall bleve praktiskt taget oförändrad skatt.

I likhet med inkomstskattesakkunniga och flertalet av de myndigheter,

som yttrat sig över motionerna, anser utskottet, att de skatter, som belöpa

å den skattskyldiges inkomst under beskattningsåret och å hans förmögenhet

vid samma års utgång, måste betraktas såsom en den skattskyldige åvilande

skuld. Principiellt sett borde följaktligen dessa skatter få avdragas

vid förmögenhetsberäkningen. För det stora flertalet skattskyldiga skulle

dock en sådan avdragsrätt vara utan nämnvärd betydelse. Skattskyldiga

utan förmögenhet kunna nämligen icke utnyttja avdraget och för skattskyldiga

med mindre inkomst och förmögenhet uppgår avdraget till så ringa belopp,

att det knappast påverkar det taxerade beloppet. För skattskyldiga

med större inkomst och förmögenhet skulle däremot ifrågavarande avdragsrätt

otvivelaktigt få en viss betydelse.

I de över motionerna avgivna yttrandena framhålles, att ifrågavarande

avdragsrätt i tillämpningen skulle medföra betydande praktiska svårigheter.

Det skulle sålunda icke bliva möjligt att exakt beräkna storleken av de vid

deklarationstillfället ännu ej beslutade skatter, för vilka avdrag skulle få

ske. Härigenom skulle åtskilliga felaktigheter kunna uppkomma, som kunde

medföra tvister mellan beskattningsmyndigheterna och de skattskyldiga.

Inom utskottet har övervägts, huruvida icke syftet med motionärernas förslag

skulle kunna tillgodoses genom ett mera summariskt förfarande vid

beräknande av det avdragsgilla skattebeloppet. Med hänsyn till de av myndigheterna

framförda betänkligheterna mot förslaget och då ifrågavarande

spörsmål för ett definitivt ställningstagande måste anses kräva ett närmare

övervägande finner emellertid utskottet, att med en omprövning därav bör

anstå, till dess förmögenhetsbeskattningen kan bliva föremål för närmare

översyn.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. 5

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:69 av herr Nordenson

samt II: 126 av herrar Lithander och Nylander, om ändrade

bestämmelser rörande avdrag vid beräkning av skattepliktig

förmögenhet, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 maj 1940.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, friherre Lagerfelt, Viktor Larsson,

Sköldén, Sjödahl, Elon Andersson, Velander, Robert Berg, Heuman och Nordenson; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Olsson i Gävle,

Andersson i Dunker, Werner i Hultsfred, Eklund, Lundell, Kilbom, Andersson i Vigelsbo

och Bleckman.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 7 sami. Nr 33.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.