Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

1940-05-21 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1940:33, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1940 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående

fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten

att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

I en den 15 mars 1940 dagtecknad proposition nr 241, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under åberopande

av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken må

för tiden från och med den 1 juni 1940 till och med den 30 juni 1941 vara

fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar

med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena

därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga

inlösningen av bankens sedlar.

I särskilda skrivelser till Kungl. Majit den 7 mars 1940 hava fullmäktige

i riksbanken hemställt, dels att riksbanken måtte för tiden från och med

den 1 juni 1940 till och med den 31 maj 1941 befrias från skyldigheten att

inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, dels att lagen

den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall

meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla

förlängd giltighet, dels ock att fullmäktige i riksgäldskontoret ville

göra framställning örn förlängning av gällande bemyndigande att till riksbankens

förfogande ställa skattkammarväxlar. I samband härmed hava

fullmäktige i särskild skrivelse behandlat frågan om valuta- och penningpolitiken

i hela dess vidd. Skrivelsen är av följande innehåll:

Det penningpolitiska program, som fastställdes av statsmakterna år 1932

och underkastades vissa modifikationer åren 1933 och 1937, uppställer en

viss stabilitet i prisnivån såsom det i första hand eftersträvansvärda målet.

I ett läge, då en mera avsevärd prisstegring hotar att inträffa, borde sålunda

riksbankens politik såväl som den ekonomiska politiken överhuvud inriktas

på att hålla prisstegringen tillbaka och att i varje fall förhindra en inflationistisk

prisutveckling. Beträffande förhållandet mellan jordbrukspolitiken

och penningpolitiken framhöll bankoutskottet vid 1937 års riksdag (utlåtande

nr 67), att en sådan höjning av levnadskostnaderna, som berodde på

ett genom jordbrukspolitiken åstadkommet förbättrat prisläge för jordbrukets

produkter, ej i och för sig borde föranleda penningpolitiska åtgärder i

syfte att nedpressa prisnivån i övrigt. Motsvarande påpekande borde gälla

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 8 sami. Nr 33—36.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

jämväl beträffande andra statsmakternas åtgärder, vilka vore avsedda att

verka prisstegrande för vissa bestämda varor. Beträffande frågan örn den

svenska kronans yttre värde gav utskottet vid samma tillfälle i anslutning till

föredragande departementschefen uttryck åt sin uppskattning av fördelarna

av en stabb pundkurs, men framhöll samtidigt, att vid en inflationsartad utveckling

på världsmarknaden den situationen kunde uppstå, att upprätthållandet

av den dåvarande pundkursen måste eftergivas med hänsyn till prisutvecklingen

på den inhemska marknaden.

I samband med behandlingen vid 1938 års riksdag av frågan om fortsatt

befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar

med guld uttalade såväl föredragande departementschefen som bankoutskottet,

att en väsentlig förändring av det ekonomiska läget borde föranleda, att

valutafrågan omedelbart upptoges till omprövning av statsmakterna. I proposition

till 1939 års lagtima riksdag angående samma fråga anförde departementschefen

bland annat, att om krig eller krigsfara skulle inträda vissa

modifikationer i^ den svenska valutapolitiken otvivelaktigt skulle bliva erforderliga.

Ett sådant läge har nu inträffat. En omprövning av det penningpolitiska

programmet är därför enligt fullmäktiges mening erforderlig.

Under förra världskriget kunde Sverige draga väsentliga ekonomiska fördelar

av sin ställning såsom neutral stat. Nu befinner sig vårt land däremot i

det läget, att kriget utsätter hela dess ekonomiska liv för en påfrestning, som

visserligen icke är lika stor som örn Sverige vore krigförande part, men dock

är av en sådan omfattning, att något dylikt tidigare ej kunnat tänkas under

fredsförhållanden.

Det pågående kriget mellan Finland och Ryssland har hittills medfört och

kan i framtiden komma att ytterligare medföra betydande ekonomiska konsekvenser

för vart land. Vår produktion, såväl av industriens som i viss mån

även av jordbrukets produkter, måste inriktas icke endast med tanke på våra

egna utan — om det rysk-finska kriget fortsätter — även med tanke på

Finlands behov. Man måste räkna med dels att för en stor del av de för

Finland insamlade medlen varor komma att inköpas från andra länder, dels

ock att råvaror, som vi likviderat med utländsk valuta, efter bearbetning

komma att säljas till Finland mot likvid i svenska kronor. Dessa transaktioner

medföra sålunda en tidigare icke beräknad minskning av våra valutareserver.

