Betänkande, i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning om nöjesskatt, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
1940-06-04 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1940:38, Betänkande, i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning om nöjesskatt, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
1
Nr 38.
Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1940 kl. 5 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. May.ts
proposition med förslag till förordning om nöjesskatt,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 26 april 1940 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 271, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning om nöjesskatt; samt
2) förordning om särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av kungl,
teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm.
Beträffande författningsförslagens lydelse hänvisas till utskottets hemställan.
Till utskottets behandling ha överlämnats följande, i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
1) motionen nr 227 i första kammaren av herrar Sandén och Wagnsson,
vari yrkats, »att riksdagen måtte besluta, dels att nöjesskatten i fråga om
biograf måtte enhetligt fastställas till 25 % på nettopriset för entré, dels att
viss del av den statliga nöjesskatten, i den mån den inspelas på svenskt
program, måtte restitueras genom statsverkets försorg till vederbörande filmproducent»
;
2) motionen nr 229 i första kammaren av herr Fredrik Ström, däri hemställts,
att riksdagen måtte besluta följande ändringar i det i Kungl. Maj:ts
proposition nr 271 framlagda förslaget till förordning örn nöjesskatt, nämligen:
att
bestämmelserna i 5 § örn Taxa I erhålla följande lydelse:
»Taxa 1: vid nöjestillställning, som avses i 2 § a)
på biljetter till ett pris överstigande 2 kronor: 15 procent av biljettpriset;
på biljetter till ett pris icke överstigande 2 kronor: 10 procent av biljettpriset;
vid
nöjestillställning som avses i 2 § b) 15 procent av biljettpriset.»;
att 7 § erhåller följande tillägg:
»d) för fribiljett, som utlämnas till arbetslösa, medellösa lytta, skolresegrupper
och motsvarande kategorier.»;
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 7 sami. Nr 38.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
att 12 § st. 2 erhåller följande lydelse:
»Lämnas ej sådant medgivande av länsstyrelsen eller är fråga om nöjestillställning
av annat slag, må kommunen, när skäl därtill äro, medgiva befrielse
från den kommunen tillkommande andelen av nöjesskatten eller beloppets
användande på sätt i första stycket sägs.»;
samt att bestämmelser utarbetas om upptagande av nöjesskatt på s. k.
restaurangdans.
3) motionen nr 273 i andra kammaren av herr Kilbom m. fl., i vilken hemställts,
»att riksdagen beslutar sådan ändring i den i proposition 271 intagna
lagtexten att fribiljetter till barn under 12 år i föräldrars sällskap, till speciella
barnföreställningar och till militär i uniform befrias från nöjesskatt;
att restauranginnehavare förpliktigas till erläggande av nöjesskatt för var och
en, som vid danstillfällen besöker restaurang eller den del därav, där dans
pågår, för den händelse blott viss del av lokalen är till dans avdelad; samt
att vid varuspel nöjesskatt icke skall erläggas för den del av inkomsten, som
representerar varans värde, dock att avdrag härför får ske till högst trettiotre
och en tredjedels procent av omsättningens bruttobelopp»;
4) motionen nr 276 i andra kammaren av fru Rönn-Christiansson och herr
Brädefors, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 271 med förslag till förordning örn nöjesskatt m. m.»; samt
5) motionen nr 287 i andra kammaren av herr Nolin m. fl., i vilken hemställts,
»att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition till
riksdagen med förslag till förordning om nöjesskatt m. m. ville besluta, dels
att nämnda förordning endast göres giltig t. o. m. den 30 juni 1941; dels att i
skrivelse till Kungl. Majit begära utredning och förslag till 1941 års lagtima
riksdag om sådan omläggning av nöjesskatten, att denna efter en viss övergångstid
helt förstatligas.»
I samband med förevarande proposition har utskottet jämväl förehaft de
till utskottets behandling överlämnade, vid riksdagens början väckta likalydande
motionerna nr 73 i första kammaren av herr Löfvander m. fl. och
nr 175 i andra kammaren av herr Pettersson i Rosta m. fl., däri hemställts,
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring i kungl, förordningen av den
30 maj 1919 örn rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga
nöjestillställningar att travtävlingar och kapplöpningar beskattas
enligt förordningens 1 § a)».
Beträffande motiveringen för de i motionerna framlagda förslagen tillåter
sig utskottet hänvisa till motionerna.
Till utskottet ha i anledning av förevarande proposition inkommit dels
en den 27 maj 1940 dagtecknad skrift av Svenska travsportens centralförbund
och Jockeyklubben i Stockholm, dels ock en skrift av den 29 i samma
månad av Föreningen Sveriges ambulerande tivolirörelse.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
3
Inledning.
Enligt förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för kommun att
upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar äger kommun,
inom vilkens område försiggår nöjestillställning, vartill allmänheten har tillträde
mot avgift, för sådan tillställning uttaga en särskild avgift, benämnd
nöjesskatt.
Nöjesskatten upptages som regel i form av skatt på biljett eller annat bevis,
som berättigar till deltagande i nöjestillställning, och utgår med följande
belopp:
1) vid konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk och
litterär föreställning, uppvisning i konstnärlig dans samt uppvisning i icke
professionell idrott: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, och därutöver
5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset;
2) vid biografföreställning: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, 10
öre för biljett, vars pris överstiger 50 öre men ej 1 krona, och därutöver 10
öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset; samt
3) vid andra i förordningen avsedda tillställningar, såsom cirkus-, varietéoch
kabaretföreställning, uppvisning i professionell idrott, danstillställning,
kapplöpning, förevisning av djur, marknads- och tivolinöjen m. m.:
2
5
10
15
20
öre för biljett, vars pris är högst 10 öre,
» » » , » » överstiger 10 öre men ej 25 öre,
2>
25 * » > 50 » ,
50 » i » 75 » ,
75 » » » 1 krona,
och därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.
Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning utan att biljett eller annat dylikt
bevis utlämnas, beräknas skatten å bruttobeloppet av influtna inträdesavgifter
eller andra avgifter för rätt att deltaga i tillställningen och utgår med
10 procent i fråga om tillställningar av den lägst beskattade klassen samt
eljest med 20 procent av nämnda belopp.
Kommun må — med bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de
olika skattesatserna för i förordningen avsedda slag av nöjestillställningar —
besluta örn tillämpning av lägre skattesatser. Beslut härom erfordrar för sin
giltighet godkännande av länsstyrelsen. Vidare äger kommun, när skäl därtill
äro, för visst fall eller beträffande vissa slag av tillställningar medgiva
befrielse från skattens utgörande eller skattebeloppets användande för det
ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats.
Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.
Förordningen äger icke heller tillämpning å nöjestillställning, anordnad
av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm å lokal, som
stadigvarande begagnas för teaterns verksamhet i huvudstaden. Om avgift
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
för sådan nöjestillställning gälla särskilda föreskrifter, innebärande bland
annat att influtna medel skola användas för dessa teatrars verksamhet enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande.
Genom kungörelse den 16 juli 1919 (nr 529) ha närmare föreskrifter meddelats
rörande tillämpningen av förutnämnda förordning. Där kommun ej
annorlunda bestämmer, tillkommer det enligt kungörelsen den myndighet,
som har att verkställa uppbörd av kommunalutskylder, att i enlighet med
gällande grunder fastställa beloppet av nöjesskatt samt att uppbära sådan
skatt.
I proposition nr 86 till urtima riksdagen 1939/40 föreslogs av statsfinansiella
skäl införande jämväl av en statlig nöjesskatt. Sedan riksdagen bifallit
förslaget (skrivelse nr 106), utfärdades förordning om statlig nöjesskatt den
22 december 1939 (nr 931), vilken förordning trädde i kraft den 1 januari
1940 och gäller till och med den 30 juni 1941. Statlig nöjesskatt utgår för
nöjestillställning, som avses i förutnämnda förordning den 30 maj 1919
eller å vilken denna förordning eljest äger tillämpning. Statlig nöjesskatt
utgår emellertid allenast i kommun, där avgift enligt 1919 års förordning
uttages eller där först efter ingången av december månad 1939 beslutats upphörande
av sådan avgift. Statlig nöjesskatt upptages i form av skatt på
biljett, där sådan utlämnas, men beräknas eljest å bruttobeloppet av influtna
inträdesavgifter eller andra motsvarande avgifter. Skatten utgår med
5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset eller, för det fall
att biljett icke utlämnas, med 10 procent av bruttobeloppet av influtna avgifter.
Beträffande nöjestillställning, som äger rum uteslutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål, må vederbörande länsstyrelse medgiva befrielse
från utgörande av statlig nöjesskatt eller skattebeloppets användande för det
ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats. Uppbörden av den
statliga nöjesskatten åligger den myndighet, som har att uppbära avgifter
enligt 1919 års förordning. I kommun, där efter ingången av december
månad 1939 beslutats upphörande av sådan avgift, skall uppbörden fullgöras
av den myndighet, som har att verkställa uppbörd av kommunalutskylder.
Den 22 december 1939 utfärdades även kungörelse (nr 932) med föreskrifter
rörande tillämpningen av förordningen om statlig nöjesskatt. Enligt
dessa föreskrifter har uppbördsmyndigheten att månadsvis avgiva redovisning
till länsstyrelsen för den statliga nöjesskatten. Länsstyrelserna ha tillsyn
över bestämmelsernas efterlevnad och kunna ålägga den, som undgått
vederbörlig skattedebitering, att utgiva skatt.
I den skrivelse, vari riksdagen anmälde sitt beslut med anledning av propositionen
om införande av statlig nöjesskatt, anhöll emellertid riksdagen
även, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning — under beaktande
av vad som anförts i första särskilda utskottets utlåtande i ämnet (nr 73) —
rörande en revision av bestämmelserna om beskattning av offentliga nöjestillställningar
samt till 1940 års riksdag framlägga de förslag, till vilka utredningen
kunde föranleda. På därom gjord hemställan bemyndigade Kungl.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38-
5
Majit den 9 januari 1940 chefen för finansdepartementet att tillkalla en
sakkunnig att inom departementet biträda med den av riksdagen begärda
utredningen. Med stöd av detta bemyndigande uppdrog departementschefen
den 31 januari 1940 åt borgmästaren J. Laurin att verkställa utredningen.
Med skrivelse den 29 februari 1940 överlämnade den sakkunnige till departementschefen
en »P. M. angående nöjesskatt» jämte förslag till förordning
örn nöjesskatt, förordning om uttagande av särskild avgift vid nöjestillställning,
anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i
Stockholm, samt kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen
om nöjesskatt.
Efter remiss avgåvos yttranden över promemorian av åtskilliga myndigheter
och organisationer med flera.
Utredningsmannens förslag.
