Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för jakt efter sjöfågel å vissa vatten och områden.
1940-05-07 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1940:41, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för jakt efter sjöfågel å vissa vatten och områden.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1940 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade grunder
för jakt efter sjöfågel å vissa vatten och områden.
(2:a avd.)
1 två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 91 av herr Mannerskantz m. fl. samt II: 149 av herr
Jonsson i Skedsbygd, har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa om utredning och förslag snarast möjligt
i fråga om ändrade grunder för jakt efter sjöfågel på vatten och områden,
som avses i 13 § lagen om rätt till jakt.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionerna, hänvisas till
dessa.
I lagen den 3 juni 1938 (nr 274) örn rätt till jakt har 13 § följande lydelse:
»Å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär, som ej
höra till visst hemman, må utan tillstånd av kronan icke idkas annan jakt
än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl eller
sjöfågel.»
Motionärerna anse, att tillräckligt lång tid förflutit, för att verkningarna
av nämnda § skola kunna bedömas, och hava kommit till den slutsatsen, att
ett lämpligare förfaringssätt borde vara, att all jakt på kronans vatten fordrade
licens. Sådan licens borde utfärdas av länsstyrelserna, efter hörande av
vederbörande jaktvårdsförenings styrelse, varvid grunderna för licensgivningen
i främsta rummet borde vara vederbörande sökandes kvalifikationer
såsom ansvarskännande jaktulövare. Behovet av tillskott för livsuppehället
borde även kunna påverka bedömandet särskilt i tveksamma fall. Licenserna
borde vara belagda med viss mindre avgift, varigenom jaktvårdsfonderna
skulle komma att tillföras medel att användas till gäldande av kostnaderna
för viss övervakning samt bestyr med granskning av licensansökningarna.
Tänkbart vore även, alt licenserna gåves sådan avfaltning, att de avsåge
nedläggandet av visst antal fåglar eller jakt under visst antal dagar,
såsom fallet vore i vissa andra länder.
Lots- och fyrpersonal borde i allmänhet erhålla licens, men en viss begränsning
i antalet nedlagda fåglar vore i vissa fall aktuell även för nämnda
personal.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 10 sami. Nr 41.
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41.
U tskottet.
Någon olägenhet av att säljägarna lämnades frihet att bedriva sin näring
ulan licens torde icke finnas, varför de skulle kunna utgöra ett undantag.
Härigenom skulle mycket arbete med tilldelning av licenser för jakt efter
säl kunna inbesparas.
Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat yttranden över motionerna
från domänstyrelsen och Svenska jägareförbundet.
Domänstyrelsen har anfört följande.
Bestämmelserna i 13 § jaktlagen hava i många fall inneburit vissa tolkningssvårigheter.
Uttrycket »den bofasta kustbefolkningen» har på en del
håll givits en innebörd, som vid lagens utarbetande ej torde hava avsetts.
De i motiven till jaktlagen uttalade farhågorna för svårighet vid tolkningen
av detta begrepp hava således i praktiken besannats.
Styrelsen anser önskvärt, att dessa svårigheter bliva så snart ske kan på
något sätt undanröjda och är av den meningen, att en anordning i stil med
den motionärerna avsett är ägnad att avhjälpa dessa olägenheter.
Styrelsen får därför tillstyrka utredning och förslag som i motionerna
angivits.
Ehuru motionärerna endast hemställt örn utredning och förslag i denna
fråga anhåller styrelsen att redan nu få framlägga en del ytterligare synpunkter,
som böra komma till övervägande vid förslagets utarbetande.
Det av motionärerna avsedda syftemålet torde kunna vinnas genom att
13 § jaktlagen gives följande ändrade lydelse:
»Å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär, som ej
höra till visst hemman, må utan tillstånd av vederbörande länsstyrelse icke
idkas annan jakt än efter säl.
Närmare föreskrifter örn utfärdande av sådant tillstånd meddelas av Konungen.
»
Vid flera tillfällen har styrelsen framhållit angelägenheten av införande av
förbud mot all vårjakt. Denna fråga torde emellertid ej kunna lösas i detta
sammanhang. Styrelsen får emellertid nu föreslå, att —■ därest det av motionärerna
framförda förslaget kommer till genomförande — länsstyrelserna
erhålla sådana direktiv, att licens för vårjakt meddelas endast till sådana
personer, för vilka denna jakt är av mera påtaglig betydelse ur närings- eller
försörjningssynpunkt.
Svenska jägareförbundet har genom sitt arbetsutskott tillstyrkt bifall till
motionerna.
Såsom av domänstyrelsens utlåtande framgår, hava vissa tolkningssvårigheter
uppstått vid tillämpningen av 13 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om
rätt till jakt, vilken paragraf reglerar jakträtten å öppna havet och de s. k.
ödeskären. Tveksamhet har sålunda kommit till synes rörande rätta tolkningen
av den i berörda paragraf intagna bestämmelsen, att därstädes icke
utan tillstånd av kronan är tillåten »annan jakt än sådan som den bofasta
kustbefolkningen av ålder bedrivit» efter säl eller sjöfågel.
Svårigheter att i vart särskilt fall kunna avgöra, huruvida vissa personer
äro att karakterisera som »bofast kustbefolkning» och av dem bedriven jakt
såsom »av ålder bedriven», förutsågos redan vid behandlingen inom utskottet
av förslaget till berörda lag. Utskottet uttalade emellertid då den för
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41.
3
hoppningen, att förhållandena på platsen skulle erbjuda tillräcklig ledning
för ett dylikt avgörande.
Motionärerna föreslå, att jakten efter sjöfågel å ifrågavarande jaktplatser
skulle göras beroende på innehav av särskild licens, vilken borde utfärdas
av länsstyrelserna. Enär det torde kunna befaras, att vid licensgivningen
samtliga länsstyrelser, som i ifrågavarande hänseende kunna komma i
fråga, icke komma att tillämpa likartade principer, anser utskottet, att ett
dylikt förfaringssätt icke är ägnat att medföra en rättvis fördelning av jakttillfällena.
Dessutom synes utskottet så kort tid hava förflutit sedan den 1
juli 1938, då ifrågavarande lag trädde i kraft, att det ännu är för tidigt att uttala
sig om verkningarna av densamma. I varje fall torde icke redan nu en så
fast praxis å området hava hunnit utbilda sig, att ändringar i lagen erfordras
för att rätta denna praxis.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna 1:91 och 11:149 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 maj 1940.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Närvarande: se utlåtande nr 40.
Reservation
av herrar Mannerskantz och von Stockenström, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till förevarande båda likalydande motioner 1:91 och
II: 149.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.