De oerhört ökade utgifterna för stärkandet av landets försvarsberedskap

och för hjälpen till Finland äro två av de grundläggande förändringar, som

efter krigsutbrottet inträtt i vårt lands ekonomiska struktur. Från bland

annat dessa förändringar måste man utgå, då det gäller att bedöma, vilken

ekonomisk politik som bör föras. Man måste göra klart för sig, att därvid

betydande påfrestningar för samtliga svenska medborgare äro oundvikliga.

Det tidigare angivna huvudmålet för penningpolitiken, innebärande att

största möjliga stabilitet i prisnivån bör eftersträvas, bör enligt fullmäktiges

åsikt kvarstå orubbat. I nuvarande läge bör emellertid dessutom uppställas

det kravet på penningpolitiken, att den utformas med tanke på nödvändigheten

att skydda landets valutareserver. Ett dylikt skydd innebär, dels att

tillströmningen av valutor bör i största möjliga utsträckning stimuleras, dels

att såväl den existerande valutareserven som de valutor, vilka i framtiden

ställas till landets förfogande, reserveras för de ur hela folkhushållets synpunkt

viktigaste behoven.

De penningpolitiska mål, som här angivits, nämligen eftersträvande av

största möjliga stabilitet i prisnivån och skyddande av valutareserven, torde

sammanfalla med den allmänna ekonomiska politikens målsättning. De medel

av penningpolitisk natur, som stå till förfogande, äro emellertid icke till
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

3

räckliga för uppnående av angivna mål. Härför krävas åtgärder med betydligt

mera omfattande verkningar. En allmän prisstegring kan sålunda enligt

fullmäktiges uppfattning ej förhindras endast genom penningpolitiska

medel.

I det följande vilja fullmäktige uttala sig dels om de penningpolitiska

medel, som kunna ifrågakomma, dels om de medel av mera allmän natur,

vilka statsmakterna enligt fullmäktiges mening i nu rådande läge böra överväga

för att underlätta eller möjliggöra uppnåendet av de mål för penningpolitiken,

som ovan angivits.

Vad först beträffar frågan örn den svenska kronans yttre värde är det tydligt,

att densamma — oavsett den förändring, som inträffade hösten 1939 genom

att kronan lösgjordes från pundet och anknöts till dollarn — befinner

sig i ett helt annat läge än på våren 1937, då statsmakterna sist hade anledning

att taga ställning till densamma. En sänkning av växelkurserna, som

sannolikt hade genomförts, örn prisstegringen då hade blivit av längre varaktighet,

kunde motiveras icke blott därigenom att en dylik sänkning skulle

vara ägnad att motverka en spridning av den internationella prisstegringen

till den svenska marknaden, utan även därigenom att den kunde anses som

ett korrektiv till den »undervärdering» av den svenska valutan, som kom till

uttryck i ett växande överskott på den löpande betalningsbalansen med utlandet

och en omfattande inströmning av främmande valutor till riksbanken.

Nu ha emellertid endast relativt obetydliga prisstegringar förekommit i

Förenta staterna, medan en stark utströmning av valutor från Sverige ägt

rum. I ett dylikt läge torde en växelkurssänkning hava en betydligt minskad

inverkan på importvarornas prisutveckling, emedan uppgången av importpriserna

sedan krigsutbrottet endast till en del framkallats av prisstegringar

på världsmarknaden. I den mån prisstegringar framträtt i England och

Frankrike ha de i viss utsträckning hindrats att sprida sig till Sverige genom

den sänkning av kurserna för pundet och de därtill anslutna valutorna, som

ägde rum den 28 augusti 1939. Prisstegringen på svenska importvaror har i

stor utsträckning orsakats av vidgade marginaler mellan eif- och fobpriser,

och dessa kunna icke nämnvärt nedbringas genom en sänkning av växelkurserna.

Även om en växelkurssänkning skulle te sig som önskvärd med

hänsyn till dess i någon mån prissänkande inverkan på importvarorna, måste

den — i varje fall såsom en isolerad åtgärd — ur valutasynpunkt i nuvarande

läge avvisas, dels pa grund av att den skulle verka stimulerande på

även den icke nödvändiga importen och därigenom öka efterfrågan på utländska

valutor, dels emedan den skulle öka svårigheterna för den svenska

exporten och därigenom minska tillflödet av valutor.