Vad angår förslagets allmänna grunder har såsom en allmän
förutsättning vid förslagets utarbetande ansetts gälla, att kommunernas
möjligheter till skatteinkomster av nöjestillställningar icke böra väsentligen
rubbas och att statsverket samtidigt skall uttaga en skatt härå
av ungefärligen samma omfattning som nu. Att den statliga beskattningen
endast gäller i de kommuner, som funnit anledning uttaga kommunal
nöjesskatt, är — framhåller utredningsmannen — uppenbarligen icke tillfredsställande
vare sig ur principiella eller ur mera praktiska synpunkter.
Å andra sidan synes det avgjort ändamålsenligast, om icke nödvändigt, att
den statliga beskattningen anknytes till den kommunala uppbörden av nöjesskatt.
Då det vidare synes varken rimligt eller klokt att ålägga kommunerna
att uppbära en statsskatt av detta slag utan att de själva ha något direkt
intresse av samma uppbörd, blir slutsatsen den, att även den kommunala
nöjesbeskattningen bör göras obligatorisk, om än med bibehållen möjlighet
för kommunerna att i begränsad omfattning besluta åtgärder som äro
ägnade att minska kommunens skatteintresse. Om man således för hela
riket skall ha en obligatorisk både kommunal och statlig nöjesbeskattning
samt uppbörden lägges å de kommunala myndigheterna, ligger det tydligen
närmast till hands att genomföra en enhetlig nöjesskatt, vilken uppbäres
av kommunerna och av vilken kommunerna sedan äro skyldiga att redovisa
en procentuell andel till statsverket.
Beträffande skattetaxornas allmänna konstruktion
uppvisar utredningsmannen de stora praktiska olägenheter, som vidlåda gällande
»hoppande» skatteskalor, samt framhåller, att en procentuell skatt,
beräknad å bruttobiljettpriset, är att föredraga. Detta system behöver icke
innebära, att skatteprocenten sättes lika för billigare och dyrare biljetter. En
enkel skiktskala kan lätt konstrueras på det sätt att skatten sättes till viss
procent upp till ett visst belopp och till en högre procent å överskjutande belopp.
Systemet att skatten i allmänhet beräknas per biljett bör bibehållas.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
Vid behandlingen av frågan om skattetaxornas belopp och
de skattepliktiga nöjenas fördelning å taxorna har utredningsmannen
med hänsyn till biografernas dominerande betydelse för
nöjesskattens avkastning — 64 °/o av hela den kommunala nöjesskatten under
1939 — utgått från för dessa nu gällande skattesats. En jämförelse med
denna samt den utgångspunkten, att skalan i stort sett bör ansluta sig till
den nuvarande skalans nivå, har givit utredningsmannen anledning att för
biografernas vidkommande föreslå en skattesats, betecknad taxa II, av 15 %
av biljetternas bruttopris upp till 1 krona samt 30 °/o å överskjutande belopp.
Vad därefter angår teaterföreställningar ha dessa ansetts fortfarande böra
beskattas enligt en något lägre taxa än biograferna. Då de höga biljettpriserna
för teatrarna i motsats till biograferna ha en dominerande betydelse,
bör detta enligt promemorian komma till uttryck genom att denna lägre taxa,
benämnd taxa I, icke göres progressiv, och skatten bör avvägas så att den
innebär någon lindring i den nuvarande beskattningen. Härutinnan föreslås
en skatt av 15 °/o av bruttopriset.
Konserter o. dyl. föreslås alltjämt bliva jämställda med teatrarna.
Utredningsmannen erinrar, att all icke professionell idrott, frånsett boxning,
nu hör till taxa I, och finner icke anledning till annan ändring i detta
avseende, än att boxningens undantagsställning bör upphöra.
Till en särskild taxa III anses alltjämt böra hänföras i stort sett alla de
nöjestillstållningar av övriga slag, som nu beskattas enligt den högsta skalan.
Här föreslås en beskattning med 20 °/o av brutlopriset till 50 öre samt
30 % av överskjutande belopp. Detta innebär, frånsett något prisläge, en
skattelindring i prislägen upp till 1: 10 kr. men därefter skattehöjningar.
I promemorian anmärkes, att håstsporttåvlingar för närvarande höra under
den högsta taxan, ett förhållande vari ändring påyrkats i ett flertal
framställningar och motioner under årens lopp. Utredningsmannen finner
det naturligt att — därest hästsporttävlingar anses böra komma i åtnjutande
av skattelindring — dessa tävlingars beskattning likställes med idrottens.
Så har skett i det vid promemorian fogade författningsförslaget. Skäl till
tvekan rörande en sådan åtgärd synes emellertid enligt utredningsmannens
mening föreligga.
Utredningsmannen berör i detta sammanhang en ifrågasatt differentiering
av beskattningen å biograf föreställningar på sådant sätt, att svensk film skulle
beskattas mindre än utländsk i syfte att stödja inhemsk filmproduktion.
Yrkandena i sådan riktning förtjäna enligt utredningsmannens mening utan
tvivel beaktande men undandraga sig hans mera bestämda bedömande, enär
frågan är beroende av de åtgärder, som statsmakterna på annat sätt önska
och kunna genomföra för att begränsa den dyrbara importen av utländsk
film. I författningsförslaget har därför upptagits en enhetlig skatt. I promemorian
har emellertid angivits, på vad sätt en differentiering skulle kunna
genomföras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38. <
Vad till sist angår skattens fördelning mellan stat och
kommun föreslås att staten skall erhålla hälften av den nya nöjesskatten,
vilket — på sätt närmare belyses av i promemorian angivna siffror —
innebär någon minskning av kommunandelen i förhållande till gällande bestämmelser.
