Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om anslag till ålder sstöd åt privatsköterskor.

1940-04-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1940:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner om anslag till ålder sstöd åt privatsköterskor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1940 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om anslag till ålder sstöd

åt privatsköterskor.

I två till bankoutskottets handläggning hänvisade likalydande motioner,

väckta den ena inom första kammaren under nr 76 av herr Nordenson jämte

två av kammarens övriga ledamöter och den andra inom andra kammaren

under nr 133 av fröken Andersson jämte nio av kammarens övriga ledamöter,

har hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret 1940/41 under tolfte

huvudtiteln bevilja ett förslagsanslag å 50 000 kronor till åldersstöd åt privatsköterskor,

att av Kungl. Maj:t utbetalas i enlighet med av motionärerna

föreslagna, av riksdagen fastställda grunder.

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet, i den mån ej redogörelse

härför lämnas i det följande, hänvisa till motionen I: 76.

Den 3 juni 1938 uppdrog Kungl. Majit åt medicinalstyrelsen att i samråd

med statens pensionsanstalt verkställa utredning beträffande frågan, huruvida

och under vilka former det allmänna måtte kunna medverka vid

pensionering av äldre, i privatvård arbetande sjuksköterskor, ävensom att

inkomma med det förslag, vartill utredningen måtte föranleda. Berörda

uppdrag hade närmast föranletts av en till Kungl. Maj:t ingiven framställning,

vari hemställts, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för att bereda

de i privatvård arbetande sjuksköterskorna tryggare anställningsförhållanden

samt pensionsrätt.

I anledning av nämnda uppdrag har medicinalstyrelsen — efter samråd

med statens pensionsanstalt — den 29 augusti 1939 till Kungl. Majit överlämnat

utredning med förslag i förevarande ämne. Medicinalstyrelsen har

därvid till en början anfört följande:

En pensionering i egentlig mening av de i privatvård arbetande sjuksköterskorna

kan vid privatvårdens nuvarande organisation — vilken icke

inrymmer sådana anställningsförhållanden, som hittills ansetts utgöra ett

oeftergivligt villkor för statens medverkan till pensionering — näppeligen

betraktas såsom en statsmakternas angelägenhet. På grund av bland annat

att dessa sjuksköterskor utgjort och alltjämt utgöra en nödvändig beredskapskår,

som står lill förfogande, då sjuklighet i större omfattning föreligger

eller då fråga är att bestrida arbetet å sjukhus eller i den öppna

vården vid fast anställda och pensionsberättigade sjuksköterskors ledighet,

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 8 saini. Nr 25—26.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

och med hänsyn till att de överhuvud taget fylla en för det allmänna betydelsefull

uppgift, tala dock billighetsskäl för att särskilda pensioneringsåtgärder

av staten vidtagas för att bereda understöd åt uttjänta äldre privatsköterskor,

som kunna finnas vara i behov därav.

Från nu angivna utgångspunkt har medicinalstyrelsen framlagt förslag

till en efter föreliggande förhållanden avpassad pensionering för de i privatvård

arbetande sjuksköterskorna. Förslaget är av i huvudsak följande innebörd.

I fråga örn pensioneringens omfattning borde gälla, att

pensioneringsåtgärderna begränsades till att omfatta privatsköterskor för

vård av patient i dennes hem eller där denne eljest vistades samt tillfälligt

såsom vikarier sysselsatta sådana privatsköterskor. Däremot borde pensioneringen

ej omfatta sjuksköterskor anställda hos enskild läkare eller vid privata

kliniker e. dyl. I pensioneringen borde tillsvidare icke inbegripas andra

privatsköterskor än de, som vid pensioneringens ikraftträdande uppnått en

relativt hög ålder, förslagsvis 50 år. Därvid borde man dock räkna med att,

därest definitiv pensionering av privatsköterskor icke genomfördes inom

den närmaste femårsperioden, en nu övergångsvis anordnad pensionering

framdeles utsträcktes till att omfatta jämväl de äldsta årsklasserna av de

privatsköterskor, som ursprungligen lämnats utanför densamma.

Såsom villkor för att kunna tillerkännas pension

borde gälla, att vederbörande uppnått viss levnadsålder. Denna ålder syntes

lämpligen böra bestämmas till den för sjuksköterskor i det allmännas tjänst

gällande pensionsåldern, 55 år. Till förekommande av att sjuksköterska,

som under tiden fram emot pensionsåldern arbetat i annan vård än privatvård,

skulle kunna bereda sig pensionsrätt som privatsköterska genom att

övergå till arbete i privatvård strax innan hon uppnått sagda ålder, syntes

vidare böra fordras, att verksamheten närmast före pensionsfallet under viss,

icke alltför kort tidrymd till väsentlig del omfattat privatvård. Minimiantalet

tjänstår för erhållande av pension borde förslagsvis bestämmas till 15, varav

minst 10 borde lia förvärvats i privatvård.