Bland de penningpolitiska åtgärder, som böra ifrågakomma för att motverka

såväl en allmän prisstegring som en valutautströmning, hänvisas ofta

tdl en räntestegring och en åtstramning av penningmarknaden Dessa medel

aro ernehertid enligt fullmäktiges åsikt i det rådande läget icke ensamma

tillräckliga for att prisutvecklingen skall därmed kunna behärskas. Om man

skulle söka hejda en allmän prisstegringstendens enbart med dessa medel

skulle sannolikt åtstramningen på penningmarknaden få drivas så långt att

den privata investeringsverksamheten tvingades till en starkare inskränkvad

som vore erforderlig för att de statliga investeringsbehoven skulle

erila la tillräckligt utrymme i form av tillgängliga kapital-, råmaterial- och

arbetskraftstillgangar, samtidigt som den statliga upplåning, som är oundgängligen

nödvändig, linge ske till en alltför hög räntesats.

Effekten av räntepolitiken såsom penningpolitiskt vapen begränsas i stor

utsträckning under förhållanden, då oundvikliga höjningar av importvarornas

priser tendera att framkalla en allmän prisstegring inom landet, då de

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

statliga kapitalbehoven i huvudsak äro av den natur, att de måste tillfredsställas

oavsett hur landets försörjningsläge påverkas därav, samt då en pågående

utströmning av kapital ur landet väsentligen är betingad av utrikespolitiska

faktorer. Det bör även påpekas, att en räntestegring innebär en

ökning av produktionskostnaderna. En dylik ökning kan lätt i ett läge, då

flera andra prisstegrande faktorer, exempelvis stigande importpriser, varuknapphet

och ökade statsutgifter, göra sig gällande, medföra prisstegringar

av väsentligt större omfattning än vad kostnadsökningen i och för sig motiverar,

samtidigt som räntestegringens prissänkande verkan sannolikt blir obetydlig.

Å andra sidan bör enligt fullmäktiges mening i nuvarande läge en

alltför utpräglad lätthet på penningmarknaden förhindras.

Riksbanken har — förutom rätten att betala ränta på insatta medel — sedan

1937 vissa andra möjligheter att påverka penningmarknaden i restriktiv riktning.

Dessa böra, även om de för närvarande icke behöva tagas i bruk,

enligt fullmäktiges mening bibehållas. Sålunda anse fullmäktige att rätten

för Konungen att föreskriva en skärpning av kraven på bankaktiebolagens

kassareserver samt bemyndigandet för riksgäldskontoret att ställa skattkammarväxlar

m. m. till riksbankens förfogande böra förlängas.

Då fullmäktige, såsom ovan framhållits, äro av den åsikten, att de penningpolitiska

medlen i nuvarande situation icke äro tillfyllest för att hindra

en allmän prisstegring och för att effektivt motverka en valutautströmning,

anse sig fullmäktige böra påvisa de övriga åtgärder på det ekonomiska området,

som enligt fullmäktiges mening skulle bidraga till att uppnå de angivna

målen.

För prisutvecklingen har lönepolitiken en synnerligen stor betydelse. Den

princip med lönereglering efter index, som i slutet av år 1939 infördes på

arbetsmarknaden, var av betydelse såtillvida som därigenom lugn och en

viss stadga åstadkoms på denna marknad. Det prispolitiska kravet på begränsning

av kompensationen för ökade levnadskostnader, så som dessa

komma till uttryck i indextalen, måste emellertid i fortsättningen beaktas.

En modifiering av den index, som ligger till grund för lönerna, för att nämnda

krav därigenom skulle kunna bliva bättre tillgodosett, synes fullmäktige

vara en angelägenhet av största vikt under nuvarande förhållanden. Härvid

är det av särskild betydelse att de skärpningar i beskattningen, som genomföras,

i varje fall då det gäller de statliga skatterna, icke få inverka stegrande

på indexen och därigenom leda till en löneökning. Den för lönerna normgivande

indexen bör följaktligen icke påverkas vare sig av den indirekta eller

direkta statliga beskattningen. Enligt fullmäktiges mening synes icke heller

full kompensation för den fördyring, som importvarorna på grund av prisstegringar

utomlands och höjda fraktkostnader undergå, böra erhållas. En

dylik fördyring är nämligen delvis av den art, att den bör bäras av samtliga

medlemmar av folkliushållet. Fullmäktige hemställa därför, att frågan angående

indexreglering av lönerna genom statsmakternas försorg snarast upptages

till en mera ingående och allsidig omprövning.

För att lönestegringar skola kunna undgås — en sak vars betydelse ur

penningpolitisk synpunkt icke kan nog kraftigt understrykas — är det avvikt

att priserna på för folkförsörjningen nödvändiga varor, främst jordbruksprodukter,

icke tillåtas stiga mera än som är oundgängligen nödvändigt.

Dessa priser äro nämligen av utslagsgivande betydelse för de indextal, på

vilka lönerna beräknas.