En sådan lösning, yttrar utredningsmannen, har enkelheten
för sig och det kan knappast anses för kommunerna ogynnsamt, om den
under de sista årtiondena gång efter annan väckta frågan om nöjesskattens
förändring från helt kommunal till helt statlig skatt pa ett sadant sätt kan
finna sin lösning.
Departementschefen.
Efter en redogörelse för de avgivna yttrandena (sid. 11—25 i propositionen)
har departementschefen beträffande nu angivna huvudpunkter i utredningsmannens
förslag anfört följande:
»Vid upprättandet av det förslag örn statlig nöjesbeskattning, som förelädes
urtima riksdagen 1939/40, måste avgörande betydelse tillmätas rent
praktiska synpunkter. Med hänsyn till det starka behovet av ökade statsinkomster
gällde det då att söka åvägabringa en snabb och enkel lösning
av denna skattefråga. De svagheter hos förslaget, som under sådana omständigheter
icke kunde undvikas och mot vilka anmärkning riktades av
första särskilda utskottet, påkallade även enligt min mening en fortsatt
utredning, vilken uppenbarligen även borde omfatta den kommunala nöjesbeskattningen
för att möjliggöra ett obundet och allsidigt bedömande av frågan
om nöjesbeskattningens utformning.
Den nu verkställda utredningen har, såsom den föregående framställningen
giver vid handen, resulterat i förslag om införande av en enhetlig,
obligatorisk nöjesskatt, vilken skulle uppbäras av kommunerna och av vilken
kommunerna sedan skulle vara skyldiga att redovisa en procentuell andel
till statsverket.
Frånsett spörsmålet huruvida nöjesskatten överhuvud taget bör fördelas
mellan stat och kommun och i så fall efter vilken grund fördelningen skall
ske — en fråga till vilken jag i fortsättningen återkommer — ha förslagets
nyss angivna huvudgrunder i flertalet av de avgivna yttrandena lämnats
utan erinran. Även för egen del anser jag en nöjesbeskattning lämpligen
böra i allt väsentligt utformas i enlighet med de linjer, som utredningsmannen
föreslagit. Endast beträffande vissa detaljer torde, med anledning av
vad som förekommit under remissbehandlingen, jämkningar böra vidtagas.
Från några håll har anmärkts, att om också den föreslagna lösningen under
rådande krisförhållanden finge anses motiverad, en lagstiftning på området
icke borde givas definitiv karaktär. Tillräckliga skäl att tillmötesgå
detta önskemål synas mig icke föreligga. Därest en nöjesbeskattning enligt
nu föreslagna grunder vid återinträdandet av mera normala förhållanden
skulle framstå såsom olämplig, torde det bliva tillfälle att upptaga frågan
opaginerad Kontrollera mot PDF
° Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
till nytt övervägande även om beskattningen icke från början givits temporär
giltighet.
Vad angår skattetaxornas konstruktion synes mig förslaget örn en procentuell,
i viss mån progressiv skatt beräknad å bruttobiljettpriset innefatta en
praktisk och lämplig lösning. Förslaget i denna del har tillkommit för att
avlägsna olägenheterna av de nu tillämpade »hoppande» skatteskalorna, vilka
medföra en i hög grad ojämn skattebelastning och föranleda, att vissa
biljettpriser överhuvud taget icke kunna tillämpas. Då från biografägarnas
sida nu göres gällande, att det ingalunda vore nödvändigt att vilket bruttopris
som helst skulle kunna väljas, må det framhållas, att nyssnämnda
olägenheter tidigare med skärpa påtalats just från samma håll. Påståendet,
att ojämnheten i skattebelastningen åtminstone för biografernas vidkommande
icke skulle bliva avlägsnad genom det nu föreslagna systemet,
synes icke heller riktigt. Av bilaga 4 vid utredningsmannens promemoria
framgår nämligen, att skatten enligt taxa II nu utgör 16.7 procent, då bruttobiljettpriset
är 60 öre, och 26.7 procent redan vid närmast följande möjliga
pris, nämligen 75 öre, för att därefter åter sjunka och stiga i oregelbunden
följd. Enligt förslaget skulle däremot skattens procentuella andel av
biljettpriset på ett obetydligt undantag när jämnt stiga från 15 procent för
att först vid ett så högt bruttopris å biljetten som 3 kronor 90 öre komma
upp till 26.2 procent.
Beträffande skattetaxornas belopp finner jag utredningsmannens förslag
innefatta en lämplig avvägning. Vad angår de skattepliktiga nöjenas fördelning
å taxorna föranleder förslaget härutinnan i hittills berörda delar
ej annan erinran från min sida, än att tillräckliga skäl icke synas mig
förebragta för den skattelindring, som utredningsmannen — ehuru med
tvekan — ifrågasatt för hästsporttävlingar.
Redan av det sagda framgår, att jag för närvarande icke finner mig böra
förorda någon differentiering av nöjesskatten vid förevisning av svensk
respektive utländsk film. Visserligen äro även enligt min mening de skäl,
som kunna andragas för att statsmakterna i någon form borde lämna stöd
åt inhemsk filmproduktion, värda beaktande och jag vill heller icke bestrida,
att ett dylikt stöd skulle kunna tänkas i form av en differentiering av
nöjesskatten. Därest icke den internationella situationen på sista tiden så
väsentligt omkastats, skulle jag därför icke ha varit obenägen att överväga
en nedsättning av nöjesskatten vid förevisning av svensk film. En mycket
väsentlig del av importen till vårt land av utländsk film torde emellertid ha
blivit omöjliggjord och när denna import skall kunna återupptagas undandrager
sig varje bedömande. Konkurrensen med utländsk film torde sålunda
för närvarande sakna större betydelse för de inhemska filmproducenterna.