Vad anginge pensionsbeloppen, syntes dessa böra hållas inom

relativt snäva gränser, ej endast av kostnadsskäl utan även för att icke

föregripa den definitiva pensionsordning, som framdeles kunde komma att

genomföras. Vid beloppens avvägande syntes lämpligen de pensionsförmåner,

som tillkomme i statens pensionsanstalt delaktig sjuksköterska, böra

vara i viss mån vägledande. Enligt de från och med den 1 juli 1936 gällande

pensionsbestämmelserna utgjorde för sådan sjuksköterska hel pension, för

vilken erfordrades 25 tjänstår, 1 560 kronor. För ett betydande antal sjuksköterskor

gällde emellertid alltjämt äldre pensionsbestämmelser, enligt vilka

hel pension utgjorde 1 000 kronor med tillägg av pensionsförhöjning, 176

kronor, eller sammanlagt 1 176 kronor. Sistnämnda belopp, reducerat med

en tredjedel, 392 kronor, till 784 kronor, torde vara det högsta pensionsbelopp,

som — bortsett från dyrtidstillägg — skäligen borde kunna ifrågakomma

för privatsköterska. Reduktionen betingades därav, att avgifter för

pensioneringen förutsattes icke hava blivit erlagda. I betraktande av att pensionerad

privatsköterska, varom här vore fråga, icke — i motsats till vad

fallet vore med de i statens pensionsanstalt delaktiga sjuksköterskorna —

syntes kunna enligt nu gällande bestämmelser rörande dyrtidstillägg komma

s. 3 Kontrollera mot PDF

Iiankoutskottets utlåtande Nr 25.

3

i åtnjutande av sådant tillägg, torde dock privatsköterskepensionens maximibelopp

böra sättas högre än 784 kronor, förslagsvis till 900 kronor. För att

privatsköterska skalle komma i åtnjutande av pension till sådant belopp

borde fordras, att tjänstårens antal uppginge till minst 25.

Uppenbarligen borde pensionsbeloppet i viss mån avpassas med hänsyn till

antalet tjänstår. Pensionsskalan syntes böra graderas efter tjänstårens

antal med vissa lägre intervaller, förslagsvis omfattande fem år. Utom förenämnda

högsta pensionsbelopp av 900 kronor skulle därvid allenast två

olika pensionsbelopp ifrågakomma, nämligen ett, då antalet tjänstår understege

20 men uppginge till minst 15, och ett, då antalet tjänstår uppginge till

20 men ej till 25. I förra fallet syntes pensionsbeloppet lämpligen böra bestämmas

till 600 kronor. I senare fallet torde pensionen böra sättas till

medeltalet mellan minimipensionen och maximipensionen eller till 750

kronor.

Med avseende å antalet privatsköterskor samt kostnadsberäkning

hade medicinalstyrelsen inhämtat, att av antalet sjuksköterskor,

som vore födda 1886 eller tidigare och vilka sålunda under år

1941 uppnådde 55 års ålder eller tidigare uppnått denna ålder,

41 ägde möjlighet till pension å 600 kronor = 24 600 kronor

34 » » » » » 750 » =25 500 »

16 » » » » » 900 » = 14 400 »

Summa 64 500 kronor.

Årskostnaden för den ifrågavarande pensioneringen skulle sålunda belöpa

sig till 64 500 kronor, vilken stimma dock måste betraktas såsom synnerligen

approximativ.

Statskontoret har i utlåtande över medicinalstyrelsens förslag framhållit

bland annat, att den motivering, som av styrelsen anförts för det framlagda

förslaget — nämligen att det här icke vore fråga om pensionsbestämmelser

i egentlig mening utan endast örn att under en övergångstid genom understöd

bispringa mer eller mindre nödställda personer, vilkas arbetskraft förbrukats

i en för det allmänna betydelsefull verksamhet — syntes vara väl

ägnad att åberopas såsom stöd för anspråk på enahanda förmån från andra

grupper medborgare, som med fog kunde göra gällande, att även deras

verksamhet vore av sådan samhällelig betydelse, att de borde komma i åtnjutande

av enahanda förmåner, som nu föreslagits för privatsköterskorna.

Statskontoret har därför avstyrkt medicinalstyrelsens förslag.

Ifrågavarande förslag är för närvarande beroende på prövning av Kuncjl.

Maj:t.

''bill stöd för det i de nu föreliggande motionerna väckta yrkandet anföres

bland annat följande:

Många av de sjuksköterskor, varom här vore fråga, befunne sig i stora

ekonomiska svårigheter och måste — efter decenniers kärleksfullt arbete alt

hjälpa medmänniskor — motse sin ålderdom med oro och bekymmer. I anseende

härtill oell då den utgiftssumma, som en pensionering skulle betinga,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

cj kunde betraktas som särdeles stor eller oöverkomlig, borde de tillfälliga

statsfinansiella svårigheterna ej allena få vara avgörande, allra helst som

krisen och levnadskostnadernas stegring för denna grupp betydde en skärpning

av trycket och bekymren. Statsmakterna borde i stället så skyndsamt

som möjligt ta ställning till själva principfrågan, huruvida denna kår borde

komma i åtnjutande av pensionering eller ej, och den förebragta utredningen

borde ge tillräckligt material för ett slutligt bedömande av denna fråga.