Vad beträffar valutasituationen är enligt fullmäktiges åsikt den valutareglering,

som numera är i kraft, ingalunda tillräcklig. De utomordentligt stora

kostnader, vårt försvar numera kräver, måste betalas antingen genom att förefintliga

reserver förbrukas eller med det löpande dagliga arbetets resultat.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

5

Landets under förkrigstiden uppsparade utländska valutatillgångar förslå

icke till att täcka den import, som synes bli nödvändig utöver vad den löpande

exporten kan inbringa. Lån i utlandet stå endast i otillräcklig omfattning

till buds för att dryga ut de existerande valutatillgångarna. En sträng

hushållning med valutatillgångarna är fördenskull nödvändig. Detta kan

ske endast genom att begränsa den allmänna förbrukningen av importvaror

så långt detta är möjligt utan skada för landets försörjningsläge och försvarskraft.

En dylik begränsning — som måste anses erforderlig för frigörande av den

köpkraft, som kräves för att de statliga behoven skola kunna tillgodoses —

kan åstadkommas på olika sätt. Åtgärder i detta syfte äro exempelvis importförbud,

tullar, kraftigt höjda konsumtionsskatter på vissa därtill lämpliga

varor eller en allmän omsättningsskatt, ransonering av vissa importerade

varor eller varor, som för sin framställning kräva en stor import av råvaror

eller bränsle, ävensom frivillig konsumtionsbegränsning efter av myndigheterna

gjorda anvisningar så som skett beträffande förbrukningen av elektrisk

ström och dylikt. En skärpt direkt beskattning har samma verkan,

samtidigt som den leder till en minskning av den statliga upplåningen. I en

dylik skärpning bör ingå en effektiv indragning till staten ay krigsvinster.

En allmän konsumtionsbegränsning kan även komma till stånd genom att

besparing av en viss del av uppkommande löneökningar göres obligatorisk.

I den mån det inhemska arbetets resultat ej förslå både till de extra statsutgifterna

och till att upprätthålla vår nuvarande levnadsstandard, är det

nödvändigt att minska de vanliga statsutgifterna och inskränka förbrukningen.

Den yttersta sparsamhet är sålunda ofrånkomlig i fråga om sådana statliga

och kommunala utgifter, som ej äro oundgängligen nödvändiga. En omprövning

av redan beslutade men ej verkställda beslut om kapitalutgifter

bör även göras. Icke blott den enskildes standard måste nedsättas, utan

detta gäller i samma grad stat och kommuner-.

Minskning av konsumtionen kan delvis undgås, därest å ena sidan exporten

kan ökas i sådan omfattning, att utländska betalningsmedel för importbehovets

täckning kunna erhållas, och å andra sidan produktionen inom landet

kan drivas upp. Det är av ett utomordentligt intresse för hela svenska folket,

framför allt för de breda lagren, att intet underlåtes, som kan öka export

och produktion. Då de utbildade arbetarnas antal är begränsat och det knappt

är möjligt att under nuvarande förhållanden avsevärt utöka beståndet av

realkapitalet — byggnader och maskiner — torde en tillfällig ökning av arbetstiden

i vissa fall vara ofrånkomlig för att bättre kunna utnyttja de nuvarande

tillgångarna.

Redan nuvarande möjligheter till dispens från arbetstidslagen torde lämna

utrymme för en av säregna förhållanden betingad ökning av arbetstiden. Om

dessa möjligheter ej skulle vara tillfyllest kan man tänka sig, att Konungen

erhåller rätt att medgiva ytterligare dispens. Därigenom kan man måhända

i det längsta undvika att tillgripa tjänsteplikten. I de krigförande länderna

har en arbetstidsökning måst tillgripas. Den förefaller här i Sverige vara

mera tillrådlig och ur arbetarnas synpunkt sett mera önskvärd än en mera

allmän nedsättning av förbrukningens storlek.

För att genomföra de här antydda åtgärderna — eller andra åtgärder som

kunna medverka till skyddet mot en inflation med dess förstörande och demoraliserande

verkningar — kräves hela folkets förståendefulla medverkan.

Hittills är förhållandevis alltför litet gjort för alt bibringa allmänheten en

riktig uppfattning av det ekonomiska lägets allvar. Det synes icke finnas

något tvivel om att svenska folket i detta nu är villigt att underkasta sig

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

alla de offer, som det inser vara oundgängliga för bevarandet av landets frihei

och oberoende och upprätthållandet av dess framtida utvecklingsmöjligheter.

Om från statsmakternas sida lämnas den upplysning, som här åsyftas,

angående det nära sammanhanget mellan försvarskraft och folkhushållning

och angående syftet med de olika åtgärder, som nu måste vidtagas, skola

säkerligen alla medborgare betrakta som sin plikt att söka medverka till en

lösning av dessa betydelsefulla spörsmål.