Under sådana förhållanden finner jag frågan om stöd åt svensk film genom
lättnad i nöjesbeskattningen böra ställas på framtiden.
Förslaget att jämnt fördela nöjesskatten mellan staten och kommunerna
har, såsom den lämnade redogörelsen för remissyttrandena utvisar, livligt
uppmärksammats av de hörda myndigheterna. Medan å ena sidan häv
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
9
dats, att nöjesskatten borde helt förstatligas, har å andra sidan påyrkats,
att betydligt mer än hälften skulle tillgodoföras kommunerna. Sistnämnda
ståndpunkt har motiverats med att en hälftendelning icke skulle överensstämma
med utredningsmannens egen utgångspunkt, nämligen att kommunernas
möjligheter till skatteinkomster av nöjestillställningar icke borde väsentligen
rubbas. Att någon mera väsentlig rubbning härutinnan skulle
bliva resultatet av en hälftendelning synes emellertid icke vara ådagalagt.
I motsatt riktning pekar t. ex. resultatet av den undersökning, Stockholms
stads kammarkontor företagit. Att förslaget kan komma att medföra någon
ökning av statens andel synes mig i rådande statsfinansiella läge icke böra
föranleda anmärkning. Att å andra sidan helt beröva kommunerna inkomsten
av nöjesskatt finner jag icke böra ifrågakomma.»
Departementschefen har slutligen lämnat en kortfattad översikt över vissa
detaljfrågor i förslaget till förordning om nöjesskatt, beträffande vilka frågor
i de avgivna yttrandena erinringar framställts mot utredningsmannens
ståndpunkt. I denna del tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen (sid.
27—37).
Utskottets yttrande.
Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning, att nöjesbeskattningen
i allt väsentligt bör utformas i enlighet med de linjer, som föreslagits
av utredningsmannen. I det skick dennes förslag efter vissa inom
finansdepartementet vidtagna smärre jämkningar nu framlagts i propositionen,
måste det anses innefatta en betydande förbättring av bestämmelserna
rörande nöjesbeskattningen. De önskemål, som första särskilda utskottet
vid urtima riksdagen 1939/40 framställde i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 73 i anledning av den då framlagda propositionen örn
införande av statlig nöjesskatt, ha vunnit beaktande. De många mot varandra
stridande intressen, som mötas på detta beskatta) ngsområde, finner
utskottet även ha i de flesta avseenden erhållit en lämplig avvägning. Otvivelaktigt
kommer nöjeslivet, även i dess kulturellt värdefullaste former, att
tämligen kännbart betungas av denna beskattning, men detta förhållande
har med hänsyn till rådande finansiella läge icke kunnat föranleda tvekan
från utskottets sida, att förslaget i huvudsakliga delar bör tillstyrkas. Endast
på enstaka punkter har utskottet ansett sig kunna förorda vissa lättnader.
Vad först angår hästsporttävlingarna skulle, såsom den föregående redogörelsen
utvisar, dessa enligt propositionen kvarstå i den högst beskattade
gruppen av nöjestillställningar, medan utredningsmannen ifrågasatt, att de i
likhet med icke professionell idrott skulle beskattas enligt den lägsta taxan.
Utskottet har med hänsyn till betydelsen — icke minst under nuvarande
förhållanden — av stöd åt svensk hästavel funnit sig böra förorda sådan
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
jämkning i förslaget till förordning om nöjesskatt, att hästsporttävlingar
hänföras till taxa I.
Utskottet har vidare — bland annat med hänsyn till frågans ringa betydelse
ur finansiell synpunkt —— funnit sig kunna förorda befrielse från
nöjesskatt för barn under 12 år, då fribiljett utlämnas av nöjesanordnaren.
Beträffande det motionsvis väckta förslaget, att vid beskattningen av s. k.
varuspel värdet av till deltagarna utlämnade vinster skulle få avräknas från
bruttoinkomsten, dock med högst en tredjedel av denna inkomst, finner utskottet
jämväl en dylik lättnad i beskattningsreglerna motiverad. Gentemot
förslaget kunde visserligen invändas, att detsamma skulle innefatta
en avvikelse från principen, att skatt efter fastställda taxor skall utgå å erlagda
avgifter för deltagande i offentliga nöjestillställningar och att ett beaktande
av förslaget framdeles skulle medföra krav på undantag även i
andra avseenden. När utskottet funnit sig böra förorda en lättnad i beskattningen
på denna punkt, har detta emellertid icke föranletts av att de personer,
som bedriva ifrågavarande verksamhet, ansetts böra gynnas framför
andra kategorier av nöjesanordnare, utan av hänsyn till den betydelse varuspelen
torde äga såsom ekonomiskt underlag för ett stort antal ideella sammanslutningar
i landet. Utskottet vill erinra örn att avgiften för deltagande
i varuspel enligt lotteriförordningen icke får sättas högre än till 50 öre. Vid
stigande inköpspris å de såsom vinster utlämnade varorna kunde marginalen,
därest skatt skulle uttagas enligt det i propositionen framlagda förslaget,
befaras bliva så knapp, att anordningarna i fråga icke skulle lämna nöjaktig
vinst, ett förhållande som i sin tur skulle vålla avbräck i de nämnda
sammanslutningarnas verksamhet. Slutligen må framhållas, att varuspelen
enligt en på åtskilliga håll tillämpad praxis hittills lämnats helt obeskattade,
medan på vissa andra platser det av utskottet förordade tillvägagångssättet
redan vunnit tillämpning.