Det läge i öppen dag, att privatsköterskorna ej kunde resa några rättsligt

grundade anspråk på pensionering genom det allmännas försorg. Ett pensioneringsbeslut

måste i stället grundas på billighetsskäl och på statens uppskattning

av deras verksamhets värde och betydelse. Enligt motionärernas

mening talade bärande sådana skäl för att ifrågavarande sjuksköterskor

erhölle en viss hjälp för ålderdomen, utan att man därför behövde skapa

något till sina finansiella konsekvenser svårberäkneligt prejudikat i avseende

å andra liknande tänkbara samhällsgrupper. Även om den privata sköterskeverksamheten

ej varit inordnad i den offentliga sjukvården, hade den dock

kompletterat denna och — såsom medicinalstyrelsen framhållit — skapat en

för samhället nödvändig sjukvårdsreserv eller beredskapskår. Förekomsten

av denna hade otvivelaktigt betytt en direkt ekonomisk fördel för det allmänna

i så måtto, att sjukhusvård ej behövt anlitas i den utsträckning, som

eljest blivit ofrånkomlig. Den verksamhet, som privatsköterskorna utövat,

hade ofta kunnat vara lika kvalificerad och betydelsefull som den, sjukhussystrarna

utfört, varför det måste te sig i hög grad formalistiskt att se pensionsfrågan

uteslutande med utgångspunkt från anställningsförhållandenas

art och i anslutning därtill skapa en ekonomisk klyfta mellan dem efter utförd

livsgärning. Dessutom kunde man ej bortse från de villkor, under vilka

de äldre privatsköterskorna haft att utföra sitt samhällsviktiga arbete: deras

ställning hade kunnat vara osäker, deras inkomster hade åtminstone längre

tillbaka i tiden ofta varit små samt otillräckliga för besparingar eller försäkringar,

och karaktären av deras krävande arbete gjorde dem jämförelsevis

tidigt uttjänta — ett tiotal år innan de bleve berättigade till folkpension med

tilläggspension.

Motionärerna ville förorda, att medicinalstyrelsens förslag lades till grund

för ett positivt riksdagsbeslut i frågan. Med hänsyn till de särskilda skäl,

som betingade åldershjälpen, vore dock uttrycket åldersstöd ett adekvatare

uttryck än pension, icke minst med hänsyn till lämpligheten att undvika en

prejudicerande term. Med beaktande av det statsfinansiella läget syntes skäl

dessutom tala för alt åldersstöden beviljades blott efter behovsprövning. I anslutning

härtill syntes uppgiften att bevilja åldersstöden lämpligast och följdriktigast

böra överlämnas till Kungl. Maj:t. Med hänsyn till de av motionärerna

sålunda föreslagna förändringarna av villkoren torde det erforderliga

anslagsbcloppet kunna beräknas till 50 000 kronor.

Slutligen ville motionärerna framhålla angelägenheten av att ifrågavarande

sjuksköterskor för framtiden skyndsammast på grundvalen av egna bidrag

sökte ernå en lösning av sin pensionsfråga. Med hänsyn härtill syntes det

lämpligt, att nya åldersstöd enligt av motionärerna föreslagna grunder blott

beviljades under ett visst antal år, förslagsvis fem, varefter riksdagen på nytt

kunde upptaga pensionsfrågan till prövning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

5

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, är fragan örn en pensione- Utskottet.

ring genom statens försorg av de i privat vård arbetande sjuksköterskorna

för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Ehuru enligt utskottets

mening sociala och humanitära skäl tala för att ifrågavarande sjuksköterskors

pensioneringsförhållanden kunde bringas till lösning, är utskottet

likväl icke berett att på grundval av nu föreliggande motioner tillstyrka

antagandet av några regler för en dylik pensionering. Det synes utskottet

nämligen med hänsyn till frågans räckvidd ofrånkomligt, att —

därest förutsättningar anses föreligga för en pensionering genom statens

försorg i förevarande fall — ett riksdagens beslut i ämnet grundas på förslag

från Kungl. Majit. På grund av det anförda nödgas utskottet ställa sig

avvisande till det i motionerna framförda förslaget.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motioner I: 76 och II: 133 ej må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 april 1940.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Holmström*, Berling*, von Horn,

Nilsson i Mölndal*, Sundvik, Bodin i Visby och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Lovén*, Andersson i Falkenberg, K. A. Westman,

Gustavson i Västerås, Osberg*, Svedman*, Leffler och Sundström i Vikmanshyttan*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.