Till stöd för sin förut nämnda framställning om fortsatt befrielse för

riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld

efter deras lydelse ha bankofullmäktige framhållit, att det icke funnes någon

anledning att ifrågasätta, att riksbanken under det kommande året skulle

kunna återupptaga inlösningen av utelöpande sedlar med guld. En grundlig

omprövning av ifrågavarande stadganden syntes med hänsyn till de nu rådande,

oroliga förhållandena böra anstå.

Föredragande departementschefen har anfört följande:

Samtidigt med att fullmäktige i riksbanken gjort framställning om fortsatt

befrielse från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld ha

de upptagit riktlinjerna för penningpolitiken till behandling och därvid funnit

sig föranlåtna att gå in på en rad väsentliga frågor av allmänekonomisk

och finanspolitisk natur. Jag kan helt ansluta mig till uppfattningen att en

sådan utvidgning av problemet är nödvändig om man vill se de penningpolitiska

frågorna i deras riktiga sammanhang. Prisutvecklingen behärskas i dagens

situation av risken för varuknapphet och sannolikheten av ökningar av

penninginkomsterna under inflytande främst av fortsatta statliga försvarsutgifter

av betydande omfattning. Penningpolitiken knytes sålunda nära samman

med försörjningspolitiken och finanspolitiken. Den får utformas med

hänsyn därtill och bedömas med utgångspunkt från den allmänna inverkan

på samhällsekonomien man väntar av dess genomförande.

Det grundläggande kravet på samhällsekonomien är under rådande förhållanden

— även ur rent penningpolitisk synpunkt — att landets produktivkrafter

utnyttjas så fullständigt och ekonomiskt som förhållandena tillåta.

Härför kräves otvivelaktigt inom vissa områden en ökad arbetsinsats, inom

andra en omflyttning av produktiva resurser från en användning till annan.

Arbetsmarknadsproblemen äro för närvarande föremål för utredningar som

böra fullföljas i nära kontakt med planläggningen av råvarutillgångarnas

disposition; effekten av produktionsökande åtgärder blir med nödvändighet

i sista hand begränsad av materielförsörjningen.

Då det får anses uteslutet att genom utökningar i produktionen återställa

den till följd av kriget rubbade balansen på marknaden har uppmärksamheten

helt naturligt också riktat in sig på frågan om de medel varöver man förfogar

för att åstadkomma en minskning av varuefterfrågan. Jämsides med

en för detta ändamål skärpt beskattning bör ställas en frivillig eller tvångsvis

genomförd upplåning av nya sparmedel samt en direkt kvantitativ reglering

av varuförbrukningen.

Nödvändigheten av besparingar gäller givetvis staten lika väl som de enskilda

och konsumtionen lika väl som anläggningsverksamheten. Det behöver

knappast understrykas, att anspråken på sparsamhet komma att under den

närmaste framtiden stegras. Även om det inte är möjligt att nu ange, hur

mycket medborgare i olika ekonomisk ställning rimligen böra räkna med

att få avstå av sin privata konsumtion, kunna vissa utgångspunkter för ett

bedömande anses givna. Det torde vara praktiskt taget omöjligt att uppnå

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33-

7

den nödvändiga överflyttningen av köpkraft från enskilda till staten utan

att i stor utsträckning begränsa konsumtionen även för de mindre och medelstora

inkomsttagarna. Man har tidigare ofta utgått ifrån att uppoffringarna

från dessa inkomsttagares sida icke kunna komma till stånd på frivillighetens

väg utan måste framtvingas genom beskattning medan man

vid de större inkomsterna kan räkna med villigheten att lämna lån. Vore

denna uppfattning riktig, måste det betyda en oproportionerlig ökning av

skattetrycket i de lägre inkomstskikten, jämsides med en ökning av de anspråk,

som de mera välbärgade i sin egenskap av långivare skulle komma

att i framtiden ställa på resultatet av den nationella produktionen. En utveckling

av denna art vore ur flera synpunkter olycklig, och alla ansträngningar

böra därför inriktas på att låta de mindre inkomsttagarnas bidrag

utgå inte bara såsom skatter utan också i form av lån.

För omfattningen av den konsumtionsbegränsning och nedskärning av investeringsverksamheten

som kommer till stånd är även ränteutvecklingen av

betydelse. I anslutning till ett uttalande av bankofullmäktige vill jag dock

stryka under att man icke kan tänka sig att enbart räntevägen få fram den

här önskade anpassningen av det ekonomiska livet efter de nya förhållandena.

I själva verket torde räntan få tillmätas en mindre framträdande roll

i en ekonomisk utveckling av den art det för närvarande gäller att bemästra.