I ett avseende har motionsvis framställts yrkande om utvidgning av den
i propositionen föreslagna nöjesbeskattningen, nämligen beträffande den
s. k. restaurantdansen. Härvid åsyftas icke sådana danstillställningar, till
vilka särskild entréavgift upptages och för vilka nöjesskatt ostridigt skall
erläggas, utan danstillställningar, vid vilka man har anledning förmoda, att
restauratören genom pristillägg indirekt uttager en avgift. Utskottet ansluter
sig i princip helt till den uppfattningen, att jämväl restaurantdansen
bör beskattas. Otvivelaktigt möta emellertid —■ såsom departementschefen
uttalat — praktiska svårigheter att nå dessa tillställningar med nöjesbeskattningen.
Utskottet förutsätter dock att frågan ägnas fortsatt uppmärksamhet
och att Kungl. Majit, därest en godtagbar lösning kan utfinnas, framlägger
förslag för riksdagen.
Enligt 10 § av det vid propositionen fogade förslaget till förordning om
nöjesskatt skulle kommun äga besluta, att nöjesskatten i kommunen skulle
utgå med allenast åtta tiondelar av eljest gällande skattesatser. Motsvarande
stadgande i 1919 års förordning torde ha utnyttjats av kommunerna
allenast i sällsynta fall om ens någonsin. Utskottet finner stadgandet sakna
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
11
praktisk betydelse och därför kunna utgå. Denna ändring föranleder vissa
redaktionella jämkningar jämväl av 11 och 13 §§, varjämte 11—16 §§ erhålla
ny numrering.
I övrigt finner sig utskottet böra förorda det i propositionen framlagda förslaget
till förordning örn nöjesskatt.
Förslaget till förordning om särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad
av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm, föranleder
ingen erinran från utskottets sida.
Med det nu anförda har utskottet jämväl tagit ställning till de i motionerna
väckta förslagen.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition
nr 271 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
och i anledning av de likalydande motionerna 1:73 och
II: 175 samt motionen 11:273 ävensom med avslag å motionerna
I: 227, I: 229, II: 276 och II: 287, måtte
1) antaga följande såsom utskottets förslag betecknade
F ö r s 1 a g
till
förordning om nöjesskatt.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, skall
kommun, inom vars område tillställningen hålles, uttaga en särskild avgift,
benämnd nöjesskatt, vilken fördelas
nedan angives.
2 §•
Med nöjestillställning1 avses i denna
förordning:
a) konsert, operaföreställning och
annan musikalisk föreställning, dra
-
mellan staten och kommunen pa satt
2 §•
Med nöjestillställning avses i denna
förordning:
a) konsert, operaföreställning och
annan musikalisk föreställning, dra
-
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
matisk och litterär föreställning samt
uppvisning i konstnärlig dans;
b) uppvisning eller tävling i icke
professionell idrott;
c) biografföreställning;
d) cirkus-, varieté- och karabetföreställning
samt uppvisning eller tävling
i professionell idrott;
e) bal, maskerad och annan danstillställning;
f)
håstkapplöpning och travkörning
samt uppvisning eller tävling med motorfordon,
motorbåt eller luftfartyg;
g) förevisning av djur, trolleriföreställning,
akrobatikföreställning samt
förevisning av vaxkabinett, marionetteater
och dylikt;
h) hållande av karusell, skjutbana,
rutschbana, ringkastning samt andra
liknande marknads- och tivolinöjen, i
vilka allmänheten äger deltaga mot en
efter deltagandets omfattning beräknad
avgift.
Vad i denna förordning stadgas örn
ovan angivna nöjestillställningar skall
äga motsvarande tillämpning å andra
nöjestillställningar, vilka till sin art
och sitt syfte äro jämförliga med de
angivna.
Till nöjestillställning hänföres icke
tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings-
eller uppfostringssyfte.
(Utskottets förslag.)
matisk och litterär föreställning samt
uppvisning i konstnärlig dans;
b) uppvisning eller tävling i icke
professionell idrott samt hästkapplöpning
och travkörning;
c) biografföreställning;
d) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning
samt uppvisning eller tävling
i professionell idrott;
e) bal, maskerad och annan danstillställning;
f)
uppvisning eller tävling med motorfordon,
motorbåt eller luftfartyg;
g) förevisning av djur, trolleriföreställning,
akrobatikföreställning samt
förevisning av vaxkabinett, marionetteater
och dylikt;
h) hållande av karusell, skjutbana,
rutschbana, ringkastning samt andra
liknande marknads- och tivolinöjen, i
vilka allmänheten äger deltaga mot
en efter deltagandets omfattning beräknad
avgift.
Vad i denna förordning stadgas om
ovan angivna nöjestillställningar skall
äga motsvarande tillämpning å andra
nöjestillställningar, vilka till sin art
och sitt syfte äro jämförliga med de
angivna.
Till nöjestillställning hänföres icke
tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings-
eller uppfostringssyfte.
3 §•
Denna förordning äger icke tillämpning å nöjestillställning, anordnad av
kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm å lokal, som för
teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande begagnas. Om avgift för
sådan nöjestillställning är särskilt stadgat.
4 §.
Såsom nöjestillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, skall anses
jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38
13
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del
av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar
driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning
eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning,
till vilken allmänheten har tillträde.
Anordnas tillställning av en till viss organisation ansluten förening, skall
den omständigheten, att utom föreningens egna medlemmar jämväl medlemmar
i andra till organisationen anslutna föreningar äga tillträde, icke föranleda,
att tillställningen skall vara att anse såsom sådan till vilken allmänheten
har tillträde.