I likhet med bankofullmäktige anser jag det riktigt att hålla fast vid strävan

efter största möjliga stabilitet i penningvärdet. Jag utgår då från att

detta program även under nu rådande förhållanden bättre svarar mot medborgarnas

allmänna intresse än någon annan riktlinje som synes erbjuda sig

för vår penningpolitik. Programmet innebär icke någon stel bindning vid en

viss prisnivå. I nuvarande läge motiverar det icke försök att motväga im

portprisstegringarna genom en nedpressning av andra priser men väl däremot

ansträngningar av här angiven inriktning och innebörd för att förhindra

en allmän prisstegring utöver vad det försämrade försörjningsläget får

anses motivera.

Strävan att reglera penningvärdet förutsätter en samordning mellan statliga

åtgärder och enskildas eller organisationers frivilliga insatser, som går

utöver det under fredstider vanliga, och örn vars resultat man endast kan

uttrycka förhoppningar eller förväntningar. De svårigheter som möta äro

betydande men måste övervinnas, örn medel till det yttre försvaret skola

uppbringas och folkförsörjningen tryggas, om produktionen skall hållas

fullt i gång och bördorna fördelas rimligt mellan medborgarna, samtidigt

med att penningvärdet i nyss angiven utsträckning bevaras.

Såsom bankofullmäktige anfört i sin framställning om fortsatt befrielse

från guldinlösningsskyldigheten för tiden den 1 juni 1940—31 maj 1941,

finnes i rådande penningpolitiska läge ingen möjlighet att återupptaga inlösningen

av utelöpande sedlar med guld. Jag delar även fullmäktiges uppfattning,

att det icke nu är en lämplig tidpunkt att göra en allmän översyn

över de bestämmelser, som reglera vårt penningväsens anknytning till guldet,

ehuru givetvis de förhållanden, som sedan en längre tid tillbaka varit rådande

i vårt land, i väsentliga avseenden rubbat förutsättningarna för de

legala bestämmelserna i ämnet.

Jag finner mig sålunda kunna tillstyrka bifall till fullmäktiges framställning.

Lämpligen bör dock tiden för den fortsatta befrielsen från sedelinlösningsskyldigheten,

i likhet med vad som föreslagits beträffade vissa

fullmaktslagar på det ekonomiska området, utsträckas till och med den 30

juni 1941.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 33-

Utskottet.

Sedan bankofullmäktige avläto sin ovan intagna skrivelse rörande valutapolitiken

och därmed sammanhängande samhällsekonomiska spörsmål, har

Sveriges ekonomiska läge i hög grad förändrats. Intensifieringen av stormaktskriget

har för vårt lands vidkommande medfört icke blott avsevärt

ökade krav på försvarsberedskapen utan även en avspärrning av viktiga

handelsförbindelser med utlandet. Alltjämt synes dock bevarandet av största

möjliga stabilitet i prisnivån böra, i enlighet med vad fullmäktige uttalat,

utgöra det främsta målet för valutapolitiken, eftersom en dylik stabilitet är

en viktig förutsättning för ett sunt näringsliv. Även det andra av fullmäktige

uppställda målet, skyddandet av valutareserven, är en angelägenhet av

stor betydelse, även örn densamma på grund av handelsavspärrningen tills

vidare kommit i bakgrunden.

Såsom chefen för finansdepartementet framhållit, bör emellertid den åsyftade

stabiliteten i prisnivån icke få medföra en stel bindning vid en viss allmän

prisnivå. Detta skulle nämligen betyda, att en fördyring av importvaror,

som framkallas av höjda frakter och försäkringsavgifter eller av knapphet

på dessa varor, finge kompenseras genom en nedpressning av prisnivån för

de inom landet producerade varorna. En dylik prissänkning skulle i sin tur

kräva en allmän lönesänkning och på det hela taget förutsätta en deflationspolitik,

som torde vara svår att realisera och som för övrigt icke kan betraktas

såsom önskvärd.

Den eftersträvade prisstabiliteten bör i stället innebära, att prisnivån för

sådana varor, i vilka väsentligen ingå svenska produktionsfaktorer, hålles

i stort sett konstant. Förutsättningen härför är på sätt i det följande närmare

beröres, att en någorlunda fast prisnivå gäller för dessa produktionsfaktorer.

En fördyrad tillförsel av importvaror bör däremot få medföra en

motsvarande prisstegring å dessa här i landet. I anslutning härtill böra priserna

å svenska varor, som framställas av utländska råvaror, få höjas, i den

mån råvarukostnaderna stigit. Prisstegring av ifrågavarande slag är närmast

resultatet av en försämrad försörjning med utländska produkter och är tydligen

av en helt annan art än den som vanligen betecknas såsom inflation.

Vid oförändrad inkomstnivå medför prisstegringen å importvarorna en sänkning

av levnadsstandarden och utgör en börda, vilken samtliga medborgare

hava att påtaga sig på grund av tidsläget. Vad nu sagts gäller även sådana

prisstegringar, som föranledas av nya eller höjda skatter.

I nära anslutning till vad fullmäktige och departementschefen anfört anser

sig utskottet här nedan böra i korthet behandla de viktigaste penningpolitiska

förutsättningarna för bevarandet av prisstabilitet i ovan angiven

mening.

Till en början måste fastslås, att en stegring av ersättningen till svenska

produktionsfaktorer bör så vitt möjligt begränsas. Förhöjd ersättning bör

i huvudsak endast få förekomma i sådana fall, där ett bibehållande av en

relativt låg ersättning för visst arbete skulle minska förutsättningarna för

landets förseende med erforderliga varor. Önskemålet att undvika en mera

väsentlig stegring av ersättningen åt produktionsfaktorerna gäller icke blott

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

9

löner och företagarvinster utan även ersättningen för disposition av kapital.

Med avseende å lönerna synes vad fullmäktige anfört rörande behovet av en

omprövning av frågan om lönesättningen efter levnadskostnadsindex vara

förtjänt av beaktande. Såsom fullmäktige framhållit, är det vidare av vikt,

att priserna på för folkförsörjningen nödvändiga jordbruksprodukter icke

tillåtas stiga mer än som är oundgängligen nödvändigt. I detta sammanhang

må erinras, att handelsavspärrningen för jordbrukets del medfört

minskade produktions- och avsättningsmöjligheter, vilket föranlett ökade

stödåtgärder från statens sida. överhuvud taget synes genom den priskontroll,

som staten i samverkan med industrien och handeln utövar genom

den s. k. priskontrollnämnden, ävensom genom andra åtgärder böra såvitt

möjligt förhindras, att priserna stiga mer än som svarar mot produktionskostnadernas

höjning. Prisövervakningen torde i första hand böra inriktas

på standardiserade varor av särskild betydelse och även utbyggas med

ransonering, där så erfordras för att ernå en rättvis fördelning av en knapp

tillgång. Av praktiska skäl lärer emellertid priskontrollen icke kunna förhindra,

att priserna på åtskilliga för folkhushållningen mindre viktiga varor

stiga mer än som motsvarar kostnadsstegringen. 1 dylika fall bör staten genom

beskattning indraga större delen av den härvid uppkomna vinstökningen.

Av en viss betydelse för prisbildningen äro även de av statliga, kommunala

eller andra offentliga organ bestämda taxorna för begagnande av kommunikationsmedel

samt för förbrukning av gas och elektricitet m. m. I den

mån genom fördyringen av utländska råvaror en mera betydande kostnadsstegring

ägt rum, torde det vara ofrånkomligt, att detta får återspeglas i

förhöjda taxor, överhuvud taget synes det emellertid angeläget, att största

möjliga återhållsamhet iakttages med avseende å prishöjningar på ifrågavarande

områden.

Vidkommande härefter frågan örn ersättningen till produktionsfaktorn kapital

torde, såsom departementschefen anfört, räntan få tillmätas en mindre

framträdande roll i en ekonomisk utveckling av den art det för närvarande

gäller att bemästra. Kreditinskränkning torde otvivelaktigt i nuvarande läge

utgöra ett mera verksamt medel för att ernå en nedskärning av de enskilda

investeringarna, vilka för övrigt starkt hållas tillbaka på grund av den genom

avspärrningen inträdda minskningen i råvarutillgångarna. En avsevärd

nedgång i investeringarna har redan kommit till stånd därigenom att den enskilda

byggnadsverksamheten, som vanligen tager i anspråk större delen av

landets kapitalbildning, praktiskt taget blivit nedlagd. Med hänsyn härtill

torde en hög räntenivå icke vara erforderlig för en begränsning av den enskilda

investeringen. Icke heller torde omfattningen av det enskilda sparandet

i någon större utsträckning påverkas av en höjning av den nuvarande

räntenivån. Under sådana omständigheter torde de valutavårdande myndigheterna

siga stora möjligheter, i varje fall större än under normala förhållanden,

att utan menlig inverkan på investering och sparande begränsa den stegring

av räntenivån utöver förkrigsläget, som otvivelaktigt i viss mån varit

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

ofrånkomlig. Det bör tilläggas, att en höjning av räntenivån, i den mån den

icke verkar återhållande på den enskilda investeringen, närmast medför en

tendens till höjning av prisnivån, enär räntan såsom kostnadsfaktor inarbetas

i priserna. Det torde i nuvarande läge — särskilt med hänsyn till önskvärdheten

att icke ytterligare öka svårigheterna för näringslivet och fördyra

den statliga upplåningen — få anses vara en av de valutavårdande myndigheternas

förnämsta uppgifter att tillse, att räntorna inom landet hållas på den

lägsta nivå, som förhållandena på penning- och kapitalmarknaderna samt

hänsynen till de penningpolitiska målen medgiva.