5 §•
Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar
till deltagande i nöjestillställning.
Skatten beräknas i förhållande till bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten, och utgör:
Taxa I: vid nöjestillställning, som avses i 2 § a) och b):
15 procent av biljettpriset;
Taxa 11: vid nöjestillställning, som avses i 2 § c):
när biljettpriset icke överstiger 1 krona: 15 procent av biljettpriset;
när biljettpriset överstiger 1 krona: 15 procent av 1 krona samt 30 procent
av återstoden av biljettpriset;
Taxa lil: vid nöjestillställning, som avses i 2 § d), e), f), g) och h):
när biljettpriset icke överstiger 50 öre: 20 procent av biljettpriset;
när biljettpriset överstiger 50 öre: 20 procent av 50 öre samt 30 procent
av återstoden av biljettpriset.
Uppgår skatten för biljett enligt denna beräkningsgrund till del av öre,
avrundas skattebeloppet för biljetten till närmast högre hela öretal.
Är nöjestillställning sammansatt av delar, som falla under olika taxor,
bestämmes skatten efter den del, som är den huvudsakliga.
6 §.
Såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning, som är i
fråga, utan hänsyn till förhöjning vid s. k. förköp eller till nedsättning för
vissa grupper av deltagare eller därtill, att biljett utlämnas utan betalning
(fribiljett).
överstiger program- eller garderobsavgift, som avfordras deltagare i nöjestillställning
såsom villkor för rätt till deltagandet, 25 öre, hänföres det överskjutande
beloppet till biljettpriset.
Avser biljett ett flertal tillställningar (abonnemang) eller ett flertal personer
(familjebiljett), beräknas skatt därå såsom för motsvarande antal biljetter
för en tillställning eller en person. Har icke vid biljettens utlämnande
bestämts, huru många tillställningar eller personer biljetten avser, beräknas
skatten å biljetten till 20, 25 eller 30 procent av biljettpriset, beroende på örn
för tillställningarna skulle gälla taxa I, II eller III.
14
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
7 §.
Skatt utgår icke:
a) för fribiljett, som utlämnas till begagnande av polismyndighet, ortens
brandväsende eller den, som eljest å tjänstens vägnar skall närvara;
b) för fribiljett, som utlämnas till tidningsredaktion för recension eller
anmälan av nöjestillställning, dock att sådan skattefrihet må åtnjutas för
högst två biljetter till samma tidning för varje tillställning av enahanda beskaffenhet;
c)
för fribiljett till nöjestillställ- c) för fribiljett till nöjestillställning,
som avses i 2 § a), då biljetten ning, som avses i 2 § a), då biljetten
utlämnas till begagnande i studiesyfte, utlämnas till begagnande i studiesyfte;
d) för fribiljett åt barn under 12 år.
8 §•
Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning mot betalning, utan att biljett
eller annat dylikt bevis utlämnas, men kan på annat sätt, såsom genom vändkors
med räkneverk eller dylikt, tillförlitlig utredning vinnas örn antalet
inträdesavgifter jämte motsvarande friplatser i olika prislägen, må skatten
därå beräknas såsom om biljett utlämnats.
Kan sådan utredning icke vinnas, beräknas skatten i förhållande till bruttobeloppet
av influtna inträdesavgifter eller andra avgifter för rätt att deltaga
i tillställningen till 20, 25 eller 30 procent därav, beroende på om för
tillställningen skulle gälla taxa I, II eller III. Kan tillförlitlig utredning ej
vinnas angående den verkliga bruttoinkomsten, uppskattas denna till bruttoinkomsten
vid utsålt hus eller efter annan lämplig beräkningsgrund.
7 fråga om marknads- och tivolinöjen,
som avses i 1 § andra stycket lotteriförordningen
den 19 maj 1939,
skall skatten beräknas å bruttoinkomsten
med avdrag av värdet av de
vinster, som utlämnats till deltagarna.
Nämnda avdrag må dock högst
utgöra en tredjedel av bruttoinkomsten.
9 §.
För nöjesskattens inbetalande svarar den, som anordnar nöjestillställningen.
10 §.
Kommun må besluta, att nöjesskatten
i kommunen skall utgå med allenast
åtta tiondelar av de i 5, 6 och 8
§§ angivna procentsatserna.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
15
(Kungl. Maj:ts förslag.)
11 §•
Det åligger kommun att inleverera
till statsverket hälften eller, därest
kommunen fattat beslut enligt 10 §,
fem åttondelar av influten nöjesskatt.
12 §.
Äger nöjestillställning rum uteslutande
för välgörande eller allmännyttigt
ändamål, må länsstyrelsen, när
kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse
från nöjesskatten eller skattebeloppets
användande för det ändamål,
till vars främjande tillställningen
anordnats.
Lämnas ej sådant medgivande av
länsstyrelsen eller är fråga om nöjestillställning
av annat slag, må kommunen,
när skäl därtill äro, medgiva,
att den kommunen tillkommande andelen
av skatten återbetalas att användas
på sätt i första stycket sägs.
13 §.
Det ankommer inom kommunen å
den myndighet, som har att verkställa
uppbörd av kommunalutskylder, att i
enlighet med gällande grunder fastställa
nöjesskattens belopp samt uppbära
denna.
De som utöva kommunens beslutanderätt
må överlåta åt nämnda
myndighet eller åt annan nämnd eller
styrelse att å kommunens vägnar besluta
i sådana frågor, som avses i
12 §.
14 §.