I detta sammanhang må även framhållas betydelsen av att kreditinrättningarna

särskilt med tanke på de svårigheter, som näringslivet för närvarande

har att kämpa med, i möjligaste mån söka begränsa marginalen mellan

in- och utlåningsräntorna. Bland annat torde detta kunna ske genom

att kostnaderna för verksamheten nedbringas medelst rationaliserings- och

besparingsåtgärder. Indragning av avdelningskontor på mindre orter, där

mer än en bank har dylika kontor, torde sålunda i åtskilliga fall kunna ske

utan större olägenhet. Det torde kunna förväntas, att bankerna själva taga

hithörande spörsmål under övervägande och vidtaga de åtgärder, som kunna

befinnas erforderliga och lämpliga. Emellertid synes det enligt utskottets

mening vara av vikt, att utlåningsräntorna fortlöpande övervakas. En dylik

övervakning skulle vara ägnad att komplettera och stödja priskontrollnämndens

översyn över den allmänna prisutvecklingen inom landet. Det

ankommer givetvis på riksbanken att i samverkan med bank- och fondinspektionen

följa utvecklingen av utlåningsräntorna och, i den mån så finnes

erforderligt, ingripa mot tendenser till utvidgning av marginalen mellan

in- och utlåningsräntorna.

Bland övriga positiva åtgärder till förhindrande av en prisstegring märkes

främst en ökning av varutillgången. Såsom departementschefen framhållit,

är det av största vikt, att landets produktiva krafter utnyttjas så fullständigt

och ekonomiskt som förhållandena medgiva. I detta avseende måste,

på sätt i propositionen antytts, ökade insatser utkrävas av arbetskraften

inom produktionen samt olika produktionsökande åtgärder vidtagas. Man

lärer emellertid få utgå från, att den minskade tillgången på utländska råvaror

kommer att avsevärt begränsa möjligheterna för en utökning av den

svenska produktionen.

Under alla omständigheter bör i betraktande av de genom försvarsberedskapen

starkt stegrade statsutgifterna så vitt möjligt undvikas, att allmänna

köpkraften i landet ökas genom direkt stegring av löner eller ansvällning av

andra inkomster. En stark köpkraftsökning torde nämligen knappast kunna

undgå att medföra prisstegring eller varubrist. Till förhindrande av en

dylik utveckling är det, såsom i propositionen berörts, nödvändigt att i stor

utsträckning överflytta köpkraft från enskilda till staten. Ökningen av

statsutgifterna bör med andra ord uppvägas av en minskning av den privata

varuefterfrågan för såväl konsumtion som anläggningsverksamhet. I

enlighet med vad departementschefen uttalat bör i sådant syfte anlitas

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

11

skärpt beskattning, frivillig eller tvångsvis genomförd upplåning av nya

sparmedel samt en direkt kvantitativ reglering av varuförbrukningen. Genom

det nu utbjudna försvarslånet söker staten uppsamla företrädesvis

sådana sparmedel, som erhållas genom konsumtionsinskränkning, och det

måste — icke minst ur penningpolitik synpunkt — anses vara av synnerlig

vikt, att medborgarna i största möjliga utsträckning öka sitt sparande för att

deltaga i lånet. Med hänsyn till det statliga lånebehovets storlek är det emellertid

nödvändigt, att även redan uppsamlade sparmedel ställas till förfogande.

Lika viktigt som att de enskilda begränsa sin konsumtion är, att staten

och andra offentliga organ inskränka sina ordinarie utgifter. Alla möjligheter

till besparingar härutinnan böra därför tillvaratagas, och gäller

detta även redan beslutade utgifter.

Vad slutligen angår den i propositionen gjorda hemställan om fortsatt befrielse

för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten, har densamma ej

givit utskottet anledning till erinran.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 21 maj 1940.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Holmström, Sandén*, Friggeråker, von

Horn, Nilsson i Mölndal, Ohlin och Sundvik;

från andra kammaren: herrar Paulsen, Andersson i Falkenberg, K. A. Westman*,

Gustavson i Västerås, Osberg, Svedman, Andersson i Munkaljungby och Andersson i

Lindome.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:270 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om lagstiftning angående servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. s. 4 i texten