Äger nöjestillställning rum inom två
eller flera kommuner och kunna uppbördsmyndigheterna
i dessa kommuner
ej överenskomma örn nöjesskat
-
(Utskottets förslag.)
10 §.
Det åligger kommun att till statsverket
inleverera hälften av influten
nöjesskatt.
11 §■
Äger nöjestillställning rum uteslutande
för välgörande eller allmännyttigt
ändamål, må länsstyrelsen, när
kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse
från nöjesskatten eller skattebeloppets
användande för det ändamål,
till vars främjande tillställningen
anordnats.
Lämnas ej sådant medgivande av
länsstyrelsen eller är fråga örn nöjestillställning
av annat slag, må kommunen,
när skäl därtill äro, medgiva,
att den kommunen tillkommande andelen
av skatten återbetalas att användas
på sätt i första stycket sägs.
12 §.
Det ankommer inom kommunen å
den myndighet, som har att verkställa
uppbörd av kommunalutskylder, att i
enlighet med gällande grunder fastställa
nöjesskattens belopp samt uppbära
denna.
De som utöva kommunens beslutanderätt
må överlåta åt nämnda
myndighet eller åt annan nämnd eller
styrelse att å kommunens vägnar besluta
i sådana frågor, som avses i
11 §■
13 §.
Äger nöjestillställning rum inom två
eller flera kommuner och kunna uppbördsmyndigheterna
i dessa kommuner
ej överenskomma örn nöjesskat
-
16
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
tens uttagande och fördelning, bär vederbörande
länsstyrelse att på framställning
därom förordna. Höra kommunerna
under olika länsstyrelser,
bestämma dessa gemensamt.
15 §.
I fråga örn nöjestillställning, som
hålles inom municipalsamhälle eller
inom köping som ej utgör egen kommun,
skall vad i denna förordning
sägs örn kommun äga motsvarande
tillämpning å municipalsamhället eller
köpingen.
16 §.
Erforderliga föreskrifter om inbetalning
och indrivning av nöjesskatt,
om kontroll över skattens utgörande
samt om ordningen för anförande av
besvär över ålagd eller uttagen skatt
meddelas av Kungl. Majit.
(Utskottets förslag.)
tens uttagande och fördelning, bär vederbörande
länsstyrelse att på framställning
därom förordna. Höra kommunerna
under olika länsstyrelser,
bestämma dessa gemensamt.
U §.
I fråga om nöjestillställning, som
hålles inom municipalsamhälle eller
inom köping som ej utgör egen kommun,
skall vad i denna förordning
sägs om kommun äga motsvarande
tillämpning å municipalsamhället eller
köpingen.
15 §.
Erforderliga föreskrifter örn inbetalning
och indrivning av nöjesskatt,
örn kontroll över skattens utgörande
samt örn ordningen för anförande av
besvär över ålagd eller uttagen skatt
meddelas av Kungl. Majit.
Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes,
från och med vilken dag förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för
kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar
samt förordningen den 22 december 1939 (nr 231) om statlig nöjesskatt skola
upphöra att gälla.
Sistnämnda båda förordningar skola dock alltjämt gälla i fråga om nöjestillställningar,
som ägt rum före denna förordnings ikraftträdande, ävensom
i fråga om biljett, som före ikraftträdandet sålts att gälla för ett flertal
tillställningar, av vilka minst en äger rum före samma tidpunkt.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38. 17
2) antaga följande vid propositionen fogade
Förslag
till
förordning om särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av
kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm.
Härigenom förordnas som följer:
För nöjestillställning, anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska
teatern i Stockholm å lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande
begagnas, skall uttagas särskild avgift, vilken skall beräknas enligt
de grunder, som jämlikt förordningen om nöjesskatt tillämpas för andra
nöjestillställningar av motsvarande slag i Stockholm.
Influtna avgifter användas för de kungl, teatrarnas verksamhet enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande.
Kungl. Maj:t utfärdar ock de närmare föreskrifter, som för förordningens
tillämpning i övrigt må finnas erforderliga.
Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes,
från och med vilken dag förordningen den 21 december 1923 (nr 448) om
uttagande av särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av kungl, teatern
eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm, skall upphöra att gälla.
Stockholm den 4 juni 1940.
På bevillningsutskottets vägnar:
IVAR ANDERSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sköldén, Sjödahl, Elon Andersson, Velander, Gustaf
Björkman, Robert Berg, Sylwan, Herman Ericsson, Franzon och Witzell; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Olsson i Gävle, Andersson
i Dunker, Sandberg, Werner i Hultsfred, Eklund, Hagberg i Malmö, Kilbom, Andersson
i Vigelsbo och Bceckman.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 7 sami. Nr 38.
2
18
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
Särskilt yttrande
av herrar Sjödahl, Elon Andersson, Velander, Björkman, Sylwan, Herman
Ericsson, Franzon, Hagberg och Backman, som anfört:
»Vad angår fördelningen av nöjesskatten mellan staten och kommunerna
ha vi icke funnit anledning till erinran mot den i propositionen föreslagna
hälftendelningen. Emellertid ha vi ansett det i vissa remissyttranden
framförda yrkandet, att kommunerna skulle erhålla särskild ersättning för
uppbörden av den statliga andelen av skatten, värt beaktande. Vi ha dock
icke funnit oss böra för närvarande föreslå någon ändring härutinnan i det
i propositionen framlagda förslaget, men förutsätta att frågan ägnas uppmärksamhet,
sedan närmare erfarenhet vunnits om verkningarna av det nu
föreliggande förslaget.»
408026. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1940:368 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj: Is proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lövö) lagen den 26 maj 1909 s. 6 i texten